Maj

Det finns alltid en grad av orimlighet i uppfattningen att man ska kunna förstå andra tidsepoker än den man själv lever i. Att påstå sig begripa den egna samtiden är ofta vanskligt nog. Men ändå, detta att sträcka sig på försök in i andra tidsåldrar – och därmed ofrånkomligt, in i andra människors tankevärldar – tycks utöva en oemotståndlig lockelse för människan. Så har det förmodligen varit i alla tider. Själv utgör jag inget undantag när jag tilldelar mig den mäktiga uppgiften att pejla Olof Lagercrantz tid och tankar.

Det känns, minus humorn, ibland som det gjorde när mina barn för en tid sedan uppmanade mig att skaffa polisonger, och sedan vek sig av skratt. Inte så att jag tänkt låta polisonger växa ... Jag kan tycka att förslaget var en smula roligt – men inte så våldsamt kul. Vad är det jag inte förstår?

I morse skämtade ungarna om alkoholism vid frukostbordet och det blev utgångspunkten för ännu en reflektion över olika världar, därtill om växande och vissa allmänna pedagogiska problem. Skämtet om alkoholism var ganska oskyldigt, dock en aning nedlåtande. De vet inte vad alkoholism är, kan knappast relatera till annat än fyllegubbar de sett på teve.

– Shakespeare var alkoholist, påstod jag rakt ut.

Ungarna blev avvaktande, undrande. De tycker att Shakespeare suger, utan att anse sig behöva förklara, och vet naturligtvis att jag tycker något helt annat. Men att farsgubben bara sådär rakt av förknippar sin husgud med något så negativt som alkoholism – ja, det gör dem förvirrade.

– Var Shakespeare ett fyllo?

Kanske.

– Eller också var det Parkinson. En elak sjukdom som ger darrningar och annat som kan påminna om alkoholism. Hans namnteckning såg i vart fall eländig ut på slutet. Han dog på sin femtioandra födelsedag.

På något sätt kom jag in på att prata om William Shakespeares behov av att hålla sig på god fot med Southampton och några andra oduglingar inom den engelska aristokratin.

Ungefär där hade jag förstånd att runda av, osäker på om jag hade någon pedagogisk eller annan poäng över huvud taget.

När förmiddagsfriden infinner sig hamnar jag på soffan med Olof Lagercrantz Dagbok från 1954. Fast det är den inte upptäcker jag – varken en dagbok eller från 1954. Boken är visserligen utgiven 1954 men själva ’dagboken’ är delvis äldre. Presentationen sker ofta på ett finurligt vis. Han skriver plötsligt, för att nämna ett exempel, om den dagen då Strindberg skulle fyllt hundra år, och det var 1949.

Olof Lagercrantz bodde med sin familj invid Norra Kyrkogården i Solna, adressen var densamma under nästan trettio år. Den dagen då Strindberg skulle fyllt hundra ser han en liten procession traska fram på kyrkogården, avsikten är att hedra Strindberg vid dennes grav. Olof Lagercrantz deltar inte, han observerar på avstånd. Han ser många saker på kyrkogården. Flera gånger skildrar han i sin Dagbok hur Strindbergs grav ser ut, med det enkla korset. En bit bort ligger Carl Jonas Love Almqvist, påstår han. Själv trodde jag att han låg på en fattigkyrkogård i Bremen. Har för mig att Olof Lagercrantz skriver om det i sin biografi över Stig Dagerman, men jag kan ha fel.

Hursomhelst är det många gravar – kända och mindre kända personer i långa rader. Det är kors, ornament och prydnadsrosor, översnöade texter på gravstenar. En av de hädangångna är Olof Lagercrantz yngre syster Lottie – hon som hoppade från ett fönster i förnedring till följd av en oönskad graviditet, utagerande sexualitet, olycklig kärlek och en minst sagt knepig familj. Hon slog sig så illa mot innergårdens asfalt att hon avled inom något dygn, ännu inte tjugo år gammal. Familjen Lagercrantz bodde vid den tiden med adressen Storgatan i Stockholm, på Östermalm.

Det är över kyrkogården som Olof Lagercrantz ofta, kanske nästan dagligen under de här åren, tar sina promenader. Där iakttar han saker, spåren av ekorrar som skuttat i nysnön, och så gravar, gravar, gravar – utseendet på den ena eller den andra gravstenen kommenteras ständigt. Natur och kultur. Mycket natur, ofta namn på fåglar – spovar, snäppor, och mesar i långa rader. Det mesta är fåglar som jag inte skulle kunna identifiera som annat än just fåglar. Namn på blommor radas upp. Han skriver en del om temperaturer och väglag, plus tre på morgonen, sedan kallare och halka framåt middagstid.

Halka? Hade han en bil?

Promenaderna över kyrkogården är alltid där. De ger ständigt upphov till små eller lite större funderingar över livet och döden, sådant man kanske kan sammanfatta som existentiella eller rent av teologiska spörsmål. Finns det inte rent av en litterär undergenre på 1800-talet som kallades kyrkogårdsromantik?

Finns det ett liv efter detta?

Nej, tror jag att Olof Lagercrantz skulle svara. Fast ändå inte, man vet sällan helt säkert med Olof Lagercrantz. Så mycket vet jag så här långt kommen i min läsning av honom.

Jag funderar över en ganska enkel fråga kring bostadsadressen och promenaderna. Det faktum att hemmet låg intill kyrkogården var det som ledde till de dagliga promenaderna på kyrkogården, får jag anta. Men, var de nyttiga för Olof Lagercrantz? Sett ur ett allmänt mentalhygieniskt perspektiv kan nog svaret bli nekande. Utifrån något slags konstnärsperspektiv blir svaret troligen ett Ja. I vart fall om man räknar kyrkogårdsromantik som en estetisk kategori. Hur det än är med den saken påstår jag att Olof Lagercrantz inte hade något emot kopplingen mellan lidande/död och skapande/geni, så mycket romantiker finns definitivt i honom.

Det blir väldigt mycket död och gravar, tycker man efter ett tag – många funderingar av teologiskt slag. För den som inte delar fascinationen inför dessa frågor, och som inte har sin tankeapparat på ungefär samma våglängd, blir valet enbart ett val mellan att förundrat läsa Olof Lagercrantz möjligen djupsinniga funderingar eller att gäspa sig igenom ännu ett skuld- och skam- och Gudsstraffresonemang. Dessutom känns det lite underligt och oväntat, med alla liknelser och metaforer från kyrkogårdens värld som smygs in här och var.

Väl mycket kan man tycka. I ett resonemang om människor som ”läser utan att behöva redovisa vad de läser”, skriver han: ”Hos dem är ingen ved förkolnad, ingen bok stängd och ingen tanke gravlagd i en vacker formulering” (Dagbok, s 72). Den poetiska bilden är inte precis glasklar.

Längre fram handlar ett resonemang bland annat om Hamlets Ofelia och då blir det naturligt att hamna vid ”begravningsformeln, uttalad över Ofelias grav” (Dagbok, s 97). Carl Fehrmans bok Kyrkogårds romantik, som innehåller en hel del om benknotor och liknande, refereras (Dagbok, s 126 f).

Fler liknande exempel finns att hitta om man vill leta vidare.

Tiden, eller snarare åren, anges i Dagbok i form av begravningar och dödsfall. Som nämnts begrep jag att det först skildrade året var 1949 med ledning av Strindbergs födelseår. Längre fram, under 24 januari, förstår läsaren (möjligen) att det plötsligt är 1954, efter hänvisningen till poeten Dylan Thomas bortgång i november året innan.

