Mannen förflyttade sig så vant i skogen att det var svårt att upptäcka honom. Här och där väjde han för grenar och buskar, men han gjorde det lika obemärkt och smidigt som någonsin de djur som levde här. Han var bredaxlad och gänglig och överkroppen välvde honom framåt i en snabb vinnande gång. Bunten med mårdskinn vid bältet avslöjade att han var en god jägare, men även om han var skicklig på att fälla byte kunde han lika väl tas för en köpman. Händerna var knappast grova, snarare långa och smala.
Mannen hade ingen huvudbonad och han bar en lång tunika och mantel. Byxorna var åtsnörda med remmar. Han föreföll vara en av dem som utan hinder kunde röra sig överallt, i ödemark och på handelsplatser, bland fattiga och rika. Ansiktet var ljust, ögonen spejande och vakna.
Då och då såg han upp. Forsens dån omvälvde honom som en ljudväv, stigen var mjuk och fuktig och rötterna, som då och då löpte nakna över den upptrampade marken, glänste blanka och slippriga. Han tänkte att han måste passa noga på stegen för att inte halka, ändå trampade han plötsligt snett, gjorde en överhalning med kroppen och höll på att falla. Han törnade mot en trädstam, men fick grepp om den och lyckades hejda fallet. En stund stod han där och hämtade andan medan blicken vandrade utåt forsen. Strax fick han en känsla av att han blivit varse något han inte sett förut. Något som inte hörde hemma där borta vid strandbrinken. Så upptäckte han den kapsejsade båten.
Den låg uppochnedvänd i bakvatten nedanför fallet men tycktes vara oskadd. Mannen sträckte på kroppen och lyssnade. Den lilla farkosten kunde vara ett lockbete, en fälla. Fientliga stammar höll till i denna trakt och om han gick ut i vattnet skulle han blotta sig för spjut och pilar. Mårdskinnen vid bältet var värdefulla och kunde ge rikligt med silver. Ragnar Vittfarne, rus från Svearike, sökte med blicken över flodstranden efter något som kunde avslöja människor i närheten. Några småfåglar kvittrade och nattens fukt droppade sakta från lövverket, annars var det tyst. Inga fåglar tog till väders, inga djur hördes fly mellan träden. Kanske vittnade båten om en olycka, om en handelsman som kapsejsat på floden? I så fall var mannen förmodligen död. Strömmen och den starka kylan var inte till för någon mänsklig varelse. Den som en gång föll i vattnet brukade inte överleva.
Ragnar Vittfarne kände olusten innanför huden och såg bort mot båten. Tänk om det låg någon kvar i den? Han tog sig försiktigt ned mot stranden, avvaktade ännu en liten stund och vadade sedan hastigt ut mot den kullstjälpta lodjan. Kylan isade mot huden så det gjorde ont och han flämtade till. Ändå fortsatte han, nådde båten och tog ett fast grepp om fören. Så drog han den mot land, tyngde ned ena båtsidan och försökte få runt den. Vid tredje försöket lyckades det. Lodjan var tom. Inte en packning, inga fångstburar – inte ens fiskedon eller ett öskar fanns kvar. Förbryllad välte han ut vattnet och drog upp båten på stranden. Någon måste ha färdats i denna farkost. Tomma båtar for inte omkring på vattnet av sig själva.
Beslutsamt började han gå uppåt floden. Någonstans vid fallen och de stridaste strömmarna måste olyckan ha skett. Han höll sig vid strandbrinken, vaktade noga på att inte sjunka ned i gyttja och vass och hukade sig under lövträden medan han tyst och målmedvetet tog sig fram. Han såg inga spår efter någon nedom fallen och fortsatte högre upp. När han kom runt en klippa fick han syn på något. Det såg ut som en tygbal eller ett stort kläde och låg och flöt i vattenytan. Kanske var det en last av skinn och tyger? Men köpmännen brukade färdas i grupp för att kunna hjälpa varandra, och förliste någon gjorde man allt för att bärga både båt och last. En ensam farkost? Vem tog risken att färdas i en sådan? Endast en dåre skulle ge sig iväg nedför floden ensam. Ragnar Vittfarne gick närmare. Tyget tycktes doppa i vattnet och … Nu såg han, det var en särk eller ett kjoltyg. Han flämtade till. Vid stranden låg en kvinna.
Hon vilade utsträckt på mage med händerna ovanför huvudet som hade hon försökt greppa något. Hennes tjocka, blonda hår doppade i vattenbrynet och armarna flammade röda av köld. Hennes kropp låg alldeles nära strandbrinken och det var som om hon kämpat sig upp mot land och sedan inte tyat mer. Han skyndade på stegen och när han var alldeles nära stannade han. Än en gång lyssnade han efter misstänkta ljud, sedan närmade han sig försiktigt.
