Svennerna ledde fram hästarna och gästerna glanade ivrigt. Applåder och jubel utbröt. Kungen bugade och Ysja neg och en lång stund stod de uppe på backen och tog emot folkets hyllningar. Svennen Bue Hårfager, klädd i elegant linnekolt och hosor, gjorde sig beredd att hjälpa upp kungen på hästryggen.
”Nej, Ysja ska först i sadeln”, protesterade Hans Majestät.
”En trälinna?” väste Hårfager i kungens öra.
”Nå, låt gå då”, svarade kungen frimodigt i det han inte ville verka trög och kinkig. Ännu en stund stod han munter och glad och vinkade till alla, sedan satte han handen på sadelknappen medan svennen kupade händerna under kungafoten. Så gav Hårfager majestätet en rejäl skjuts underifrån så att han for upp i luften och landade med en tung duns i kungasadeln. Söljan, som legat dold i lädret i mer än ett månvarvs tid, sprätte till och sköt ut med full kraft. Därvid var det som om Fenrisulven bitit hästen. Med ett fasansfullt skri stegrade den sig, tog tyglarna mellan tänderna, sänkte huvudet mellan frambenen och kastade bakdelen i höjden så att kung Björn, som krampaktigt försökt hänga kvar i manen, slungades i en vid båge över hästens huvud och hamnade i backen. Gnäggande och frustande trampade hästen några ögonblick med frambenen i luften och sänkte sig sedan med våldsam kraft.
”Se upp”, vrålade Bue Hårfager, men det var redan för sent. Utan att någon riktigt såg hur det gick till eller kunde göra något åt det träffade hovarna Ysjas huvud. Hästen reste sig högt på bakbenen igen, frustade vilt och skenade sedan iväg över tunet medan den brudklädda trälinnan sjönk livlös till marken.
*
Vinden friskade i och flera av skeppen stod hårt på spärren. Det gned, risslade och skavde av tåg och virke och irriterade mansröster skallade ut över vattnet. Harald Sigurdson blängde oroligt föröver, akteröver och föröver igen. Tänk om här fanns män i bakhåll? En stenspärr på så många stadier mellan skär, kobbar och grund borde vara bevakad. Han såg åt sidorna och kisade med ögonen för att se om någon dolde sig bakom träden uppe på land. I varje ögonblick väntade han en pilsvärm, visste att när som helst kunde fienden vara över dem. Men allt var lugnt.
Med hetsiga befallningar manade han sitt skeppsfolk att få fartygen av grunden, samtidigt som han svor och blodet hettade svårt i hans ådror. Han hade hållit dålig utkik och sänt hela sin flotta i fördärv, en nesa han skulle bli ihågkommen för. Och mitt i allt elände ekade Astrid Manstungas karska röst.
Eftersom varken hennes eller medsystrarnas skepp hade hamnat i fällan kunde de uppspelta ro omkring och blanda sig i allt. Om Astrid åtminstone kunde ha hållit sin tunga! Men hon pladdrade på som om varje ord hade varit det sista. Utan att någon sport henne därtill gav hon och sköldmörna goda råd, samtidigt som de heroiskt plockade upp de män som hamnat i vattnet. Och så snabba och duktiga var de att innan Harald ens kommit till handling hade de fått upp allihop. Och nu – utan att vänta på hans befallning – var de på eget bevåg i färd med att försöka få loss de grundstötta. Än uppmanade de skeppskarlarna att hiva en del av lasten överbord för att lätta fartygen, än kastade de rep och trossar åt besättningarna och försökte ro dem loss. Och om inte heller detta lyckades sjösatte Astrid Manstunga skeppsbåten och rodde fram till det grundstötta fartyget där hon högljutt gav nya vägledningar. Innan han hunnit hejda henne hade hon ställt sig med händerna i sidorna och vrålat:
”Spring från sida till sida, gott folk, så får ni skeppet i gungning.”
Och mannarna sprang och många var de skepp som på detta sätt gled av grunden. Till slut återstod bara ett endaste skepp, och det stod högt och torrt. Och det var Haralds eget.
”Ta repet här, Harald, så drar vi loss dig akterifrån”, drev Astrid Manstunga på med bastung röst och i häpenheten tog han emot den utslängda trossen. Så plötsligt brände den som glödregn i handen och han snäste irriterat av henne.
”Nej du, inte vill jag ha kölen fördärvad. Detta klarar vi bäst själva!”
