Jag hade haft en trevlig helg tillsammans med Ritchie och Stephanie. Max fyllde nio och vi hade fortsatt fira hans födelsedag långt efter det att hans vilda kompisar åkt hem. Han hade velat äta det som var kvar av tårtan och glassen till middag, så det var vad vi fick.
Kanske var det för att helgen varit så lyckad som början på veckan kändes så bra. På onsdagsmorgonen när jag kom till kontoret efter att ha varit på gymmet med Ritchie möttes jag av en överraskning.
Linda berättade att hon hade släppt in Winter på mitt kontor.
– Gjorde jag rätt? undrade hon nervöst.
– Javisst, ingen fara, försäkrade jag henne.
Winter reste sig när jag klev in i rummet. Hon gav mig ett varmt leende och jag upptäckte genast brickan med nybakade croissanter på skrivbordet.
– Jag vet att det är oartigt att dyka upp oanmäld på det här viset. Men jag hoppas att du inte har något emot det.
– Tvärtom. Det här var en trevlig överraskning.
För det var det.
Winter kom emot mig och jag mötte henne halvvägs. Det som hände sedan var inget jag hade planerat. När hon var tillräckligt nära böjde jag mig fram och kysste henne på kinden. För andra män skulle det nog inte ha betytt något särskilt, men för mig – som fortfarande sörjde – var det oerhört stort. Jag kände mig faktiskt tillräckligt bekväm för att kyssa en annan kvinna. Visserligen var det bara en formell kyss på kinden, men ändå. Jag visste inte hur jag skulle förklara det, annat än att det kändes naturligt.
– När du inte hörde av dig tänkte jag att jag skulle titta förbi och säga hej, fortsatte Winter. Jag hoppas att du och din personal tycker om croissanter.
Jag hörde tveksamheten i hennes röst och insåg att hon varit rädd att verka framfusig.
– Jag uppskattar verkligen gesten, bedyrade jag. Och det kommer de andra också att göra. Tack.
– Det var så lite …
Hon gick fram till skrivbordet och jag upptäckte att hon även hade med sig en kasse. Ur den tog hon papperstallrikar, servetter och flera små burkar med sylt och smör i aluminiumfolie.
– Tack, Winter. Det är verkligen snällt av dig.
Hon nickade. – Varsågod. Jag vet att du har fullt upp och själv måste jag tillbaka till kaféet. Min bagare, Alix, är gravid. Visst har jag berättat det? Resten av personalen vakar över henne som riktiga hönsmammor. Själv har jag åkt till jobbet tidigare än vanligt om morgnarna och … Ja, hur som helst ville jag bara berätta att jag har tänkt mycket på dig.
Hon undvek min blick och jag såg att hennes händer darrade medan hon dukade upp på skrivbordet. När hon var klar verkade hon inte veta var hon skulle göra av händerna, och det slutade med att hon lät armarna hänga utmed sidorna.
– Tack än en gång, sa jag avigt.
– Din sköterska berättade att du har ett späckat schema i dag, så jag ska inte uppehålla dig. Hon tog sin handväska och gick mot dörren. – Hoppas croissanterna smakar bra.
Jag följde efter henne. – Får jag ringa dig senare?
Hon tittade upp och log. – Gärna, svarade hon och kramade mjukt min arm innan hon gick.
I en minut, eller så, stod jag kvar på exakt samma ställe medan jag analyserade det som precis hade utspelat sig. Jag hade inte pratat med Winter på över två veckor och jag betvivlade att det någonsin skulle kunna bli något mellan oss.
Winter och Hannah hade varit mer än bara kusiner, de hade också varit goda vänner. Jag var rädd att ett eventuellt förhållande mellan oss skulle bli lidande av vår gemensamma kärlek till Hannah. Kanske hade jag fel, men jag tyckte även att den där speciella romantiska gnistan saknades.
Jag tog med croissanterna till fikarummet. Medan jag var där kom Linda in.
– Ska du inte ha en själv? frågade hon.
– Jo, senare. Jag har sparat en inne på kontoret. Det där var Hannahs kusin, förresten.
– Ja, hon sa det.
