Jag vet inte hur länge jag stirrade på brevet innan jag fattade mod att öppna det. Det bestod av fyra ark.
Det första jag lade märke till var datumet. Den 13 mars. Det var ett datum som för alltid skulle vara inpräntat i mitt minne – det var nämligen då vi fått de fruktansvärda nyheterna av läkarteamet.
Hade Hannah skrivit ett brev den dagen? Det var omöjligt! Jag hade tillbringat varje minut med henne, från mötet med läkaren tills vi kom hem till Ritchie och Steph. Det betydde att …
Jag lutade mig bakåt i soffan och slöt ögonen. Hannah måste ha skrivit brevet innan mötet med läkarna. Hon hade vetat det redan då. På sätt och vis tror jag att jag också hade vetat, det var bara det att jag inte vågat se sanningen i vitögat.
Jag öppnade ögonen. Hon hade skrivit brevet för hand och det kändes som om luften gick ur mig när jag såg hennes elegant lutande handstil.
Min älskade Michael,
Jag vet att det här brevet kommer som en chock för dig och det ber jag om ursäkt för. Det har nu gått ett år och jag utgår från att det har varit en svår tid för dig, precis som för våra föräldrar och för Ritchie. Jag skulle ha gjort vad som helst för att bespara dig sorgen.
Till och med när hon var döende tänkte Hannah i första hand på andra än sig själv – på mig, på våra föräldrar och på sin bror.
De senaste veckorna har jag tänkt mycket på vad jag vill säga och vilka mina sista ord till dig borde vara. Var snäll och ha tålamod med mig, för jag har mycket på hjärtat.
Jag vet att folk skrattar när man pratar om kärlek vid första ögonkastet. Jag var bara arton när vi träffades, men trots att jag var så ung visste jag på en gång att du var mannen jag skulle älska … Och det har jag gjort, från och med vårt första möte. Jag kommer att älska dig tills jag dör, och bortom döden. I mitt hjärta vet jag att du kommer att älska mig också. Jag vill tacka dig för det. Din kärlek till mig har varit mitt livs största gåva. Du har gjort mig så lycklig, Michael.
Jag slöt ögonen igen, osäker på om jag orkade läsa mer. I samma sekund som jag fick brevet av Ritchie hade jag vetat att det skulle bli jobbigt att läsa det, men jag hade inte förstått hur jobbigt. Jag drog djupt efter andan och fortsatte.
De första åren av vårt äktenskap var nog den bästa tiden i mitt liv. Vi hade så lite, men det enda vi behövde var varandra. Jag älskade dig så mycket och jag var – jag är – så stolt över dig; över den fantastiske barnläkare du har blivit. Du föddes till att bli läkare, Michael. Och jag föddes till att älska dig. Tack för att du har besvarat min kärlek och för att du har gett så mycket av dig själv till mig, särskilt de här sista månaderna.
Jag vill inte dö, Michael. Jag kämpade mot sjukdomen, det gjorde jag verkligen. Jag gav allt jag hade. Inget skulle ha gjort mig lyckligare än att få bli gammal tillsammans med dig. Jag är ledsen att slutet kommer så snart.
Snälla, tro inte att jag gav mig utan kamp. När jag fick diagnosen var jag fast besluten att kriga mot sjukdomen – och vinna. Det är först den senaste veckan som jag har insett att cancern är starkare än jag. Det är meningslöst att låtsas som något annat.
Jag var än en gång tvungen att sluta läsa. Återigen ångrade jag djupt att jag tjatat på Hannah om att vi skulle åka till Europa för den där specialistbehandlingen. Det hade varit alldeles för sent vid det laget. Jag samlade mig och fortsatte.
Jag har bett Ritchie ge dig det här brevet ett år efter min död. Eftersom jag känner dig misstänker jag att du har begravt dig i arbete. Jag gissar att du tillbringar tolv timmar om dagen på kontoret och äter på stående fot. Det är ingen sund livsstil, min älskling. Jag hoppas verkligen att du fortfarande tränar med Ritchie tre gånger i veckan.
Jag log. Ja, Hannah visste allt om mig. Jag jobbade mycket och åt dåligt. Jag hade slutat spela poker med grabbarna på torsdagskvällarna och gjort ett försök att sluta träna också, men Ritchie hade inte tillåtit det. I slutändan hade det varit enklare att masa sig iväg till gymmet än att argumentera med honom.