Och så manade han på sina mannar så att de skulle få dem av grundet, men även om drakskeppet krängde till ibland och det knakade lovande i skrovet satt de mycket gott fast. De kom ingenstans. Och hela tiden cirklade sköldmörna runt dem i sina två skepp och utstötte goda råd, tills Harald Sigurdsons ansikte syntes anta färgen av en knallröd apel om hösten. Han svor och fräste, och kom man riktigt nära kunde man höra hur han förbannade sin egen Gud Allsmäktig för att han varit så dum att han städslat dessa pinoandar.
Tiden gick, regnet tilltog och deras dyngsura koltar klibbade mot ryggen. Dagen gick i ljusning och Haralds skepp stod fortfarande kvar på spärren. Till slut fick Astrid Manstunga, som var vida känd för sin stora otålighet, nog.
Raskt beordrade hon sina starkaste medsystrar att hugga i. Så började hon och nio andra sköldmör avkläda sig brynjor och svärdsskidor, mantlar och hängselkjolar för att smidigt kunna ta sig fram i vattnet. Därpå dök de alla ned i havet i bara linnesärken och simmade fram till Haralds skepp. Komna till fören delade de snabbt upp sig på ömse sidor om framstammen och tryckte kropparna mot skrovet.
”Ta i nu!” skrek Astrid med sin dånande stämma och alla sköldmör satte axeln till. Så spände de musklerna och lyfte upp fören på Haralds havshäst och vräkte skeppet åt sidan. Det skrapade i kvinnohullet, och en del fick lite ont i ryggen eller nacken, men vältränade och starka fick dessa bredskuldrade sköldmör skeppet flott i första försöket. Med jubel och glada skratt applåderade de sin insats innan de dök ned i böljan igen och fnissande återvände till sina båtar.
”Det var det”, sa Astrid Manstunga till Harald när hon simmade förbi och så drog hon upp linnesärken mot midjan och hävde sig upp på sitt skepp. Och medan vattnet dröp från hår och kläder stod hon i fören och vaktade noga på att alla hennes systrar kom upp välbehållna. Sedan vände hon sig åter mot Harald.
”Sååå, då seglar vi väl vidare då?”
*
Inte nog med att kungen slagit i ryggen och ändalykten, även huvudet hade fått sig en hård törn i fallet. Förvirrad kom han på fötter, och så yr och bortom sig var han att han alls icke förstod vad som hänt, än mindre vad han gjorde ute på tunet när gästerna satt vid långborden. Stöten mot huvudet hade gjort så att minnet var alldeles borta. Gästabud – då skulle han sitta till bords – inte vandra här, tyckte Hans Majestät och tog sig brydd om huvudsvålen. Snemun och Erik som hade rusat fram för att hjälpa honom föstes irriterat bort, ty bli ompysslad för lite blåmärken det ville kung Björn inte.
”Till bords! Till bords, mina vänner”, uppmanade han folket medan han snusande drog in tunets ljuvliga matdofter. Han hade hållit så många tal att han inte hunnit få sovel i sig och nu kom hungern till honom med full kraft. De mustiga dofterna av stekt fläsk och sött mjöd fick de borstiga näshåren att kröka sig av välbehag. Aningen vinglig i gången vacklade Hans Majestät förväntansfull tillbaka till sin plats vid långbordet. Han var vill och borta och hade ingen aning om vad som hänt.
De andra blev kvar och tog sig an Ysja. Trälinnan andades men tycktes alldeles livlös. Skrämd knäböjde Erik vid hennes sida. Hon hade väl inte skadat sig illa? Måtte hon inte dö ifrån honom!
”Ysja”, ropade han men hon svarade inte. Han riste henne och slog henne försiktigt på kinden, men ingen rörelse syntes och hon var fjärran.
”Blodiglar”, skrek han. ”Vi behöver blodiglar.”
”Nej, ett gott horn mjöd och hon kommer sig strax igen”, sa Snemun nyktert. ”Jag känner henne, hon är en god gycklare hon.”
Erik hörde men hörde ändå inte. Förtvivlat for hans händer över hennes ansikte och han vek upp ögonlocken för att se på hennes ögon. Men det han varseblev fick hans kropp att stelna.
”Hon är illa däran. Hon behöver hjälp genast”, sa han förtvivlat och hans röst skälvde.
”Åja, så farligt är det nog inte”, invände Snemun och gav henne en spark med foten.
”Vad tar du dig till, är du alldeles galen?” skrek Erik utom sig.
