Skogens ljud kom och gick. Estrid hörde dånet av en fors, vind i träd och någon som andades. Marken gungade och som i dimma såg hon ett ansikte över sig. Förbryllad ansträngde hon ögonen för att se bättre. Någon stod på knä bredvid henne. Hon blundade, önskade sig långt bort, ville inte vara i fångenskap igen, men när hon åter öppnade ögonen fanns mansansiktet kvar. Hon stelnade och gjorde sig beredd till flykt. Hade de hunnit ikapp henne? Skulle de sälja henne nu? Med en häftig rörelse slog hon till mannen framför sig och försökte resa sig. Men kroppen lydde inte och hon sjönk tillbaka mot marken. I nästa ögonblick kände hon hur någon tog tag om hennes handleder och höll henne fast. Beröringen stegrade hennes rädsla och hon försökte slita sig lös.
”Försvinn, din galt”, skrek hon och försökte bita den okände.
”Så, du är sveakvinna”, sa mannen lugnt och höll fortfarande fast henne. ”Du måste vila, det var nära att Ran tog dig.”
Estrid såg upp, hörde sitt eget språk och märkte att mannen hade en torshammare om halsen. En rus från Svearike?
”Så släpp mig då!” sa hon brydd och han gjorde som hon sagt.
Hon stirrade häpet på honom och gned sina handleder. Sedan ville hon resa sig upp på nytt, men när hon kom upp i knästående kände hon sig yr. Främlingen stöttade henne, satte henne bredvid sig och plötsligt var de alldeles nära. Estrid blev varse hans gestalt och hennes blick drogs mot hans. Hans drag var rena och det mörka håret välvde sig i mjuka vågor kring hans ansikte. Ögonen hade skrattblänk och tycktes blå som himlen, hans näsa var rak och munnen varken för stor eller för liten. Överkroppen glänste som dagg i solskenet, händerna var mjuka och välskapta.
Han märkte att hon stirrade, men var inte medveten om den aura av manlighet som omgav honom. Estrid kände hans närvaro så starkt att hon tyckte sig omsluten av den. Vem var han denne främling och varför tycktes han överväldiga henne så? Hon vågade knappt se på honom.
De satt tysta och efter en stund när hon åter lyfte ögonen märkte hon att han betraktade henne så intensivt att hon genast slog ned blicken. Det tycktes som om han tog in hennes bild, så som hon nyss förnummit hans, och med ens tänkte hon att det var bäst att försvinna innan något hände. Hon värjde sig mot honom, ville inte låta sig påverkas så av en främling. Hon var på flykt, fick inte lita på någon.
”Jag såg den övergivna båten nedanför fallet och förstod att något hänt. Men det tog ett tag innan jag hittade dig”, började han.
Han gav intryck av kraft och envishet, hans röst var varm och mycket nära. Så han hade gett sig ut för att se om han kunde rädda någon från båten? Hennes sinne ljusnade. Han brydde sig om och kunde inte vara ute i ont försåt. Och att det var nära att hon mist livet, det förstod hon nu. Om hon inte kastat sig ur båten hade hon blivit borta. Estrid tog ett djupt andetag.
”Tack”, sa hon aningen förläget. ”Du måste ha räddat mig.”
”Du tog dig upp från floden själv, men kanske hade du glidit ned i vattnet igen om inte jag hittat dig.”
Estrid satt tyst, kände sig en aning öm i kroppen. Mest var hon nog omtumlad och förvirrad. Hon fann inte på något att säga, var ännu inte säker på främlingen.
”Varifrån kommer du?” undrade han. ”Fast kanske ska jag fråga dig vart du är på väg, för du var väl på väg någonstans?”
Estrid längtade efter att anförtro någon allt det som hänt, men hon tordes inte. Varför skulle hon berätta för denne man? Han kunde vara lejd av någon. Mårdskinn hade han visserligen, men om han var köpman kanske han också köpte och sålde trälar.
Som om han läst hennes tankar stelnade vänligheten i hans ansikte och han sa skevt: ”Jag vet, jag är en främling för dig och du kan tro mig om ont. Men jag säger dig, gå vart dig lyster, du behöver inte sitta här med mig. Gå nu!”
