När jag kom till kontoret på onsdagsmorgonen var Macy redan där. Hon hade hörselsnäckorna till sin iPod i öronen och var helt koncentrerad på att måla. Bakgrundsskissen var inte klar än, men hon hade kommit en bra bit på väg. Det betydde att hon måste ha hållit på en stund, trots att mottagningen öppnat först en halvtimme tidigare. Jag förstod inte hur hon kunnat åstadkomma så mycket på så kort tid.
– Hon övertalade en av vakterna att släppa in henne, förklarade Linda, som om hon läst mina tankar. Jag har inte en aning om vad hon sa till Larry.
– Släppte Larry in Macy på mottagningen?
Larry var ökänd för att alltid hålla på reglerna. Det var ofattbart att Macy på något sätt lyckats övertala honom att släppa in henne i lokalen. Jag kunde inte föreställa mig vad hon sagt till honom. Helst ville jag nog inte veta det, heller.
Tydligen gjorde jag en rörelse som fick Macy att upptäcka mig. Så fort hon gjorde det plockade hon ur hörselsnäckorna ur öronen och log brett.
– God morgon, Michael.
Jag nickade och kände hur jag rodnade. – Jag hörde att du var här tidigt, sa jag och försökte låta affärsmässig.
Jag ville inte att Linda eller någon annan i personalen skulle få fel uppfattning.
– Jag var så illa tvungen eftersom jag vill kunna gå samtidigt som du i dag.
– Det ser ut som om du är redo att börja måla snart.
Hon lade huvudet på sned. – Ju mer jag tänkte på hur jag hade arrangerat girafferna och lejonet, desto mindre nöjd blev jag med skissen. Jag har redan gjort några ändringar, som du kanske ser.
Hon gjorde en gest mot väggen.
Jag kunde inte se någon direkt skillnad, men å andra sidan hade jag inte tittat så noga till att börja med. Macy hade visat mig skissen och jag hade godkänt den. Jag tänkte inte vaka över varje streck som hon drog.
– Du följer väl med mig hem i kväll, eller hur? sa hon med en vädjande blick. För att träffa Harvey?
Jag kände hur Lindas nyfikenhet väcktes och gjorde mitt bästa för att ignorera henne. Sanningen var att jag skulle göra nästan vad som helst för att slippa träffa Macys granne.
– Det är mycket bättre om du bokar en tid åt honom hos en geriatriker, sa jag.
Macys ögon blev stora. – Harvey kommer aldrig gå till en läkare. Det här är enda sättet. Du sa att du skulle göra det. Du kan inte bryta ditt löfte. Macy vände sig desperat mot Linda. – Han lovade!
– Du lovade, sa Linda menande till mig med ett tonfall som avslöjade att hon tyckte att det här var väldigt lustigt.
– Förrädare, viskade jag.
Hennes sätt att stötta Macy förvånade mig. Det var inte likt Linda att ta någon annans sida än min. Jag var inte helt säker på att jag gillade den här förändringen hos min sjuksköterska. Precis som de andra verkade hon ha fallit för Macys charm. Jag kunde inte förstå varför alla, inklusive Hannah, tyckte så mycket om henne. Macy bjöd på sig själv och hade en viss udda charm, men efter tio minuter i hennes sällskap höll man ju på att bli tokig.
– Du följer väl med? vädjade hon på nytt.
Jag öppnade munnen men innan jag hann säga något svarade Linda i mitt ställe.
– Det gör han definitivt.
Sedan satte hon en journal i händerna på mig och styrde mig i riktning mot det första undersökningsrummet.
Klockan halv fem på eftermiddagen hade jag klarat av dagens patienter på rekordtid. Linda hade på något sätt lyckats tömma schemat sent på eftermiddagen, så att det enda som återstod var lite pappersarbete.
När jag kom ut från kontoret väntade Macy på mig i receptionen med väskan över ena axeln. Hon hade på sig khakifärgade byxor och en gul t-shirt med en fjäril på. Utanpå den hade hon en brun väst i ett glansigt material. Som så ofta var fallet såg hennes lockiga, röda hår ovårdat ut. Hon lyste upp som en neonskylt när hon fick syn på mig.
