När Ysja fördes ned från trälpodiet log hon för första gången på mycket länge. Alltsedan den dag hennes husbonde Eyvind drunknat och hon ridit tillbaka med Toste till Eyvindgården, hade hennes liv varit ett outhärdligt mörker. Utan Eyvinds beskydd hade hon varit prisgiven åt hans snarstuckna och elaka hustru. Det var som om husmodern anklagade henne för makens död och bestraffade henne för minsta förseelse. Värst var att Ysjas pojke, Toste, for illa. Även honom slog och agade hustrun utan minsta anledning. Hur många gånger hade inte Ysja tänkt fly! Men hon var ständigt påpassad och hon och Toste hölls åtskilda. En kvinna flyr inte utan sitt barn. Det var väl så husmor räknat ut det.
Och den tysta hämnden mot Ysja, trälinnan som Eyvind tänkt gifta sig med, fortsatte. En vår, sommar, höst och vinter gick och det hann bli vår igen innan hustrun äntligen tröttnade och ville sälja henne. Om det inte varit för oron att hon och Toste skulle försäljas till olika gårdar hade Ysja blivit lycklig över beslutet. Nå, denna gång hade gudarna varit med henne och kungen hade köpt dem båda. Hon och Toste skulle få vara tillsammans i fortsättningen också.
En gång för några vintrar sedan hade Ysja blivit fri från träldomen. Men ödet hade fört henne till Eyvindgården där hon åter tvingats bli trälinna. Det var för Tostes skull som hon gått med på det, för att sanningen om barnet inte skulle bli känd – barnet som egentligen inte var hennes. Men tiden som fri kvinna hade lärt henne att handskas med män. Hon visste hur hon skulle bjuda ut sig – inte så mycket att männens lust falnade, men inte heller för lite så att de inte såg henne.
Ysja var medveten om sin tjuskraft på karlfolk och hon hade berett Kolbein Halte, mannen som skulle hålla trälauktionen, tre nätters sängaglädje mot att han i gengäld skulle göra henne en tjänst. Hon hade omtalat för honom att hon ville till en rik man som kunde sörja för både henne och barnet. Ju mer välbeställd, desto bättre. Och Kolbein Halte hade skrattat och svurit på att hjälpa henne. I det ögonblick kungen blev synlig på trälauktionen bistod han hennes önskan. Raskt förde han upp henne på podiet och blottade hennes behag. Hans Majestäts svaghet för kvinnor var vida känd och genom att visa lite hud trodde han att hon nog skulle fånga hans intresse. Planen lyckades och kungen hade köpt både henne och barnet.
Toste hade han tagit osedd på köpet och väl var väl det, för så illa som pojken blivit pryglad stod han inte längre att känna igen. Den tidigare så glade och friske gossen var tunn och svag och hade börjat stamma. Så eländig var han att Ysja rentav fruktade för hans liv. Därför hoppades hon att han skulle få mycket mat och behandlas väl på Hovgården. Om hon nu bara kunde trollbinda kungen, skulle han säkert sörja för att barnet togs väl om hand. Hon hade ju lyckats snärja Eyvind och sånär fått honom att gifta sig med henne. Kungen som numera inte var den fagraste karlen i Svearike skulle det nog gå lättare med. En fet karl med vaxad mustasch … Vem slogs om en sådan? Nej, kung Björn skulle hon snart linda runt sitt finger och när så skett skulle hon försöka återfå friheten för både sig och pojken.
Ysja sneglade åt kungen till. Skulle det gå? Inombords bar hon på en gnagande, tärande oro. Visserligen trodde alla att Toste var död och han hade både vuxit och magrat. Med sitt stubbade hår såg han inte heller ut som den dag för över fyra vintrar sedan då hon räddat honom ur brunnen. Men Hovgården låg inte så långt bort från Birka. Kunde hon verkligen vara riktigt säker på att ingen skulle känna igen honom?
På kvällen, när Ysja fördes in till kung Björn, uppklädd och sminkad, kände hon sig lätt till sinnes. Även om hon fortfarande var trälinna förstod hon att kungen valt henne för sitt eget nöjes skull. Därmed skulle hon bli bättre behandlad än annat trälfolk och kanske slippa nyttjas av svennerna också. Kungen hade visserligen visat upp henne för Erik Bärnstenshandlare från Birka, men det var som man förevisar något som man gläds åt och är stolt över, inte något som man vill dela med sig av till andra. Men hon hade skylt sig för mannens blickar så snart hon sett honom. Hon kände igen honom från förut; det blonda, rufsiga håret, skrattrynkorna och stubbnäsan.