Det vackra solbrända ansiktet var plötsligt allvarligt och hon förstod att han menade det han sa. Men även om hon borde vara försiktig, kanske till och med vara rädd för honom, blev hon sittande. Hon kände att hans ögon vilade på henne och hon vek undan med blicken. Med ens blev hon varse sin nästan oskylda kropp och tyget som fladdrade kring magen. En tunika? Förbluffat såg hon på honom och hans ögon skrattade.
”Du var så frusen att jag måste ta av dig dina blöta kläder”, förklarade han. ”Så du fick min tunika istället. Men i gengäld hade jag ingen större längtan att sätta på mig dina kläder.” Han strök sig över de nakna axlarna.
”Och om du nu inte själv har lust till mina kläder, kan du då tala om för mig var de finns?” sa hon en aning spänt.
Han nickade och pekade mot ett vått bylte strax bakom dem.
”Jag borde ha hängt upp dem att torka, men du var illa däran.”
”Mycket illa?”
”Ja.”
Nu blev Estrid nyfiken.
”Vad gjorde du då?”
”Ja, jag försökte värma dig”, sa han utan att tänka efter.
”Värma mig?”
”Ja, du var kall.”
”Men jag ser ingen eld”, invände Estrid.
”Nej, men jag var varm själv”, sa han aningen skamset och såg ned på sina händer. Hon betraktade honom klentroget, men när hon märkte hans pojkaktigt generade blick brast hon ut i skratt.
”Jaha, så du har legat här bredvid mig? Det tycks mig som du gjort dig stor möda för att få liv i mig igen.”
”Jag kunde inte låta bli.”
”Estrid. Jag heter Estrid och kommer från Birka”, sa hon avledande för att bryta den märkliga stämningen mellan dem. Hon sträckte ut handen.
”Så du är från Svearike, ja, det var som jag anade. Själv är jag köpman från Torslunda. Ragnar Vittfarne kallar man mig.” Han tryckte hennes hand. ”Jag driver handel med slaverna, men istället för att köpa skinn av någon jägare, jagar jag själv. Det ger mer silver och det finns gott om vilt här. Dessutom tycker jag om att ströva i skog och mark.”
Estrid kom att tänka på Erik, sin käraste, den nyfikne och dristige våghalsen som hon levt samman med i Birka; även han brukade jaga. Var den här mannen också äventyrare, en som tog livet som en ständig utmaning och aldrig ville slå sig till ro?
”Vad har fört dig hit till Gårdarike?” frågade hon och hennes blick sökte sig åter till honom.
”Mycket”, svarade han undvikande. ”Jag ska nog berätta för dig, men först ska vi äta. Du måste vara hungrig.” Han reste sig och hämtade sin ränsel. Där letade han fram en bit torkat kött och lite bröd som han gav åt henne, samtidigt som han tog lite sovel själv. Medan de åt sa de inte mycket. Bägge var utmattade.
”Du ser trött ut”, sa han efter en stund och gick efter sin mantel. ”Lägg dig här och vila så vaktar jag under tiden.”
Estrid riste på huvudet.
”Nej, jag tänkte mig vidare, här kan jag inte bli.” Men hon gjorde ingen åtbörd att resa sig utan blev sittande och snart sjönk hennes huvud mot bröstet och hon var alltför trött för att förhindra det.
Han log lite när han såg det, lade henne försiktigt på marken och täckte henne med manteln. Därpå satte han sig bredvid henne. Han nändes inte lämna henne ensam och någon brådska hade han inte.
Efter en stund reste han sig och tog upp det våta byltet med hennes kläder och hängde upp särken och hängselkjolen på några grenar. När han gjorde så mindes han plötsligt anblicken av den vita huden vid urringningen. Då hade hon skakat av köld och hans tankar rörde sig kring hur han bäst skulle kunna rädda henne. Men nu kom bilden av kvinna till honom stark och tydlig och hans blickar sökte sig åter bort mot henne. Så vacker hon är, tänkte han, och med ens insåg han att det var alldeles för länge sedan han haft en kvinna.
