I det östra vakttornet hörde Odd hur fienden drog bort. När han var säker på att ingen av dem gömde sig kvar hävde han sig försiktigt upp. Först då blev han varse ödeläggelsen och kände med ens ett häftigt illamående. På torget låg flera döda och säckar och kistor hade vräkts ut och länsats på sitt innehåll. Han drog några djupa andetag i ett försök att bli kvitt yrseln och hjälpte sedan gumman på fötter. Varsamt stödde han henne nedför trapporna och ut på torget. Han såg sig om. Några kvinnor hade vågat sig ut ur sina gömställen och stod tysta och rödgråtna medan barnen hulkande klängde vid deras kjolar. En äldre man sneddade över torget mot en av de fallna, och några försvarare som undgått danernas pilar sprang fram till de sårade.
Vaktmanskapet var nedgjort och ingen av Odds kamrater hade överlevt. Framför honom låg staden plundrad. En hund skällde övergivet och en gråstrimmig katt skyndade bort från torget och in i en av gränderna. Många grät, andra talade med lågmälda röster, annars var det märkligt tyst. Gumman stönade och ömkade sig för varje steg hon tog och Odd lade varsamt armen om henne. Han måste se till att ta hand om den gamla och förbinda hennes sår. Det föreföll som om hela hennes kropp värkte. Men så med ens tystnade hon och böjde sig ned. På marken låg en bibel. Hon tog upp den och märkte att den var helt utan blad. Bara pärmen med silvret och alla guldinläggningar var kvar. Hon vägde den en stund i handen, så syntes ett leende i den gamlas ansikte.
”Det här är vår räddning”, mumlade hon.
”Räddning?”
”Ja, du förstår, jag har gått som husfru på gården här utanför, men danerna har dräpt min husbonde och allt hans folk. Det enda jag har kvar är mina getter i skogen. Så finner jag detta!”
Det glittrade till i gummans ögon när hon höll upp pärmen.
”Se! Gud har varit god mot mig. Denna skatt ger mig silver nog att städsla folk och köpa djur till gården.”
Odd såg tankfull ut.
”Ja, men det blir inte lätt.”
”Nog vet jag att jag inte kan sköta gården ensam, men inte hade du väl tänkt bli kvar i vakttornet?”
Då log den finnige ynglingen för första gången på hela dagen. Att strida låg honom inte i sinnet och vad brydde han sig om det nu. Varför skulle han vara krigsfolk hos kejsaren när han kunde ta över en frisisk gård?
*
Från Adelsö i svearnas rike kunde man se skeppen utanför Birka som ett gytter av segel och master. Kung Björn på Hovgården brukade varje dag gå ut på udden för att njuta den synen. Ju fler skepp, desto fler köpmän i staden och hans dröm var att göra Birka till den största handelsorten i norr. Enligt hans frände Erik Bärnstenshandlare hade han redan lyckats och vännen borde veta. Han hade seglat i både västerled och österled och visste vad han talade om. Ändå hade kungen lite svårt att tro det.
”Ska vi sätta igång jakten, Ers Majestät?” Bue Hårfager, en av kungens närmaste svenner, kom upp på kungaterrassen. ”Jaktlaget är redo och falkenerarna klara.”
Kungen reste sig och blickade ut över tunet. Nedanför terrassen hade männen redan suttit upp på sina hästar och hundarna gläfste ivrigt. Erik Bärnstenshandlare såg upp mot terrassen och kungen gav bundsförvanten ett snabbt ögonkast.
Erik hade svårt att hålla hästen stilla och blicken glödde. Fränden tycktes lika otålig som vanligt. Kungen log för sig själv och vände sig mot jaktsvennen.
”Männen tycks redo, så låt oss börja då”, sa han och höjde beslutsamt handen. Svennerna blåste i lur, en falkenerare kastade upp sin falk, och hundarna jagade med ilskna ska upp villebrådet. Med ens bröts stillheten och jaktlaget satte av i full galopp.
Erik följde falken med blicken, såg den lyfta mot himlen och väntade lugnt på att den skulle nå sin högsta höjd och sedan störtdyka. Då först tänkte han mana på hästen och rida efter. Det skulle bli en krävande ritt bland träd och buskar och då kunde det vara lätt att tappa bort fågeln. Erik ville helst veta var både falken och bytet befann sig innan han började jakten.
