Erik såg bort mot brudparet ute på bryggan och hans blick var dyster. En kung kunde bemäktiga sig allt, men varför måste han ta just den kvinna Erik själv fäst sig vid? Dessutom hade kungen enträget bett honom närvara. Utan honom skulle inte bröllopet bli den fest han önskade, hade majestätet sagt. Erik grimaserade och sparkade till en sten vid brofästet. Den for i en vid båge över vattnet innan den slog ned med ett plask. Erik vände sig om och började gå upp mot tunet. Borden var redan dukade och snart stundade handfästningen. Hans tankar gick till Ysja. Hur hade denna kvinna kunnat få sådan makt över honom? I de stunder de var ifrån varandra tänkte han endast på hur han skulle bära sig åt för att träffa henne igen. Då gick han frånvarande omkring i värdshuset, stötte till bord och bänkar, bjöd mjöd till dem som beställt öl och kom med fruktvin till sådana som önskat sovel. Det var som om kropp och tankar inte längre hörde ihop och Sigfrid höll alldeles på att förlora tålamodet. Hon bannade honom och undrade hur det var fatt, men som hon och Estrid var nära vänner teg han. Estrid kunde ännu komma tillbaka och då ville han själv reda ut allt med henne; inte att hon först skulle höra skvaller från någon annan. Men vad skulle han säga? Att Ysja fått honom att tappa vett och sans, och att han inte kunde tänka på annat än att lägra henne? Och att han till och med gått i tankar om att gifta sig med denna kvinna? Nå, han måste äntligen få henne ur sitt huvud och vänja sig vid ett liv utan henne. Ysja skulle aldrig kunna bli hans. Från denna stund skulle hon tillhöra en annan.
Erik avbröts i sina funderingar av tramp och sorl när svennerna radade upp sig vid brofästet. De höjde lurarna och blåste en kort och en lång fanfar, varvid ett fyrtiotal ungmör klädda i färggranna dräkter pilade fram och ställde sig på var sin sida om stigen upp mot tunet. I handen höll de blommor och vita tygstycken av siden, en symbolisk önskan om välgång för brudparet. Erik väjde med blicken, det där skådespelet var mer än han mäktade med.
Ysja och kung Björn stod vid hästarna, beredda att sitta upp. Erik sökte med blicken efter sin kvinna, men hon såg honom inte. Kungen däremot vinkade fröjdefullt åt alla och envar. Hans lycka liksom strömmade ut från huden, ja, från hela kroppen, och med ens unnade Erik honom den glädjen. I början på vintern hade Hans Majestät varit så svart i sinnet att Erik varit orolig för honom, nu hade han kommit sig igen.
Svennerna blåste en ny fanfar och en hord av små barn i blå dräkter samlades i ring runt gästerna. Därpå tog de upp en sång, fattade varandras händer och dansade runt de församlade innan de under muntert glam fortsatte i långdans upp mot tunet. Det hade blivit hög tid för handfästningen vid kungaterrassen.
”Ysja, min älskade, kom nu”, manade kung Björn sin brud, bugade djupt och räckte ut handen mot sin utvalda. ”Det är dags. De väntar oss däruppe.”
Upprymd ledde han fram henne till en av hästarna och såg kärleksfullt på henne. I detsamma märkte han att hon var olik sig. Hon skälvde och hennes hand var kall. Att den unga trälinnan kanske var en aning spänd en sådan här stor dag det begrep han nog och han beslöt att värna noga om henne. Men hela tiden var det som om hennes blick sökte sig till sadeln på hans häst och han förnam att hon oroade sig över något. Det gjorde honom djupt rörd, ty han förstod att hon ängslades för honom. På morgonen hade han klagat över ryggvärk och nu undrade hon förstås om han skulle klara den korta ritten upp mot kungaterrassen.
