Borgberget steg upp ur havet och stadens siluett trädde fram i gryningsljuset. Morgondimman tyngde hustaken och nattens vind var borta. De skulle bli tvungna att ro den sista biten in mot stranden, men än dröjde Harald Sigurdson med sin befallning. Tigande stirrade han in mot land. Birka, barndomsstaden och hedningarnas säte i norr. Hur ofta hade han inte önskat sig tillbaka hit, men inte som köpman utan som stadens härskare. Nu var äntligen stunden inne. Det spände i ansiktet, ögonen flackade och handen kramade styråran.
Sedan de kommit loss från grundet och sett över skeppen, hade de seglat för strykande medvind och svällande segel. Så hade de vunnit tillbaka mycket av den tid de förlorat. Det som gått honom emot tidigare tycktes efter mycken möda vara överståndet – men så hade han också knäböjt och bett till Gud. Han kände det djupt i sig själv, Vite Krist var med honom. Ändå, och det förvånade honom, var hans sinne inte helt i ro, han kände ängslan som om detta vore hans första drabbning i livet. Kanske var det för att han hade lagt ned så mycket av sig själv i detta, sin själ, sin tro, ja, det var allt han levt för under många år. Ända sedan han lämnat staden för över fem vintrar sedan, hade han grubblat över hur han skulle plundra och inta Birka. Och hur mycket hade han inte stridit, kämpat och offrat för att få uppleva den dag när hedningarna skulle besegras och handelsstaden erövras. Nu var det bara några få ögonblick kvar …
Han vände sig om och såg ut över den största samling skepp som någonsin seglat i dessa farvatten. Kung Björns krigare var vältränade och de bästa i Svearike, denna gång skulle han möta hårt motstånd.
Harald drog lungorna fulla med luft, sträckte på sig och lämnade över styråran åt hirdmannen Torleif Svarte. Därpå gjorde han en sista genomgång för sig själv: framborna stod redan i ställning vid fören med kastspjuten höjda och i aktern var bågskyttarna beredda med sina pilar. Om fiendeskeppen kom emot dem ute på vattnet skulle han använda änterdraggarna och borda dem, annars tänkte han ta land mellan staden och borgen och genast gå till anfall. Ett småleende bröt allvaret i hans ansikte när han fick syn på de pråmliknande knarrarna med katapultmaskinerna. Tänk att han lyckats få med sig dessa vapen över havet! Hur bestörta skulle inte krigarna bli uppe i borgen. Birkabornas försvar skulle aldrig kunna mäta sig med detta. Så segerviss var han denna gång att han till och med ställt det så att han hade ett tomt skepp för allt byte. Harald böjde sig över relingen, tog händerna fulla med vatten och sköljde ansiktet. Medan han strök vätan ur ansiktet löpte tankarna kring det som skulle ske. Nej, han kunde inte finna annat än att han tänkt på allt, enda missräkningen var att de redan blivit upptäckta. När han rundat udden och seglat in i Björköfjärden hade han märkt att vårdkasarna brann. Nå, eldarna hade ändå tänts för sent. Birkaborna skulle inte hinna samla sig. Han visste minsann hur lång tid sådant tog. Nej, inget kunde hindra anfallet nu. Harald höjde sitt långskaftade spjut och mannarna tog snabbt ned seglen.
Strax byttes vinandet i mast och stag av männens dämpade, kraftfulla årtag. Trettio skepp var på väg mot Birka – nu fattades bara Astrid Manstunga och hennes sköldmör. De skulle komma Harald till mötes och berätta om Birkas försvar, om där fanns nya anordningar som kungen uppfört eller rentav nya stridsvapen. Kanske hade de till och med lyckats övermanna kungen. Så rask och nävenyttig som Astrid Manstunga var hade hon väl redan tagit hela Hovgården till fånga – med betesdjur och allt. Han skrattade tyst vid tanken, skärpte sedan blicken föröver. Underligt, han såg varken hennes eller Gunnhilds skepp. Hade de sinkat sig eller, måtte Gud förbjuda, själva infångats?
