Erik stirrade på Ysja borta vid bänken, överraskad och förvirrad. Han tvekade men blev sedan varse kättjan i kroppen. Han hade varit utan kvinna så länge och han drogs mot henne som en våg mot stranden. Hon måste ha förstått, känt hans lust.
Åtrån bultade i kroppen och allt annat bleknade och försvann. Ysja betraktade honom bakom halvslutna ögon, märkte att hon skulle få honom dit hon ville. När han tagit hennes hand därborta vid relingen och hon känt spänningen mellan dem, kom plötsligt tanken till henne klar och tydlig. Om hon kunde väcka Eriks begär så våldsamt att han inte kunde vara utan henne, skulle hon kanske kunna få honom att gifta sig med henne? Då kunde han aldrig ta Toste från henne. Sonen skulle tillhöra dem båda. Med ens tycktes allt så självklart att hon inte förstod varför hon inte kommit på det tidigare. Så när han dragit sig inåt båthuset insåg hon att han var på väg bort från henne. Hon måste handla genast. Ysja lutade sig bakåt.
”Kom!” viskade hon och lät hängselkjolen falla. Erik fuktade läpparna, tog in hennes gestalt med blicken och gick tveksamt närmare. Hon lyfte särken ovanför huvudet och i dunklet anade han rundningen av hennes unga kropp. Erik svalde. Glömda var Jorunn och Estrid, glömd var vänsällheten till kungen. Ingen skulle få veta.
På väg mot bänken öppnade han sina kläder och alla hämningar var borta. Så hörde han något, blev plötsligt varse ett märkligt ljud. Han hejdade sig. Det lät som tonstötar från näverlurar. Strax ljöd de igen följt av larm och vapenskrammel. Med ens blev han alldeles kall. Tänk om det var stormännen? Redan! Han fumlade med kläderna och höll på att snubbla på sitt skärp på väg ut genom dörren.
”Förlåt”, mumlade han och rusade ut. I nästa stund var han borta.
*
Kung Björn huttrade en aning i sitt handkläde och svor till när han märkte några begynnande regndroppar. Fort in! Dörren kärvade och han fick inte upp den i första försöket. Så ryckte han till allt vad han orkade. Då flög den upp med sådan fart att den smällde in i väggen samtidigt som kungens handkläde lossnade runt midjan och föll. Ett mycket kort ögonblick stod kungen där skär och naken, innan han blossande röd böjde sig ned för att plocka upp handduken. I den stunden susade en hord spjut ovanför hans huvud följt av gälla skrik.
Kungen ryggade förskräckt, snubblade på mantlarna utanför dörren och stöp. När han tog mark kände han det hårda stålet under klädesplaggen och förstod att det kommit besökare till Hovgården som tvingats avväpna sig. Men vem hade då kastat spjuten? De hade väl inte varit ämnade för honom? Med ens blev kungen kylig i tanken. Raskt grep han tag i en sköld och ett stort tveeggat svärd, varpå han slängde på sig en av mantlarna. Så steg han myndigt över tröskeln.
Synen som mötte honom fick den rödfnasiga kroppen att darra. I hallens mitt brann en ring med oljelampor och innanför tronade två jättelika gudastoder av Oden och Frej. Runtomkring pågick strider mellan svennerna och flera okända män. Med uppspärrade ögon såg kungen hur en av främlingarna drog fram spjut och svärd inifrån trästoderna och insåg till sin förfäran att de var vapengömmor. Så simpelt hade tydligen de godtrogna svennerna låtit sig förledas. Knappt hade kungen tänkt den tanken förrän han hörde ett mystiskt buller bakom sig. Brådstörtat slängde han sig på golvet. I samma ögonblick ven några långspjut förbi hans huvud och in i salen. Kungen glodde häpet. Vad var nu detta, spjut från andra hållet? Fienden tycktes finnas överallt!
Torvald Hjaltes män som legat i gömsel i skogen hade hört stötarna i näverluren och trott att det var signalen till anfall. Men i samma ögonblick som de gått till attack hade de mötts av spjuten som varit menade för kungen. Många fick sin bane, men de som undgått att träffas försökte nu slå tillbaka. Dock föll det sig inte bättre än att spjuten som i denna stund flög in mot salen alls icke träffade kungen eller svennerna utan deras egna. Hans Majestät och hans hird var fortfarande oskadda.
Torvald Hjalte som alltid sett sig själv som en stor stridsman vrålade uppbragt och såg bittert sin ära skymfad. Vad var detta? Mest tycktes hans män ta livet av varandra. Det var en nesa han skulle få leva med i evinnerliga tider. Endast om han kunde fälla kungen skulle han få behålla sin heder. Beslutsamt kastade sig Hjalte in bland de stridande med svärdet höjt. Var fanns Hans Majestät? Skrik och vrål skar genom hallen och svärden glimmade, men ingenstans såg han en kortsätsig man i kungamantel. Torvald Hjalte blickade runt i rummet men inte upptäckte han kungen. Svennerna hade dock fått syn på Hans Majestät, som barfota och i vid mantel stack svärdet i än den ene och än den andre samtidigt som han bölade: ”Svenner, låt oss ge korparna blod att dricka!”
