Det var sent på eftermiddagen när den gamla kvinnan hörde skriken på gården. Det kom larm från storstugan och hon såg spår av vagnshjul och främmande män som rörde sig på tunet. Hon saktade stegen och blev stående. Med ens varsnade hon ofärd och något sa henne att hon borde hålla sig borta. Var det daner igen, de uslingarna som plundrat gården året före? Fruktan kändes som en böld kring strupen och hon drog sig skrämd bakåt. Något hade hänt medan hon varit ute och vallat getterna. Efter en lång dag på ängsmarkerna hade hon hungrig och törstig vänt hem för middagssovlet. Men nu? Nej, hon måste iväg. Med låg röst kallade hon på djuren och skyndade tillbaka till skogen. Först vid de öppna ängsmarkerna på andra sidan skogslandet stannade hon trött och förvirrad. Hon måste invänta mörkret, innan dess vågade hon sig inte åter.
När det blev mörkt lämnade hon getterna ute på ängen och smög försiktigt tillbaka till gården. Ingen människa syntes till. I stugan, ladan och även i uthusen var det tomt. Inga spår av bonden och hans familj. Till och med kreaturen var borta. Rådvill blev hon stående. Inne i storstugan var golvluckan uppfläkt och allt av värde försvunnet. Det tycktes som ett rövarband plundrat gården men inte hunnit sätta den i brand. Kanske hade de blivit överraskade mitt i sin gärning? Gårdsfolket måste de ha tagit som trälar. En smärtsam övergivenhet kom över henne och hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Av bonden och hans hushåll tycktes bara hon ha blivit kvar.
Länge satt hon rådlös och stirrade framför sig tills hungern slutligen drev henne till handling. Det fanns fortfarande gott om mat i visthusboden. Hon borde stilla hungern och hämta nya krafter. Sedan kunde hon besluta vad hon skulle göra. Den gamla smög över tunet och in i boden. Hon såg sig om. I taket fanns rökta korvar och brödkakor, på golvet stod laggkärlen med kött och fisk. Hon reste sig på tå och tog ned så mycket hon kunde från stången och ur laggkärlen försåg hon sig rikligt med salt kött och fläsk. Fisk tyckte hon inte om så det fick vara. Lyckligtvis hade hon näverkorgen med sig och hon fyllde den till brädden och stoppade även kläderna fulla. Bäst att förse sig, tänkte gumman, ty hon visste inte när hon skulle komma över mat nästa gång. Underligt, funderade hon sedan, att rövarna inte tagit för sig. De tycktes inte ha behövt skaffning, det var väl danamän som bara var ute efter silver och trälar. Dessa barbarer, att ingen kunde döda dem, ja, utplåna dem från jordens yta!
Sorgsen slog sig den gamla ned och började spisa. Hon åt vad hon mäktade med och när hon väl fått tappen ur öltunnan drack hon stort. I förtvivlan blev ölet hennes tröst medan tankarna irrade och huvudet kändes tungt. Vart skulle hon bege sig, en ensam åldrig kvinna som hon? Hon kände ingen inne i Dorestad. Vem skulle ta emot henne? Övergivenheten kom över henne som en ond smärta och först när drycken börjat verka kände hon sig bättre till mods. Hon tömde ett krus till. Yr och sömnig gick hon för att lägga sig i storstugan, men när hon kommit halvvägs erinrade hon sig förskräckt vad som hänt där. Istället styrde hon stegen mot ladan. Därinne var det varmt och hon kunde sova gott i halmen, och hörde hon någon komma var det bara att krypa ned i höet.
Gumman fick upp dörren, trevade omkring i mörkret och klev allra högst upp på en halmkulle och lade sig ned. Där på en av de två upphöjningarna i halmen gjorde hon en liten grop åt sig och kröp ihop. Snart föll hon i tung sömn.
*
När trälfolket kedjats fast gick vakterna in i festhallen och blev borta en stund. Vid återkomsten hade de kött, bröd och frukt med sig. Trälarna trampade ivrigt och bligade längtansfyllt mot trågen. Efter tre dagar utan skaffning var de beredda att sluka allt som sattes fram åt dem och nu bjöds tillika festmat! Men knappt hade de fått ögonen på sovlet förrän dörren åter öppnades. Det hördes röster och ett väldigt buller, varpå två vakter blev synliga. Mellan sig rullade de en stor träkagge som de under stort larm ställde upp på golvet. De bankade tappen ur tunnan och slog upp en skopa till brädden. Sedan lät de träl efter träl dricka sig otörstig.
