Stora lågor välvde sig mot himlen och röktyngda moln drev ut över vattnet. Det tycktes som om elden rasade i garnisonen strax nedanför borgen och mycket fattades inte förrän hela palissaden skulle stå i brand. Hans Majestät blev stående med hirden utanför stadsporten medan han överlade med sig själv. Inom sig tackade han Oden, krigets gud, för att den store hade hållit undan vinden, annars skulle den röde hanen redan ha spritt sig till borgen och förrådshusen där innanför. Då hade människorna inte haft någonstans att fly. Nu kunde kanske försvararna klara de mindre brandhärdarna i palissaden, ty däruppe fanns både brandvakter och rikligt med vatten.
Men väl vore om han hann fram med undsättning och kunde driva bort fienden innan elden spred sig. Fick rökrasaren överhanden kunde danerna inta befästningen och sedan återvända till staden för att plundra och bränna.
Kungen behövde inte tänka mer, han hade ingen tid att spilla. Han måste genast upp med sina mannar till borgen.
”Till anfall!” skrek han och höjde sitt märke. Männen i fylkingarna fattade sköldarna och efter två korta stötar i kungsluren satte hirden sig i rörelse. Astrid Manstunga och hennes skara drog genast iväg åt ett annat håll, men när kungen röt till stannade hon i häpnad och ordnade sig i leden.
Uppe på borgvallen strök moln av rök in över de stridande. Ragnar Vittfarne högg mot varje brandpil men mäktade inte med att få bort dem alla. Det tycktes som om danerna hade ett oändligt förråd med eldspridare, och så snart en brandpil hade släckts kom flera nya.
Fler och fler av männen uppe på bröstvärnet lämnade sina platser och rusade till för att släcka – och det var det Harald Sigurdson hade väntat på. När borgvallen blev tillräckligt försvagad skulle han och hans män storma fästningen.
Erik svor till när han upptäckte att garnisonen nedanför borgen hade fattat eld. Flammorna drev rök i hans ögon och det blev allt svårare att se. Trots att han beordrat allt från stenar och osläckt kalk till tjära och fotnaglar mot danafolket hade uslingarna kommit i så stora skaror att de inte gått att hejda. Nu fanns de någonstans där nere i röken och var på väg upp mot befästningen. Erik spanade oroligt nedför branten. De var mångdubbelt fler och måste hejdas innan de kom fram. Väl uppe på borgvallen skulle de inte gå att hålla ifrån sig.
Erik sprang snabbt upp i ett av vakttornen för att försöka få en överblick. Bågskyttarna, männen med kastspjuten och försvararna med kalktunnorna slet och svettades fortfarande, men ingen av dem tycktes starka nog att nedkämpa fienden. Han kastade en hastig blick nedåt branten och tog sitt beslut. Det hade blivit hög tid att bruka det hemliga vapnet. I hast kom han ned från tornet och skyndade uppåt borgvallen där han senast sett Estrid. Så snart han nått högst upp där skrindorna stod, hörde han henne.
”Det här ser illa ut”, sa hon uppifrån en av lievagnarna och hoppade ned. Hon hade gräs och löv i hår och särk och händerna var smutsiga. ”Hel och Odins korpar för dessa brandpilar. Om vi inte gör något nu kommer vi att förgås!”
”Vi måste få iväg skrindorna.”
”Jo, jag tänkte just det. Du ska se att de räddar oss.”
De log ett hastigt leende mot varandra, sedan blåste Erik de fyra stötarna i näverluren som var den överenskomna signalen.
I hast slets lövruskor och gräs bort från åkdonen och plötsligt stod där några märkliga skapelser som till och med fick Birkaborna att rygga. De nya anfallsvapnen såg ut som vidunderliga odjur från mörkaste Hel, och i röken liknade liarna och skärorna där framme de mest groteska spröt och klor. Erik for med handen över pannan vid åsynen och undrade vad för spektakel han övertalats till.