Jag tror rätt mycket på att inte bara metaforer och liknelser stiger ur de ting som författaren ser sig omgiven av. Det är bättre och större än så – tankefigurer, uppfattningar och begrepp formas tillsammans med dessa metaforer, i en process som definitivt finns men som kan vara ofantligt svår att reda ut i varje enskild detalj.

Själv kan jag inte låta bli att tänka på den senaste veckans avslöjande i teve, om att kistorna vid kistbegravningar ofta krossas av grävmaskinen som ska ösa igen graven. Krossandet görs eftersom man på så vis kan undvika sättningar i marken vid senare tillfällen. När träet i kistan blivit tillräckligt mjukt, efter något år eller så, pressas alltsammans ihop av trycket från jordmassorna. Hålrummen i kistan fylls med jord, runt liket helt enkelt. Därmed sjunker jorden ovan ihop och det blir merarbete på kyrkogården. Vilket tydligen är något man vill undvika.

Därför pressar grävmaskinisten ihop kistan med grävskopan och krossar den på plats, bokstavligen när de sörjande gått runt hörnet, varpå han fyller graven med jord. Man kan tänka sig det oetiska i att den stackars döingen blir krossad tillsammans med kistans flisor. Tydligen kan det klassificeras som brott mot griftefridslagen, rättsliga efterspel sägs vara på gång.

Hur skulle Olof Lagercrantz reagera ifall han under sina strövtåg på kyrkogården under 1940- och 1950-talen, blivit vittne till en dylik handling?

Tanken på gubbens reaktioner, hur de skulle kunna gestaltat sig, gör mig på gott humör. Gubbe förresten, i januari 1949 var han trettiosju år gammal, skulle fylla trettioåtta om några månader. Ingen gamling precis. Ändå kan jag inte göra mig fri från tanken att den där kyrkogårdsvandraren som ännu inte fyllt fyrtio, känns åldrad, eller snarare gammaldags, och det inte enbart i positiv bemärkelse. Kanske försöker han skapa en bild av ålder och livserfarenhet?

Olof Lagercrantz Dagbok är intressant på flera sätt. Inte minst är greppet riktigt lyckat, att skriva i dagboksform gör att det självbiografiska får ganska så fria tyglar. Man sätter ramarna själv, utgår från dagens text och kan sedan associera fritt i olika riktningar. Som litterär produkt är Dagbok också mer lyckad än Min första krets, den (förmodat) självbiografiska text som Olof Lagercrantz producerade 1981. Men nu handlar självbiografiska texter inte i första hand om att vara mest lyckade som litterära produkter. Vad självbiografiska texter handlar om – bör och kan handla om, är frågor som jag inte ens tänker försöka svara på just nu.

Däremot sträcker jag mig gärna så långt som att jag medger att jag är förtjust i hur Olof Lagercrantz använder dagboksformen.

Lars Norén har nyligen givit ut en opaginerad dagbokshistoria på över tusentalet sidor. I den ägnar han sig åt högt som lågt och har uppenbarligen trampat på en hel del tår, vissa ömma redan innan de betrampades. Varför gör man sådant?

Min kära Cerruti-kavaj måste ha hängt osedd i djupet av min trånga garderob under minst ett decennium. Själva kavajen kommer från min eleganta period, senare hälften av 1980-talet. Kavajen har ett brännmärke från en cigarett som någon i min närhet hanterat ovarsamt. Som jag mindes det var kavajen på väg till kemtvätt och konststoppning, det finns folk som kan göra mirakel ... Nu visar det sig att ett tredje problem tillstött, nämligen skador efter pälsänger. Små hål lite överallt.

Slutet är här för min vän.

Cerrutin viker jag ihop när den berövats knapparna, ännu en skymf. Jag går ut och kollar i den halvfulla soppåsen i köket, lägger ner kavajen och trycker sedan till ordentligt några gånger med handen för att göra plats för mer sopor ovanpå. Senare på kvällen är jag tvungen att begå ännu ett brott mot griftefriden, drar fram kavajen och kollar stavningen Cerruti, två r ett t. Ska jag vara alldeles noga står det Cerruti 1881. Varför siffrorna 1881 står där har jag aldrig förstått, men jag gillar symmetrin i sifferkombinationen.

Tänker på gravar ännu senare på kvällen, på Strindbergs grav, och den där kyrkogården intill Johan Olof Wallins väg – måste ta mig dit någon dag. Finns det kanhända vägledning på nätet så man slipper irra bland gravstenarna för att hitta?

Vad sysslar jag med i detta skrivande? Har jag ett mål eller är arbetet i sig det som utgör själva projektet?

Söker jag efter en intressant persons identitet?

Eller är det så att jag helt enkelt inte gillar Olof Lagercrantz och försöker hitta fler legitima skäl till denna ståndpunkt? En och annan svinaktighet tycks han ju ha gjort sig skyldig till. Jag vet inte.

Hursomhelst gillar jag Wikipedias inledning (ändringar kan ha skett), i synnerhet förbehållet. På diskussionssidan finner man mycket riktigt ett inflammerat utbyte av åsikter.

”Olof Lagercrantz

Denna artikels neutralitet är ifrågasatt.

Motivering: Eventuella ställningstaganden och jäviga källor

Se diskussionssidan för mer information. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts.

Olof Gustaf Hugo Lagercrantz, född 10 mars 1911 i Stockholm, död 23 juli 2002, var en svensk författare, kritiker, litteraturvetare och publicist. Sin största ryktbarhet och inflytande nådde han som en av chefredaktörerna för Dagens Nyheter 1960-1975. Han var en tongivande kulturpersonlighet i Sverige och förkroppsligade den tidsanda som rådde under denna period.”

Åter till Dagbok – vilket slags dagbok är Olof Lagercrantz Dagbok? Ingenstans finns en underrubrik som innehåller ordet självbiografi, eller ens dagbok.

Inte heller finns någon underrubrik som nämner ordet roman, ändå frestas jag ibland att tänka på Dagbok som vore det en roman. Varför inte? Säkert har Olof Lagercrantz redigerat den, gått igenom, kammat texten, lagt till och tagit bort. Den innehåller dessutom stora kronologiska glipor – borde inte en dagbok avhandla varje dag? Kanske inte. Franske kungen Louis XVI skrev dagbok. På dagen för Bastiljens stormning 14 juli 1789 lär han ha skrivit att ”idag hände ingenting”. Borde man inte av en dagbok kräva åtminstone det – missuppfattningen att ingenting hände en viss dag, vilken som helst?

Läste för några veckor sedan om de nu på svenska utgivna dagböckerna av Alexandra Kolontaj. Dessa skrevs under 1930, -40 och -50–talen, och redigerades av henne före utgivningen och hennes då nära förestående död, 1952, när hon bodde i Moskva. Det var ett år innan Stalin dog.

Redigerade alltså.

Tänker lite på min egen rensning med anledning av en flytt. Hittade en stor mängd kopior av brev som jag skrivit under 1980-talet. Mycket kastade jag direkt. Det var en hel del pinsamheter i konkreta relationer med det motsatta könet. Annat var av inget intresse utan rörde ett längesedan förflutet yrkesliv.

Det mesta var inaktuellt, ofta besvärande dumt.

Bort!

Vad blev då kvar? Mitt minne av alltför många pinsamheter finns kvar, hos mig. De kommer att försvinna vid min bortgång och lämna efter sig – inte ett spår, eller ”leave not a rack behind” som Shakespeare uttryckte saken. Med detta material utrensat skulle jag kunna trycka åt sidan mitt minne av det intryck jag själv fick vid läsningen – och utan svårighet producera en annan bild av mig själv.

