Hade Orfrim förändrats eller var det bara som Estrid fått för sig? En god sydvästlig vind hade fört dem genom skärgården över varjagernas hav mot Gårdarike och när de närmade sig floden Neva tycktes han fortfarande vid gott lynne. Besättningen skämtade och skrattade och stämningen var lättsam, ja, närmast uppsluppen ombord. Då hade Orfrim varit den ömsinte och pratglade man hon blivit så förälskad i och de hade haft mycket att tala om. Men så en dag var det som om han fjärmade sig. Utan att hon förstod varför tycktes det som om hans blick drogs inåt och liksom svartnade och han blev tyst och grubblande. För var dag de närmade sig Gårdarike kändes han alltmer avlägsen.
Estrid blev osäker. Hans mörka ögon vandrade ofta ut över vattnet och när han såg på henne var blicken forskande och brydd. Hade hon gjort eller sagt något hon inte borde, eller oroade han sig för hemkomsten? Kanske var han orolig över hur hon skulle klara sig i öst?
Så var det naturligtvis; hans tankar rörde deras stundande liv i Aldeigjuborg. Som nu var tog han med sig en kvinna från främmande land och de var inte ens gifta. Måhända gjorde han sig också bekymmer över hur hon skulle tas emot av hans släktingar och hur hon skulle finna sig tillrätta i det nya landet? Hon smålog lite för sig själv. Orfrim var alltid omtänksam och mån om hennes bästa. Faktum var att det som fått henne att ge sig hän i denna äventyrliga kärlek inte var så mycket hans skönhet som hans värme och omtanke. Om hon var ledsen försökte han trösta henne, frös hon var han där med varmt kläde och var hon opasslig såg han till att försöka bota henne med varma drycker och örter. Det var hans kärleksfulla omsorger som fått henne att resa till Gårdarike. Att följa en sådan man i kärleken var inget stort vågspel. Och äntligen hade hon följt sina känslor istället för att välja tryggheten och det förutsägbara.
Hon såg bort mot honom där han satt på sjömanskistan.
”Orfrim, jag är inte rädd för det som väntar i ditt land. Om vi hade mötts i Birka eller Aldeigjuborg, vad spelar det för roll? Med dig kan jag bo i en jordkula och ändå vara lycklig”, sa hon och sträckte ut handen mot honom. Han tog den och smekte henne lätt över kinden.
”Se där”, sa han och pekade. ”Föröver har du Ladoga. Det finns ingen vackrare sjö i världen. Den ska vi segla på tills vi når Volchovfloden och Aldeigjuborg. Du kommer älska min stad, jag lovar. Den är så vacker att jag skulle vilja ge dig den i gåva!”
Skrattrynkor syntes i hela ansiktet och han lutade sig fram och kysste henne. Estrids ögon fick en varm glans. Nej, hon hade misstagit sig, han var fortfarande den Orfrim hon älskade. Tystlåtenheten och tungsintheten hade lämnat honom. Kanske var det bara att han hade varit orolig över något? Eller måhända hade hon inbillat sig, osäker som hon var i en ny främmande miljö. Nej, Orfrim var hennes och en som alla skulle avundas henne. Den hon valt att följa i österled var en mogen man med osäkerheten och ungdomen bakom sig.
Hon såg kärleksfullt på honom. Bäst tyckte hon om hans ögon som glittrade okynnigt eller brann mörka och intensiva. Ibland kunde blicken svartna och ögonen hårdna, något som skrämde henne, men så log han mot henne och ögonen fick glans och liv igen.
Estrid tröttnade aldrig på att vara med honom. De skrattade och var allvarliga tillsammans, de njöt varandras kroppar och närhet. Det fanns en kraft mellan dem som nästan skrämde, som gav dem djupa, förtätade stunder av kärlek. För detta hade hon lämnat Birka – men hon visste att för att uppnå lycka måste man också riskera det som var invant och tryggt. De som aldrig tordes något var de som blev bittra och olyckliga. Nej, aldrig att hon skulle ångra att hon vågat denna resa, aldrig någonsin.