Kvinnan hade slagit i armarna och skrapat huden på händer och armbågar. Men såren var inte djupa. Undrande böjde han sig ned över henne och såg till sin lättnad att hon andades. Men hon låg intill det kalla vattnet och då och då sände floden kyliga vattenvirvlar upp mot henne. Det hade bildats en grop under hennes kropp och hade hon legat där länge till hade hon förmodligen glidit ut i vattnet.
Han böjde sig ned, tog ett fast tag kring kvinnan och lyfte upp henne. Hon var inte tung och han bar henne mot en solbelyst berghäll inte långt från floden. Varsamt lade han ned henne, baddade ansiktet med en våt skinnduk och riste hennes axlar för att få henne att vakna. Men hon var våt och kall och i en värld bortom hans. Vem var hon? Han torkade bort blodet från hennes händer och från ett sår på ankeln och lät blicken glida utefter hennes kropp. Hon såg inte ut att vara allvarligt skadad, ändå var hon medvetslös. Hade hon fått ett slag mot huvudet?
Han betraktade henne, orolig och nyfiken på en och samma gång. Hon var inte vacker men inte heller ful. Huden var ung och slät, ansiktet mjukt och näsan aningen fräknig. Hennes fasta, mjuka kropp gav löften om kvinna och han anade att många män åtrådde henne. Ett rofyllt uttryck vilade över hennes ansikte och hon andades lugnt. Men hon borde vakna nu. Han gav henne ett lätt slag mot kinden. Hon rörde sig inte. Orolig kände han på hennes panna och när hans hand gled över hennes hud märkte han hur kall hon var. Hon måste ha legat längre i vattnet än han trott. Tänk om hon låg här och höll på att dö ifrån honom. I samma ögonblick han tänkt tanken blev han rädd.
Hastigt tog han av hennes våta kläder och slet av sin egen tunika. Försiktigt trädde han den över henne och lade sig tätt intill. Manteln skulle inte hjälpa, han måste ge henne av sin egen kroppsvärme, endast så skulle hon komma till sig igen. Och medan solen värmde dem båda låg han tätt bakom henne och tryckte sin varma, nakna överkropp mot hennes. Först ryckte han till när han kände hur kall hon var och ville dra sig undan, sedan sansade han sig och låg stilla. Hennes kropps kyla fick honom själv att huttra och det tog en stund innan han märkte att hon blev varmare. Men när värmen kom till henne och hennes hud blev len och skön förnam han också henne som kvinna. Hennes kropp låg tätt mot hans, mjuk, fyllig och sinnlig. Plötsligt fick han lust att kyssa hennes hals och axlar och beröringen blev till något annat än han tänkt. Han brottades med lusten att famna henne och drog sig undan, på en gång rådvill och förlägen. I den stunden rörde sig kvinnan.
Det kom ett svagt jämrande ljud från henne som lät som ett sorgset kvidande och han lutade sig fram. Hon hade slagit upp ögonen. Försiktigt lade han ned henne på rygg, böjde sig tätt intill hennes ansikte och lyssnade. Hon rosslade en aning och försökte tala, men även om läpparna rörde sig kunde han inte uppfatta något. Hon var fortfarande kall, men nu vågade han sig inte längre nära för att värma henne. Istället lösgjorde han bunten med mårdskinn som han haft med sig och täckte över henne med dem. Att han inte kommit att tänka på skinnen innan.
Kvinnan rörde på sig och han betraktade henne spänt. Färgen höll på att återvända till hennes ansikte och hon såg ut att återfå medvetandet. Han låg stilla, alldeles stilla, och medan han vilade bredvid henne och väntade på att hon skulle vakna insåg han att han fått lust till henne.
*
Skymningen hade sänkt sig över Hovgården när kungen äntligen hörde ljudet av hästar. En vagn rullade in på tunet och snart ljöd steg utanför dörren. Så trädde sejderskan Gudrid in. Svennerna ledsagade henne vördnadsfullt fram till kungen och inför Hans Majestät bad hon genast att få ett eget högsäte täckt med en mjuk dyna av hönsdun.
Kung Björn nickade fogligt och Gudrid fick strax det hon ville ha. Han hade aldrig sett en så mäktig och högrest kvinna och han tog andäktigt in hennes gestalt.
Gudrid hade klätt sig i blå mantel prydd med de vackraste stenar. Hon bar ett halsband av glaspärlor och en svart lammskinnshätta som fodrats med vitt kattskinn. Kring livet hade hon ett bälte med fnösksvamp och en pung med trollmedel. Under manteln skymtade hennes kalvskinnsskor försedda med remmar och gyllene knappar. De långa smala händerna hade hon täckt med vitfodrade kattskinnsvantar.
