Macy skulle ha gått tidigare den eftermiddagen i vilket fall som helst. Hon hade en studiotid inbokad för att läsa in ännu en reklamannons för radio. Den här annonsen handlade om en stor välgörenhetstillställning som skulle hållas i juli. Producenten tyckte att hennes röst var trevlig och fängslande, och ju fler annonser hon gjorde, desto mer bekant blev hon för lyssnarna. Enligt honom var det viktigt att lyssnarna uppfattade hennes röst som pålitlig.
Pengarna skulle inte räcka till ett hus på en tropisk ö någonstans, men reklamradio betalade ändå bra. Enda skälet till att hon ätit lunch på mottagningen var att hon gillade Linda och resten av personalen.
Innan hon lämnade byggnaden hämtade hon sin cykel hos vakten Larry som lovat hålla ett öga på den åt henne. Den före detta militären var en riktig raring. Hon förstod inte varför de andra nästan verkade rädda för honom. Han hade ett hjärta av guld och älskade katter.
– Vill du ha din cykel nu, Macy? frågade han när hon kom fram till vaktexpeditionen.
– Ja. Tack för att du tog hand om den.
– Inga problem. Och om du har något annat som behöver ses efter är det bara att säga till.
Trots att hon kände sig nedstämd log hon när hon följde med Larry ner i källaren. Han hade berättat att han egentligen var pensionerad, men att han tagit vaktjobbet för att kunna hjälpa sin yngsta dotter ekonomiskt medan hon studerade.
– Han tycker inte om mig.
– Vem då?
– Oj, ursäkta, det var inte meningen att säga det högt. Det händer att jag pratar för mig själv ibland.
Eftersom hon bodde ensam med sina katter hade hon för vana att ventilera sina tankar för dem.
– Jag är väl inte hans typ, antar jag.
– Sa du något?
– Nej, nej, förlåt … Det var inget.
Det var bara det att det störde henne, särskilt efter kyssen. Hon var inte bra på romantiska relationer. De hade aldrig fungerat för henne tidigare, så hon hyste inga större förväntningar på att det skulle bli något med Michael, heller. Men den där kyssen … Att en enda kyss kunde vara så spännande. Så underbar.
I flera timmar efteråt hade hon gått omkring som i ett töcken. Det kändes som när hon varit fjorton år och för första gången blivit kysst av Tommy Whittier. Det hade faktiskt varit den enda gången som Tommy kysste henne. Hon hade älskat honom med all den passion som rymdes i hennes tonårshjärta. Hans kyss hade hemsökt henne i alla dessa år och nu … nu hade Michael som förste man lyckats matcha den. Varför, åh varför, måste det vara just han?
Larry tog fram cykeln och några minuter senare hade Macy fått på sig hjälmen och susade fram längs gatorna på väg till studion. Hennes tankar snurrade nästan lika fort som cykelns hjul.
Michael hade inte kunnat visa sina känslor tydligare om han så hyrt en neonskylt. Han var inte intresserad. Hon hade hört hans telefonsamtal ord för ord, precis som han planerat. Han hade velat tala om för henne att han skulle träffa den där kvinnan som hette Leanne. Till och med namnet var elegant och sofistikerat.
Macy hade fått sitt namn efter klädkedjan Macy’s, där hennes mamma befunnit sig när hon fått värkar. Hon antog att hon borde vara tacksam för att det inte varit på Neiman Marcus. Det gick inte att förneka att hon varken var sofistikerad eller modeintresserad. Hon skulle aldrig passa in bland Michaels vänner.
Men den där kyssen hade tagit henne på sängen, och Michaels reaktion hade avslöjat att han kände likadant. Han ville att hon skulle förstå att det varit en olyckshändelse och att han önskade att det aldrig hänt.
Det gjorde inte hon.
Macy förstod inte hur upprörd hon var förrän hon kom fram till studion och insåg att hon inte kunde minnas något av cykelturen dit eftersom hon hela tiden tänkt på Michael.
Okej, bra. Han skulle inte behöva upprepa sig. Hon skulle göra allt hon kunde för att hålla sig ur vägen för honom. Han skulle inte ens märka att hon var på mottagningen. Väggmålningen skulle avslutas så fort som möjligt, och sedan skulle saken vara ur världen. De skulle aldrig mer behöva träffa varandra.
Inspelningen gick inte lika bra som förra gången, och Macy var tvungen att läsa upp annonsen så många gånger att hon tappade räkningen. Producenten var inte nöjd. På vägen ut lade han emellertid handen på hennes axel och tröstade henne med att alla kunde ha en dålig dag. Men sedan påpekade han att han inte skulle ha lika mycket överseende om det hände igen.
