En grupp trälar vandrade långsamt bygatan fram omgivna av hirdmän och vakter. Hettan låg tung över staden och varje vindpust var en ynnest av svalka. Några vände ansiktet mot vinden för en stunds lindring, andra tycktes alltför utmattade. Deras ansikten var blanka av svett, rörelserna långsamma och plågade. En virvel av sand drev in framför dem och smuts och grus klibbade fast mot benen. En liten pojke stannade till för att tömma sina skor på sand, men fick genast en knuff i ryggen. Trälarna var sammanlänkade vid varandra och vakterna tillät inte att någon blev efter. Ingen tycktes bry sig om pojkens klagan. Följet hade vandrat länge utan dryck och sovel, de orkade inte.
En av trälinnorna hade ett stort sår vid ankeln. Fotkedjan hade skavt djupt in och flugor surrade runt såret. Men kvinnan tycktes inte bry sig. Hon gick sakta men rakryggad medan blicken uppmärksamt iakttog det som hände runtomkring. Hennes tjocka, blonda hår hängde långt ned över axlarna och ögonen spejade, ljusblå och vakna. Hela hennes hållning röjde beslutsamhet och kraft. Hon tycktes en särling bland alla de andra, en trälinna som ännu inte insett vad som stundade.
Den grå skaran lämnade bygatan och slog in på en väg ned mot vattnet. Efter en stund nådde de en liten bro och när de gick över hördes fotkedjornas tunga skramlande mot träbeläggningen. På andra sidan brofästet stod en grupp nyfikna och betraktade trälhopen. Några av trälinnorna försökte skynda på stegen och de vackraste liksom hukade sig för att skyla kroppen. De var rädda för männens blickar och visste vad som väntade om de blottade sig för mycket. Då och då såg de sig skyggt omkring men slog nästan genast ned blicken. Bara kvinnan med det blonda håret värjde sig inte. Hon spanade som väntade hon sig att få se någon och klänningens tunna linnetyg smet om kroppen. Hennes barm var hög och kroppen välskapt. Att hon burit fram två barn syntes inte.
På andra sidan floden ledde vakterna in följet på en stig som löpte utmed Volchovstranden. Det var här som ruserna höll till, köpmännen och krigarföljet från Svearike. De hade valt att bygga sina hus utanför befästningen och på andra sidan Lodozhkafloden. Då kunde de övervaka båtarna som tog vägen söderut, samtidigt som de såg alla dem som kom seglande på Volchovfloden. Mycket främmande folk rörde sig på handelsplatsen och den som hade uppsikt över inseglingen kunde vara först att samla sina följen om fara hotade.
En tjock, undersätsig man med feta valkar på halsen pustade i värmen. Han var klädd i lång rock och vida byxor och då och då strök han bort svetten ut ansiktet med sin stora näve. Tankfullt synade han trälarna. Ibland log han, andra gånger drog han ihop ögonbrynen, som blev han förgrymmad över det han såg. Plötsligt ljusnade hans ansikte och blicken fick liv. En rakryggad kvinna med långt blont hår hade fångat hans intresse. Hennes ansikte var livligt, inte håglöst och infallet som de andras och hennes steg var på en gång utmanande och kvinnliga. De ljushyade armarna skymtade fasta och runda under klänningstyget och han anade bröstens tyngd innanför urringningen. Ett leende for över hans ansikte och fingrarna lekte förnöjt kring penningpungen. Minst tre marker kunde han få för henne, om inte mer. Men först ville han själv ta sig an henne. Trälinnor var det enda slags varor som man kunde njuta av och ändå sälja efteråt.
