Jag sov inte särskilt gott den natten. Det förvånade mig inte att Macy inte dök upp på torsdagen. Hon hade ju själv sagt att hon inte var bra på att avsluta saker. Men denna mystiska frånvaro berodde på mer än bara det. Jag kände det på mig, precis som jag kände på mig att vår kyss varit speciell.
– Har Macy hört av sig? frågade jag Linda.
Jag ville inte säga för mycket, men samtidigt var jag nyfiken. Hon hade kanske ringt och berättat att hon var sjuk utan att Linda fört det vidare till mig.
– Nej. Har hon inte ringt dig, heller? Lindas ögon smalnade. – Du har väl inte sagt något som gjort henne ledsen?
– Varför skulle jag ha gjort det?
Jag gav Linda en skarp blick, men inte för att jag var arg på henne. Visserligen var jag hennes chef, men ibland kändes det mer som om hon var min extramamma. Det förvånade mig verkligen att hon envisades med att ta Macy i försvar.
Jag ansträngde mig för att låta neutral. – Hon kommer säkert i eftermiddag, eller också dyker hon upp i morgon.
– Ja, det hoppas jag verkligen, svarade Linda. Vi älskar henne, allesammans.
Jag såg förvirrat på henne. Hur hade det här gått till? Hade hela personalstyrkan fallit för Macy? På mindre än två veckor?
Det ryckte i Lindas mungipor. – För det första pratar hon med barnen både före och efter deras besök hos dig, berättade hon. Har du inte lagt märke till det?
Jag skakade på huvudet.
– Hon är lika bra med ungar som du. De älskar henne!
Det förvånade mig faktiskt inte. Macy var ju själv precis som ett barn; vimsig och entusiastisk.
– Vad pratar hon med dem om?
– Allt möjligt. Hon visade pojken Branson lejonet som gömmer sig i gräset, och med flickan Farinelli pratade hon om hårspännen. Hon och Ellen Roche diskuterade hundar en lång stund. Barnen slappnar av och blir glada, och deras besök här blir en positiv upplevelse. Jag förstår mig inte riktigt på Macy än, men jag gillar henne.
Jag gillade henne också, vilket började bekymra mig.
– Hon är rolig och bjuder på sig själv, fortsatte Linda som tydligen inte var klar med sin hyllning riktigt än. Häromdagen hade hon med sig hemgjorda russinkakor. Hann du ta en innan de gick åt?
Jag skakade än en gång på huvudet.
– Synd. Till en början hade receptet tydligen varit tänkt som fågelmat, men så började hon lägga till det ena och det andra, och till slut var det så gott att hon gjorde russinkakor i stället.
Jag log trots att jag hade bestämt mig för att inte avslöja för Linda – eller någon annan – vad som pågick mellan Macy och mig. Inte för att det pågick något egentligen. Men det var ändå ett faktum att jag hade kysst en kvinna som jag inte gillade. Åtminstone intalade jag mig att jag inte gjorde det. För att göra situationen ännu mer komplicerad kunde jag inte sluta tänka på kyssen. Det var ett stort mysterium för mig hur det kunde kännas så … så rätt att kyssa Macy. Vi passade så dåligt ihop att det helt enkelt inte hade slagit mig att jag skulle kunna tycka om att hålla henne i min famn. Att kyssa henne …
Resten av dagen gick jag runt med en känsla av nervös förväntan i kroppen. Ingen behövde tala om för mig vad den berodde på. Jag väntade på Macy, vilket så klart var väldigt irriterande.
Hon dök aldrig upp.
På fredagsmorgonen när jag kom till gymmet var jag på riktigt dåligt humör. Det tog inte någon lång stund för Ritchie att kommentera det.
– Vad är det med dig, killen?
Jag mumlade någonting om att jag hade sovit dåligt, vilket i och för sig var sant. Sedan körde jag mina vanliga fem kilometer på löpbandet och ökade tempot så att jag blev klar en minut tidigare än vanligt.
