På måndagen ringde Leannes mobiltelefon medan hon hade lunchrast. Efter att ha ätit en tallrik kycklingsoppa i kafeterian hade hon tagit en promenad. Sista veckan i juni var sval och lite blåsig. Enligt kalendern skulle sommaren ha anlänt förra veckan, fast i nordvästra USA dröjde det ofta till mitten av juli innan den gjorde sig besvär att dyka upp. Men hon behövde frisk luft och motion, alltså hade hon dragit på sig en extra tröja och gått ut.
Hon valde att bege sig till gallerian vid Pacific Place. Inte för att hon behövde något speciellt eller hade råd att unna sig något, utan bara för att hon tänkte bra när hon gick i affärer.
Hon hade inte hört något från Michael Everett på flera veckor och insåg att det helt enkelt inte fanns någon attraktion mellan dem. Som tur var hade de accepterat det, båda två.
När telefonen ringde fumlade Leanne efter den i handväskan.
– Hallå? sa hon andfått när hon till slut fått tag i den.
– Hej Leanne, det är Muriel. Förlåt att jag stör.
Hennes svärmor lät sig inte lik. Rösten darrade som om hon var nära gråten.
– Det är bara trevligt att du ringer, försäkrade Leanne och fortsatte att gå.
– Hur mår du?
Hon lämnade gallerian och ställde sig på trottoaren utanför. – Bra. Och du?
Muriel svarade inte.
– Är allt som det ska?
Muriel sa fortfarande inget och Leanne undrade om samtalet hade brutits.
– Muriel? Är du kvar?
– Ja, jag är här.
– Är det Brian?
Hennes svärfar var fullt frisk såvitt Leanne visste, fast å andra sidan hade hon inte träffat honom på två år.
– Nej, sa Muriel med samma märkliga tonfall.
– Är … är det …
Det slog henne plötsligt att Muriel bara skulle ringa henne på arbetstid om det hade hänt Mark något. Hennes grepp om mobiltelefonen hårdnade. Oljudet från trafiken gjorde det nästan omöjligt att höra vad Muriel sa.
– Vi … vi fick ett telefonsamtal i dag … om Mark … och jag tänkte att du skulle vilja veta, sa hon tonlöst.
Leanne blev alldeles darrig i benen. Som tur var fanns det en busshållplats i närheten, och hon snubblade dit och sjönk ner på bänken.
– Vad är det som har hänt?
– McPherson, firman som Mark jobbar för, kontaktade oss för en timme sedan. Innan han åkte varnade Mark oss om att det finns risker med jobbet, men … men vi utgick från att han skulle vara trygg inne på arméns område. Det är väl det alla tror, antar jag. Det borde vara tryggt där, tycker du inte det?
– Ja, självklart.
Varför drog Muriel ut på det? Berätta vad som har hänt! ville Leanne skrika.
– Mark kände flera av männen där sedan tidigare. En av dem är en helikopterpilot i Marks ålder. Han är gift och har barn. Jag tror att Mark sa att han har två små flickor. Jag minns inte hur gamla de är, men kanske berättade inte Mark det. Jag kommer inte ihåg.
Leanne lade handen över munnen och slöt ögonen.
– Han hette Alan, fortsatte Muriel.
Hennes röst brast.
– Hette? Är han död?
– Ja.
Leanne svalde hårt. – Alan … var inte ensam, eller hur?
– Nej.
Hon höll så hårt i mobilen att det kändes som om den skulle gå sönder. – Var … var Mark med honom?
Muriel snyftade till. – Ja!
Leanne kunde nästan inte andas. Hennes svärmor grät.
– Är han död? hävde hon ur sig. Säg som det är!
– Vi vet inte … Tydligen följde Mark och en annan mekaniker med Alan upp i luften eftersom han hade problem med motorn. Mark kunde inte hitta felet nere på marken, berättade de. När helikoptern lämnade arméns område blev de beskjutna och störtade. Och sedan … när den andra helikoptern kom fram till dem upptäckte de att Alan var död.
– Och Mark? frågade hon. Hur gick det för Mark?
– Han var inte där. Och det var inte den andre mekanikern, heller.
– Har Mark blivit tillfångatagen?
Det var ett skräckscenario. Leanne var väl medveten om vad som kunde hända ifall fienden fått tag i honom. Kvällsnyheterna hade varit fulla av mardrömslika berättelser om halshuggningar och brutal misshandel. Det faktum att de tillfångatagna männen och kvinnorna inte var soldater, utan inhyrda civila konsulter, verkade inte spela någon roll.
– Vi vet inte vad som händer, fortsatte Muriel. Firman har lovat göra allt de kan för att rädda Mark.
– Han borde aldrig ha varit med i den där helikoptern till att börja med, grät Leanne.
Hon kunde inte längre hålla inne med sina känslor.
Muriel grät också. – Jag … jag håller med.
Sedan var de tysta en stund, båda två. Leanne vågade inte ens blunda av rädsla för de bilder som hennes fantasi skulle framkalla.
– Jag tänkte att du skulle vilja veta det, sa Muriel.