”Ja du, om inte annat kommer väl fienden att dö av skräck”, sa han torrt och vände sig mot Estrid.
”Tror du? Nej, de kommer att dö av skratt”, svarade hon lugnt.
Mitt i röken och allvaret kunde Erik inte låta bli att le. Så skrek han med hög röst:
”Skjut iväg odjuren nedför branten!” Tillsammans med Estrid och två svenner sköt han den första lievagnen nedför berget. Plötsligt var det som om allt avstannade. Uppe på borgvallen följde försvararna storögt hur de väldiga lievagnarna slungades nedför berget. De larmade och bullrade över eldens dån och kom farande med stor fart.
På platån nere vid garnisonen anade ingen vad som var å färde. Där hade Harald Sigurdsons män samlat sig i fylkingar och sköldborgar för att storma fästningen. Men än hade de inte kunnat gå till attack. Röken svepte i mörka andetag och bågskyttarna med pil vid bågen väntade på att sikten skulle bli bättre. Först då tänkte de skjuta av sina pilar mot befästningen och anfalla.
Harald stod med bågen spänd men hörde i detsamma ett underligt ljud. Vägen upp mot borgvallen försvann in i den svarta röken och han såg ingenting. Det främmande ljudet kom närmare, det lät som gnissel och skrammel från ett gammalt ok. Bullret stegrades och han blev olustig till mods. Hade fienden funnit på något han inte kände till? Huden stramade i ansiktet, det ryckte vid mungiporna och blicken flackade uppåt berget. Så erfor han något stort och skräckinjagande som kom nedstörtande, något som tycktes framsprunget ur underjorden. Synen var så märklig att han blev stående och glodde istället för att ta till fötter. För sent upptäckte han faran: de vassa liarna längst fram och skärorna som najats fast i vagnens underrede. Han skrek ut en varning och försökte kasta sig åt sidan men den fruktansvärda tingesten träffade honom i sidan så han föll. Innan han hunnit resa sig skar skärans vassa egg in i kroppen och slet upp honom.
Fler lievagnar dånade ned från berget. Några stötte på klippblock eller buskar och vräktes omkull, andra kom nedfarande rätt fram och i så stor fart att de mejade ned allt i sin väg. Krigarna vid garnisonen stod omgärdade av rök och hann inte uppfatta vad som kom emot dem, och när de väl fick syn på skrindorna och försökte fly undan var det för sent.
En efter en slogs männen till marken, höggs ned eller skars sönder – vrålande av smärta. Och medan de som träffats skrek ut sin plåga drog sig de andra skräckslagna bakåt. Först var det några i de främsta fylkingarna som bröt leden, sedan allt fler. Och när väl slagordningen bröts stod Haralds män ensamma och blottade för försvararnas pilar.
Erik såg vad som hände och skickade ut kungens bästa holmgångsmän mot fienden. Med höga härrop störtade de ut från borgen med vapnen höjda. På berghällar och i sluttningar möttes de stridande, och nu var Haralds styrkor illa ute. Birkaborna var tränade i envig man mot man, och med svärden framför sig drev de danerna nedför berget och mot stranden.
Uppe på borgvallen märkte försvararna hur fiendens pilar blev allt färre. Uppmuntrade sköt de ned den ena skrindan efter den andra och de som hållit på att ge upp fick krafter på nytt. Bågskyttarna gick i ställning och sköld vid sköld drog skaror med väpnade krigare nedför sluttningen med spjuten höjda. Samtidigt närmade sig kungens styrkor från andra hållet.
Plötsligt var Harald Sigurdsons mannar helt inringade. Svärdseggar blixtrade, yxor virvlade och högg, alltmedan tunga kastspjut föll ned från luften. Många daner fick på detta sätt sin bane, och när ryktet spreds att Harald Sigurdson hade fallit tycktes de sista ståndaktiga krigarna ha fått nog. I stor oordning drog de sig tillbaka mot skeppen.