– Är du klar? frågade hon.
Jag suckade. Att träffa hennes granne var inte direkt något jag längtade efter och jag misstänkte att Harvey kände likadant i fråga om mig.
– Absolut, sa jag. Nu åker vi.
– Går det bra att jag åker med dig? Jag tog bussen hit i morse.
– Inga problem.
Jag gick före över gatan till parkeringshuset. Paul, vakten, blinkade åt mig när han såg oss tillsammans. Det var nära att jag stannade för att förklara att Macy och jag inte var ett par, oavsett vad han trodde. Men om jag gjorde en stor sak av det skulle jag bara framstå som en idiot, alltså lät jag bli.
När vi närmade oss min BMW låste jag upp den med fjärrkontrollen. Den blinkade en gång och Macy skrattade till.
– Vad är det som är så roligt? undrade jag.
– Du. Du är så förutsägbar.
– På vilket sätt då?
– Bilen. Alla läkare kör BMW. Jag slår vad om att den är alldeles fläckfri inuti också.
– Ja, det är den. Än sen?
– Det är bara så … typiskt dig.
Jag bet mig i tungan för att inte säga något om att hennes sätt att klä sig också var väldigt typiskt.
Precis som väntat pratade Macy oavbrutet hela vägen. Jag fick veta mer om hennes katter och om Harvey, och en massa andra människor, platser och saker. Hon hoppade från det ena samtalsämnet till det andra, precis som Leannes vän Gayle. Om jag inte hade vetat bättre skulle jag ha trott att hon var nervös, men det hade hon ju ingen anledning att vara.
Hon hjälpte mig hitta rätt gata och när vi stannade utanför hennes hus var det min tur att skratta. Huset var som hämtat ur en saga. Det var målat i gult och rött. Tomten omringades av ett vitt staket med en grind, och överallt växte det blommor. Hon hade gigantiska blomkrukor på verandan och rabatterna fullkomligt sprakade av olika färger. Det var nästan så att jag trodde att Snövit eller Askungen skulle öppna dörren och hälsa oss välkomna med en munter sång.
– Vad är det? frågade hon med höjda ögonbryn.
– Huset.
– Ja, visst är det gudomligt? Jag ärvde det efter min farmor.
– Så du har alltså ärvt din … eh … stil av henne?
– Delvis, höll hon med. Jag målade om huset förra sommaren. Några av grannarna protesterade i början, men sedan vande de sig. Själv tycker jag att det känns välkomnande. Tycker inte du det?
– Om jag varit åtta skulle jag ha tyckt det.
– Äsch, sluta, sa hon och skrattade.
Tydligen trodde hon att jag skämtade. Resignerat klev jag ur bilen och körde ner händerna i fickorna. Macy öppnade grinden och vände sig sedan mot mig.
– Du behöver inte vara rädd för Sammy. Han skäller, men bits inte.
I samma ögonblick som jag klev in på tomten kom en gigantisk hund av obestämbar ras rusande mot mig. Han skällde så högt att jag fick ont i öronen.
– Sammy, sa Macy lugnt. Det här är Michael. Han är en vän.
Sammy tvärstannade och tittade upp på mig med misstänksam blick.
– Klappa honom, föreslog Macy. Han är snäll men har en stark beskyddarinstinkt.
I samma ögonblick som hon öppnade dörren rusade tre katter ut. Macy böjde sig fram och klappade dem.
– Det här är Snöflinga, Ängla och Karma.
Jag kände mig lite dum och eftersom jag inte visste vad som förväntades av mig. Till slut höjde jag handen och vinkade lite åt dem.
– De har varit ensamma hemma hela dagen, förklarade Macy medan katterna strök sig mot mina ben.