I det ögonblick kung Björn kommit in över tröskeln och förstått att främmande män lagt sig i bakhåll, hade det hänt något märkligt med honom. Ett fruktansvärt raseri kom över hans sinne och han vrålade som en skadad älgko. Så hade han gett sig rätt in i striden med svärdet framför sig. För varje svärdshugg steg vreden och när han inte högg bet han i sköldranden och spottade ekflisor ur munnen. Han skummade av raseri och fradgan stänkte över skägget. De uslingarna hade tänkt ta ifrån honom makten, sådant kunde han inte tåla. Hans blick var full av död och hämnd och hans skri var en galen bärsärks.
Det gnistrade om stålet och fiendens sköldar spräcktes av hans tunga svärdshugg. Kung Björn, som var känd för att ta illa vid sig av blod och grymheter, hade blivit som förvandlad. Besvikelsen över svennernas enfald och trälinnornas hån blandades med ilskan över stormännens svek. Tänk att de uslingarna ville honom ont, så mycket skänker som han ödslat på dem. Och alla gästabud och löften om godår han gett dem … Så detta var tacken! Han borde ha lyssnat till Erik som varnat honom. Nej, tvi för dessa ormar, sådan ohyra förtjänade inte livet. Kung Björn hade arbetat sig upp till sådan ilska att han nu kände sig starkare än Tor själv och för första gången i sitt liv var han inte rädd. Det var som om de starka känslorna gjorde honom blind för alla faror och han högg in i striden utan hämningar. Män föll runtomkring och även om kungen själv fick ta emot ett svårt hugg mot vaden och ena armen kände han ingen smärta. Hans Majestät slogs i vitglödgat raseri och väjde inte för något.
Hjaltes män svettades bakom sköldarna och trodde inte sina ögon. Där, där var kungen! Framför sig hade de inte en krigare vars utfall, slag och finter gick att förutse, utan mot dem stormade en barfotavarelse i mantel och handkläde med svärdet höjt, vrålande eder och okvädingsord. Svärdsarmen for som en slaga i luften och den andra svängde skölden fram och åter som hade den varit en gunga.
”Död åt er, illgärningsmän, må ni hamna i mörkaste Hel”, utropade kungen och högg våldsamt. Så plötsligt tvärstannade han. Hans blick hade fångat in Torvald Hjalte. Ögonbrynen rynkades, ögonen smalnade blodsprängda. Nu kom inte längre några ord från kungens mun. Istället utstötte han ett väsande, ett läte så högt och förfärligt att ingen någonsin hört dess like. Med ett rasande tjut rusade han fram och stötte upp sköldbucklan i förrädarens ansikte. Med blodad panna försökte Hjalte parera det påföljande svärdshugget, men till sin förvåning upptäckte han att kungen var stark och slug på samma gång. Att han hade rykte om sig att helst vilja undvika blodsutgjutelse tycktes rakt inte betyda att han var en fjolla med svärdet. Tvärtom. Innan Hjalte hunnit sticka ned kungen var Hans Majestät över honom igen. Svärdsstålen blixtrade och männen svettades. Brydd blev Torvald Hjalte stående med svärdet i handen, oförmögen att bestämma var och hur han skulle rikta sitt hugg.
I den stunden gjorde kung Björn något märkligt. Först rullade han bakåt, kom snabbt upp på fötter igen, kastade sig sedan fram och svingade sitt svärd nedifrån och upp mellan Hjaltes ben. Denne, som alls icke väntat sig detta, hann inte möta hugget. Istället fick han ur sig ett fruktansvärt vrål som ingen levande någonsin skulle glömma: ett skrik som började i djup bas men som gick över till ljus falsett och sedan tvärtystnade.
Sedan var Hjalte inte manlig mer och när han dog var hans ögon häpna.
Efter att Torvald Hjalte fallit uppstod ett skrämt mummel och stridslusten bland stormännen falnade tvärt. Kungen rusade kvickt fram till högsätet och började slita och dra i armstödet. Männen glodde stort. Så fick kungen loss stödet och drog fram något ur möbelgömman.
”Här!” utropade han. ”Här förvarar jag silver och gåvor till er, ändå vill ni kasta mig över ända.” Han höll upp en näve silvermynt. ”Att föredra blod framför silver tyder på ringa förstånd. Inte kan man driva handel med det.” Kungen gjorde en paus och drog fram några smycken och silverbarrar. ”Ni må anlända hit med väpnat följe, men mina svenner är mångfalt fler och snart kommer hela min hird. Jag ger er ett val. Dö för svärdet eller svär mig trohet genom att ta emot detta som gåva.”
Med en yvig rörelse slängde kungen ut silvret och smyckena på golvet och satte sig sedan med korslagda armar i högsätet och väntade på vad som skulle ske. Över salen föll en stor tystnad, följd av en stunds förvirring. Hjaltes män utbytte häpna blickar, skrapade med fötterna och såg girigt på gåvorna som låg utspridda på golvet. Så hände det. En efter en satte männen tillbaka svärden i skidorna och böjde på huvudena. De mumlade beklaganden och ursäkter och gick fram och knäföll för Hans Majestät. Vid högsätet sa alla med en mun att så som kungen stridit denna kväll förstod de att han alls inte var den handfallne vapendragare som Hjalte talat om. Istället hade han framstått som en kraftfull och rappfotad man som dessutom ville sina undersåtars bästa. Vem kunde bättre leda riket den dag då fienden anföll Birka? Med sänkta huvuden tog stormännen emot skänkerna, bugade för Hans Majestät och avlägsnade sig hastigt. Och så skamsna och förvirrade var dessa storhövdingar att de nätt och jämnt fick med sig sina döda och sårade vid avfärden. Först när männen anlänt till sina gårdar upptäckte de att de glömt träbelätena och vagnarna med gåvor hos kungen. Men som det inte fanns någon bland dem som vågade erkänna att de besegrats av kung Björn, blev såväl träbeläten som skänker kvar på Hovgården. Och eftersom det var mer silver i vagnarna än vad kungen överlämnat till stormännen hade Hans Majestät kommit ifrån överfallet med både äran och rikedomarna i behåll.