Var hade hon sett honom tidigare? På Snemungården där hon gått som trälinna eller någonstans inne i Birka? Kanske på marknaderna? Bärnstenshandlaren tände hennes nyfikenhet. Hans gestalt tilltalade henne, den avslöjade mannakraft och styrka, ändå fanns där något mer, något annat. Vemod? Sårbarhet? Med ens blev hon klar över att hon gärna ville se honom igen. Så sansade hon sig, ty hon visste att det kunde bli farligt att träffa någon hon tyckte sig känna från förr. Det hon lämnat bakom sig ville hon inte åter skulle föras fram i ljuset. Då kunde hon förlora pojken.
*
På den gamla stormansgården stod fönsterluckor och dörrar öppna mot den första vårsolen, och vinterns fukt och instängdhet vädrades ut. Dämpade röster hördes inifrån huset och allt tycktes lugnt och fridfullt. Så bröts stillheten av en våldsam svordom och stormannen Torvald Hjalte blev synlig i dörröppningen. Denne storman i Badelunda var beryktad för sitt dåliga humör, och nu tycktes han vid sämre lynne än vanligt.
”Satans gycklare!” svor han och sände en spottloska ut på backen. ”Nu har kungen gjort narr av oss igen.”
Hjalte stegade fram till bänken framför lidret och satte sig med en duns. Länge hade han hört huskarlarnas skvaller och muntra skratt om vad som hände på Hovgården, men nu tålde han det inte mer. Han hade fått nog. Kungen gick inte att ha kvar vid styret! Tiden var kommen för handling.
Torvald Hjalte var ingen lugn och fridfull man, utan lika ombytlig som vädret kring siegfrblotet. Han var storväxt och reslig med klumpiga skuldror och alldeles för korta ben. Ansiktsdragen var svårtydda men mest uttryckte de slughet och kraft. Blicken var skarp, näsan rak och munnen liten och ständigt ihopknipen, som tyckte han alla om ont och inte litade på någon. Han talade långsamt och eftertänksamt och när han blev arg fick rösten en lika hes klang som korparnas skrik i hednalunden. Han hade inte många fränder men var så rik att han ändå ständigt hade folk omkring sig. De förstod nyttan av att hålla sig väl med honom och han lönade dem väl för deras trohet. Sin rikedom hade han skaffat som framgångsrik krigare i österled. Där hade han blivit kvar i många år och han skröt med att ha seglat så långt som till Miklagård. Torvald Hjalte från Badelunda hade minsann varit i kejsarens stad och sett den tio meter höga stadsmuren med sina oräkneliga vakttorn, Hippodromen och den väldiga kristkyrkan Hagia Sofia – lika stor som en hel sveaby. Han talade gärna om den stora staden och dess mystiska eldkastare som brände fiendeskepp och satte eld på havet.
Åter i hemlandet hade han haft svårt att förlika sig med de simpla trähusen och gårdarna därhemma. Det fanns så mycket ståtligt i andra riken och han började tvivla på sin gamla hednavärld med blotsoffer och simpla träbeläten. När han sedan hört att kejsaren i väst sänt munkar till Birka för att predika, gladdes han, ty han trodde att nya tankar skulle införas i Svearike och göra landet mer ärat. Han drömde också om ökad handel med de kristna, stora kyrkobyggen, vackra skulpturer och nya lärdomar från Frankerriket och Bysans. Men det enda som hände var att Birkaborna jagade iväg munkarna och allt förblev vid det gamla. Sedan den dagen hade han blivit alltmer ofördragsam gentemot kung Björn på Hovgården. Denne odugling gjorde inte mycket nytta för riket, och istället för att hedra sin kung skrattade folk åt honom. Hans Majestät höll gycklarspel och kapplöpningar, festade och satt med näsan i dryckeshornen. Resten av tiden tillbringade han ovanpå olika trälinnor. Som om inte detta vore nog hade han numera även börjat samla på fågelfän och knähundar. Det ryktades till och med om att han inhandlat en björn och hade en papegoja som härmade älskogsstön, men det var väl antagligen bara elakt förtal.
Torvald Hjalte hade talat med stormän runtomkring i trakten och alla var de av samma åsikt. Kung Björn var en olycka för riket. Det hade blivit hög tid att störta honom från tronen. Danerna kunde när som helst anfalla riket och Birka hotades ständigt av sjörövare. Då behövdes en mäktig och ärad man som kunde styra landet, inte en spefågel som bara fick folk att skratta.
