Kung Björn gned sina händer av förtjusning. Han hade sett till att varenda bryte, huskarl, husfru, träl och trälinna var upptagen med förberedelserna för bröllopet. Aldrig hade Hovgården rustat som nu. Vid hans tidigare biläger hade det varit rikligt med mjödtunnor och ölkaggar och borden hade dignat av förtäring, men detta bröllop skulle vara förmer än de andra. Denna gång skulle han gifta sig med en trälinna, och för att tysta allt prat om att hon inte var honom värdig, skulle han låta festen pågå från ny till fullmåne, klä Ysja som en drottning, rida brudlopp och visa upp henne för alla.
Till det ståtliga gästabudet hade han lagt sig vinn om att bjuda in alla stormän på Adelsö, Munsö och Ekerö, långväga män från Ed och Skålhamra och samtliga gårdsägare i Birka. Dessutom hade han bett rikets bästa gycklare, jonglörer, sejdmän, musikanter och skalder att närvara. Ett tag hade kungen även funderat på att ha med några färgstarka bärsärkar i björnhudsskjortor – män som gnisslade tänder, skummade fradga ur munnen och slogs med svärd – men när han tänkt närmare på saken insåg han att det var en alltför stor risk att ta. Tänk om kämparna började bita i sköldarna och göra utfall mot gästerna? Det kunde sluta illa. Nej, då var det bättre att anlita björntämjaren och låta björnen utföra allehanda konster och kanske kunde kungen rentav sjunga en liten stump.
Som en sista förberedelse hade kung Björn speglat sig duktigt och tänkt igenom hur han skulle se yngre och fagrare ut, och efter mycken tvekan hade han till slut fastnat för rödfärgen som använts till färgningen av hans nya kolt. Efter att noga ha stängt dörren om sig doppade Hans Majestät försiktigt några hårstrån i vätskan för att se efter hur det skulle bli. Och som det såg spännande ut blev han modigare och färgade till slut allt hår på huvudsvålen. Visserligen hade han inte så mycket till hårman kvar, men det han hade var nu flammande rött. Själv tyckte han att han såg ståtligt djärv ut.
Svennerna undrade först vad som hänt, och när de sedan såg honom på nära håll gick deras tankar mest till morötter. Men ingen vågade säga något och förstöra kungens humör, så till bröllopsdagen behöll kungen sin nya hårfärg och skvätte därtill på med ännu mer färg. På långt håll tycktes det nu som om Hans Majestät bar ett stort eldklot på huvudet, och somliga blev oroliga och tolkade detta som ett järtecken.
*
Båten gled långsamt fram på floden. Det var strömt och det gällde att lägga tyngd bakom årorna. Plötsligt slant Ragnar till och vatten stänkte in över relingen. Estrid vaknade och svepte sömnigt med handen över ansiktet. Hon var alldeles blöt. Förvirrad satte hon sig upp och torkade bort vattnet.
”Förlåt!” sa Ragnar Vittfarne och grinade glatt. ”Vi ror in till stranden så kan du torka dig. Vet du att du har sovit hela morgonen.”
”Har jag?”
”Ja, du tycks ha spillt all din ork igår, men så tar det väl på krafterna att locka ut köpmän i skogen.”
Estrid började fnissa, mindes köpmannens irrfärder mellan träden.
”Hur vågade du vara så fräck? Han kunde ha dödat dig.”
”Åja, inte mig, men tänk att han lät sig villfaras så.”
”Just det, men om inte, tänk om …”
”Ja, men du var inte långt borta.”
”Hade det skett något, hade jag hjälpt dig, men ändå. Det kunde ha varit för sent.”
Båten gled in mot stranden och de kom i lä bakom en sandbank. Ragnar hoppade i och drog upp båten på grundet.
”Sådär, nu kan vi ta rast.”
”Var du orolig?” undrade hon och såg okynnigt på honom.
”Orolig? Jag var livrädd!” Han hävde sig tillbaka in över relingen och satte sig på toften framför henne.
”Undrar om den där köpmannen fortfarande irrar omkring i skogen”, fortsatte Estrid med glittrande ögon.