Köpmannen började nynna på en skändlig visa. Tankarna gick till saluhandeln nästa dag. Visst hade hans skepp dröjt, men nu hade han äntligen fått sina trälar. Och denna gång tycktes kvinnorna ovanligt vackra. Men så hade han också bett sina män att uppbringa det bästa som fanns att få i Gårdarike. Köp eller plundring, vad brydde han sig om det. Bara han fick duktigt trälfolk som han kunde sälja dyrt. Fast ibland tänkte han att det hade varit enklare att driva handel med silver och tyger, och om det inte varit för trälinnorna så hade han nog fortsatt med skinnhandeln som fadern ägnat sig åt. Mindre besvär och inte denna ständiga ängslan för att något skulle hända. Trälfolk tycktes ständigt ruva på onda tankar, och även om de inte fick bära vapen gav de honom en känsla av osäkerhet. Han hatade deras mörka blickar och innerst inne fruktade han att de en dag skulle komma över honom i lönndom. Inte för att han råkat ut för något slikt, men så hade han också varit vaksam. Han använde fler vakter än andra köpmän och var sparsam med sovlet. I uttröttat tillstånd hade trälarna inte kraft nog att resa sig. Först några dagar innan de skulle säljas brukade han ge dem rikligt med mat och dryck. Det gav dem mjukare hud och glans i ögonen och han kunde få högre priser för dem. Fast denna gång skulle han nog få sålt sina trälar ändå.
Under de senaste åren hade det kommit mycket folk till Aldeigjuborg. Numera fanns här hantverkare och jordbrukare och deras familjer, köpmän och väpnade följen. Alla behövde de trälfolk till sina gårdar och verkstäder. Att börja ett nytt liv i ett främmande land som Gårdarike tarvade mod, företagsamhet och arbetskraft. Han försåg dem med trälar. Men de vithyade trälkvinnorna med ljust hår och mjäll hud sålde han helst till folk från annat håll. Handelsmännen från Särkland och Miklagård var som galna efter ljushyllt kvinnfolk och betalade mycket silver för dem.
Det blänkte till i köpmannens ögon och hans blick föll åter på den blonda trälinnan. Hon såg frisk och stark ut, illa var att fotkedjan skavt genom huden. Han borde se till att dölja såret, då skulle han få ett ännu högre pris för henne.
Gruppen med de tillfångatagna närmade sig allmänningen där rusernas gilleshall byggts några år tidigare. Köpmannen stramade upp sig och skyndade ikapp en av vakterna. Det var en gänglig man med höknäsa och väldiga underarmar, den förman som brukade hjälpa honom med trälhandeln.
”Mat och dryck väntar oss därinne. Jag har redan talat med husfolket”, sa köpmannen och pustade. ”Men se till att trälpacket också får något att spisa. Se på dem, några ser för eländiga ut. Ge dem kött och mjöd och låt dem dricka stort men inte för mycket.”
”Mätta och glada, det är så du vill ha dem, som vanligt alltså”, svarade vakten förbindligt.
”Man blir vid sina goda vanor, eller hur?” sa köpmannen och grinade upp sig. ”För dem sedan till ladan och kedja fast dem.”
”Uthuset närmast festhallen?”
”Ja, så behöver vi inte bära maten så långt.”
”Och inte trälinnorna heller”, sköt vakten in.
Köpmannen hävde upp ett roat skratt och kardade runt med sina tjocka fingrar i skägget. Han älskade gillena vid de stora marknaderna. Då var det mat, dryck och kvinnor för alla och själv försmådde han minsann inte världens goda. Men han brukade dela med sig.
”Mycket kvinnfolk i detta följe”, anmärkte han med en blick på trälhopen.
”Vi hade lycka med våra härjningar i Kurland och så köpte vi en del unga och friska slavinnor av en muslimsk köpman.”
”En handlare från Särkland?”
”Ja, från Atil. Han sa att han hade dugligt folk att erbjuda. En del av trälinnorna var tidigare fria kvinnor.”
”Hon där, var kommer hon ifrån?” undrade köpmannen och nickade åt den ljushåriga.
”Sveakvinnan? Hon är från Birka har jag hört”, svarade förmannen. ”Henne köpte vi av handlaren från Atil, men hur hon blivit träl vet jag inte. Någon trälboren kvinna är hon inte. Hon måste ha tagits till fånga här i Gårdarike.”
Köpmannen mumlade eftertänksamt och lyste sedan upp.
”Ja, det må vara. Hm, sådant kvinnfolk gör inte en man besviken. Fagra och mjuka i hullet och hud som siden. Ingen sträv ekbark där inte.”
Männen föll i skratt och utbytte menande blickar. Så gick de vidare, köpmannen alltjämt nynnande på sin visa.