Jag ställde ner fatet på bänken bredvid mikrovågsugnen. – Visst var det snällt av henne att komma med croissanter till oss?
Linda svarade inte och undvek min blick.
– Vad är det? undrade jag.
Hon tittade upp och log menande. – Det handlar om mer än att hon bara vill vara snäll, förstår du väl. Hon är intresserad av dig.
– Av mig? utbrast jag och lade ena handen mot bröstkorgen i en överdrivet dramatisk gest.
Linda himlade med ögonen. – Hon hade inte kunnat visa det tydligare om hon så försökt – och tro mig, hon försökte.
Jag flinade. – Ja, hon gjorde väl det.
– Tänker du gå ut med henne?
Så långt hade jag inte tänkt. – Jag vet inte. Vad tycker du?
Jag ville ha en kvinnas åsikt om saken – ett kvinnligt perspektiv, helt enkelt. Linda hade jobbat för mig ända sedan jag blivit delägare och kände mig väl. Hon hade varit en klippa när Hannah blivit sjuk och jag pratade mycket hellre om kvinnor med henne än med mina föräldrar i Arizona som jag ringde en gång varannan vecka.
– Vad jag tycker? mumlade Linda. Inte vet jag … Är du attraherad av henne?
– Jag skulle kunna bli det, antar jag, svarade jag trots att jag var långt ifrån övertygad.
Linda rynkade på pannan. – Det där lät inte särskilt entusiastiskt.
– Jag känner henne inte tillräckligt bra för att känna någon attraktion, mumlade jag.
– Okej, sa Linda. Men skulle du vilja lära känna henne, då?
Den frågan var enklare att svara på. – Ja, gärna det.
Och det var sant. Vi skulle åtminstone kunna vara vänner, tyckte jag.
– I så fall tycker jag att du ska gå ut med henne, slog Linda fast. Det är du som måste göra nästa drag.
Jag hade en stark känsla av att Winter inte skulle höra av sig igen. Nästa gång skulle jag bli tvungen att ta initiativet.
Leanne och jag hade haft det trevligt och jag hade i stort sett bestämt mig för att ringa henne. Enda anledningen till att jag tvekade var att jag var rädd. Jag var inte redo för det här, och det var inte hon heller. Hon kändes lika skör efter sin skilsmässa som jag var efter förlusten av Hannah.
Det starkaste bandet mellan oss var vår smärta, och det var inte den bästa grunden för ett förhållande. Men jag anade samtidigt att vi skulle kunna hjälpa varandra att läka. Det finns en tröst i att dela sin smärta med någon annan. Tillsammans skulle vi kanske kunna lämna det bakom oss och gå vidare mot en ny sorts lycka – eller åtminstone frid.
Hannah hade nämnt tre namn och nu hade jag träffat dem alla. De var så olika som tre kvinnor någonsin kunde vara. Min gissning var att Hannah hade inkluderat Macy som ett skämt. Få människor hade irriterat mig så mycket som hon gjort. Hannah hade påstått att Macy skulle få mig att skratta, men där hade hon haft fel. Det enda Macy hade fått mig att vilja göra var att slita mitt hår.
Trots att jag tänkt så mycket på det hade jag inte lyckats fatta ett beslut om vare sig Winter eller Leanne. Jag skulle låta Macy göra väggmålningen, men inte för att jag ville lära känna henne. Vi hade umgåtts i knappt tio minuter, men trots det visste jag exakt vad jag tyckte om henne. Hon var struken från listan. Fast väggmålningen var en bra idé, och om hennes foton var något att gå efter så var hon duktig. I och med att hon fick uppdraget skulle jag ha gjort min plikt gentemot Hannah. Jag hade träffat Macy och fattat ett beslut.
Det betydde att jag hade Winter och Leanne kvar. Det var inte mer än rätt att jag lärde känna dem båda innan jag valde en av dem. Eller ingen.
När jag väl bestämt mig för den planen kände jag mig lättad. Lugn. Jag var inte säker på om jag någonsin skulle få uppleva sann frid igen, men det här var ändå nära. Jag var nöjd med min plan.
Resten av dagen liksom rusade förbi och jag hade precis träffat min sista patient för dagen; en sexårig pojke med en ärta uppstoppad i näsan. Jag gjorde några trolleritrick för att få honom att slappna av, och lyckades sedan plocka ut den.
