Estrid skulle aldrig glömma hans blick. De mörka ögonen, triumferande, och med en underlig blandning av hånfullhet, glädje och förakt. Han hade lyckats stoppa hennes avfärd och hon var hans och han kunde göra med henne vad han ville. Och hon hade blivit farlig för honom, ty hon hade sett vad han höll i doldom. Med en isande klarhet förstod hon vad som väntade. Han skulle skada henne, kanske döda henne.
Orfrim darrade, kroppen skälvde och besvikelsen kom över honom som ett oväder. Vreden steg upp inom honom, det flimrade rött för hans ögon och han böjde sig över henne och slog.
”Din hycklerska, din hundhedning! Du tänkte överge mig!” Och han behövde inte hämta kraft för slagen, ty det var en urkraft inom honom som sprang sönder och fick honom att slå.
Estrid ryggade och höll händerna skyddande framför ansiktet. Brynolf sprang emellan.
”Orfrim, hon ville bara hjälpa. Döm henne inte för hårt.”
”Nej, hon ska dö. Jag ska dränka henne i floden.”
”Besinna dig, Orfrim, en gång dyrkade du Estrid. Du kan inte döda henne, hon har inte gjort dig något ont.”
”Har hon inte? Hon har vanärat mig. Hon måste bort från mina ögon.”
Estrid hörde orden men kunde inte tro dem, förstod dem inte. Skulle detta vara Orfrim, den man hon älskat så mycket att hon lämnat sitt eget barn. Det kunde inte vara sant, fick inte vara sant, ty om detta var allvar skulle hon aldrig kunna lita på någon människa mer.
”Sälj henne då, men döda henne inte!” Hon hörde Brynolfs ord, hårda och bestämda.
”Aldrig. Hon ska dö!”
”Orfrim, du får välja. Antingen säljer vi henne eller så slutar jag att driva handel med dig för alltid. Estrid är en god sveakvinna, du kan inte förgripa dig så. Sälj dem båda, Elena också.”
Orfrim stod tyst.
Medan männen käbblade spanade Estrid efter en flyktväg. Hon måste bort från dessa män som tänkte bestämma över hennes öde. I samma ögonblick som Brynolf tog ett nytt tag om hennes armar bet hon honom i sidan och slet sig lös. Manteln föll till marken och hon hörde klänningstyget reva. Men hon kom loss och hon sprang. Aldrig hade hon löpt så fort. Kjolen fladdrade och grenar och kvistar skar hål i skinnskorna. Hon var kvick, männen hade kommit efter och hon tänkte gena över bäcken.
Men just som hon skulle hoppa över, halkade hon och föll. Hon hörde dem bakom sig och i nästa stund hade de tryckt ned henne mot marken. Orfrim satte sig över henne med händerna om hennes hals.
Han betraktade kvinnan som han älskat så. Han borde ha vetat bättre än att tro sig kunna leva med en sådan som hon. En kvinna av ett folk med månggudadyrkan, hon förtjänade inte livet. Hur hade han låtit sig villfaras så? Han såg på hennes smutsiga och skrämda ansikte och kände bara förakt.
”Nå, hur ska du ha det, Orfrim? Jag har försökt övertala dig förut. Slavhandel kan göra dig rik och marknaden pågår ännu några dagar. Nu skulle du kunna bli av med både Estrid och Elena.”
Orfrim tryckte ned kvinnan under sig och ögonen var tomma och svarta. Han vände sig till Brynolf.
”En svekfull kvinna som hon förtjänar inte livet. Men du har rätt, silver är bättre än intet. Vi säljer henne!”
Estrid hörde orden men kunde inte ta dem till sig. Innan hon följde Orfrim i österled hade alla förebudat olyckliga ting, och kanske hade hon förstått att det kunde gå illa, men aldrig, aldrig att hon kunnat föreställa sig detta. En vredens flamma for genom hennes kropp och hon hävde sig upp och spottade på honom.
