Vad är det där för oväsen?
Macy ställde frågan till sin katt Snöflinga som satt på toalettstolen och studerade henne medan hon borstade tänderna. Det var sent och hon var trött. Hon hade ett modelljobb nästa morgon och nu tänkte hon sätta sig och sticka i en halvtimme innan hon gick och lade sig.
En bil signalerade alldeles utanför hennes hus vilket följdes av ljudet av tjutande bromsar. Macy stängde av kranen och lyssnade. Fler signaler hördes.
Hon gick barfota genom vardagsrummet med tandborsten kvar i munnen. När hon tittade ut genom fönstret fick hon syn på en stor hund, mitt ute i gatan. Han såg ut att vara som paralyserad av skräck. Trots att Jackson Avenue löpte genom ett villaområde var trafiken ganska tung, även på nätterna. Om hunden stod kvar ute på gatan skulle den förr eller senare bli påkörd. Något måste göras, och hon misstänkte att det var hon som måste göra det.
Macy öppnade dörren och skyndade ut, trots att hon bara hade pyjamas på sig. Hon högg tag i nackskinnet på den vettskrämda hunden och drog upp honom på trottoaren.
Hennes hjärta bankade hårt när hon ledde honom mot sitt hus. Han var så rädd att han inte gjorde något motstånd över huvud taget. Macy drog in honom i huset och stängde dörren. Han var en stor, långhårig, brun blandrashund, och ögonen var så sorgsna att hon smälte. Blicken var sådan att det kändes som om han tackade henne för att hon räddat honom. Trots att Macy smekte hans huvud fortsatte han att darra.
När hon tog ut tandborsten ur munnen tittade han längtansfullt på den.
– Nej du, den här är inte särskilt god, sa hon och stoppade den bakom örat.
Hunden viftade på svansen.
– Vad heter du, grabben?
Han hade inget halsband och hon tvivlade på att han var id-märkt. Den stackaren såg ut att ha varit på rymmen ganska länge. Han var mager och pälsen var smutsig.
– Är du hungrig?
Hunden satte sig på bakhasorna och såg på henne med en tillitsfull blick.
– Följ med in i köket så ska jag se vad jag kan hitta, men jag varnar dig; jag har bara kattmat.
Som om han förstod vad hon sa reste hunden sig och följde efter. Inne i köket stod Snöflinga vakt vid sin matskål. I samma ögonblick som han fick syn på hunden reste han ragg och fräste.
– Tyst med dig, bannade Macy. Hon lade ena handen på hundens huvud. – Du får ursäkta Snöflinga. Han är lite grinig av sig. Ta det inte personligt.
Hon plockade fram en burk kattmat och lade upp en portion på en tallrik.
– Det här är allt jag har, tyvärr. Hoppas du gillar lax.
Maten försvann i ett nafs och hunden såg upp på henne med bedjande ögon.
– Stackars pojke, viskade Macy.
Ängla och Karma kom insvassande i köket för att nyfiket inspektera nykomlingen. Snöflinga, däremot, såg honom uppenbarligen som en inkräktare och tänkte inte ha med honom att göra.
Ängla närmade sig långsamt och började spinna. ”Han är ganska söt”, verkade hon säga. ”Kan vi behålla honom?”
– Nej, han kan inte stanna, sa Macy bestämt. Han har kommit bort och vi måste hitta hans ägare. Lyckas vi inte med det får vi skaffa ett nytt hem till honom.
Karma ställde sig bredvid Ängla som om hon höll med henne.
– Nej, inte du också, stönade Macy. Okej, men bara för i natt. Hon såg på hunden igen. Han var smutsig. – Men i så fall måste du ta ett bad först.
När hon tog fram djurschampot från skåpet under diskhon fick katterna bråttom därifrån.
– Jag menade inte er tre, skrattade Macy.