Vad gjorde Alexandra Kolontaj? Tog hon bort pinsamheterna, om det fanns några? Kanske, ja sannolikt. Tog hon bort eller utelämnade sådant som rent bokstavligt skulle vara livsfarligt att publicera i Stalintidens Sovjet? Definitivt. Vilken bild lämnade hon åt eftervärlden? Varför valde hon exempelvis inte att bränna alltsammans? Eller att ge ut allt oredigerat med tanke på att hon var gammal, sjuk, döende och att det därför inte spelade någon roll?

Det som berör Kolontajs tid som ambassadör i Stockholm, blir i de redigerade dagböckerna föga eldfängt. Hon matchar regimen i Moskva å ena sidan, håller dem lugna, och arbetar å andra sidan för en ökad svensk förståelse för det unga socialistiska Sovjet vars experimenterande på en väg mot det utlovade Utopia möjligen blivit en lite skumpig resa – men det var definitivt Rätt Väg.

Hon framställer sig som en brobyggare. Kanske kände hon sig som en sådan och ville hyfsa bilden i rätt riktning. Om Moskvaprocessernas elände under 1930-talet nämns knappast något, vad jag förstår. Inget sägs om de centralt administrerade hungerkatastroferna i syfte att utrota Kulakerna, vars resultat var miljontals döda. Inget skrivs heller om folkförflyttningar eller de eviga utrensningarna av oppositionella, intellektuella eller bara sådana stackars satar med en fin lägenhet som någon via angiveri ville komma åt. Sådant sägs ha varit vanligt – det omvända var poeten Majakovskis räddning, att han bodde så eländigt.

Knappast ett samhälle som tog fram det bästa hos människorna.

Sovjetunionens brödraskap med Hitler i försvarspakten signerad Molotov-Ribbentropp och angreppskriget mot Finland hösten 1939 skildras av Kolontaj främst i termer av försök att skapa ett fredsavtal med Finland. Inget annat än pinsamma efterhandskonstruktioner.

Frågan är vad Olof Lagercrantz gjorde, i Dagbok (och i övrigt). Hur mycket eller hur litet förändrades, förskönades, utelämnades? En del förekommer i Dagbok som borde ha nämnts i Min första krets – det tycker jag men det behöver jag inte tycka om två månader eller två år, när jag läst mer.

Beslutet att under en tid (ett år?) läsa och läsa igen, allt Olof Lagercrantz skrivit i böcker och så mycket som möjligt av vad han skrivit i tidningar, brev och annat, har delvis sin grund i att jag tror mer på att se till hela författarskap än till enskilda verk, vare sig dessa anges vara självbiografiska eller inte.

Varför Olof Lagercrantz?

Som jag antytt fascineras jag av hans svårgripbara personlighet, tror att jag ogillar den mer än gillar. Men, det kan ju vara så att den som gör sig skyldig till svinaktigheter, inte direkt är en skurk. Så finns det konkreta frågor – var han exempelvis skyldig till att ha hetsat Harry Martinson till döds? Vissa trovärdiga personer har påstått det. En alldeles oerhörd anklagelse, faktiskt.

Och nu är det min övertygelse (har blivit min övertygelse ska jag säga) att beundrande hagiografier är svåra att gjuta kraft i. Sådant som skrivs mer eller mindre på tvären – av författare som inte riktigt delar uppfattning med de skildrade personerna, eller ens finner dem sympatiska, har ofta mer av liv och nerv. Häri ser jag en möjlighet för egen del.

Därmed inte sagt att Olof Lagercrantz i mina ögon saknar positiva sidor. Och jag känner redan hans inflytande i min egen penna – valet av att skriva ett slags dagbok skedde inte utan att jag tyckte att Olof Lagercrantz lyckade hantering av detta tema, bekräftar att det kan fungera riktigt bra.

Mycket måste man smågilla, kan jag redan tycka. Resonemangen kring litteraturens kvinnoroller i olika tider (Dagbok, s 94-98) är kanhända inte rasande originella, men väl värda en tanke. Det som Lagercrantz skriver om en stackars brådmogen yngling (Dagbok, s 99 – 103) får mig att både lida (med Olof Lagercrantz men även mig själv som ung) och skratta högt. Jag skriver under på det mesta, med förtjusning och icke utan viss beundran. Se där, små bevis på behovet av att studera ett liv och ett författarskap, inte enskilda rader eller verk.

På kvällen i soffan får jag tid att läsa tidningen mer ordentligt. Ältandet av de krossade kistorna rullar vidare. Man är upprörd lite här och var i tidningen, en insändarskribent ska lämna kyrkan.

I en av kulturdelarna står det mer om Lars Norén och hans dagbok (eller Dagbok, jag vet inte). Det skrivs en del om hans redovisade shoppingturnéer på NK och andra fashionabla inköpsställen. En rock för 20.000 kronor har nämnts flera gånger, samt diverse märkesnamn. Tidningen har en bild på Norén som väcker tankar – är bildredaktören kanhända en av de personer som Norén skrivit något nedlåtande om?

I vart fall står karlstackarn där på den bild man valt, i ett lite märkligt ljus, utan hår och med de något utstående öronen. Svartklädd är han naturligtvis och han har en skinnjacka på sig. Så långt okej, men jackan är oknäppt och ’lilla magen putar ut’, som Gunnel Törnander skulle ha sagt. Inte så stiligt, farligt, spännande ... tjusiga gångkläder till trots.

Tänker ibland på det svåra livet för kända personer. Bara det faktum att man ofta syns på bild, i tryck eller i teverutan, tycks kunna deformera personligheten. Olof Lagercrantz var under en mycket lång period en väldigt känd person, om man kan sammanfatta det så enkelt. Han var omtyckt som skribent, författare och kritiker, av många. Han blev med tiden en stridbar offentlig debattör – och var samtidigt avskydd av många. Jag tänker inte minst på tiden med Dagens Nyheter, då han fick såväl anhängare som bittra meningsmotståndare. Mina svärföräldrar lär ha avslutat sin prenumeration i missnöje med ’vänstervridningen’.

Hur påverkades Lagercrantz av decennierna i massmedias ljus? Det kan vara bra att tänka på den frågan när jag kommer in på den perioden.

Mina reflektioner sattes igång av en krönika i gårdagens Svenska Dagbladet. Kom att tänka på kända personer jag faktiskt mött, den handfull mer eller mindre normala som jag erinrade mig.

Anna Larsson beskriver hur hon som ung frilansjournalist fått ett uppdrag som gick ut på att snabbintervjua en känd svensk skådespelerska, med anledning av hennes nominering till någon fin utnämning. Kvinnan ifråga beskrivs som en person med en profil av lagom folklighet, gott humör och så vidare.

Men den verklighet som mötte stackars Anna Larsson var något helt annat. Ett möte för intervju var det inte tal om, det skulle bli på telefon och tiden sattes till lördag förmiddag. När Larsson då ringer på avtalad tid, blir hon snorkigt bemött. Intervjun flyttas hela tiden fram i tiominutersintervaller. Tonen blir alltmer nedlåtande och någonstans där får Anna Larsson en knäpp och bryter mot frilansarens gyllene regel nummer ett – nämligen den som säger att man ska ta vilken jävla skit som helst, bara för att kunna leverera.

Kan lugnt säga att jag varit med om likartade situationer med en del kända personer som jag haft något litet att göra med, eller bara råkat se hur de beter sig mot andra.

Det finns varianter av det här med överraskande, rent av konstiga självuppfattningar hos mediala personer, som är värda att både förmedla och hålla i minnet.