Estrid såg ut över floden och vände sig sedan mot Ragnar. Nu hade hon berättat allt. När hon suttit där på aktertoften med slutna ögon hade hon börjat gråta, och Ragnar hade sett det och velat trösta. Till slut hade hon beslutat sig för att berätta vad som hänt, även om hon egentligen tänkt vänta tills de nått Holmgård. Men hon kände tillit till honom och trodde inte längre att han skulle göra henne illa. Att vara misstänksam var en ond och förgörande kraft. Man måste även kunna hoppas och tro på det goda. Hon hade bestämt sig för det, och så hade hon börjat berätta.
”Så det är detta du varit med om”, sa Ragnar på en gång förskräckt och omtumlad. ”Att det finns sådana människor, jag förstår det inte.”
”Nej, blind och enfaldig var jag som hamnade i denna brygd”, svarade Estrid och såg uppgivet på honom. ”Och så kastar jag mig genast i dina armar istället.” Hon log lite. ”Men jag tror på dig, så du får inte överge mig nu. Ett svek kanske jag klarar, men jag orkar inte mer.”
Ragnar såg sig om och märkte att floden flöt lugnt och stilla. Lugnt tog han in årorna och gick fram till Estrid vid aktertoften. Så böjde han sig ned över hennes ansikte och kysste henne.
”Jag älskar dig, vet du inte det?”
*
Kungen hade så mycket att stå i att han varken hann träffa Ysja eller någon av de andra trälinnorna. Inbjudningen till det stora gästabudet hade förts runt med budkavle till alla gårdar och förberedelserna på Hovgården var i full gång. Upplivad gick kung Björn runt på sina ägor och blandade sig i allt. Humlen skulle plockas och ölet bryggas, smöret måste kärnas, ost måste tillredas och mjöd hällas upp i stora kar. Inte för att han visste mycket om hur sådant gick till, men han lade sig vinn om att se myndig ut när han gav sina befallningar. Sedan var det maten. Lamm, vildsvinsstek, grillade laxkotletter, ripa, kålrot, glödstekt abborre och gädda måste göras i ordning. Därtill ville han undfägna gästerna med läckerheter som frukt, bär, honungskakor och äkta hasselnötskaka dränkt i vitt vin. Och som om det inte vore nog bry med mat och dryck hade kungen funnit ut att det också fattades en hel del bord och bänkar. Möbler som gårdsfolket nu måste färdigställa i all hast. Dessutom var kungen tvungen att träna svennerna för processionen upp från bryggan till Hovgården och den stundande bröllopsceremonin, samtidigt som han måste lära dem nya fanfarer. Så var det sporrar, sadlar och annat remtyg till brudloppet.
Även sovplatser till de långväga gästerna måste ordnas, och med allt detta huvudbry förlorade kung Björn flera skålpund i vikt. Men det hade kungen ingenting emot, ty det föryngringsmedel han tidigare prövat med en blandning av örter, mensblod och kattpiss hade inte haft någon verkan alls, men nu såg han plötsligt både yngre och skönare ut. Och för första gången på flera årstider fick han på sig alla sina kläder utan att en endaste söm sprack.
Fast det som kungen gladde sig allra mest över var det program han satt upp för att roa sina gäster. Till festen hade han inte bara bjudit in jonglörer, musikanter, taskspelare och gycklare utan därtill hade björntämjaren tränat nallen till att utöva nya slags konster. Björnen, som Hans Majestät döpt till Storfar, hade tränats flitigt i två månvarv och för var dag som gick blev djuret allt skickligare. Se, det var en stor glädje och kung Björn tänkte på den där lyckosamma dagen då han köpt både Ysja och björnen. Då måste han ha haft alla gudar i Asgård med sig och möjligen några av vanerna också. Ja, Hans Majestät var på ett strålande humör och medan han sjöng på några av blotens mest oanständiga visor glänste det nyfärgade håret som en ständig solnedgång.
Efter alla väl uttänkta förberedelser var nu det mesta klart. Kung Björn väntade bara på att månen skulle gå i ny så bröllopet kunde äga rum.