”Min kära!” brast han ut och vände sig mot henne, fylld av ömhet. ”Allt ska gå bra. Sitt upp nu!” Och han fäste blicken vid henne och måste hålla inne andan. Så fager hon var! Sminket kring de stora, mörka ögonen och det böljande nytvättade håret fick henne att se skönare ut än någonsin tidigare. Hennes vita linnesärk, den gula kjorteln med guldbroderierna och guldringen hon bar om armen gjorde att hon liksom glänste och kungen tyckte hänförd att hon var som en skimrande gobeläng. Han visslade till av förtjusning. Ysja skulle bli hans nu, hans allra närmaste och käraste hustru. Vilken dag! Ivrigt hjälpte han upp henne på hästen och kysste henne lätt på kinden, och så glad och uppsluppen var han att han mitt i alltihop även gav henne ett nyp i baken. Hon gav honom en mörk blick, men han bara skrattade och gick belåtet fram till sin egen häst.
”Ers Majestät”, sa svennen och räckte honom tyglarna.
Kung Björn tog emot dem och skulle just sitta upp när det slog honom att Ysja kanske inte ville att han skulle rida. Tänk om det knäckte till i ryggen och han sedan inte kunde göra henne lycklig under bilägret. Nu förstod han varför hon sett så beklämd ut. Den risken ville han förstås inte ta.
”Nej”, sa kungen vänd mot svennen. ”Ysja ska rida ensam fram till tunet. Jag vill att alla ska se vilken fager brud jag valt. Själv tänker jag leda min häst.”
Svennen glodde förvånat. Denna dag när kungen gifte sig och upphöjde Ysja till fri kvinna, ville han tydligen att hon och ingen annan skulle glänsa. Ädel tanke, tänkte svennen men skakade på huvudet när kungen ville ge honom tyglarna tillbaka.
”Om Ers Majestät ska leda hästen, är det kanske vist att behålla remtyget.”
Musikanterna tog upp en ny sång, svennerna föll in med fanfar och följet satte sig i rörelse upp mot tunet. Ysja som satt stel och rakryggad i sadeln hade inte hört kungens beslut att leda hästen och när hon inte såg honom bredvid sig trodde hon att han redan fallit av. Hon drog ett djupt andetag och stirrade uttryckslöst framför sig en lång stund innan hon tog mod till sig och vände sig om. Men nej, bakom henne gick kungen ledande sin häst medan han oupphörligt bugade och vinkade till folket. En blandning av lättnad och besvikelse tumlade runt i huvudet och hennes svettiga händer kramade tyglarna. Kungen hade kommit sig ur fällan.
När brudparet nådde den lövade terrassen jublade folkmassan och goden som skulle handfästa de tu böjde huvudet mot marken i respektfylld hälsning. Därpå rätade han på ryggen och höll fram händerna.
Ysja hade ingen hemgift och kungen hade därför bestämt att i sin tur inte avlägga mundr. Men i sin stora kärlek hade han istället skänkt henne den stora armringen i guld som hon bar på överarmen. Sålunda hade Ysja både fingerring och armring i den dyrbara metallen, medan stormännens hustrur endast bar förgyllda bronsspännen eller smycken i silver. Ysja var i sanning en kvinna att visa upp.
”Idag ska ni två äkta varandra till Frejas stora glädje. Må hon och alla Asgårds gudar vara med er”, började goden högtidligt i det han betraktade brudparet med allvarlig min.
Framför honom stod kungen i sina nyvävda blå byxor med guldbroderier och den unga, späda trälinnan Ysja bar gul hängselkjol och grön sjal i siden. Samman med kungens rödglänsande hår såg allt detta mycket dråpligt ut och goden tänkte tyst att kärleken tycktes få människor att göra de märkligaste ting. Smått tankspridd fortsatte han:
”Måtte Freja stå er bi, hon löper också i brunst.”
Kungen såg ned i marken och stormännen och deras hustrur höll handen för munnen och sökte dölja skrattet. Goden såg först förvånat på dem men blev sedan viss om vad han sagt och rodnade djupt.