Det hon för stunden saknade mest var inte dem därhemma, utan sina kärleksstunder med Orfrim. De hade varit så länge ute på havet och inte haft möjlighet att dra sig undan. De hade varit på väg i mer än ett halvt månvarv i ett skepp med en besättning på tolv man. De tog inte land på nätterna utan försökte sova ombord, och när hon inte fick de andra karlarnas skägg och armbågar i ansiktet vaknade hon av deras snarkningar. Både hon och Orfrim var retliga av brist på sömn. Kanske var det den egna tröttheten och saknaden av närhet som fått honom att kännas så långt borta. Hon måste uthärda ännu en tid, men sedan!
Estrid vände sitt ansikte mot vinden och lät håret blåsa fritt. Hon och Orfrim skulle leva tillsammans i Aldeigjuborg. Som hon såg fram emot det. Först skulle de bli tvungna att bo hos hans släktingar, men så snart han kunde skulle han köpa ett eget hus åt dem båda, hade han sagt. Estrid smålog lite för sig själv. Vinden rufsade om håret men hon lät det vara. Tyst betraktade hon det mörka glittrande vattnet och lyssnade till det stilla knarrandet från skeppsborden. Hon kände saltet och doften av havet och vände sig lycklig mot Orfrim. Han log mot henne och nöp henne retfullt i kinden.
”Aj!” protesterade hon.
”Jag blir galen utan dig”, sa han och kysste henne när han trodde ingen såg. ”Jag vill ha dig. Hur ska vi kunna vänta tills vi når land?”
”Det går inte”, sa Estrid bestämt.
”Jaså? Akta dig”, retades Orfrim.
”Nu, här? Jamen, då faller du överbord”, skrattade Estrid.
”Och du med”, sa Orfrim.
”Nej. Du, inte jag.”
Orfrim skakade roat på huvudet. Under två vintrar hade han upplevt det slags hänförelse som andra kanske aldrig någonsin fick vara med om. Med Estrid var det som om allt fick ljus, och sådant som var svårt och mörkt förvandlades till något möjligt och föränderligt. Och aldrig att de kom ihop sig, trätte och munhöggs. De höll fred och kunde språka med varandra om allt. Att det gått illa med hans kvinnor tidigare måste ha berott på dem, inte på honom. Men hade det inte varit för det som hänt därhemma hade han kanske heller aldrig kommit iväg till Birka – och då hade han inte mött Estrid.
Han betraktade hennes hår som flög för vinden, yvigt, blont och vilt. Det var som en bild av henne själv. I värdshuset som hon drev tillsammans med sin fränka, Sigfrid, var det alltid fullt med folk. Estrid spred trivsel kring sig och fick människor i sin närhet att må bra. Männen tyckte om henne och hon lockade och utmanade dem utan att vara medveten om det själv. Han såg bort mot henne och ilningar av vällust drev färgen till hans ansikte. Som han åtrådde henne, dyrkade henne och innerst inne fruktade att en gång mista henne …
Därför hade han inte heller tordats berätta allt.
Orfrims axlar sjönk och med ens kände han sig illa till mods. Inte för att han farit med osanning, han hade bara inte förtalt henne allt. Tids nog skulle hon få veta. Och då skulle han försäkra henne det han sagt så ofta förr: att han älskade henne och ville äga henne för alltid.
Estrid hade visserligen endast lovat honom att stanna ett år, sedan måste hon återvända till Rurik, sitt barn därhemma. Först därefter skulle hon besluta om sin framtid. Men det skulle inte bli så. Hon var hans och ingen annan skulle få äga henne. Aldrig. Någonsin.