*
En bredskuldrad nordbo med ljust hår och havsisens färg på ögonen gick fram och åter mellan bryggorna i Hedeby. Då och då strök han sig över ansiktet och gäspade stort, ty mycket sömn hade han inte fått under natten. Hedebyborna hade sjungit och skränat från solnedgång till soluppgång och han hade alls inte kunnat sova. Nå, det båtade föga att ondgöra sig över detta, nu var skeppen rustade, skeppsfolket städslat och kastmaskinerna lagade och smörjda med ister. Ingenting höll dem längre tillbaka, de var klara att avsegla. Harald Sigurdson blickade ut över hamnen och räknade sina skepp. Tjugo var hans egna och så hade danerna nio drakar. Där var några tjugobänkars, två fyrtiobänkars och tillika ett så ståtligt skepp som han aldrig tidigare hade skådat. Detta fartyg hade sjuttio man vid årorna och var så vackert att han egentligen inte ville ha med det i strid. Å andra sidan, med drakhuvud i förstäven skulle synen av en sådan havshäst kunna skrämma vilken fiende som helst. Ja, Birkaborna skulle nog ta till fötter så snart de skådade den makalösa flottan ute på fjärden, ty så många skepp hade aldrig hotat Birka förut. Ett segervisst hånleende spreds över Haralds ansikte. Inte nog med att han seglade med dessa tjugonio fartyg, om trots allt något skulle slå fel hade han andra överraskningar förberedda …
I Hedeby hade han nämligen mött en märklig skara krigare vars like han aldrig skådat förut. Det var sköldmör från Kurland som varit tvungna att fylla på sina förråd i staden. Nu var dessa kvinnliga krigare på hemväg till östhavet med allt från skinn och honung till frankiska vapen i lasten. Kvinnfolk som stred med spjut och svärd? Själv hade Harald svårt att fördra något sådant, men han hade hört att det fanns ungmör som var uppfostrade i vapenbruk. Kelterna i västerled hade gjort sig kända för att använda den sortens krigare och i varjagernas hav utanför Grobin talade sjöfarare om en hel ö med stridande amazoner. Fast kanske var det bara skrock och fantasier? Harald visste inte. En hel ö med bara kvinnfolk lät som en saga! Men att han själv städslat sköldmör hade sin grund. För när kung Björn såg kvinnor tänkte han föga på krig utan mer på annat, och dessa stridslystna jungfrur skulle kanske kunna hjälpa Harald att inta Hovgården. Sålunda hade han bett sköldmörna att ingå i hans härflotta och djupt smickrade hade de bestämt sig för att delta med sina två skepp. Så när morgonen grydde nästa dag rodde en mäktig flotta ut ur hamnen. Så många skepp hade aldrig tidigare skådats utanför Hedeby. Utanför pålspärren drog mannarna in årorna och satte segel. Nu återstod bara några dagars seglats till Birka.
*
Först hade Erik och Rurik sett till fåren vid Snemungården och sedan hade de gått ned till stranden för att fiska. Rurik hade fått upp en gädda och tre stora abborrar och pladdrade och skrattade om vartannat i pur glädje. Pojken var en livlig krabat och liknade Erik i allt. Han hade inte bara fått det ljuslockiga, bångstyriga håret och uppnäsan, även det äventyrliga sinnet och otåligheten fanns hos dem båda. Men ögonen var Estrids, också värmen och omtänksamheten. Erik satt och såg på när Rurik försökte rensa fisken. Erik hade lärt honom att aldrig ta upp en fisk om han inte också själv rensade den, och pilten gjorde allt för att imponera på sin far. Rurik gled skickligt med kniven över fjällen, öppnade fiskmagarna och tog omständligt ut inälvorna. Den gröna gallan vaktade han väldigt noga – den fick han inte ha sönder – och när han fått ur dem alla oskadda sken han upp över hela ansiktet.
”Se”, utbrast han. ”Inte en enda gick sönder!”
Erik skrattade och rufsade om honom i håret. ”Flink är du, pojk, jag är stolt över dig.”
Nöjd fortsatte Rurik med fisken medan Erik tankfullt betraktade honom. Han lär sig snabbt, pilten, tänkte han och ömheten vällde upp inom honom. Tänk att Estrid lämnat detta ljuvliga barn för den där munvige främlingens skull! Och nu såg det ut som om hon inte kom tillbaka, i alla fall hade hon dröjt. Kanske var det så att hon verkligen funnit kärleken i den där köpmannen?
