De hade dröjt för länge på stranden. Irriterat tecknade Harald åt sina män att bege sig mot fästningen. Anfallet måste ske tyst och snabbt annars skulle försvararna bli varnade. Bara med list och överraskning kunde en ort som Dorestad besegras.
Harald samlade sina skeppskarlar för att gå igenom planen och en sista gång studerade de kartorna över befästningen. Tjugo av männen lät han vara kvar för att vakta skeppen, de andra delade han in i fylkingar. De starka och nävenyttiga avdelades till kastmaskinerna, de övriga fick order om att närma sig palissaden från var sitt håll. De vigaste av dem försåg han med rep och krokar så att de smidigt skulle kunna ta sig uppför palissaden. Sedan var det bara för resten att följa efter.
Harald såg anfallet som en lyckad falkjakt. Bytet skulle inte hinna upptäcka hotet förrän det var för sent. Han undertryckte ett lågt, belåtet skratt. Med sitt kyliga intellekt hade han tänkt på allt och han visste att segern var hans. Nog skulle folket innanför befästningen få skäggen svedda, alltid. Han behövde inte ens blåsa lur som signal till attack. Hans mannar var så väl tränade att var och en visste vad den andre gjorde. Först när fylkingarna var redo att anfalla gemensamt tänkte han låta tända de tre tjärblossen. Signalen för attack.
Han såg sig om bland sina män, daner han fostrat till hårda strider. Tankfullt synade han vapnen, repen och krokarna och när han var klar nickade han och höjde armen. Männen följde honom tysta in i mörkret i riktning mot pålverket.
Ljudlöst smög de sig fram mellan träd och buskar. Kastspjuten, yxorna och svärden tyngde, och det hördes ett svagt gnidande ljud när pilkogren skavde mot ryggen. Haralds fylking tog av i riktning mot kastmaskinerna, de andra fortsatte åt var sitt håll.
Månen höll sig i doldom bak mörka skyar och männen kunde osedda smyga framåt. Så småningom nådde de den frisiska gården.
Torleif Svarte, en av dem som varit där tidigare på dagen, tecknade åt Harald att följa honom. Harald slöt upp tätt bakom och en barnslig nyfikenhet tändes i hans ögon. Kastmaskiner hade han brukat tidigare, men för första gången skulle han själv vara med och avlossa slungstenen. Nu tänkte han studera de nya katapultmaskinerna på nära håll.
Männen tog sig förbi gärdesgården och in på tunet. Husen låg i mörker och det enda som syntes var takens siluett mot den grå himlen. När månen för ett ögonblick kom fram såg det nästan spöklikt ut. Torvtaken tecknade sig spretigt taggiga mot himlen och tystnaden kring byggnaderna skrämde.
Männen lade sig ned på marken och spanade avvaktande ut över den öde gårdsplanen. En stund låg de alldeles stilla, och först sedan de förvissat sig om att platsen var övergiven sprang de snabbt fram till ladan. Inga skuggor, inga ljud och ingen rök. Allt föreföll öde. Ljudlöst smög de in till de övertäckta vagnarna och tog försiktigt bort lite halm vid repen. Mer behövdes inte, katapulterna var redan laddade.
De tvinnade repen var spända och de runda stenarna låg klara i skålen längst ut på katapultarmen, gömda under några bördor halm. Det var bara att skjuta.
Som av en händelse snarkade inte gumman denna natt. Andetagen kom lugna och rofyllda och ingen inne i ladan lade märke till dem. Den gamla sov tungt i halmen uppe i skålen och var djupt inne i en dröm där hon mindes sin ungdom. Klädd i sin vackra röda kjol mötte hon en ung man vid brunnen. Aldrig hade hon sett någon så vacker; det mörka håret, den fuktiga blicken och de brunbrända armarna som glänste i solen. När han hjälpte henne att ta upp vattnet böjde han sig fram och deras blickar möttes. Armarna nuddade vid varandra och beröringen tände en besynnerlig hetta inom henne. Smått förvirrad såg hon på honom och det kändes som om han såg rätt in i henne.