”Det är mig en ära att få vara här hos Ers Majestät på Hovgården”, sa hon med djup röst och gav kungen ett värdigt leende. Hon satt stolt och rakryggad och hennes långa svarta hår hängde i en konstfull fläta på ryggen. Ansiktet var blekt. ”Jag ska spå Ers Majestät”, fortsatte hon. ”Ge mig lite getmjölk och så hjärtan av alla sorters djur ni har här på gården.”
Kung Björn spratt till och kom omedelbart att tänka på sin gycklarbjörn och papegojan. Rodnande väjde han för hennes blick och ljög en aning:
”Vi ska genast låta tillreda måltiden åt er och där ska finnas hjärtan av gårdens allra bästa djur. Från dem kommer ni att få stor kraft.”
Gudrid böjde på huvudet till svar och tog fram en sked och en avbruten kniv med benskaft ur sin medhavda mårdskinnspung. Så satt hon alldeles stilla ända tills Hovgårdens husfru kom in med mjölken och förtäringen. Kungen satt också tyst och tvinnade sin mustasch så många varv att den mer liknade ett kråkben än en hårprydnad, tills Gudrid visade på den tomma skålen att hon ätit klart. Därpå harklade hon sig och klarade stämman.
”Idag har jag inga kvinnor som kan sjunga vårdlockssången åt mig”, förklarade hon, ”så jag gör det själv.”
Kungen som inte visste vad detta betydde log och lutade huvudet bakåt i väntan på sången. I nästa ögonblick skar ett gällt skri genom rummet. Hans Majestät frös till och sprang upp från högsätet i det han såg sig förfärat omkring. Då märkte han att Gudrid liksom sjunkit in i sig själv och medan hon långsamt vaggade med kroppen utstötte hon de mest fasansfulla läten. Det var schamanens vildmarksskrin och tonerna var så höga att papegojan som njutit sin sömn bakom sammetstyget vaknade. Yrvaken drillade den högt en stund, men Gudrid som var omvälvd av sin egen sång hörde intet och när hon väl slutade hade papegojan åter slumrat till.
Efter vårlockssången gick Gudrid och satte sig på den manshöga sejdhällen som kungen låtit uppföra och där fortsatte hon sedan sin seans.
Nu kallade hon på ting i det fördolda genom att framföra andemanarsången och efter att entonigt ha sjungit samma ton en lång stund började hon gunga av och an med kroppen.
”Grödan kommer att ruttna på fälten i sommar och det blir oår i hela bygden”, sa hon hest. ”Men jag ser mer mörker. Det finns män häromkring som vill styra riket”, fortsatte hon. ”Ers Majestät måste vinnlägga sig om folkets stöd.”
Kungen såg med förfäran på henne.
”Är det mycken olycka att vänta?” stammade han.
Sejderskan fortfor att vagga med kroppen och sa sedan:
”Birka kommer att härjas av sjörövare och fientligt anfall kan väntas från danafolket.”
Nu blev kungen svårt orolig.
”Men de kristna är besegrade”, protesterade han lamt.
”Det betyder intet. Den som vill ha makt byter trosläror när det gagnar dem”, mässade Gudrid.
”Men när händer allt detta?” frågade kungen och kände sig med ens mycket obehaglig till mods.
”Anfallet från havet kan tima när som helst och inga galdrar eller blotspån kan hjälpa mig att förutsäga när. I höst eller nästa höst. Jag kan inte se det tydligare.” Gudrid tog sig om pannan av ansträngning, blundade och satt tyst.
”Men, de andra då”, flämtade kungen, ”de som också vill styra Svearike? Kommer de verkligen att försöka ta makten?”
”Sådana män finns alltid”, predikade sejderskan. ”Men ge dem rikligt med gåvor så blir de vänsälla. Rid runt i landet med ditt följe och var ute på gästning. Den man känner väl och har ingått rådslag med är svårare att svika.”
Kung Björn sjönk bakåt i högsätet och lade huvudet i begrundan. Det var sant, han hade varit för obenägen att resa från Hovgården. Han måste se till att oftare besöka sina stormän i riket. Med ens slappnade han av. Det var då för väl att han rådfrågat en sejdkvinna. Nu kunde han skrida till handling i tid. Och om han rustade Birkas försvar innan fienden närmade sig skulle han hållas högt i ära.
Kungen knäppte händerna över magen och kände sinnesfriden återvända. Nu visste han vad han skulle göra. Han tyckte dessutom att sejdkvinnans råd varit mycket kloka och fick med ens en stark lust att fråga henne om privata ting. Beslutsam och aningen förlägen lutade han sig fram i högsätet.