Erik funderade. Att hon ännu inte återvänt kunde tyda på att allt gått bra, annars hade hon väl sökt sig åter på första bästa skepp. Om nu inte något allvarligt hänt. Erik såg bort mot pojken med de mjuka, runda kinderna och ögonen som blänkte av iver. Tänk, detta fick inte Estrid uppleva och tanken kom till honom att för inte så länge sedan hade han tänkt gifta sig med henne och tillsammans skulle de tre ha blivit en familj. Då hade de kanske suttit här tillsammans. Men av giftermålet blev intet – Orfrim kom emellan.
Länge hade han alls inte förstått vad som skett med Estrid och hur hon kunnat lämna honom och barnet. Först nu hade han blivit varse den underliga sjukdom som kunde komma över en. Själv var han som bergtagen av Ysja. Denna märkliga förvirring som drabbade sinnet och kroppen. Det var som om det inte längre fanns plats för något annat i tankarna: skepp, mat, dryck, tak över huvudet – allt sådant blev med ens oviktigt. Ibland kändes det som om han inte kunde bruka huvudet förrän han fått vara samman med henne, och efteråt varade inte lugnet särskilt länge förrän han kände likadant igen. Alltsedan stunden i båthuset var det som om allt bara kretsade kring Ysja och han fick tvinga sig själv att syssla med annat. Kanske skulle han trots allt inte sörja över kungens beslut att gifta sig med henne, kanske fanns det något förutbestämt i detta? Även om sådana tankar inte hjälpte honom i denna stund, för som nu var visste han inte hur han skulle klara sig utan henne. Hon hade fått sådan makt över honom att han inte bara svikit kung Björn utan dessutom frångått sitt löfte till Estrid. Det var nästan otäckt med denna oerhörda kraft som gjort honom så svag. Vad var det? Kärlek? Kättja? Eller måhända allt på en gång? Det måste ha varit något sådant som hänt Estrid då hon övergett honom och följt med Orfrim. Kanske var det inte bara en kraft utan ett övernaturligt väsen som styrde detta? Eriks blick sökte sig åter bort mot Rurik. Kunde en sådan besatthet skapa lycka, eller var den bara ett rus som bländade och briserade innan det blev till allas olycka?
Erik reste sig, tog en av abborrarna och började hjälpa Rurik med rensningen. Nej, alla dessa tankar ledde ingenstans, han försökte bara trösta sig. Han måste slå Ysja ur hågen, försöka glömma. Om han bara kunde tvinga sig till att tänka på något annat! Varför inte göra ett sista försök att finna Toste? Den senaste tiden hade han sökt men planlöst utan inlevelse, splittrad i sina tankar kring Ysja. Men nu skulle han försöka göra allt som stod i hans makt.
Toste hade varit fyra vintrar gammal när han försvunnit, nästan samma härliga ålder som Ruriks. Om Toste levde borde han vara åtta vintrar gammal nu. Erik log vid tanken. Hur mycket glädje skulle han inte kunna ha av en son i den åldern? Nej, han fick inte ge upp sökandet, och Rurik hade blivit så stor att han kanske kunde ta med sig pojken. När Erik senast varit ute på gårdarna hade han mest talat med de vuxna. Så enfaldig han varit. Barn visste antagligen sådant som de vuxna inte hade reda på. Där skulle Rurik kunna komma till nytta. Erik lade ifrån sig abborren.
”Rurik, vill du följa med mig? Vi ska ut med båten”, sa han.
Ruriks blonda kalufs rörde sig och de pigga ögon blev synliga under luggen.
”I segelbåten?”
Erik nickade.
Rurik ropade till av fröjd och klängde upp i Eriks famn.
”Jaa”, ropade han. ”Ska vi segla nu?”
”Nu!” skrattade Erik.
*
Från stugan hade de utsikt över floden. När solen glittrade på vattnet var ljuset nästan detsamma som hemma. Estrid såg tankfullt ut över den stilla, rostbruna Volchovfloden, hennes väg hem. Men när skulle hon fara?
