Första veckan efter det att Macy lämnat stan åkte jag hem till henne varje dag. På helgen var jag där två eller tre gånger om dagen. När det stod klart att hon verkligen menat det hon sagt om att hon skulle vara borta länge slutade jag åka dit så ofta.
Andra veckan var jag där två gånger. En granne till henne frågade ut mig en kväll, och efter det blev jag ännu mer försiktig. Tredje veckan åkte jag bara dit en gång och sedan, efter en månad, inte alls. Ja, Macy hade menat det hon sagt. Jag gömde ringen längst bak i en skrivbordslåda och gjorde mitt bästa för att glömma den. Jag borde lämna tillbaka ringen och så småningom skulle jag också göra det, tänkte jag.
Den enda tröst jag fick kom från Harvey. Jag pratade med honom varje dag den första veckan. Inte för att det ledde någonstans. Vi var som vargar som ylade på månen; vilsna och ledsna utan Macy. När juli närmade sig sitt slut var jag en ganska patetisk figur.
– Har hon gjort någonting sådant här förut? frågade jag Harvey den första veckan efter att hon åkt.
Jag tänkte tillbaka på den där dagen i mitten av juni då hon hade försvunnit och inte kommit tillbaka förrän sent på kvällen.
– Hon brukar ge sig iväg i några timmar när hon blir upprörd. Hon har det där hemliga stället som jag nämnde en gång, men hon har aldrig varit borta så här länge. Jag tror att hon har begett sig någon annanstans den här gången.
– Vart?
– Om jag visste det skulle jag åka efter henne! hojtade han åt mig.
– Kan hon ha åkt till sina föräldrar?
Harvey ryckte på axlarna. – Det tvivlar jag på. Om hon dök upp hemma hos dem i New Mexico så skulle hennes mamma skicka iväg henne illa kvickt.
Harveys misstanke var korrekt. När jag ringde Macys föräldrar fick jag veta att hon inte hade hört av sig på flera veckor. Jag berättade vem jag var och att jag älskade Macy. Hennes mamma hade aldrig hört talas om mig, vilket gav min stolthet en känga. Fast vid det laget hade min stolthet fått utstå så mycket att det bara var skärvor kvar av den. Jag bad mrs Roth kontakta mig om hon hörde något från sin dotter. Hon ringde aldrig och jag var tvungen att acceptera att Macy inte hade sökt tröst hos sina föräldrar.
– Hur tar Sammy det? frågade jag Harvey den andra veckan.
– Han saknar henne lika mycket som vi, suckade den gamle mannen.
En dag den tredje veckan ringde Harvey mig klockan tio på kvällen. Han var så exalterad att det var svårt att höra vad han sa.
– Sätt på teven och byt till kanal 13, sa han till slut med överdriven tydlighet, som om jag vore en ovanligt trög elev.
Jag bytte genast kanal och hann precis se slutet av den reklamfilm som Macy haft sådana problem med. När jag såg henne i den där klänningen från 60-talet började mitt hjärta banka hårt.
– Såg du henne? frågade Harvey.
– Ja …
– Visst var hon fantastisk?
Jag nickade trots att jag visste att Harvey inte kunde se mig. Men det gjorde inget eftersom han förstod hur jag kände. Jag längtade så mycket efter Macy att jag skulle ha krupit in i teven om jag bara kunnat.
– Du saknar henne, inte sant? frågade han med oväntad värme i rösten.
– Mer än jag någonsin kunnat ana att jag skulle göra. Och du?
– Hon är en pest. Han suckade. – Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag känner mig väldigt ensam utan henne.
– Du har åtminstone Sammy.
– Kom och hämta honom om du vill ha honom, kontrade Harvey blixtsnabbt.
Det var tomma ord och det visste jag. – Nej, behåll honom, du.
– Visst är Sammy bra sällskap, fortsatte Harvey med en suck, men han står ofta utanför Macys dörr och gnäller eftersom han saknar henne och de där förbaskade katterna. Jag har aldrig sett något liknande.
Jag kände själv för att gnälla.
– Kommer du förbi i morgon? frågade Harvey.
Jag rätade beslutsamt på ryggen. – Nej.
– Varför inte?
– Hon är ju inte där.
– Inte än.
– I så fall finns det ingen anledning.