När Ritchie kom in i omklädningsrummet stod jag redan i duschen. Han sa något som jag inte uppfattade, och jag struntade i vad det var. Till min stora förvåning log han när jag kom ut från duschen, som om det inte störde honom att jag var så otrevlig.
– Den där minen har jag sett förut, sa han.
– Vad då för min? frågade jag irriterat.
– Den där minen du har just nu. Du kan inte sluta tänka på en viss kvinna, och jag slår vad om att jag vet vem det är.
Jag insåg att det var lönlöst att försöka lägga locket på. – Jag har kysst Macy, hävde jag ur mig.
Min svåger skrattade högt. – Jag visste det! Han pekade menande på mig. – Sa jag inte det? Sa jag inte att du är intresserad av henne? Men var du beredd att erkänna det? Åh nej, inte du, inte … Inte den store doktor E.
– Du har inte träffat henne, påpekade jag.
– Det är sant.
– Hur kan du då påstå att du hela tiden har vetat att jag gillar henne?
– Det är ju uppenbart! svarade Ritchie och började packa ner sina träningskläder. Du pratar om henne hela tiden.
– Det är bara för att hon irriterar mig.
Ritchie tittade menande på mig. – Hon är så irriterande att du måste kyssa henne.
Jag förstod vad han menade, men hade ingen lust att diskutera saken vidare.
– Okej, så du kysste henne alltså, fortsatte Ritchie. Än sen?
– Det var en riktig kyss, muttrade jag. Inte någon liten puss på kinden.
– Ni hånglade alltså.
Jag såg på honom med ett plågat uttryck. – Hur gammal är du? Fjorton?
Ritchie ryckte på axlarna. – Varför är du så upprörd? Du kysste henne. Du har kysst andra kvinnor sedan Hannah dog. Eller hur?
Jag satte mig ner och vilade armbågarna på knäna. – Det var inga riktiga kyssar. Kyssen med Macy var het. Jag tänkte efter en stund innan jag fortsatte. – Jag har alltid trott att jag skulle få dåligt samvete om jag kysste en annan kvinna. Kysste henne på riktigt, menar jag.
– Och det fick du inte?
– Nej, och det stör mig.
Det var mer än det som störde mig med kyssen. Det faktum att jag inte hade dåligt samvete var bara den första punkten på en lång, lång lista.
– Vill du ha dåligt samvete? frågade Ritchie. Tror du att Hannah är arg på dig? Är det så du känner?
– Nej. Jag skakade bestämt på huvudet.– Jag vet inte vad jag känner.
Det var en stor del av problemet. Jag hade räknat med att jag skulle känna ånger, men det gjorde jag inte.
– Det var Macy som var den rätta för dig hela tiden, fortsatte Ritchie.
– Det är hon inte alls.
När jag reste mig och sträckte mig efter jackan ångrade jag att jag berättat om kyssen för Ritchie. Han skulle aldrig sluta tjata om den.
– Men visst tyckte du om att kyssa henne?
Jag bestämde mig för att inte svara.
– Hon gjorde dig alldeles knäsvag och nu är du förvirrad.
Det hade han rätt i. Jag var mer än bara förvirrad; det var som om hela min värld hade vänts uppochner.
– Jag vet inte ens om jag gillar henne, suckade jag.
– Åh, nog gillar du henne alltid, insisterade Ritchie retsamt.
Jag vägrar tro att jag är så lätt att genomskåda. Ritchie är min bäste vän, men ibland kan han vara en riktig plåga.
– Har du några planer för kvällen? frågade han när vi lämnade gymmet.
Tidigare hade jag jobbat på vårdcentralen på fredagskvällarna, men efter incidenten med Shamika och hennes man hade en annan läkare tagit min plats. Förmodligen var det lika bra.
– Jag tänker ringa Leanne, sa jag.
Så fort jag sagt det högt kände jag lättnad över att ha fattat ett beslut. Eller snarare över att ha fattat det beslutet. Vi kunde prata om vilken film vi skulle se i helgen.
Ritchie kliade sig på hakan. – Leanne? Inte Macy?
– Absolut inte Macy.
Jag måste få en chans att analysera mina känslor för henne och hoppades faktiskt att Macy inte skulle komma till mottagningen i dag heller.