I striden hade han endast förlorat två svenner och själv hade han skadats lindrigt. Men när han fått sin vad och arm omsedd av trälinnorna plågade inte heller såren honom nämnvärt. Och tänk, han hade kämpat nästan utan hjälp av någon. När Erik kommit inrusande var stridigheterna redan till ända och förvånad kunde bundsförvanten stoppa tillbaka svärdet i skidan igen. Sedan den dagen skröt kungen mer än vanligt och lyckligast var han när han fick visa upp ärren efter svärdshuggen. I ett helt månvarv sjöng han, spelade bräde och drack fruktvin och när månen gick i ny köpte han tre nya trälinnor. De som hånat honom i badstugan skänkte han till en muslimsk köpman och fick en nyrövad mörk kvinna från Blåland istället.
Kung Björn skämdes dock över att han inte hade lyssnat när Erik försökt varna honom och bestämde sig för att med en gång bättra sig. Som Erik dessutom hade varslat om hotet från danerna som plundrat Dorestad, beslöt Hans Majestät att rusta Birkas försvar. Myndigt beordrade han sina män att förstärka borgen och palissaden, se över garnisonen, skaffa nya vapen och laga alla försvarsbyggnader och pålverket utanför hamnen.
*
Det blåste en aning och vinden drev med sig lukten av skog och våt mylla. En trädgren blåste ned mot marken och några fåglar höjde sig skrämda mot skyn. Långt borta hördes en råbock skälla, annars var ljuden skogens. När Estrid och Ragnar nådde flodstranden stannade de och såg sig om. Allt tycktes lugnt. Mellan några träd skymtade de lodjan. Den var kvar vid stranden. Ragnar gick fram och synade båten och fann att ingen rört den. Ingen mossa hade slitits av berghällarna och gräset stod rakt och starkt. Ingen hade varit där.
”Då kan vi lasta. Det är bäst vi ser till att komma vidare”, sa Ragnar och vände sig till Estrid. Hon svarade inte men hjälpte honom att skjuta ut båten. När den var halvvägs nere i vattnet och han just skulle slänga i sin ränsel, hejdade hon honom.
”Nej”, sa hon plötsligt. ”Det här är för farligt. Låt oss inte ta båten, det är bättre att vi vandrar.”
”Men vi får en snabbare och lättare färd på floden.”
”Må så vara, men det hjälper föga om vi inte kommer fram.”
”Det finns inget att vara rädd för”, protesterade han. ”Jag är med dig. Kom nu.”
Men Estrid stod kvar och rörde sig inte.
”Tycker du om mig?” frågade hon plötsligt.
”Har du inte märkt det?”
”Vill du fortsätta med mig till Holmgård?”
”Så har vi blivit eniga. Inte far jag utan dig.”
”Har du tillit till mig?”
”Som jag sa, inte kan jag tänka mig att resa utan dig och även om jag inte känner dig väl tror jag dig om gott.”
”Lovar du då att inte lämna mig även om jag gör något du kanske inte tycker om?”
”Du talar i gåtor. Låt mig veta.”
”Det ska du få, men först …”
Hon drog fram huvudkluten som hon haft innanför särken, skakade ut den och slängde den i vattnet. Sedan sköt hon hastigt ut båten. Men hon höll den inte kvar i stäven som han förväntat sig, utan innan han hunnit hindra henne hade hon låtit strömmen ta den. Ragnar Vittfarne stirrade handfallen innan han insåg vad som höll på att hända. Då tog han några raska kliv ut i vattnet och slängde sig efter båten. Men strömmen hade fått ett gott tag om lodjan och fört ut den i strömfåran där den redan gungade och slängde i strömvirvlarna. Han hejdade sig, vågade inte vada längre ut. Blöt och uppbragt återvände han till stranden.
”Är du från vettet? Ska vi simma till Holmgård?”
Estrid tog hans hand och försökte lugna honom.
”Förlåt”, sa hon, ”men jag var tvungen. Detta kan ha räddat livet på oss båda. Jag vågade inte säga något innan, för du kunde ha hindrat mig.”
”Vad menar du?”
Ragnar Vittfarne såg ogillande på henne, plötsligt misstänksam. Vem var hon, denna kvinna? Hade han misstagit sig? Hon hade tyckts honom så ärlig och vänfast, det slags människa man känner tillit till. Och så detta? Hans ansikte slöt sig i besvikelse.
”Vi är två nu, vi måste tala om för varandra vad vi tänker göra och varför. Annars kan vi aldrig bli förtrogna. Snarare kommer vi att bli ovänner innan denna färd är slut”, sa han bistert.
”Rätt har du i det”, medgav Estrid en aning skamset. ”Men jag var rädd, rädd för oss båda. En rusisk köpman och hans män jagar mig och de skulle ha känt igen lodjan. De kunde ha dödat oss. Nu kommer båten att slå runt i forsen och snart hittar de den och huvudkluten. Då kommer de att förstå att jag drunknat. Först när de tror att jag är död kommer jag att få frid.”