”Vet du”, fortfor Snemun oberörd, ”det är som jag trodde. Nu när jag ser henne så här på nära håll är jag säker.”
”Men märker du inte att hon håller på att dö ifrån oss!” Erik vrålade och några av svennerna skyndade till.
”Hon dör inte”, sa Snemun kallt, ”men hon kan lura vem hon vill. Ysja var den där trälinnan på min gård som jag talade om. Hon som försvann för fyra år sedan.”
”Din trälinna?”
”Ja, hon rymde samma dag som Toste försvann. Vi saknade henne inte först, för hon hade lämnat kvar det hon ägde i grophuset. Men detta hade hon gjort för att vilseleda oss och när vi äntligen förstod var det för sent att leta efter henne.”
”Är du säker?” sa Erik med en röst full av tvivel. Ysja låg blek och livlös framför honom och han ville inte tro, ville inte höra Snemuns ord. ”Ysja är från Munsö och hon har en son på åtta vintrar”, vidhöll han. ”Du misstar dig, inte hade väl din trälinna barn?”
”Nej, det enda hon fick var vanskapt, så det lät jag sätta ut i skogen.”
”Där ser du. Ysja har en son, så du måste ta henne för någon annan.”
Erik kände sig lugnare nu och tog Ysjas hand i sin. Blodet pulserade vid handleden. Hon levde – måtte Tor vara med henne! – snart vaknade hon nog upp.
Snemun svarade inte, istället böjde han sig ned vid Ysja, krängde av henne hängselkjolen och linnesärken så att huden blottades vid axeln.
”Ja, jag trodde väl det, se själv”, mumlade han. ”Här har du födelsemärket. Inte har jag misstagit mig inte.”
Snemun visade på ett brunsvart märke på vänstra skuldran. Eriks mun öppnades och stängdes igen och han stirrade fånigt på märket han så många gånger kärtecknat, smekt och kysst. Så Snemun hade rätt, Ysja var en annan än han trott och hon hade villfarit honom hela tiden. En kylig vind drog in över hans sinne och han frös. När han reste sig måste han ta stöd mot fränden.
”Men om hon var utan barn för fyra vintrar sedan kan hon inte ha en son på åtta vintrar idag”, stammade Erik brydd.
”Nog för att hon lyckats med mycket, Ysja, men det underverket lär inte ens hon klara av. Nej, sonen är förstås inte hennes.”
Männen avbröts av larm och röster. Bue Hårfager och en skock svenner hade fångat in den skenande hästen och återvände nu med djuret.
Kungens häst var blank av svett på länden och ögonen irrade stora och svarta. Medan Hårfager tog hand om remtyg och sadel försökte stallmästaren lugna hästen. Den blödde. Rännilar av blod syntes från ryggen och ned på länden. Förbluffad kände stallmästaren efter med handen. Där sadeln suttit var ett djupt sår, som om något borrat sig in genom huden.
”Märkligt”, sa han förbryllad och vände sig till Bue Hårfager.
Men denne hade vänt sig om och kastat upp sadeln på axeln för att bära iväg med den till stallet. Plötsligt skrek han till av smärta.
”Vid alla Odins korpar”, svor han och satte ned sadeln på marken. Sedan tog han sig om axeln. Han fick blod på handflatan och misstänksamt vände han på sadeln och kände efter med handen. Där var något. Med fingrarna upptäckte han hålet i lädret och trevade försiktigt därinne. Nu kände han något vasst och hårt. Utan att darra på handen fångade han föremålet mellan tummen och pekfingret och lirkade ut det.
Förbluffad höll han upp det framför sig.
”En sölja”, mumlade han. ”Ett illa smitt rembeslag, men det har slipats vassare än en svärdsegg. Ett slugt illdåd. Det ser ut som om någon har försökt ta kungen av daga!”
*
Toste satt längst ut på en av bryggorna i hamnen och såg ned i vattnet. Det var fullt med småfisk kring pålarna och han såg hur abborrar och löjor sam in och ut bland sjögräset. Längre inåt land, mellan några tångruskor på botten, skymtade han en gädda. Om han slängt ut en rev skulle han säkert ha lyckats fånga den, men han hade ingen lust. Långt borta hörde han larm och skrål från kungens gille och han hade velat vara där och mitt i festen, inte ensam ute på bryggan. Men även om kung Björn gett smederna fritt i tre dagar med anledning av bröllopet hade Ysja sagt honom att gästabudet inte var för trälbarn. Han hade varit tvungen att lova henne att hålla sig borta från festplatsen så länge gästabudet varade och detta förbryllade honom. Kungen hade ju sagt att alla var välkomna. Men Ysja hotade med stryk om han inte gjorde som hon sa, och som Toste var van vid att ströva omkring på egen hand tänkte han att han nog skulle kunna roa sig ändå.