Orfrim såg på den unga sveakvinnan som hängde över relingen med det ljusa håret som en oryktad hästman kring ansiktet. Han log åt hennes oskuldsfullhet. Hur kunde hon tro att en köpman från Gårdarike tog med sig en kvinna från främmande land för att sedan låta henne fara tillbaka? Enligt islams heliga bok måste kvinnan lyda mannen och hans – inte hennes vilja – skulle råda. Hon var hans nu. Och vilken risk hade han inte tagit som fört med sig en kvinna av ett folk med månggudadyrkan. Han kunde bli utstött bland dem därhemma. Det visade hur mycket han höll av henne. Visserligen skulle han aldrig gifta sig med henne, för enligt sin religion kunde han inte ingå äktenskap med en kvinna av en annan tro, men han hade rätt att ha henne som frilla. Så kunde de träffas och vara nära varandra ändå. Kanske skulle det bli svårt för henne till en början, men han hyste ingen tvekan om att hon skulle göra honom till viljes. Hans far från staden Atil vid det stora havet i öst var en av dem som spridit Muhammeds lära bland köpmansfamiljerna i Aldeigjuborg. När hon fick veta om hans bakgrund skulle hon säkert förstå att i hemstaden måste han leva det stränga liv som förväntades av honom. Och att inte bara han själv utan även hans nya kvinna måste följa de österländska sedvänjorna.
När de lämnat floden Neva bakom sig och seglade ut på Ladogasjön kunde inte Estrid hålla sig längre. Hon hade hoppats på att Brynolf, skepparen, skulle göra strandhugg så att hon kunnat sätta sig bakom en buske, men han tycktes alltför ivrig att nå ut på öppna vattnet. Och männen behövde ju inte hänga utanför relingen för att göra sitt. Det var bara i motvind som de kunde få problem.
Estrid drog sig föröver där hon skymd av råseglet krängde upp kjolen. När ingen såg lutade hon sig långt utanför relingen med händerna stadigt om relingskanten. Hon hade hållit sig så länge att just i denna stund var detta lycka och lättnad och hon skrattade till. Så med ens kom det till henne att hon inte haft sin blödning på länge. Hon kunde väl ändå inte …? Tänk om det var så att hon bar Orfrims barn! Tanken gjorde henne ouppmärksam och när båten krängde till höll hon på att falla i vattnet. Med möda hävde hon sig upp och balanserade ett ögonblick med bakdelen mot relingskanten. I nästa stund vräkte en vindil upp kjolen och blottade hennes kön utan att hon hade någon möjlighet att skyla sig. För en kort stund såg varje man ombord det han helst ville se, innan hon rodnande fick ned kjolen. Hon vände bort blicken och låtsades som intet, men det var redan för sent.
”Du delar väl med dig, Orfrim!” sa Brynolf med ett grin och gav fränden ett menande ögonkast.
”En sådan gryta får inte koka torrt”, anmärkte en annan.
Orfrim som sett vad som hänt reste sig häftigt och sprang fram till Estrid. Utan ett ord smällde han till henne hårt över ansiktet.
”Vad tar du dig till?” väste han sammanbitet och såg hotfullt på henne. Estrid satt stum i förfäran och plötsligt slog han till henne igen. ”Lova mig att det aldrig händer igen. Lova!”
Så vände han sig bort och satte handen för ansiktet. Med stora kliv banade han sedan väg akteröver och satte sig långt bort från henne.
Estrid såg efter honom. Tyst böjde hon sig över relingen och tvättade blodet ur ansiktet. Förödmjukelsen bländade upp i ögonen, stockade i halsen och slog ut som flammor över kinden. Han hade slagit henne inför alla. Vad hade hänt? Han hade aldrig burit hand på henne tidigare. Hon sjönk ned mot skeppsborden med huvudet mellan händerna. En obestämbar oro svällde och stegrades och blev till frost i vinden. Orfrim, var han inte den man hon trott honom vara?
Under dagarna som följde var Orfrim som vanligt och Estrid kom på sig själv med att tänka att det som skett nog alls icke hänt. Han hade aldrig slagit henne, allt var ett misstag. Men så när de seglade in i Volchovfloden och närmade sig Aldeigjuborg fördunklades hans sinne ånyo. Ögonen svartnade och han var åter fjärran på ett mystiskt, skrämmande sätt. Estrid blev orolig och det var först sent på eftermiddagen när de omväxlande rott och seglat genom ett oändligt slättlandskap som hans ögon plötsligt fick liv och glans igen.