*
Toste kastade en blick genom dörren. Ett häftigt regn föll därute och motvilligt beslöt han sig för att bli kvar inne i smedjan ännu en stund. Det rykte och osade därinne och han hade önskat få lite frisk luft. Arbetet i kungens verkstad var tungt. Släggans hamrande mot städet, röken när metallen hälldes i gjutformarna, männens röster och hostningar var till svallvågor av ljud runtomkring. Där var slammer och klang av metall, skällsord och förmaningar och otåliga röster som ekade i öronen. Ibland ville Toste släppa blåsbälgen, gömma sig och helst inte höra något alls. Vad han än tog sig för blev det fel. Han gjorde sitt bästa att följa mästers uppmaningar och försökte ständigt vara beredd med tänger och hammare och allt annat smeden bad om. Ändå blev allt galet och han fick okvädesord över sig. Antingen hällde han för långsamt eller så var färgen på röken inte den rätta och gjutningen misslyckades. Då fick han skulden. Men inte att han tänkte ge upp, han skulle minsann visa dem.
”Din drönare!” Plötsligt dånade ett slag mot hans huvud och han ville skrika högt.
”Försök inte smita undan arbetet. Kom och hjälp till här!” Mästersmeden drog med honom till bänken och gav honom slipstenen. ”Jag vill att du filar till kanterna på de här beslagen.”
Plötsligt ilsknade Toste till. Ständigt dessa enahanda sysslor. Slipa färdiggjutna beslag, inte var det någon glädje med det.
”Jag vill lära mig att smida också. Inte bara fila, hamra och springa ärenden”, sa han tjurigt.
Mästersmeden hällde ut bronsbeslagen på bänken, gav honom slipstenen och sa sedan: ”Jaså, du vill något. Kanske är du inte så eländig som du ser ut.” Sedan gick han.
Toste såg förbryllat efter honom. Det hade nästan låtit som ett erkännande.
De var sex man i smedjan, två vuxna och fyra trälar. Själv var han yngst av alla och vad som än skulle göras så skrek man efter honom. När ingen sa något var det oftast ett tecken på att han gjort rätt, men något beröm fick han aldrig. Han led också av att aldrig se ljuset eller himlen därute. Sällan hade de raster och han hann knappt utanför dörren förrän han kallades tillbaka in igen.
Toste visste att som träl hos sveakungen borde han vara glad och stolt. En god smed uppskattades av alla, var aktad och ansågs rentav besitta magiska krafter. Arbetet vid ugn och ässja var det många som ville ha. Men Toste led, ty inom sig hade han bilder av något annat, minnen av sådant som var ljust och fröjdefullt. Han såg sig själv vandra omkring i skogen eller vid vattnet, alltmedan han lyssnade till vinden och fåglarna och havets böljeslag mot stranden. Så hade han gjort en gång och då hade han varit glad och sorglös. Sedan hade något hänt, men minnesbilderna var oklara och ofullständiga. Ett minne kom ofta för honom: de hemska synerna med hästen och släden vid iskanten och farbror Eyvinds fruktlösa kamp i det kalla vattnet. Hans mor, Ysja, hade gråtit, hästen stegrat sig och när de sedan återvände till Eyvindgården hade husmodern slagit dem och skrikit att felet var deras. Därefter hade husmodern hatat dem bägge två och hon bestraffade dem för allt som gick annorledes än hon tänkt sig.
När kungen köpt dem hade Ysja jublat, för hon hoppades att de skulle bli väl omhändertagna på Hovgården. Och visst hade mycket blivit bättre. Modern hade blivit rundare i hullet, fått färg och han kunde även höra henne skratta. Men han själv …
Som om inte hånet från smederna gjorde det svårt nog, plågade även röken honom. Att inte få ljus och frisk luft, att aldrig kunna ta ett djupt andetag och andas fritt utan andtäppa. Att inte få se solen, fåglarna och himlen. Toste led men klagade inte. När Ysja tycktes nöjd höll han inne med sin egen olycka. Istället magrade han, blev fåordig och tystlåten. Han blev fortare trött och tyade mindre och snart kom talet igång.