”Med Frej som vittne vill jag nu handfästa er”, försökte han på nytt, varpå han hastigt hängde en torshammare i silver om brudens hals. Sedan tog han Ysjas hand och lade den i kungens. I det ögonblicket lade goden märke till hennes stora, mörka ögon. De var outsägligt vackra men upplevdes likt en brunn av kyla. Ett kort ögonblick stirrade han förundrat på henne, innan han lade sin hand på brudparets. Därefter trädde kungens vittnen och de närmaste svennerna fram och gjorde sammaledes. Goden nickade och var och en drog åt sig handen igen. Svennerna blåste fanfar och därmed var handfästningen till ända. Det hade blivit dags att sätta sig till bords.
På väg till festborden slöt Snemun upp vid Erik och stötte till honom i sidan. Hans panna var djupt rynkad.
”Bruden, känner du inte igen henne?” började han. ”Det är min gamla trälinna.”
”Ysja?”
”Ja, jag tror att det är samma flicka som jag hade på gården.”
”Inte Ysja inte. Hon kommer från Munsö.”
”Jag må ha haft många trälinnor men dåligt minne har jag inte. Ser du inte: sättet hon rör sig på, stegen, hållningen. Allt är välbekant. Och hennes ögon, dem glömmer man inte. De är vackra och lockande som trollguld men kan bli hårda och kalla.”
Erik såg bort mot Ysja. Första gången de möttes hade också han fått en känsla av att ha sett henne tidigare. På ett märkligt sätt hade hon aldrig tyckts honom främmande, snarare välbekant. Nu stod hon bredvid kungen, värdig och rakryggad men med ansiktet bortvänt som vågade hon inte se åt hans håll. Det midjelånga håret hade prytts med guld- och silvertrådar och hyn glänste vit och lockande. Hennes barm höjde och sänkte sig med andetagen och Erik märkte att han styvnade. Han tycktes inte bli fri hennes kraft. Men inte kunde hon väl ha varit Snemuns trälinna?
”Ysja tycktes mig också välbekant från förr”, sa Erik vänd mot kamraten. ”Sedan insåg jag att hon liknade Jorunn, min trolovade.”
”Jorunn? Ja, du kan ha rätt i det. Men den där blicken. Ser du inte? Stackars kungen. Hon förefaller så beräknande och kall.”
”Ysja, kall, nej du, det är det sista man kan säga om …” Erik svalde om orden. Puuh, nära var att talet löpt iväg med honom, men Snemun tycktes inte ha märkt något.
”Den där trälinnan undviker folks ögon och hon ser på kungen utan värme”, fortsatte han.
”Hon håller kanske inte av honom”, sa Erik försiktigt.
”Ja, det förstås.”
”Den som går som träl härdas och blir väl sluten och kall för att överleva.”
Snemun lyssnade förvånat.
”Det var värst vad du bryr dig om henne. Det är ju bara en trälinna!”
Erik stelnade till men räddades i samma stund av kungen. Denne hade klivit upp på kungaterrassen och höll högtidligt upp händerna framför sig, en gest han hade lärt sig av Ansgar under hans tid i Birka.
”Mina fränder, till bords, till bords och låt er väl undfägnas. Här finns mat och dryck till alla!” utropade han och fäktade med armarna åt borden till.
”Ja, då sätter vi väl oss då”, föll Snemun in. ”Äntligen dags att äta, jag är alldeles svulten. Men jag kan inte få den där trälinnan ur hågen. Ett horn mjöd på att hon inte är sådan hon utger sig för att vara.”
Erik såg osäkert på fränden. Vad menade Snemun?
*
Himlen var stjärnklar och månen steg tyst och mäktig upp ur havet. Luften var torr och klar och den kyliga nattvinden svepte med sig lukter av tång och hav. Harald Sigurdson, härföraren över kristflottan från Hedeby, stod vid framstammen på sitt skepp och blickade föröver. Månen skulle lysa vägen så att de inte behövde sinka färden med att slå läger för natten. Om det klara vädret stod sig skulle de nå Birka inom två dagar.