”Hur det artar sig för riket förstår jag nu efter era spådomar, dock har jag även en annan fråga.” Kungen vätte läpparna och drog med tungan över underläppen många gånger innan han äntligen vågade komma fram med det. ”Mitt hår har grånat och lite bukfett har jag samlat med åren och därtill är jag inte heller helt ung längre … men, ja, unga kvinnor tilltalar mig så …” Här hostade kungen och harklade sig några gånger innan han åter tog till orda. ”Ja, ungmör är livets skatt för oss manfolk, och nu undrar jag om Gudrid tror att jag fortsatt kommer att ha lika stor lycka bland kvinnfolk?”
Sejderskan satte sig käpprak på hönsdunskudden och såg strängt på kungen.
”Gammalt karlfolk som Ers Majestät ska låta unga flickor vara”, sa hon barskt.
Innan kungen hunnit svara ljöd plötsligt höga kärleksstön ljöd genom rummet.
”Åååöööhhhhh!” kom det från buren bakom det röda sammetstyget följt av en kort fågeldrill.
”Kärleken”, återtog Gudrid brydd, ”ska man värna om som de värdefullaste dyrbarheter.”
”Kuk!” avbröt papegojan Freja.
Gudrid ryckte till.
Kungen spratt upp från högsätet och började diskret leta efter det svarta burtyget.
”Men en man är skapad med lustar”, protesterade han och försökte överrösta fågeln. ”Som ett bi måste vi flyga från blomma till blomma och pollinera dem.”
”Jag kan knappast se kungen flyga mellan blommor”, svarade Gudrid.
”Vilka turturbröst”, drillade papegojan.
Gudrid fladdrade med blicken.
”Min älskade pussmun!” tillade Freja glatt.
Sejderskan såg misstroget på kungen.
”Kuk, kuk”, gick Freja på.
I två steg var Hans Majestät framme vid buren och ruskade om den.
”Den är för liten och den står inte!” svarade Freja hämndlystet och flög upp från pinnen.
Nu rodnade kungen stort. Vid alla Odins korpar, vad hade tagit åt fågeln? Drilleländet sjöng fast han lagt röd sammet på buren. Varför hade han inte hållit sig till det svarta tyget?
”Åh, nu kommer jag, nu kommer jag”, kraxade Freja innan kungen äntligen lyckades täcka buren med det svarta klädet. Det blev tyst, väldigt tyst. Kungen såg ned i golvet och rodnaden flammade på halsen.
”Som det syns mig behöver inte Ers Majestät några kärleksråd”, sa Gudrid torrt. ”Möjligtvis kärleksörter.”
Med de orden steg Gudrid ned från sejdhällen, samlade den blå manteln runt kroppen och skred ut. Katten följde jamande efter.
Därpå lät hon sig genast föras bort i sin vagn. Kung Björn såg långt efter henne. Det hon sagt om politik hyste han stor tilltro till, men han ångrade att han frågat henne om kvinnfolk. Och Freja, ja, hela nästa dag fick fågeln sitta i buren under det svarta tyget utan mat. Först morgonen därpå fick den frön och en hel blotskål full med vatten. Dock inget fruktvin.
*
Våren och försommaren hade varit varmare än på mycket länge och höet och ängsblomstren lyste i solen. Ute i hagar och på ängarna vajade blommorna vackert färggranna och det doftade sommar i skog och mark. Höll vädret i sig skulle kornet och rågen ge bättre skörd än på långliga tider, bara de nu också fick lite regn.
På Hovgården hade Ysja funnit sig väl tillrätta och husmodern märkte att trälinnan visade stor duglighet i hushållet. Dessutom var hon god med djuren och kunnig i växter. Förbluffad över den ungas färdigheter gav husmodern trälinnan nya och svårare dagsverken samtidigt som hennes förtroende för den tystlåtna flickan ökade. Så kom det sig att Ysja även fick husmoderns uppdrag att samla blomster till växtfärgningen. Vårens ull skulle förvandlas till granna kläden, och som kung Björn var fåfäng och ständigt tarvade något nytt att pryda sig med måste kvinnorna på Hovgården så ofta det lät sig göra plocka fåren på ull, spinna och färga tyger.
Trälinnan visste hur hon skulle samla björkblad och hassel och hon kände också till renfanan, färgkullan och väddklinten. Husfrun bad även Ysja att plocka den gula vejden ute på öarna, ty ända sedan kungen sett sejderskans blå mantel hade han önskat sig byxor i samma färg. Dessutom ville han ha rött att klä sig i när han inbjöd till stora festmåltider. Men Ysja fick vänta med att samla blad till rödfärgen, än var inte blåbären mogna.