Ragnar Vittfarne såg förskräckt på henne. ”Vad är det du håller dolt för mig?”
”Jag ska berätta, jag lovar, men det är inte lätt.”
Han veknade, smekte hennes hand och drog henne intill sig.
”Nu väntar jag inte längre. Jag följer dig inte ett steg till förrän du har talat om allt för mig”, sa han och med ens var hans stämma mildare. Han betraktade henne oroligt. ”Estrid, vad är det som sker?”
”Kom”, svarade hon. ”Vi kan inte stanna här längre, vi måste vidare. Men jag lovar, du behöver inte undra mer. Jag ska berätta!” Och så lutade hon sig fram och kysste honom hastigt på kinden, som ville hon förvissa sig om att han inte skulle överge henne. Med alla sina sinnen önskade hon att Ragnar Vittfarne var en man hon kunde hysa tilltro till. En man som aldrig skulle förråda henne.
”Du förstår”, sa hon sedan medan de långsamt gick genom skogen. ”Allt föreföll så bra med Orfrim, köpmannen jag följde i österled. Men jag hade villfarit mig.”
Och så lät hon honom veta allt det som hänt vid överfarten och ankomsten till Aldeigjuborg. Men när hon kom in på Olga och Orfrims familj brast rösten.
”Jag trodde att Orfrim skulle flytta med mig till rusernas kvarter så snart som möjligt efter hemkomsten, men efter en tid började han gå till sin hustru Olga igen och inget hände. Då började jag ana att han kanske vilselett mig.”
”Hade han det då?”
Estrid gjorde en paus och tecknade åt Ragnar att de skulle sätta sig. Hon hade fått något i skon. De slog sig ned på marken och när Estrid fått ur sandgruset och satt på sig skon igen blev hon sittande. Trött lutade hon sitt huvud mot hans axel.
Ragnar strök henne sakta över håret och hon stillnade och kom till ro.
Så suckade hon och med ens var det som om allt som hänt blev verklighet igen och hon åter var i Aldeigjuborg …
*
Det luktade svart bröd och rotsoppa. Estrid steg in över tröskeln och böjde sig djupt för att inte slå huvudet i den låga dörröppningen. Men hon snubblade till och i nästa ögonblick slog hon i pannan. Korgen med maskrosor föll till golvet.
”Se dig för”, hördes Orfrims röst inifrån rummet. ”Förresten, vad ska du med alla maskrosor?”
”Jag tänkte göra vin så vi får oss något gott att dricka. Olga och barnen skulle kanske tycka om det också”, förklarade hon.
”Vin? Är du alldeles bortom dig, det dricker vi inte.” Han såg anklagande på henne.
Estrid stirrade på den kullstjälpta korgen och började tyst plocka upp maskrosorna. I Birka hade Orfrim minsann druckit både öl, mjöd och vin. Varför var han så förändrad nu?
Med en tung suck samlade hon ihop de sista bladen och gick ut med dem till avskrädeshögen. Det bar henne emot, hennes arbete hade varit förgäves.
När hon kom in igen hade Olga, Orfrim och de två barnen satt sig ned för att spisa morgonvard. På bordet låg två stora brödkakor, där stod skålar med russin och valnötter och från ett stort lerkärl kom en söt doft av honung. Honungen som de brukade snåla med hemma fick hon rikligt av här och den smakade gott tillsammans med det mörka, sura brödet. Men hon saknade tunnbrödet och osten därhemma.
Olga rättade till sjalen och gick efter surmjölk. Utan att bry sig om Estrid sköt hon fram skålen till barnen och vände ryggen till. När Nikita och Boris tagit vad de ville ha, ställde hon kärlet mitt på bordet och skar sig en bit bröd.
Hon kunde väl åtminstone låtsas vara vänlig, tänkte Estrid förargat och sträckte sig efter brödet.
Hon försökte säga något på det främmande språket, men ingen svarade och de åt under tystnad. Då och då blängde Olga på henne men sa inte ett ord. Till slut tröt Estrids tålamod och hon vände sig till Orfrim.
”Jag är utled på detta. Huset stinker, du är alltid borta och Olga vill inte ha mig här. Du har fört mig till Gårdarike, då måste du också ta hand om mig. Visa mig staden, ta mig till marknaden. Här orkar jag inte vara längre. Jag vill flytta till vårt nya hem nu.”
Orfrim betraktade henne otåligt.
”Vi ska flytta, men det tar tid att köpa hus i Aldeigjuborg. Du får ha tålamod. Men så länge vi bor här måste du följa våra sedvänjor. Du kan inte gå ut som du är van vid. Här i våra kvarter förväntas inte kvinnor visa sig annat än i sin faders eller sina bröders sällskap. Och du har inga släktingar här.”
”Men det visste du innan du tog mig hit. Varför berättade du det inte?”
”Det gjorde jag, men du lyssnade inte.”
”Du ljuger. Och du vet att bara i rusernas kvarter kan jag leva som hemma. Jag är trött på att vara instängd och om vi inte flyttar dit tänker jag återvända.”
”Ja, försök du”, sa han med ett kort skratt men fann sig sedan. Han lutade sig fram. ”Estrid, jag lovar, vi ska flytta. Under tiden måste du ha tålamod och försöka förstå vår tro.”
”Jag gör så gott jag kan.”
Han låtsades inte höra bitterheten i hennes röst, tog hennes hand mellan bägge sina och såg allvarligt på henne.
