Veckan gick fort. Jag hade mycket att göra och det hade Macy också. Hon spelade in några radioannonser som betalade vaccineringen av alla hennes djur. Hon hjälpte även sin vän Sherry Franklin på den lokala hantverkarmässan. Sherry var en konstnär som brukade ta hjälp av Macy när det var dags för mässa. Jag hoppades få uppleva det på plats någon dag och se hur Macy charmade drösvis av människor till att köpa Sherrys muggar och skålar med kattmotiv.
Macy hade inte haft mycket tid över för väggmålningen, men det gjorde inget att det drog ut på tiden eftersom det bara betydde att jag fick ha henne på mottagningen längre. Hur som helst pratade vi med varandra varje dag och lyckades träffas tre kvällar. På torsdagen, kvällen före banketten, visade Macy upp klänningen som hon tänkte ha på sig.
Hon placerade mig i soffan med katterna och sedan fick jag tålmodigt vänta på visningen. Sammy vilade på golvet med nosen på mina fötter. Enligt Macy betydde det att han hade godkänt mig.
När hon till slut visade sig igen var det nära att jag ramlade ur soffan. Klänningen var helt enkelt fantastisk. Jag vet inget om mode och skulle inte kunna nämna en designer ens om mitt liv hängde på det, men jag förstod ändå att den här klänningen var något alldeles extra. Macy hade fått köpa den till nedsatt pris när hon gjort ett modelljobb för en katalog.
– Alla killar på banketten kommer att vara avundsjuka på mig, sa jag andlöst. Det ser ut som om du ska gå på Oscarsgalan.
Macy rodnade och log.
Tidigare hade jag fasat inför den här kvällen, men nu tyckte jag att det skulle bli roligt eftersom Macy skulle följa med. Ritchie hade köpt biljetter till sig själv och Steph, och Patrick skulle också sitta vid mitt bord med sin fru Melanie. Det skulle även vår tredje partner på mottagningen, Yvette Schauer, och hennes man göra. Det var det perfekta tillfället för mig att presentera Macy för dem. Och så hade jag förstås ringen, som jag skulle spara till senare. Jag föreställde mig hur vi skålade i champagne innan jag trädde ringen på hennes finger …
Macy smekte klänningen. – Jag fick den till ett bra pris och hoppades att jag en dag skulle få anledning att ha den på mig. Jag tänkte att om jag bara köpte den så skulle rätt tillfälle uppenbara sig. Hon snurrade runt ett varv. – Och nu har det gjort det! Det är precis som med hundmaten.
– Hundmaten? Vad finns det för likhet mellan den där klänningen och hundmat?
– Ingen. Men ungefär en månad innan jag hittade Sammy råkade jag gå förbi en butik som hade utförsäljning av hundmat och köpte en tiokilossäck. Då visste jag förstås inte att Sammy skulle komma in i mitt liv, men när han gjorde det var jag redo. Typ.
– Typ?
Jag undrade vart detta svar skulle leda. Macy var så olik alla andra jag kände. Hon såg världen på ett sätt som jag bara kunde beskriva som unikt. Ju mer jag var med henne, desto mer trollbunden blev jag. Jag hade sörjt Hannah så länge och intensivt att jag glömt hur beroendeframkallande glädje kunde vara.
– Jo, fortsatte hon, den där kvällen då jag hittade Sammy hade jag glömt bort hundmaten och gav honom kattmat i stället. Han var alldeles för hungrig för att bry sig, men hela tiden stod den där tiokilossäcken på verandan på baksidan. Jag hade helt glömt bort den men nästa eftermiddag mindes jag. Sammy blev superglad.
Jag kunde inte låta bli att skratta. – Då förstår jag.
– Duger klänningen? frågade hon och snodde runt en gång till.
– Det är perfekt.
Och det var den.
– Går det bra om jag hämtar dig halv sex? frågade jag och böjde mig fram för att klappa Sammy. Middagen börjar klockan sju, men först är det mingel en timme.
– Kan du komma kvart i sex i stället? frågade hon.
Jag rynkade på pannan och blev med ens misstänksam. – Varför det? Är det något du inte har berättat för mig?
Hon undvek ögonkontakt. – Inspelningen för tevereklamen är i morgon eftermiddag.
Jag andades långsamt ut när jag förstod vad det handlade om. Det var klart att det nya jobbet var viktigt för Macy, men middagen var viktig för mig. Viktig för oss båda, även om hon inte visste det än.
– Är du rädd att det kan dra ut på tiden?
Hon nickade. – Vi ska vara klara klockan fem, men det finns inga garantier.
Jag tänkte över det och log sedan. – Vi får se till att det fungerar.
– Hur då?
– Jag åker till banketten före dig så kan du komma när du är klar, oavsett hur sent det blir.