De var redan långt komna. De hade lämnat vendernas land, seglat förbi danernas och skåningarnas kust och nått varjagernas hav och havsbandet utanför Svearike. Nog för att han hade många skepp att ansvara för, men han, Harald Sigurdson, kände vattnen väl och hyste ingen fruktan. Med sin kunskap om traktens grund, uddar och skär trodde han sig kunna manövrera hela flottan in mot Björkö och Birka utan grundkänningar. Vid Tälje var det bara att styra mot nordväst och sedan skulle han snart nå Birka. Detta år tycktes värmen dröja kvar längre än vanligt och några tecken på väderomslag hade han inte sett. Vädret hade stått dem bi och de hade sluppit undan höststormarna. Med så många havshästar i följe var det vanskligt att hålla samman – en storm kunde lätt skingra skeppen. Än en gång var Vite Krist med honom och allt hade gått honom väl i händer. Men så var också Han den Allsmäktige förmer än de gamla träbelätena, de hedniska avgudarna som bara förde våld och blodlukt med sig. Haralds enträgna böner till den nye guden tycktes redan ha gett dem god lycka och snart skulle den nya tron även komma Birkaborna till del. När staden kristnats skulle Gud den Allsmäktige värna om dem alla.
Ombord hördes sorl och skratt och alla tycktes vara vid gott lynne. De besättningsmän som varit med om att plundra Dorestad bräckte varandra med hiskeliga historier om gamla stordåd och såg fram emot rikt byte, och danerna som varit för länge på land utan att bruka svärden längtade efter att näpsa hedningarna i den rika köpstaden. Nog för att det fanns män som varit där förut, men Birkas försvar var svårt att överlista och tidigare hade de fått återvända tomhänta. Men med så många skepp, vältränat manskap och kastmaskiner därtill, kunde det inte gå annat än väl för dem. Så danerna sjöng och kände sig segervissa. Snart skulle svärden tala!
Harald såg ut över vågorna och njöt av vinden i ansiktet och skeppets nigande rörelser i vattnet. Hur länge hade han inte rustat för denna drabbning – hämnden mot kung Björn och hans bundsförvanter. Därtill skulle han få möta Erik, brodern, som han länge önskat död. Många vintrar hade gått sedan bärnstenshandlaren hade förintat sin brors flotta vid Tälje, en nesa Harald svurit att hämnas. Nu var äntligen stunden inne.
Harald såg sig om och gladdes åt anblicken av alla skepp. Råseglen stod spända, skeppsskroven red över vågorna och bogskummet stänkte. I jämnbredd plöjde de fram genom vattnet, bara sköldmörnas skepp höll inte riktigt leden.
Något egensinnigt seglade de sina två skepp efter eget huvud, och Harald tuggade stort i munskägget och undrade om han måste ångra att han städslat dem. De var svåra att styra. Än tog de sig för att segla förbi honom under höga, ljusa kvinnoskratt, än föll de av så mycket att han nästan förlorade dem ur sikte. Ibland var de tysta och sa inte mycket, andra gånger hördes deras fnitter långt ut över sjön. Deras ledare, Astrid Manstunga, hade han särdeles svårt för. Denna kvinna hade hår på överläppen, djup basröst, och svor gärna och ofta. Hon var storväxt, hade blå intelligenta ögon och höll det långa råttfärgade håret uppbundet i en stor fläta under läderhjälmen. Hennes överarmar var kraftiga och vältränade och den svällande höga barmen tycktes vara svår att klämma in under brynjan. Därtill var hon rund och lockande mjuk i hullet. Kort sagt, hon var en kvinna som hellre borde tjäna som bolster än ge sig i strid med tveeggat svärd. Men som hon dessutom var ostyrigt argsint kanske rollen som sköldmö var hennes sätt att storma ut sina känslor. Värst var ändå att hon var så skarp i tonen att ingen tordes gå emot hennes beslut, och till sin förvåning hade han kommit på sig själv med att lyda henne. Nåja, hon hade rykte om sig att hugga bättre än någon karl och om hon bara höll igen sitt förfärliga skratt skulle han nog lyckas fördra henne. Ty han visste att han skulle få god nytta av både henne och hennes medsystrar. Medan han själv skulle ta mannarna och anfalla Birkaborgen, tänkte han skicka sköldmörna direkt till Adelsö och Hovgården.