Ängla och Karma avskydde vatten, medan Snöflinga faktiskt brukade leka med det. Det hände att han drack vatten direkt från kranen. Egentligen gjorde han det bara för att imponera på honorna, misstänkte Macy. Han tyckte inte mer om att bada än vad de gjorde.
Hunden lade huvudet på sned.
– Vi måste hitta på ett namn åt dig, sa Macy.
Hon visste inte hur det kom sig att djur alltid sökte sig till henne. Så hade det varit ända sedan hon var liten. Förmodligen berodde det på att hon älskade djur och tyckte om att vara med dem. Medan möss och spindlar skrämt vettet ur hennes vänner hade Macy tyckt att de var fascinerande. Hon kunde inte föreställa sig ett hem utan djur.
– Vad sägs om Sammy? frågade hon.
Hunden lade sig på köksgolvet och vilade nosen på tassarna.
Hon klappade honom på huvudet. – Då säger vi så, Sammy. Oroa dig inte, vi ska nog hitta ett bra hem åt dig.
Eftersom han uppenbarligen var en väluppfostrad hund kunde hon inte låta bli att undra vad som hänt. Hade han smitit ut när någon öppnat en dörr? Eller hade han kanske rymt från en bondgård. Det värsta skulle vara om han blivit övergiven för att hans husse eller matte skulle flytta till en lägenhet där husdjur inte var tillåtna. Macy skulle göra allt hon kunde för att hitta hans ägare, men misstänkte att hon i slutändan skulle bli tvungen att finna ett nytt hem åt honom.
– Nu fixar vi ett bad så kommer du att känna dig som ny efteråt, mumlade hon.
Han hade inte haft något emot katternas mat, och hon misstänkte att han inte skulle ha något emot deras schampo, heller. Macy ledde honom genom hallen till badrummet. Snöflinga fräste återigen på honom från sängen, som om han talade om att det här var hans revir och att Sammy fick skylla sig själv om han inkräktade på det.
– Ärligt talat, Snöflinga, du fräser värre än du biter. Var snäll, nu. Sammy är vår gäst.
Hon gick in i badrummet med hunden hack i häl och fyllde badkaret med ljummet vatten. Sedan läste hon på schampoflaskans etikett. Tack och lov tog det också hand om eventuella loppor.
Att övertyga Sammy om att han behövde bada var inte det enklaste, men till slut gav han med sig. När han var klar var Macy också genomblöt och det såg ut som om en orkan dragit fram genom badrummet. Handdukar låg utspridda på golvet och det hade stänkt smuts ända upp i taket.
Det visade sig omöjligt att borsta hans päls, så Macy satte sig på golvet med en sax och klippte bort tovorna i stället.
När Sammy äntligen var hyfsat ren och välfriserad var klockan nästan ett. Katterna hade somnat och hunden såg alldeles färdig ut. Ändå vred han på huvudet för att slicka henne i ansiktet.
– Egentligen har jag inget emot att du sover i sängen, berättade hon medan hon hängde upp de blöta handdukarna. Men jag tror inte att det är någon bra idé. Snöflinga är dessvärre den svartsjuka typen.
I stället tog hon med Sammy in i köket där hon gjorde i ordning en bekväm bädd på golvet med hjälp av en gammal filt. Hunden kurade genast ihop sig på den, suckade och slöt ögonen.
– God natt, Sammy, gäspade hon och släckte lampan.
Macy var alldeles utmattad och somnade så fort hon lagt huvudet på kudden. När väckarklockan ringde sken solen in genom sovrumsfönstret och katterna låg hos henne i sängen.
Snöflinga hoppade ner på golvet och lämnade rummet. Macy antog att han tänkte undersöka om Sammy fortfarande var kvar. En stund senare hörde hon honom fräsa och sedan kom han tillbaka in i sovrummet och jamade fram sina klagomål.
– Sammy ska inte stanna här, lovade hon. Men han har gått vilse. Hur skulle du må om du gått vilse?
Snöflinga vände ryggen till och ignorerade henne.