Han lyfte blicken och hann precis se fågeln liksom vända i luften innan den dök. I nästa ögonblick hördes vassa fågelskrän och ljudet av flaxande vingar. Vid vattnet fick han syn på tranan som försökte undkomma. Han satte hälarna i hästens sidor och reste sig i stigbyglarna. Den vilda ritten gick över stigar, rotvältor och hala stenhällar, längs alarna och snåren vid stranden och förbi hamnen och gravkullarna. Så nådde fåglarna skogen och det såg ut som om tranan skulle undkomma. Men ovanför en glänta där den syntes tydligt mot det ljusa gräset högg falken. Erik satte efter. Han måste finna tranan innan falken själv tog hand om den. Visserligen var kungens jaktfalkar väl tränade, men det gällde att vara framme i tid. En gång hade han varit med om att falken vägrat att lämna ifrån sig sitt byte för att jaktlaget kommit för sent. Den fågeln hade inte återvänt till falkeneraren. Det var en stor förlust och ägaren krävde ersättning för både bytet och falken. Men med tanke på att svältkost och bur väntade var det kanske inte att undra på att fågeln valt friheten.
Egentligen var det ett under att en jaktfalk alls kunde tränas till att släppa ifrån sig sitt byte.
Erik hörde vingslag, såg sig om och upptäckte falken. Han manade på hästen och kröp ihop över manen. När han nådde fram var han andfådd och när han gled ned från hästryggen höll han på att snubbla i ivern. Försiktigt närmade han sig rovfågeln. Den betraktade honom med sin vassa, skarpa blick och höll kvar bytet men när Erik lockade med ett köttstycke släppte den. I samma stund hörde han kungens ryttare bakom sig. De höll in hästarna och Erik reste sig.
”Inte dåligt byte på så kort tid.”
Bue Hårfager nickade.
”Undrar om åskådarna hann se något innan jakten var över”, funderade han och såg i riktning mot kungaterrassen.
”De som ville se mycket blod blev nog besvikna. Men vi får väl skicka ut fler jaktfalkar”, föreslog Erik.
”Sååå? Menar du det? Tål du verkligen att se blod, fjunskägg?” skrattade kungasvennen.
Erik blev blossande röd och kände vreden komma. I ett ögonblick av harm sökte handen mot svärdet, men i sista stund besinnade han sig. Han kunde inte börja slåss med en av kungens svenner, än mindre utmana honom på holmgång. Men förtrytelsen brände. Alltsedan den dag då Estrid farit iväg med köpmannen från Aldeigjuborg och lämnat honom därhemma med Rurik, hade folk drivit gäck med honom. Vilket fjunskägg till karl som inte kämpat om sin kvinna utan låtit henne fara i österled, hånade somliga. Andra gick till och med så långt att de hädade honom och kallade honom karl i kvinnokläder. Eriks käkmuskler stramade. Hur skulle han någonsin kunna förklara att hans enda möjlighet att få Estrid tillbaka var att låta henne fara? Han hade själv varit österut och visste att där skulle en kvinna snart möta svårigheter och motgångar och då skulle hon längta efter honom. I längden kunde hon inte heller vara utan sitt barn. Därför hade han varit så noga med att hon skulle lämna Rurik hos honom. Det var det bästa sättet att få henne tillbaka, tyckte han.
Varför trodde människor alltid att problem löstes bäst med vapen? Om han utmanat Orfrim, köpmannen, på holmgång hade han aldrig kunnat vinna henne tillbaka. För så vapenduglig var han att Orfrim skulle fått sin bane. Och det skulle Estrid aldrig ha förlåtit honom. Nu var han viss om att hon en dag skulle återvända till Birka. Så gott kände han henne efter deras många år tillsammans. Men han hade inte räknat med kamraternas hån. Han var ändå en rik köpman som vunnit många segrar i både västerled och österled. Och så plötsligt detta förpestade okvädingsord: fjunskägg!