Harald svor till av besvikelse, tvekade och funderade på vilka viktiga ting de kunde ha att förtälja. Han blev liggande med skeppen en stund i orolig väntan, ty det hastade. Men kvinnfolket syntes inte till och så småningom insåg han att han måste reda sig utan dem. Härpil hade skurits, vårdkasarna brann. Han måste gå till anfall med en gång.
*
En hel dag och en hel natt hade Estrid och Erik samtalat inne i halmhuset. Rurik hade ränt runt i stugan utan att vilja lämna någon av dem ens för ett ögonblick och Toste höll sig också nära dem, även om han tycktes långt borta i sina tankar. Estrid hade styrt i stugan och knådat deg i stora brödtråg medan barnen hjälpt till så gott de kunnat. De kavlade ut degen till brödkakor, medan Erik högg ved och såg till att hålla elden vid liv. Toste sa inte så mycket men han tydde sig till dem utan ord, som om han förstått att han trots allt hörde hemma här. Men tankarna på det som hänt lämnade honom inte. Han sörjde tyst och sammanbiten.
Estrid såg på hans vackra, slutna ansikte och hennes sinne svämmade över av ömhet. Vad måtte han inte ha varit med om under dessa fyra år – ett helt långt liv för ett barn. Hon ville veta, önskade att han skulle berätta, men tänkte inte hetsa honom med frågor. När han själv hade lust skulle han börja tala. Nu måste de ta väl hand om honom så han märkte hur mycket de höll av honom och med tiden skulle han återfå förtroendet för dem. De måste bara ha tålamod.
”Erik, vet du vad den stackaren gått igenom?” frågade Estrid sent på kvällen när bägge pojkarna hade gått och lagt sig. Uppe i taket hängde rader med brödkakor och på bänken stod två stora degtråg. Än var hon inte klar. Hon strök deg från fingrarna och såg på honom.
”Ja, och bäst är att du får reda på allt nu.”
”Det låter illavarslande.”
”Lätt blir det inte att berätta …”
Erik reste sig, tog fram en bit torrt enträ som han förvarade i kistan vid väggen och återvände till bordet. Det krökväxta enstycket hade en bred träknuta som han tänkte forma. Det skulle bli en vacker träslev med ett handtag i karvsnitt, sådant brukade Estrid tycka om.
”Estrid, vet du”, började han, ”när du for iväg med Orfrim och lämnade Rurik hade jag svårt att förstå hur du kunde göra något sådant. Men nu begriper jag.”
”Du talar i gåtor …”
”Ja, men du ska få höra.”
Och så började Erik berätta om sin övergivenhet efter att Estrid farit, om hur han kallats fjunskägg och hur svårt han haft att finna sig tillrätta i värdshuset. Sedan bekände han vad som hänt när han träffat Ysja, kungens trälinna. Han dolde ingenting och sa att han skämdes över sig själv, men försökte förklara att han blivit som besatt av henne. Att Ysja varit en både lömsk och förslagen kvinna hade varken han eller kungen uppdagat, detta hade kommit fram först efter hennes död. Och inte allt med henne var ont, hennes värme och godmodiga lynne hade lurat många och Toste sörjde henne; han trodde fortfarande att hon var hans mor.
Estrid lyssnade medan hon formade rundbröd i handflatorna eller kavlade ut degen till platta brödkakor. Då och då satte hon en hålkaka på järnspaden och höll den över elden, alltmedan rummet fylldes av mjuka, ljuvliga dofter. Hennes rörelser var raska och vana och hon hörde på honom utan att avbryta. Så han hade också upplevt hur det var att drabbas av en annan människa, tänkte hon. Att dras in i en annan varelse som i en mäktig, virvlande vågrörelse, där allt var känslor och tumult, en älvdans som styrde och förblindade. Medan han berättade såg han så sorgsen ut att hon till slut inte kunde låta bli att gå fram och krama honom. Och hon tröstade och strök honom sakta över kinden.
”Min stackars Erik”, mumlade hon om och om igen. När han slutat sin berättelse log hon mot honom och såg länge in i hans ansikte. ”Så nu förstår du. Tänk att också du fick vara med om detta.”