”Du förstår, här i Aldeigjuborg finns många olika slags folk. Du kan möta ruser, vesper, slaver och köpmän från Atil och Miklagård. En del människor tror på en Den ende Guden, andra på flera olika härskare. Några av de som lever här har otaliga gudar. De som bor utanför befästningen på andra sidan floden till exempel.” Han gjorde en kort paus och betraktade henne. Allt var så nytt, han måste förklara och få henne att förstå. ”Vet du”, fortsatte han, ”de har en gud för vintern, en för sommaren, en för regnet, en för vinden, en för träden och, ja, också olika gudar för natten, vattnet, jorden och döden. Sedan finns det andra folkslag som dyrkar ormar, fiskar, tranor och annat märkligt. Tycker du inte själv att allt detta är irrläror?”
”Ja, att dyrka ormar och tranor, det låter som stor dårskap”, medgav Estrid. ”Men …”
”Ja, se själv. Förstår du då inte min tro? Allah står högt över allt detta. Även din hednatro borta i Svearike är en stor irrlära. Du borde ha samma gud som jag. Inte kan du fortsätta att tro på Oden, Tor och Frej.”
”Men det är svearnas gudar”, protesterade Estrid kränkt. ”Oden behöver vi i strid, Tor kan ingen vara utan och Frej och Freja måste vi ha för grödans och fruktbarhetens skull. Inte kan jag förkasta dem.”
”Men förstår du inte? Ni ruser ägnar er också åt avgudadyrkan”, skrattade Orfrim. ”Hednatro. Det är därför de kristna försöker omvända er. Men jag tror inte på vad Ansgar och kejsarens utsände predikar. För mig är Allah den högste.”
Estrid satt tyst, men halsen var flammig av rodnad. Inte hade Orfrim brytt sig om religion i Birka. Varför hade han börjat med detta nu? Och nu hade han även sagt att de skulle börja med bönestunder, både vid soluppgång och solnedgång, ja, flera gånger om dagen.
”Du har förändrats, Orfrim. Varför allt detta tal om olika läror? Kan vi inte leva som tidigare?” vädjade Estrid.
Olga såg missbelåtet på dem och Orfrim vände sig mot henne och sa något. Hustrun log, reste sig och svepte slöjan kring huvudet, sedan tog hon med sig barnen från bordet.
”Det är sant, Estrid, min tro är viktigare för mig här i Aldeigjuborg än den någonsin var i Birka. Min far var från Atil vid Svarta havet och han bodde i den muslimska delen av staden”, fortsatte Orfrim. ”Där fanns en moské och därinne förrättade han gudstjänster om fredagarna. Moskén hade också en vacker minaret och flera böneutropare. Han älskade allt detta och när han flyttade hit ville han sprida sin tro här. Som hans son måste jag leva som han.”
”Men här finns många slags folk som var och en är lycklig med sin tro”, invände Estrid. ”Varför inte låta dem leva sitt liv, istället för att sprida en lära från Särkland?”
”Människor behöver den allenarådande Guden. Det är bäst för oss alla. Och även om vi inte är så många muslimer här nu, kommer vi att bli fler.”
”Men tro inte att du kan omvända mig”, snäste Estrid av honom. I samma ögonblick varsnade hon att hans ögon liksom sjönk in under ögonbrynen och svartnade. Ett kort ögonblick tycktes de mörka och hotfulla, sedan ljusnade de igen. Hon satt tyst och de såg avvaktande på varandra. Hans fingrar strök bordsskivan och han smulade sönder en brödbit i handen. Så fortsatte han:
”Käraste, jag förstår om allt detta kan verka svårt för dig, men du kommer att vänja dig.”
”Kanske, men bara om vi flyttar till ruserna på andra sidan floden”, svarade Estrid trotsigt. ”Och nu med en gång.”
Orfrim såg hennes beslutsamma min och kunde inte låta bli att le. Nu var Estrid sådär oresonligt envis igen. Han böjde sig fram och kysste henne på kinden.
”Estrid, förlåt mig”, sa han. ”Jag har haft så mycket bry med Olga och barnen att jag alldeles försummat dig. Kom så går vi ut, så får du se hur fint här är.”
Han räckte henne handen. Estrid såg upp. Orfrim måste ha läst hennes tankar och än en gång förekom han henne. Just som hon varit nära att brista ut i gråt och springa ut på gatan i förtvivlan hade han insett sitt misstag och velat gottgöra. Nu såg han på henne med värme och kärlek.
Måhända var det inte lätt för honom heller att leva här med någon från ett annat land. Kanske borde hon tygla sig bättre och försöka visa mer tålamod?
Bygatan med de låga, grå husen vilade i fukten efter morgonens lätta regn. De fick väja för några forspår och regnpölar, men längre inåt staden var gatan torr. Det var här som marknaderna brukade äga rum och gamla korgar, matrester och ruttna grönsaker låg kringströdda lite här och var. Men Estrid fick varken se smycken eller tyger, ty bodarna var stängda. Skeppen väntades in först nästa dag.
Solen hade kommit fram och värmde skönt men stärkte lukten av träck och avfall. En stavkarl passerade dem, kutryggig, illa klädd och med lätt haltande gång. Estrid tog Orfrims hand i sin. Karln såg ruskig ut.