Min vänskap med Harvey var visserligen en anledning, men jag föredrog att hålla kontakten med honom via telefon. Det var helt enkelt för smärtsamt att se Macys tomma, mörka hus.
– Vill du att jag ringer när hon kommer tillbaka?
Jag funderade en stund på det. – Nej, jag tror inte det.
Det var inte så att jag gav upp, men jag hade gjort allt jag kunnat. Nu var det upp till Macy.
– Inte? frågade Harvey klentroget. Vad är det för fel på dig, pojk?
För det första gillade jag inte att bli kallad pojk och för det andra hade Macy varit tydlig med hur hon ville ha det. Och hur hon inte ville ha det. Som jag såg det hade vi ingen chans om hon inte älskade mig tillräckligt mycket för att ha överseende med våra olikheter.
– Jag har gjort vad jag kan, suckade jag. Macy vill inte vara en del av mitt liv. Jag måste respektera det.
– Hon älskar dig, påstod Harvey. Men hon är rädd. Hon har aldrig älskat någon på det här viset tidigare.
– Men det har jag, påminde jag honom.
Jag visste vad det innebar att älska och att bli älskad, och Macy älskade inte mig. Hon kanske trodde att hon gjorde det, men hennes handlingar vittnade om motsatsen.
– Ge henne en andra chans, tyckte Harvey.
Jag log åt hans försök att ställa allt till rätta mellan oss. Han kunde tjata hur mycket han ville; det fanns ändå inget att göra åt saken så länge Macy var försvunnen.
Jag insisterade på att jag var klar med Macy, men trots det satt jag uppe i flera timmar och zappade mellan tevekanalerna i jakt på reklamfilmen.
Dock var jag tvungen att tänka på min stolthet också. Just därför gick jag med på att gå ut och äta med en kvinna som Patricks fru Melanie kände. Carrie var trevlig och intressant men hon var inte Macy. Hon hade nära till skratt men fick inte mig att skratta. Hon utmanade mig inte och tvingade mig inte att tänka till. Inte heller släpade hon hem övergivna hundar eller försökte mata mig med kattmat.
Det räckte med en enda dejt för att jag skulle inse att jag inte ens hade börjat komma över Macy.
Det som störde mig mest var att hon inte hade gjort klart väggmålningen. Den förblev halvfärdig. Varje gång jag gick förbi den tittade jag på alla djuren och tänkte på Macy.
Det mesta i hennes liv verkade vara som den här oavslutade målningen. Hon hade goda intentioner, men sedan började det hända saker som hindrade henne från att slutföra det hon hade påbörjat. Tydligen gällde det även förhållanden. Jag var bara ännu ett oavslutat projekt, precis som målningen på väggen.
Min gissning var att hennes oförmåga att avsluta saker bottnade i hennes barndom. Macy hade berättat att hon betraktats som det svarta fåret i familjen. De andra hade inte tålamod med henne och visade sällan något intresse för hennes många projekt. Den enda som förstått sig på och uppskattat henne hade varit farmodern. Själv älskade jag Macys udda personlighet, men jag hade svårt att acceptera hennes sätt att överge både människor och projekt.
En dag i början av augusti kom Linda på mig med att stå och stirra på väggmålningen.
– Vill du att jag ska hitta någon annan som kan göra klar den? frågade hon.
– Nej, tack.
– Visst är det lustigt att hon bara gick upp i rök på det där viset?
”Lustigt” var inte det ord jag själv skulle ha använt.
– Ja, svarade jag och började gå mot det undersökningsrum där nästa patient väntade.
– Innan du går in dit måste jag berätta att det här är en ny patient. Han är ett ganska ovanligt fall.
Jag nickade. – Tack för varningen.
Jag kunde inte tolka Lindas ansiktsuttryck och undrade vad som var så annorlunda med just den här patienten.
Det skulle jag snart upptäcka.
När jag kom in i rummet upptäckte jag att det var Harvey som väntade där inne.
– Vad gör du här? utbrast jag chockad.
– Jag har bokat en tid precis som alla andra, muttrade han och lade armarna i kors.
– Jag skulle vilja påminna dig om att jag är barnläkare.
– Och jag skulle vilja påminna dig om att jag kom hit på utsatt tid. Du tänker väl inte vägra undersöka mig?