Och hon tog hans hand och strök den tankfullt och kände tyngden av det hon själv hade att berätta. Men hon undvek det, sa istället:
”Jag vet inte om du trodde att jag skulle bli arg, men det du förtalt mig nu … ja, det känns som om det fört oss närmare.”
Erik såg upp och hans blick ljusnade.
”Ja, du har rätt, det är nog så.”
De satt tysta i sina egna tankar, sedan lade Erik ifrån sig trästycket och sköt in kniven i läderskidan.
”Men du säger inget, Estrid, du berättar inget om dig själv?”
Hon såg nyfikenheten i hans ögon, undran men också oro. Och hon satte sig ned på bänken och återgav allt det som hänt henne i Gårdarike: Orfrims svek och flykten från Aldeigjuborg, men sedan började talet tryta. Estrid visste inte hur hon skulle berätta om Ragnar Vittfarne. Skulle hon drabba Erik med detta nu? Och vad skulle hon säga, ja, vad var det hon egentligen ville? Hon skulle flytta med Ragnar till Torslunda och ta Rurik med sig – så hade de två kommit överens borta i Holmgård – men här satt hon nu hemma i halmhuset med sin gamla kärlek Erik, medan hennes två barn Rurik och Toste sov på bänkarna under skinnfällarna.
Plötsligt var allt annorlunda och hon kände att de behövde henne, att hon inte kunde svika dem nu. Men Ragnar? Han var hennes kärlek och hon älskade honom med varm tillit och mognadens hela hänförelse. Efter allt de upplevt samman hörde de ihop, och ända sedan hon lämnat honom vid värdshuset hade hon tänkt på honom, längtat och undrat när hon kunde träffa honom igen. Men nu? Hennes blick föll på barnen under sovfällarna och på Eriks klara, öppna ansikte. Med ens tycktes hennes sinne som ett sprucket krus. Ragnar? Erik? Hon betraktade Erik med medömkan, inte kunde hon dröja, hon måste säga honom som det var. Förtroligheten mellan dem hade alltid funnits där och den ville hon inte förstöra.
Tvehågset började hon tala och hennes röst var spädare och talet långsammare än det brukade vara. När hon berättade om Ragnar falnade ljuset i Eriks ögon. De som just fyllts av hopp och förtröstan om en ny framtid grånade och blev bittert bleka.
När Estrid såg det, tystnade hon och lade armen om honom. Aldrig hade hon sett Erik så ömkansvärd och med ens förmådde hon inte mer. Hon föll i gråt och i gråten famnade de varandra utan ord och ingen sa något, bara kände.
Det var när lukten av bränt bröd fyllde rummet som de åter blev varse nuet. Erik reste sig hastigt och vräkte bort brödspaden från elden.
De log mot varandra och Estrid gick ut på tunet med det brända brödet. Där kastade hon iväg det i en vid båge så det studsade och rullade nedför backen. Visst tyckte hon fortfarande om Erik. Hur kunde hon ha glömt det? Hur kunde hon ha ringaktat allt det fina de haft samman … Hon blev stående i tankar halvvägs ute på gårdsplanen med armarna i kors över bröstet. Inte var detta enkelt, inte var detta som hon trott. Sorgsen lyfte hon blicken över vattnet som för att samla kraft. Erik, ville hon verkligen lämna honom?
Därute hade natten gått över i gryning och hon kände att tankarna gick trögt, att tröttheten höll på att fånga henne. Bäst vore att fortsätta samtalet nästa dag tänkte hon och vände för att gå in. Men så hejdade hon sig och blev stående. Hennes ögon hade fått syn på något märkligt ute på vattnet. I morgonens gryning var det som om hela havet rörde sig. Från ena änden av Björköfjärden till den andra täcktes vattenytan av stora skepp. Hon höll andan, flämtade till och sprang tillbaka till huset.
”Erik!” ropade hon. ”Se, detta är vanvett!” Och hon rusade ut igen med honom tätt efter sig.
Skeppen var delvis höljda i dimma nu, men det syntes att det var en mäktig flotta.
”Så de kom ändå”, mumlade Erik förskräckt och tog några steg bakåt. Han slöt ögonen, som om han hoppades att skeppen skulle vara borta när han tittade igen, men fartygen med sina gripdjur och drakar i fören och de svarta sköldarna längs relingssidorna fanns kvar. Och de hade kommit närmare.