– Tack …
De avslutade samtalet men den dröjde länge innan Leanne släppte sitt krampaktiga tag om mobilen. Hon kämpade för att smälta denna fruktansvärda nyhet. Ända sedan skilsmässan hade hennes familj och vänner insisterat på att hon skulle gå vidare med sitt liv. Till och med hennes terapeut hade rått henne att fokusera på framtiden.
Leanne hade gjort det. Åtminstone hade hon försökt. Hon hade engagerat sig i välgörenhet och organiserat sjukhuset årliga picknick för cancersjuka barn. Hon hade varit ute med vänner, gått med i en bokcirkel, anmält sig till en kurs i en ny sorts cancerterapi. Hon hade dejtat Michael Everett. Inget hade fungerat. Inget hade hjälpt mot värken i hennes hjärta. Hon älskade Mark. Det hade hon aldrig slutat göra. Insikten hade drabbat henne den där söndagen när hon åkt till Yakima, och sedan hade hon fått det bekräftat när hon fått veta att han skulle till Afghanistan.
Nu var det kanske för sent att berätta för honom att hon fortfarande älskade och behövde honom.
Då hon kom tillbaka till sjukhuset begav hon sig omedelbart till sin chefs kontor.
Janet tittade upp från sitt skrivbord och rynkade på pannan. – Leanne, vad är det som har hänt?
– Jag måste få tjänstledigt så snart som möjligt, svarade hon med darrig röst.
– Varför det? Vad är det som har hänt? frågade Janet på nytt och reste sig.
Leanne berättade om telefonsamtalet.
– Vad tänker du göra? Vart ska du ta vägen?
Hon hade inget svar. – Jag vet inte än … Men jag är alldeles för upprörd för att vara till någon nytta här. Jag måste vara någonstans där jag kan få information om Mark, oavsett om beskedet är positivt eller negativt.
– Vart skulle det vara?
Janet tvingade henne att tänka logiskt.
– Hos hans föräldrar i Spokane. Hon drog djupt efter andan. – De borde inte vara ensamma.
– I så fall är det dit du ska åka.
Leanne nickade, tacksam över att hennes vän förstod.
– Åk, sa Janet. Nu på en gång.
– Men jobbet …
Janet tog av sig sina glasögon. – Jag täcker för dig resten av dagen och ordnar med din tjänstledighet. Precis som du sa är du alldeles för upprörd för att arbeta. Jag ringer så fort jag har pratat med personalavdelningen.
– Tack, viskade Leanne.
Janet hade hjälpt henne komma underfund med vad det var som hon måste göra. Hon skulle ta bilen till Spokane för att vara med Marks familj. De skulle stötta varandra.
Janet reste sig och gav henne en kram. – Har du någon aning om hur länge du blir borta?
– Nej …
– Jag kommer att be för Mark och din familj.
– Tack.
Leanne kunde inte minnas hemfärden eller att hon drog fram sin resväska ur garderoben. Hon hade precis packat färdigt när Janet ringde och berättade att hon fått sin tjänstledighet beviljad.
– Hör av dig när du vet något.
– Det ska jag, lovade Leanne. Tack så mycket.
Inte förrän hon satt bakom ratten kom hon att tänka på att hon borde ringa sina före detta svärföräldrar och berätta att hon var på väg. Hon började rota efter mobiltelefonen i handväskan. Den låg inte i det vanliga facket, och när hon till slut hittade den på botten av väskan drog hon en lättnadens suck. Under några sekunder hade hon varit rädd att hon glömt den på busshållplatsen.
Hon höll den i båda händerna och slog numret till sina svärföräldrar. Brian Lancaster svarade redan efter första signalen.
– Hallå?
Han lät orolig. Förmodligen var han rädd för att det skulle vara dåliga nyheter.
– Det är Leanne.
Brian drog efter andan. – Har Muriel ringt dig?
– Ja. Jag är på väg till Spokane. Får jag bo hos dig och Muriel tills … tills …
Hon lät resten förbli osagt och höll andan. Det kändes som om hennes lungor skulle explodera.
– Borde du verkligen köra bil just nu? frågade han.
Brian var pragmatikern i familjen. Lugn, kompetent och rationell. Leanne beundrade honom för det.
Hon andades långsamt ut. – Förmodligen inte, men jag tänker göra det ändå.
– Kan jag säga något som får dig att ändra dig?
– Nej.
Brians röst sprack. – Jag tror att vi måste förbereda oss på det värsta. Kom hit och stanna så länge du vill. Muriel behöver dig. Ärligt talat tror jag inte att jag kan hjälpa henne komma över vår sons död …
Brian hade varit en klippa i den storm som drabbat deras familj. Han hade stöttat Mark och anlitat en bra advokat åt honom, och hjälpt sin dotter skapa ett nytt liv åt sig själv och sina barn. Hela tiden hade han varit fyren vars ljus de följde. Men det här – tanken på att förlora Mark – var mer än vad till och med han kunde uthärda.
– Jag är på väg, viskade Leanne.
Efter en lång paus svarade även han med en viskning. – Tack.