Pojkens förundran inför mina trick fick mig på gott humör, och jag hade ett stort leende på läpparna när jag lämnade undersökningsrummet.
Linda mötte mig i dörren. – Du är populär bland tjejerna i dag, sa hon med ett självbelåtet leende, som om det vore hennes förtjänst att de kommit in i mitt liv.
Jag utgick från att det var Leanne Lancaster.
– Hon har en skiss med sig.
Macy Roth … Jag skulle gärna ha väntat åtminstone en vecka innan jag konfronterades med den där tokan igen.
– Väntar hon på mitt kontor?
– Ja.
Jag ville säga åt Linda att sluta flina. Jag var inte det minsta intresserad av Macy Roth och skulle aldrig bli det heller.
När jag klev in på kontoret stod hon och läste i en av mina böcker. Det irriterade mig att hon var så fräck att hon tog ner en bok från min bokhylla utan att fråga mig först.
Då hon tittade upp såg hon emellertid inte det minsta generad ut.
Jag gick fram till henne, tog boken ur hennes händer och ställde demonstrativt tillbaka den i bokhyllan.
– Har du skissen med dig?
– Ja. Den ligger på ditt skrivbord.
Jag var nyfiken på vilket motiv hon valt. Om hon hade lika mycket fantasi som jag trodde skulle det vara en smart och rolig idé.
Jag rullade ut skissen på ett bord och tyngde ner den med en bok i vardera änden. Det räckte med en snabb titt på havsmotivet för att jag skulle rynka på pannan. Hon hade ritat en stor våg med sköldpaddor och exotiska fiskar i alla möjliga storlekar och färger. Längre bort gjorde en flygfisk ett hopp upp i luften. I bakgrunden såg man en val.
– Jag gillar den inte, sa jag samtidigt som jag försökte förstå varför.
Jag hade en misstanke om att det snarare handlade om Macy än om själva skissen. Samtidigt trodde jag att mina patienter inte skulle tycka att havsmotivet var tillräckligt intressant, roligt eller exotiskt. Det var meningen att väggmålningen skulle roa dem och få dem på andra tankar, inte ge dem en lektion i zoologi.
– Varför inte? frågade hon trotsigt.
– Jag gör inte det, bara. Den är inte … tillräckligt barnslig, muttrade jag.
– Du sa att jag fick rita vad som helst som jag trodde skulle fungera, och det har jag gjort.
– Det är sant och jag ber om ursäkt, men ett sådant här havstema intresserar mig inte, svarade jag uppriktigt. Jag vill se något annat.
Hon hade rätt i att jag mer eller mindre gett henne fria tyglar, men det var fortfarande upp till mig att godkänna förslaget. – Gör en ny skiss.
– Okej, muttrade hon bistert. Macy sträckte sig efter skissen och rullade ihop den. – Inga problem. Men innan jag lägger fler timmar på att göra en ny skiss vill jag på ett ungefär veta vad du är ute efter.
– Jag vet inte. Vilda djur, kanske. Sådana som man brukar se i djurparker.
– Djurparker, upprepade hon, märkbart besviken. Det kan jag väl ordna … antar jag.
– Djungeldjur, helt enkelt. Gorillor, giraffer och lejon skulle bli bra.
– Som du vill …
– När får jag se skissen?
Macy tittade upp i taket som om hon tänkte igenom sitt schema. – Vad sägs om måndag eftermiddag?
Jag gick bort till skrivbordet och bläddrade i min kalender, sedan nickade jag och noterade tiden. – Det blir bra. Vi säger klockan fem.
Macy nickade och gick bort till dörren. – Är du helt säker på att du inte gillar havsmotivet? frågade hon innan hon öppnade den.
– Ja, tyvärr, svarade jag eftersom jag hade bestämt mig en gång för alla.
– Jag kan slänga in ett fartyg, om du vill. Till en början hade jag tänkt göra det, men sedan ändrade jag mig. Nu ångrar jag det.
– Jag skulle inte ha gillat fartyget heller, försäkrade jag.