Hon gick före in i huset som föga överraskande såg ut som en krigszon. Flera halvfärdiga tavlor stod uppradade mot öppna spisen – åtminstone antog jag att det fanns en öppen spis bakom dem. Jag tog mig inte tid att granska dem närmare, men noterade att samtliga hade olika motiv. En föreställde ett landskap, en annan ett hav och en tredje var ett stilleben av en fruktskål med ett gigantiskt granatäpple i. Det fanns också en tavla som var ett porträtt av den vita, fluffiga katten. Ingen av dem var färdig. Det oroade mig. Jag hoppades att hon förstod att jag inte tänkte betala henne förrän väggmålningen var klar.
– Ibland har jag problem med att … avsluta saker, kommenterade hon när hon såg att jag betraktade tavlorna.
– Jag ser det.
– Men du behöver inte oroa dig för väggmålningen, fortsatte hon sorglöst. Jag måste betala bilförsäkringen snart.
Sedan tillade hon med en viskning som hon förmodligen inte trodde att jag hörde:
– Igen.
Jag lyckades dölja ett leende samtidigt som jag fortsatte att se mig omkring i rummet. En tvättkorg stod i soffan, full med antingen rena eller smutsiga kläder. Det var omöjligt att avgöra vilket. Middagsbordet svämmade över av böcker, tidningar och oöppnad post. Macy hade försökt sortera upp alltsammans i prydliga högar, men antingen hade katterna förstört det för henne, eller också hade högarna rasat av sig själva.
Vi gick in i köket. Ren disk stod i en hylla bredvid diskhon. På det lilla köksbordet låg en öppen bok uppochnervänd för att markera en sida. Jag ryser varje gång jag ser en bok ligga på det viset. Helst av allt ville jag vända på den och stänga den. Det finns ingen anledning att bryta sönder ryggen på en bok när man lika gärna kan använda ett bokmärke.
Macy tittade ut genom fönstret. – Harvey sitter i sin stol på baksidan. Han tillbringar alldeles för mycket tid i den. Det gjorde han inte förut. Oron hördes tydligt i hennes röst. – Han har nog haft en dålig dag igen.
Inte ens nu förstod jag riktigt vad det var hon ville att jag skulle göra. Jag hade gått med på att prata med Harvey och höra mig för om hans hälsa, men mer än så kunde jag inte lova.
Hon tog min hand och drog mig i riktning mot bakdörren.
– Nu tänker jag presentera dig för honom.
– Okej, men …
Jag hann inte prata klart förrän hon hade släpat ut mig.
– Harvey! ropade hon. Det här är Michael. Det var honom jag berättade om förut. Hon vände sig mot mig. – Det här är bara för syns skull, viskade hon.
Innan jag visste ordet av hade hon lagt armarna om min hals och kysst mig på kinden. Sedan vände hon sig mot Harvey igen.
– Du hade rätt hela tiden. Jag är alldeles betuttad i honom.
Betuttad? Vem använder ord som ”betuttad”?
Harvey synade mig i ett par sekunder innan han visade någon som helst reaktion. Frågan var om det var ett leende eller en grimas som han därefter gav mig.
– Jag tänker inte ens fråga hur hon bar sig åt för att lura hit dig, muttrade han.
– Det vill du nog inte veta, svarade jag.
Han frustade till och gjorde en gest mot huset. – Det finns en stol till där uppe. Du kan ta hit den om du vill. Sedan såg han på Macy. – Jag har några öl i kylen. Du kan väl hämta varsin åt mig och din vän här?
– Ska bli, svarade hon glatt, trots att han inte erbjudit henne någon öl.
Vi klev över det låga staketet med Sammy hack i häl. Macy fortsatte upp mot huset tillsammans med hunden. De tre katterna hade visst beslutat sig för att stanna hemma.
Jag hämtade fällstolen och slog mig ner bredvid Harvey. Macy kom tillbaka med ölen.
– Så du är alltså den där läkaren som hon har pratat om? inledde Harvey.
Han drack en mun och slöt ögonen, antingen för att njuta av smaken eller i väntan på att en plötsligt smärta skulle avta.
Jag tog en klunk av min öl och var tvungen att medge att den satt fint.