Tänker på hur jag själv en gång som ung frilansjournalist skulle intervjua Jan Myrdal. Det var när han och Gun Kessle bodde utanför Mariefred. En lång historia kan kortas ner till att jag träffat Myrdal tidigare den sommaren, i Paris. Jag var kvar där längre än han, så jag åtog mig att i min bil frakta hem några böcker som blivit försenade hos bokbindaren. Lärde mig en gång för alla att bokbindare heter ”relieur” på franska. Böckerna visade sig vara i folioformat eller större. De hade antagligen varit omöjliga att få hem med flyget, men i bilens bagageutrymme gick det fint.

Som tack för hjälpen skulle jag få göra en liten intervju, det var för tidningen Svensk Bokhandels räkning. Jan Myrdal hade, tacksamt nog för intervjuaren, en del att säga om hur förlagen sviker något slags folkbildningstanke och prioriterar utgivning av snusklitteratur. En rolig sak var också att Jan Myrdal var tidig med att använda dator, eller ordbehandlare som man sa på den tiden. Hursomhelst gick intervjun bra, och jag fick se hur Jan skrev på sin dator. Gun Kessle bjöd på saft i sommarvärmen och vi tre småpratade lite.

Gun förärade mig ett exemplar av boken Att leva i kinesisk by, med dedikation.

Avslutningsvis hjälpte jag Jan att bära upp en mindre utombordsmotor från en brygga till bostadshuset. Jan berättade att han började bli lite trött, orkade inte som förr – exempelvis bära utombordsmotorer uppför branta stigar. Hoppades på att ha femton-tjugo år av produktivt arbete kvar, sa han.

Efter denna lilla tjänst, ställde jag den där frågan som gjorde Jan Myrdal mer förvirrad än jag någonsin sett honom tidigare:

– Vad ska ni göra på semestern?

Jo, jag var ung och dum. Borde tänkt på att Stora Skriftställare aldrig tar semester, aldrig är lediga som vi andra smågnetare. På något outtalat sätt är de Stora Intellektuella Personligheterna liksom aldrig utloggade. De är alltid igång – tentakler och känselspröt mot samtiden i upplysningens och mänsklighetens tjänst. Ungefär så. Min oförmåga att förstå detta självklara och istället betrakta Jan Myrdal som en vanlig människa fick honom att tappa fotfästet, börja stamma och flacka med blicken. Han insåg att jag inte menade något ont med frågan, och intog ingen försvarsposition. Jag insåg snabbt mitt misstag, men låtsades som ingenting. Avrundningen på besöket blev underlig. Jan Myrdal stod där och såg vilsen ut när jag backade ut bilen.

– Har du hund? frågade han, eftersom jag satte mig i en kombi.

– Öhh nej, svarade jag.

Det var allt som blev.

Min gode vän Johan, var under många år delägare i en inspelningsstudio. Han berättade hur han gjorde en röstupptagning med den mycket kända skådespelerskan som vi kan kalla Ewa-Lena. Det hela gick inte riktigt bra när testerna gjordes, Johan tyckte att hon var lite för stram och högtidlig.

– Kan du inte låta lite gladare, föreslog han.

Genast fylldes inspelningsstudion av bitande frost.

– Jaaag, inledde Ewa-Lena i högtidlig ton, jaag tar bara regi av Bergman.

Hur var Olof Lagercrantz i liknande situationer? En ledtråd kan vara de som vittnat om hur han faktiskt varit vänlig mot främlingar. I vart fall när främlingarna var unga författare och skribenter. Flera av dem beskriver just det hyggliga bemötandet när de var unga och (ibland) opublicerade – de gör det i vänboken Vårt behov av Olof, som gavs ut till Olof Lagercrantz nittioårsdag 2001. Man kan i och för sig tänka att däri fanns ett beräknande drag, en person som Olof Lagercrantz begriper helt enkelt att det är klokt att hålla sig väl med nästa generation skribenter. I vart fall inledningsvis. De som bemötts på annat sätt skriver inte i vänböcker, helt enkelt. Är det en ogin, eller rent av oinformerad kommentar?

Strålande sommarväder, känns både som en gåva och som något man snabbt vänjer sig vid. Två dagars värme i maj och man glömmer hur ofta man (t ex i fjol) tvingat på ungarna fingervantar i juni. Kanske är det tur att vi människor fungerar så. På något sätt tar vi för givet att det tillstånd som råder precis nu, är det som ska fortsätta.

Tar fram gräsklipparen, som går igång på andra rycket efter ett halvår i garaget. Sist jag klippte gräset, hösten innan, var det fortfarande en ansträngning att trampa fram efter gräsklipparen i en halvtimme. Jag betraktade det som motion. Ännu ett halvår tidigare, var det en prövning, ett experiment i uthållighet på grund av de långdragna sviterna efter en lunginflammation.

Olof Lagercrantz och jag delar något i detta, han hade minst en lunginflammation och därtill en eländig tuberkulos att dras med under en känslig ungdomstid. Han tillbringade bortåt fem år på sanatorier, till sängs hemma eller i sjukhusmiljöer – bokstavligt talat i dödens sällskap. När han så småningom blev skapligt frisk, misstänker jag att han drog i sig röken från en och annan cigarett (Dagbok, s 33).

Så gjorde man då. Tongivande röster inom läkarvetenskapen trodde inte att rökning var skadligt. Många ansåg att det rent av kunde vara hälsobringande. Att hosta lite rensade upp och röken tog förmodligen död på en del bakterier och mikroorganismer, ungefär.

Rökningen var ett gissel också för Eyvind Johnson, som dessutom hade sett stendammslungans effekter i släkten. Han rökte sig genom decennierna, hade också lunginflammationer och annat luftrörsrelaterat trassel. Endast med stor ansträngning kunde han övergå till piprökning, och därmed minska nikotindoserna. Men det skedde först när han var i sextioårsåldern. Eyvind Johnson dog i lungcancer 1976.

Hursomhelst fick jag själv en hel del förståelse för lungsjukdomar vintern för nästan arton månader sedan, en förståelse som så att säga kommer Olof Lagercrantz till godo. Själva den akuta inflammationen påstods i mitt fall ha varit botad efter några veckor, fläcken eller fläckarna som syntes på röntgen var borta efter några månader. Men återhämtningen tog drygt ett år. Det var en tid som satte spår.

Gullvivorna ska skonas. De är nästan på väg att blomma över, men all right. Den stora mängden maskrosor möter dock ingen nåd.

Jag tänker att man skulle instruera en trädgårdsmästare från en annan planet:

– De där små gula ska du inte klippa, däremot de där större gula, de där klargula utropstecknen, de är ogräs och ska mejas ner.

Kanske möter gullvivorna nåd därför att deras blomningssäsong är så kort. Likt tussilago och sippor är deras närvaro bara en kort hälsning. Detta medan maskrosornas frodighet gör oss övermätta redan efter några veckor. Sedan bara fortsätter de att komma hela sommaren. De blir som alltför länge kvardröjande gäster, går från kul till förfärliga.

Idéhistorikern Sven-Eric Liedman beskrev en gång sin intellektuella utveckling i termer av vegetation. Som ung var tankevärlden en vildvuxen djungel, liknelsen skulle leda till associationer om artrikedom och framsprängande växtkraft antar jag. När han blivit äldre betraktade Liedman sitt intellekt mer som en engelsk trädgård, välansad, tuktad och med grusade gångar där tankarna traskade fram under effektivt ordnade former. På kända stigar. Inte alls en dum bild, tycker jag.