Hans skratt kom lågt, spefullt och kluckande. Han kunde se dem framför sig: sköldmörna i ringbrynjor som rusade in till kung Björn. Hans Majestät skulle tappa både skägg och bukfett i förvåning.
Harald och hans mannar seglade hela natten och när öarna mot gryningen blev allt talrikare och grönskan och vassen tätare förstod han att de inte hade långt kvar. Snart tänkte han samla alla till rådslag för att bestämma slagordningen och vid midnatt skulle de gå till anfall. Ansiktet lyste, blicken glänste och han såg in i framtiden och njöt. Äntligen skulle Birka falla.
Han stod länge framme i fören och drog in doften av salt och hav medan skeppen för fulla segel styrde in i ett smalt sund. Moln hade dragit över himlen och på det gråblå havet krusade vågorna svarta. Vinden friskade i och ett tätt regn kom in över flottan och gjorde det svårt att se. Men Harald lät varken reva seglen eller sätta vakt på skeppen. Detta var hans hemmavatten, han kände det väl.
Fukten gjorde att kylan letade sig in under hans kläder och han började huttra. Han hade stått där framme i vinden alldeles för länge. Stelfrusen och aningen sömnig återvände han mot aktern för att ta sin vakt vid styråran.
”Pass upp!” skallade plötsligt Astrid Manstunga högt över vinden och i nästa stund hördes ett skrapande ljud mot kölen.
Först tänkte Harald på drivtimmer, men sedan stegrades ljudet och skeppet krängde till. Handlöst föll han framstupa när båten högg. Runtomkring honom hördes det gnisslande ljudet av sten mot trä, timmer som bräcktes, män som skrek och master och råstänger som föll i vattnet.
Allt var i stor oordning och vinden ven och män skrek. Flottan hade seglat rätt upp på en mäktig stenspärr som snöpte sundet och nästan alla skepp hade vräkts upp mot pålarna och stenarna. Endast Astrid Manstunga och hennes sköldmör som hållit vakt uppe i masten hade hunnit väja i tid. Raskt tog de ned seglen, stack årorna i vattnet och sträckte ut händerna efter de män som fallit överbord. De gav var och en av dem en hjälpande hand, även de som var svårt förlägna och helst hade hävt sig upp i båten själva. När Astrid närmade sig Haralds skepp lutade hon sig över relingen och sa med sin dova stämma.
”Tänk, jag trodde du såg hindret, du stod ju vid framstammen. Annars hade jag varnat tidigare. Men det är sant, segling i sådana här vatten tarvar övning.”
*
När brud, brudgum och brudfölje bänkat sig satte sig också Erik och Snemun. Längtansfullt blickade de bort mot trågen. På vackert pyntade silverbrickor låg vildsvinsstek, sotare och lammstek och på stora fat i lergods fanns ripa, örtkyckling, äggkaka och glödstekt abborre. Borta vid grillgroparna rykte det från fläsket. Doften trängde på och gästerna som väntat länge vid bryggorna kände munvattnet drypa. Äntligen skulle de få mat.
”Där är ni ju”, hördes en välbekant röst och Einar Svartskägg banade sig väg fram till dem. Han var redan en aning drucken och andedräkten påminde mest om gammal fisk. Erik flyttade sig en aning och såg sig om efter en annan plats, men det var för sent.
”Så, nu förlorar du mön du haft sådana våta ögon på. Jag har nog sett er banka där på stranden”, sa Svartskägg rätt i ansiktet på Erik. ”Nog för att jag förstår att du saknar kvinnfolk, men ni hördes över hela fjärden!”
Ertappad sänkte Erik blicken och fick plötsligt svårt med orden. Sedan fann han sig:
”Efter att ha prövat kungens samtliga hustrur tidigare, tyckte jag det var dags för en trälinna. Men jag kan inte tävla med dig, du lägrar kvinnfolk som andra äter bröd.” Med sitt svar hoppades Erik att han sått tvivel. Svartskägg berättade ofta historier och man kunde inte alltid tro på det han sa. Förmodligen trodde ingen honom nu heller.