Denna morgon, när hon gick runt med korgen ute på Hovgårdens ägor, funderade hon mycket på Hans Majestät. Mycket gamman hade hon inte av det umgänget, även om hon gjorde sitt bästa för att smickra honom och erbjuda det allra bästa av sänganöjen. Och hon inte bara vänslades med honom, nästan varje dag lyssnade hon tålmodigt när han ville lätta sitt hjärta.
Ibland kunde hon sitta en hel natt och bara lydas till hans berättelser om äventyr i forna dar och hon fick anstränga sig mycket för att se intresserad ut och inte gäspa. Han glömde att han ofta berättade samma historia om och om igen, men eftersom hon inte ville göra honom besviken lät hon honom hållas. Ty även om kungen kunde fresta på sinnet var han en blid man som gjorde sig stor möda för att hon skulle ha det bra, och sådant måste belönas. Fast ibland tröt Ysjas tålamod, som den dagen då hon funnit två löss i hans vaxade mustasch. Då hade hon haft svårt med kärleksorden och nästa dag övertalade hon honom att klippa den stora hårprydnaden. När han förnärmat klagade över detta förslag sa hon bara att det berodde på att hon älskade att kyssa honom och att hon helst ville känna mer av hans varma, sinnliga läppar. Och som kungen trodde på allt gott som sades om honom lät han klippa bort allt hår på överläppen och passade samtidigt på att korta längden på håret för att se mer manlig ut. Men även om klippningen förnöjde Hans Majestät hade den föga inverkan på mandomen, och Ysja fick trösta sig med att hon åtminstone blivit av med munlössen. Fast egentligen borde hon inte klaga. På kort tid hade hon fått både husmoderns och kungens förtroende och för att vara trälinna hade hon haft stor lycka med sig. Men ändå … Innan hon än en gång tvingats bli träl för att kunna överleva, hade hon varit en fri kvinna.
På Hovgården hade hon det visserligen bättre än hon någonsin haft på Eyvindgården, men hon ängslades fortfarande över Toste. Han tycktes så blek och klen. Hon snek undan mat åt honom så ofta hon kunde, men han blev inte starkare. Pojken var mager, insjunken och svag och sa inte mycket. I sina mörkaste stunder fruktade hon att han skulle säljas eller rentav offras i blotet. Hon måste försöka få dem båda fria i tid innan något hemskt drabbade dem. Och Ysja visste vad som tarvades. Hon måste gifta sig med en fri man, bara så kunde hon slippa träldomen. Och denne man måste älska henne så djupt att han föredrog henne framför en fri kvinna med hemgift, ätt och familj. Än var hon en ungmö i blomstringens tid och än kunde hon lyckas. Men det hastade. Gårdsfolket hade redan börjat klaga på Toste.
En varm sommarvind blåste henne i ansiktet när hon uppfylld av sina tankar vandrade runt på ängsmarkerna. Då och då föll hennes blick på en växt hon kunde plocka och hon böjde sig ned och samlade blomstren i näverkonten. Om det inte varit för Toste hade hon kanske njutit dagen, men oron mörkade hennes sinne. Tack och lov hade kung Björn ridit iväg på gästning så att hon fått några dagar för sig själv. Han hade sagt att han tänkte besöka andra delar i riket och skulle återvända först mot kvällningen den andra eller tredje dagen. Nu hade tre dagar förlupit och hon hoppades att han skulle vara så utmattad vid återkomsten att han genast gick till sängs. Om inte tänkte hon lägga sig sjuk. För första gången på länge hade hon upplevt frid och lugn och haft tid för sig själv. Den tiden ville hon förlänga så mycket hon kunde.
*
När Erik fick höra att Hans Majestät väntades åter till Hovgården, beslöt han sig för att möta honom. Han hade brådskande ting att förtälja. När han sökt efter Toste på de stora gårdarna kring Badelunda hade han nåtts av illavarslande rykten. Stormannen Torvald Hjalte hade samlat en skara män omkring sig och höll på att rusta. Först hade Erik inte trott på det illvilliga talet, men så hade han fått syn på blanka spjut och yxor i ett av uthusen på en gård. Det var nysmidda vapen som ännu inte brukats. Då låg det kanske något i de rykten som sa att missnöjda stormän ville kasta kungen över ända. Erik hade hört klagomål på nästan varje gård. Bönderna ondgjorde sig över den svage ledaren som inte var förmer än en simpel gycklare och en sådan styresman kunde inte riket ha; inte när fienden bränt Dorestad och haven vimlade av sjörövare. Folket behövde en stark och mäktig krigare i orostider, inte en skälm.