”Det är danerna”, sa han skrämd. ”Det måste ha varit de som brände Dorestad, och nu är de komna till Birka. Jag fruktade det.”
”Ja, det förstår jag”, sa Estrid med en uppgiven blick på skeppen.
”Nu lär Odins korpar få mycket blod att dricka”, sa Erik sammanbitet. ”Må vara att kungen har stärkt Birkas försvar, men hur ska det räcka mot detta?” Käkarna tuggade och han trampade oroligt.
Framför dem tändes eld efter eld ute på öarna. Vårdkasarna brann, skeppen var ingen irrsyn. Fienden var på väg mot Birka.
”Men Erik, ser du inte, budkavlen har gått, härpil har skurits och förstärkning är på väg”, sa Estrid uppmuntrande. ”Fiender har vi klarat förr. Minns du inte när de kristna lade sig i bakhåll för kungen och vi lyckades bringa oreda i hela fiendeflocken?”
”Jo, men det var en grupp ryttare, det här är en hel härflotta.”
”Vi finner nog på något igen!”
”Jag måste rida iväg”, stötte han fram. ”Jag är kungens man i Birka, borgherren som ska leda försvaret uppifrån befästningen.”
”Må så vara, men inte går det att segra utan list. Fienden måste överrumplas.”
Ett leende skymtade i Eriks ansikte. Estrid var sig lik, hon tänkte inte ge upp. Birka hotades av den största flotta han någonsin sett och hon tyckte att de två borde komma på någon illfundighet som gjorde att Birkaborna segrade. En sällsam kvinna var hon. De andra trälinnorna där i Aldeigjuborg hade väl sålts till Bulgar eller Bagdad nu, men inte Estrid, hon hade slagit sig fri. Och nu trodde hon att de tillsammans skulle kunna göra något – mot en hel härflotta! Ljuvliga Estrid! Hur hade han kunnat glömma henne, denna underbara kvinna som gav färg åt allt omkring? Med ens insåg han att i besvikelsen över hennes kärlek till Orfrim hade han förskjutit allt det som var fint och gott, det som gjort att han en gång velat ha henne som sin hustru. Och som denna tanke kom till honom beslöt han sig för att om han kom levande ur striden skulle han inte släppa Estrid ifrån sig. Aldrig mer!
”Du sa list, men det hastar”, svarade Erik och började gå tillbaka in mot huset.
”Tro mig, jag har en idé och den kommer inte att sinka dig”, svarade Estrid, och medan Erik härklädde sig och sadlade hästen talade hon om vad hon ville göra.
”Jag borde förbjuda dig att lämna huset, men jag vet att det inte är lönt”, sa Erik med ett grin och grenslade hästen. ”Vi gör som du tänkt och jag lovar att hjälpa dig.” Han såg på henne med värme, satte hälarna i hästens sidor och red iväg.
”Nej, hejda dig!” ropade Estrid och sprang ifatt honom. ”Du glömde det här.” Och så sträckte hon sig på tå och kysste honom. Förlägen tog han emot kastspjutet.
*
Nu ljöd nävern över staden och Birkaborna sprang skräckslagna ut på gatorna. De visste vad som väntade dem. Om de inte lyckades försvara staden skulle Birka brännas och de själva dödas eller föras bort som slavar. Rädslan och oron drev dem ut i gränderna, och där fanns redan kungens män beredda att ta ledningen. Medan kvinnorna, barnen och de äldre ledsagades till den skyddande borgvallen uppe på berget, delades de härklädda männen upp i olika flockar.
Några beordrades hjälpa garnisonens män uppe vid borgen och andra blev kvar inne i Birka för att sköta stadens försvar. Den specialtränade hirden med många års krigsvana tog båge, kastspjut, yxa och sköld och rusade ned till hamnen. Nere vid bryggorna kommenderade Einar Svartskägg ut de främsta sjöfararna att möta fiendeskeppen utanför pålspärren, och själv rodde han ut med tolv drakskepp till andra sidan borgberget. Om något gick illa skulle han ligga beredd och anfalla danerna i ryggen. Snart väntades också kungens skepp från Adelsö. Kung Björn visste var grunden och de hemliga spärrarna i vattnet fanns, och kunde ta sig igenom där andra gick på grund.