På förmiddagen hade han tillsammans med några andra trälbarn stått och sett på brudparet och sedan, efter handfästningen, hade de alla gått fram till trälarnas eget bord och försett sig med skaffning. Då och då kastade han en blick bort mot Ysja och hon satt där vacker och strålande men såg honom inte. Han ville säga till de andra att hon där är min mor, se så fager hon är, men han blygdes, rodnade och höll inne med det han tänkte. De som inte redan visste hur det förhöll sig skulle snart nog få reda på det; då när han och Ysja flyttade in på Hovgården.
Tillsammans med de andra barnen stod han och betraktade festligheterna på avstånd, och gav sig sedan iväg ned mot viken för att bada. Där hade de simtävlingar, skrattade och stojade tills kylan drev dem upp ur vattnet och de utmattade lade sig ned i gräset för att torka. Då kände Toste att han ville vara för sig själv.
Tyst gav han sig iväg till skogen och strövade omkring, stilla och utan mål. Han tog in dofterna, såg efter rådjur och ekorrar, lyssnade till fåglarna och betraktade fjärilarna i gläntorna. Han gick inte fort men inte heller långsamt, strövade och njöt av allt runtomkring. Vad skulle hända nu när Ysja gift sig med kungen? Skulle han slippa smedjan och bli en av kungens svenner på Hovgården? Det önskade han, ty någon god smed var han inte och söljan han gjort åt Ysja hade visserligen styrka och var hållfast men den var sned och vind och inte vidare vacker. Nej, då ville han hellre lära sig kväden utantill som trubadurerna, ja, tänk om någon ville visa honom hur man spelade flöjt och luta. Han hade hört musiken på avstånd, men aldrig fått pröva själv. Nu skulle allt detta kanske ändras.
Upplyft av dessa tankar styrde han stegen ned mot hamnen. Där skulle han kunna betrakta fiskarna i vattnet och kanske höra musik från tunet och på så vis ändå kunna ta del av festen på avstånd. Och medan han såg på småfiskarnas irrfärder mellan pålarna funderade han. Han satt kvar ännu sent på eftermiddagen då han plötsligt hörde rop och upprörda röster på tunet, men ljuden var långt där borta och berörde honom inte.
I den stora uppståndelsen kom ingen heller att tänka på pojken. På kvällen bäddade han åt sig som vanligt på bänken, och som han visste att festen skulle pågå hela natten saknade han inte sin mor. Tids nog skulle Ysja komma tillbaka till honom och han skulle få veta allt om sitt nya liv. Nöjd föll han i djup sömn.
*
Bröllopsfesten fortsatte, ty kungen hade ännu inte klarnat i sina tankar och svennerna trodde att Ysja snart skulle vakna. De förklarade Ysjas frånvaro med att hon hade ont i huvudet och behövde vila en stund, och att bilägret dröjde berodde på kungens rygg som fått en törn i fallet och nu tarvade en stunds läkning. Men som kung Björn deklarerat att detta bröllop skulle vara i flera dagar oroades ingen. Så länge bröllopsgästerna fick mat och dryck var de nöjda, och något så muntert som bilägret var en begivenhet de gärna såg fram emot.
Många gäster som kommit långväga ifrån hade mycket att förtälja och de underhöll sig själva och andra med att berätta om alla stordåd de utfört i främmande länder. Andra diktade kväden, drack och sjöng, och åter andra var så djärva att de försvann med pigorna i ladorna. Att varken kungen eller Ysja lät tala om sig denna kväll tycktes inte bekymra någon, och björntämjaren gick omkring med sin björn i kedja och lät den då och då slå kullerbyttor eller bära bort de svårast druckna. Sedan gick han en runda till och Storfar höll ut en skål för gästerna att lägga silver i.
Ibland klarnade kungen i huvudet och frågade efter Ysja, och då lugnade svennerna honom med att säga att hon just var på väg. Då måste Hans Majestät genast fira detta med ett stort horn mjöd som han tömde i stora sväljor och så glömde han bort henne igen. Men inne på Hovgården brann oljelamporna och Bue Hårfager och Erik vakade vid bolstren.