Men nu när röken och gryningens dimma lättade och den första morgonbrisen drev in över vattnet upptäckte de vad de inte märkt tidigare. Länge hade deras skepp legat stilla på det spegelblanka vattnet, men i den lätta brisen hade de sakta börjat driva ut från stranden. Och som det denna morgon var frånlandsvind fördes de stora, ståtliga drakskeppen allt längre ut från land – ljudlöst och stilla som framburna av en osynlig kraft.
Danernas havshästar, som varit fast förankrade vid botten, drev nu för vinden och de män som lämnats kvar för att vakta dem var inte tillräckligt många för att stoppa dem. Och när de förtvivlat drog in ankartrossarna för att kasta ut ankarna på nytt såg de vad de inte märkt tidigare. Trossarna var avskurna.
De flyende uppifrån borgen glodde och förstod först inte vad som höll på att hända, men sedan grep skräcken tag i dem. De sista fylkingarna upplöstes helt och männen kastade sig i sjön. Men även om de simfärdigaste kom upp på drakarna och kunde rädda männen som fortfarande låg kvar i vattnet var det många som inte orkade. Utmattade sjönk de till botten och drunknade.
När fienden tog till fötter spred sig övermodet bland Birkaborna. Under härrop störtade de ned från borgvallen för att förfölja danerna. Och det var i flykten som vådaskotten föll. Den pil som träffade Erik var inte en bågskytts välriktade skott utan en brandpil avlossad i panik. Kanske var det också därför som skottet nådde sitt mål, för i den stunden trodde Erik att slaget var överståndet och han var alls icke beredd. Han såg inte ens pilen komma.
Han sprang med skölden framför sig och yxan höjd när han plötsligt kände en skärande smärta i låret. Andan tröt honom och han vacklade till, sedan störtade han till marken. Instinktivt drog han åt sig manteln och lyckades kväva elden med tyget, men sedan var hans krafter slut. Svävande i ett hav av ljus och mörker sjönk han bort och försvann medan stenen under honom färgades röd av blod.
Estrid, som hade sett honom springa nedför borgvallen, märkte plötsligt hur han liksom svajade, stapplade några steg och föll. Utan tanke på faran rusade hon ut efter honom och när hon sjönk ned bredvid honom såg hon att hans mantel var neddränkt i blod. En pil hade borrat sig in i låret. Förskräckt tittade hon på honom. Bara för en stund sedan hade hon skrikit åt honom att bli kvar innanför borgen, men när danamännen flydde hade han ställt sig i spetsen för en fylking och störtat efter. Nu låg han här bredvid henne, tyst och livlös.
”Erik!” ropade hon och hennes huvud sjönk ned mot hans kropp och hon omfamnade honom och ville skaka honom i ilska och förtvivlan.
*
Vårdkasarna sjönk i aska och rökmolnen tunnades ut och försvann. Fienden hade lämnat Birka och segerjublen höjdes i staden och runtom i Svearike. I skänkhus och ute på gårdarna, i köpmanshus och inne på Hovgården dracks mjöd och skaldades kväden. Och överallt skålades det för kung Björn som hölls högt i ära. Att han fått en äkta sköldmö att kapa ankartrossarna på fiendefartygen vållade många skratt och även lievagnarna rönte mycken uppmärksamhet.
Fast när detta kom på tal blev kungen svårt förlägen, ty de klurigheterna hade han ju inte själv tänkt ut. Det nedböjda huvudet trodde dock alla var klädsam blygsel och de jublade och applåderade stort. Då sa Hans Majestät att det här med att överrumpla fienden med nya påfund hade han tänkt över länge och det var ju trots allt nästan sant. Dessutom, hade han inte haft framsynen att stärka Birkas försvar och detta långt innan fienden siktats? Bara stora ledare kunde se in i framtiden och lyckas med sådant. Så även om segern över danerna inte enbart var en följd av hans egen duglighet tyckte han ändå att han förtjänade berömmet. Därför hade han redan bett en skald dikta kväden om honom och sätta ihop verser om hur denna stora seger vunnits. Dock hade han, för att stilla sitt samvete, även bett poeten ta med en rad om Astrid Manstunga.