– Harvey gillade det … I den mån Harvey gillar något över huvud taget.
– Är Harvey en katt?
Jag mindes att Macy hade flera katter. Varför den detaljen fastnat i mitt minne hade jag ingen aning om. Hon pratade om dem som om de vore människor, vilket var märkligt nog, men att tro att en katt kunde ha åsikter om konst …
– Harvey är min granne, och han har utsökt smak.
Det här var uppenbarligen ett sätt för henne att ge igen för att jag inte gillade havsmotivet. Jag mindes att hon nämnt Harvey när vi pratat med varandra i telefon.
– Det har han säkert, men det är inte hans kontor som ska målas.
– Nej, tyvärr inte … mumlade hon.
– En vacker dag kanske en annan kund ber om ett havsmotiv, och då har du det här på lager.
Macy ryckte på axlarna men sa inget.
Jag öppnade dörren för henne eftersom jag inte ville fortsätta samtalet. Vad hennes granne tyckte intresserade mig inte. Den enda åsikten som räknades var min, och jag ville inte att barnen som kom till mottagningen skulle behöva titta på fiskar.
– Du ska få dina djungeldjur på måndag, lovade Macy och svepte ut genom dörren. Klockan fem.
Med ens fick jag dåligt samvete. Jag hade inte gett hennes skiss en ärlig chans. Det var bara det att Macy var … alldeles för okonventionell för mig. Alldeles för impulsiv och oförutsägbar. Hur som helst så hade jag gjort min plikt. Från och med nu kunde jag koncentrera mig på Winter och Leanne.
Apropå Winter slog det mig att det vore en bra idé att ringa och tacka för croissanterna. Jag väntade tills de andra hade gått hem, sedan stängde jag dörren till mitt kontor.
Till min stora förvåning kände jag mig förväntansfull. Jag försökte komma på något som Winter och jag kunde göra tillsammans. Leanne och jag hade ätit middag, och trots att det varit trevligt ville jag göra något annat tillsammans med Winter. Dessutom ägde hon en restaurang och då var det nog ingen stor grej för henne att gå ut och äta. Eller också skulle hon ägna kvällen åt att syna konkurrenten i sömmarna.
Jag ringde hennes mobil och hon svarade efter andra signalen.
– Hej, det är Michael. Jag ville bara tacka än en gång för croissanterna, började jag.
– Det var så lite.
Hon verkade glädjas åt att jag ringde, vilket uppmuntrade mig.
– De gick åt så snabbt att det var ren tur att jag hann få en själv.
Jag hade ätit croissanten på lunchen och njutit av varenda tugga.
– Det finns alltid mer av den varan, retades hon.
Jag var hopplöst dålig på att flirta men bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och gå rakt på sak. – Jag hoppades, du vet, att vi skulle kunna träffas snart.
– Ja, absolut. När?
– Vad sägs om söndag eftermiddag? hävde jag ur mig, trots att jag inte hade någon aning om vad vi skulle hitta på.
– Vad ska vi göra, hade du tänkt?
– Jo … Jag funderade. – Om det är fint väder så skulle vi kunna ta en cykeltur.
Hannah och jag hade cyklat mycket. Tanken framkallade ett hugg av sorg i bröstet, men det gjorde faktiskt inte lika ont som det brukade göra.
– Jag … jag har ingen cykel, sa Winter besvärat.
– Oroa dig inte för det. Du kan få låna Hannahs gamla cykel.
Jag utgick från att Winter inte skulle ha något emot det.
– Okej, varför inte? Men jag varnar dig. Det var åratal sedan jag cyklade.
– Det är lugnt, försäkrade jag. Du har väl hört det där om att man aldrig glömmer hur man gör när man cyklar? Det är faktiskt sant.
– Det låter bra.
Jag såg redan fram emot helgen.
– Det var roligt att du ringde, sa Winter med ett leende i rösten.
– Det tycker jag också, svarade jag och menade det verkligen.
Vart vår relation än var på väg – huruvida vi blev goda vänner eller bara ytligt bekanta, om vi prövade oss fram romantiskt eller faktiskt förälskade oss i varandra på riktigt – så var jag beredd att acceptera det.
Jag tänkte ta det som det kom.