Underbart.
Kanske skulle hon förlora det bäst betalda jobb hon någonsin haft. I så fall var det doktor Michael Everetts fel.
Macy satte sig på cykeln, tacksam över att äntligen få åka hem. Hon hade inte pratat med Harvey sedan i onsdags. Han hade undvikit henne och det tänkte hon sätta stopp för. Nu mer än någonsin var hon fast besluten att inte låta honom ge upp. Han var den enda familj hon hade i närheten, eftersom hennes föräldrar flyttat till New Mexico och hennes bror bodde på Hawaii.
Okej, Harvey var inte någon riktig släkting, men det kändes som om han var det. Han skulle protestera om hon någonsin berättade det för honom, men han var hennes extra-farfar och vän i en och samma person. Hon älskade honom.
Macy var bara någon kilometer hemifrån när det hände, även om hon efteråt inte kunde minnas hur det gick till. Det enda hon kom ihåg efteråt var att hon i ena stunden trampade fram längs gatan och i nästa flög över styret.
Hon landade hårt i asfalten och måste ha svimmat av i några sekunder. När hon vaknade hörde hon ljudet av tjutande bromsar och höga röster. En man stod böjd över henne och skrek åt någon att ringa larmcentralen.
Sedan kom smärtan. Het, flytande smärta i huvudet, armarna och benen. En grupp människor hade samlats runt henne och alla verkade vilja ge henne råd.
– Rör dig inte förrän ambulansen kommer.
– Andas djupt.
– Blunda inte.
Macy försökte göra som de sa, men det var omöjligt att följa alla anvisningar.
En siren hördes på avstånd och sedan var två sjukvårdare framme hos henne. Hon fick en blodtrycksmätare runt ena armen och nacken säkrades i ett stöd. Sjukvårdarna lyfte upp henne på en bår och när hon tittade ner såg hon cykelhjälmen ligga på marken. Det såg ut som om någon slagit sönder den med en slägga.
Sjukvårdarna verkade ha fullt upp, men hon hade en viktig fråga att ställa och tog därför tag i skjortärmen på den ena tills han vände sig mot henne.
– Ja? sa han.
Han verkade irriterad över att hon störde honom i hans arbete.
– Är det där mitt blod på asfalten?
Hon hade alltid varit lite känslig när det gällde blod.
Han nickade.
– Klarade sig cykeln?
Den hade kostat mer än hon egentligen haft råd med, och hon ville verkligen inte förlora den.
– Tyvärr inte. Det skulle vara bättre om du inte pratade så mycket.
– Okej.
Hon slöt ögonen. Det gjorde vansinnigt ont men smärtan var lättare att uthärda om hon inte behövde titta på någon eller något. I stället kunde hon koncentrera sig på att andas.
Sjukvårdaren ställde frågor som hon gjorde sitt bästa för att svara på. Ambulansens sirener tjöt när de zick-zackade sig fram i trafiken och nästa gång hon tittade upp var de inne på sjukhuset.
Macy blev undersökt av en läkare som beställde en rad prover. Hon röntgades och sedan sydde personalen ihop hennes sår. Det slutade med att hon hade bandage runt huvudet, knäna och armarna. Varenda liten centimeter på hennes kropp värkte, trots allt smärtstillande hon fått. Till och med hennes ögonlock värkte.
Det stod fullt med folk runt sängen och diskuterade henne som om hon inte ens vore där. Alla pratade om vilken tur hon haft. Men ur Macys perspektiv, med ett huvud som kändes som om det satt i ett skruvstäd, hade ordet ”tur” mycket lite med det hela att göra.
En bekant röst lade sig i samtalet. Eftersom hon var övertygad om att hon måste höra fel öppnade hon ögonen och tittade upp.
– Michael? viskade hon chockat.
Utan att svara tog han hennes hand och flätade samman deras fingrar. Greppet var hårt, men trots det var det den mest tröstrika beröring hon någonsin känt.
– Vad gör du här? frågade hon.
Hur kunde han veta att hon varit med om en olycka?
– Du gav dem mitt namn.
– Det … det är omöjligt. Gjorde jag verkligen det?
– Det är okej. Jag kom så fort jag kunde. Han strök henne över pannan. – Jag ska prata med din läkare nu, sedan kommer jag tillbaka. Går det bra?
Hon nickade, förundrad över att hon inte kunde minnas att hon gett personalen Michaels namn. Sjukvårdarna hade ställt så många frågor, bland annat vem hon ville att de skulle kontakta. Hade hon verkligen sagt Michael? Det var pinsamt att hon valt just honom av alla människor. Kanske hade hon sagt att han var hennes läkare. Så var det nog.