Torvald Hjalte reste sig från bänken och gick in till smedjan. Länge blev han stående i dörröppningen med blicken på blåsbälgarna innan han gick fram till smeden.
”Mäster”, sa han sedan, ”jag vill att du smider spjut, svärd och yxor åt allt mitt folk här på gården. Och svärden ska vara hårdare och vassare än några andra vapen i riket. Lova mig det!”
Mästersmeden granskade honom eftertänksamt.
”Sååå, dags för härnad igen?”
”Nej, denna gång behövs vapnen här i Svearike.”
*
Kung Björn satt i sitt högsäte med molande tandvärk och funderade. Var det skrock eller låg det någon sanning i det? Han hade hört att man kunde tvinga korna att gå hem om kvällarna genom att lägga tagel från vart och ett av djuren under tröskeln till fähuset. Då skulle han kanske kunna göra något liknande med trälinnorna. Om han klippte en hårlock eller två från deras huvuden och sedan lade håret under sin säng, ja, då skulle de kanske komma till honom utan att han behövde kalla på dem. Men hur hindrade han dem då från att komma alla på en gång?
Hans Majestät lyste upp vid den befängda tanken och tog en slurk till av vinet. Sanningen var att han hade försökt bota sin tandvärk med fruktvin och nu gungade tankarna som vågsvall i huvudet på honom. Dessutom var han en aning moloken till sinnes, ty trälinnorna hade inte alls kunnat bereda honom den glädje han hoppats på. Smått nedstämd hade han istället kallat in några gycklare, men inte heller de hade förmått muntra upp honom. Då drog han sig till minnes vad Erik Bärnstenshandlare talat om, nämligen att han borde uppsöka en sejdkvinna. Han sög på dessa tankar länge och omständligt innan han till slut beslöt sig för att kalla till sig den främsta sejderskan i bygden. Kanske kunde hon råda honom både i politik och kärleksliv. Så högt aktade som dessa spåkvinnor var borde de ju kunna ett och annat.
Några dagar senare klädde kungen upp sig i sin bästa stass och pyntade sig för säkerhets skull med både mårdskinn och en mantel med guldbroderier. Dagen till ära hade han också satt på sig sina gröna hosor, de som knöts med band under knäna. De fick honom alltid att känna sig väldigt manlig och sålunda också väl till mods. I den stora hallen hade han dessutom hängt upp nyvävda gobelänger och på golvet låg färskt enris. Vid eldstaden sprakade en brasa björkved och det doftade gott och hemtrevligt. Kungen hade gjort sig stor möda denna dag, ty den främsta lejdkvinnan i Svearike, Gudrid från Tuna, var på väg. Ja, kung Björn hade fått bud om att en kvinna i blå mantel med en katt på vagnsätet hade synts till ute på skogsvägarna och nu väntade han henne vilket ögonblick som helst. Rastlöst viftade han ut svenner och trälinnor ur hallen och satte sig i högsätet.
Vid tvärväggen ovanför bänken hängde en papegojbur övertäckt med ett skimrande rött kläde. Därinne höll kungen sin favoritfågel Freja och det bjöd honom lite emot att dölja henne. Guld och silver hade många stormän, men ingen ägde en så färggrann papegoja. Kungen var mycket stolt över fågeln som han fått från en köpman från Frankerriket och det exotiska djuret fick honom att känna sig förmer än många andra av maktens män. Så förtjust var han i sin papegoja att den fick vara med honom i kungahallen dag som natt och han skötte om den alldeles själv. Han gav den rikligt med frö och vatten med några droppar fruktvin i, och om natten lade han ett svart tyg över buren så att Freja skulle få en god stärkande sömn.
Om dagarna försökte han då och då få sin papegoja att yttra lärda ord, men hans älsklingsfågel var egensinnig och valde som oftast själv vad den ville säga. Då och då var kungen lite förlägen över fågelns förmåga att härma, ty det hade hänt att kungen glömt att hänga tyget över buren när han haft trälinnor hos sig. Å andra sidan hade han mycket gamman när han lyssnade till fågeln och kunde slå sig på låren av lycka åt allt dråpligt som papegojan hittade på. Egentligen var hans högsta önskan att släppa lös Freja i kristkyrkan borta i Birka, men han förstod att det måste förbli en dröm. En kung fick inte tillåta sig vad som helst.
Denna afton hade han vinnlagt sig om att inte glömma burtyget och nöjd blickade han bort mot det röda sammetsklädet. Allt hade han tänkt på denna kväll och med en blandning av förväntan och barnslig förtjusning såg han fram emot spåkvinnans besök.