Han funderade på om också bärsärkarna borde hyllas för att de besegrat danerna som börjat plundra staden, men han var inte helt belåten med deras insats. Många träd hade dragits upp med rötterna, brofästena var förstörda och trots att han uppdragit åt tjugo flinka mannar att lägga tillbaka timmerstockarna på gatorna fanns där fortfarande stora hål i träläggningen. Ty även om Torvald Skälve och hans folk inte slängt timmerstockarna i sjön eller använt dem till att fäktas med hade de med stor kraft kastat dem mot folk och husväggar så att där blivit mer flisor än ved kvar. Som det bara fanns några få träd på Björkö måste svennerna ro till andra öar, fälla åtskilliga ekstammar och hugga till bra många nya stockar innan gatorna kunde brukas igen.
Det låg en smula sanning i det som Gunnhild Skarpnäbb sagt, att Astrid Manstunga höll på att förlora sin håg till kungen. Det var inte för att han var bredaxlad och ståtlig eller skön att se på, men stundom visade han en sorts hjälplöshet som fick henne att nära moderskänslor. Och så snart de förnimmelserna uppstått började hon trots allt tycka att han var ganska söt – även om hon inte tilltalades av hans röda hårfärg. Så när kungen skrävlat som män gör hade hon inte slagit sig på brynjan och med hög röst förkunnat att det minsann inte var kungen utan hon som kapat trossarna på fiendefartygen. Nej, istället hade hon lett blitt på kvinnors vis mot honom där i kungahallen och prisat honom för hans finurlighet. Kungen, som förstod att Astrid Manstunga på detta sätt ville rädda hans ära, blev mild i sinnet och sände henne många tacksamma blickar. Och med ens fann han inte bara den djupa basrösten vacker, utan nu tyckte han också att hon var nästan lika skön som Gunnhild. Kungen blev så upprymd att han stod upp vid bordet med mjödhornet i hand och utlyste fest i tre dagar för såväl fri som träl i hela Svearike. Sedan skickade han fem svenner till jordkällaren för att ta fram allt fruktvin som fanns, ty med ens tycktes honom livet ljust och glatt igen. Han saknade bara Erik och undrade vart han tagit vägen.
Inne i halmhuset flammade elden i härden och en oljelampa lyste upp bänken där Erik låg. Barnen var hos Sigfrid medan Estrid vakade över honom. Hon satt tätt intill honom, följde varje andetag, talade till honom, torkade hans panna och höll hans hand. Om hon inte sett honom falla hade han nog redan förts till Valhall. Hon mindes skräcken och fasan innan hon tagit sig samman och förbundit hans sår. Därefter hade hon genast sett till att han blev hemburen till halmhuset. Samtidigt lät hon skicka efter Turid, den främsta av Birkas läkekvinnor, och hon hade kommit rusande med rölleka och blodrot som hon gett den medvetslöse på bänken.
Utan att skada lårmuskeln hade Turid lirkat ut pilen, varefter hon dränkt såret i urin och lagt förband med löv och groblad. Därpå hade hon virat en stor linneduk runt låret. Under hela denna tid hördes Eriks stönanden och han vred sig och mumlade osammanhängande.
”Jag ger honom lite humledekokt, det ska lugna honom”, förklarade läkekvinnan slutligen och Estrid steg upp med svullna ögon och Eriks blod på särken.
Medan Estrid oroligt irrade runt i stugan vakade Turid vid hans bädd. Men Estrid fann inte ro och till slut reste sig Turid, lade sina händer på hennes axlar och sa: ”Inte ska du våndas. Allt kommer att gå bra. Om han kan stilla sig ska såret vara läkt efter ett månvarv.”
”Men han var ju nästan död när jag fann honom!” invände Estrid. ”Och ser du inte, han är utan sans. Inte kan han väl plötsligt bli frisk?”