Erik vredgades. En bättre och fredligare makthavare än Hans Majestät hade inte svearna haft på flera mansåldrar, och att hans ovilja mot vapen skulle riktas mot honom kunde inte Erik förstå. En kung som värnade om fred borde istället hyllas.
Redan på morgonen, då Erik mot sin vana vaknade tidigt, gick han ned till bryggan och gjorde i ordning båten. Han brydde sig inte om att hissa råseglet utan bestämde sig för att ro. Än skulle det dröja innan kungen var tillbaka. Utan större brådska gjorde han loss båten och rodde långsamt ut ur hamnen. Han doppade årbladen lugnt och lättjefullt medan han betraktade sländornas lek över vattnet.
Småfåglarnas kvitter drev vida ut över fjärden och årtagens knirkande hördes långt in mot land. Erik rodde sakta medan han tankfullt blickade in mot staden. Nu hade Estrid varit borta från honom i nästan ett år. Om hon inte kom tillbaka till hösten var han en fri man och kunde göra som det behagade honom. Så hade de kommit överens. Då behövde han inte vänta mer på henne och hon hade lovat att inget säga om han sökte sig en annan kvinna. Men ville han det? Önskade han inte behålla sin Estrid? Tänk om hon inte kom tillbaka, om hon försvunnit till ett nytt liv som inte längre angick honom? Nej, det ville han inte. Ändå, de hade varit ifrån varandra så länge, kanske för länge. Minnet av henne hade falnat och även om han ofta kände längtan, kunde han inte frammana hennes bild. Inte heller kättjan eller värmen från hennes famntag kom för honom som tidigare. Den kvinna som han så länge saknat och även önskat gifta sig med var honom inte längre densamma. Snart måste hon återvända, annars skulle han glömma henne för någon annan.
Hans liv hade blivit mer enahanda utan Estrid. Det var som om en del av honom förtvinat och måste väckas upp på nytt. Men skulle han uppleva samma kärlek om hon återvände, eller hade hon för alltid förstört det goda som funnits mellan dem? Han anade det inte, visste bara att han långleddes och plågades i ensamheten. Om det inte varit för Rurik och löftet han gett henne hade han för länge sedan dragit i härnad.
Ja, vad hade han egentligen företagit sig under det år hon varit borta? Arbetat i värdshuset med Sigfrid, sett efter Rurik, språkat med kungen och stundom hjälpt sin gamle frände Snemun, Sigfrids man. Men innerst inne var han missnöjd med sig själv, ty det han sysselsatte sig med var inte något han själv valt. Han var ett redskap åt andra. Och så var det talet om fjunskägg. Nej, han kunde inte fördra detta längre.
När Erik nådde vassen utanför Hovgården tog han fram fiskreven, agnade och slängde ut. Nästan genast nappade det. Så höll han på tills han fått en hink full med småfisk. Åter började han ro, denna gång ännu längre in i vassen, och när han var bortom båthusen tog han en tjockare rev och agnade den med fisken han just fångat.
Det var fortfarande tidigt på morgonen och han behövde inte vänta länge förrän det högg. En stor gädda satt på kroken och han måste dra och ge efter innan han fick den så nära båten att han kunde lirka den ombord. Erik blev fiskandes en stund, men när han fått tre abborrar och två präktiga gäddor beslöt han sig för att ro iland. Han måste göra sig en grenklyka för att kunna bära fångsten. Nöjd till sinnes drog han upp båten, lämnade fisken i slagvattnet vid aktertoften och började gå längs stranden. Det doftade varm tång och sommar och vinden drog in från vattnet. Solen som höjt sig ovan trädtopparna var het och brände. Efter en stund blev han svettig och tog av sig tunikan. När han fick syn på en berghäll i en solbelyst glänta glömde han fisken. Han gick dit, lade sig ned, slöt ögonen och njöt av att känna solens strålar mot kroppen. Efter en stund sjönk han in i en loj halvslummer.
Han anade inte hur länge han legat där då han plötsligt hörde ljud och röster nedifrån sjön. Han satte sig upp och såg ned mot stranden. Mellan några alar skymtade han någon i vattnet. Det var en ung kvinna med mörkt hår som simmade en bit utanför stranden. Bakom henne närmade sig en båt med två män och det tycktes som om hon försökte undkomma dem. Männen stod lutade ut över relingen och paddlade med årorna medan de skämtade och skrattade och skrek något till henne.
Erik kunde inte höra vad de sa, men hånskratten skallade. Erik rusade ned mot stranden. Nu hade männen hunnit ikapp kvinnan och trots att hon skrek och värjde sig slet de upp henne i båten. Solen lyste över hennes bara kropp som blev till en mjuk siluett i motljuset. Erik flämtade till, han kände plötsligt igen den mörkhåriga. Det var Ysja, kungens trälinna. Hon slog omkring sig, skrek och spottade och försökte göra sig fri.