Vad nytta hade de av den nye pojken? Varför skulle de dras med en sådan odugling när det fanns raska smedsvenner som inget hellre ville än att hjälpa till? Var det rentav inte bättre utan honom, han tycktes ändå mest i vägen. Toste märkte att det började viskas bakom hans rygg och han anade det värsta. Han måste kämpa och uthärda, annars kunde han tas till blotet.
*
Fukten från Volchovfloden sökte sig inåt stranden och trängde sakta in under manteln. Estrid vaknade till och satte sig förbryllad upp. Var befann hon sig, varför hade det redan börjat skymma? Så hörde hon någon bakom sig och ilningar av skräck kom över henne. Blicken flackade mot skogen efter en flyktväg.
”Estrid?”
Hon såg sig om och oron vek undan. Där var Ragnar Vittfarne, mannen som räddat henne ur floden.
”Du har sovit en stund, jag tror du behövde det. Hur mår du?” sa han vänligt.
”Bra.”
Hon strök sig med handen över ansiktet och ruskade om håret. Det föll blont och yvigt över axlarna och när hon såg på det lade hon märke till det främmande tyget som skymtade inunder. En grön tunika?
”Mina kläder, var är mina kläder?” undrade hon och insåg med ens att hon var naken sånär som på det gröna, vida klädesplagget. Också han måste ha kommit att tänka på det, för han såg bort som ville han att hon inte skulle se hans blick.
”Jag hängde upp dina kläder på tork. Om du får dem kan jag kanske få tillbaka min tunika? Om du inte vill ha den också, förstås”, sa han och log.
”Nej, då kanske du behåller min hängselkjol”, svarade Estrid och det glittrade till i hennes ögon.
Bägge brast ut i skratt. Hon sneglade på honom och hans kropps skönhet förvillade henne och hon tyckte att han liksom lyste. Hon försökte dra åt sig blicken men lyckades inte förrän han hade sett den. Så mindes hon Orfrim och det som hänt och såg hastigt bort och ansiktsdragen slöt sig.
Ragnar Vittfarne som känt ett ögonblick av förtrolighet märkte kylan och blev besviken. För två vintrar sedan hade han lämnat sitt skeppslag och sedan dess hade han levt ensam. Men under dagen när han varit så tätt intill Estrid hade han känt en längtan efter närhet. Det kunde varit som han inbillat sig, men han hade anat en kraft, ett gensvar, ja, något slags värme mellan dem. Men nu satt hon stel och med ansiktet bortvänt.
”Jag tror”, sa han efter en stund, ”att det är bäst vi stannar här över natten. Det är redan sent. Jag har dragit upp båten på land och vi kan ha den som skydd. I morgon kan du besluta vad du vill göra.”
”Nej, jag måste gå. Jag måste vidare”, envisades Estrid.
”Innan det blir mörkt kommer du inte långt. Har jag sett efter dig en hel dag kan jag nog vakta dig i natt också”, sa han med både allvar och omsorg i rösten.
Estrid såg sig omkring. Hon måste fortsätta flykten, så långt bort från Aldeigjuborg som möjligt. Inte kunde hon väl lita på en man hon inte kände, aldrig sett förrän nu? Men han föreföll värna om henne, vilja hennes väl … Ändå, hon måste iväg, hur trött, oändligt trött, hon än var. Hennes blick sökte sig till honom. Inte hade han gjort henne något ont, bara månat om hennes bästa, men …
Estrid reste sig och började prövande gå några steg uppe på berget. Skulle hon orka fortsätta flykten? Det smärtade i ankeln och hon kände sig en aning yr. Brydd blev hon stående. Inte vore det klokt att skynda vidare i mörkret då. Tänk om hon svimmade? Kanske borde hon trots allt vila lite innan hon fortsatte? Ragnar Vittfarne betraktade henne avvaktande.
”Vi kan tända en eld till kvällen och äta det jag har kvar i ränseln. I morgon är du stark nog att gå vidare”, föreslog han. ”Dumt att slåss med vargmän när det är mörkt. Här finns fullt av dem.” Han gav henne ett snabbt leende.