Erik spottade i marken och satte efter ryttarna som vänt tillbaka mot Hovgården. Förr eller senare skulle Birkaborna minsann få se vilken vapenduglig karl han var. Kanske stundade den dagen förr än de anade.
Erik hade ännu inte hunnit tala med kung Björn om det rykte han hört. En frisisk köpman hade berättat att danerna plundrat Dorestad. Det lät illavarslande. Om det talet var sant, fanns det kanske också risk för anfall på Birka. Då måste han se till att rusta garnisonen och delta i stadens försvar. I Birka fanns rika köpmän och mycket undangömt silver, och även om de kristna var besegrade i grunden kunde man aldrig gå fri från sjörövare. Och danerna hade hotat Birka förr, liksom de kristna gjort.
Erik drog sig till minnes hur han och Estrid för bara några vintrar sedan stridit mot kristsärkarna. Det var under den tid då munken Ansgar predikade i staden och några anhängare av den nya läran hade velat ta över makten på Björkö. Då hade kung Björn sånär blivit dödad i ett bakhåll, men tack vare Eriks och Estrids krigslist hade överfallet misslyckats. Sedan den dagen var kungen och Erik dryckesbröder och de brukade också jaga och spela bräde tillsammans.
Efter två vintrar i Birka återvände Ansgar till Hamburg-Bremen och i hans ställe kom biskop Gautbert och brorsonen Nithard. Men inte heller de hade haft stor lycka med sig. Hårdnackat hade hedningarna motsatt sig den nya tron och till slut gått till angrepp mot prästgården. Det var då, inte långt efter det att Birkaborna plundrat gården, som Estrid hade gett sig av. Erik svor till. Han borde ha gjort henne till sin hustru som han tänkt, vid vårblotet innan han for ut i härnad. Men giftermålet hade inte blivit av och sedan hade han blivit borta så länge i västerled att hon hann förälska sig i den där Orfrim. När Erik sedan återvänt som en välbärgad man med tanken att gifta sig med henne var det för sent.
Hans hemkomst timade så olyckligt att just då hade ingen mänsklig varelse kunnat tala henne tillrätta. Hon var inte förälskad, nej, hon var besatt av denne översvallande främling som till och med hade fått en ekstam att slå en kullerbytta om han bara försökt. Orfrim, puuh!
I alla fall hade Erik lovat att vänta på henne i ett år. Nu var nästan hela året lidet och han hade inte hört av henne. Skulle hon inte komma tillbaka trots allt? Ett liv utan Estrid? Men han saknade ju henne! Tanken på att hon delade sitt liv med köpmannen fick honom bister och avog till sinnes och under det år som gått hade han inte varit till glädje för någon. Han ångrade också att han lovat ta över värdshuset. I skänkrummet hörde han dagligen köpmännens tal om lyckad handel i främmande länder och han blev nedslagen av allt detta prat. Hellre hade han gått i viking och drivit köpmanskap än arbetat i ett värdshus. Dessutom var det här han upplevde känslan av att man baktalade honom. Om det inte varit för löftet till Estrid hade han gett sig av för länge sedan men återvände hon inte innan hösten så var han fri.
Tack och lov att han hade Rurik. Pojken var lättsam, skrattade ofta, och så liten han var brukade Erik ta med honom överallt. Ibland fiskade de eller var ute med båten. Och även om han inte var mer än fyra vintrar gammal hade Erik tränat honom i simning.
Ofta hade Estrids fränka, Sigfrid, hand om honom, men helst uppehöll han sig i värdshuset där han sprang ärenden eller lekte med småpojkarna ute på gården. Rurik tycktes ha mer glädje av skänkhuset än Erik själv. Att hålla värdshus roade honom inte, att göra samma göromål varje dag tråkade helt enkelt ut honom. Vilka vikingafärder hade han inte kunnat få till stånd med silvret han skaffat under åren i härnad! Istället gick han i skänkhuset och serverade öl. Det var som att trampa i gröt och kåda. Nej, hellre äventyr och utmaningar i främmande länder! Det var sådant som höll honom vid gott mod.