Det var en förnuftig lösning. Jag ville hellre ha Macy med mig när jag anlände, men det kunde inte hjälpas. Och efteråt skulle vi åka hem till mig för första gången. Snart, hoppades jag, skulle mitt hem vara Macys hem också.
– Du har inget emot det? undrade hon.
– Det är lugnt.
Lättnaden i hennes ansikte var den enda belöning jag behövde. Fast jag skulle förstås inte protestera om hon ville visa sin tacksamhet på andra sätt också …
Som om hon läste mina tankar lade hon armarna om min hals och gav mig en kyss. Jag drog ner henne i mitt knä och kysste henne länge samtidigt som jag hittade dragkedjan i hennes klänning. Medan mina händer utforskade hennes slanka kropp log hon och smekte mitt ansikte. Mitt liv med Macy skulle bli en galen åktur, tänkte jag – en galen åktur som jag längtade efter att få påbörja.
På fredagskvällen kom jag till hotellet i god tid till minglet och berättade för alla att Macy skulle komma lite senare. Hela timmen fram till middagen spanade jag förväntansfullt efter henne. Inspelningen hade uppenbarligen dragit ut på tiden och jag kunde föreställa mig hur frustrerad hon var.
Hon hade fortfarande inte kommit när dörrarna till matsalen öppnades, men jag var inte orolig.
– Är du säker på att hon kommer? muttrade Ritchie.
Det var inte första gången under kvällen som han ställt den frågan.
– Hon kommer, svarade jag medan vi letade rätt på våra platser.
Lokalen fylldes snabbt med folk. Eftersom jag var nominerad till ett pris fick jag sitta vid ett bord nära scenen. Jag hade berättat för Macy att numret på bordet stod på hennes biljett och hoppades att hon skulle minnas det.
– Är hon alltid sen? frågade Ritchie när vi hittat vårt bord.
– Hon gör en reklaminspelning för lokalteve, förklarade jag för jag visste inte vilken gång i ordningen.
Vi satte oss ner. Salladen stod redan på bordet och sorlet tilltog ju fler gäster som tog plats. Jag såg till att ha uppsikt över dörren och höll ögonen på den i hopp om att Macy när som helst skulle komma genom den.
Den pocherade laxen med ris och sparris serverades av en armé av servitörer i vita jackor. Medan de smidigt rörde sig genom lokalen blev jag med ens varse om ett tumult borta vid dörren. Sorlet avtog när folk började vända sig om för att se efter vad det var som pågick.
Jag svalde eftersom jag instinktivt visste att det hade med Macy att göra.
– Ursäkta mig, sa jag till mina vänner och reste mig upp.
Och visst var det Macy. Hon stod i dörröppningen och grälade med en vakt. Jag blinkade förvånad när jag fick syn på henne. Klänningen hon hade visat för mig kvällen före syntes inte till, i stället hade hon på sig något som liknade de klänningar min mormor brukat ha. Därtill höll hon en stor handväska tryckt mot bröstet som om den innehöll allt hon hade kärt här i världen.
– Där är du ju, Macy. Jag vände mig mot vakten. – Vad är det som pågår här?
– Michael! Tack och lov att du är här. Kan du vara vänlig och berätta för denne … denne man, sa hon indignerat, att jag inte är en uteliggare som försöker planka in, utan att jag är ditt sällskap?
Vakten såg skeptiskt på mig. – Är hon det?
– Ja. Jag lade en beskyddande arm om Macys axlar. – Har du din biljett?
– Jag … jag kunde inte hitta den, muttrade hon och hängde den gigantiska handväskan över axeln.
– Ingen fara, försäkrade jag och blängde på vakten. Jag köper en ny om det skulle behövas.
– Det är inte nödvändigt, svarade han ogillande och gick därifrån.
– Åh, Michael, förlåt mig.
– Vad hände? frågade jag och kramade henne hårt.
Hon darrade i min famn. – Inspelningen tog mycket längre tid än jag trott, viskade hon.
Så mycket hade jag förstått. – Och så hann du inte byta kläder, konstaterade jag.
Det hon hade på sig måste vara kläderna från inspelningen.
Macy nickade och begravde ansiktet mot min axel. – Jag visste inte att jag skulle vara med i två scener. Den första utspelade sig i nutid och den andra på 1960-talet. Om jag åkt hem och bytt om skulle jag ha missat hela middagen.
– Det gör inget.
– Jo, det gör det, framhärdade hon med gråten i halsen. Det enda jag har lyckats åstadkomma är att skämma ut dig. Jag kan inte stanna här.
– Det är klart att du kan. Jag vill att du ska träffa mina vänner. Jag skäms inte, jag är stolt över dig.
Hon skakade på huvudet. – Jag kan inte … Förlåt. Jag har förstört allt.