Aldrig hade stadens försvar samlats så snabbt, men så var också allt väl inövat. Snemun, numera stadens ålderman, hade hållit i planläggningen. Den dag då kungen sagt sig vilja stärka Birkas beredskap, hade han kallat samman Snemun och Erik för rådslag. Och det första som de tre männen enats kring var att alla Birkabor skulle tränas i att försvara staden. Därav kom att varje vapenduglig man, fri som träl, redan var härklädd och visste sin plats i de olika fylkingarna. Nu behövde Snemun bara övervaka det hela.
De som avdelats för stadens försvar gick i ställning kring husen och i gränderna och en del av fotfolket bildade kedja ned till stranden för att hjälpa brandvakterna. Kaggar, kärl och läderhinkar fylldes med vatten, handräcktes utmed kedjan och uppe på byggnaderna stod vakter och tömde hink efter hink på all takbeläggningar. Till slut droppade det från torv och halm och taknockarna dröp av väta. Därpå lämnades en man kvar på varje tak för att kunna hugga av brandpilar, medan en annan stod bredvid med fulla ämbar.
Bara för några månvarv sedan hade ingen trott att det varit möjligt men nu, kort efter det att vårdkasarna tänts, var Birkas hela försvar samlat. Och på väg upp mot borgberget hade Erik till och med hunnit förvarna Snemun om att de behövde skrindor, rep, vidjor, liar och skäror till borgen, allt enligt kungens befallning. Som Erik var känd som kungens man spred Snemun uppmaningen ut till gårdarna och snart drog en hord av människor, djur och vagnar upp mot borgberget.
När Erik såg detta kunde han inte låta bli att dra på mun. Folk skulle bara veta, tänkte han, att anmodan inte var kungens, utan Estrids.
Raskt grupperade han bågskyttarna och männen med kastspjuten vid bröstvärnet, medan han då och då sökte med blicken efter Estrid. Måtte inget hända henne, tänkte han, men hon borde vara skyddad i den stora folkhopen på väg upp till borgen. Så såg han henne där hon skyndade in genom Kungsporten tillsammans med Sigfrid och barnen. Lättad gick han ned från borgvallen och fortsatte att samla härfolket.
Estrid såg sig om. Med barnen i skydd innanför borgvallen kunde hon slappna av och genast gick hennes tankar till Ragnar. Var fanns han nu? Hon hade inte sett honom sedan hon återvänt till halmhuset och i den stora uppståndelsen hade hon inte kunnat söka efter honom nere i staden. Och Erik, var höll han till? Han borde vara uppe vid borgvallen. Erik och Ragnar, de två män hon höll av mest i denna värld, var försvunna för henne i ett ögonblick som detta. Hon knöt händerna och blickade oroligt ut över havet. Nu såg hon att fiendeskeppen var alldeles utanför spärren. Så många skepp och vapenklädda män hade hon aldrig sett tidigare. Detta var ingen lek eller vackra skepp att njuta anblicken av. Nere på vattnet fanns fienden som ville förgöra och plundra. Hon tryckte Rurik hårdare i famnen och kramade Tostes hand. Måtte inget ont hända dem!
Över larmet hördes i detsamma ljudet av två stridslurar och därpå sköts en flock pilar in mot staden. Pilarna steg upp och liksom förmörkade himlen, sedan vände de och spreds ut över krigarna nere vid hamnen. På avstånd såg hon hur männen satte sköldarna över huvudet och tog emot pilsvärmen, men hon hörde också skrik och såg människor som tumlade runt på marken. Med ens kom skräcken över henne. Skulle någon av dem överleva detta?