”Vargmän? Hm. Men hur kan du veta att jag inte är ett skogsrå?”
”Det vet jag inte, jag får väl se i morgon.”
När det blev mörkt gjorde de upp eld och slog läger i en grotta några alnar bort från floden. Även om de dragit upp lodjan från stranden och skylt den var Estrid rädd att den skulle upptäckas och kanske leda förföljarna på spåren. Gömslet bland bergskrevorna kändes säkrare. En stund talade de två lågmält med varandra därinne innan tystnaden bredde ut sig mellan dem. Just innan Estrid föll i sömn slöt hon manteln tätt kring kroppen och vände ryggen åt honom. Han såg det och ett ögonblick ville han slita av henne den, men han sansade sig. Hon måste få sova och han somnade med vissheten att hon skulle finnas kvar där bredvid honom även nästa dag.
När han vaknade var hon försvunnen. men han såg hennes fotspår försvinna nedåt floden. Orolig följde han efter. Vid stranden fick han syn på henne på väg upp från vattnet. Håret var blött och vattnet glänste mot huden. Hon fick på sig särken och stod kvar med blicken utåt floden. Solen lyste genom linnet och i morgonljuset framträdde hennes kropp ljuv och lockande. Hon var ännu våt och tyget smet fast kring midjan. Barmen tecknade sig hög och yppig och spände mot lärften, men hon var helt omedveten. Så måste hon ha känt hans blick, för plötsligt satte hon sig ned på marken, kurade ihop sig och dolde sig för hans ögon. Tveksamt gick han fram till henne. Hennes blick mötte hans och han såg undran. Så skiftade hennes ansiktsuttryck och blev ljust och igenkännande.
”Hej”, sa hon blygt.
”Var det kallt?” undrade han, för han kom inte på något annat att säga.
Hon nickade och han satte sig. Tyst grävde han efter något i ränseln och räckte henne en bit bröd. Medan hon åt sa han inte mycket. Tankarna svallade i hans huvud. Hennes ögon ömsom talade till honom, ömsom slöt sig och han var rädd att stöta bort henne. Han måste vinna hennes förtroende, först då kunde han locka henne med sig. Han tyckte om hennes sällskap och ville att hon skulle följa honom. Men tänk om hon reste sig och bara försvann från honom? Hans käkmuskler arbetade och han stred med sig själv och det motsägelsefulla som fanns inombords. Hennes doft slog emot honom och han ville dra henne intill sig, men han rörde henne inte.
”Du borde inte resa ensam, det kan vara farligt”, sa han slutligen.
Han smulade sönder sin brödbit i handen och såg oroligt på henne. Så med ens förstod han att han inte tänkte låta henne lämna honom. Beslutsamt tog han tag om hennes axlar och tänkte säga något, och i den stunden kunde hon ha rest sig upp och gått sin väg. Men hon gjorde det inte, istället väntade hon. Han satt tyst och glömde vad han tänkt säga och han såg hennes vackra ansikte med de ljusa ögonfransarna och märkte en ny glans i hennes ögon. Nu var hon inte längre skygghet och tveksamhet. Hon andades i lugna jämna andetag och hennes ansikte var öppet och leende. Prövande lutade han sig fram för att kyssa henne. Bara en lätt kyss, inte mer. Han skulle bara visa att han tyckte om henne. Men när han kom nära blev årstider av längtan efter närhet för mycket och han förvandlades. Estrid såg hans ansikte skifta och insåg med ens att de var ensamma, alldeles ensamma.