”Se”, utropade han och pekade inåt land. ”Aldeigjuborg, äntligen!”
Estrid reste sig. Långt föröver såg hon att det gröna monotona slättlandskapet förvandlades. Vid stranden ovanför floden skymtade klungor av grå timmerhus omgivna av träd och buskar, och ännu längre bort uppe på en höjd anade hon en palissad.
”Estrid, se, är det inte vackert? Och här finns ruser, slaver, ester och slovener, ja, folk från hela världen. Det är till dem som vi från öst säljer vårt silver.”
Vi från öst? Varför sa han så? Fjärmade han sig redan från henne och Birka? Dröjande lyfte hon blicken inåt land. Där låg den, rusernas, slavernas och köpmännens stad i öster, Aldeigjuborg, den gamla staden. Framför henne delade sig Volchovflodens rostbruna vatten i två flodarmar. Vid den ena stranden syntes bryggor och några mindre båtar vid ett skeppsvarv, vid den andra badade några pojkar vid strandkanten. Inte långt därifrån guppade en lodja och två köpmansskepp. På en liten klappbro sköljde en grupp kvinnor sin tvätt, och bakom dem reste sig jordvallen med sin träpalissad. Landskapet var flackt, men en bedövande grönska sände sitt skira ljus över staden och stränderna.
”Se, är det inte en gåva från Allah”, sa Orfrim lyckligt och vände sig till Estrid. Hans brunbrända ansikte strålade av glädje och han svalde och förblev tyst en lång stund. ”Ingen annanstans kan du se något så storslaget!” fortsatte han och gav henne en kram.
Hennes ögon mötte hans och hon såg att de åter var milda och ljusa. Orfrim var sig själv igen, tack och lov. Han måste ha trott att hon höll på att falla överbord när hon satt på relingen med kroppen långt utanför båten. Det måste ha varit därför, i rädsla, som han slagit henne.
”Din stad är inte lik Birka, men ljuset och grönskan är det skönaste jag sett”, sa hon leende.
Även Brynolf Skeppare, som Orfrim lärt känna i Aldeigjuborg för många vintrar sedan, log och mannarna dröjde länge med årorna i vattnet. De tog in bilden av den lilla staden, liksom smakade på den, och ögonen glittrade förväntansfullt. Men strax tog strömmen tag i båten och de fick hastigt lägga kraft bakom årbladen igen.
”Gott att äntligen få gå iland”, tyckte en man lika brun i huden som flodens vatten.
”Det blir värdshuset ikväll”, inflikade en annan.
”Åja, säg nu som det är, det är kvinnfolk du vill ha”, vidtog en tredje.
Vinden förde med sig lukten av djur och trampad mylla och genom pålverket trängde stadens ljud av gnisslande kärror, sorl och larm. Där var rop och skratt, hundskall, knirkande brunnsvinglar och släpor. Långt borta hördes får bräka, ett barn som skrek och slammer från en smedja. Röken från ässjan steg mot himlen, sänkte sig och drev bort över floden. Aldeigjuborg, rusernas och slavernas stad. Det var här som Estrid skulle leva samman med Orfrim och det var här som Brynolf och Orfrim skulle driva sin handel.
Orfrims eget köpmanskap i Birka hade inte gått så bra, och det var då som Brynolf hade övertalat honom att resa tillbaka österut för att tjäna sitt silver där. Måtte det lyckas denna gång. Kanske kunde Orfrim skapa grunden för en lyckosam handel här med glas, tyger och skinn och sedan utvidga sitt köpmanskap till Birka, så att han kunde följa med henne hem igen. Estrid drömde sig bort. Om hon hjälpte honom skulle det måhända gå. Hon knöt sina händer hårt. Tänk om de kunde lyckas! Hon hade redan glömt att han slagit henne.
Inne i staden varsnade invånarna att ett främmande köpskepp närmade sig bryggorna. Män, kvinnor och barn skyndade ned mot stranden och spanade ut mot flodens mitt. Där syntes den klinkbyggda båten med råseglet surrat och männen på plats vid årorna. Männen ombord gjorde sig beredda att lägga till.