*
När Harald Sigurdson närmade sig Björkö upptäckte han att stora delar av stadens försvar redan samlats. Han såg skepp sticka ut från hamnen, härklädda män som intog sköldborgar på gatorna nere vid kajen och djur och människor som skyndade upp mot borgen. Uppe på borgvallen tyckte han sig dessutom se bågskyttar och vid garnisonen kunde han urskilja härklädda män och hästar. Vadan detta? Hela staden tycktes ha väckts och gått man ur huse och detta på kortare tid än han någonsin erfarit tidigare. Vad hade skett? Hade någon förrått honom eller var detta Birkas nya försvar?
Plötsligt kände sig Harald helt rådvill och han förbannade sin självgodhet och enfald. Inte hade han väntat detta, och varför hade inte sköldmörna varnat honom? Var fanns de nu? Hur hade han kunnat vara så dumdristig att han anförtrott Astrid Manstunga uppdraget att kunskapa på Hovgården? Hade hon inte redan tidigare visat att hon gick sin egen väg utan att ledas av andra? Inte en vikingahövding, inte Oden, inte ens Vite Krist skulle kunna styra en sådan som hon. Att sådant kvinnfolk fick födas! Nu hade han sinkat sig och dessutom missat möjligheten att stänga inne kungens skepp på Adelsö. Därmed kunde han riskera att få beväpnat folk i ryggen. Harald förvred ansiktet i ilska. Nu fanns lite tid att förlora, han måste anfalla på en gång.
Förgrymmad blåste han tre hårda stötar i näverluren. Bågskyttarna på trettiobänkarsskeppen ställde sig i position, spände bågarna och sköt av sina pilar. Många män vid brofästet föll och Harald lugnade sig med ens. Han var starkare än kungens hird och allt folk i Birka, han fick inte glömma det. Skada var att han inte kunnat överrumpla fienden, men slaget var ingalunda förlorat. Dessutom hade han kastmaskinerna. De var redan laddade och så snart skeppen med dessa slungvapen förankrats kunde han börja skjuta. Han avvaktade en stund. Sedan höjde han beslutsamt sitt långskaftade spjut med märket. Lite slungsten mot borgen skulle få Birkabornas motståndsvilja att falna.
*
Vårdkasar flammade mot himlen och stora rökmoln drev ut över vattnet. Det hördes larm från andra sidan fjärden och utanför Birka trängdes skeppen i den stora härflottan. Astrid Manstunga och Gunnhild Skarpnäbb blev stående ute på kungaterrassen med stora ögon och trumpna miner. Bara för en stund sedan hade de kunnat ta kungen till fånga, seglat över fjärden till Björkö och berättat allt om stadens försvar för Harald. Men så hade de tvekat och nu var det för sent. Harald tycktes redan ha börjat anfallet. Och här på Adelsö kunde de intet göra, plötsligt fanns det horder med svenner överallt.
”Vilken härflotta! Hoppas gudarna bifallit bloten annars vet ingen hur detta ska avlöpa!” sa kungen andfådd med brynjan halvvägs över huvudet. ”Förr än vi anat kom fienden till Birka och det så hastigt att jag inte kan bistå er med skepp. Bäst är om ni kan ta era egna. Vi behöver varje härskepp till vårt försvar.” Kung Björn fick på sig ringbrynjan, spände om svärdet och satte kortyxan vid bältet. ”Segrar vi, ska ni som alla andra bli rikligt belönade.” Han började springa ned mot hamnen, stannade till och ropade över axeln. ”Därborta är stallaren Bue Hårfager, min närmaste sven. Följ honom!”
Han pekade på en storvuxen man med röd sköld som stod med en flock krigare ute på tunet. I nästa ögonblick var Hans Majestät försvunnen. Astrid Manstunga och Gunnhild Skarpnäbb såg långt efter honom.
”Den fågeln flydde oss”, muttrade Astrid Manstunga bistert. Tysta såg sköldmörna hur stränderna kring hamnen liksom höjde sig och fick liv.
Överallt drogs kungens skepp från båthus och gömslen och härklädda svenner rusade fram och sköt ut de färdigrustade drakarna i vattnet.
”Detta sker så raskt att det är som om de varit förvarnade”, sa Gunnhild brydd.
”Eller så är det här en del av det nya försvaret som kungen talade om. Tänk, och vi som bara kunde ha sträckt ut händerna och tagit honom till fånga!”
”Vi dröjde för länge.”