”Det gör han nog, som du villade bort honom.” Ragnar kunde inte låta bli att le. ”Men jag har rott hela natten så ingen lär hitta oss nu. Det är en bra båt vi fick.”
Estrid såg sig om och blicken vandrade utmed flodstranden. Runtomkring var buskar och stäppland, de måste ha hunnit långt.
”Jag tänkte att om köpmannen sänt spejare efter oss så var det bäst att få ett gott försprång”, fortsatte han.
”Ja, om han någonsin hittade tillbaka”, sa Estrid och fnissade igen. ”Du skulle sett honom! När han blev varse skogsrået flydde han som om vargen varit efter honom.”
”Som om det var bättre att det var du, menar du?”
Ragnar och Estrid utbytte varma ögonkast och föll i skratt. Så reste sig Ragnar, lutade sig fram och gav henne en lätt kyss på kinden. När hans huvud kom nära hennes trodde hon ett kort ögonblick att han skulle kyssa henne och när det inte hände blev hon förvirrad. Men hans händer var alldeles nära och utan att tänka på det tog hon hans hand och lade den mot sin kind.
”Tack”, mumlade hon. ”Det var du som gav mig mod.”
Han stillnade och smekte hennes kind, ömt och eftertänksamt. Hon kunde ha tagit bort hans hand eller bett honom sluta, men gjorde det inte, och när han åter böjde sig fram öppnade hon sin mun mot hans. Spänningen släppte och avlöstes av en ljuv ömhet som strålade ut från dem båda. Han kysste henne försiktigt, liksom smakade på henne och hon var mjuk och varm i hans famn.
”Åh, Estrid”, mumlade han och hon lade hans hand mot sin hud och han blev ivrig. Försiktigt strök han hennes hals och axlar och lät handen sjunka ned mot urringningen. Varsamt kupade han sina händer om hennes bröst och väntade att hon skulle hejda honom, men hon lutade huvudet bakåt och lät det ske. Han fick mod, lyfte hennes särk och sökte sig nedåt, och hon kysste honom och smekte hans nacke ömt och sinnligt. Istället för att dra sig undan mötte hon sina känslor med glädje. Och hon var lycklig över att den ondska hon varit med om inte hade fått hennes kropp att förtvina. Ragnar hade fått henne att längta fast hon trott att det aldrig kunde hända mer. Trots att hon nyligen hade mött honom besvarade hon hans kyssar som om hon alltid hade gjort det och aldrig ville sluta.
Tillsammans sjönk de ned i båten och hon öppnade sig för honom och önskade inget hellre än att känna hans kropp mot sin. Hon flydde in i denna närhet och ville än en gång tro på det som var gott. Hon ville inte tänka, inte oroa sig, bara störta sig in i detta ljuva. Och Ragnar kände det och glömde allt annat. I denna stund var det hon och han och hans tankar gick vida. Vart hon är hade varit på väg skulle han aldrig släppa henne ifrån sig, och han sjönk in i henne och var lycklig.
Efteråt låg de länge kvar i famntaget medan hänryckningens svall tynade bort. Estrid kände Ragnars händer mot sin kropp och hennes ögon glittrade.
”Vad hände?” sa hon förundrad.
”Och det frågar du mig?”
”Finns ingen annan att fråga här”, sa hon med ett lätt skratt och han böjde sig ned och kysste henne.
”Det här är ödet, jag menar att det skulle gå så här mellan oss. Jag anade det redan när jag såg dig första gången nere vid stranden”, sa han omtumlad.
”Jag förstod nog att det kunde bli så här, men till en början vågade jag inte ge efter. Men som du ser, ja … Jag tycker om dig.”
Han reste sig på armbågarna och såg roat på henne.
”Och jag tycker om dig.”
Åter famnade de varandra och de kysstes som om detta var ett sista möte och de inte visste om de skulle få träffa varandra igen. Till slut tog Estrid Ragnars ansikte mellan sina händer och såg ömt på honom.
”Käraste, var inte du och jag på väg till Holmgård?”
”Jo, vi tar bara en vilopaus.”
”Kallar du det här att vila?”
”Halvslummer då?”
De såg på varandra och fnissade som små barn. Till slut hjälpte han henne upp och de rättade till sina kläder.