”Han svimmade nog mer vid åsynen av blodet än av såret. Det kan hända så med manfolk.”
”På så vis”, sa Estrid brydd. ”Men han hade en hemsk pil i låret.”
”Sant är det, men såret är ytligt. Jag tror han blev uppskrämd av att ha blivit träffad. Hosorna skadades mer.”
”Åja”, hördes svagt bortifrån bänken. ”En man kan dö av ett litet sår, det kan aldrig hosor.”
Erik hade kommit till sig igen. Han var omtöcknad men inte mer än att han hört vad kvinnorna sagt. Estrid rusade fram till bänken och slog armarna om honom.
”Åh, Erik, din spjuver. Jag trodde du skulle dö.” Hon höll om honom och kysste honom över hela ansiktet. ”Turid hade rätt, såret var måhända inte så farligt. Åh, jag som …”
”Men det vet du ju, jag överlever alltid.”
Erik såg upp på henne och hans blick var öm och varm. Turid log mot dem båda, klappade Estrid på kinden och gav henne en skinnpåse med salva och örter.
”Ta detta så kan du sköta om honom själv. Mig behöver han inte mer.” Hon reste sig och Estrid följde henne till dörren.
”Är det sant, kommer han att klara sig?” frågade hon oroligt.
”Om du håller såret rent så att det inte blir angripet, det är allt”, svarade Turid. ”Det är en seg och kraftig karl, han där.”
”Seg och kraftig? Det känns som om jag vore gjord av gammal gröt”, kom det borta från bädden.
Kvinnorna såg på varandra och föll i skratt. Leende öppnade Turid dörren, blinkade åt Estrid och lämnade huset.
Estrid stod kvar på tröskeln och såg henne försvinna nedför slänten. Erik skulle överleva, han skulle inte dö som hon hade fruktat!
Hon gick fram till eldstaden och låtsades röra om i glöden, medan tårarna långsamt letade sig nedför kinderna. En djup tacksamhet kom över henne och med ens kände hon sig så utmattad att hon bara ville lägga sig ned. Och hon grät och undrade om hon gråtit på samma sätt om hon trott Ragnar vara död men sedan fått honom åter.
Men Ragnar var inte död. Han hade sänt bud efter henne och berättat att han var oskadd och väntade på henne borta i värdshuset …
”Harald fick sin bane. Såg du det?” hörde hon plötsligt Erik säga.
”Nej, men jag vet, alla talar om det.”
”Nog för att jag sett fram emot att skifta hugg med honom och sticka ned honom med svärdet, men detta var ett ståtligt slut. Den uslingen dog av en lievagn och för det kommer han inte till Valhall. Inte ens till himlen.”
”Nej, efter den nesan hamnar han nog i Hel, eller kanske ännu längre ned. Det är gott att tänka på.” Estrid vände sig om och gick långsamt fram till bänken. Hon betraktade honom leende. ”Turid hade nog rätt, inte har du svåra sår när du kan ligga och fundera på det där.”
”Men detta om något är i mina tankar, Estrid. Tänk, äntligen är han död, denna usling bland nidingar. Glöm inte att han försökt döda mig.”
”Jag vet, ingens död har jag önskat som hans. Två gånger har han försökt erövra Birka, men nu är han borta och kanske kan vi äntligen få ro.” Hon sjönk ned bredvid honom på bänken, tog hans hand i sin och smekte den. ”Din odåga, varför blev du inte kvar innanför borgvallen? Du kunde ha dött.”
”Ja, men en kungens man kan inte huka för faran. Och vi drev dem på flykten.”
”Ja …” Hon suckade. ”Gott är att pilen tog där den tog. Jag trodde jag hade förlorat dig.”
”Inte mig inte.”