Ska försöka beskriva två avsnitt ur Olof Lagercrantz Dagbok som jag tidigare nämnt helt kort.

Den första handlar om hur Olof Lagercrantz ser tillbaka på sig själv som femtonåring, hur han då var en oerhört moraliserande yngling: ”Jag minns mig själv som grym och egenkär sedlighetsapostel i femtonårsåldern” (Dagbok, s 17).

Exemplet är från faderns period som industrimagnat i torvbranschen, när familjen bodde i Västergötland. Dock just vid den här tiden ”i en villa på västkusten”, exakt ort vet jag inte i skrivande stund. Syskonen var lämnade ensamma med en hushållerska under en sommarperiod, sannolikt ett antal veckor lång. De kände sig rotlösa och vilsna i den nya miljön ”och blev elaka av det”.

Den knappt medelålders Olof Lagercrantz beskriver hur femtonåringen reagerat starkt på att Svea, den unga, snälla och mot barnen omtänksamma hushållerskan, hade en ung man, en soldat från en förläggning i grannskapet, hos sig på kvällarna – och eventuellt på nätterna. Detta gjorde Olof Lagercrantz väldigt, väldigt upprörd. Han förde mycket väsen kring detta – hysteriska utbrott, skrik, okvädningsord.

Syskonen Lagercrantz ”sade upp Svea”, ställde ut hennes tillhörigheter på trappan och låste henne ute. Kort sagt skapade man så mycket obehag och så konkreta hinder att syskonen anförda av Olof Lagercrantz faktiskt ”jagade den ljusa, glada flickan på porten och vi tvivlade inte på att vi handlat rätt”.

Blir inte klok på denna episod, eller rättare sagt på hur den skildras – nämligen muntert, som en enbart rolig anekdot. Jag förväntar mig att möta en Olof Lagercrantz i början av 1950-talet som skildrar en helt annan Olof Lagercrantz, än den femtonåring i mitten av 1920-talet som omfattade ganska obehagliga värderingar.

Jag väntar mig distans. Men där hamnar vi inte riktigt, eller inte alls. Det är svårt att avgöra. Att värderingarna ändrats är något jag själv måste anta som läsare, annars går det inte ihop i den mening att det annars skulle vara poänglöst att berätta om episoden.

Har jag fel? Vad skulle i så fall ha ändrats? Det moraliserande och sexualneurotiska hos Olof Lagercrantz, eller det grymma och egenkära? Faktum är att man som läsare får väldigt få ledtrådar. Utrustad med en stor portion välvilja tycker man sig som läsare förstå att Olof Lagercrantz anser att han ändrat sig på samtliga områden – trots att han inte skriver det.

Skildringen ger i vart fall en obehaglig bismak av att han inte kan eller vill distansera sig från den där femtonåringen och hans åsikter.

Episoden, som den berättas, blir mer av en obehaglig insikt än ett bevis på den medkänsla för Svea, som jag upptäcker att jag väntat mig. Kanske tycker Olof Lagercrantz att det gått så lång tid att det är onödigt att uttrycka någon ånger, om det är vad han känt. Men det känns som om den typen av omvärderingar som innebär att man ångrar sig, skäms – inte riktigt finns i hans intellektuella repertoar.

För övrigt – en iakttagelse kring det här med utveckling. I Min första krets, som skrevs i början av 1980-talet och skildrar samma tidsperiod, finns inte heller någon avgörande skillnad mellan Olof Lagercrantz då och Olof Lagercrantz nu. Den märkliga effekten blir att man som läsare av Min första krets ständigt hamnar i funderingar kring den berättande Olof Lagercrantz och den skildrade Olof Lagercrantz. Vem är vem? Vems åsikter skildras? Boken ger, liksom episoder i Dagbok, en bild av en homogenitet på personlighetsplanet, som är förbryllande. Rent av omöjlig.

Jag försöker betrakta det hela som ett raffinerat berättartekniskt grepp, men får inte ihop bilden. Något glappar och något känns ännu mer fel, ju mer jag läser och funderar.

Den andra episoden som jag redan berört en smula handlar om ungdomlig uppblåsthet, med avstamp i en roman av J P Jacobsen. (Dagbok, s 99 f) Olof Lagercrantz beskriver hur den fjunige och (på de senaste litteraturteorierna) förläste Niels Lyhne försöker imponera i ett sällskap. Särskilt försöker han göra intryck på fru Boye, en person som utövar en erotisk dragningskraft på Niels Lyhne. Denna fru Boye är en beläst och klok person, något som den unge Lyhne har diffusa uppfattningar om, men ändå försöker dra nytta av. För att göra sig bemärkt drar han en av samtidens modeteorier på det litterära området, om författarskapet i allmänhet och Shakespeare i synnerhet.

Denna i romantiken förankrade uppfattning lever faktiskt i lite olika skepnader ännu under 2000-talet, mest hos marxistiska strukturalister – och går i korthet ut på att stora författare är blinda redskap för tidsandan. Det fanns (och finns alltså) folk som på allvar menade att om inte Shakespeare skrivit det han skrivit, så hade någon annan gjort det. Kanske hade någon av de samtida, Ben Jonson eller Christopher Marlowe förmedlat tidsandan bättre. Olof Lagercrantz citerar litteraturprofessorn Henrik Schück, som under början av 1900-talet påstås (rätt eller orätt, jag vet inte) ha varit anhängare av de här tankarna.

Det var helt enkelt inte Shakespeares förtjänst att dramerna och dikterna kom ur just hans penna. En konsekvens som följer av dessa resonemang blev att anhängarna av dessa teorier betraktade det som en ren tillfällighet att just Shakespeare skrev det han skrev.

Ungefär så ser den uppfattning ut som Niels Lyhne försöker använda för att göra fru Boye imponerad och därmed intresserad av honom.

Men ... hon är inte bara ointresserad av hans utläggning, hon är direkt motståndare till den typen av teorier.

Fru Boye raljerar, skrattar och säger:

”Gamla dumma Shakespeare som inte visste vad han gjorde! Han satt där och krafsade med pennan och fick fram ett Hamlethuvud på en slump. Det var en karl med tur!”

För den stackars Niels Lyhne är fru Boyes munterhet det värsta som kan drabba honom – inget mindre än så. Intrycket som läsningen av episoden gjort på den unge Olof Lagercrantz var också massivt:

”Det var med möda jag tog mig till slutet av denna fasansfulla scen.”

En smärtsam erfarenhet – att rida till strid beväpnad med det lätta pansar som utgörs av halvsmälta tankar framvaskade ur samtidsdebatten, bara för att finna hur lansen slokar och skölden rasslar i backen. Att bli utsatt för någons raljeranden – att över huvudtaget inte bli tagen på allvar när man tror sig vara i stridens hetta.

Det som skrämde allra mest var avvisandet, den sorts skymf som hänger ihop med raljerandet, det muntra skrattet – att inte ens bli tagen på så mycket allvar att man väcker ilska.

Den som skrattar hånfullt har i någon mening tagit den som avhånas på allvar, tänker jag. Ett hånfullt skratt är något annat – en stridssignal, som eggar den grymme och egenkäre till strid.

Det definitiva nederlaget är ett raljerande skratt som också avvisar rätten till ett bemötande.

Avslutar läsningen av Dagbok, för den här gången. Kompositionen är spännande, som jag redan antytt. Först handlar det om en månad, januari får man förmoda. Det är första delen av boken som heter ”EN MÅNAD – ETT TEMA”, och den sträcker sig in i februari. Den avslutande halvan, på ett ungefär, heter ”SKILDA MARKER” och har visserligen angivelser om datum, som en dagbok, men består av betraktelser, anekdoter och små essäer som centreras kring det som man kan kalla litteraturens värld. Första delen innehåller dystra kyrkogårdsbetraktelser, medan den andra med sin rörlighet och förmedlarglädje gör mig på klart bättre humör.