Det var nabid i tunnan och vakterna visste mycket väl att denna rusdryck fick den mest eländiga vänligt sinnad. Dessutom brukade den göra trälinnorna mer fogliga. När männen kom fram till Estrid tog hon visserligen emot skopan och låtsades dricka, men så snart de vänt ryggen till spottade hon ut drycken. Efter åren som skänkfru visste hon vad nabiden förde med sig. Hon måste se till att hålla tanken klar. Förr eller senare kunde det gagna henne.
Medan trälarna drack såg hon sig forskande omkring. Uthuset dit de förts luktade unket och hölls uppe av höga stolpar på ömse sidor om en liten eldstad i mitten. På golvet låg halm och några kraftiga stockar. Utmed väggarna löpte långbänkar och längst bort vid den motsatta tvärväggen syntes en avbalkning med plats för djuren. Det var som på gårdarna hemma på landet, tänkte hon, där fjäderfän och grisar måste inomhus för att skyddas mot varg och lo. Men just nu var djuren ute. Kanske skulle hönsen och griskultingarna komma in till natten eller så hölls de ute för att köpmännen var rädda för att trälarna skulle försöka nacka djuren.
Ladan var gammal och förfallen och Estrid sökte med blicken efter dörrar, takluckor eller öppningar i väggen. Någonstans borde hon kunna ta sig ut. Kunde hon lyfta regeln till dörren och fly om hon väl blev kvitt fotkedjan? Hon synade lämmeln i klykan och såg att den var bred och tung. Dessutom var dörren bevakad. Axlarna sjönk och hon svor tyst för sig själv. Om alla trälar gick samman då? De var tolv kvinnor, åtta karlar och två barn som forslats i båtar nedför floden och sedan förts iland vid Aldeigjuborg. Nu stod de här allihop, fastkedjade som simpla kreatur. Att ingen hade slagits och gjort motstånd! Om bara någon tog sig loss kunde han kanske befria de andra, och så kunde de tillsammans slå ned vakterna?
Estrid dröjde vid tanken och såg på sina medfångar. Flera tycktes uppgivna och andra hade redan druckit för mycket ur skopan. Nej, skulle hon klara sig ut ur ladan måste hon lita till sig själv. De som varit trälar i hela sitt liv hade för länge sedan gett upp. Men de andra, de tillfångatagna? En del hade hon talat med och hon ömkade dem djupt. De stackars irländarna från Dublin hade köpts och sålts flera gånger och trots att de gått som trälar i flera år grät de ännu efter de sina. De högkindade och kortväxta slaverna från skogarna hade hon inte kunnat samtala med. De talade ett språk hon inte förstod, men deras blickar uttryckte sådan oändlig sorg att hon vämjdes. Vad hade de inte fått utstå! Så blev hon varse att hon än en gång tänkte på de andra som om de var en annan grupp eller ett annat folkslag. Fortfarande var hon oförmögen att förstå sin egen olycka. Hon var också en av dem. Trälinna. Det var som om hon höll allt det som hänt så långt bort från sig själv hon kunde. Det ofattbara sveket, männen som tagit henne till fånga och sedan sålt henne … Minnesbilderna trängde sig på och hon märkte till sin förtrytelse att hon grät.
Slavhandel, det var sådant som gav rikedom. Den rusiske köpmannen som väntat vid bron hade säkert inte gett mer än några få marker för dem alla. På marknaden skulle han i sin tur begära minst det dubbla för både henne och de andra. Det var så han blivit rik, den uslingen. Handel med trälar gav mer än andra varor och hur mycket skulle de penningstinna köpmännen från Bagdad och Miklagård inte tänkas bjuda för henne? Estrid visste att de från Atil och Miklagård gärna tog ljushyade som slavinnor. Bara hon inte blev uppköpt av någon av dem. Då skulle hon stängas in i ett hus för att aldrig se dagsljuset igen. Dold bakom slöjor och vaktad av köpmannen och hans familj skulle hon framleva sitt liv som fånge och vara slav under männens lystnad. Nej, hon hade sett nog av detta. Det fick bara inte ske. Aldrig! Hon avbröts i sina tankar av en av vakterna som höll fram en bit bröd och ett köttstycke. Svulten tog hon emot sovlet och började tugga. Det var länge sedan de fått utspisning och hon måste se till att äta så mycket hon orkade. Tunnan med kött stod inte långt ifrån henne och när vakten vände sig om, böjde hon sig fram och slet hastigt till sig en bit till. Lika snabbt gömde hon köttstycket i kläderna. Färdkost, tänkte hon. Vad som än händer så måste jag fly.