”Så, håll fast henne då”, gormade den äldste av de två männen.
”Det är inte så lätt. Hon sparkas”, invände den yngre av dem. ”Aj, hon kan klösas också, markattan”, stönade han och tog sig om armen. I nästa ögonblick fick han en spottloska i ansiktet och svor till.
”Så du vill inte, din mara. Men vi ska allt få dig på andra tankar”, fräste han och drog hennes armar bakåt. ”Ta hit tampen!” skrek han till sin kamrat.
Från stranden såg Erik hur männen brottades med Ysja, men de stod så att han inte riktigt kunde se vad som hände. I nästa ögonblick hörde han skratt och hennes förtvivlade skrik. Erik kisade och märkte att männen gått fram till rån borta vid masten. Han tänkte att de kanske var på väg någonstans, men upptäckte i nästa stund att seglet fortfarande var surrat. Männen höll på att hissa råstången utan att släppa ned vadmalsseglet. Erik stod brydd och frågande först, sedan såg han. De hade bundit fast Ysja kring rån och höll som bäst på att hissa upp henne i masten.
Erik behövde inte se mer. Med några få steg var han ute i vattnet och slängde sig i. Männen hade inte lagt märke till honom utan var fullt upptagna med att håna den stackars trälinnan och de hissade och slackade på repet om vartannat. Erik tog kniven ur bältet och närmade sig båten akterifrån. Tyst simmade han fram, fick grepp om styråran och hävde sig försiktigt upp. Båten gungade till, men männen reagerade inte. De hade ögonen på Ysja. Erik avvaktade, reste sig sedan och smög fram mot masten.
”Vad tar ni er till? Fira ned henne!” röt han och ställde sig bredbent, beredd till hugg.
”Lugna ned dig, hon trilskas bara, trälpackan, det här kommer att göra henne lite mer foglig”, skrattade den äldre av männen och slog Erik vänskapligt på axeln. ”Kom med du, hon är fin må du tro!”
”Fira ned henne!” skrek Erik utom sig av ilska. ”Ni är galna! Binda fast någon i rån … Så gör man inte vare sig mot djur eller människor.”
Han vispade till med kniven. De var två och han ensam, men hans ilska och kraft fick dem att lyda. Långsamt gav de efter på tampen.
”Så, ned med henne!”
Repen skar in i Ysjas nakna hud och Erik vände bort blicken. Rån gnisslade och knarrade under tyngden när den sakta halades mot toften.
”Gör loss henne också”, manade Erik. ”Er skulle man offra vid blotet.”
”Åja, lugna ned dig, det är ju bara en trälinna. Det är väl inget att bli arg för”, muttrade den yngste av de två, sur över att ha fått sitt roliga förstört. Missnöjd gjorde han en ansats att komma över Erik bakifrån, men den äldre hejdade honom med en skarp blick. Han hade känt igen Erik som kungens bundsförvant och förstod att det var bäst att dra sig tillbaka. De hade haft otur och blivit sedda, det var allt. Något blodvite över en trälinna hade han inte lust till.
Vid stranden lämnade männen surmulet av både Erik och trälinnan och styrde sedan svärjande ut på fjärden igen.
När Ysja hade fått på sig sina kläder och tagit konten med hassel och lavar gick hon fram till Erik som suttit och väntat på henne.
”Tack”, mumlade hon. ”Det var dumt av mig att ge mig ut och simma sådär, men det var så varmt och jag såg ingen.”
”Nog ska väl du få bada ifred. Vilka svin!” svarade Erik.
”Du räddade mig.”
”Det är jag glad för. Tänk att komma på att göra något sådant. Jag förstår det inte.”
”Trälar är inte människor, vet du inte det?”
Ysja blev stående en bit ifrån honom. Erik vände sig mot henne och såg hur solen lyste på hennes mjuka, runda ansikte och myggbitna överarmar. Hennes hud var slät med små fina fjun och de dova, mörka ögonen var djupt sorgsna. Med ens ömkade han henne. Stackars kvinna. Hade hon upplevt liknande saker tidigare? Långt ute på fjärden syntes båten med de två männen på väg in mot Birka.
”Var inte orolig, de kommer inte tillbaka”, sa han i ett tafatt försök att trösta. ”Förresten, dig minns jag från Hovgården, kungen har talat mycket om dig.”