Kanske.
Hon slumrade till och visste inte hur länge han var borta. Det kunde röra sig om två timmar eller en kvart. När han kom tillbaka såg hon på honom utan att veta vad hon skulle säga. Hon hade fruktansvärt dåligt samvete över att han varit tvungen att åka från jobbet.
– Var du här alldeles nyss eller var det länge sedan? frågade hon.
– Det var fem minuter sedan.
– Jaha … Smärtan gör mig förvirrad.
– Ja, men den smärtstillade medicinen kommer snart att börja verka.
– När får jag åka hem? Någon måste mata katterna, och så är det Sammy. Harvey räknar med att jag ger honom mat. Vi delar på honom även om han – Harvey, alltså – vägrar låtsas om att det är så. Alltså äter Sammy middag hos mig varje kväll. Hon gjorde en paus. – För det mesta äter han på verandan. På grund av katterna.
– Jag kan skjutsa hem dig.
Macy blev så tacksam att hon fick tårar i ögonen. – J-jag ber så mycket om ursäkt för att jag ställer till med besvär för dig.
– Det är inget besvär.
– M-men … din dejt, då?
– Jag har ringt Leanne. Vi tar det i morgon i stället.
– Jaha … Förlåt.
– Sluta be om ursäkt.
– Okej. Men jag har dåligt samvete och du var så mån om att jag skulle höra att du hade en dejt … Jag vet att den är viktig för dig.
Michael lade ena pekfingret mot hennes läppar. – Sluta.
– Det var inte meningen att ge dem ditt namn, mumlade hon mot hans finger. Jag måste ha pratat högt för mig själv igen.
Han gav henne en undrande blick. – Det där behöver du inte förklara närmare.
Medan Michael körde henne hem pratade han om hennes tillstånd. Det mesta förstod hon inte, men huvudsaken var att inget var brutet. Hon hade flera djupa skärsår, men det visste hon redan, även om hon inte kunde minnas att hon blivit sydd. Den största farhågan var en eventuell hjärnskakning. Någon måste vara hos henne under natten.
– Jag ringer en kompis, sa hon. Joy Williamson kan säkert komma över. Eller Sherry Franklin …
– Nej, jag stannar hos dig.
– Du?
– Jag vet vilka tecken jag ska titta efter. Jag kommer att väcka dig med några timmars mellanrum och kontrollera att dina pupiller ser ut som de ska.
När de kom fram hjälpte Michael henne ur bilen. På verandan väntade Harvey och hunden. Han såg orolig ut och Sammy började genast gnälla. Katterna verkade inte bry sig om eventuella problem, de var mest bara missnöjda över att middagen var försenad, vilket var typiskt för katter.
– Så fort jag fått dig i säng ger jag dem mat, lovade Michael.
Macy försökte förklara för katterna att middagen var på gång, men Snöflinga, Ängla och Karma var inte intresserade av några ursäkter. Och när katterna var sura gick det ut över alla i närheten.
Michael hjälpte henne tafatt att byta om till ett nattlinne, som egentligen var en alldeles för stor t-shirt med kattungar på. När Macy väl kommit i säng och lagt huvudet på kudden kändes det nästan bekvämt. Hon kunde höra Michael och Harvey prata i vardagsrummet, men deras röster var alldeles för låga för att hon skulle kunna uppfatta vad som sades.
– Prata högre! ropade hon och grimaserade av ansträngningen.
Om det var henne de pratade om tyckte hon att hon hade rätt att få höra vad de sa.
De två männen tystnade, eller också flyttade de sig helt enkelt till ett annat rum. De mest märkliga tankar for genom hennes huvud och sedan måste hon ha somnat, för när hon öppnade ögonen igen stod Michael lutad över henne. Gardinerna var fördragna och han hade tänt sänglampan.
Hon blinkade mot lyset. – Mamma hade rätt, hörde hon sig själv säga. Jag borde ha haft fina underkläder på mig.
– Varför det?
– Därför att jag var med om en olycka. Mamma har alltid sagt att det är viktigt att ha fina underkläder på sig ifall man råkar ut för en olycka.
Michael verkade tycka att det var en lustig kommentar. Hon kunde för sitt liv inte förstå varför.
Nästa gång han väckte henne hjälpte han henne till badrummet och väntade utanför dörren tills hon var klar. Han var så snäll och hade ett sådant oändligt tålamod.
– Var sover du? frågade Macy när han försiktigt ledde henne tillbaka till sängen med armen om hennes midja.
– På soffan.