”Nog trodde jag vi hade tid för ett horn mjöd med majestätet. Hur skulle vi annars lockat hemligheter ur honom?” protesterade Astrid.
Astrid Manstunga och Gunnhild Skarpnäbb samlade eftersinnande ihop sina mantlar, spände på sig svärd och yxa och tog upp kastspjuten. När de var klara märkte de att nästan alla skepp hunnit avsegla.
”Kungens män är rappare än vi trodde! Om vi tagit kungen till fånga hade vi nog fått vår bane innan vi ens hunnit ned till hamnen”, funderade Gunnhild.
”Det må så hända, men nu har vi inte hunnit varna Harald”, suckade Astrid. ”Allt vi vet om Birkas försvar är till ingen nytta, och om vi ändå skulle jaga ifatt Haralds folk vet vi inte ens i vilken fylking vi ska strida.”
”Det är sant.”
”Och även om vi ställer oss på Haralds sida och han segrar, får vi inte del av äran”, fortsatte Astrid tankfullt.
”Han kommer att säga att vi äventyrat hela hans flotta, håna oss, ja, världens otidigheter kommer att falla över oss.”
”Som han svor och gastade när vi hjälpte honom, så lär han inte vara blidare nu”, inrymde Gunnhild. ”Och jag som sett fram emot ett präktigt vapenskifte.”
”Åja”, Astrid karskade upp sig, ”minns att kung Björn just städslat oss. Strida får vi nog om vi vill, men då blir det inte på Haralds sida.”
”Inte?” fräste Gunnhild. ”Men vi tillhör ju hans flotta och hade vi tagit kungen till fånga skulle vi båda ha blivit hyllade. Du hade väl inte behövt prata så länge med Hans Majestät. Du dröjde för att du höll på att förlora din håg till sveakungen, jag såg det nog.”
”Till kungen? Jag? Nej, minsann, det var dig han såg åt. Det var därför han dröjde med svaren. Allt är ditt fel.”
”Inte!”
”Jodå!”
”Mara!”
”Trollpacka!”
”Hundhedning!”
”Nej!” Astrid höll avvärjande upp handflatorna. ”Inte ska vi klösa ögonen ur varandra för detta. Vi har blivit sköldmör för att strida, inte käbbla, eller hur?”
Gunnhild nickade surmulet.
”Hör här, kungens skepp närmar sig Haralds akterifrån. Tillika har Birkaborna väpnat försvar uppe på borgen. Ska vi komma levande ur detta är det bäst att gå samman med kungen.”
”Det är sant.”
”Och han tycks mig en bättre man än Harald”, fortsatte Astrid. ”Harald tackade oss inte ens efter att vi räddat honom från grundet. Istället kallade han mig för padda, jag hörde honom nog.”
”Vilken skymf!” sa Gunnhild deltagande. ”Kung Björn skulle aldrig säga något sådant.”
”Där ser du, du är svag för honom.”
Astrid och Gunnhild blev avbrutna av en stor, vapenklädd man med röd sköld, ringnål i silver och förgyllt svärdshjalt.
”Mitt namn är Bue Hårfager. Kungen sa att han städslat er.” Mannen höll fram sin hand till hälsning.
”Så är det”, inrymde Astrid.
”Vi måste segla nu. Snart tar fienden land och vi måste falla dem i ryggen innan de når borgen. Vi behöver er hjälp i detta.”
Astrid och Gunnhild lyssnade uppmärksamt.
”Jag såg era skepp vid bryggan”, fortsatte Bue Hårfager vänligt. ”De tycks mig goda seglare och vackrare snäckor har jag aldrig skådat. Men som jag förstår, sköldmö blir inte vem som helst.”
Gunnhild såg med ens stolt ut och Astrid rentav rodnade under läderhjälmen. Aldrig att de fått sådant smicker förut och de hade blivit bemötta med respekt! För första gången på mycket länge kände Astrid Manstunga en ljuv värme inombords och höll alldeles på att falla i drömmar. Så samlade hon sig, och när hon svarade Bue Hårfager var hennes djupa röst ljusare än vanligt:
”Så låt oss avsegla. Nu ska fienden få det hett.”