Nu när prästfolket lämnat staden, fanns inte heller några kristna att kämpa emot. En liten kristen församling var allt som återstod av kejsarens mission i Birka och Hergeir, Birkas hövitsman, tycktes ha blivit en from och blid man. Efter att prästgården plundrats skickade kejsaren inte heller några nya missionärer. Nordborna härjade Frankerrikets kuster och kejsaren hade väl nog med att slå ned hedningarna i sitt eget rike. Dessutom fanns det kanske inte fler munkar som vågade den farliga resan till världens ände. Så i Birka hände inte mycket. Det blev sommar, höst, vinter och vår och uppe i vakttornen utmed stadsvallen gäspade vakterna och spelade tärning istället för att spana efter fiender, och i garnisonen nedanför borgen tränade soldaterna lojt för strid och vapenskiften som aldrig tycktes bli av.
Liksom Erik var även kung Björn smått uttråkad och under det senaste året hade han inte ens deltagit i falkjakterna, utan bara sett på dem uppifrån kungaterrassen. På Hovgården satt han mest och drömde om stordåd i fjärran länder. Tillsammans med Erik brukade han skrodera och göra upp stora planer för framtiden, men något mer än drömmar tycktes det inte bli. Sedan Hans Majestät förlorat sin hustru och ett av sina barn i sotsäng sistlidna höst, hade han inte varit att känna igen. Han talade mycket men gjorde inget och allt tycktes honom likgiltigt.
Erik hade kommit att hålla av Hans Majestät och att kungen numera mest satt med näsan i mjödhornet bekymrade honom. Därtill åt kung Björn som en oxe och hade blivit så rund att magen tronade som en kulle långt utanför byxlinningen. En dag hade en av svennerna frågat vem som låg höglagd där, men då hade kungen härsknat till och svennen sånär mist livet. Sedan den dagen åt kung Björn lite mindre och han började även med armhävningar som han utförde varje dag utom när det onda satte till. Hans Majestät hade nämligen fått krämpor och vid gråväder drabbades han av en molande värk i lederna. Ibland steg han inte upp ur bolstren på hela dagen och det hände att när Erik kom på besök måste han vänta tills kungen klätt på sig. Inte ens trälinnorna behagade honom som förr. Hans lust hade falnat och förmågan likaså. Till slut hade en trälinna sagt sin herre något som han hade mycket svårt att glömma.
”Är det inte lustigt med män”, hade hon yttrat, ”att ju mindre deras förmåga, desto mer vill de till. Varför sysslar ni då inte hellre med annat?”
Efter detta låg kungen till sängs i en hel vecka och Erik oroade sig mycket över honom. Till slut föreslog han att kungen skulle köpa några nya trälinnor eftersom sommarmarknaderna inte var långt borta, och vad kunde vara bättre än att välkomna solen och värmen med nya slavinnor? Då tvinnade kungen munskägget, kliade sig över magen och reste sig från högsätet. Hela hans ansikte sprack upp i ett lyckligt leende.
”Inget felas mig. Nej, det är visst. Jag har bara haft samma trälinnor för länge, så är det”, sa han lättad och skålade muntert i både öl och mjöd. För säkerhets skull tog han även fram en kanna fruktvin och tömde den också innan han lade armen om bundsförvanten och förtroendefullt viskade:
”Jag ska köpa en trälinna till dig med. Och sedan drar vi i härnad.”
Erik nickade bifall och när svennerna några timmar senare kom in för att röja vid bordet, fann de kungen snarkande i högsätet och bärnstenshandlaren sovande med huvudet mellan händerna. Något sa dem att männen tagit ett stort beslut, men de visste inte riktigt vad.
Erik drog på munnen vid minnet men blev sedan allvarlig igen. Han funderade på vad kungen skulle säga om det som hänt i Dorestad. Den staden låg inte många dagsresor från Björkö. Vilken ort skulle plundras nästa gång? Birka? Måtte kung Björn ta hotet på allvar.
Erik red in på Hovgården, satt av och lät en av svennerna ta hand om hästen. Därefter gick han tankfull upp på kungaterrassen. Kungen hälsade honom hjärtligt men brydde sig inte om att ta ned fötterna från balustraden.
Tillsammans såg de på den avslutande falkjakten och när kung Björn beordrade fram fruktvinet, tyckte Erik det hade blivit dags att tala.