”Inte alla lyckas i köpmanskap. Man måste arbeta hårt annars kan det gå illa för en”, sa Orfrim med en nick åt den kutryggige. ”Därför sliter jag så mycket med saluhandeln.”
”Och är så lite hemma”, föll Estrid in.
”Ja, för jag känner en kvinna som vill ha ett alldeles eget hus”, sa han och gav hennes hand en lätt tryckning.
”Men snart har du väl silver nog?”
”Ja, mycket snart”, lugnade han henne. ”Kom! Nu ska jag visa dig var vi ska bo.”
Upprymd följde Estrid med honom över träbron till rusernas kvarter på andra sidan floden. Orfrim lade armen om henne.
”Känns mer som Birka här, gör det inte?”
”Om!” Hon log lyckligt mot honom.
De följde en liten väg utmed vattnet och på ömse sidor om träläggningen låg timrade hus i skiftesverk, snarlika dem i Birka. När de gått en stund kom de fram till en smal tvärväg som löpte ned mot stranden.
”Skeppsgården”, sa Orfrim och pekade nedåt floden.
”Kan vi inte gå dit?”
”Jo, men först ska jag visa dig det här.”
Han gick in på en liten stig som gick åt motsatt håll, väjde för en stor timmerbyggnad i en glänta och gick med raska steg fram mot en liten klunga låga hus. De låg lite högre än vägen de gått på och man kunde skymta vattnet mellan träden.
Byggnaderna hade brutet tak och små fönsterluckor och kring var och en av dem fanns en liten inhägnad gård med prunkande fruktträd. Därinnanför syntes hönsburar, vedupplag och grönsaksodlingar.
”Nå, vad tycker du?”
”Precis som hemma”, jublade Estrid. ”Kan vi inte gå in?”
”Nej, inte nu, senare. I morgon.”
”Varför i morgon?” undrade Estrid besviket.
”Just nu är det så mycket annat jag vill att du ska se.”
Och så drog han henne med sig in på en ny tvärgata ned mot floden.
Vid stranden var fyra män i färd med att tjära några lodjor, medan två större båtar fick nya bord. Estrid ville gå fram och tala med männen, men Orfrim hindrade henne.
”Sedan, jag lovar.”
Han gick med Estrid utmed flodstranden, sneddade upp till rusernas gata ovanför floden, pekade på äppelträden och blommorna i trädgårdarna och tog henne hårt i handen när de gick uppför gravkullarna strax bortom bebyggelsen.
”Härifrån är det fin utsikt”, sa han och de såg ut över den mörka floden och slätten som tog vid på andra sidan. ”Finns det inga klippor och berg här?” frågade Estrid förundrad.
”Inte här, men träden och växterna är likadana som hemma hos dig i Svearike.”
Hela tiden höll de varandras händer och Estrid började känna sig bättre till mods. Mannen vid hennes sida var den Orfrim hon kände från förut. Allt tycktes bra nu när de var ensamma med varandra. Så skulle det också bli när de väl flyttat hit. Plötsligt släppte han hennes hand och försvann nedför sluttningen.
”Följ mig!” ropade han och vinkade med henne till en ljuvlig ängsbacke med de vackraste blomster. Där plockade han ett stort fång blommor som han leende gav henne och hans ögon glittrade och skrattade som hon varit van vid därhemma. I den stunden kände hon sig lycklig, för Orfrim var åter hennes och blommorna kände hon igen. Gullvivor, rölleka och prästkrage. Hon luktade på dem och de doftade äng och sommar.
”Käraste”, mumlade han och drog ned henne i gräset, och när hon kände honom treva inunder hennes kläder, slog hon armarna om hans kropp och kysste honom. Längtan sköljde in över henne och hon tryckte sig hårt mot honom. Han smekte henne sinnligt och när hon kände hans styvhet förde hon honom rätt, lycklig och yr av lust. Med ens kändes det som om hon aldrig älskat honom så som nu och känslorna hettade, starka och lidelsefulla. Hon gav sig hän, liksom sög sig fast vid honom och de famnade varandra hetsigt. Inget av allt det onda hon varit med om hade någonsin ägt rum, det var bara Hon och Han och de var åter älskande. Deras kroppar törnade emot varandra och i blodrusets vågsvall gav hon sig åt honom med all sin kraft. Flämtande kom de varandra till mötes och hon klängde sig fast vid honom som för att bevara stunden för evigt.
Sedan sjönk hon utmattad ihop under honom. En skön frid uppfyllde henne och hon smekte honom stilla.
”Åh, Orfrim, snart kan vi ha det så här varje dag. Jag längtar så.”
”Ja, vi flyttar snart.”
”Och då kan barnet leka här på ängen och bada nere vid floden”, fortfor hon.
”Barnet?” Orfrim stelnade, men Estrid märkte det inte.
”Tänk, jag tror barnet kommer att få dina mörka ögon och din vackra hy.”
Orfrim satte sig upp och pannan rynkades.
”Barn? Nej, jag har redan två. Inte ska vi ha några barn!”
”Jo, käraste, några månvarv till och du kommer att känna hur det sparkar.” Hon förde hans hand över sin nakna mage, han drog bort den.
”Vad menar du? Ska du ha barn? Det barnet är inte mitt. Du har varit med andra män, din hednahund!” skrek han och höjde handen för att slå. ”Och tro inte att jag tänker gifta mig med en månggudadyrkande kvinna som du. Aldrig!”