När han fått upp ämbaren slog de sig ned ett stycke bortom brunnen och blev sittande tätt intill varandra. De samtalade förtroligt och eftermiddagen hann bli sen när hon plötsligt insåg att hon borde ha varit tillbaka på gården för länge sedan. Motvilligt reste hon sig och i den stunden tog han hennes hand och drog henne intill sig. Ännu denna dag mindes hon den uppblossande elden och kyssen han gett henne. Hon kunde ha blivit hans i den stunden om de inte blivit störda av en bonde. Hans vagn stötte mot en sten och hölasset stjälpte alldeles bredvid dem. De hade fått halm över sig och i mörkret bland grässtråna kysste ynglingen henne igen.
Just då vaknade gumman ur drömmarna. Det tycktes som något rörde sig i halmen. Först tänkte hon på den stilige unge mannen och blev både het och röd om kinderna, men sedan blev hon varse verkligheten. Ladan låg i mörker och det som prasslat var nog råttor. Besviket slog hon ut med armarna och skrek för att skrämma bort odjuren. Men inget hände och istället rörde det sig häftigt under henne. I nästa stund kände hon ett våldsamt tryck mot bröstkorgen. Halmen kastades iväg åt alla håll och med ett stort brak flög hon till väders. Håret stod som en strut bakom nacken och vinden tog andan ur henne. Kjolen fladdrade och fläsk, korvar och brödkakor föll ut ur kläderna.
Hon hann inte bli rädd, knappast ens förvirrad, förrän hon befann sig i höjd med trädtopparna. Då blev upplevelsen för stark och hon svimmade.
*
Innanför Dorestads befästningsmurar hade vakterna just denna kväll gått hårt åt vintunnorna. Visst hade de bevakat fästningen som de skulle, men när allt tycktes lugnt och timmen sen hade flera av dem samlats i ett av vakttornen för att språkas vid en stund. Vinkrusen tömdes, och snart utgöt de sig om allt från sådd och skörd till kvinnor. De djärvaste dristade sig till och med att tala nedsättande om kejsaren. Då spratt den yngste av dem, en finnig yngling från en gård i Flandern, till och fick ett räddhågset uttryck i ögonen. Han hade nyligen upptagits i Ludvig den frommes krigarfölje och hade fått lära sig att man inte fick skända kejsaren. Som den försiktige bondson han var trodde han att det kunde bli farligt. Kanske fanns det spejare bland dem och då löpte man risk att bli hängd som förrädare. Nej, han ville inte sitta i detta äventyrliga sällskap, då var det bättre att gå vakt. Så Odd gick ut på ännu en vaktrunda.
Han började på träbron innanför palissaden där bågskyttarna höll till och fortsatte upp till det andra vakttornet. Där var det lugnt och mannen som höll vakt vaggade sömnigt kroppen fram och åter.
”Odd, kan du inte ta mitt pass?” hälsade han och såg sömndrucken på den nyanlände. Men Odd svarade inte. Han hade fått syn på tre tjärbloss i mörkret.
”Vem tänder tjärbloss så här dags?” frågade han oroligt vänd mot kamraten. Denne, som druckit både vin och öl denna kväll, var föga road av vad som skedde därutanför.
”Det är väl någon som letar kvinnfolk”, svarade han lojt.
”Med tre tjärbloss?”
”Då letar han väl efter tre fruntimmer”, föreslog vakten som ville sova och inte störas av ovidkommande ting. ”Om det inte är tre kvinnor som letar efter en karl”, lade han till med ett flin.
”Äsch”, fräste Odd vresigt. ”Det måste ha varit en signal!”
Men vakten bara grymtade och tog sluddrigt upp en liten frisisk folkvisa. Odd såg oroligt ut mot hägnaderna och fälten nedanför. Där låg en gård med flera uthus, och alldeles vid vägkanten … Rörde det sig inte bland buskarna? Jo, nu var han säker. Han måste larma de andra. Odd böjde sig fram för att ruska om vakten men hörde i detsamma ett märkligt ljud.
Något runt och mörkt kom farande mot fästningen och tog mark alldeles framför pålverket samtidigt som ett märkligt bylte flög in över palissaden och blev hängande på en av pålarna. Bondsonen trodde inte sina ögon.