*
Det gick mot kväll och det blev kyligt över kungens marker. Erik strövade omkring på ägorna medan han grubblade över vad han fått höra ute på gårdarna. En sammansvärjning mot kung Björn? Det var svårt att tro, ändå hade han själv hört det tvetydiga talet, märkt de baksluga blickarna och sett de nysmidda vapnen ute på gårdarna. Men vad ont hade kungen gjort? Intet, snarare förhöll det sig så att stormännen själva önskade styra riket. De åtrådde makt. Hur kunde det vara att så många eftersträvade detta? Som om det skulle vara en glädje att styra andra? Erik förstod det inte, han var glad att leva sitt eget liv och brydde sig inte om andras. Det var bara när det kom människor som ville påtvinga honom något som han blev vred och ville försvara sig. Som mot kyrkans män, Ansgar, Gautbert och Nithard. Hur mycket osämja hade de inte spritt ute på gårdarna! Tack och lov hade ingen av kristsärkarna hörts av på länge och han tänkte att nu skulle det väl bli lugn och ro i staden. Men så hade han hört om danerna som plundrat Dorestad och den där uslingen Torvald Hjalte som förberedde en sammansvärjning mot kung Björn. Om kungen ändå vore tillstäde, Erik måste få tala med honom. Det var viktiga politiska ting de borde dryfta, men han måste erkänna för sig själv att det även fanns annat han ville tala om.
Han ville höra mer om Ysja, den mörka trälinnan. Vem var hon och varifrån kom hon? Hon tycktes inte vara som de vanliga trälinnorna, det fanns något hos henne han inte kunde utröna, som trängde på och störde. Hon hade gjort honom nyfiken.
Svennerna log igenkännande när Erik stegade upp på kungaterrassen, och i väntan på Hans Majestät tog de sig en kagge öl tillsammans. Erik berättade om sina äventyr i Britannien och Frankerriket och när kungen äntligen red in på tunet var Erik åter glad och munter till sinnes. Hans Majestät lyste upp när han fick syn på fränden och slängde av sig manteln med en yvig gest.
”Puuh”, stönade kungen.
”Va?” undrade Erik.
”Dessa gäddkäftar till stormän. De gnäller och klagar som de värsta kärringar och tror att de kan styra landet bättre än jag. Men till sådant behövs dugande folk.” Han satte sig. ”Jag lyssnar till dem på tinget, och vi rådslår där, men i utrikes ärenden är det på mig det ankommer. Det vet de mycket väl. Ändå … Nej, låt oss nu tala om annat. Var är Ysja?”
Eriks axlar sjönk. En hel dag hade han väntat på kungen för att diskutera sammansvärjningen, men insåg i detsamma att denna kväll skulle det bli svårt att få kung Björn att lyssna.
”Ysja? Svennerna sa att hon är sjuk.”
”Sjuk?”
Kungen blev alldeles tyst och glädje och förväntan försvann ur hans ögon.
”Men Ers Majestät kan väl ta sig en annan trälinna”, försökte Erik trösta.
”Det finns ingen som Ysja”, kved kungen. ”Hon är inte som de andra. Tänk, våga motsätta sig en kung! Jag fick inte ens döpa om henne. Du förstår, kvinnor med salt på tungan är jag svag för.”
”Ja, ja, men hör här, jag har viktiga underrättelser”, sa Erik och sänkte rösten. ”Bäst vore att visa ut svennerna.”
Kungen såg upp. Nu när han inte fick träffa Ysja ville han bara i säng. Sova. Eller kanske gå i badstugan? Han satte handen för munnen och gäspade stort.
”Erik, kan vi inte språkas vidare i morgon?”
”Nej”, svarade fränden skarpt.
Motvilligt visade kungen svennerna på porten, hällde upp lite fruktvin och lutade sig tillbaka i högsätet.
”Nååå?” muttrade han.
”Det ryktas att stormän här i trakten vill ta makten från Ers Majestät”, började Erik.
”Det kan jag inte tro”, svarade kungen. ”Jag har gästat varje mäktig man i bygden och alla tycks lika glada att se mig. Dessutom har jag gett dem skänker. Ont prat ska man inte lyssna till.”
”Men jag har själv sett hur de smider vapen på gårdarna”, invände Erik. ”Ers Majestät borde kanske uppföra en palissad utanför Hovgården.”
”En palissad? Aldrig. Alla ska känna sig välkomna hit.”
”Men Torvald Hjalte rustar …”
”Hjalte från Badelunda? Den drulen har fått mer silver än någon annan och borde vara vänsäll nog. Bara för att han har varit i Miklagård tror han att han äger hela Svearike. Nej, den kristsorken är mer munväder än styrka.”