Till min stora förvåning kom det varken fler frågor eller kommentarer från Ritchies håll.
– Vi ses på måndag, sa han när vi kom ut på gatan.
– Ja, vi ses, nickade jag och så gick vi åt varsitt håll.
Jag marscherade i rask takt till kontoret och blängde på Larry när jag gick in i byggnaden. Jag ville att han skulle förstå att jag inte uppskattade att han släppt in Macy före kontorstid. Ingen hade någonsin fått Larry att bryta mot reglerna. Ingen förutom Macy. Jag tyckte att hon fick sin vilja fram alldeles för ofta. Det skulle hon inte få med mig igen.
Precis som jag varit rädd för var hon redan på där när jag kom. Hon hade hörselsnäckor i öronen och om hon lade märke till mig så visade hon det inte. Det passade mig utmärkt. Ju mindre kontakt jag hade med henne, desto bättre.
– Vilken tid kom Macy hit? frågade jag Linda.
– För tio minuter sedan, ungefär. Hur så?
Jag var inte van vid att Linda besvarade mina frågor med motfrågor.
– Det spelar ingen roll, muttrade jag och gick in på mitt kontor.
Vid lunchtid hade Macy gjort tydliga framsteg med väggmålningen. Bakgrundsskissen var helt klar och hon hade börjat måla. Färgerna var starka och klara och samtliga medarbetare tyckte att hon gjorde ett fantastiskt jobb.
Jag borde ha känt mig nöjd, men det enda jag var intresserad av var att hitta fel hos henne. Hon trängde mig. Inte fysiskt, men känslomässigt. Jag kände mig besvärad av att ha henne så nära.
Helst av allt ville jag ha bort henne därifrån. Tvinga henne ut ur mitt huvud. Det som störde mig mest var hur mycket jag tänkte på kyssen och hur levande den fått mig att känna mig. Jag tyckte inte att jag hade rätt att känna så, oavsett vad Hannah hade skrivit i brevet. Att känna att jag levde, när Hannah inte gjorde det, var helt enkelt fel.
Varje gång jag fantiserade om kyssen kändes det som om jag tappade kontrollen över vem jag var. Jag hatade känslan och ville skaka av mig den till varje pris.
På lunchen lät jag dörren till kontoret stå öppen och sträckte mig efter telefonen. Jag visste att Macy befann sig inom hörhåll eftersom hon satt hos Linda. Resten av mina medarbetare hade samlats runt henne, precis som djungeldjuren i väggmålningen samlades vid vattenhålet. Jag kunde höra deras prat och skratt.
För det mesta har jag dörren stängd medan jag äter lunch. Jag njuter av lugnet och brukar passa på att ringa viktiga telefonsamtal. Men i dag ville jag att Macy skulle höra mig prata med Leanne.
Jag fick tag i henne på mobiltelefonen.
– Hej Michael, sa hon glatt.
Hennes varma tonfall var som balsam för min själ.
– Hur är det?
– Bara bra. Hur är det med dig?
– Helt okej, svarade jag och undrade hur länge vi skulle dra ut på artighetsfraserna.
– Jag hade tänkt ringa och fråga vilken film vi ska se, fortsatte hon. Men jag har inte haft tid, helt enkelt. Vilken dag passar dig bäst, lördag eller söndag?
– Vad sägs om i kväll? undrade jag.
– Javisst, det går bra. Vill du fortfarande se en actionfilm? Den där nya Tarantino-filmen går ju nu. Jag kan hålla för ögonen om det blir alltför blodigt.
– Det låter inte som din typ av film.
Hon tvekade. – Egentligen tror jag inte att jag skulle vara särskilt bra sällskap på någon film alls. Jag var varit väldigt nedstämd i några dagar nu. Kommer du ihåg att jag berättade att Mark skulle åka till Afghanistan? Nu är han där. Hans mamma gav mig mejladressen till honom och jag skickade ett mejl, men han har blockerat mig så att allt jag skickar returneras automatiskt.
– Aj.
– Ja, det är exakt så det känns.