Orfrim sneglade osäkert in mot land. Fanns hans familj där för att ta emot honom? Om han ändå förmått sig att tala med Estrid tidigare. När han väl steg iland skulle alla känna igen honom och inom kort skulle hustrun och barnen veta att han var tillbaka. Hur skulle de ta emot Estrid? Nog för att det var hans rätt att ha många hustrur och frillor, men Olga, hans senaste gifte, förväntade sig säkert inte att han skulle ha med sig en kvinna från Svearike. Å andra sidan tänkte han lugna henne med löften om att dela sin tid lika mellan dem. Sin första hustru Elena ville han helst inte tänka på, henne hade han länge försökt glömma.
En grupp förväntansfulla barn kom glammande ut på bryggan tätt följda av sina mödrar. Han såg noga på dem. Fanns Boris och Nikita där, hans söner med hustrun Elena? Tio och tolv år borde de vara nu. När han varit i den åldern sprang han jämt ut på bryggorna för att se när köpmännen steg iland. Där. Ett mörkt rufsigt hår och ett glatt pojkleende bland alla de andra. Nikita! Hans blickar sökte sig oroligt bort mot Estrid. Hon satt tyst och glodde stort på pojken. Så såg han vad hon just varsnat. Han själv och Nikita var så lika att ingen någonsin behövde tvivla på att de var far och son.
Orfrim mötte Estrids förbryllade blick. I nästa ögonblick sprack pojkens ansikte upp i ett glatt leende och hans rop hördes vida.
”Pappa, pappa!” ropade han och Orfrims ansikte hettade. Hustrun Olga och det yngsta barnet Boris kom springande strax bakom. Orfrim kände Estrids ofärdsblickar som en bisvärm i nacken.
Varför, varför hade han inte haft modet att tala med henne tidigare?
*
Kung Björn tvinnade sin vaxade mustasch och betraktade trälföljet på väg bort mot torget där auktionen skulle äga rum. Han fick lite bivax på fingrarna och tog diskret upp sin sidennäsduk och torkade av händerna. Han var ovan vid sin nya munprydnad och hade ännu inte lärt sig hur mycket vax han skulle ta. Det hördes rop borta från trälföljet och han såg upp.
Slavarna föstes fram mellan marknadsstånden, noggrant påpassade av vakterna. Männen, kvinnorna och barnen var fastkedjade vid varandra och de såg sig ängsligt omkring. Vem skulle bli deras nästa husbonde och till vilken gård och till vilket land skulle de säljas denna gång? Ägaren, en gänglig, rödnäst man med vadmalsrock och granna hosor, kunde ha låtit följet ta en annan väg, men han ville visa upp trälarna. På så vis lockade han fler till auktionen och fick fart på budgivningen.
Marknadsplatsen var redan välbesökt och ljudet av röster, prat och skratt hördes mellan stånden. Så här på försommaren fanns det mycket att köpa. Många hade tillbringat vintern med att väva och snida och såg fram emot att byta till sig utländska varor, andra ville bara ha silver. I marknadsstånden på huvudgatan låg vackert vävda bonader, handarbeten, konstfullt snidade träskålar, halsband och armringar, närmare vattnet till hade folk från öarna runtomkring seglat in med fisk, utsäde och grönsaker. Kung Björn som denna dag valt att promenera bland folket stannade då och då till framför borden med smycken och glaspärlor. Vackra ting tilltalade honom och han hade länge funderat på att bygga ut smedjan och pärlverkstaden hemma på Hovgården. Hans håg stod framförallt till fina spännen i guld och silver med konstfärdigt utförda filigranarbeten. Till detta arbete behövdes god syn och flinka händer och de små trälbarnen brukade vara duktiga på sådant. Han hade själv flera i sin verkstad och han tyckte det var väl att de gjorde nytta för sig och inte sprang omkring och gjorde ofog. Trälbarn tyckte dessutom ofta att det var roligt att arbeta. En vuxen träl kunde man däremot aldrig lita på och en trälinna först efter att hon blivit ordentligt kuvad. Helst skulle man göra dem havande, då sprang de inte långt.