– Nej.
Nu när Harvey faktiskt sökte hjälp på eget initiativ tänkte jag göra allt jag kunde för honom, inklusive skicka honom vidare till en specialist. Om det behövdes skulle jag själv skjutsa honom till varenda läkartid. Jag hade börjat tycka lika mycket om den gamle mannen som Macy gjorde. Kanske ännu mer, för jag skulle aldrig vända honom ryggen på det sätt som hon gjort.
– Det är bäst att du sätter dig, sa han.
– Är det så illa? retades jag.
Eftersom han ofta upplevde smärtor i bröstet misstänkte jag att det var hjärtat som spökade, även om smärtorna inte verkade ha tilltagit.
Jag satte på mig stetoskopet. – Vad gör du här, Harvey?
Han spände ögonen i mig. – Macy har kommit tillbaka.
Jag var glad att jag satt ner och var tvungen att anstränga mig för att hitta orden. – När då? frågade jag till slut.
– För några dagar sedan. Hon ser inte ut att må särskilt bra.
– Jaså? sa jag och gjorde mitt bästa för att låta ointresserad.
Harvey rynkade på pannan åt mig men jag lät mig inte skrämmas. Vid det här laget visste jag att han var hur snäll som helst.
– Hon har tappat kilon trots att hon inte hade några kilon att tappa. Han skakade på huvudet. – Nu är hon bara skinn och ben.
– Det var tråkigt att höra, svarade jag och menade det också. Var har hon hållit hus?
– Hos en vän på andra sidan bergen, i närheten av Wenatchee.
Hon hade aldrig nämnt att hon hade en vän i Wenatchee. Jag undrade om vännen var man eller kvinna.
– Jag berättade att du kom förbi titt som tätt i en månad, eller så.
Jag önskade att han inte gjort det, men trots det var jag nyfiken på hur hon reagerat när hon fått höra det.
– Och? frågade jag så svalt jag bara kunde, men tvivlade på att jag lyckades slå i honom att jag var ointresserad av hans svar.
– Hon sa inget.
Typiskt.
– Sammy blev väl glad när han fick se henne? fortsatte jag.
– Jodå, och hon blev glad när hon fick se honom. De var oskiljaktiga hela dagen. Jag förstår det inte.
– Hon räddade honom. Sammy står i skuld till henne. Vad är det du inte förstår?
– Jag pratar inte om Sammy och Macy! fnös han. Jag tänker på Sammy och hennes katter. Man skulle kunna tro att de är bästa kompisar. Katterna kom fram till honom på en gång och Sammy bara stod där, helt salig, medan de strök sig mot hans ben. Jag skulle aldrig ha trott på det om jag inte sett det med egna ögon.
Trots att jag hade bestämt mig för att inte göra det log jag. Allt hade känts fel när Macy var borta. Och nu när hon var tillbaka … Men det spelade ingen roll. Det fick inte spela någon roll.
– Jaha? sa Harvey uppmanande.
– Vad då ”jaha”?
– Tänker du åka hem till henne?
– Nä.
– Varför inte?
– Det var inte jag som stack.
– Det hindrade dig inte den där första veckan. Du bodde ju praktiskt taget hos mig. Några gånger fick jag till och med fösa ut dig eftersom jag skulle gå och lägga mig.
– Det var då, det.
Hans ögon smalnade. – Vad menar du med det?
– Jag har fått en chans att tänka över det hela – en chans att tänka klart.
Harvey skakade långsamt på huvudet. – Jag tycker snarare att det verkar som om du inte tänker alls.
– Macy har som vana att fly varje gång hon konfronteras med något som är svårt eller tråkigt eller otrevligt. Jag tänker inte jaga henne, Harvey. Om hon älskar mig kommer hon tillbaka.
Hans såg ännu mer bister ut. – Var inte så hård mot henne.
– Jag gav henne en månad. Nu är det upp till henne.
Harvey gillade det inte men jag märkte att han inte tänkte protestera mer. Min gissning var att han hade pratat med Macy och fått reda på det som jag redan visste. Hon var full av energi, livslust och impulsiva idéer, men hon var rädd för att ge sig hän, rädd att älska. Det var inget jag kunde göra något åt, utan ett problem som hon själv måste lösa.