Två veckor efter Hannahs begravning hade han ringt på min dörr och släpat med mig till gymmet. Efter ett flertal sådana påhälsningar och tidiga telefonsamtal slutade jag protestera, och träningen med Ritchie förblev en rutin.
Det som kommer härnäst är det som är svårast för mig att skriva. Trots att det gör ont måste jag acceptera att det inte längre finns något hopp. Jag antar att det är naturligt att man känner sorg när man är döende. Min största sorg är att jag inte kunde få barn. Det är värre för mig än det faktum att min cancer är obotlig. Jag ville så oerhört gärna bli mamma till dina barn, Michael. Och du borde få bli pappa. Du skulle vara en underbar far. Åh, Michael, jag ville så gärna ha barn!
Än en gång var jag tvungen att sluta läsa eftersom gråten stockade sig i halsen.
– Jag ville också ha barn … viskade jag.
Jag lät brevet vila i mitt knä och undrade om jag skulle kunna läsa klart utan att börja gråta. Men jag måste. Jag måste läsa Hannahs sista ord till mig.
Jag har en sista sak att be dig om, min älskling, och jag hoppas att du gör mig till viljes.
– Jag gör precis vad som helst för dig, Hannah …
Det jag vill, det du måste göra för mig, är det här, min älskade: Jag vill att du gifter om dig.
Jag flämtade till. Inte en chans! Jag hade redan funderat på det, och jag kunde bara inte. Jag hade varit gift med mitt livs kärlek och jag vore dum om jag trodde att jag kunde få samma sak igen. Ifall jag gifte om mig skulle det vara att lura den nya kvinnan. Jag skulle lura oss båda eftersom mitt hjärta alltid skulle tillhöra Hannah, och ingen annan.
Jag kan se dig skaka på huvudet och insistera på att det är en omöjlighet. Michael, jag känner dig. Jag kan nästan höra dina protester. Men det här är viktigt, så snälla du, lyssna. Den kärlek vi hade skulle inte försvinna bara för att du hittar en ny kvinna att älska. Inte heller skulle det betyda att du älskar mig mindre. Jag kommer alltid att vara en del av dig och du kommer att förbli en del av mig.
Det du måste ha i minnet är att min resa är över.
Det är inte din.
Du har ett helt liv kvar att leva och jag vill inte att du ödslar mer tid på att sörja mig. Du gjorde mig oerhört lycklig, och du kommer att kunna göra en annan kvinna precis lika lycklig.
Jag kunde för mitt liv inte hålla med henne. Det skulle vara omöjligt att älska en annan kvinna med samma intensitet och djup som jag älskat Hannah. Hon förstod inte vad det var hon begärde av mig. Jag kände ingen längtan efter en ny livskamrat, hade ingen lust att dela mitt liv med någon annan.
Eftersom jag vet hur envis du är så tänker jag hjälpa dig på traven. Jag har gjort en lista med lämpliga kandidater.
En vad? En lista? Hade Hannah gjort en lista över möjliga ersättare för henne? Om det inte varit så chockerande så skulle jag ha skrattat. Men samtidigt blev jag nyfiken.
Kommer du ihåg Winter Adams, min kusin? Hon var brudtärna på vårt bröllop. Winter har ett stort hjärta och hon älskar barn. Hon skulle bli en utmärkt fru. Dessutom är hon kock och kan laga fantastiska middagar åt dig. Jag vill att du överväger henne.
Det var klart att jag kom ihåg Winter. Hon och Hannah hade stått varandra nära. Vi hade inte sett så mycket av henne sedan hon öppnat sin restaurang, Le Café, på Blossom Street. Hannah och jag hade varit där ett par gånger och fikat. Om jag mindes rätt hade Winter gått igenom någon sorts relationskris strax innan Hannah fått sin diagnos, och Hannah hade förstås erbjudit henne stöd och uppmuntran.
Winter hade varit på begravningen men jag hade inte hört något från henne sedan dess, även om jag vagt mindes ett kort som hon skickat.
Jag tyckte om Winter men var inte intresserad av henne. Det var möjligt att Hannah trodde att hon skulle bli en bra fru, men jag hade inte en tanke på att gifta om mig. Dessutom hade Winter och jag inget gemensamt, förutom våra minnen av Hannah.
Den andra kvinnan som jag vill att du ska överväga är Leanne Lancaster.
Namnet lät bekant, men jag kunde inte placera det.