Hon betraktade honom och tänkte på hur rädd hon blivit när hon sett Erik ligga där på marken och hur hon i den stunden förstått att han betydde mer för henne än hon anat. I flera månvarv hade hon bara haft sin håg till Ragnar, men nu efter några dagar med Erik och barnen hade så mycket ändrats. Erik och hon tycktes höra samman. Det var så, hur mycket de än förlorade sig i andra var det som om det de hade tillsammans var mäktigare, ja, förmer och starkare. Att hon inte förstått det.
Som om han läst hennes tankar frågade han:
”Hur gick det med din jägare från Miklagård, överlevde han?”
Estrid undvek hans blick, såg eftersinnande ned på deras sammanflätade händer och sa sedan:
”Ja, han lever och är kvar i värdshuset. Han vill att jag ska lämna Birka och följa med honom till Torslunda. Sedan att jag reser ut med honom på hans handelsfärder i öst, ja, ända bort till Miklagård.”
”Är det sant? Han också”, stönade Erik.
”Ja, och han vill fara nu.”
”Nu? Men Toste och Rurik då?”
”Just det”, sa hon trött. ”Och dig kan jag inte heller ta med mig!”
”Så vad svarade du honom?”
”Jag har inte svarat än.”
”Vad tänker du säga då?”
”Att jag älskar honom, men också dig.”
Erik reste sig upp på armbågen och såg på henne.
”Menar du att du älskar mig trots Ysja och allt det som hänt?”
”Inte har jag varit bättre mot dig än du mot mig.”
”Det är sant.”
De höll fortfarande varandras händer men satt tysta. Erik såg att Estrid hade gråtit.
”Så vad tänker du göra?” frågade han efter en stund, otålig men samtidigt rädd för hennes svar.
Estrid lutade sig fram och smekte honom över kinden.
”Vill du ha mig fast jag är som jag är?” undrade hon.
”Ja, om du vill ha mig fast jag är som jag är.”
Hennes ögon glittrade till och hon fortsatte:
”Och vill du ha mig fastän jag haft min håg till andra män?”
”Skett är skett men med framtiden är det annat.”
”Ja, och tro inte att jag släpper dig till annat kvinnfolk”, svarade Estrid.
Han skrattade, drog ned hennes huvud mot sitt och kysste henne.
”Tänk nu efter ordentligt, vill vi ha det så? Jag menar leva samman igen?” frågade han sedan.
Estrid såg fundersamt på honom. Så reste hon sig, gick fram till eldstaden och rörde åter runt i glöden, slog lovar bort mot tvärväggen och återvände sedan. Hon stannade till framför honom.
”Det är svårt för oss att ändra våra sinnen, men vi kan bestämma oss för vad vi vill och försöka leva efter det.”
”Ja, denna gång tänker jag slåss för dig, inte släppa dig till någon annan.”
”Det gjorde du inte senast.”
”Nej, då hade jag förlorat dig. Jag tänkte att om jag lät dig fara iväg med Orfrim så skulle du återvända en dag.”
Estrid skrattade till, högt och ljudligt och såg leende på honom.
”Vet du, jag tror du hade rätt. Nu visste jag hela tiden att jag kunde komma tillbaka.”
”Men Ragnar då?”
”Han har varit god mot mig och vi har haft det bra tillsammans. Och jag älskar honom, det är sant.” Hon gjorde en liten paus och blicken vandrade runt i rummet. ”Därför, Erik, har jag tänkt mig om noga denna gång. Jag vill inte ge upp min kärlek till Ragnar utan att få något igen. Om du och jag ska leva samman får vi inte låta oss villfaras av andra. Och det som varit måste vi lämna bakom oss – även om det gör ont. Vill du ha mig så blir jag kvar här i Birka med dig och barnen, men då får du spara frillorna till Valhall.”
Erik sjönk ned mot bädden och smärtan i låret upphörde och försvann. Han hade inte förlorat Estrid, hon fanns där fortfarande och det var en så stor och oväntad glädje att han inte vågade tro på den. Han sa:
”Det lovar jag dig, inga andra kvinnor, men innan du bestämmer dig vill jag att du gör en sak för mig.”