Estrid måste ha slumrat till en stund för när hon vaknade skymde det i ladan, maten var uppäten och mjödet slut. Några av trälarna sov och flera av trälinnorna syntes inte till. Deras plats vid länkarna var tomma. Sömndrucken satte hon sig upp och försökte tänka. Jordgolvet kylde och hon frös en aning. Hon reste sig och blicken föll på vakten borta vid dörren. Han var kraftig och grovlemmad men kroppen ihopsjunken och ögonen glansiga. Troligen hade han druckit för mycket mjöd. Vid buller utifrån tunet stramade han upp sig och lade handen på svärdsfästet. Två vakter kom in. Estrid kände igen en av dem, den gänglige vakten med höknäsa som tryckt upp henne mot väggen.
”Där är hon”, nickade han åt kamraten och stegade fram.
”Köpmannen har sänt efter dig”, smilade han och låste upp länken kring fotleden. ”Vi behöver dig inne i festhallen, förstår du.”
Vakten tog tag i hennes hand och förde henne mot dörren.
Estrid anade oråd och slet till sig handen.
”Nej, nej, försök inte”, fräste han och greppet om hennes handled hårdnade. Hans smutsiga lukt slog emot henne och hon drog sig rysande bakåt. Men han följde efter henne och hon såg lystnaden i hans blick. I nästa ögonblick kände hon hans grova händer i urringningen.
”Jag borde ta dig själv först”, hörde hon honom mumla, men han hejdade sig när någon ropade utifrån.
”Vad håller du på med, din lurv? Kom in med flickan”, hördes en sträv röst och vakten drog hastigt åt sig händerna.
”Tro inte att jag är klar med dig än”, väste han i hennes öra i det han föste henne in i festhallen. ”Tids nog tar jag mitt.”
När Estrid kom in i salen möttes hon av skrål och högljudda mansröster. En väldig hall bredde ut sig framför henne och vid ett långbord, som sträckte sig från ena änden av salen till den andra, satt fullt med karlfolk. Hon kände igen köpmannen och några av hans vakter, men där fanns också stormän, bönder, krigare och handelsmän. Stora gobelänger hängde ned från taket och på golvet låg enris och halm. Några trälinnor gick runt i fotsid klädnad med krus och mattråg och borta vid eldstaden stod två kvinnor och rörde om i en jättelik kittel. Estrids blick sökte sig till bordet. Hon var fortfarande hungrig. Där stod tråg med fårbog och fläsk och det fanns öl och vin i kannorna. De grovt timrade bräderna var kladdiga av dryckjom och på faten låg några avätna köttben och brödkanter. Kvällsvarden tyckes långt liden. Så insåg hon det hon egentligen hela tiden vetat: Det var inte för skaffningens skull som hon förts in i festhallen. Vakten släppte sitt grepp och nickade åt köpmannen till.
Estrid tog osäkert några steg in i rummet. Hon visste hur fria män roade sig med trälinnorna, och om kvinnorna skulle säljas nästa dag tog männen för sig så mycket de kunde.
”Snart har jag dig på spettet”, ropade en drucken grovlemmad karl med hängbuk och tog tag i henne. Skrattande satte han ifrån sig kruset. Ölet skvätte, kruset välte och när han försökte räta upp det gjorde han en överhalning med kroppen och stöp.
”Rätt åt dig, lushund”, mumlade Estrid och tänkte i samma stund på hur närheten till en man kunde ha många skepnader. Det kunde vara ömhet, åtrå och gränslös kärlek. Samtidigt, hur nära fanns inte äcklet och vämjelsen när samma förtrolighet var oönskad?