Hon sopade bort några sädeskorn från handkvarnen. Det gick långsamt att mala. Trähandtaget var för klent och stenen tung att dra, men kanske var det för att hon tänkte på annat.
”Vad är det?” Ragnar såg på henne, böjde sig fram och drog bort en hårslinga ur hennes panna. Hon såg upp.
”Ja, jag tänker på allt som hänt – på Orfrim som ville döda mig. Till Hel, till allra nedersta Hel, skulle han, den uslingen. Och tänka sig att jag för den mannens skull lämnade mitt eget barn.”
Estrid tystnade och lät blicken följa floden igen. Volchov flöt sävligt fram nedanför dem och bortom udden lade några fiskare ut sina nät. En första blånad av skymning märktes och kvällsfukten blev till skira slöjor i sluttningarna. Holmgård var en vacker plats och hon skulle nog ha funnit sig väl tillrätta här om hon bara varit barnfödd i trakten. Men hennes hem var Birka, staden där hennes barn fanns. Hon blev sittande med handen mot malstenen. Hon längtade efter att få se Erik och Rurik igen, sin familj. Hon var äntligen i trygghet, behövde inte längre vara rädd, men ändå … Längtan efter hemmet trängde på. Estrid såg på Ragnar.
I två månvarv hade hon varit här med honom i Holmgård och han hade inte gjort henne besviken. Hon var lycklig med honom. Den uppflammande hettan mellan dem fanns kvar och de hade det bra samman. Det som fanns mellan dem utvecklades, tätnade och stärktes. Ständigt. Den senaste tiden hade hon kommit på sig själv med tankar om att det skulle bli svårt att lämna honom.
Efter flykten hade de nått Holmgård, där en av Ragnar Vittfarnes släktingar hade sina ägor. Alltsedan den dag de anlänt hade de fått bo i en liten stuga för sig själva, och kanske var detta den lyckligaste tiden Estrid någonsin upplevt. Men hur sorglös hon än var här med Ragnar fick hon inte ro i sinnet för sin hemlängtans skull. Nu var hösten kommen och hon kunde inte uppskjuta resan längre.
Hon måste återvända. Erik skulle inte vänta, och vad han än beslutade sig för att göra visste hon att han skulle ta Rurik med sig. Estrid våndades. Erik var Ruriks far och hon längtade så efter barnet. Men hur skulle hon klara sig utan Ragnar?
Han hade suttit och betraktat henne en god stund. Till slut sa han:
”Det är inte bara Orfrim, eller hur? Du är inte här med mig nu, du är på väg någonstans, jag kan känna det.” Han lade ifrån sig späntstickorna och tog hennes hand. Han satt uppflugen på trappan till stugan och gjorde törestickor till vintern. Och de behövde lyse även nu, ty dagarna hade blivit kortare och mörkret föll tidigt.
”Jag tänker på dem därhemma. Att jag borde återvända.” Estrid lät handkvarnen vara, reste sig och slog armarna om hans hals och kysste honom. Det fanns en sorgsenhet och förtvivlan i hennes ömhetsbetygelser. ”Vet du”, fortsatte hon, ”det är så att jag håller av dig för mycket. Många skepp har varit på väg västerut men jag har blivit kvar här med dig. Men nu är hösten här och jag måste fara.”
”Är det tvunget?”
”Annars förlorar jag min son och mitt hem.”
”Men du kan få ett nytt hem här och jag tänker ge dig många söner.” Ragnar höll henne tätt intill sig och drog sedan ned henne i knäet. ”Jag kan inte med att du lämnar mig, förstår du inte det?”
Estrid kände hans armar om livet och märkte ängslan i hans kropp.
De satt tysta. Ingen brydde sig mer om vad de haft för händer utan de såg bortåt floden och höll om varandra tills det började mörkna. Till slut reste sig Estrid, stel och aningen frusen och gick in i huset. På tröskeln stannade hon och såg honom rätt in i ögonen.
”Håller du av mig?”
”Ja.”