Leanne var min sjuksköterska på onkologen. Hon var alltid snäll och omtänksam och som sjuksköterska skulle hon ha förståelse för den stress du utsätts för som läkare. Leanne och jag pratade mycket med varandra och om jag fått chansen tror jag att vi skulle ha blivit goda vänner. Jag beundrar hennes känslomässiga styrka. Hon är frånskild och har haft det jobbigt. Jag känner henne inte lika bra som jag känner Winter, men jag har på känn att hon skulle passa bra ihop med dig. Stäm träff med henne, Michael. Lär känna henne. Det är allt jag begär.
Stäm träff med Leanne … Lär känna henne. Hannah hade ingen aning om vad hon begärde av mig. Jag hade inte den minsta lust att kontakta den här kvinnan. Det slog mig att jag faktiskt mindes henne från sjukhuset. Och Hannah hade rätt. Leanne var godhjärtad och omtänksam – men det betydde inte att jag ville lära känna henne!
Den tredje kvinnan på min lista är Macy Roth. Jag tror inte att du har träffat henne. Hon jobbar deltid som modell och vi lärde känna varandra via jobbet. När Macy fick höra att jag låg på sjukhus började hon skicka brev till mig – kort som hon gjort själv med underbara skisser av sina katter. Kommer du ihåg dem? Och så stickade hon sockor och en sjal som jag hade på mig efter cellgiftsbehandlingen.
Hon är rolig och intelligent och duktig på en massa olika saker: hon är modell, målar tavlor och har två eller tre andra jobb. När jag funderade på den här listan dök hennes namn upp eftersom jag vet att hon skulle få dig att le. Hon kommer att tillföra balans i ditt liv, Michael. Jag är rädd att du kommer att bli alldeles för allvarlig när jag är borta. Min önskan är att du ska skratta mycket och njuta av livet, precis som Macy gör.
Än en gång hade Hannah rätt – jag hade inte skrattat många gånger den senaste tiden. Faktum var att jag inte kunde minnas den senaste gången jag skrattade ordentligt. Livet var allvarligt. Jag hade förlorat min fru och hade ärligt talat ingen anledning att le, än mindre skratta.
Jag kunde inte minnas den här Macy, trots att hon med största sannolikhet hade figurerat i flera av Hannahs anekdoter. Och vad gällde gåvorna – skisserna och sockorna – så låg de förmodligen i en kartong längst in i garderoben tillsammans med resten av sakerna jag fått hem från sjukhuset. Jag tänkte aldrig öppna den där kartongen.
Jag har gett dig tre namn, Michael. Det här är tre kvinnor som jag känner och litar på. Samtliga skulle bli en bra fru och partner till dig, och alla tre skulle kunna ge dig de barn det var meningen att du skulle ha.
Jag kommer att vänta och vaka över dig. Tänk över ditt val.
All min kärlek
Hannah
Jag vek ihop brevet och lade det på soffbordet samtidigt som jag försökte smälta det hela. Att Hannah skrivit det innan vi fått det slutgiltiga beskedet var tillräckligt chockerande. Att hon dessutom föreslog att jag skulle gifta om mig, och gick så långt att hon namngav tre kvinnor, var nästan mer än jag kunde ta till mig.
Om hon vakade över mig måste hon veta vilket helvete mitt första år utan henne varit.
Jag är inte mycket för alkohol. Ett par öl med grabbarna på något idrottsevenemang brukar räcka gott. Men nu kände jag att jag behövde någonting starkare.
Jag mindes att det stod en flaska whisky undanstuvad i köket någonstans. Pappa hade gett mig den när jag tagit min examen och påstått att det var i ”medicinskt” syfte. Och om jag någonsin varit i behov av självmedicinering så var det nu.
Det tog mig nästan en kvart att hitta flaskan. Hannah hade ställt den i skafferiet, vilket var det sista stället jag letade på. Det visade sig vara min fars favoritwhisky, Glenlivet. Enligt etiketten var den arton år gammal och jag hade haft den i minst tio år.
Jag tog ett rent glas ur diskmaskinen, lade i några iskuber och hällde upp lite tjugoåttaårig whisky innan jag satte mig i soffan igen. Jag tänkte läsa brevet en gång till med öppet sinne, men jag trodde inte att jag skulle kunna göra henne till viljes. Hannah var den enda för mig. Den enda kvinna jag någonsin skulle älska. Jag visste att ingen annan skulle duga – inte ens de tre kvinnor som min fru hade valt ut åt mig.