”Vackert kvinnfolk har jag njutit som honung, det är sant, men jag har vett nog att låta bli kungens trälinna”, genmälde Svartskägg vasst och nickade åt Ysja till.
”Hans hustrur då”, högg Erik tillbaka. ”Vad tyckte du om dem?”
Snemun såg förbryllad på Erik. Vad käbblade de om, hade Erik lägrat kungens trälinna?
Samtalet avbröts av kung Björn som reste sig så häftigt att mjödet for honom i ansiktet. Hjälpligt torkade han bort det med avigsidan av handen.
”Gott folk, så lycklig jag är över att se er här”, sa han med rörd stämma och tecknade åt svennerna att blåsa i lur. De höjde nävern mot skyn och en kort fanfar ljöd över nejden. En grupp trälinnor som gjort sig klara att bära fram mattrågen hejdade sig och såg bort mot kungaterrassen. Strax sprang fyra jonglörer upp på scenen och kastade bollar och facklor mellan sig tills kungen blev så nackyr att han måste sätta sig. Det blev en paus och nu hoppades alla att de äntligen kunde ta för sig av trågen, men i nästa ögonblick rusade en liten kort gycklare upp på terrassen. Han stod på huvudet och slog kullerbyttor, studsade och bar sig åt och kungen klappade händerna i förtjusning. Uppmuntrad slog gycklaren några kullerbyttor till, hoppade omkring lite hit och dit och avslutade alltihop med en baklängesvolt.
Nu applåderade alla artigt och sedan bar trälinnorna fram sovlet. Gästerna sträckte sig ivrigt efter faten, men just som de skulle hugga i med knivarna äntrade kungens trubadur scenen. Han hade övat in en rad romantiska visor vilka han plikttroget sjöng med tårar i ögonen, och för varje applåd bestämde han sig för att sjunga ännu en sång. På så vis blev det väldigt många sånger och magarna kurrade och de långväga gästerna skickade längtansfulla blickar efter mattrågen. Till slut sjöng trubaduren några sånger om sin barndom, och som folk trodde att han skulle fortsätta ända fram till sin vuxna ålder såg de nu alldeles förtvivlade ut. Men plötsligt slutade han och nöjda lutade sig alla fram för att inleda taffeln. Då kallade kungen in en lekare som med glada tillrop försökte få bröllopsgästerna att sjunga och gissa gåtor, och bäst som de satt där och försökte lista ut vad det var för buske som det inte växte några bär på steg kungen upp för att tala.
”Välkomna hit, fränder”, började han lyckligt och försökte minnas vad han tänkt säga.
”Mat!” väste Erik och hoppades att kungen hörde, och det hade han kanske gjort om det inte vore för det höga och plötsliga brummandet som i detsamma dånade över tunet.
Storfar, kungens hårige gunstling, hade kommit loss från kedjan och dansade nu sällskapssjuk upp mot kungaterrassen. Björnen var stor och ståtlig och kunde inge skräck i vem som helst, men som han var väl tränad anföll han ingen. Gående på bakbenen gick han istället fram till ett av trågen med vildsvinsstek, nosade förnöjt och öppnade gapet. Den välkryddade steken försvann förbluffande snabbt och så gjorde också lammsteken, kycklingen och laxen. Med förfäran såg de hungriga gästerna hur godbit efter godbit slank ned i björnen som om allt bara hade varit små, oansenliga insekter. Björntämjaren, som nu hunnit ikapp Storfar, beordrade honom strängt till hans plats bakom kungaterrassen, ty än var det inte dags för hans uppträdande, men innan han fått på björnen kedjan igen lufsade Storfar iväg. Den starkt kryddade vildsvinssteken hade gjort honom törstig och nu hade han fått väderkorn på mjödet. Brummande vaggade han fram till ett av mjödkaren, spärrade upp gapet och drack. Och innan någon förstod hur det gått till var det tomt och så välslickat överallt att det såg ut som om det aldrig blivit fyllt. Ett besviket sus spreds bland de församlade.