Slaget träffade henne över kinden och Estrid ryckte till. Hon förstod det inte. Huden brände, ögonen tårades. Nyss hade de älskat varandra och nu slog han henne! Med ens började hon gråta.
Orfrim såg hennes förtvivlan och hejdade sig. Ångerfullt böjde han sig ned och tog hennes huvud mellan sina händer.
”Käraste, förlåt mig”, mumlade han. ”Jag menade det inte, jag blev bara så rädd.”
”Rädd?”
”Ja, att det går dig illa när du ska föda, och nu, ja, att jag måste skaffa mat åt två familjer.”
”Men jag kan arbeta, du behöver inte ängslas.”
”Nej, här i Aldeigjuborg måste jag sörja för dig ensam, förstår du inte?”
”Nej, det gör jag inte.”
Han mumlade något till svar som hon inte hörde, reste sig och hjälpte henne att komma på fötter. De borstade bort jord och gräs från kläderna och började sin vandring hemåt. Estrid teg, tänkte på allt hon drömt om för bara en liten stund sedan. Nu var detta en hägring, borta. Hon förstod sig inte längre på Orfrim. Han hade förändrats så att hon inte längre visste vem han var. Den långa kaftanen fick honom att se ut som en främling och hon tänkte att så var det. Här i Aldeigjuborg hade han blivit en annan. Nu förstod hon hur enfaldig hon varit. Han skulle aldrig flytta med henne till andra sidan floden. Aldrig någonsin. Hon hade förlorat honom.
På hemvägen såg de en stor folkmassa vid torget där Olga och Estrid brukade hämta vatten. När de kom närmare såg de en upprörd folkmassa och hörde folk som skrek. Estrid trängde sig fram och alldeles vid brunnen lade hon märke till en ung, vacker kvinna som stod på knä med bakbundna händer. Män i fotsida mantlar hötte med nävarna och svor, kvinnor i slöjor ropade hätskt med hesa röster. En man med långt skägg och kaftan läste ur en bok, pekade på kvinnan och sa något med hög röst. Den unga skulle tydligen bestraffas.
Estrid stötte till Orfrim i sidan så att han skulle tolka åt henne, men han såg bara rakt fram. Plötsligt började människorna runtomkring närma sig kvinnan med stenar i händerna. Estrid tog tag i Orfrims arm, men han låtsades inte märka det. I nästa ögonblick hörde hon ett skrik och såg hur några kastade sten mot kvinnan. Estrid drog Orfrim i armen.
”Hejda dem, de har ihjäl henne!”
”Ja, men det är det straff hon fått”, sa han lugnt.
När Estrid hörde hans kyliga och likgiltiga stämma, var det som om något brast inom henne. Hon slet sig lös, sprang fram till kvinnan och försökte få upp repet kring handlederna. Bara den arma stackaren fick händerna fria kunde hon slå sig fri och löpa. Men repet satt för hårt och istället träffades Estrid av en sten i sidan. Envist fortsatte hon att slita i repet, men när en sten tog i ryggen och en annan slog upp ett sår på axeln tvingades hon ge upp. Omtumlad vacklade hon tillbaka till Orfrim.
”De dödar henne!” skrek hon upprört, men han svarade inte. Istället tog han ett hårt tag i hennes särk och drog iväg med henne. Knappt hade de kommit innanför dörren förrän han började slå henne igen.
”Du har vanärat mig, din olycka!” vrålade han och slog besinningslöst. Slagen haglade över hennes kropp och ansiktet ömmade. Förtvivlat försökte hon ta emot det värsta med armarna.
”Men Orfrim, sluta!” stammade hon. ”Sluta!”
”Jag har rätt att prygla dig och bäst vore att stänga in dig”, skrek han till svar.
I det ögonblicket fick Estrid nog. När hans hand närmade sig nästa gång lyckades hon gripa tag i den och bet till, hårt och kraftigt. Han vrålade av smärta och tog några steg bakåt. Sedan tycktes han med ens förstå vad han gjort. Han såg förtvivlat på henne.
”Estrid, tillgiv mig, jag visste inte vad jag gjorde.” Han höll bedjande ut sina händer men Estrid drog sig skrämd bakåt. ”Älskade, förlåt, men den där kvinnan hade fått sitt straff. Du gjorde mig till åtlöje inför de andra. Jag måste tänka på min heder.”
”Heder? Vad behöver du bry dig om det? Den som stenar en annan människa är inte värd någon respekt.”
”Men hon är gift och har varit med andra män”, sa han uppbragt.
”Som du då!” fräste Estrid hånfullt. ”I två år hade du mig som din kvinna utan att tala om att du var gift. Sedan förde du mig hit och sa att vi två skulle leva tillsammans. Fast du hade familj. Men du straffas inte, du går fri, du!”
Allt det ljuva hon upplevt tidigare på dagen var borta och hon var bortom sig av besvikelse.
”Usling, din … Jag hatar dig!”
I två steg var hon framme och klöste honom i ansiktet. Orfrim ryggade och skulle just till att kasta sig över henne när barnen kom in.
Han hejdade sig, rätade på ryggen och gick därifrån. Vid skymningen åt de sin kvällsvard under tystnad. Estrid såg inte åt honom.
Senare, när han kom in till henne, var hon inte längre orolig, ty när han visade sig om kvällen brukade han alltid försöka göra allt bra igen. Först när han var alldeles nära märkte hon hans mörka, stirrande blick. Med några hårda slag sände han henne till golvet där hon blev liggande.