Sedan Ysja fått hovarna i huvudet hade hon inte kommit till sans, och trots att de tog dit sejdmän och botare, trollkunniga och åderlåtare blev hon inte bättre. Huvudet bulnade och blånade där hovarna slagit i och inte ens blodiglar hjälpte. Erik vakade över henne och försökte förmå henne att prata, men hon var inte möjlig att nå med tal.
Ysja dog den tredje dagen och hon gled in i den andra världen utan att ha kunnat meddela sig med någon. Erik vände bort ansiktet så att ingen skulle se att han grät, och när kungen fick beskedet kunde han alls inte ta till sig vad som hänt. Han skakade på huvudet, röt, skrek och ropade okvädingsord. Därpå förbjöd han alla att tala om det som skett och så stormade han ut på tunet. Det var som om han trodde att om han bara fortsatte festen och låtsades som intet, skulle Ysja snart komma till liv igen. Och när inte kungen själv sa något ville ingen annan bära fram budskapet till gästerna heller, ty alla inväntade kung Björns ord.
Kungen visste, kungen sörjde, men till varje pris ville han inte låta någon veta. Hans huvud hade klarnat och han förstod att Freja inte hade samtyckt till detta giftermål och att det var därför som det hade gått illa. Han hade åsamkats gudarnas vrede, och detta ville han inte att andra skulle få reda på. Alltför många kristna stormän hade samlats vid borden och de kunde göra stor sak av detta. Kung Björn kunde inte riskera tal om att han var gammal och att gudarna inte längre höll sin hand över honom, nej, bäst att låta den ståtliga festen fortsätta. Tids nog skulle alla få veta, men vid en stund som var väl vald och först efter att han själv tagit reda på vad som hänt. Så snart alla somnat, tänkte han, ska jag spörja Erik.
*
Männen hade dragit sig tillbaka till Hovgården. Oljelamporna fladdrade inne i kungahallen, några flugor surrade envist omkring mjödfläckarna på bordet och den kådrika veden fick brasan att ljuda och sprätta.
”Här är den”, sa Erik och räckte fram söljan till kungen. ”Vi fann den i kungasadeln.”
Kung Björn var fortfarande yr, kroppen värkte och han var dyster och nedslagen. När han såg söljan bleknade hans ansikte ytterligare.
”En sölja i sadeln?” Han kände på den. ”Men den är ju slipad. Känn här, vass som en knivsegg.”
Erik nickade.
”Ja, och någon usling gömde den i sadeln.”
Nu ryggade kungen, hans ögon flackade och ansiktet liksom skrumpnade.
”Vad säger du! Vem ville mig detta?”
Erik tvekade och han sa det med en suck långt inifrån själen.
”Jag känner igen söljan, det är Ysjas.”
”Ysjas? Men hur vet du det?”
”Jag känner igen den. Hennes son Toste smidde den åt henne, hon visade den för mig. Och jag vet vad Ysja brukade ha på sig. Kvinnan du ville gifta dig med höll också jag mycket kär.”
Erik ville inte hålla det i doldom längre, han ville vara ärlig, måste säga som det var. Om han berättade om sitt förhållande med Ysja skulle kungen kanske sörja mindre. Och förr eller senare skulle han ändå inse sanningen.
”Du har ofta erbjudit mig dina trälinnor, men jag har alltid avstått”, fortsatte Erik. ”Men Ysja påminde om Jorunn, min trolovade, som dog för några vintrar sedan. Kanske var det därför hon fick sådan makt över mig. Jag försökte hålla mig borta från henne men till slut, ja, hon blev min.”
Det blev alldeles tyst och Erik fruktade kungens svar.
”Din? Men henne gav jag dig inte! Du vet ju hur …” Rösten stockade sig.
”Jag vet”, föll Erik in. ”Du dyrkade henne och jag försökte stå emot, men jag klarade det inte.”
”Du, av alla!?” Kung Björn reste sig häftigt. Ansiktet var blodrött och han vrålade: ”Din niding, vad mer har du att dölja?”
”Inget, detta är illa nog. Men jag hade tänkt avstå från Ysja efter giftermålet, det hade jag lovat mig. Fast jag har mer att förtälja. Hon lurade oss båda. Ysja var inte från Munsö som hon sa, hon var inte den hon utgav sig för att vara. För fyra vintrar sedan rymde hon från Snemungården. Hon var trälinna där.”
Erik gjorde en paus och höll upp söljan så att kungen kunde se.
”Och så är det söljan här, vässad till ett vapen. Kan du förstå att hon gjort detta?”