”Holmgård, ja, då ger vi väl oss iväg då.”
Han satte sig på toften, lyfte ned årorna i vattnet och tog ett kraftigt årtag. Inget hände.
”Du”, sa Estrid med en road glimt i ögonen. ”Tycker du inte att vi ska skjuta ut båten först?”
Han började skratta och hon satte sig bredvid honom. Hennes kinder var blanka och röda och hon kysste honom ömt. Inom sig hoppades hon att denne man inte skulle göra henne besviken.
*
Händerna föll ned mot knäet och Ysja kunde inte hålla tillbaka gråten. Allt tycktes ha gått hennes väg och för första gången i sitt liv hade hon varit lycklig, men så hade kung Björn bestämt att han skulle gifta sig med henne och kullkastat allt.
Först hade hon trott att han drev gäck med henne, sedan insåg hon till sin fasa att han menade allvar. Hans senaste hustru hade dött i barnsäng och någon maka bland stormännens döttrar ville han inte ta sig, inte efter överfallet mot Hovgården. Istället hade han valt henne. Ett giftermål med kungen var säkert vad många trälinnor drömde om. Det innebar rikedom, prakt och mat och dryck i överflöd. Men Ysja hade erfarit något annat, något så mycket mer: kärlek. Det hon upplevde med Erik var något hon aldrig erfarit tidigare, en lycka hon inte trodde fanns, en känsla höjd över allt annat. Hon hade blivit som uppslukad, besatt. Hennes närmande, som till en början varit ett uppsåt för att snärja honom, hade utvecklats till något hon inte förutsett.
Hela sommaren hade hon bara levt för deras stunder tillsammans och hon hade saknat honom varje ögonblick de inte varit hos varandra. Allt runtomkring henne påminde om honom och hennes tankar vidlådde honom ständigt. Han var god och kärleksfull och i deras famntag tyckte hon sig känna att han ärligen höll av henne.
Hans kvinna hade inte återvänt och Ysja hade börjat tro att Erik skulle ta henne till hustru. Efter allt ont som drabbat henne skulle hon äntligen få leva samman med en man hon älskade. Och Toste skulle inte tas ifrån henne, de skulle ha hand om honom tillsammans. Så hade hon trott att det skulle bli, och så hade säkerligen också skett om det inte varit för kung Björn!
Den stund hon blev kungens hustru kunde hon inte träffa Erik mer. Och hur skulle det gå med Toste? Vid missväxtår kunde en kung offra sin egen son vid blotet, sådant hade hänt förr. Och tänk om den gamle dog? Då skulle hon kanske tvingas följa honom i graven. När Ysja insåg allt detta gick hon ut på tunet och skrek ut sin förtvivlan. Hon kände det som om hon höll på att dö, som om all glädje skulle begravas för alltid. Den oerhörda lycka och hänförelse som hon upplevt med Erik skulle hon aldrig erfara mer.
På nätterna låg hon sömnlös medan huvudet värkte och gråten fick hennes ansikte att svullna. Sorgen böjde henne mot marken och långsamt började hon förändras. Bedrövelsen skapade en ny kraft, en ond och farlig. Hennes sinne mörknade, läpparna smalnade och ögonen blev till springor. Hon blev bitter, svarade knappt på tilltal och skydde dem som kom nära. Nej, bröllopet skulle aldrig ske, hon måste förhindra det. Som något ofrånkomligt spred sig tanken i hennes huvud. Den lycka hon smakat och anat för sin framtid ville hon till intet pris förlora. Inte något skulle hindra henne.
När idén först kom till henne slog hon den ifrån sig. Men den grodde i henne och ju ivrigare kungens tal blev om deras liv tillsammans, desto mer övertygad blev hon. Aldrig någonsin skulle hon bli hans hustru, och det var hon själv som måste sörja för att bröllopet aldrig skulle äga rum.