– Ni två är inte värda besväret, suckade Harvey irriterat.
– Det förstår jag.
Jag insåg att det hade tagit emot för Harvey att boka en tid hos mig. Han visste att om han ringt så skulle det ha blivit ett kort samtal. På det här viset kunde han se min reaktion med egna ögon och sedan avgöra om det var värt besväret att försöka lappa ihop Macys och mitt förhållande.
– Vill du att jag ska undersöka dig? I stället för att vänta på ett svar satte jag på mig stetoskopet. – Eftersom du betalar för det här är det lika bra att vi gör det ordentligt.
– Tänker du ta betalt av mig? frågade han häpet.
Tydligen hade han inte haft en tanke på det.
– Det är vår policy att ta betalt av våra patienter, så ja, det tänker jag göra. Eller om det möjligen går på din försäkring.
– Du driver med mig! Inte undra på att folk brukar säga att man alltid får sona för sina goda gärningar.
Jag lyssnade på hans hjärta. – Det låter inte så pjåkigt. Jag flyttade stetoskopet till ryggen. – Dra ett djupt andetag.
Lungorna lät också bra.
– Det är ingen fara med mig, muttrade han när jag kontrollerade hans reflexer. Jag har bestämt mig för att jag inte är döende, trots allt.
– Det var roligt att höra.
– Inte än, i all fall. Smärtorna i bröstet har försvunnit. De berodde nog på att jag hade ätit kattmat.
Jag kunde inte låta bli att le. – Jag skulle vilja ta några prover. Bara för att vara säker på att din senaste självdiagnos är riktig.
Jag misstänkte att hans trötthet hade berott på lågt blodsocker och ville gärna få det bekräftat.
– Inte en chans.
– Är du rädd för sprutor, Harvey? Om du låter mig ta mina prover så ska du få ett klistermärke och en klubba.
Han sa inget på en stund, men sedan suckade han resignerat. – Varför sa du inte det på en gång?
– Duktig pojke, sa jag som hämnd för den där gången när han hade kallat mig ”pojk”.
– Jag är knappast någon pojke, muttrade han.
– Nä, nä … Jag klappade honom på ryggen och hjälpte honom upp på undersökningsbordet. – Sa du inte till Macy att du genomgår en andra barndom? Du får helt enkelt se det här som en sista kontroll innan du kommer in i puberteten.
Han muttrade något som jag inte hörde men jag såg på honom att han var road. Och han lät faktiskt Linda ta ett blodprov.
Nästa morgon när jag träffade Ritchie på gymmet visste jag att det skulle vara ett misstag att säga något om Macy. Men jag hade sovit dåligt på natten och när han frågade mig varför, sa jag som det var.
– Har hon kommit tillbaka? frågade han medan han joggade på löpbandet bredvid mig.
Jag låtsades att jag inte hade hört honom och fortsatte springa.
– Har du pratat med henne? envisades han.
– Nej, och det tänker jag inte göra, heller.
Ritchie saktade ner. – Du menar alltså att du på allvar tänker hålla dig borta från henne?
– Japp.
Till min stora förvåning fick jag ingen kommentar på det. När jag sneglade på honom upptäckte jag att han tankfullt betraktade mig.
– Jag fattar det inte, Michael.
– Vad är det du inte fattar? var jag dum nog att fråga.
– Hur du tänker. När Macy försvann längtade du efter henne i flera veckor. Du mådde uselt och gjorde livet eländigt för oss andra, också.
– Jag vet, och jag ber om ursäkt för det.
Tyvärr hade Ritchie fått utstå en hel del gnäll den senaste månaden. Som tur var är han en god vän.
– Du har redan bett om ursäkt, men det räcker inte.
– Vad mer vill du ha? undrade jag och ångrade genast att jag ställt frågan.
– En enda sak.
– Vad då?
– Jag vill att du frågar dig själv vad Hannah skulle vilja att du gjorde.
Jag slutade springa och var nära att tappa balansen när bandet fortsatte att rulla. Som tur var hann jag hugga tag om handtagen. – Det där var ett slag under bältet, muttrade jag.
– Tänk på saken, uppmanade Ritchie.
Vad skulle Hannah vilja att jag gjorde? Det var en bra fråga.
Nå, hon fick helt enkelt tala om det för mig.