– Innan du börjar ställa en massa diskreta frågor kan jag tala om för dig att jag inte tänker boka tid hos någon av dina vänner. Inte heller tänker jag göra några prover. Jag vet vad det är för fel på mig.
Jag kände mig genast lättad. – Kan du berätta om det?
– Jag är döende, svarade den gamle mannen nyktert. Mer komplicerat än så är det inte.
– I vad då? frågade jag.
Med tanke på hans höga ålder lät det rimligt, och om han inte tänkte göra några prover eller låta sig undersökas hade jag inget annat val än att acceptera hans egen diagnos – åtminstone tills jag såg bevis på något annat.
– Jag vet inte säkert. Cancer, kanske, men det kan även vara hjärtat.
– Vad har du för symtom?
– Det är olika. Jag blir ofta trött. I början trodde jag att det berodde på åldern, men nu vet jag att det är mer än så. Förut kunde jag jobba i trädgården hela dagen utan att bli trött. Nu måste jag vila efter att ha vattnat grönsakerna. Det värker i bröstet. Men jag har ingen feber, så det är inte malaria.
– Jag föreslår …
– Om du inte hörde vad jag sa alldeles nyss så tar jag det igen: Jag är inte intresserad av några förslag på hur jag ska kunna förlänga mitt liv. Jag har redan levt ett långt liv. Visst finns det sådant jag ångrar, men jag är redo att dö.
– Macy …
– Det är dags för Macy att inse att hon måste släppa taget om mig.
– Hon älskar dig, talade jag om för honom.
Harvey suckade tungt, som om hennes kärlek var en börda.
– Hon älskar de där katterna också. Jag har aldrig träffat någon som hon. Hon samlar på djur och människor som vi andra samlar på baseballkort eller keramikkatter. När hon flyttade in i det där huset som hon ärvde av sin farmor försökte jag till en början stöta bort henne. Jag tror till och med att Lotty bad henne hålla ett öga på mig innan hon dog. Det skulle vara likt den gamla häxan. Hur som helst, det sista jag behöver är att Macy vakar över mig dygnet runt.
– Jag förstår vad du menar.
Den gamle mannen såg skeptiskt på mig.
– Min fru …
– Har du varit gift? avbröt Harvey och såg misstänksamt på mig.
– Ja, jag var gift. Nu är jag änkeman, svarade jag. Mot slutet ville Hannah inte ha någon mer medicinsk hjälp. Inga fler hjältedåd.
– Nu minns jag. Han nickade mot Macys hus. – Hon berättade om din fru. Jag beklagar sorgen.
– Tack, mumlade jag. Jag vill bara att du ska veta att jag förstår hur du känner.
– Det handlar om värdighet. Jag föredrar att möta döden på mina egna villkor.
Jag mindes att Hannah sagt någonting liknande. – Kan jag hjälpa dig med smärtan?
Harvey skakade på huvudet. – Nej, tack.
Macy kom tillbaka med ost och kex på en bricka.
– Här får ni lite tilltugg, sa hon och stoppade ett kex i munnen.
– Vad ska vi med det till? undrade Harvey barskt.
– Jag tänkte att du kanske var hungrig, svarade hon leende och slog sig ner på gräset bredvid mig.
Det märktes att hon var van vid hans tjuriga attityd.
– Jag är inte intresserad.
Harvey var kanske inte det, men det var jag. Jag sträckte mig efter en ostskiva.
– Jag skulle inte äta den där om jag var du, mumlade Macy.
– Varför inte?
– Jag tror att Snöflinga slickade på den innan jag hann fösa bort honom.
– Är Snöflinga en hankatt?
Jag borde förmodligen ha frågat varför hon inte tagit bort ostskivan från fatet. I stället förvånades jag över det faktum att den fluffigt vita Snöflinga var en hane.
Macy sträckte ut sina långa ben och satte handflatorna i marken bakom sig. – Han har aldrig förlåtit mig för att jag döpte honom till det.
– Byt namn på honom, då.