Kungen tog söljan ur Eriks hand och höll upp den i ljuset. Hans ansikte var tomt och grått.
”Ysjas sölja, är du säker?” stammade han förvirrat.
”Ja, det är den sölja som Toste gjorde, och så har hon slipat den och satt den i din sadel.”
”Men någon annan kan ha slipat den.”
”Nej, hon hade ständigt rembeslaget på sig och vem annan än Ysja lät du komma och gå i stallet efter eget sinne.”
”Men en annan träl kan kanske ha …?”
”Inte skulle Ysja våga anförtro något sådant åt någon annan. Dessutom hade hon ingen förtrogen.”
Det blev tyst, alldeles tyst.
Vem var hon, denna mystiska kvinna som de båda fäst sig vid? Och hur hade de kunnat låta sig förledas så? Kung Björn gick tillbaka till högsätet.
”Så Ysja ville skada mig”, mumlade han sorgset. Hans ögon var blanka och händerna darrade. ”Men varför? Jag förstår det inte, jag gjorde allt för henne”, utropade han. ”Vem mer har hon gjort illa?”
Eriks egen smärta hade vikit undan för trötthet och ilska och nu kom han på sig själv med att ömka kungen. Han gick fram till bänken med de höga utsirade stolparna och lade sina händer på kungens axlar.
”Jag är ledsen för din skull, för oss båda, men kanske var det bäst som skedde.”
”Och jag som trodde hon höll mig kär”, suckade kungen.
”Hon vred om huvudet på oss båda. Den med oärligt uppsåt lyckas med sådant.”
”Det är rätt, men ändå …”
”Men jag anar inte varför hon lade söljan i sadeln, jag vet att hon var fäst vid dig”, sa Erik tröstande.
Kungens blick mörknade och hans röst blev skarp.
”Här tror man sig omgiven av bundsförvanter och så händer detta. Och du, hur kunde du ta henne från mig när du visste hur mycket jag höll av henne?”
”Jag ville det inte, men hennes kraft var för stor. Jag förlorade all sans och förnuft. Tillgiv mig.”
Kungen riste på huvudet, knöt och öppnade händerna. Så skrattade han plötsligt till, högt och ljudligt.
”Förnuft, ja, det är sant. Hon tog mitt också. Jag blir aldrig klok på kvinnor. De är ombytliga som hjul som rullar.”
Kungen vände sig mot Erik och hans blick hade ljusnat.
”Egentligen borde jag utmana dig på holmgång eller förvisa dig från Hovgården för all framtid, men låt oss inte bli ovänner över detta. Det är hon inte värd. Hon förblindade mig också, så jag kan förstå. Och du sa mig sanningen, det hedrar dig.”
Vinden hade stillnat och på avstånd hördes nattens ljud. Kungen hade gjort sig ärende till skänken och de drack nu fruktvin och satt tysta i eftertänksamhet. De sörjde båda men det kändes lättare nu. Efter en stund reste sig Erik, gick fram till bordet och tog åter söljan i handen. Långsamt vände han den fram och tillbaka mellan fingrarna medan han tänkte. Så plötsligt såg han upp.
”Pojken”, utbrast han. ”Sonen är inte hennes.” Med ens blev han ivrig. ”Ysja försvann från Snemungården samma dag som Toste försvann. Och detta hände för fyra vintrar sedan då han var fyra år.”
”Ja?” Kungen såg frågande på honom.
”Och Ysja var alltid så noga att inte låta mig få se honom.”
”Jag förstår inte …”
”Inte ens på bröllopet fick Toste vara med.” Eriks ord kom sökande. ”Min Toste skulle ha varit åtta vintrar i år.”
”Ja, men han är ju död, drunknad.”
”Nej, jag tror det inte, ingen hittade honom och han har aldrig gått igen. Jag vet att han lever.”
”Men stilla dig nu …”
”Förstår du inte? Ysja är inte Tostes mor och den pojken är lika gammal som min son borde vara. Och de försvann båda samma dag.”
”Hm”, kungen gned sig om skägget. ”Jag börjar förstå. Den som gör ont gör alltid ont. Du menar att hon kan ha rövat Toste?”
”Just det.”
”Trälpojken? Han i smedjan?”
”Ja, det måste vara han. Förresten, var är han nu?”
”Folk har letat efter honom men ingen vet var han håller hus.”
”Nej, säg inte det!” Eriks röst blev gäll. ”Hjälp mig nu, vi måste finna honom!”