Roligast är de friheter Olof Lagercrantz tar sig. En månad är inte bara en månad. En dagbok kan också vara en Dagbok och de två kan ha ganska få gemensamma drag.

I dagens DN skriver Thommy Berggren ett inlägg om Lars Noréns dagbok. Berggren är irriterad på Norén, eftersom denne tydligen skrivit att Keve Hjelm och Thommy Berggren är/var dåliga skådisar.

Berggren tycker inte att han är en dålig skådis, vilket halvtomhalvt skrivs ut – medan han mest försvarar den numera avlidne Keve Hjelms heder. Själv tycker jag, det ska vara sagt, att Berggren eller Hjelm är och var utmärkta skådespelare.

Berggren skjuter vilt omkring sig och angriper Norén högt som lågt. Han är arg, Thommy Berggren, och det är både kul och samtidigt sorgligt att läsa hur nivån på angreppen inte tar sig över en ganska ynklig nivå. En del nya fakta/påståenden framkommer dock för oss som ännu inte läst Noréns dagbok, exempelvis att Norén är petig med vilka foton av honom som publiceras – något som jag knyter till min fundering häromdagen, om bildredaktörens eventuella revansch.

Norén vill se ”demonisk” ut på bilderna, enligt Berggren.

Det andra som framskymtar är hur Norén arbetat med sin dagbok, vilken sorts detaljnivå han valt. I många fall skildrar han toalettbesök, matvanor, vem som legat med vem, vilken ung flicka som flirtat med honom, vem som ringer och bråkar, osv. Det är fascinerande med folk som beskriver sina toalettvanor och lyckas göra andra intresserade av ämnet.

Hursomhelst har offentliga gräl den egenskapen att de personer som syns och märks är de som är upprörda, möjligen de som är mest upprörda. I vart fall märks väldigt lite av de personer som, likt fru Boye, skrattar, raljerar och rycker på axlarna. Sådana skulle punktera den anspända tonen i inflammerade och uppblåsta debatter, och det i sin tur innebära ett minskat läsarintresse – något som varje redaktör med självbevarelsedrift skyr.

När man väl fått upp ögonen för detta förhållande, ser man hur mycket av de rasande debatterna som i själva verket är ’på stället marsch’. Samma debattörer återkommer med samma argument, röstläget höjs men inget nytt tillförs, och nästan aldrig ser man hur någon tar till sig ens det minsta av motståndarens argument. Vilket är orimligt, när man tänker på saken.

Men över allt detta ligger redaktörernas intresse – vi ska tro att de som skriker högt också har något att säga.

Letar i mina bokhyllor efter Olof Lagercrantz biografi över Agnes von Krusenstjerna från 1951, utan framgång. Jag tror mig veta att jag äger den, jag ser den rent av framför min inre syn, men kan omöjligen hitta den. För några veckor sedan läste jag Olof Lagercrantz biografi över Stig Dagerman från 1958 och har idén att det är intressant att läsa och bedöma de två böckerna i ljuset av varandra. Båda placerar sig dessutom kronologiskt före 1960, en tidpunkt som jag tänker vänta med att överskrida så länge som möjligt.

Men Agnes går alltså inte att finna. Min boksamling är inte enorm, men ordningen är bitvis dålig efter några omflyttningar de senaste åren. Situationen är irriterande, jag vet att i den stund jag köper ett nytt exemplar, så kommer jag självklart att hitta det som jag hela tiden varit säker på att jag haft.

Men så är det med den saken, och i letandet blir jag plötsligt stående med Herbert Tingstens När skymningen faller på som jag plockade ur Gunnel Törnanders bokhyllor för ett drygt år sedan, innan resten gick till sterbhusuppköparen. Dedikationen är ”Till mamma, Julen 1970” och boken är verkligen läst. Av Gunnel själv eller hennes mamma? Ingen kan veta. Gunnel hade en hel del Tingsten, mest från 1950-talet. Varför jag plockade med mig just den här kan jag inte minnas.

Tingsten var chefredaktör för Dagens Nyheter under större delen av 1940-talet och hela 1950-talet. Han var en mäktig stämma i den tidens idédebatt. Det var han som lämnade över till Olof Lagercrantz när denne tillträdde samma tjänst 1960, en tidpunkt som måste betecknas som en vändpunkt för dem båda.

Det har sagts att Olof Lagercrantz var snabb med att vända skutan Dagens Nyheter i ideologiskt avseende, och att han i samma rörelse stack kniven i ryggen på sin företrädare.

Om detta vet jag inte mycket just nu. Jag bläddrar lite planlöst i När skymningen faller på för att se om den innehåller den typen av tillbakablickar som skulle kunna kasta ljus över frågan.

På kvällen gör jag läxan med tolvåringen. Vi läser geografi tillsammans, ett drygt tiotal sidor fotokopierade ur någon bok. Texten är gles och illustrationerna upptar mer än halva utrymmet på varje sida.

Vi läser oss igenom Norge, Finland, Estland, Lettland och Litauen. Mest utrymme får Norge och Finland. Norge har berg, fjordar och olja. Torsktungor är en norsk delikatess. Finland har sjöar, telefoner och skog. Bastubadande är en finsk specialitet. Estland, Lettland och Litauen har mest orörd natur, får vi lära oss.

Jag är tveksamt till huruvida bokmål och nynorsk är två språk i Norge. Det är inte på samma vis som svenska och finska är två språk i Finland, vilket man underförstått säger.

Språket i texten ligger på en knappt rimlig nivå. ”Det är livlig båttrafik mellan Sverige och Finland” och liknande vilsna konstruktioner förekommer flera gånger – i en text om högst femhundra ord. Varför ser ungarnas läromedel ut på det här viset? Finns det inga petiga redaktörer eller språk- och faktagranskare på de förlag som ger ut läromedel?

Läste en bit i Tingstens När skymningen faller på under gårdagen, tar mig igenom resten en första gång idag. Tvåhundra sidor på kanske sex-åtta timmar. Fullt jämförbart på kortdistans med Herbert Tingstens läshastighet i hans krafts dagar, med den skillnaden att han läste runt tvåhundra böcker per år. Mitt ojämna tempo resulterar oftast i trettiofemtio böcker per år, kanske uppåt sjuttio. Jag har aldrig haft exakt koll på den saken.

Herbert Tingsten var tydligen väldigt beläst – i vart fall om man ska tro på hans eget vittnesmål. Därtill hade han ett väl fungerande minne. Det är i hög grad denna bild han vill förmedla. Ständigt utvecklar han resonemang om och kring 1900-talets västerländska litteratur. Många av hans tankar tar avstamp där, det är en typ av utgångspunkt som man inte ser så mycket av numera.

När skymningen faller på är tydligt självbiografisk. Den handlar i huvudsak om de drygt två åren mellan februari 1968 och mars 1970. Tingsten var född 1896 och avled 1973 – som bokens titel antyder skildras åldrandets problem. Titeln är dessutom träffande i bokstavlig mening, eftersom Herbert Tingsten beskriver sin avtagande syn. Skymningen faller högst konkret kring honom. Under 1968 förlorar han läsförmågan på det öga som dittills varit bäst, boken är skriven på diktamen. Sedan flera år har han dessutom lidit av problem med hörseln.