Efter en stund nådde de en öppning mellan träden. Böljande, gröna ängsmarker bredde ut sig framför dem och där någon slagit med lie syntes de grå, kraftiga timren till festhallen. Solen lyste på torvtaket och kastade långa skuggor under taknocken. Det var en stor byggnad, över 30 fot minst, och inte långt därifrån låg två uthus och en rad timrade hus med små tomter och visthusbodar. Köpmannen pustade ut och lät armarna falla efter sidorna. Äntligen var de framme. De hade nått varjagernas kvarter, den plats där ruserna och familjerna från Svearike höll till. Han såg ut över de låga, väderbitna byggnaderna och de grönskande odlingslotterna. Bären var mogna och träden skulle bära mycket frukt till hösten. Vid vattnet nedanför syntes några smäckra farkoster högt uppdragna på stranden. Båtarna var nytjärade och höll på att rustas. En grupp barn lekte vid strandkanten och två pojkar dök skrattande ned i floden från en brygga. Det såg fridfullt ut, som hemmavid i Torsåker. Ett stråk av hemlängtan kom över honom och hans axlar spändes.
Nog hade han gärna stannat hemma där han var barnfödd, men äldste brodern hade ärvt fädernesgården och att gå som huskarl hade inte lockat honom. De hade alltid haft svårt att dra jämnt och hur skulle det då inte bli när brodern började styra på ägorna därhemma. Istället hade han valt att söka sig österut för att finna uppehälle annorstädes och inom några få år hade handeln gett honom rikligt med penningar. Nej, sitt liv i härnad ångrade han inte. Slaverna, finnarna och balterna som bodde på andra sidan floden hade inte alls haft samma framgång. Visst var de bra folk men dugligast var utan tvekan hans egna landsmän från Svearike och Gutaland. En del hade kommit till Aldeigjuborg som handlare, jordbrukare och hantverkare, men flest var köpmännen och de som krigade, plundrade och tog slavar. Hårdfört och nyckfullt folk var de, men utan dem hade han aldrig kommit över sina trälar. Förmannen avbröt honom i hans tankar.
”När ska vi föra in trälinnorna?”
”Till uthuset?”
”Nej, festhallen.”
”Låt dem dricka och äta sig mätta innan vi lossar fotkedjorna”, svarade köpmannen. I detsamma kom han att tänka på den ljushyade och såg sig om efter henne. När hon märkte hans blickar vände hon sig genast bort.
*
En syrsa hördes i natten och några ljusbloss speglade sig mot vattnet. Den stora handelsstaden var i stillhet, vilade i ett bedrägligt lugn. Det var som stiltjen i stormens öga, strax innan allt trasas sönder av rasande vindar. De mörka, tvära skuggorna ute på floden gav varsel: stävar och siluetter av skepp. Tysta närmade de sig Dorestad, kejsarens största handelsplats i norr. Det var danamän från havet, fiender som hade rott uppför floden i mörkret. Inte ett ljud hördes ombord, endast ett svagt knirkande från århålen när årorna doppades i vattnet. Från en gränd utmed flodgatan bröts tystnaden av en druckens spruckna sång. Orden var på främmande tungomål och männen hade svårt att förstå dem. Så var det också känt att när friserna sjöng lät det som om de hade gröt i munnen. Den druckne stackaren tycktes ha svalt hela grötfatet.
Skeppen gled stilla in mot flodstranden och de långväga sjöfararna gjorde sig beredda att gå iland. Det var fortfarande mörkt, men månen låg bakom ljusa skyar och gav en skymt av staden. Männen spanade inåt land. En lång gata löpte utmed flodbädden och längre bort skymtade palissader och vakttorn. Stapelhusen anades i mörkret, liksom bryggorna och portarna i befästningen. Det var här, vid denna flod, som de rika köpmännen köpte och sålde sina varor. Emporium kallade de sin stad, som om Dorestad inte var gott nog. Det var väl till minne av kejsaren, Karl den store, som en gång styrt landet. Men nu var den store härskaren död sedan länge och hans son och efterträdare Ludvig den fromme hade inte faderns kraft och utstrålning. Frankerriket var försvagat av inbördes strider och om det inte varit för all denna oordning i landet hade danernas härförare, Harald Sigurdson, aldrig vågat anfalla.