”Jaha?”
”Gå till Ragnar Vittfarne. Tala med honom och förvissa dig om att det beslut du tar är det rätta. Först när du vet det kan du vara tillfreds med dig själv och det liv du sedan väljer.” Han såg allvarligt på henne och fortsatte sedan: ”Och jag väntar. Som du ser kan jag inte springa långt.”
”Men inte vågar jag lämna dig nu? Du är ju sjuk.”
”Mig fattas inget. Hörde du inte Turid? Det är synen av blod jag inte tål.” Det lyste till av skrattblänk i hans ögon och färgen var tillbaka i ansiktet. ”Ju förr vi får detta klart, desto bättre, förstår du inte det?”
Hon nickade, böjde sig fram och kysste honom. Men hon satte sig inte. Tanken på Ragnar oroade.
”Du har rätt, men jag tänker inte lämna dig ensam. Jag ber Sigfrid komma över med barnen.”
Erik strök henne lite tafatt över kinden. Estrid märkte att hon hade svårt att lämna honom och gick tveksamt fram till dörren. Hon såg på honom än en gång innan hon gick sin väg.
Först stannade hon till vid Snemungården och efter att ha talat med Sigfrid fortsatte hon ned mot värdshuset. Hennes tankar var hos Ragnar.
Så annorlunda livet blir mot det man föreställt sig, tänkte hon. Att det som var mig så självklart för några månvarv sedan känns så annorlunda idag. Och medan hon funderade gick hon sakta och dröjande och hennes steg var tunga.
Hon fann Ragnar vid ett bord i värdshuset. Hans ögon var sorgsna och allvarliga och hon anade att han redan tycktes ha förstått vad hon skulle säga. Långsamt och eftertänksamt tömde han sin öl medan han lyssnade och han avbröt henne inte. Till slut sa han:
”Estrid, jag fruktade detta. Redan där på Grönsö förstod jag hur det var fatt. Du var mig nära men ändå långt borta. Och sedan hörde jag att Toste kommit tillrätta. Jag förstår att det här inte är rätt stund att kämpa för att försöka få dig tillbaka.” Han tystnade och såg dystert på henne. ”Men”, fortsatte han, ”jag ger inte upp. Jag älskar dig och en dag kommer jag åter.”
Skulle han återvända? Estrid såg försiktigt på honom. Visst kunde han göra det, men nu hade hon bestämt sig. Hon lutade sig fram.
”Ragnar, jag älskar dig och det vet du, men här i Birka har jag mitt hem.”
Hans ögon förlorade sin glans och en skälvning drog över hans ansikte. Han försökte le men hans leende var fullt av smärta. Så reste han sig. Och hon märkte att han var på väg och hon såg när han gick, men gjorde ingen åtbörd att följa efter.
Estrid satt länge kvar vid bordet och tänkte över hur tungt det var att göra den man älskar illa. Ändå, hon visste att hon inte kunde ha handlat annorlunda. Och hennes tankar gick till Erik och barnen och sinnet ljusnade. Vägen till värdshuset hade känts tung och svår, men mot kvällningen när hon återvände var hennes steg åter lätta. Till slut nästan sprang hon hemåt.
Och när natten föll över fjärden sov inte folket inne i halmhuset och inte heller borta i Hovgården. Hemma hos kung Björn satt Astrid Manstunga i tunn urringad linnesärk med ena benet vinklat över det andra och spelade bräde med Hans Majestät. Kungen bjöd på fruktvin och sneglade mer och mer förstrött på brädet, men med allt större intresse högre upp. Ty Astrid Manstunga hade just lärt sig att glipan mellan brösten syntes bättre om man lutade sig framåt, och hon fällde outtröttligen fram överkroppen var gång hon flyttade spelpjäserna. Och då såg kungen att han måste haft fel om hennes behag och han vätte läpparna, drog med fingrarna över sina nya polisonger och tyckte med ens att livet inte var så dumt ändå.