Som självbiografi har boken alltså vissa tydliga tidsmässiga ramar, även om Tingsten (likt varje författare av självbiografier) tillåter sig en hel del associeranden bakåt i tiden. Huvudtemat, sjukdom, åldrande och närmandet till det oundvikliga slutet, blir märkligt nog inte övertungt eller alltför dominerande.

Har själv aldrig haft problem med synen, men hörseln tog stryk av min lunginflammation, liksom smak- och luktsinnena. Det mesta av hörseln har kommit tillbaka, och jag kan återigen hålla reda på vilken årstid det är. Men ett starkt intryck finns kvar – erfarenheten av att snabbt ha åldrats trettio-fyrtio år och, sedan – månad för månad – ta tillbaka en handfull år i taget.

Herbert Tingsten hade inga förhoppningar om att ta igen ens en vecka av förlorad tid. Han kunde bara glädjas åt att försämringen saktade in under vissa perioder, att den ibland rent av stod helt stilla. Skildringen är inte precis gripande, men den berör.

Om Olof Lagercrantz står inte en rad, åtminstone inte med nämnande av namn. När Tingsten i något fall ger exempel på otrevliga karaktärsdrag hos en person, tycker jag att vissa formuleringar liknar andra personers beskrivning av Olof Lagercrantz. Tingsten skrev förmodligen betydligt mer i sina memoarer, utgivna 1961-1964 i fyra delar under titeln Mitt liv.

Tingsten var en man av en annan tid än vår, och ändå känns hans åsikter i vissa stunder ganska aktuella. Han var den stridbare liberale demokraten, hängiven antinazist redan under 1930-talet. Likt författaren Eyvind Johnson hade han, vid samma tid, inte heller några illusioner om Sovjetstaten, eller om socialistiska/kommunistiska styrelseformer över huvud taget. Trots att Eyvind Johnson också kallade sig liberal vid flera tillfällen under de här åren och trots att både han själv och Tingsten periodvis varit socialdemokrater, kan jag inte påminna mig att de två haft något med varandra att göra.

Det känns förledande enkelt att förstå. De två kom från helt olika bakgrund. Tingsten ur en högborglig miljö, utvecklades till en fullblodsakademiker, blev professor i statsvetenskap, betraktade sig som idéhistoriker, var under de avslutande femton yrkesåren chefredaktör för den tongivande morgontidningen.

De var två skilda karaktärer. Tingsten läste, skrev och arbetade på ett sätt som inte rymde perioder av stiltje. Inget utrymme fanns för segdragna perioder av overksamhet, eller eyvindjohnsonska tvivel, påfrestande omprövningar och skrivkramper.

En iakttagelse av något överraskande slag i Olof Lagercrantz Dagbok (s 79) och i Tingstens När skymningen faller på (s 104-105), är att de båda nämner Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken. Närmare bestämt den episod där romanens huvudpersoner Arvid och Lydia intar en nattlig supé bestående av revbensspjäll och vin från Sauternes.

Måltidens komposition är så häpnadsväckande att både Olof Lagercrantz och Tingsten anser att kommentarer är nödvändiga. Båda känner naturligtvis till att de kompakt söta vita vinerna från Sauternes i Bordeaux knappast trivs tillsammans med revbensspjäll. Det är som att servera ketchup till kräftorna eller bearnaisesås till blodpuddingen – kort sagt omöjligt.

Kunskapen om vinerna från Sauternes tillhör dock en viss samhällsklass. Kanhända smög Söderberg här in en markör som skulle reagera med läsarens uppfattningar? Både Lagercrantz och Tingsten trampar i så fall direkt i fällan.

Hursomhelst skildrar både Olof Lagercrantz och Tingsten bakgrunden till supén och omständigheterna, dock ganska olika i några väsentliga avseenden. Båda kan inte ha rätt. Har nu skrivit upp Den allvarsamma leken på läslistan (även den bör finnas någonstans i mina bokhyllor). Återkommer till detta längre fram.

För någon dag sedan läste jag en notis i tidningen. Stockholms handelskammare rapporterade att man gjort en enkätundersökning bland personer som skötte rekryteringen på företag. Resultatet visade att en betydande andel av de som skickade in ansökningar ljög på ett eller annat sätt i sina meritförteckningar. Det gällde vanligen uppgifter om utbildning, inkomster och liknande. Inget som var särskilt svårt att kontrollera. En till mig närstående person med insyn i rekryteringsärenden, bekräftar att det är mer regel än undantag att glömskan i förening med viss kreativitet både förskönar och förvanskar den bild som de sökande vill presentera av sig själva.

Varför skulle det vara annorlunda när en person sätter sig ner för att skriva sin självbiografi? Läste nyligen att C J L Almqvist beslutsamt satte sig ner för att skriva sina memoarer, men tröttnade efter endast några rader. Det som hanns med att förmedla var enkelt – nämligen Almqvists uppfattning att han själv var en mycket motsägelsefull person. Där tog inspirationen slut, eller också tog uppriktigheten överhanden.

På eftermiddagen kliver jag in på Ryös antikvariat på Hantverkargatan. Jag har sett på antikvariatens gemensamma hemsida att man har flera exemplar av Olof Lagercrantz bok Agnes von Krusenstjerna.

Den medelålders mannen som arbetar på Ryös, en av två i samma ålder som brukar stå bakom disken, plockar fram alla tre exemplaren som man har i lagret.

– Han var suverän Olle, säger han när han lägger dem på disken.

Jag ser antagligen lite oförstående ut.

– Olle Lagercrantz, förtydligar han.

– Ja, jo, säger jag, fortfarande undrande och inte med den instämmande entusiasm som rimligen förväntades av en som köper en bok som skrivits av den författare som beröms.

– På vilket vis? får jag ur mig.

Genast blir den stackars mannen en smula passiv och besvärad.

– Som författare, journalist och som tidningsman. Helt suverän. Han har en son som skriver nu också, men det är inte alls samma sak.

Han skakar på huvudet.

– David Lagercrantz, säger jag lite neutralt eftersom jag inte vet om jag instämmer varken i det första eller det andra påståendet.

Uppmuntrad av att jag inte verkar helt okunnig, fortsätter mannen.

– När han kom från Kina skrev de i Svenska Dagbladet att han var klädd som en kines.

– Jaha, jaså på så vis, mumlar jag. Fortfarande lite vid sidan om.

Ännu lite överrumplad av att Olof Lagercrantz kallades för Olle, säger jag något blekt om att han faktiskt arbetade på Svenska Dagbladet under flera år, i slutet av 1940-talet.

Ganska mycket icke-kommunikation.

På väg från antikvariatet, kommer jag att tänka på hur mannen på Rönnells antikvariat också hade kommenterat Olof Lagercrantz. Det var när jag köpte vänboken Vårt behov av Olof för en dryg månad sedan. Han hade spontant berättat att Olof Lagercrantz tyckte det var pinsamt att få en vänbok till sin nittioårsdag.

Pinsamt. Ett intressant uttalande, om det stämde. Den gången hade jag också blivit överrumplad, och mumlat något obegåvat i stil med att ”han var ganska senil då”.

Inser direkt att det kommer att ta betydligt mer tid att läsa Agnes von Krusenstjerna på tvåhundrafemtio sidor, än det tog att läsa Stig Dagerman. Boken om Agnes är ungefär femtio sidor längre, och det finns kanske femtio procent mer text på varje sida – men viktigast av allt är att såväl texten som tanken har en helt annan täthet. Min fundering – att dessa två biografier skulle vara intressanta att läsa i ljuset av varandra, både motsägs och bekräftas. Hade de varit mer lika varandra hade det i vart fall blivit en annan sorts jämförelse än det nu ser ut att bli.