”Det hänger en kärring i palissaden”, sa han förbryllad.
”Kan tro det”, svarade vakten.
Så hördes ett ritschande ljud, som när tyg går sönder, följt av en duns.
”Nu föll hon ned”, konstaterade den finnige.
”Ja, uppåt kan hon inte falla”, genmälde vakten.
”Hon är nog död”, fortsatte bondsonen.
”Borde hon vara”, tyckte vakten.
Ett kort ögonblick var det tyst, sedan tog Odd åter till orda.
”Det hänger en fläskkorv i kjolfållen”, sa han förvånat.
”Äh, det är nog skinkorna”, sa vakten och fnissade.
Odd stirrade. Gumman rörde på sig. Omtöcknad försökte hon sätta sig upp. Just som hon tog sig om huvudet hördes ett öronbedövande dån och en stenkula splittrade palissaden.
”En kärring till”, grinade vakten.
Men då fick bondsonen Odd nog. Han slet till sig den drucknes signalhorn och blåste. Men det var så dags. Larmet från fienden kunde ha väckt de döda och befolkningen var redan på fötter.
Det var mörkt i ladan och ingen av männen hade lagt märke till den sovande gumman uppe på halmen. Förvånade bligade de efter den skrikande stenkulan och undrade vad som stod på. Men de såg inget och återupptog arbetet vid katapulterna. Än spände de repen, än laddade de skålen med tunga stenkulor eller skrot. Ibland svor de över de otympliga maskinerna, men när de hörde braken och såg hur pålverket splittrades steg humöret.
Harald Sigurdson tänkte i en kort stund av oro att han borde ha nöjt sig med att plundra stapelhusen nere vid hamnen. Å andra sidan visste han att mynt, silver, vapen och annat dyrbart var sådant som förvarades innanför befästningarna. Därför hade han också avstått från att ladda kastmaskinerna med bränne. Staden skulle tas utan eld.
Medan Harald och hans män sköt med kastmaskinerna tog sig de två andra fylkingarna uppför befästningen. Den ena gruppen leddes av bågskyttarna, den andra av männen med repen och järnkrokarna. Helge Benlös hette den man som var bäst till att bruka repen. Han var lång och mager och hade ett slätt ansikte med gles skäggväxt. Även om han inte såg ut att vara mycket till karl, var han starkare än de flesta. Männen kallade honom gycklande för Benlös, ty det sades att i hans kropp fanns inget annat än brosk och muskler och inte många hade överlevt ett vapenskifte med honom.
Nu högg han fast den första järnkroken i de nedersta timren i pålverket. När den första kroken satt gott fast klättrade han uppåt längs repknutarna och hakade i ett nytt järn. Så gjorde han tills han var så högt uppe att han kunde svinga sig över palissaden. Men först hävde han sig försiktigt upp med armarna och såg sig om, och när han märkte att där inte var någon ryckte han två gånger i repen som tecken på att de andra kunde följa efter. Det dröjde inte länge förrän hela fylkingen stod manstark uppe på befästningsverket tätt tryckta mot palissaden. Nedanför sig såg de små timrade hus, gator och gränder och vid ett litet torg syntes ett torn och en kyrka. Helge Benlös kände sig full av tillförsikt. Dorestadsborna var sedan länge kristna och liksom anglerna trodde de att Gud vaktade skatterna åt dem. Sålunda förvarade de alla dyrbarheter i kyrkobyggnaderna. Därför rådde aldrig någon osäkerhet om vart man skulle bege sig. På sina plundringståg tog Helge Benlös alltid den snabbaste vägen till kyrkan.