Kungen smilade överseende åt Storfar och tog sats på nytt.
”Kära gäster, det är mig en fröjd att se er här”, återtog han med hög röst. ”Välkomna hit och hoppas att maten ska smaka.” I bakgrunden tog Storfar en fläsksvål till. ”På mitt bröllop idag”, fortsatte kungen men tystnade tvärt då björnen tog några steg fram och lyfte upp honom.
Nu kunde inte ens kungen hålla tal, ty Storfar hade fått vittring på kungens andedräkt. Mjöd och fruktvin, se det var en oas av ljuvliga dofter!
”Vroooom”, brummade Storfar belåtet och slickade rent både kinder och skägg. Men nu började mjödet stiga honom över nosen och plötsligt såg han flera kungar framför sig. Skrämd släppte han taget om Hans Majestät och lufsade bort. Kungen, som alls icke var trögtänkt när det gällde, stod galant upp och bugade mot folket som om detta varit en noga inlärd föreställning. Sedan vände han sig mot björntämjaren med en extra djup bugning och återvände något omtumlad till bordet.
Till sin stora glädje fann gästerna att björnen äntligen hade fått tyst på kungen och nu tog sorlet fart vid borden. Trälinnorna bar fram mat och i grillgroparna stänkte och osade det om fettet. Strax var mycken skämtan, dryckeslag och allsköns glädje och stämningen steg.
Erik sneglade då och då bort mot Ysja och han märkte att hennes blick var så djup och svart som han aldrig sett den tidigare, och han tänkte att även hon måste vara bortom sig av förtvivlan. Själv kunde han alltid söka sig en annan kvinna, men hon var fjättrad till kungen för alltid. Tänk att Snemun trott sig känna igen henne! När Erik funderade på detta kom det till honom att han egentligen inte visste så mycket om Ysja. Deras stunder var stulna stunder, och längtan viktigare än talet. Och efteråt vågade de aldrig bli kvar vid varandra så länge, rädda som de var att någon skulle upptäcka dem.
En kärlek i lönndom kunde förstås villfara, tänkte Erik. Det kunde nog hända att det som var verklighet blandades med önskningar och skira drömmar. Måhända var inte Ysja den kvinna han trodde? Och varför hade han aldrig fått träffa hennes son?
Pojken var åtta vintrar gammal och Erik hade sagt henne att han säkert skulle hålla av honom, men då hade Ysja sett underlig ut och tystat honom med sin kropp och något möte med pojken hade aldrig blivit av. Nej, som han grubblade! Han måste sluta att tänka på Ysja annars skulle allt bli för dystert. Med spelad glättighet tog han hornet, vände sig till Svartskägg och sa:
”Hördu, din gycklare, kan du inte berätta fler av dina historier? Än har vi inte hört alla, eller hur?”
”Sanna eller osanna?”
”Ja, sann som den där du förtalte om mig”, sa Erik med ett brett flin.
”Har ni hört om kvinnan på Ekerö?” undrade Svartskägg som genast tog betet. ”Hon som blev så vred på sin man att hon för alltid blev en skröna i bygden?”
”Nej, låt höra!” kom samfällt från gästerna vid bordet.
Svartskägg flinade, lade brödet åt sidan och tog en stor klunk av mjödet.
”Ni förstår”, sa han och gjorde en lång paus tills han var säker på att alla lyssnade. ”Det var en kärring må ni tro. Tjatade jämt, och allt hon sa gjorde hon också.”
”Nå, hur då?” frågade Erik.
”Ja, hon sa till sin man att om han kom hem drucken skulle hon spotta på honom och det gjorde hon. Och om han tog henne om brösten när alla såg skulle hon slå honom.”
”Och det gjorde hon?”
”Ja, rätt i ansiktet så karln blev vred, vrenskades och tog sig andra kvinnor. Då sa hon att om hon kom på honom med ett enda kvinnfolk till skulle hon skilja sig och ta hälften av allt de ägde. Även sin del av huset.”
