KAPITEL 36

Linda klev in på mitt kontor och stängde dörren efter sig. – Hon är här!

Det hade gått en vecka sedan Harvey berättat att Macy kommit tillbaka. Sju långa dagar …

– Macy, alltså, tillade Linda, som om hon måste förklara vem hon menade med ”hon”.

– Jaså? Jag tittade upp från min halvätna lunch och försökte se ointresserad ut. – Vad vill hon?

Linda höjde förvånat på ögonbrynen. – Jag tror inte att hon vill något.

– Vad gör hon här, då?

– Hon tänker göra klar väggmålningen. Just nu går hon runt och säger hej till alla. Jag … jag tänkte att du ville veta.

– Det gör varken till eller från för min del, sa jag kyligt.

Vad gällde väggmålningen så hade jag vant mig vid att se den halvfärdig. Den såg till och med bra ut på det viset. Jag hade accepterat att den förmodligen aldrig skulle bli klar, och det var helt okej. Numera väntade jag mig inte att Macy skulle slutföra någonting hon påbörjade, vilket inkluderade både väggmålningen och mig. Det var ett mönster hon hade. När något blev för jobbigt stack hon, helt enkelt.

Frågan var varför hon hade kommit tillbaka, och svaret slog mig nästan omedelbart. Instinktivt visste jag att det hade mycket lite med mig att göra. Hon behövde pengarna, förstås. Eftersom det var den mest troliga förklaringen öppnade jag översta skrivbordslådan och tog fram checkhäftet.

– Vad gör du? frågade Linda misstänksamt.

– Vad ser det ut som? Jag skriver en check på det jag är skyldig henne. Jag skrev under checken och rev sedan loss den och lade den på skrivbordet. – Kan du vara snäll och se till att hon får den när hon är klar med målningen?

– Michael! utropade Linda med händerna på höfterna.

– Vad är det?

Det var inte ovanligt att jag bad henne betala våra leverantörer.

– Du måste ge henne checken själv.

– Det kan jag inte. Jag har för mycket att göra.

– Inte mer än vanligt.

– Okej, som du vill, muttrade jag eftersom jag inte hade lust att gräla om saken. Ifall du inte vill ge henne checken ber jag någon annan göra det.

Jag vägrade falla till föga. Jag vägrade träffa Macy. Jag vägrade prata med henne.

– Det är inte för väggmålningens skull hon är här, sa Linda plötsligt.

Jag visste att hon hade fel. Enda anledningen till att Macy svalt sin stolthet och masat sig hit var den där checken. Och om hon trodde att jag tänkte ställa till med en scen skulle hon bli besviken. Eller lättad. Jag brydde mig inte om vilket. För mig var hon osynlig.

I stället för att fortsätta diskussionen gick jag ut från kontoret och bort till receptionisten.

– Kan du vara snäll och se till att Macy Roth får den här checken innan hon går?

– Eh … Visst.

Jag noterade att hon inte riktigt såg mig i ögonen. Förmodligen mötte hon Lindas blick över min axel.

Jag valde att ignorera dem båda. Utan ett ord till gick jag tillbaka till kontoret och passerade Macy på vägen. Hon satt nedhukad på golvet med en pensel i ena handen och tittade upp på mig när jag marscherade förbi. Hennes blick kändes nästan som en fysisk beröring, och det var inte helt enkelt att övertyga mig själv om att hon inte betydde något för mig längre. När jag kom in på kontoret stängde jag dörren bakom mig.

Min första patient den eftermiddagen hette Ryan Clawson och hade en infekterad stortå. Jag tvättade den och skrev ut antibiotika, sedan lindade jag foten. Med en penna gjorde jag leende ansikten på samtliga tår och hittade på en historia om tåfamiljen för att roa honom. Sexårige Ryan hade varit nervös när jag kommit in i rummet, men nu fnissade han åt mina upptåg. Efter att ha gett hans mamma instruktioner om hur hon skulle ta hand om foten hjälpte jag honom ner från undersökningsbordet.

– Vem är tanten där ute? frågade han och såg upp på mig.

– Menar du Linda, sköterskan?

– Nej, tanten som målar väggen.

– Det är Macy, sa jag och försökte låta neutral.

Var det alldeles omöjligt att komma undan henne?

– Hon är snäll.

I stället för att svara pressade jag fram ett leende.

– Hon sa att du skulle göra min fot bättre och att jag måste vara modig. Visst var jag modig?

– Ja, det var du.

Jag kände på mig att det här var ett sätt för Macy att skicka ett meddelande till mig. Nå, hon kunde skicka hur många kryptiska meddelanden som hon ville, jag tänkte inte svara på dem. Jag hade inget att säga henne.