Runtomkring henne var skrål, skratt och dunster. En karl såg lystet på henne och hon drog sig bort mot väggen. Med uppspärrade ögon stirrade hon inåt rummet. Salen låg i dunkel och hon hyste ett fåfängt hopp om att komma undan. En rödskäggig man vrålade till och gjorde hammartecknet över hornet innan han drack, en annan glodde stort på två köpmän som roade sig med en trälinna. De två männen var präktigt druckna och när en av dem snubblade till sprang kvinnan upp och flydde in i mörkret vid väggen. Männen försökte få tag på henne men hosorna låg som garnvindor kring knäna och efter några steg föll de omkull. Jublet steg och när de åter kom på fötter tog en gycklare och utbringade Frejs och fruktsamhetens skål.
För en stund trodde sig Estrid ha blivit bortglömd, men kände i nästa stund hur någon grep tag i henne bakifrån. Hon stelnade i en rysning och fick svårt att andas. Med ens kunde hon inte röra sig. Läpparna vitnade, tungan klibbade och hela hennes kropp skälvde. Främlingen trevade kring hennes bröst och en tung, slapp kropp trycktes mot hennes. Hjälplöst spanade hon ut i rummet efter en oreglad dörr, en öppen fönsterlucka – någonstans där hon kunde ta sig ut – men upptäckte ingen flyktväg. Den okände bakom henne lade armen om hennes liv och en hårig hand sökte sig innanför särken. Estrid skyggade och spände alla muskler i kroppen. Hon försökte dra sig undan. Männen i salen föreföll präktigt druckna och vakterna var inte helt nyktra de heller. Kanske kunde hon trots allt fly? Men mannens grepp hårdnade.
”Tål du inte manfolk kanske?” hördes hans gäckande röst i hennes öra. ”Men jag ska värma dig. Egentligen är du för fin för att säljas.”
Estrid försökte slita sig lös, men han höll henne hårt. Handen sökte sig till glipan mellan hennes bröst och kupades om det vita hullet. Så vände han henne mot sig och hon såg med ens vem det var. Det var den rusiske köpmannen med feta valkar på halsen, han som stått vid brofästet och slagit följe med dem mot festhallen. Han var handlaren som ägde henne och förmodligen skulle sälja henne nästa dag. Nu ville han roa sig med henne först.
Estrid tänkte på dem därhemma. Tänk om Erik och Rurik hade sett henne nu. Hon ville skrika, gallskrika över hela salen. Köpmannens ögon var glansiga och ett lystet leende for över hans ansikte. I nästa ögonblick kände hon hans mun mot sin och hur tungan sökte hennes. Hans ansikte var svettigt, andedräkten gisten och han hade pressat in sitt ena ben mellan hennes. Ett rysande äckel kom över henne och i en kraftansträngning slet hon sig loss. I nästa ögonblick sparkade hon till honom på smalbenen.
”Din satans trollpacka, det ska du få sona”, stönade han och grep tag i henne igen.
Svärjande drog han bort henne mot väggbänken och med en häftig handrörelse fick han ned henne på rygg. I nästa ögonblick var han över henne.
Estrid spjärnade emot, men han var för stark och tryckte henne hårt mot bänken. Hans andhämtning kom i snabba stötar och händerna var åter innanför kläderna. Estrid vred sig under honom, slog mot honom och stötte händerna mot hans bröst. Då lossade han plötsligt sitt grepp, drog efter andan och såg roat på henne.
”Skam vore att sälja dig”, mumlade han. ”En sådan kviga som du kan man roa sig med länge.”
Köpmannens skratt kom lågt och hånfullt, så bet han henne i halsen, slet klänningstyget åt sidan och blottade hennes barm. Girigt tog han in blicken av den vita, mjälla hyn, det runda och svällande, och han grep tag om hennes bröst och njöt av den varma tyngden i sina händer.
”Så sälj mig inte då”, flämtade Estrid och kämpade mot instinkten att skyla sig. Hon var inte fastkedjad, han hade tagit loss henne från bojorna och kanske kunde hon vinna tid om hon låtsades vara med på det som skedde. Hon höll fast hans blick vid sin och slet inte bort hans händer. Istället lät hon honom hållas och sköt prövande upp höften.