Även på andra sidan befästningsverket var turen med Haralds män och utan att förlora en enda av de sina tog de sig in över pålverket. Men där mötte de häftigt motstånd. På träbron kom män i brynjor emot dem med höjda svärd. Nordmännen bildade genast sköldmur och försvararnas kastspjut och pilar studsade på sköldbucklorna eller borrade sig fast i träet. Nu närmade sig de anfallande kyrkan från två håll, samtidigt som stenkulorna slog upp stora hål i palissaden. Larmet skapade stor förvirring och män, kvinnor och barn rusade ut på gatorna i stor skräck. På de svarta sköldarna igenkände friserna danerna och vid denna upptäckt flydde befolkningen brådstörtat. Vikingarna var fruktade stridsmän, sedda som oövervinnliga och de bet ifrån sig som hade de sänts av djävulen själv. Känt var att även om motståndarna var fler högg hedningarna ihjäl alla omkring sig, och det sades att de aldrig gav sig förrän de blivit av med både huvud och armar. Och hade nordmännen väl lyckats ta sig in i en befästning plundrade de och våldtog utan måtta. Somliga dödade de, andra tog de som slavar. Då var det klokast att fly.
Några modiga friser bjöd visserligen danerna motstånd, men de som inte fick ett kastspjut genom kroppen föll snart för yxhugg och svärd. Och i mörkret sökte sig kvinnorna tyst ut på fälten och gömde sig i det höga gräset eller i hässjorna. Endast där kunde de hoppas på att undgå nidingarna.
Uppe i tornen blev de druckna vakterna genast nedhuggna och Harald och hans män nådde utan större manspillan torget och kyrkan. Väl där slog de sig fram till förråden, där de girigt rövade åt sig mynt, smycken och kyrkans silversaker. Några av munkarna flydde med reliker, kandelabrar och silverbägare gömda under manteln, och Helge Benlös spottade mellan skäggstråna och sa att de som var högst i värdighet oftast var de första att fly.
Danerna hade tagit med sig jutesäckar som de fyllde med så mycket gods de orkade bära och lastade dem sedan på släpor och kärror. En vagn som var fullastad med vintunnor tog de med häst och allt.
Vid altaret inne i kyrkan låg en vackert illuminerad bibel med pärmar i silver och guld. Helge Benlös, som var stark i nyporna, rev loss bladen men behöll de dyrbara pärmarna, som han stack innanför skjortan. Fast det skavde hårt tyckte han att det skavde skönt. Guldet och silvret kunde smeden därhemma göra många fina smycken av.
När Helge rusade ut ur kyrkan väntade en fris på honom med spikklubban höjd.
”Gud ser dig!” ropade Benlös skarpt och när frisen tittade upp fick han en vikinganäve under hakan och stöp.
Uppe i det östra vakttornet var den finnige bondsonen ännu i livet. När han och vakten åsett hur vikingarna stormade in i staden gjorde de sig redo att möta fienden.
”Slå ihjäl lusskäggen!” sluddrade vakten halvvaken och drog svärdet ur skidan så häftigt att han stöp. Så hickade han ljudligt några gånger och blev sedan tyst. Odd å andra sidan hade drabbats av stor skälva. Händerna lydde honom inte och han kunde varken hålla i svärd eller pilbåge. Varje gång en stenkula ven in mot palissaden knäböjde han förtvivlat, gjorde korstecken och höll pannan hårt tryckt mot golvet och bad. När danerna bligade upp mot östra försvarstornet såg de därför ingen och inte heller kom det pilar eller kastspjut därifrån. Sålunda tog de detta som tecken på att alla var döda däruppe, och Odd kunde ostört ägna sig åt sina böner. Länge hörde han skriken nedifrån torget och hur timmerverket splittrades, men han vågade inte titta. Först när beskjutningen upphört ställde han sig försiktigt på knä och kikade ut mellan springorna i palissaden.
De försvarare som fortfarande bjöd motstånd hällde tjära och osläckt kalk på angriparna, men danerna höll sköldarna ovanför huvudet och lät sig inte hejdas. Väl innanför befästningen högg de ned dem som stod i vägen och rusade sedan runt bland husen för att plundra. Andra trängde sig in i stugorna och letade kvinnfolk.