I detsamma hördes ett mäktigt brummande och kungen snodde runt. Ögonen vidgades och han måste sätta handen för munnen i pur förvåning. Strax bakom honom gick en djurtämjare med en stor björn i kedja. Det var en väldig björnhanne som en lång, tanig man just fått att gå på bakbenen. Kungen glodde stort. Det såg så dråpligt ut att han inte kunde låta bli att skratta och hans munterhet stegrades när djurtämjaren även lyckades få björnen att göra kullerbyttor.
Kung Björn som ofta brukade ha gycklare hos sig hade på sistone tröttnat på dem eftersom de ständigt uppförde samma konster. Länge hade han funderat på vad han skulle göra med detta, ty roa sig det ville han. Nu kom idén till honom, ren och klar som en vårbäck. Tänk vilka upptåg som stundade om han bara kunde köpa björnen! Fingrarna tvinnade mustaschen en extra gång varpå kungen skred till handling.
”Vilken björn! Låt mig få köpa den”, sa han ivrigt i det han tog fram sin penningpung och började räkna mynten.
Björntämjaren såg förvånat på honom.
”Och dig med”, lade kungen till och lade trettio glänsande dirhamer i den taniges hand. Denne bleknade, svalde och såg villrådigt på kungen alltmedan Hans Majestäts svenner utbytte menade blickar.
”Jag är på väg norröver för att medverka i en del uppvisningar. Inte kan jag avbryta färden nu”, svarade tämjaren brydd och blickade längtansfyllt på mynten.
”Äh, var det inget annat”, sa kungen lättad, tog upp en ny penningpung och hällde över även de mynten i mannens utsträckta hand. Denna gång låg där både guld- och silvermynt i näven och björntämjaren tappade både andning och tal.
”Stanna hos mig i år, sedan kan du fortsätta resan”, fortsatte kungen ivrigt. ”Din björn vill jag ha på Hovgården till allas glädje. Till nästa marknad är du fri att gå vart du vill.”
Mannen lät blicken vandra mellan Hans Majestät och björnen utan att få fram ett ljud. Bakom honom harklade sig kungens svenner och såg oroligt på varandra. Skulle det nu komma farliga rovdjur till Hovgården också, bara för att kungen skulle ha något att leka med? Och vem skulle ta hand om besten när kung Björn reste runt i riket? Som om kungen läst hirdens tankar vände han sig om och sa till sina svenner:
”När jag rider runt bland gårdarna ute i riket är björnen i er vård. Se då till att han får god mat och sköt honom väl. Vid mitt hov ska vi inte bara ha den bästa maten och det bästa folket i Svearike. Jag vill också att folk från öst och väst ska kunna roa sig och minnas sina besök här hos mig. Tänk, björndans vid gycklaraftnarna! Och sedan trälinnor till alla och envar. Säg inte annat än att mina gäster på Hovgården trakteras på bästa sätt.”
Svennerna nickade hövligt och såg ned i marken samtidigt som kungen kom att erinra sig varför han besökt marknaden. Han skulle köpa nya trälinnor. Snabbt beordrade han svennerna att ta hand om björnen och fortsatte sedan till auktionen.
”Här har man sett fram emot en afton med en ny trälinna, och så får vi den här besten att se till”, muttrade en av svennerna som hette Godfred.
”Som om inte jaktfalkarna och papegojorna är underhållning nog. Hans Majestäts leklynne tröttar ut mig”, tyckte kamraten.
”Vi får väl släppa lös björnen så han äter upp de andra djuren”, föreslog Godfred.
”Och tar oss till efterrätt”, grimaserade bundsförvanten.
Björntämjaren såg på dem med förnärmad blick.
”Min björn äter myror, kvistar och bär. Honom kan man minsann inte utspisa med vad som helst!”
Svennerna utbytte hastiga blickar. Kanske skulle de inte bara få besvär med björnen utan med björntämjaren också.