”Men jag har sett vapen …”
”Karln kan inte hålla i en rakkniv ens. Honom fruktar jag inte.”
”Men det finns andra män …”
”Gny och kärringprat från stormän? Nej, lyss inte till sådant. Rikt folk gnäller alltid, så glöm det. Men den dag du hör att venderna eller danerna är på väg, då lovar jag att rusta. Men småkorpar i för stora mantlar … puuh!”
Kungen sträckte sig efter fruktvinskannan och tömde den i botten. Erik satt tyst och såg på honom. Det var som han trott, denna kväll skulle kungen inte höra på någon. Bäst var att återkomma nästa dag. Han reste sig.
”Småkorpar i för stora mantlar, det är just sådana som är farliga”, sa han på vägen ut.
”Ja, ja, man ska inte lita på någon, men då blir livet så tråkigt”, sluddrade kungen. ”Nej, nu glömmer vi det här. Erik, i kväll ska jag löga mig efter den långa resan. Trälarna får elda i badstugan och sedan ska jag be trälinnorna skrubba mig ren.” Kungen skrattade till av förtjusning. ”Säg, vill inte du bli tvagad du med?”
Erik skakade på huvudet. Han kunde föreställa sig vad som skulle hända i badstugan när kungen fått i sig ännu några kannor fruktvin. Trälinnorna fick han vänslas med själv. Erik ville behålla respekten för Hans Majestät.
*
Ljuset silade in mellan trädkronorna och vinden svepte i långa, djupa andetag över berget. Långt borta hördes forsen.
”Estrid!”
Ragnar Vittfarne böjde sig ned och tog försiktigt hennes ansikte mellan sina händer. Han strök henne över kinden. Hennes hud var ännu fuktig och flodens vatten droppade från en hårslinga i pannan.
”Du är vacker”, mumlade han och hans ansikte var alldeles nära.
”Nej, inte så, vad gör du?” stammade hon när hon kände hans läppar mot sina.
”Men …”, mumlade han.
”Nej!” vidtog hon och rörde sig bort från honom. Han reste sig hastigt och såg förvirrat på henne. Så vände han sig om och gick med snabba steg in i skogen.
Estrid satt kvar, omtumlad. Vad hade hänt mellan dem? Hans läppar hade nuddat hennes och hon hade blivit rädd. Så hade han hejdat sig. Men hon hade hunnit se ömheten i hans ögon förvandlas till något mörkare. Estrid rörde oroligt på sig. Han skulle väl komma tillbaka? Han måste komma tillbaka!
Runtomkring stod skogen tyst och främmande. Vart hade han tagit vägen? Estrid for med handen över ansiktet, blundade. Jag väntar, tänkte hon, jag måste vänta. Han ville mig inget illa, han … Det var jag som … Hon böjde huvudet, slog armarna om knäna och vaggade stilla med kroppen. Jag får inte förledas, men jag kan inte heller låta rädslan förstöra för mig. Jag tycker ju om honom, och så stötte jag bort honom.
Estrid visste inte hur länge hon suttit där när hon plötsligt såg honom komma gående mellan träden. Ragnar! Tack och lov, han var tillbaka. Han satte sig ned bredvid henne.
”Förlåt mig!” sa han och hans ögon var allvarliga. ”Jag ville inte skrämma dig, jag lovar. Jag hade tänkt lämna dig ifred, men ja …” Han såg nästan pojkaktigt ängsligt på henne.
Hon log mot honom och osäkerheten hon känt gled undan. Han tycktes lika omtumlad som hon, nästan förvånad över att han vågat närma sig henne.
”Inte behöver du be om förlåtelse. Jag bara väntade det inte, jag blev lite rädd.”
”Så du är inte ond?” undrade han.
”Ond?” Hon riste på huvudet. ”Ond på dig? Nej, först räddade du mitt liv, och sedan, ja …” Hon drog på det, egentligen hade hon tyckt om hans närhet och beröringen av hans händer mot sitt ansikte. Plötsligt rodnade hon och visste inte vad hon skulle säga. ”Varför skulle jag vara ond?” gentog hon. ”Jag tycker ju om dig.”