*
Estrid rodde desperat undan sina förföljare. Flera gånger höll hon på att falla i sömn men tog tag i årorna på nytt. Så plötsligt vräktes hon ned från toften och fick en ström av iskallt vatten över sig. Båten hade stött mot något på botten och flodvattnet sköljde in. Hade hon slumrat till trots allt? Förvirrad tänkte hon på vågorna därhemma på Björköfjärden och den gången hon höll på att förlisa med storbåten. Så kände hon kylan från vattnet som sipprade in under hennes kläder, märkte suget under kölen och hörde bruset från fallen föröver. Forsar? Med ens blev hon frostigt klar i tanken. Hon insåg i detsamma att hon måste ha nått de beryktade strömmarna några fjärdingsväg från Aldeigjuborg. Här brukade köpmännen anlita lotsar för att klara sig genom forsarna och många lossade lasten och lät bära den förbi de förrädiska vattnen innan de åter stuvade den på skeppen. Nu var det dessutom den tid på året då vattnet stod högt och strömmarna var vildare än annars.
Estrid vräkte sig mot årorna. Hon måste bort från strömfåran, måste försöka styra båten inåt land. Dånet från fallen kom närmare och medan hon rodde kastades båten fram och åter i strömvirvlarna. Hon lade all sin kraft bakom årtagen, men båten liksom dansade undan och fortsatte med strömmen. Hon samlade all den styrka hon ägde och försökte igen, och ett kort ögonblick föreföll det som hon lyckats. Båten hejdade sig, vaggade en stund helt stilla i strömvirvlarna innan den på nytt sköt fart nedåt. Estrid blev het i ansiktet och armarna stumnade av ansträngning, men hennes krafter var intet i den häftiga strömmen. Vattnet var inte så djupt, tänk om hon kunde få ned åran i flodbotten och staka bort från de förrädiska vattenvirvlarna? Dyblöt och kylslagen reste hon sig upp i båten, tog ena åran i ett fast grepp och försökte skjuta ifrån.
I nästa ögonblick kastades båten mot ett stenblock, vräktes åt sidan, svängde runt och fortsatte nedåt med aktern före. Strömmen tilltog, kallt vatten stänkte in över relingen och det dånade och brusade runtomkring. Floden var henne övermäktig och hon skulle aldrig lyckas manövrera båten in mot land. Förtvivlat såg Estrid ut över det skummande vattnet och grät av vanmakt. Hon hade lyckats fly, men så hade hon inte vågat sig iland för nattvila och utmattad hade hon slumrat till och istället hamnat i detta.
Lodjan sögs allt snabbare framåt och ljudet från forsarna stegrades. Snart skulle strömmarna kantra båten och dra ned henne under vattenytan. I virvlarna skulle hon pressas mot botten och armar och ben domna. Långsamt skulle krafterna överge henne tills hon inte längre orkade kämpa emot. Nej, hon måste handla snabbt. Estrid balanserade bredbent i båten medan blicken sökte efter något att gripa tag i. Inte önskade hon sluta här, inte ville hon ge upp nu. Hon måste hem till Erik och Rurik. Aldrig att någon skulle få säga att hon blev borta i österled, att hon försvunnit i det stora landet för sin envishets och dumdristighets skull. Och allt detta för att hon låtit sig villfaras av en främmande köpman.
Tanken fick henne att ilskna till och krafterna strömmade som starka pulsslag i hela kroppen. Forsen dånade, vattnet skummade kring stenar och klipputsprång, men hon hörde det inte. Föröver såg hon hur det blev grundare och strax intill låg en stor, flat sten med timmer och bråte runtomkring. Ett stort alträd hängde ut över grundet och bortanför stupade fallet brant. Detta var hennes sista möjlighet att rädda sig. Tanken nådde henne i samma stund som hon kastade sig ut från båten. Hon kände en plötslig smärta i bröstet och vattnet strömmade kallt och skoningslöst över hennes stumnande kropp. Sedan förlorade hon medvetandet.
*
Den mäktiga känslan av att som lyckosam krigare segla in i Hedeby kom över honom i samma ögonblick som hans skepp passerade vågbrytarna framför hamnen. Harald Sigurdson, Erik Bärnstenshandlares äldre broder och mannen som plundrat Dorestad, lät blicken vandra över bryggorna föröver. Snart skulle alla veta att han, Harald Sigurdson, återvänt från härnad med skeppen dignande av byte.