Den reslige mannen stirrade inåt land medan han tyst gick uppför strandbrinken. Vin, smycken, keramik och utsäde fanns lagrade i stapelhusen, och innanför befästningen där köpmännen bodde borde han komma över rikligt med silver. Han skulle lasta sina skepp med dyrbarheter och återvända med lastutrymmena fulla. Med penningarna som bytet gav tänkte han sedan rusta en ännu större flotta och fortsätta till Birka. Så snart han intagit sin hemstad skulle han plundra, bränna och äntligen driva bort hedningarna. Det nya Birka skulle bli en plats endast för kristna. Harald Sigurdsons ansikte spändes och huden stramade kring kindknotorna. De ljusa blå ögonen drogs ihop i kyla. Han åtrådde makt, och snart skulle han ha tillräckligt med manskap och skepp för att inta hela Svearike.
Han hade härjat svårt i Frankerriket och ingen hade tillfogat honom något nederlag. I hans ägo fanns numera inte bara de bästa frankiska svärden utan också de nyaste och förnämsta förstörelsevapnen; katapulterna, eller kastmaskinerna som han kallade dem. De hade krossat allt motstånd hittills. Visserligen var Dorestad en av de största städerna i riket, men han hade förberett attacken noga. Redan dagen före hade han skickat sina kunskapare till staden för att förbereda anfallet. De hade klätt ut sig till köpmän och vandrat fram och åter längs köpgatan vid floden, uppför gränderna och till och med listat sig innanför Dorestads befästning. På näver som de haft gömda under tunikan tecknade de ned kartor över platsen. Därefter hade Harald låtit några av sina starkaste och mest försigkomna män lasta två stora timmervagnar på en pråm i floden. De hade angjort en liten vik nedströms inte långt från befästningen och sedan baxat upp vagnarna på land. Där täckte de noga över dem med halm tills de såg ut som stora höskrindor, spände för två oxar och drog lasset till en gård i närheten. När gårdsfolket visade sig gick Haralds män till anfall och högg ned dem. Bara några få togs till fånga för att användas som ledsagare.
Den frisiska gården som låg alldeles nedanför befästningen hade flera mindre uthus och en stor, rymlig lada. Männen rullade in vagnarna där, och skyddade från insyn satte de i lugn och ro samman kastmaskinerna. Till sist rev de ned den del av ladans halmtak som vette mot befästningen och drog maskinerna i läge. Vapnen laddades. Männen spände de hårt snodda repen till katapultarmen och krokade fast dem till vagnens lås. Ytterst på den väldiga katapulten lade de sedan stenkulan i skålen och täckte över med halm. När de var klara syntes intet spår av kastmaskinerna, bara två upphöjningar under den gyllengula halmen. Hålet i taket väckte heller ingen misstanke. Det var inte större än att det såg ut som om taket höll på att lagas. Ingen kunde ana att därinne gömdes fruktansvärda kastmaskiner som slungade skrot och stenkulor som inget annat vapen mäktade. Hittills hade Harald Sigurdson från Birka lyckats inta fyra befästningar tack vare dem. Han rätade på ryggen och såg förväntansfullt in mot staden. Stenkulorna skulle fara rätt igenom befästningen och folket därinnanför skulle inte ha en möjlighet att försvara sig. Det blänkte till av förnöjsamhet i hans kalla isblå ögon. Han hade tio skepp med tjugo man i varje. Dorestadsborna var redan dömda.
*
Estrid kände vaktens fuktiga, hårda händer på ryggen när hon omilt föstes in i ladan. Fotkedjan spändes och det högg till i såret vid ankeln. Ilsket vände hon sig om.
”Jag kan gå själv”, fräste hon och slog bort hans händer. Hennes blonda hår for in över ansiktet och han slet tag i det och ryckte till.
”Passa dig, trälkona”, snäste han och tryckte upp henne mot väggen. En kvävande smutsig lukt slog emot henne och hon ryggade. Huvudsvålen ömmade och hon grinade illa. Hon måste se till att vakta sin tunga. Att vara argsint hjälpte inte. Hon var ohjälpligt fången.