När några veckor gått och beslutet mognat inom henne smög Ysja sig in till kungastallet när de andra trälarna gått till vila. I handen höll hon ett rembeslag med en sölja som var lika stark som en ringnål och vars spets var lika vass som ett svärd. Länge hade hon slipat på den i lönndom, nu var den äntligen klar. Hon gav vatten och foder åt hästarna och när ingen såg gömde hon söljan i kungens sadel. Ingen skulle märka något när de sadlade hästen, ty söljan satt fastnajad i lädret under träet. Men i den stund kungen satt upp och hans tyngd pressades mot sadeln skulle söljan hugga in i hästryggen. Hästen skulle skena och ju mer kungen krängde runt i sadeln, desto djupare skulle nålen pressas in. Hans Majestät var till åren kommen och mycket mer tarvades inte … Hämnden lyste ur Ysjas ögon och händerna var kalla. Inom sig hyste hon ingen vånda. Under lång tid hade kungen nyttjat henne för egen njutning, nu tålde hon honom inte mer. Inget skulle hindra henne att vinna Erik, inte någon. Kungen eller Estrid, hon brydde sig inte om vem som kom i hennes väg. Erik var hennes. Ysja gick ut ur stallet lika tyst som hon kommit. Månen var i nedan och mörka skyar täckte himlen.
*
Flodens vatten var kallt men inte särskilt strömt och för varje årtag kom de allt närmare Holmgård. Då och då hjälpte Estrid till att ro, ibland vilade hon sig en stund på aktertoften. Hon såg på Ragnar och log ömt mot honom. Han skulle nog aldrig göra henne besviken som Orfrim. Nej, den man som räddat henne ur floden var varm och öppen, ja, ärlig, och inte en sky av ord och löften. Estrid betraktade hans ansikte och musklerna som arbetade under tunikan. Med ens kände hon kärlek och en innerlig glädje. Tänk att ha mött en sådan som han, hur var det möjligt?
Solen stod högt på himlen och de måste ha varit på väg länge. Ragnar hade tagit över roendet för han hade sagt att hon skulle spara sig. Och visst var hon trött, men hon hade inte lust att somna ifrån honom. Hon ville sitta här och se på honom och njuta hans närhet. Tänk ändå hur allt var föränderligt. För bara något månvarv sedan hade hopplösheten varit som en mara. Därefter kom fasan och skräcken. Att hon inte lämnat Orfrim tidigare! Att hon blivit där med hans familj så länge. Kanske hade hon rentav varit kvar där ännu om det inte varit för den gamla grå timmerbyggnaden. Härbret.
Estrid lutade sig tillbaka och slöt ögonen. Hon var åter i Aldeigjuborg. Två månvarv hade passerat sedan dagen då Orfrim slagit henne och hon fått de hemska blödningarna och förlorat barnet. Under hela denna tid hade hon befunnit sig i en mörk tomhet, likgiltig för allt. Det hade gått så långt att Orfrim inte ens låtsades att de skulle flytta till rusernas kvarter längre, utan menade att de nog måste bli kvar där de var. Ibland var han den ömme, omtänksamme man hon lärt känna i Birka, men så utan förvarning blev han mörk till sinnes, svår att nå och hon blev åter rädd för honom. Hon fann det bäst att vara honom till lags och göra som han sa, för när hon kom med önskningar förgiftades förhållandet mellan dem och dagarna blev outhärdliga. Och inget stöd hade hon av Olga – tvärtom – i sin övergivenhet måste hon också umbära denna kvinnas kyla och förakt. För sin överlevnads skull tvingades Estrid in i tystnaden i ett slags kraftsamling inför uppbrottet som hon visste måste komma. Hon väntade bara på dagen då hon skulle kunna lämna Aldeigjuborg och resa tillbaka till Birka. Men sina tankar vågade hon inte anförtro till någon, och när hon gick ned till floden och frågade om färder västerut var hon försiktig.
En dag när hon fått höra att en grupp köpmän var på väg upp från Dnjepr vaknade hennes sinnen. De skeppen kunde vara på väg till Hedeby och Birka. Hoppet gjorde att hon blev gladare och ljusare till sinnes. Livet med familjen i det grå, slitna huset vid bygatan var inte för evigt, det fanns en väg bort. Orfrim märkte hennes förvandling, gladdes och ville åter vara med henne. Upprymd tog han med Estrid till familjens ägor öster om staden och visade henne runt. Här hade de ängsmarker, boskap, betesfält och en del härbren. Genom området flöt en bäck.