När kungen nådde fram till podiet hade Kolbein Halte, Birkamarknadernas obestridde hövding, redan begynt auktionen. Uppe på den höga plattformen förevisades trälarna och därefter började budgivningen. Männen såldes snabbt, men när turen kom till trälinnorna uppstod genast sorl och mummel.
”Flink flicka. Hon där, henne vill jag ha”, sa en äldre man med grått i skägget och pekade på en ung kvinna knappt femton vintrar gammal. ”Ja, ett redigt kvinnfolk vid härden och en som kan hjälpa mig i stallet”, lade han för säkerhets skull till.
”Bröd kan hon baka, mjöd kan hon brygga och korna kan hon mjölka, menar du? Nej, sådant gör gammalt kvinnfolk bättre”, invände hans hustru skarpt. ”Ta du någon äldre.”
Mannen undvek hustruns blick och när budgivningen började var det han som gav det högsta budet.
”Bock”, fräste kvinnan.
”Nej, lammkött”, svarade mannen.
Därefter dröjde det länge innan mannen och hustrun åter utbytte ord med varandra.
Mot slutet av trälförsäljningen fördes en ung, slank kvinna med ovalt ansikte, stora ögon och mörkt hår upp på podiet. Hon vände sig bort från allas blickar och såg hela tiden ned på sina fötter, som ville hon inte visa sitt ansikte. Inte mycket syntes heller av hennes anletsdrag och kroppen doldes av en yvig särk. Spännbucklorna var smidda i enklaste järn och hon bar varken armring eller halsband. Ingen tog upp köpslåendet, och när inga bud hördes begynte Kolbein Halte att med lock och pock försöka få folk att bjuda. När inte heller detta hjälpte gick han bestämt fram till kvinnan, lossade på hängselkjolen och blottade hennes bröst. Då tystnade sorlet och ett sus gick bland de församlade. Visst föreföll kvinnan både blek och härjad, men hennes kvinnliga fägring var det inget fel på. Snart betraktade männen henne med lystna blickar, ropade skändligheter, skämtade och skrattade. Uppmuntrad av detta tog Kolbein ett stadigt tag i kvinnan och drog upp särken. Just då gick kung Björn förbi. Han spratt till och glodde med uppspärrade ögon. Vilken grannlåt! Hans annars så avsomnade kungsdelar fick liv och det började pirra i hela kroppen. Utan att tänka sig för höjde han näven och skrek:
”Hon är min – och tre marker ger jag för henne.”
”Mer vill jag ha”, svarade Kolbein djärvt.
Kungen, som fattat omedelbart tycke för flickan, ville inte att detta ljuvliga tillfälle skulle gå honom ur händerna. Hastigt lösgjorde han penningpungen från bältet och synade hur mycket silver han hade kvar. Ögonen föll på en liten silvertacka som han fått av en rusisk köpman.
Ingivelsen kom över honom och han sträckte triumferande upp silvret i luften.
”Bjud över detta om ni kan”, sa han stolt och höll upp den glänsande metallen.
Nu hördes skrap i marken, hostningar och stort mummel. Så mycket hade ingen någonsin betalat för en trälinna, inte ens för två. Spridda skratt hördes, följt av muntert sorl och fräcka antydningar, varvid Kolbein Halte insåg att det som nu tilldrog sig höll på att bli svårt försmädligt för Hans Majestät. Därför tog han i hast till orda för att rädda kungens ära.
”Ers Majestät vill, förstår jag, köpa hennes trälpojke också”, sa han förbindligt.
”Javisst”, sa kungen och blev blossande röd. ”Det var så jag tänkt.”
Och därvid blev det.
När kungens svenner senare rodde hem Hans Majestät sjöng han en glad stump i båten samtidigt som han slog takten på relingskanten. Vad hade han inte lyckats med denna dag! Med sig hem till Hovgården förde han inte bara en björn och en björntämjare utan också tre trälinnor. Därtill hade han på köpet fått en trälpojke som han kunde ha bruk för i verkstaden. Se det var en lyckad marknad, och glad och uppsluppen avslutade kungen köpenskapen med att skänka tre par gyllene spännbucklor till sina nya trälinnor.