Lösningen var ju så enkel, tyckte jag.
– Det kan jag inte. Jag har verkligen försökt, men jag tänker på honom som Snöflinga. Inget annat namn passar honom. Dessutom står det Snöflinga i hans försäkring och i veterinärens journal. Det skulle vara alldeles för komplicerat att byta nu.
Harvey suckade. – Acceptera bara det hon säger utan att ställa en massa frågor. Det är mycket enklare så.
Jag förstod vad han menade.
Macy började berätta om väggmålningen och patienterna som kommit och gått medan hon målat. Medan hon gjorde det låg Sammy tryckt mot hennes ena ben.
Det blev snart uppenbart att Harvey var trött och ville gå in till sig. Jag försökte hjälpa honom upp ur stolen men han föste genast bort min hand.
– Låt mig vara! snäste han. Vi gamlingar är måna om vår stolthet.
Macy reste sig också och såg efter Harvey när han gick in. I samma ögonblick som han stängt dörren bakom sig bombarderade hon mig med frågor.
– Jaha? sa hon andlöst. Kom du fram till vad som är orsaken till att han är så matt? Han är sjuk, inte sant? Jag menar, sjuk på riktigt? Kunde du övertala honom om att boka tid hos en läkare? Du tog väl upp det på ett diskret sätt, hoppas jag?
– Vi kan väl gå in och prata? föreslog jag med låg röst.
Jag hade inte sett fram emot att träffa Harvey, men till min stora förvåning gillade jag honom.
Än en gång klev vi över staketet med Sammy tätt bakom oss.
– Det är illa ställt med honom, inte sant? Du behöver inte skräda orden. Jag vill veta sanningen.
Hon gick baklänges framför mig upp på verandan. Jag gjorde en gest mot en stol och när hon satt sig slog jag mig ner mittemot henne.
Hon blinkade några gånger. – Han är döende, eller hur?
Jag nickade.
– Vi måste göra något, insisterade hon och var redan på väg upp ur stolen igen.
Jag lade händerna på hennes axlar för att få henne att stanna där hon var. – Macy, han vet om att han är döende och accepterar det.
– Men jag accepterar det inte!
– Harvey är beredd på det här.
– Det är han kanske, men jag är inte beredd att förlora honom.
Stora tårar vällde upp i hennes ögon.
– Det är inte upp till dig, Macy.
– Vad menar du med det?
– Mot slutet av sitt liv vägrade Hannah fortsätta med cellgiftsbehandlingen, berättade jag. Jag skämdes när jag hörde att jag darrade på rösten. – Hon visste att den inte skulle göra någon skillnad och bad mig låta henne dö. Jag ville ha henne kvar så länge jag kunde, men det var själviskt av mig. I slutändan var jag tvungen att acceptera hennes vilja. Det är det Harvey ber dig om.
Macy snyftade till och katterna samlades runt henne för att erbjuda tröst. Sammy betraktade mig skeptiskt, som om jag skulle få betala dyrt om jag gjorde hans matte ledsen.
– Jag beklagar, sa jag och lade instinktivt armen om henne.
Och sedan, av någon anledning som jag aldrig kommer att begripa, lutade jag mig fram och sökte hennes mun med min. Vi kysstes. Det var ingen puss på kinden eller den typ av vänskaplig kyss som jag gett Winter och Leanne. Det här var en Kyss med stort K, en riktig kyss som skakade mig i grunden.
Vi särade på oss med ett ryck, som om vi med ens insåg vad vi höll på med. Macy såg om möjligt ännu mer upprörd ut än vad jag kände mig.
– Tack, viskade hon.
– För vad då?
Hon kunde omöjligt mena kyssen.
– För att du tog dig tid att träffa Harvey och för att du berättade om Hannahs önskan.
– Javisst, svarade jag och försökte verka lättsam. Det var så lite.
Strax efter det gav jag mig av. Hela vägen hem kämpade jag för att få rätsida på det hela. Varför hade jag kysst Macy? Och ännu viktigare: Varför hade jag tyckt så mycket om det?