”Huset?” undrade en kvinna i huvudklut. ”Hur skulle det gå till?”
”Ja, du …” Svartskägg plirade med ögonen och sänkte rösten. ”Hennes man, förstår ni, det var en riktig spefågel, en glad och munter en, vacker och munvig därtill och han hade kvinnor som andra har löss.”
”Gott gry i den karln”, mumlade en av stormännen avundsjukt.
”Horkarl”, tyckte kvinnan i huvudklut.
”Livsnjutare”, suckade gubben bredvid.
”Nå vad hände då?” gick Erik på.
”Ja, en dag kom hon på honom med ett kvinnfolk mitt på golvet vid eldstaden”, fortsatte Svartskägg.
”Det var djärvt”, tyckte Erik.
”Så hustrun rusade till granngården och kom släpande med grannarna som vittnen. ’Nu skiljer jag mig från dig, din bock’, sa hon, ’och det lär du få ångra.’”
”Nå, fick han det då?”
Nu blev det alldeles tyst, och först efter att Svartskägg hade trugats med ett nytt horn mjöd fortsatte han:
”Tja, mannen skrattade bara, tog sin ränsel och sa att han inte skulle komma tillbaka förrän hon lugnat ned sig. Ty, det sa han, hårda ord och kärringgny tålde han icke. Och så gick han.”
”Sedan då?”
”Ja, ni skulle sett hans min när han kom tillbaka!”
”Nå?”
”Hon hade tagit halva huset. Kärringen hade delat det rätt av.”
”Halva huset? Äsch, nu driver du med oss, Svartskägg!”
”Inte alls”, genmälde han stött. ”Hustrun stod vid sitt ord även denna gång. Hon hade fått bryten och några nävenyttiga trälar att arbeta för sig. Så tillsammans kapade de huset.” Svartskägg tecknade ett jättelikt yxhugg med armarna från näsroten och ned till bordsskivan. ”Och inte nog med det”, fortsatte han, ”hon tog den bästa delen med hallen och eldstaden. Bara högsätet och avbalkningen för djuren lämnade hon kvar.”
En stor munterhet spred sig över bordet.
”Där ser ni själva, Svartskäggs historier är goda de. Jag har alltid tyckt att han borde bli skald”, sa Erik med hög röst och höjde hornet för en skål.
”Ja, men historien är sann. Sin del av huset byggde hon upp på föräldragården igen”, invände Svartskägg.
”Javisst, vi tror dig”, bullrade männen runtomkring och höjde hornen.
Så böjde de huvudena bakåt och drack och grep sig sedan an mattrågen. Flottiga nävar sträckte sig efter vildsvinsstek och blodkorv och även om alla saknade lammkotletterna och fläsksvålen som Storfar satt i sig, fanns mycket annat att njuta av. Men knappt hade gästerna fått första tuggan i mun, förrän de åter avbröts av kungen.
”Mina fränder”, brölade han och gungade till en aning. ”Inte alla har fått skåda bruden och därför ska vi rida brudlopp. Kom upp hit på kungaterrassen så ni ser bra. Efter loppet fortsätter vi med gästabudet.”
Motvilligt lämnade gästerna borden och gick upp på terrassen. Brudlopp mitt i gästabudet?
Som det ännu stundade några timmar till bilägret, och kungen inte ville att den goda stämningen skulle mattas, hade han funnit att rätt stund var inne för att visa upp sin brud. Han och Ysja skulle rida framför terrassen och sedan ut på ägorna så alla skulle få tillfälle att lyckönska dem. Hans Majestät hade i sanning sett fram emot denna stund, så stolt var han över Ysja. Äntligen skulle alla få se vilken ståtlig brud han valt. Ivrigt tecknade han åt svennerna att föra fram hästarna och sträckte sedan ut handen mot Ysja.
”Kära, som jag sett fram mot denna stund. Nu ska alla få se att vi är man och hustru.”
”Ja”, sa Ysja, men svaret kom lågt och hennes hand var svettig. Och hon såg inte på honom utan på hästen med den vackra kungasadeln.