Han såg lättat på henne.
”Vi känner inte varandra, men ändå, det tycks mig som om jag …” Han sökte orden och tog hennes hand mellan bägge sina. ”Ibland kanske man inte måste känna varandra så väl för att det ska vara bra. Andra gånger kan det hända att man tror sig förtrogen med någon och ändå blir allt fel.”
Estrid såg forskande på honom och undrade vad som låg bakom orden.
”Ja, det är nog sant, men …” Hon reste sig. ”Ragnar, vi har mycket att tala om, men vi måste också vidare. Kom!” Hon sträckte ut handen mot honom.
Ragnar hade helst blivit kvar med Estrid ännu en stund, men han märkte att hon beslutat sig. Han tog stöd av hennes hand, kom på fötter och borstade bort lite mossa ur kläderna.
”Då ger vi väl oss iväg då”, mumlade han och hämtade ränseln, lite besviken över att Estrid inte velat fortsätta samtalet. Men när de samlat ihop sina saker och återtog sin vandring tog hon plötsligt åter hans hand.
”Ja, en människa är inte alltid den man tror sig känna, du har rätt i det”, sa Estrid tankfullt. ”Ibland förstår jag inte hur man kan vara så blind.”
Ragnar såg på henne och tänkte att hon kanske varit med om något hon inte gärna talade om. Hennes livsöde liknade kanske hans eget. När han hade trott sig ha funnit kärleken upptäckte han att kvinnan vid hans sida var någon helt annan. Till slut hade hon drivit bort honom. Nej, han hade flytt från henne – tagit skeppsplats österut. Och i Aldeigjuborg hade han gått sina egna vägar. Besvikelsen satt så djupt att han inte ens försökt se sig om efter en annan hustru, inte ens portkonorna hade han brytt sig om.
Istället hade han trivts med ensamheten i skogen – även om han då och då kände saknad efter närheten till en kvinna. I mötet med Estrid var det som om något inom honom vaknat, en längtan, och hur nära var det inte att denna känsla blivit honom övermäktig. Han såg på henne och i hans blick fanns både ömhet och begär.
”Du tycks bära på något som du kanske helst vill glömma”, sa Ragnar försiktigt och tryckte hennes hand. ”Jag lyssnar gärna om du vill berätta.” Han gjorde en kort paus och när hon inte svarade fortsatte han: ”Själv har jag flytt från en näbbkärring därhemma. Tyckte det passade mig bättre att segla till Gårdarike efter silver.”
Estrid kunde inte låta bli att le. Visst lät detta som Erik. Iväg på nya äventyr för att han trodde att allt skulle lösa sig då. Drogs hon till den sortens män eller hur kom det sig att hon blivit kvar här med honom? Å andra sidan, var hon inte likadan själv? Hade inte hon också gett sig iväg och lämnat allt därhemma?
Hon såg på honom och förstod att han ville höra henne berätta om sitt liv. Och visst, hon hade gärna lutat sig mot hans axel och anförtrott honom allt det som hänt. Men …
”Så du reste ifrån din hustru därhemma”, började hon tveksamt för att vinna tid. ”Själv följde jag en främling och lämnade både mitt barn och barnets far därhemma. Jag var överväldigad av kärlek och helt utan sans och förnuft. Det tycks mig som om kärleken satt i kroppen och inte i förståndet.”
”Ja, det känner jag igen”, sa Ragnar Vittfarne med ett skratt.
Estrid stannade till och betraktade honom under tystnad. Det tog en stund men så bestämde hon sig.
”Jag ska låta dig få veta vad som hänt, men det kan ta tid att berätta allt”, började hon, ”fast sedan kommer jag inte att ha något att dölja.”
”Sanningen är det jag värdesätter högst”, svarade Ragnar Vittfarne allvarligt. ”Låt höra nu.”
Estrid hejdade sig. Han lät så angelägen. Plötsligt vände hon i tanken och blev tveksam. Skulle hon verkligen kunna lita på honom?