– Surpuppa.
Macy klädde sig i jeans och en olivgrön tröja, sedan drog hon en borste genom sina trassliga lockar. Det fanns personal på plats inför fotograferingen som skulle fixa hennes hår och smink. Uppdraget var för en garnkatalog och hon måste vara redo att börja klockan elva. Radioreklam var roligare, men modelljobb betalade bättre.
Hon ledde ut Sammy på baksidan och han uträttade genast sina behov mot staketet. Tur att Harvey inte hunnit ut än, tänkte Macy. En stund senare lunkade hunden in i huset igen och hon fyllde på matskålarna innan hon bryggde en kanna kaffe åt sig själv. Med kaffekoppen i ena handen gick hon ut på baksidan, vilket var hennes morgonritual. Sammy var fortfarande upptagen med att glufsa i sig frukosten.
Harvey hade nu kommit ut på sin tomt och höll på att rensa ogräs från en rabatt. Macy slog sig ner på sin veranda och njöt av den svala vårluften.
– God morgon, Harvey, sa hon glatt.
– Den är inte särskilt god om du frågar mig, muttrade han efter en stund. Den är precis som vilken morgon som helst.
– Jag har haft sällskap i natt, fortsatte Macy obekymrat.
– Är det någon jag känner?
– Jag tror inte det. Han är en riktig sötnos.
Harvey rätade på ryggen och såg på henne. – Gömmer du en karl där inne i ditt lilla hus?
– Han är definitivt en hane.
– Du har skaffat ytterligare en vildkatt, alltså. Hur många katter har du nu? Din farmor skulle bli tokig om hon visste att du gjort om hennes hus till ett katthem.
Han muttrade någonting mer som Macy inte kunde tyda.
– Jag måste be dig om en tjänst, sa hon.
– Det måste du inte alls! snäste han och drog ner hatten över ögonen, som om han ville stänga henne ute.
Hon gick fram till staketet. – Det är inte en katt.
Sammy behövde någonstans att bo tills hon kunde hitta hans ägare eller ett nytt hem, och Harvey behövde en vän. Det var perfekt, helt enkelt.
– Jag slår vad om att det inte är en karl, heller, sa Harvey. Och det är något du skulle behöva. Jag förstår inte vad det är för fel på dig.
Macy var tvungen att medge att hon var dålig på relationer. Hon hade dejtat massvis med män och till och med varit kär ett par gånger. Men så småningom verkade männen i hennes liv tröttna på henne. De tyckte att hon var för stökig, för excentrisk, för impulsiv. I början drogs de till hennes något okonventionella personlighet, men sedan brukade det gå upp för dem att de ville ha en ”normal” kvinna, som en av dem sagt.
– Det är inget fel på mig.
Harvey fnös.
– Tänker du hjälpa mig eller inte?
– Inte.
– Jag räknar med dig.
– Det spelar ingen roll vad det handlar om. Jag tänker inte göra det. Du kan inte dra in mig i dina galna påhitt, så sluta tjata.
Sammy stack ut huvudet genom bakdörren och lufsade sedan försiktigt ut på tomten.
– Harvey, det här är Sammy, sa Macy och gjorde en gest mot hunden.
Harvey tittade upp och himlade sedan med ögonen. – Är det inte illa nog att du matar en massa katter? Måste du skaffa en hund också?
– Han har gått vilse. Titta på honom, Harvey. Är han inte underbar?
– Är det du som har klippt hans päls på det där löjliga viset?
– Jag hade inget val. Han var alldeles tovig.
– Har du badat honom också?
– Jag var så illa tvungen.
– Han har säkert loppor.
– Det hade han nog, men jag tvättade bort dem i går kväll.
– Du påstår det, ja …
– Harvey, jag måste åka om några minuter. Jag har ett modelljobb för den där garnkatalogen som jag berättade om. Om de ska hinna fixa mitt hår och sminka mig måste jag vara där klockan tio.