På kvällen när Erik Bärnstenshandlare rodde över för ett parti bräde på Hovgården, kunde kungen inte låta bli att skrävla om sin stora dag. Han hade inte ord nog för sina lyckade affärer och ganska snart kom talet in på de nya trälinnorna.
”Ska jag kalla på dem?” undrade kungen. ”Jag har låtit sminka dem och klä upp dem i de vackraste kläder. Och smyckena skimrar som pärlor på himlen.”
”Stjärnor”, rättade Erik.
”Ja, du kan inte ana vilken ögonfröjd”, kvittrade kungen förnöjt. ”Dessutom tror jag de tycker om mig.”
”Jovisst”, nickade Erik hövligt till svar, ty det hade han lärt sig att med kungen måste man vara taktfull. Hans Majestät trodde alltid att alla kvinnor höll av honom såsom han själv åtrådde dem, och den villfarelsen lät Erik honom gärna leva med.
”Nu ska du få se”, utropade kungen och slog ut med armarna som ville han famna hela världen. I nästa ögonblick sträckte han på sig och gapade för full hals: ”Träd in!”
Det var tyst en stund, så slogs dörren upp.
”Oh!” Kung Björn drog häftigt efter andan.
Där stod hon, trälinnan som han gett en hel silvertacka för. Hennes stora mörka ögon var om möjligt vackrare än förut och hennes leende skyggt och osäkert. Ögonfransarna hade svärtats, de runda kinderna var lätt rosa och hennes korta, mörka hår hade lockats i pannan. Hon var klädd i det finaste linne och utanpå bar hon en särk med guld- och silverbroderier. Mellan de glänsande spännbucklorna hängde ett tungt pärlhalsband, och glaspärlorna och den röda karneolen vilade som en grann prydnad på hennes höga, vita barm. Kungen hade aldrig anat att det fanns en så vacker varelse på jorden och han måste se efter två gånger att hon verkligen stod där. Han hade minsann sett det ingen annan upptäckt; att bakom det bleka ansiktet och den slitna särken fanns en skönhet utöver det vanliga. Och nu var hon hans.
”Nå, vad tycker du?” sa han upplivad och vände sig mot Erik.
Denne hade förvirrad tagit ett steg tillbaka. Vilken kvinna! Hennes ögon drog honom till sig, mörka och svarta som en tjärn i skogen. Barmen var hög, hyn mjäll och munnen mjuk och sinnlig. Hennes kropps skönhet överväldigade honom och han tänkte att hon inte fanns – att hon var ett irrsken. Det var som om hans älskade från barndomen stått där, Jorunn. Kvinnan som en gång varit hans trolovade men som nu var död. Jorunn? Förvirrad betraktade han henne utan att få fram ett ord.
”Nå?” gick kungen på.
”Ers Majestät har då alltid haft ett gott öga till de rätta kvinnorna”, sa Erik ansträngt. Hans blick sökte sig åter till trälinnan. Hon måste haft mycket manfolk. Erik kände hennes sinnlighet och märkte hur hon påverkade honom. ”Ja, att du gav mycket silver för henne, det förstår jag”, lade han till, aningen frånvarande.
”Ja, men jag tog hennes trälpojke också, förstår du. Behöver folk i verkstaden. Dessutom är det svårare för en mor med ett barn att rymma.”
”Visst, jovisst”, medgav Erik med ögonen på trälinnan. Nu såg han det igen, en illusion av Jorunn. Var det därför han kände henne så starkt i rummet?
”Jag har döpt henne till Ingegerd”, gick kungen på. ”Inget brukligt namn för en trälinna, men jag tycker hon är så fin.”
”Jaha, ja”, sa Erik frånvarande.
”Men det namnet vägrade hon att lystra till, så hon får heta Ysja ändå”, pladdrade kungen.
”Jag förstår”, mumlade Erik förstrött.
Hans tankar dröjde vid trälinnan. Någonstans inom sig trodde han sig ha mött henne förut. Men var? Eller var det bara att hon påminde om Jorunn?