”Så sälj mig inte då”, upprepade hon och rörde sig under honom. ”Jag må vara trälinna, men en karl med din mannakraft får vi kvinnfolk leta efter.”
Köpmannen såg förvånat på henne men log sedan. Själv tyckte han att han såg ganska bra ut, och även om åldern syntes i hullet hade han ändå detta manliga som kvinnfolk eftertraktade. I hans ungdom hade kvinnorna varit som galna efter honom. Än åtrådde de honom, det var han säker på. Och visst hade hon väl glans i blicken, den ljushyade? Hennes rörelser var inte att ta miste på och det vittnade minsann om att han väckt hennes lust. I mjödrusets efterdyning kände han sig med ens överdådig. Hon hade rätt, kanske skulle han vänta med att sälja henne. Det borde han ha råd till. Nå, han fick se, först ville han njuta henne.
”Sa du mannakraft?” andades han in mot hennes mun och ögonen blänkte av åtrå. Hans håriga händer smekte hennes kropp, lekte och utforskade. ”Mannakraft”, upprepade köpmannen. ”Ja, kvinnorna brukar inte klaga”, skrattade han.
”En man som du kan väl både det ena och det andra”, sa Estrid ansträngt och försökte låta förbindlig.
”Ja, en god köpman är jag och med mitt svärd har jag gett många banehugg”, anförtrodde han. ”Men livets sötma är kvinnor.”
”Åja, nog är det väl silvret som lockar mest”, försökte Estrid avledande.
Köpmannens tyngd låg över henne och hon hade inte kraft nog att dra sig undan. Inte heller orkade hon stöta bort honom. Hon förmådde knappt tala. Med en kraftansträngning tog hon sats på nytt:
”Men även om du får mycket silver för mig, behöver du väl inte sälja mig genast, eller hur?” sa hon. ”Somt kan både brukas och bli bättre med tiden”, tillade hon underfundigt.
Köpmannen hejdade sig plötsligt.
”Du var mig en gäddkäft till kvinna. Nej du, när jag säljer dig är mitt beslut. Trälinnor finns det många av och jag kan ta mig en när jag vill.”
”Men en god frukt är bättre än en dålig. Du ska få se”, sa Estrid gäckande och drog ned hans huvud mot sitt. Så öppnade hon sin mun mot hans samtidigt som hon smekte honom retfullt över nacke och bröst. Hennes händer vandrade över hans kropp och hon tryckte sig hårt mot honom och lät handen glida nedåt. Mannen var hårig över bröstet och hon flätade gäckande fingrarna i hans hår. Sakta sökte hon sig nedåt, medan sinnet var spänt och hennes tankar annorstädes.
Hon hade märkt att väggbänken låg nära dörren. Om hon var snabb kunde hon kanske få upp regeln innan vakten hann se vad som hände. På något sätt måste hon försöka slita sig loss från köpmannen och springa. Men hur? Han var bred och otymplig och händerna redan långt uppe under kjolen. Och när han väl kommit in under hennes kläder tycktes han inte vilja slösa bort tiden med att vänslas. Flåsande tryckte han ned henne mot bänken och medan ena handen höll henne fast använde han den andra till att öppna sina kläder. Så vräkte han sig över henne och försökte jämka sig in.
”Inte så, låt mig hjälpa dig”, sa Estrid samtidigt som hennes hand fortsatte nedåt. När hon fann vad hon sökte rörde hon vid honom ömt och sinnligt tills han blev alldeles utom sig. Då lade hon sig tillrätta under honom och viskade: ”Kom!” Men hon släppte inte sitt grepp och i samma stund som han ville in vred hon runt. Hon vred till så hårt som om det varit byk och inte en karl hon hade i handen och kastade sig samtidigt med full kraft bakåt. Naglarna borrade sig fast, mannen skrek och de tumlade ned på golvet.
Estrid var först på fötter, riktade en spark mot den fallne och sprang sedan i ursinnig fart mot dörröppningen. Där fick hon flämtande upp regeln och innan vakten hunnit reagera hade hon slitit upp dörren. Utan att se sig om rusade hon ned mot vattnet. De hann inte stubba mitt hår, så ingen vet att jag är trälinna, tänkte hon. Men får de tag på mig, dödar de mig.