– Får jag berätta för henne hur modig jag var?

– Javisst.

Jag höll upp dörren för Ryan och hans mamma. Utan att se åt Macys håll gick jag in i nästa undersökningsrum.

När jag var klar med eftermiddagens patienter hade Macy gjort färdig målningen och försvunnit, vilket var precis vad jag hade förväntat mig. Hon hade tagit pengarna och stuckit. Inga överraskningar här, inte.

Jag gick in på kontoret och stängde dörren. Klockan var över fem och jag satt och granskade labbresultat när det knackade på dörren.

– Kom in! ropade jag, eftersom jag utgick från att det var Linda.

Dörren öppnades och Macy klev in.

Då hade hon inte stuckit, trots allt. Jag lutade mig tillbaka i stolen och låtsades bli irriterad.

– Ja? sa jag kort.

Jag ville att hon skulle förstå att jag inte var glad över att se henne.

Hon gick fram till skrivbordet och lade ner checken framför mig.

– Du är inte skyldig mig någonting.

Jag hade ingen lust att diskutera saken med henne, men samtidigt var det viktigt för mig att betala. Alltså tog jag upp checken och höll fram den mot henne.

– Kom vi inte överens om att väggmålningen skulle kosta sjuhundra dollar?

– Jo.

– Vad är problemet, i så fall?

Hon ignorerade checken. – Du fick vänta alldeles för länge på att den skulle bli klar.

– Men klar blev den.

– Dessutom gjorde du ett hembesök hos Harvey.

– Det var inget hembesök, insisterade jag.

Det sista jag behövde var att mitt försäkringsbolag fick nys om att jag gjorde ”hembesök”. Mina premier var dyra nog som de var. Jag ville inte att de skulle bli ännu dyrare bara för att Macy inte kunde hålla tyst.

– Du höll ditt löfte och jag tänker göra detsamma, envisades hon.

Jag viftade med checken. – Det var väl inget. Ta checken nu.

– Jag kan inte ta emot den.

– Okej … suckade jag som om jag med ens blivit uttråkad.

Sedan rev jag sönder checken och lät bitarna falla ner i papperskorgen.

Macy gick ändå inte därifrån. Hon stod nervöst kvar på andra sidan skrivbordet och skruvade på sig. Jag gjorde mitt bästa för att inte låtsas om henne, men till slut stod jag inte ut längre.

– Var det något mer? frågade jag tonlöst.

– Eh … Harvey berättade att du var hemma hos mig varje dag den första veckan.

Jag brydde mig inte om att förneka det. – Ja, jag var en riktig idiot.

– Skulle det hjälpa om jag sa förlåt?

Hon bet sig i läppen, vilket jag sett henne göra massvis av gånger. Det fick mig alltid att vilja kyssa henne; kyssa bort alla hennes farhågor. Nu tittade jag ner på rapporterna framför mig i stället.

– Michael, jag är verkligen ledsen för det som hände.

Det fick mig att titta upp, rakt in i hennes stora ögon. De såg bönfallande på mig. Jag andades långsamt ut. – Det tror jag säkert att du är.

– Hjälper det att jag ber om ursäkt?

– Nej.

– Okej.

Det här hade pågått länge nog nu. Jag gick bort till dörren och öppnade den bara för att upptäcka Linda, receptionisten och två andra medarbetare stod utanför och tjuvlyssnade. Alla fyra såg förskräckta ut och rusade iväg åt olika håll. Om jag inte varit så oförberedd skulle jag ha skrattat. Eller också inte.

– Jag tänker på Hannah, sa Macy.

Med handen på dörrhandtaget vände jag mig ilsket mot henne igen. Det var inte rättvist att dra in Hannah i det här!

– Jag tror det är bäst att du går nu.

Men Macy gick inte. – Jag har inte så många vänner. Hon tvekade och rättade sig sedan. – Det var inte så jag menade. Jag har många vänner, men de flesta är mer som … bekanta. Jag såg Hannah som en vän, en riktig vän. Hennes skratt var underbart. Jag tyckte så mycket om det att jag gjorde nästan vad som helst för att få höra det.

– Det är verkligen på tiden att du går nu, sa jag med eftertryck.

– Jag vet. Jag borde gå, men jag kan inte.

– Vill du att jag ska ringa efter en vakt?

– Gör det om du vill, men kom ihåg att Larry gillar mig.

Till min stora förtret höll hon på att få övertaget i diskussionen. Jag öppnade munnen för att säga att jag kunde be dem skicka någon annan, men hon hann före.

– Ingen har någonsin älskat mig som du gör … gjorde.

Var det därför hon hade dumpat mig? Det gick inte ihop. Inte på något sätt.