Efter den långa promenaden i solen blev Estrid varm och gick ned mot bäcken för att svalka sig. Hon hade just fått av sig hängselkjolen och skinnskorna då hon kände hans armar om sin kropp. Utan ett ord drog han ned henne i gräset och hon protesterade först men lät det sedan ske, ty hon tänkte att det skulle göra honom blid till sinnes. Men kläderna kom i oordning och hon blev våt och lerig.
”Måste du jämt dra ned mig i gräset, kunde vi inte ha gått in i härbret därborta?” klagade hon och pekade mot timmerbyggnaden en bit bort.
Orfrim stelnade till. Han såg på henne med onda ögon och hon förstod med ens att hon sagt något hon inte borde.
”Det där härbret är min fars. Det är tillbommat, glöm det”, sa han vresigt. Och så drog han hastigt med henne därifrån.
Men härbret i skogen låg där som en källa till undran och frågor. Varför hade han varit så ovillig att ta med henne dit? Hon började fundera på om där kunde finnas något värdefullt, kanske något hon kunde ha nytta av för avfärden. Om Orfrim hade sagt att härbret innehöll gammalt utsäde eller att fadern hyrt ut det till en annan familj, hade hon kanske nöjt sig med detta. Men känslan av att han höll något i doldom gjorde henne nyfiken. Hon beslöt sig för att återvända. Skördetiden var nära och snart väntades de första skeppen mot Svearike. Men silver eller penningar hade hon inte. Vilken skeppare skulle ta henne ombord om hon inte kunde betala för sig? Men tänk om det fanns skinn eller något annat hon kunde ha nytta av i det där härbret? Här kunde hon kanske också samla sina saker i hemlighet innan hon smög iväg till båtarna. Ty Orfrim fick inte ana hennes planer. Fick han reda på att hon tänkte resa hem skulle han göra allt för att stoppa henne.
Så kom marknadsdagen. Då drev Orfrim och Brynolf sitt köpmanskap från gryning till kväll och huset lämnades tomt för saluhandelns skull. Men denna gång avböjde Estrid att följa med till köpbodarna. Hon kände sig opasslig och måste vila, sa hon.
När alla gått dröjde hon en stund, sedan snek hon sig försiktigt ut ur huset. Inte idag, men snart reser jag, tänkte hon upplivad. Bara jag får min skeppsplats. Upprymd av tanken skyndade hon på stegen och svepte slöjan så att bara ögonen syntes. Ingen fick känna igen henne.
Hon gick hastigt genom skogen och såg sig då och då omkring för att vara säker på att ingen kom efter henne. Stigen var inte svår att följa och när solen stod som högst på himlen nådde hon härbret. Det låg vackert i ängssluttningen invid bäcken och det doftade blommor och sommar. Vinden drev sakta genom gräset, annars var det tyst. Försiktigt smög hon sig fram för att kika in mellan timmerstockarna men blev stående förbryllad. Härbret hade inte enkla väggar, det var byggt med kraftiga stockar som var brädfodrade på insidan och ingenstans fann hon springor eller kvisthål i väggarna som hon kunde kika in igenom. Förundrad gick hon fram till dörren och märkte att även den var noga tillsluten. Någon hade gjort en dörr av stockar och sedan täckt dem med ohyvlade bräder. Vem gjorde sig sådan möda för en simpel dörr till ett härbre? Denna byggnad var inte avsedd för lin, utsäde eller slåtter. Därinne fanns något som ingen var menad att se.
Hon tog prövande tag i träklinkan på portens utsida, men fann att den som väntat var reglad. Estrid kunde ha avlägsnat sig då, inte funderat mer på vad hon sett, och allt skulle ha förblivit vid det gamla, men en ödesmättad kraft höll henne kvar. När hon gått runt huset hade hon sett färska spår på marken. Mossan på stenarna var bortsliten, rötter avskavda och kvistar knäckta. Någon hade varit där. Vad fanns egentligen därinne? Med bestämda slag böstade hon på porten. Intet ljud hördes. Hon försökte igen, och nu satte hon örat mot dörren och lyssnade skarpt. Först var det tyst, sedan hördes något som lät som ett ynkligt kvidande. Estrid drog djupt efter andan, anade oråd och tog några steg tillbaka. Detta var inget djurläte, jämrandet kom från en människa. Någon hölls fången därinne. Estrid gick runt byggnaden och letade efter ett ställe där hon skulle kunna ta sig in. Hon hade sin kniv och nu kom verktyget väl till pass. Byggnaden var knuttimrad och vid gaveln där två murkna stockar möttes petade hon försiktigt upp ett hål. Innan hon gjorde något mer ville hon se vad som fanns därinne.