– Åh, nej. Där brukar Ängla sova.
– Jag har märkt det.
Macy kände sig tvungen att förklara. – Jag försökte övertala henne att sova någon annanstans när jag köpte en y soffa, men hon visade tydligt att hon inte tänkte byta sovplats. Det spelade ingen roll hur mycket jag betalat för den.
Ännu ett leende.
Macy lade huvudet på sned. – Du är riktigt snygg när du ler. Har jag sagt det förut?
Försiktigt rörde hon vid hans kind med fingertopparna. Käken var orakad och sträv.
– Du borde le oftare, tillade hon.
– Jag ska fundera på saken.
Sista gången han väckte henne var klockan fyra på morgonen. Michaels kläder var skrynkliga och det såg ut som om han inte hade sovit alls under natten.
Första gången Macy vaknade av sig själv var klockan sex. Hon satte sig försiktigt upp och väntade på att smärtan skulle skölja över henne. Bultandet i huvudet var nästan borta och trots att varenda muskel i hennes kropp protesterade satte hon ner fötterna på golvet.
Till slut fattade hon mod till sig och tog stöd med båda händerna mot sängbordet. Så fort hon rätat på ryggen kändes det bättre. Försiktigt hasade hon in i vardagsrummet där Michael låg utsträckt på soffan. Han hade ena armen ovanför huvudet och ett av hans ben hängde ut över kanten så att foten vilade mot golvet. Ängla och Karma sov på hans bröstkorg. Snöflinga låg hoprullad till en fluffig vit boll ovanpå ryggstödet. På golvet snarkade Sammy mjukt. Katterna hade tydligen varit nådiga och låtit honom sova över.
Ängla var den som vaknade först. När hon fick syn på Macy sträckte hon på sig så att klorna grävdes ner i Michaels skjorta. Hans ögon öppnades och när han fick syn på Macy i den stora t-shirten log han.
– Du borde inte vara uppe.
– Men det är jag.
Han satte sig stelt upp så att katterna gled av honom. – Hur mår du?
– Som om jag flugit av cykeln och landat mitt i gatan. Hur ser jag ut att må?
Michael log på ett nästan pojkaktigt sätt. – Som om du flugit av cykeln och landat mitt i gatan. Han reste sig och drog händerna genom det rufsiga håret. – Jag skulle inte tacka nej till lite kaffe.
– Inte jag heller. Med ens slog det henne att Michael förmodligen inte fått någon middag kvällen före. – När åt du senast?
– Jag hittade något i din kyl.
Macy blev alldeles stilla. – Hur smakade det?
– Jag vet inte. Jag tror att det var laxgryta.
– Det var det inte. Det var kattmat.
Hans min var obetalbar. Ögonen vidgades och han lade handen över munnen som om han skulle kräkas. Om det inte gjort så ont så skulle Macy ha skrattat. I stället höll hon lugnande upp ena handen.
– Jag gör egen kattmat, så du behöver inte oroa dig för att det var sådan om man köper på burk. Tyckte du inte att det var lite smaklöst?
– Inte direkt. Det smakade helt okej, men nu förstår jag varför katterna var på mig.
Hon gjorde en ansats att sätta på kaffe, men han stoppade henne.
– Jag fixar kaffet.
– Tack.
– Sedan måste jag åka hem.
Macy nickade. – Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig.
Han verkade ha bråttom iväg. Kaffekannan var bara halvfull när han hällde upp varsin mugg åt dem. Så fort han svept sitt kaffe reste han sig.
– Lova att du ringer om du behöver något.
– Visst.
Hon ville inte att han skulle gå, samtidigt kunde hon knappt fatta att han varit där över huvud taget.
– Harvey kommer att titta till dig under förmiddagen.
Macy satt vid köksbordet med händerna om kaffemuggen. Katterna strök sig mot hennes ben och Sammy låg på golvet bredvid henne.
– Tack, viskade hon. Jag är så … så ledsen att jag ställt till med besvär för dig.
Michael lade ena handen mot hennes kind. Han såg på henne och för ett ögonblick trodde hon att han kanske skulle kyssa henne igen. Det var det hon ville att han skulle göra.
Men det gjorde han inte.
– Du har inte varit till besvär, Macy. Inte det minsta. Jag är bara tacksam över att det inte slutade värre.
Sedan zick-zackade han sig bort till ytterdörren mellan tavlor, högar med böcker och tvättkorgen som nu stod på golvet.
Macy betraktade den petige doktor Michael Everett medan han manövrerade sig fram genom kaoset i hennes hem. Olikheterna mellan dem hade aldrig varit mer slående.
Hon kände hoppet slockna.