”Det har berättats mig att danerna anfallit Dorestad”, började han.
”Igen? Ja, ja, det är ju en rik handelsstad”, genmälde kungen. ”Fast Birka, det säger jag dig, är både vackrare och rikare.” Men så tänkte han efter en aning och såg med ens bekymrad ut. ”Tror du de där rövarbanden fortsätter till Birka?”
”Så är det, Ers Majestät. Danerna kommer inte att nöja sig med Dorestad. Snart vill de plundra Birka också.”
”Birka, varför det? Om de redan skövlat Dorestad behöver de inte mer silver.”
”Kanske inte, men framgång föder nya drömmar. Folket här i Birka är rikare än de som bor i Dorestad.”
”Det är sant, men har kunskaparna haft något att förtälja? Har de sett skeppsfolket rusta eller siktat en flotta till havs?”
”Nej, inte än …” Erik dröjde med svaret, måste medge för sig själv att han inte hade mycket att berätta. Inga skepp hade synts till, inget varsel, inte ett endaste järtecken. Ändå denna obestämbara, gnagande känsla.
”Men vad får dig då att oroas, frände?” Kungen tvinnade sitt munhår och kardade runt fingrarna i skägget. Han kanske skulle klippa och kamma det annorlunda än hittills. Kvinnfolk tyckte om karlar som var måna om sitt utseende. Han hade mött en man från norr som haft vaxade mustascher som gick uppåt. Tänk om han skulle pröva det?
”Jag tror att danerna kommer att söka sig nya platser att plundra”, svarade Erik. ”Det är en känsla jag har, Ers Majestät. Enligt min mening borde vi förstärka pålverket i vattnet och palissaden uppe på borgberget.”
”För en känslas skull? Nej, Erik, nog för att jag hört folk kalla dig fjunskägg, men än har du väl inte blivit sejdkvinna?” skrattade kungen. ”Aldrig har vi väl haft det så bra i Birka som nu och bara jag får mina nya trälinnor så …”
Erik förstod att denna dag skulle inget få kungen att lyssna. Hans Majestät var noga med att få pålitlig information och tyckte inte om att höra på rykten. Det bästa var att skaffa sig mer kunskap om vad som var i görningen innan han talade med kungen igen. Han vände sig mot kung Björn och låtsades se förnärmad ut.
”Nej, än har jag inte blivit sejdkvinna, men låt oss skicka efter en. Hon kan kanske säga oss hur det går med både staden och de nya trälinnorna.”
Kungen bullrade förtjust och lutade sig fram.
”Ja, men glöm staden. Det är trälinnorna jag vill höra om!”
Erik nickade, höjde hornet och drack ur. Så reste han sig och tecknade snabbt en grann kvinnokropp med bägge händer. Därpå höjde han handen till hälsning och var borta.
Kungen satt kvar på kungaterrassen och såg långt efter honom. En sejdkvinna. Varför inte? Hon kunde se in i framtiden och på så vis kunde han förbereda sig på vad som timade. Säkert kände hon också någon klok gumma som kunde hjälpa honom med pålitliga örter. Om det kom flera nya trälinnor till Hovgården så … Någon ny smälek ville han inte vara med om. Hans Majestät tog ned fötterna från balustraden, tömde vinkannan i botten och kallade på sina svenner. Det började bli kyligt och han ville in till värmen på Hovgården.
I båten på väg tillbaka mot Björkö kom Erik att tänka på Toste, Estrids förstfödde. Den gossen hade han nästan sett som sin egen son och de hade levt tillsammans alla tre innan han seglat iväg i härnad. Men under tiden han var i västerled försvann pojken. Alla trodde att Toste var drunknad, fast när Erik återvänt till Birka tyckte han sig se pojken i folkvimlet. Han sprang efter, men förlorade honom ur sikte. Efter den händelsen hade han beslutat sig för att söka efter barnet. Så länge isen bar hade han letat på öarna i trakten, men efter en tid började han misströsta. Ingen hade sett pojken, ingen hade hört något, och alla tog för givet att han var drunknad. Men Erik vägrade ge upp hoppet. Toste var inte död. Kanske hade någon rövat bort honom för att göra honom till träl? Sådant hade hänt tidigare. Ju mer Erik tänkte på saken, desto mer övertygad blev han. Toste levde. Och än var det inte för sent att finna honom.