Det var varmt och stilla och hon svettades. Solen värmde på ryggen och hon kunde ha njutit dagen, gett sig hän i friden och stillheten. Ändå utmanade hon ödet med detta. Som en avgrund lockade det; det okända som fanns därinne. Estrid tvekade en stund, sedan böjde hon sig fram och kikade genom hålet.
Det tog en liten stund innan ögonen vant sig vid mörkret, men så såg hon. En ensam, magerlagd kvinna skymtade på en hög av halm. Hennes hår var mörkt och tovigt, huden blek och kläderna trasiga. Hon satt på knä och vaggade kroppen medan huvudet oroligt rörde sig fram och åter. Hennes blick sökte sig mot ljusstrimman från hålet i väggen, men än tycktes hon inte ha fått syn på den främmande utanför.
Estrid hade svårt att tro det hon såg. Den stackars kvinnan tycktes fången. Men varför? Var det en trälinna som skulle säljas eller någon som måste hållas borta från andra? Estrid ryggade inför det hon sett och måste samla sig innan hon kikade på nytt. Nu hade den tillfångatagna rest sig och gått fram till hålet i väggen. Och Estrid förstod det enda ord hon sa:
”Mat!”
Ännu hade inte Estrid ätit något av sovlet hon fört med sig, men gav hon bort maten kunde det uppdagas att någon varit där. Och det Estrid sett var inte meningen att någon skulle se. Hon tvekade och började ångra sitt tilltag att undersöka härbret. Men hon kunde inte bara gå och lämna den inspärrade därinne. Kvinnan behövde hjälp. Det var riskabelt, men Estrid kunde inte hejda sig. Beslutsamt böjde hon sig ned vid gaveln nära marken och vidgade öppningen i träet. Utan att med ett ord avslöja vem hon var stack hon in den skaffning hon fört med sig, varefter hon noggrant täckte över gluggen igen tills den inte syntes.
Dagen därpå, då Orfrim och hans familj återvände till marknaden, smet Estrid tillbaka till härbret. När hon var viss om att ingen fanns i närheten, böjde hon sig ned, tog bort barkbitarna i hålet och kikade in. Nu insåg hon att den magra var en högrest kvinna som en gång måste ha varit mycket vacker. Ansiktet var blekt, kindbenen höga och munnen smal. Ögonen under de svarta ögonbrynen glimmade som eldkol.
Estrid tänkte att det inte kunde vara en trälboren kvinna, ty därtill var hennes hy för vit och händerna för smala. Men vem var hon då? Ovist vore att fråga, ändå måste hon. Nyfikenheten törnade över henne som en obändig kraft och hon kröp tätt intill hålet i väggen.
”Vem är du?” undrade hon stapplande på landets språk och hoppades att kvinnan förstått. Det var tyst en stund, sedan kom den okända fram till öppningen.
”Elena”, viskade hon. ”Rädda mig, för bort mig härifrån!”
”Men …?” stammade Estrid.
”Jag hålls fången här för att jag vanärat min släkt och familj. Men det som skedde kunde jag inte rå över. Visa barmhärtighet, ta med mig härifrån!”
Kvinnan talade långsamt och trots att Estrid inte kunde språket så bra, förstod hon vad den främmande sa.
”Men vem gör dig detta?” viskade hon genom hålet i väggen. Kvinnan svarade inte, gråten trängde på och gjorde det svårt med orden. Så andades hon djupt och försökte berätta.
”Min man”, snyftade hon. ”Det var han! Men Boris och Nikita … Vad har hänt mina barn?”