Gny och svordomar hördes runtom i rummet när trälarna hårdhänt kedjades fast vid tvärväggen. Som den simplaste boskap i stallet hölls de, trälarna, och ilskan rann åter Estrid i sinnet. Utan att tänka sig för spottade hon vakten i ansiktet. Till svar fick hon ett slag över munnen och hon måste uppbjuda alla sina krafter för att inte slå tillbaka. Nej, hon måste hålla sig lugn, annars skulle allt bara bli värre. Men hon hade ännu inte vant sig vid att vara fången, hade ännu inte riktigt förstått vad som hänt.
Uppbrottet, sveket, och så detta. En gång hade hon förestått ett värdshus i Birka och dragit i österled som så många andra svear. Och hon hade haft sina drömmar om kärlek, silver och framgång, men nu? Hon var trälinna och allt det hemska som skedde runtomkring var verklighet, hennes verklighet. Snart skulle hennes hår stubbas och den husbonde som köpte henne hade rätt att göra med henne vad han ville. Och om hon vägrade kunde han döda henne. Hon skulle inte ens få en egen grav. Varför hade hon lämnat Birka när Erik Bärnstenshandlare, den man som hon en gång delat sitt liv med, varnat henne? Han hade själv rest i österled och hon borde ha lyssnat när han avrått henne. Erik hade till och med vägrat låta henne ta med sig deras gemensamma barn. Nu förstod hon honom. Han hade fruktat både för hennes och barnets liv.
Estrid betraktade kedjan som fjättrade henne till väggen. Som en ogärningskvinna hölls hon! En stigande vanmakt blandades med ilska. När skulle hon återse de sina? Skulle hon någonsin komma tillbaka till Birka? Och Erik … Hur levde han nu utan henne? Hur gick det för honom och barnet? Rurik var fem vintrar gammal nu, en tillgiven och gladlynt pojke. Ändå hade hon lämnat honom, ja, dem båda. Tänk om hon aldrig skulle få se någon av dem igen? Dumdristig och obetänkt hade hon varit. Åh, denna äventyrslystnad! Den var starkare än hon själv, som en urkraft som fanns djupt därinne. När lockelsen efter det okända övermannat henne på samma gång som åtrån till en främling hade hon inte lyssnat och hon hade varit onåbar för kloka ord. Estrid kände kedjans kalla metall mot huden och suckade. Passionen och kärleken hade härtagit henne som en sjukdom och hon hade varit lycklig. Sådan fröjd som omgett varje skiftning i livet sedan hon äntligen blivit Orfrims kvinna. Så väldig var hans kraft, att hon besatt av kärlek hade rest iväg med honom. Han hade lockat henne, stått för det väsensskilda, det spännande och okända. Det okända? Bitterhet skuggade i hennes ansikte och armarna föll tungt efter sidorna. Den köpman som kommit till hennes skänkhus i Birka hade visat sig vara en man med många sinnen. Och hon hade låtit sig lockas och förledas. Förra gången hon anlänt till Aldeigjuborg hade hon varit full av glädje och förväntan, tills …
Nu var hon trälinna. Trälinna, en annan människas slav? Nej, hon kunde inte ta det till sig. Händerna darrade och kroppen skälvde. Hur hade det kunnat bli så? Den uslingen, den onde djävulen! I vredesmod knöt hon händerna tills huden vitnade och knogarna buktade under skinnet. Det fanns bara en utväg. Hon måste fly.
Någon stötte till henne och hon vände sig om.
”Det här ser illa ut”, sa den tjocke, undersätsige köpmannen som hon sett vänta på dem vid brofästet. Han synade hennes sår på ankeln och nickade åt vakten.
”Ta bort fotkedjan och lås fast henne kring den andra foten istället”, beordrade han. Sedan tog han själv fram ett tygstycke och lindade det hårt om såret. Förbryllad mötte hon hans blick. Han hade brytt sig om hennes skada. Var det av omtanke? Nej, i samma stund hon tänkt tanken förstod hon. Han månade om henne för att hon skulle säljas, kanske redan på marknaden nästa dag.