*
Estrid sprang flåsande nedför slänten. Andnöden trängde strupen och det smärtade i bröstet. En båt! Hon måste få tag på en båt! Om hon bara kom ut på floden borde hon kunna bli av med de förföljande köpmännen och vakterna. I bakgrunden hörde hon deras upprörda röster, men hon vågade inte se sig om. Springa, bara springa så fort hon förmådde, allt annat var oviktigt. På Volchov och Lodozhkafloden skulle hon tvingas kämpa i de starka strömmarna, men om hon bara hittade en lätt liten lodja skulle hon orka ta sig fram.
Stranden var vattensjuk och gyttjig och hon sjönk ned i slammet. Hade ingen dragit upp sin båt någonstans? Det brukade alltid finnas någon vid stranden. Förtvivlan steg upp inom henne och ångesten högg som knivar. Skinnskorna var blöta och gyttjan stänkte. Hon löpte som om förföljarna varit på armslängds avstånd från henne och blicken spanade oroligt utmed strandkanten. Bara en endaste välsignad båt! Måtte hon få syn på en! Där, vid flodstranden, såg hon en av slavernas farkoster. Hon fick krafter på nytt och nu var det som om fötterna inte ens nuddade marken.
De upprörda rösterna och skriken kom allt närmare men hon tog dem inte till sig. Istället kastade hon sig fram, lösgjorde repet och sköt med all kraft ut båten i floden. Skrovet gungade till och hon gled nästan av, men så fick hon in kroppen över relingen och kunde häva sig ombord.
Hennes första tanke var att ligga kvar nere på toften och vila, men så insåg hon att strömmen skulle ta henne i riktning mot rusernas kvarter vid stranden. Hon måste ro allt hon mäktade för att komma utom synhåll. Först då skulle hon vara räddad. För stunden. Men de skulle fortsätta att jaga henne, det visste hon, för köpmannen hade trott sig kunna få bra betalt för henne. Hon var tvingad att skaffa sig ett gott försprång.
Blöt och skälvande slog hon sig ned på toften och började ro. Bröstkorgen hävde sig tungt och hon hade svårt att få luft. Språngmarschen hade tagit på hennes krafter och hon fick ingen tyngd bakom årorna. Ilska blandad med sorg trängde fram som tårar i ögonen. Om de fick tag på henne nu skulle de döda henne för att hindra andra att fly. Inte hade hon velat detta. Aldrig att hon drömt om att hamna i denna mara. Och det var den man hon älskat och givit sig hän åt som hade svikit henne. Om det inte varit för honom och hennes fantasier och drömmar så …
Ilskan gav henne nya krafter och lodjan drev hastigt fram genom vattnet. Hon försökte tänka på att varje årtag tog henne längre bort från den man hon hatade och styrkan inom henne växte. Inte hade hon någonsin kunnat ana, ens kunnat drömma om, att det skulle gå så här? Hur kunde en människa ha så många skepnader?
Hela kvällen och hela natten rodde Estrid och under de ljusa gryningstimmarna gick hennes tankar till det som hon varit med om. Allt det onda och förfärliga. Borde hon inte ha förstått tidigare vad som höll på att hända? Hon var utmattad och tankarna irrade. Volchovflodens strömmar ändrade långsamt riktning och blev stridare. Lodjan krängde och båtens hastighet ökade, men hon märkte det inte. Visst hade hon hört om fallen och de strida strömmarna och att det behövdes lots i de här vattnen, men bristen på sömn och de senaste dygnens upplevelser tog överhanden. Estrids huvud sjönk ned mot bröstet och hon fick svårt att hålla kvar årorna. Jag får inte somna, tänkte hon. Jag måste ro in till stranden. Men huvudet tyngde och armarna sjönk. Hon rodde som i dvala och hennes tankar var långt borta. Det började porla under båten och drog och sög under skrovet. Men Estrid var inte längre i nuet. Utmattad och yr gick hennes tankar till det som hänt henne sedan hon lämnat Birka.