Odd bleknade, skälvan i händerna tilltog och han blev alldeles våt av svett. Då kände han plötsligt något mot sitt knä och ryckte förskräckt till. En mager, knotig hand försökte gripa tag i hans rock, och han genomled några ögonblick av fasa innan han märkte vem det var. Då log han. Den torra, lilla gumman med de vida kjolarna levde fortfarande. Hur var det möjligt? Hon tycktes bara ha tappat pusten efter den vådliga luftfärden. Den gamla stönade ynkligt och gned sin mörbultade kropp. Odd lade snabbt handen över hennes mun.
”Scchhh”, viskade han. ”Inte ett ljud. Danerna har gått till anfall. Vi måste gömma oss här, därnere blir vi nedhuggna.”
Den gamla darrade i förfäran och Odd slog beskyddande armarna om henne. Så satt de tätt tryckta intill varandra medan striden böljade fram och åter nedanför dem. Men ingen sköt pilar, kastade spjut eller ansåg det lönt att storma tornet. Danerna hade också upphört att beskjuta fästningen med kastmaskinerna, ty det fanns redan hål nog i palissaden. Nu var det silver och kvinnor som Harald och hans män var ute efter. Så medan segrarna hade fullt bry med att fylla sina säckar och fiendens vagnar med byte kunde Odd och gumman oskadda blicka ned på vad som hände.
Öl- och vintunnor bars ut på torget, matförråden länsades och skräckslagna kvinnor som inte hunnit ut på fälten drogs fram ur sina gömslen. Karlarna, som inte haft kvinnfolk hos sig sedan flottan avseglat från Britannien ville ta dem till fånga, men då sa Harald ifrån. Om de inte skyndade sig ut ur staden kunde fienden komma över kastmaskinerna och skära av vägen till skeppen. Denna gång fanns inte heller plats för trälinnor i båtarna. Tids nog, när de nådde Birka, skulle de få ta igen vad de gått miste om.
När Harald såg att vagnarna var fullastade signalerade han till reträtt och motvilligt släppte männen kvinnorna och påbörjade återtåget, medan Harald och hans vapendragare drog sig mot ladan och i hast tog ned kastmaskinerna. Mödosamt lastade de dem på kärror och fick ned dem till floden, samtidigt som en av fylkingarna uppehöll de få försvarare som fortfarande gjorde motstånd. Till slut lämnade danerna staden. Lika hastigt som de stormat den, lika snabbt gav de sig iväg.
När de kommit en bit utanför fästningen blickade Harald tillbaka på den plundrade köpstaden. Inte mycket återstod av det kraftiga befästningsverket. Stenkulorna hade slagit hål på palissaden och av försvarstornen var det bara det östra som undgått förstörelse. En ilning av hänförelse for genom hans kropp och han började skratta. Högre och högre skrattade han tills axlarna skakade och ansiktet skälvde i häftiga okontrollerade ryckningar. Han hade besegrat Dorestad, den mäktigaste staden i norr. Då skulle han också kunna inta Birka. Visserligen skyddades svearnas stad av en palissad i vattnet och hade en hög stadsvall med vakttorn inåt land. Även borgberget där Birkaborna byggt sig en fästning skulle bli svårt att inta. Men han visste mycket väl var stadens garnison höll till och även om krigarna där var de bästa och mest vältränade i hela Svearike skulle det gå att övermanna dem med list.
Han såg sig om. Det hade börjat ljusna vid horisonten och dagbräckningen var nära. De måste ut på havet innan fienden med härpilar och vårdkasar samlat kustbefolkningen till motattack. I hastig rodd lämnade nordmännen floden och först när skeppen för fyllda segel styrde ut på havet släppte spänningen. Männen började skratta och sjunga och Harald Sigurdson ställde sig vid framstammen på sitt drakskepp och höjde ölkaggen.
”Den Allsmäktige var med oss idag. Låtom oss tacka honom!”
Under jubel lät han tunnan gå runt och medan männen drack log han. Hans folk hade visat sig vara överlägsna krigare, starka, vältränade och samordnade. Det hade tagit flera år, men nu hade han äntligen skepp och folk nog att inta Birka.
”Krigare och fränder, hör här”, fortsatte han. ”Med lätthet har vi plundrat Dorestad. Nu finns inte längre skäl att vänta. Innan sommaren är liden ska vi ha tagit över makten i Birka!”