– Fick du reda på vad han gör där?
– Han … han jobbar som helikoptermekaniker för en av de stora konsultfirmorna. En vän till honom ordnade jobbet.
– Helikoptermekaniker?
Det lät märkligt med tanke på att Mark var revisor.
– Han jobbade med helikoptrar när han tjänstgjorde i armén. Senare, då han var klar med sin tjänstgöring, utbildade han sig till revisor i stället. Vi träffades medan han studerade.
Det var förstås självklart att han inte kunde fortsätta som revisor efter att ha blivit dömd för förskingring.
– Muriel, hans mamma, sa att han tog jobbet eftersom det är så pass bra betalt att han kommer kunna betala tillbaka pengarna till sjukhuset och det mesta av sina böter … Men det pågår ett krig där. Jag är orolig för honom. Jag borde kanske inte vara det, men jag kan inte låta bli.
Jag skulle också ha varit orolig. – Jag förstår att det är svårt för dig, Leanne.
– Jag borde inte ha sagt något om det.
– Jag kan kanske få dig att tänka på annat, sa jag. Vi kan väl gå ut och äta middag? Jag är skyldig dig en måltid.
– Åh Michael, du är inte skyldig mig någonting.
– Jag skulle vilja bjuda dig på middag, förtydligade jag. Vad sägs om att vi träffas efter jobbet, äter middag och se vilka filmer som går? Vi kan fatta ett beslut tillsammans.
– Okej. Tack.
Det gladde mig att hon hade en sådan positiv inställning. Delvis för att jag utgick från att Macy, för att inte tala om Linda, hörde vad jag sa. Jag fortsatte med att berömma middagen hon bjudit mig på tidigare i veckan.
– Det var verkligen härligt att få hugga in på en riktigt maffig lasagne.
Jag måste ha pratat lite för högt, för i nästa ögonblick stängde Linda min dörr.
– Det var bra att du kom över så att jag fick en ursäkt att använda ugnen, svarade Leanne med ett leende i rösten. Jag har fortfarande lasagne kvar i frysen. Jag borde ha skickat med dig några matlådor hem.
– Det behövdes inte.
Jag kunde känna att jag var alldeles röd i ansiktet. Tanken hade varit att skicka ett meddelande till Macy, men samtidigt hade jag lyckats skämma ut mig inför hela min personal. Jag hade även utnyttjat min vänskap med Leanne. Jag skämdes över mitt beteende och ville skylla alltsammans på Macy. Men det var mitt eget fel och det visste jag.
En kvart senare kom jag ut från kontoret, redo att ta emot eftermiddagens första patient. Linda gav mig journalen och blängde anklagande på mig.
Jag mötte stadigt hennes blick. – Har du något på hjärtat?
– Macy gick.
Jag såg över hennes axel och upptäckte att väggmålningen bara var klar till hälften.
– Och?
– Och, fortsatte Linda stelt, hon fick ditt meddelande.
– Jag vet inte vad du pratar om.
Min stolthet tänkte inte låta mig kännas vid mitt dåliga uppförande.
Linda svarade inte utan fortsatte bara att stirra ilsket på mig och skakade på huvudet. Det här var redan en dålig dag, och det kändes ännu värre nu när Linda var arg på mig.
Det förvånade mig fortfarande hur totalt Macy hade lyckats charmat Linda – och inte bara henne. Resten av personalen, vakterna och Ritchie gillade henne också. Kvinnan verkade ha övernaturliga krafter, vilket passade bra, tänkte jag trött, med tanke på att hon bodde i ett sagohus.
Okej, visst; Macy var en bra tjej. Det höll jag med mig. Hannah hade kanske trott att Macy skulle få mig att skratta, men hon hade inte tänkt på hur olika vi var.
Kyssen var en engångsföreteelse som inte skulle upprepas. Sedan var det inte mer med det. Leanne och jag skulle gå ut och äta och jag tänkte göra mitt bästa för att lära känna henne. Ifall kvällen blev lyckad skulle jag kanske till och med fråga om hon ville följa med på banketten två veckor senare.