Jag lade händerna på hennes axlar och såg henne i ögonen. – Var inte dum. Följ med in och ät middag. Det kommer kännas mycket bättre om du gör det.
– Jag kan inte … Jag borde inte ha kommit, men jag kunde inte svika dig … Jag kunde bara inte.
Återigen begravde hon ansiktet i sina händer. När jag insåg hur upprörd hon faktiskt var förstod jag att det bara skulle bli värre om hon var tvungen att gå genom salongen inför allas undrande blickar.
– Vill du åka hem? frågade jag.
– Ja, pep hon.
Jag nickade motvilligt, sedan lade jag armarna om henne igen, i hopp om att det skulle trösta henne.
Vi stod så i någon minut tills Ritchie avbröt oss.
– Michael! sa han andfått. De ska börja dela ut priserna nu.
– Okej, jag kommer.
Macy gjorde sig fri från omfamningen och log mot mig. – Gå in igen. Det är ingen fara med mig.
Ritchie tittade på Macy och sedan på mig, och sedan på Macy igen.
Han drog mig åt sidan. – Är det där Macy? frågade han, som om han inte kunde tro sina ögon.
– Hon kommer direkt från en reklamfilminspelning, förklarade jag.
– Jaha. Han såg tankfull ut, sedan sänkte han rösten. – Hon är alltså Hannahs Macy?
– Nej, sa jag. Hon är min Macy.
– Jaha …
Det var sällan orden fattades min svåger, men nu var han märkbart osäker på vad han skulle säga. Han öppnade munnen, stängde den igen och vände sig sedan om och gick.
– Det där var Ritchie, sa jag. Jag trodde inte att du ville bli presenterad för honom just nu.
Hon nickade tyst.
– Jag kommer hem till dig när jag är klar här, lovade jag.
Frieriet fick vänta till en annan dag.
Macy såg upp på mig med ögon fulla av tårar, sedan lade hon armarna om min hals och kysste mig hårt. Tårarna forsade när hon släppte taget. Innan jag hann säga något mer var hon på väg bort.
Tårarna i kombination med den desperata kyssen sa mig att någonting var väldigt fel. Jag skulle ha följt efter henne om jag inte hört mitt namn i högtalarna just då. När jag klev in i matsalen vände sig alla mot mig och jag förstod att jag hade vunnit.
Resten av kvällen var som en mardröm. Jag försökte hela tiden hitta en ursäkt för att ta mig därifrån, men varje gång var det någon som höll mig kvar. Eftersom jag hade vunnit var jag tvungen att stanna kvar efter banketten och bli intervjuad och fotograferad av Seattle Times. När jag lämnade hotellet var klockan nästan elva.
Men jag brydde mig inte om hur sent det var. Jag tänkte åka hem till Macy ändå.
När jag parkerade utanför hennes sagohus var det släckt i alla fönster. Bara verandan var upplyst. På dörren satt ett kuvert fasttejpat, och mitt namn stod skrivet på det.
Det slog mig att mitt förhållande med Macy hade börjat med ett brev. Brevet från Hannah.
Jag slet upp kuvertet och läste i skenet från lampan.
2 juli
Michael,
Jag kan inte göra det här. Förlåt mig.
Kan inte göra vad då? undrade jag.
Hannah gjorde ett misstag. Jag är inte rätt kvinna för dig. Jag kommer bara skämma ut dig och göra dig generad, precis som jag gjorde i kväll.
Hon hade inte gjort mig generad. När jag insett att jag blivit kär i Macy hade jag accepterat henne för den hon var: en udda, självständig galenpanna. Det var just därför jag tyckte så mycket om henne – för att hon var så olik mig.
Jag vill inte träffa dig igen. Jag vet att du förmodligen tycker att jag är överdrivet känslosam och att det här är ett impulsivt beslut från min sida. Det är det inte. Jag tar med mig katterna och åker härifrån ett tag. Det är det bästa.
Bäst för vem? Inte för mig, i alla fall. Min första reaktion var att argumentera med henne, men hon var ju inte där.
Jag vet inte när jag kommer tillbaka men jag kan försäkra dig om att det inte blir snart. Sluta tänk på mig och se dig om efter en kvinna som är bättre lämpad för dig och din värld. Och tack så oändligt mycket för att du har älskat mig. Jag önskar bara att jag kunde vara annorlunda.
Macy
P.S. Sammy är hos Harvey. Jag hoppas att du kan hålla ett öga på dem båda.
Jag läste brevet en gång till, sedan knölade jag ihop det och släppte det på verandan innan jag gick därifrån.
Macy ville lämna mig och mitt liv. Det var någonting sådant här jag hade misstänkt att hon skulle göra den där dagen när hon försvunnit från mottagningen. Var det två veckor sedan nu? Det här var ett mönster för henne. Oavslutade konstverk och oavslutade relationer.
Hannah hade haft fel.