Estrid hukade vid orden, skyggade som om någon slagit henne. Boris och Nikita? Aningen av något mörkt och förskräckligt trevade sig in i hennes medvetande. Hon förstod inte riktigt, ville inte förstå, men anade sanningen – en sanning hon inte ville känna till. Ändå kunde hon inte låta bli att åter ställa frågan.
”Vem håller dig fången?”
”Orfrim, min man. Han spärrade in mig innan han seglade till Birka. Först hölls jag instängd på loftet i vårt hem, men när han kom tillbaka lät han spärra in mig här.”
Hade han spärrat in sin kvinna på loftet? Där hon nu själv bodde? Estrid frös. Nej, hon hade hört fel, detta var ett irrsvar. Men namnen flimrade för hennes ögon. Elena var namnet på Orfrims första hustru och Boris och Nikita hette deras barn. Det kunde inte vara en tillfällighet. Nu förstod hon varför Orfrim aldrig ville tala om Elena. Estrid sjönk ihop, och hela hennes kropp skakade.
”Han kom på mig med en annan man”, fortsatte Elena. ”Men jag var inte skyldig. En av hans vänner kom över mig med våld när jag var ensam. Men Orfrim sa att jag vanärat honom och att han förlorat sin heder. Jag försökte förklara men han trodde mig inte. Så stängde han in mig här. Ibland får jag inte ens mat.”
Kvinnan talade sanning, Estrid kände det med alla sinnen. Hade inte Orfrim redan hotat henne själv och till och med slagit henne? Orfrim tycktes vara en man med två ansikten och nu hade hon förstått att han till och med kunde vara farlig. Estrid förstod med ens att hon själv svävade i stor fara.
”Dina barn mår bra”, viskade hon in mot härbret. ”Håll ut!” Så stängde hon till hålet och avlägsnade sig snabbt.
Morgonen därpå satt hon vid bänken som vanligt och åt sin morgonvard och ingen märkte när hon snek undan kött och bröd. Inte med en min avslöjade hon att hon denna morgon tänkte sig bort från Orfrim och hans familj för att aldrig mer återvända. När Orfrim lämnade huset betraktade hon honom eftersinnande och insåg att detta var sista gången hon såg honom. Den man som bländat henne så, som hon dyrkat och älskat med alla sina sinnen, var inte längre vacker och ståtlig. Hon kände endast avsmak.
På kvällen hade hon brutit sig in i en av Orfrims kistor och försett sig med ekorrskinn och dirhamer till avfärden. Stunden var kommen.
Hon hade hört om en grupp svear som återvänt från Miklagård och nu var på väg västerut. Orfrims silver skulle säkert betala för överfarten. Estrid såg sig om i rummet en sista gång och kände ingen saknad. Varken Olga eller barnen hade hon kommit nära, bara känt utanförskap, och Orfrim hade hon den sista tiden varit rädd för. Nu skulle hon äntligen lämna dem. Hon hade förberett allt, det återstod henne bara en sak att göra. Stilla väntade hon tills hon var allena i huset. Sedan snodde hon åt sig Orfrims yxa och smög ut. Estrid svepte slöjan tätt kring huvudet, såg sig noga om och skyndade hastigt bort mot skogen.
När hon nådde härbret tog hon bort brädbiten från hålet och kallade på Elena. Så ivrig var hon att hon inte lade märke till att brädbitarna inte längre låg som hon lagt dem dagen före. Inte heller såg hon att lämmeln för dörren rubbats ur sitt läge. Kanske skulle hon ha sett allt detta om inte hennes tankar varit annorstädes och tiden hastade. Elena skulle bara få en yxa. Med den skulle hon kunna ta sig ur härbret och bli fri, medan Estrid själv befann sig i säkerhet långt ut på floden.
”Här!” viskade Estrid och knäböjde vid den lilla öppningen. Hon fick inget svar men sköt ändå in yxan i härbret. I nästa ögonblick kände hon en tung hand på axeln och en röst hon kände igen. När hon snodde runt såg hon in i Brynolfs ansikte.
”Kunde tro att det var du”, sa han bistert och bände upp hennes armar på ryggen. Så vände han sig mot mannen bakom. ”Orfrim, här har du henne!”