– Jo, förresten, min farmor. Och kanske Harvey, även om han aldrig skulle erkänna det.

– Varför berättar du det här för mig?

– Därför att din kärlek skrämde mig. Jag visste inte hur jag skulle hantera den. Den överväldigade mig, precis som Hannahs vänskap gjorde.

– Flydde du från henne också?

– Nej.

Lögnare. Jag hade aldrig sett Macy och Hannah tillsammans.

– Jag minns inte att du hälsade på henne på sjukhuset.

– Det gjorde jag inte heller, erkände hon.

Det sa allt.

– Jag stod inte ut med att se henne så sjuk, fortsatte Macy. Inte Hannah. Alltså skickade jag presenter till henne i stället.

– Presenter?

– Jag skrev dikter och brev och ritade av Snöflinga och Ängla. Och så stickade jag sockor åt henne. Och en sjal.

Jag rynkade på pannan. Med ens mindes jag de färgglada sockorna och breven. De hade fått Hannah att le när jag trott att jag aldrig skulle få se hennes leende igen. Utan att jag vetat om det hade Macy gett mig en ovärderlig gåva.

Jag svalde hårt och vände mig mot henne. – Tack.

Hon ryckte på axlarna. – Om du inte vill träffa mig mer så accepterar jag det, det är gör jag verkligen. Men jag hoppas att du ger mig en andra chans.

– Så att du kan lämna mig igen? Så att du kan sticka så fort det blir lite jobbigt? Så att du kan låta ännu en sak i ditt liv förbli oavslutad? Nej tack, Macy. Jag har lärt mig min läxa.

Hon nickade sorgset. – Tack för att du älskade mig, Michael. Även om det inte varade särskilt länge. Det betyder mer för mig än du kan ana.

Hon gick förbi mig mot dörren.

Utan att tänka mig för sträckte jag mig fram och snuddade vid hennes hand. Innerst inne visste jag att om jag lät Macy lämna mig nu så skulle jag ångra det i resten av mitt liv. Jag skulle alltid undra vad vi två hade kunnat få tillsammans.

Efter någon sekunds tvekan vände hon sig mot mig med ögon som lyste av hopp. Hon måste ha sett kärleken i min blick för plötsligt snyftade hon till och gick rakt in i min famn, som om det där var där hon hörde hemma.

Jag kramade henne hårt och höll henne tätt intill mig samtidigt som jag drog in hennes doft i lungorna. Sedan slöt jag ögonen och bara njöt av att ha henne i min famn.

– Jag behöver dig, Macy.

Vad skulle Hannah vilja att du gjorde? Det var Ritchie som hade ställt den frågan. Nu visste jag svaret. Hannah hade vetat att jag skulle bli kär i Macy och att vi tillsammans skulle hitta balans i våra liv. Hon hade vetat att Macy skulle lära mig skratta igen.

– Jag behöver dig också, viskade hon.

Vi kysstes med en hunger som aldrig skulle mättas. Hennes händer var i mitt hår, smekte min nacke och fortsatte sedan nerför min rygg i rastlösa rörelser. Det skulle ha varit enkelt att leda henne till soffan och älska med henne där och då. Som tur var besinnade jag mig.

När jag återfått kontrollen kände jag att det var viktigt att klargöra ett par saker.

– När vi har gift oss tänker jag inte bo i det där sagohuset. Jag har ett fint hus och …

– Inte en chans. Vi kan inte lämna Harvey, sa hon bestämt. Hon lutade huvudet bakåt för att studera mig. – Jag kan måla om huset i vilken färg du vill. Förutom vitt.

– Jag gillar vitt, protesterade jag. Men du har rätt om Harvey.

– Grönt, då.

– Jag tänker inte bo i ett grönt hus.

– Du borde faktiskt ge rött och gult en chans. Om du gör det kommer du att vänja dig.

– Det kommer jag aldrig göra.

Jag ville att hon skulle förstå att det fanns gränser.

– Okej, jag målar huset vitt, men jag kommer inte gilla det. Och det kommer inte katterna att göra, heller. De har saknat dig, förresten.

– Visst.

Om de hade saknat något så var det att sova på min bröstkorg och köra ner klorna i mig mitt i natten bara för att få höra mig skrika.

– Jag vill ha barn, fortsatte Macy. Massor av barn.

– Det får vi förhandla om.

– Flickor först. Två stycken, tror jag. Sedan pojkar.

– Man brukar inte ha så mycket att säga till om i den frågan …

– Visst, ja.

Jag log. Hannahs lista hade lett mig hit. Till Macy och till det liv vi skulle ha tillsammans.

Hannah tittade säkert ner på oss nu. Jag förställde mig att hon skrattade sitt lyckliga skratt och gav oss sin välsignelse.