Han hade uppfyllt den dröm som så många svear och daner växt upp med, en dröm som de bar med sig under hela sin livstid. Att segra och ta mycket byte. Han tillhörde de utvalda som lyckats. Hur många skulle inte avundas hans framgång och hur många skulle inte vilja söka skeppsplats hos honom nu?
Harald tänkte på hur mycket lyckligare han blivit sedan den dag han lämnat Birka. Nu var han inte den nya lärans odugling som besegrats av hedningarna i Svearike, som då för några vintrar sedan. Nej, i härnad hade han envist och med stor möda rustat nya skepp och städslat nya skeppslag till sin flotta, och detta tills han blivit stark nog att besegra Dorestad, frankernas största stad i norr. Här i Hedeby, härdarnas by, skulle han låta smida nya vapen, se över sina skepp, mönstra nytt manskap och förbereda anfallet mot sin forna hemstad Birka. Medan manskapet gick iland och började lossa skeppen vandrade Harald Sigurdson runt i staden. Trähusen med sina små trädgårdar omgavs av en hög jordvall med en mäktig träpalissad och på tre ställen var den höga vallen genombruten av vakttorn och tunga stadsportar. Gatorna ned mot bryggorna var raka, innanför vallen slingrade de sig utmed tomtgränserna. I några kvarter trängdes krukmakare, hornsnidare, vävare och gjutare, i andra fanns smedjorna och skeppsvarven.
Harald Sigurdson snek sig in i ett av skifteshusen där han hört att myntningen i Hedeby ägde rum. Han fann myntverket och med giriga blickar betraktade han hur mäster hamrade in myntstämplarna i silvret. Mynten präglades från runda silverämnen och medan en del försågs med bilder fick andra texten Carolus eller Dorestat instämplad. Haralds tankar gick till det silver han rövat. Trots mängder med silvertackor och armringar tyckte han att detta var långt ifrån nog. Skinnpåsar fulla med guldmynt, det var det han ville ha. Vikingaguld. Och lyckades han komma över det nedsmälta romerska guldet han hört så mycket om, skulle han låta prägla äkta guldmynt med sin egen bild. Haralds kalla ögon glittrade till i pojkaktig glädje och förväntan.
Harald fortsatte sin vandring utmed stränderna och besökte två skeppsvarv innan han bestämde sig för var han skulle låta rusta sina största drakskepp. Nöjd återvände han mot staden och var djupt försjunken i tankar, då han plötsligt lade märke till en klappbro i en liten vik vid stranden. Han tänkte gå förbi, när han plötsligt hörde ett barn skrika. I detsamma fick han syn på en ljuslätt man med rött hår som kom gående med en sprattlande unge i famnen.
Barnet var alldeles litet, kanske nyfött, och skriket hördes gällt och vasst som en isskorpa. Men mannen gjorde ingen min av att vilja trösta det. Den rödhårige fortsatte med bestämda steg ut på klappbron. Harald betraktade honom förundrat. Skulle pilten döpas eller varför tog mannen honom dit?
Den rödhårige lade sig ned på bron, tog barnet i sina händer och böjde sig ut över vattnet. I nästa ögonblick såg Harald hur den nyföddes huvud försvann under vattenytan. Skriket tystnade, bubblor steg mot vattenytan och det blev tyst. Harald stirrade, glodde med uppflängda ögon mot den plats där barnet kämpade under vattenytan. Mannen på klappbron låg framstupa med barnet nedtryckt under vattnet och tystnaden var ett hot och det blev stilla och alla ljud upphörde. Mannen dröjde ännu en stund innan han tog upp den livlösa kroppen. Så reste han sig med det döda barnet i sina händer, vände sig om och gick iväg inåt skogen.
Harald knöt och öppnade sina händer, darrande av harm. Detta var dråp av en oskyldig, inget annat än barnamord! I Hedeby dränkte stadens invånare sina oönskade barn, sådan var seden. I Birka dödade också hedningarna sina barn, även om man där satte ut de stackarna i skogen. Att människor kunde vara så grymma! Folk som hade sådan tro hade ingen rätt till livet. Barbariet måste upphöra och kristendomen äntligen segra. Harald förstod med ens att den Allsmäktige kallat på honom. Det han just bevittnat var något som Gud önskat att han skulle se. Han, Harald Sigurdson, hade fötts till denna jorden inte bara för att sprida Herrens budskap, utan också för att krossa den hedniska läran med alla dess barbariska sedvänjor. Med sina skepp skulle han förinta hedningarnas motstånd och bereda vägen för den nya kristna läran. Snart skulle Birka falla!