På natten fick hon svåra blödningar och dagen därpå förlorade hon sitt barn.
Olga hjälpte henne att stilla blodflödet och för första gången anade Estrid något som liknade mänsklighet bakom de hårda, slutna dragen. Hon tänkte att inte heller Olga kunde ha det så lätt med Orfrim.
*
”Var det så allt slutade?” undrade Ragnar efter att ha lyssnat till hennes berättelse. ”Anade du inte att han kunde bli våldsam?” fortfor han.
”Nej. I Birka gjorde han allt för att jag skulle ha det bra. Han brydde sig om mig, var kärleksfull och sa alltid sådant jag ville höra. Att bara få vara med honom var min stora lycka. Allt fick liv och glädje runtomkring och till slut kunde jag inte vara utan honom. Det var därför jag följde med honom.”
Ragnar Vittfarne drog Estrid intill sig och höll om henne.
”Du behöver inte berätta mer, jag ser att det är svårt för dig”, sa han tröstande.
”Ja, det gör ont, men värre är nog besvikelsen. När man förväntat sig något och allt blir annorlunda. Det är då man blir riktigt olycklig”, funderade Estrid. ”Besvikelser är just det, förväntningar som rasar.”
”Ja, och med Orfrim blev det tydligen tordön och Ragnarök på en gång.”
Estrid log lite och försökte strama upp sig.
”Nej, jag får inte gråta”, sa hon sedan. ”Han är inte värd det. Jag borde skicka trolldom över honom istället.”
Ragnar Vittfarne log.
”Ja, så länge det bara gäller honom så …”
Estrid kände hans värme.
”Kom nu”, sa han leende och räckte henne handen. ”Kanske bäst att vi fortsätter. Vi måste långt bort från Orfrim och alla som gjort dig illa.”
Estrid tog hans hand och kom på fötter.
”Ja, jag höll alldeles på att glömma mig, men det var skönt att få berätta. Det känns bättre nu.”
Och hon behöll hans hand i sin medan de fortsatte sin vandring. Framför dem ringlade sig stigen mellan tallar och stenblock och marken var nött av djur och vandrare.
”Vid ett av dragställena har jag hört att det finns både båtar och värdshus. Där kan vi kanske hyra oss en båt. Orfrim berättade för mig om det”, vidtog Estrid efter en stund.
”Ja, och den mannen är ju att lita på”, sa Ragnar med en grimas. ”Nå, jag känner till det där dragstället och om vi håller oss till vägen borde vi vara där före skymningen. Men Estrid, innan vi kommer fram måste du tala om för mig …”
”Jaa?”
”Nu har du berättat om Orfrim, men vilka är efter dig? Jag menar, hur ser de ut? Vem är vän och vem är fiende? Jag måste veta, annars kan jag inte försvara dig.”
”Du ska få veta”, sa Estrid undflyende, ”men ge mig lite tid …” Enfaldig och godtrogen har jag varit tillräckligt. En trälinna som jag är värd tre marker, tänkte hon. Ragnar skulle kunna få gott med silver för mig, han skulle bara behöva överräcka mig till den rusiske köpmannen. Nej, bäst att vara försiktig. Än vill jag vänta med att berätta allt. I Holmgård kanske. Där kan jag få hjälp, men här i skogen är jag utlämnad.
Och så slöt hon sig igen, motvilligt, ty hon hade kommit att hålla av honom.
På kvällen nådde de ett mindre dragställe. Där fanns några timmerhus uppe på slänten och vid stranden där flodfåran sinade till en smal rännil låg flera båtar. En bonde med häst och vagn erbjöd draghjälp till hugade besättningar, andra höll på att dra upp sina båtar på rullar. I ett av timmerhusen steg rök ur taknocken och det luktade fisk.
”Här kan vi nog be om skeppsplats”, sa Estrid.
”Bättre är om vi hyr en båt. För ett mårdskinn kan vi betala båt och lots och dessutom få mat och logi.”
”Men förmår vi det?”
”Ja, du är inte ensam nu, Estrid, se här!” Ragnar höll upp bunten med skinn. ”Snart är vi i Holmgård.”
Estrid såg lättat på honom. Det gjorde ont i kroppen, ankeln smärtade och hade börjat blöda. Hon var dödens trött och hade oroat sig för morgondagen, och så hade han redan tänkt på allt. Hon kramade hans hand.
”Och här får vi mat och en skinnfäll för natten?”
”Jag tänkte det.”
De gick in i värdshuset och först när Estrid sett att där inte fanns någon hon kände igen slappnade hon av. De åt och drack och till kvällen fick de sovplats i ett av uthusen. Estrid tänkte att hon var så långt borta från Aldeigjuborg att hon inte borde vara rädd, ändå tyckte hon inte om att bli kvar på värdshuset en hel natt. Det hade känts tryggare i skogen.
Då och då såg hon sig oroligt omkring och hon bad Ragnar att inte bli förtrogen med någon. Men Ragnar log ömt, höll om henne hårt och sa att han skulle vaka över henne hela natten. När han slutligen reste sig och gick bort till männen i värdshuset sov hon djupt och märkte inte att han lämnat henne.
På morgonen var han åter vid hennes sida, lugn och trygg. Hon tyckte att han luktade svett och mjöd men tänkte att det nog var inbillning. Och när de lämnade uthuset märkte hon inte att där stod en kort, undersätsig köpman med feta valkar kring halsen och väntade. Hans blickar dröjde vid Estrid.