Ysja rodnade osäkert. Erik Bärnstenshandlare. Illa att möta honom så här. Tänk om han också skulle känna igen henne som den forna trälinnan på Snemungården. Hade det inte varit för Toste hade hon kanske arbetat där ännu. Ett kort ögonblick såg hon den lille pojken framför sig i brunnen, livlös och på väg att sjunka. Men hon hade lyckats få upp honom och sedan hade hon tagit gossen till sig istället för sitt eget vanskapta barn som satts ut i skogen. Med Toste invirad i en sjal hade hon flytt från Snemungården för att aldrig mer komma tillbaka. Men nu hade ödet fört henne till Adelsö och Hovgården, inte långt från Birka. Bara inte Erik igenkände henne från förut.
”Sätt dig”, sa Erik och visade på en plats bredvid sig på berghällen. ”Det som hände … jag menar, är männen ofta grymma mot dig?”
”En del är det, andra inte, men jag värjer mig. Jag kan klösas och bitas, men ibland går det illa och man får stryk. Det bästa en träl kan hoppas på är att få en god husbonde.”
”Som kungen?”
”Ja, han är en god man.”
Tystnaden föll mellan dem.
”Är blommorna till dig?” fortsatte Erik med en blick på näverkonten. Han hade ingenting för sig, talade gärna med henne.
”Blommorna? Nej, de är för färgning, till kung Björns nya kläder …”
Erik skrattade.
”Ska Hans Majestät ha nya kläder, igen?”
”Igen? Händer det ofta?”
Ysja kunde inte låta bli att fråga. Egentligen ville hon sitta länge här bredvid honom, prata och skratta och bli tröstad efter det som hänt. Men hon vågade inte. Hon och Toste hade försvunnit samma dag. Om han kände igen henne skulle han kanske börja fråga. Å andra sidan tyckte hon om honom. När hon sett Erik på Hovgården hade hans blick dröjt kvar vid henne, intresserat och lite okynnigt.
Han gjorde henne nyfiken.
”Kung Björn gör allt för att bli ståtlig”, sa Erik leende.
Ysja fnissade till och satte sig lite tveksamt en bit ifrån honom. Han log varmt mot henne och sträckte ut handen.
”Gör det ont efter repen?” undrade han och strök lätt över de röda märkena på underarmen.
”Nej, nej”, stammade hon och drog åt sig armen. Men varför var hon avog, han hade bara varit vänlig. Tänk om hon varit en fri kvinna utan något att dölja. Då kanske … Hon hejdade sig. Varför dessa tankar? Hon såg på Erik från sidan. Han var inget oävet manfolk och även kroppen tilltalade henne, det märkte hon nu. Och när hon mött honom hos kung Björn hade han behagat henne med sitt skratt och öppna sinne. Det fanns något pojkaktigt över honom och en aning av vemod i ansiktet. Hon undrade varför. Hur kom det sig att han var hemma och inte i härnad och slogs som så många andra?
”Förresten, vad tror du kungen säger om det som hänt?” sa han, tog upp ett grässtrå och började snurra det i handen.
”Bäst är att han inte får veta.”
”Men männen borde straffas.”
”För det här? Nej, glöm inte att jag är trälinna. De hade kunnat prygla mig, ja, dödat mig utan att få något straff.”
”Åjo, böter hade det blivit.”
”Om jag dött, ja, men det silvret hade husbonden fått. Inte hade jag blivit rik inte.”
Erik såg upp och märkte bitterheten i hennes röst.
”Jag ska låta bli att berätta, om det är det du vill.”
”Det är nog bäst så.”
Erik såg tankfullt på henne. Hon hade misshandlats av dessa män, ändå kunde hon varken hämnas eller få upprättelse för det som skett. Att sådant fick ske. Låt vara att hon bara var trälinna, men ändå. Tänk att leva så utsatt!
Hastigt gled hans blick över hennes kropp. Hon var vacker, ja, värd ett bättre öde än att köpas och säljas efter behag. Vad tänkte kungen göra med henne? Skulle han behålla Ysja, eller kanske sälja henne till köpmän från andra länder som han brukade göra med trälinnor han tröttnade på?
Erik fann ingendera tanken tilltalande.
Ysja hade sett hans blick och tänkte att om kung Björn fick reda på att hon gav sig åt andra män, skulle han kasta ut henne och Toste från Hovgården för alltid. Hon fick inte lockas in i något som kunde bli farligt. Färgen steg på hennes kinder och hon sänkte blicken. En man hon själv valde, en man som hon själv ville ha, skulle hon någonsin få uppleva det? Tänk om hon ändå … Nej. Hon reste sig och sträckte sig efter konten.
”Tack, tack än en gång”, sa hon hastigt. ”Jag måste gå, husfrun väntar på mig.”
Hon ljög och visste att han sett det. Förvirrad gav hon honom ett snabbt leende, tog näverkonten och försvann bort mot Hovgården.