”Älskar du mig?”
”Ja.”
Deras blickar möttes och slog eld.
”Ragnar”, sa hon och hennes ansikte var djupt allvarligt, ”jag vill att du följer med mig till Birka.”
*
Så kom dagen då månen var i ny och kungens giftermål timade. En efter en kom de seglande till bröllopet – stormän, gårdsfolk, köpmän och hantverkare. Där var knarrar, fiskebåtar, roddbåtar och drakskepp och så många var de att fjärden tycktes övertäckt av dem. Det blev snart snävt om utrymme i hamnen, men ingen gnällde över trängseln eller den långa väntan att få lägga till. Ett kungligt bröllop var något inte många fick vara med om under sitt liv, och redan från begynnelsen var stämningen munter och förväntansfull. Mitt i all uppståndelse slog en av båtarna runt, och medan den dyblöta besättningen kämpade i vattnet för att få kölen rätt klappade åskådarna förtjust i händerna.
”Ska ni tvätta er nu?” ropade de församlade retfullt. ”Är inte det väl sent påkommet?”
Och männen i vattnet grymtade surt även om de dagen till ära lät bli svärdet.
Nere vid hamnen stod också en del kvinnfolk. De tjattrade och snörpte på munnen för att kungen skulle äkta en trälinna, men sanningen var att dessa stormansdöttrar helst av allt hade äktat kungen själva. Nu fick de nöja sig med en ståtlig fest.
Vid kungaterrassen alldeles utanför Hovgården hade svennerna grävt grillgropar för spetten och röjt snår och buskar så att alla borden skulle få plats, och tursamt nog var det en varm och solig höstdag. Det gick att sitta ute ”under himlens tak”, som kungen hade bestämt. Då kunde jonglörer och trubadurer uppträda på kungaterrassen och ingen skulle gå miste om deras konster.
Tunet hade klätts med lövruskor, borden prytts med dukar och blomster och öltunnor och mjödkar hade ställts fram överallt. Vid spetten hördes fräsandet från eldarna och borta vid bryggorna kunde gästerna förnimma en mustig soveldoft av vildsvin och gris.
För varje båt som lade till blåste svennerna en fanfar – och två fanfarer för dem som hamnat i vattnet – och kungens trälinnor i fotsida dräkter välkomnade gästerna med mjöd. Under hela förmiddagen stod folket ute på bryggorna under muntert glam alltmedan de betraktade de nyanlända och drack dem till. Vid tiden för dagvard hade alla inbjudna anlänt och var då inte bara svårt hungriga utan också mjödglada. Men först skulle kungen inleda bröllopsfesten.
Hans Majestät var svag för processioner och hade i hemlighet bestämt att han och Ysja skulle rida upp från hamnen till tunet där handfästningen skulle äga rum, något som han först berättade när han hunnit till sitt tredje horn mjöd. Ysja, som under lång tid försökt locka kungen att sadla sin häst och komma med på en ridtur i skogen, flämtade till i förfäran. Så här hade hon inte tänkt sig det. En skenande häst i skogen utan vittnen var en olycka i lönndom, men här stod hela bröllopsföljet och kunde se vad som tilldrog sig. Vad skulle ske när de fann den spetsade söljan i sadeln?
Kungasadeln glänste uppe på hästryggen och svennerna väntade. Det var inte mycket hon kunde göra. Nu var stunden kommen. Men inte ville hon väl kungens död? En tid, när besvikelsen varit som störst och hon gått in i sitt djupaste mörker, hade hon önskat honom till den andra världen, men nu … Ysja kände svetten i armhålorna. Kanske skulle hon hinna, kanske kunde hon göra något innan det var för sent?
I detsamma bröts sorlet runt dem av en högtidlig fanfar. Svennerna blåste i lur. Processionen skulle börja. Ysjas tankar svindlade. Hon älskade Erik, ville ha honom mer än något annat, men … Rådvill stod hon där medan blicken sökte sig bort mot kungasadeln. Hennes läppar darrade och ögonen fick en fjärran glans. Så kom det med ens för henne, hon skulle låta söljan sitta kvar.