– Låt inte mig uppehålla dig, sa han och viftade åt henne med ena handen.
– Jag kan inte lämna Sammy ensam.
– Varför inte?
– Snöflinga gillar honom inte, förklarade Macy.
– Bra att åtminstone en av dina katter har något vett i huvudet.
– Harvey, kan du se efter honom medan jag är borta? Snälla?
Han skakade envist på huvudet. – Inte en chans.
– Det handlar bara om ett par timmar.
– Bind fast honom på tomten.
Macy hade redan funderat på det alternativet. – Vad skulle du tycka om att bli fastbunden?
Harvey svarade inte.
– Sammy har gått vilse och är rädd.
– Jag skulle också vara rädd om jag fick onda ögat av Snöflinga.
– Det handlar bara om två timmar, vädjade hon. I värsta fall tre.
– Tio.
– Tio vad då?
– Timmar. Jag känner dig, Macy Roth. Du saknar all tidsuppfattning. En timme eller sex – det gör ingen skillnad för dig. Jag tänker inte passa den där hunden åt dig. Det är lika bra att du accepterar det.
Sammy lunkade fram till staketet och såg bedjande på Harvey.
– Börja inte du också, muttrade han och hytte anklagande med pekfingret mot hunden. Ha du lärt honom att se på mig som om jag vore hans siste vän här i världen?
– När skulle jag ha hunnit göra det?
– Du ödslar bara tid genom att stå här och hänga. Jag tänker inte passa din loppiga byracka.
Macy böjde sig fram och viskade något i Sammys öra.
– Vad sa du till honom?
– Inget.
– Jo, det gjorde du, insisterade Harvey. Jag såg att dina läppar rörde sig.
– Om du absolut måste veta så sa jag åt honom att strunta i vad du säger och gå över och hälsa på.
Harvey blängde klentroget på henne. – Hur kommer det sig att du aldrig lyssnar på mig? Jag vet inte ens varför jag bryr mig om att prata med dig.
– För att du älskar mig.
– Nej, det gör jag inte. Var snäll och låt mig vara ifred nu. Jag är en trött gammal man.
– Det kan jag dessvärre inte. Men jag antar att jag måste ringa och avboka mitt modelluppdrag.
Harvey tog av sig hatten och torkade sig i pannan. – Det där tricket kommer inte att fungera den här gången. Jag bryr mig inte om ifall du blir av med jobbet. Han pekade på henne. – Och du får inte bo hos mig om du förlorar din farmors hus. Jag tänker inte bli utpressad av dig.
– Du behöver inte göra något med honom. Jag har sagt åt Sammy att han ska stanna här med dig så att ni två kan hålla ett öga på varandra.
Harvey rynkade på pannan. – Om han håller sig på din sida om staketet så går det bra. Jag vill inte att han gräver i min trädgård.
– Jag ska se till att han förstår det.
– Gör det, du, för om han sätter så mycket som en tass på min tomt så ringer jag hundfångaren.
– Det skulle du aldrig göra.
– Fresta mig inte.
Macy himlade med ögonen. – Jag är tillbaka om några timmar.
– Säger du det, så.
– Passa honom åt mig, Harvey.
– Jag sa ju att jag inte tänker göra det.
Trots Harveys envisa protester var Macy övertygad om att det inte skulle dröja länge förrän Sammy hade charmat Harvey. Hon skulle låta dem reda ut det här själva.
Hon ställde fram vatten till katterna och hunden och slängde in de lortiga handdukarna i tvättmaskinen innan hon gav sig av. Sammy lämnade hon på baksidan. Hon hade fullt förtroende för Harvey, trots att han var så tjurig.
När hon skulle starta bilen insåg hon att hon nästan hade slut på bensin och eftersom det var en sådan vacker dag bestämde hon sig för att cykla i stället.
Hon tog fram cykeln ur garaget och trampade iväg längs gatan. Det var verkligen en underbar morgon.