Läser i dagens Svenska Dagbladet en intervju av Jockum Nordström, bildkonstnären och skaparen av de suveräna böckerna om Sailor och Pecka. De kallas barnböcker, men det var tveklöst jag som stod för entusiasmen i hushållet. Nordströms genialitet gick ungarna förbi, precis som de inte heller förstått att uppskatta betydande barnböcker av annat slag, exempelvis Pippi Långstrump. Det enda jag på rak arm kan säga att vi gemensamt uppskattar, är Roald Dahl.

I intervjun finns en underrubrik som heter ”Min helg”, där tipsar Jockum Nordström om aktiviteter, läsning och liknande. Under ytterligare en liten rubrik: ”Tre riktigt bra biografier”, presenterar Nordström sina favoriter. Högst på listan står ”Olof Lagercrantz: Min första krets. Jag läser mycket poesi och det var intressant att läsa om vad han tyckte om sin borgerliga uppväxt. Han är inte på något sätt hatisk – bara tydlig.”

Ett intressant, lite kryptiskt sätt att motivera valet. Det gör mig på gott humör en stund. Tänker att jag måste skaffa fram ett exemplar av Henry Olssons biografi över Fröding och skicka till Jockum Nordström. Olsson var handledare till Olof Lagercrantz när han skrev sin doktorsavhandling, vilken i nästan oförvanskad (påstås det) form blev boken Agnes von Krusenstjerna.

Under alla omständigheter anser jag att Olssons biografi över Fröding är svår att överträffa i sin genre. I min bokhylla står denna bok (jag vet var!), med dedikation från Olsson till Olof Lagercrantz. Jag är löjligt nöjd med att jag ’fyndade’ den för några år sedan, vid Mats Rehnströms utförsäljning av Olof Lagercrantz bibliotek, efter det att arvingarna behållit det som de ville/kunde ta hand om.

På kvällen kommer Gunnel Törnanders son över på middag.

Han har förhört sig lite om vad jag sysslar med nuförtiden. Jag försöker fylla i detaljerna. Men han kan bara inte förstå att jag ägnar så mycket tid och intresse åt en författare som jag ”inte tycker är världsbäst”.

När jag svarat ömsom ärligt och ömsom undvikande på hans direkta frågor om huruvida Olof Lagercrantz var en sjusärdeles författare, slår hans reaktion direkt över i ifrågasättanden. Hans tanke kring läsning är att man ska sträva efter att hitta författare som ”skriver suveränt”. Ett exempel på det sistnämnda har han tagit med sig – en pocket med essäer, Ebenholts av Ryszard Kapuscinski. Läsningen ska få mig på bättre tankar, menar han.

I princip har jag inga problem med försvaret i liknande situationer, men jag har också lätt att se andra personers perspektiv. Även om det var länge sedan jag släppte tankarna om att Nobelpriset i litteratur är något slags världsmästerskap, så är dragningen åt att läsa och skriva om sina favoriter inte alls förbi. För inte så många år sedan funderade jag på att skriva något med Eyvind Johnsons författarskap som utgångspunkt. Infallsvinklar saknades inte, tyckte jag – men när inläsningsarbetet satte igång så smått, fastnade jag tydligen för Olof Lagercrantz.

Med ett uttryck lånat från romantiken var det ’inte så att jag valde ämnet, utan ämnet som valde mig’.

Denna tanke formulerades också av Olof Lagercrantz morfarsmorfar tillika Agnes von Krusenstjernas mors mormors far (svårt att hänga med, inte sant?) – skalden och nationalklenoden Erik Gustaf Geijer. Han lär ha sagt ungefär ”att en verklig författare ej står över sitt ämne, att han i stället fattas av det, störtar huvudstupa ned i det, kämpar och lider igenom sitt ämnes sfär”. I vart fall är det så Olof Lagercrantz förmedlar tankefiguren (Agnes von Krusenstjerna, s 110).

Lördag. Småregnigt, grått och kallt. Runt fem plusgrader mitt på dagen. Lillkillen ska på födelsedagskalas med klasskompisarna i Kronobergsparken i eftermiddag. Det är dessutom hans namnsdag, varför jag lovar att åka förbi Glassfabriken när jag ska hämta honom, och inhandla lite efterrätt – i den händelse glassbutiken håller öppet.

Den unga damen bakom disken har ingen lång kö av kunder att expediera denna ruggiga dag. Vi småpratar något litet och det är knappast tal om en flirt, men ändå den där sortens kontakt och nyfikenhet i ögonvrån som jag för ett antal år sedan, tveklöst försökt utveckla till något intressantare. Nu känner jag mig glad bara av att bli sedd av en ganska attraktiv person av det motsatta könet som är hälften så gammal som jag.

När jag gått ut ur affären trampar jag i hundbajs på trottoaren. En konkret påminnelse om min dödlighet, eller om tingens rätta natur. Medan jag försöker göra skon ren genom att trampa i det lilla vattenflödet i rännstenen på Pipersgatan, tänker jag på Thommy Berggren och Lars Norén. Båda är de kända för sina skiftande sällskap av allt yngre damer. En glimt av förståelse för deras livsval fladdrar förbi.

När jag ska hämta lillkillen i Kronobergsparken är jag tidig. Eftersom det inte regnar för stunden går jag en liten sväng i parkens västra del, står och glor en stund genom staketet på den lilla judiska begravningsplatsen som finns där. På gravstenarna närmast syns inga namn, de är antingen bortvittrade eller så är texten vänd åt andra hållet. Jag kan inte avgöra, men på några av stenarna längre in syns namnen tydligt.

Judiska begravningsplatser finns på minst två adresser på Kungsholmen, Kronobergsparken och Alströmergatan, och säkert ytterligare på något dussin ställen i Stockholm. Ur kristen synvinkel handlar det om ovigd jord som ännu för något århundrade sedan låg på betryggande avstånd från staden.

I Agnes von Krusenstjernas romaner förekommer en ”kvinnoläkare” vid namn Jakob Levin, ett namn som av Olof Lagercrantz vid genomgången av David Sprengels inflytande i namnfrågorna kommenteras: ”Namnet Levin är ett av våra äldsta judiska namn.” (Agnes von Krusenstjerna, s 156). En viss Nils Levin, född alldeles i början av 1900-talet var läkare, råkar jag veta. Han var nämligen mina barns morfars far. Han var också läkare, dock inte gynekolog. Han tillhörde de ’fina Levinarna’ vars stamfäder brukar räknas från Levin Marcus som kom till Sverige mot slutet av 1700-talet.

Kan det möjligen vara ’våran Nisse’ som von Krusenstjerna och Olof Lagercrantz syftar på?

Läsningen av Agnes von Krusenstjerna taggar på, men någon framfart i Herbert Tingstens hastighet är det inte. Under läsningen växer insikten om svårigheten att döma en författare efter att ha läst endast något eller några av hans eller hennes verk. Denna insikt är både glädjande och lite irriterande. Glädjande eftersom det många gånger finns så mycket att vinna på att studera ett helt författarskap, irriterande eftersom tiden så uppenbart inte räcker till allt man skulle vilja läsa. Bekantskapen med Agnes von Krusenstjerna ger mig intryck av att boken skrivits av en helt annan upphovsman än den som författat Stig Dagerman. Hur kunde det bli så olika böcker? Utan att gå händelserna i förväg vill jag här bara konstatera att Olof Lagercrantz verkligen kunde konsten att skriva biografier, det vill säga – när saker föll på plats och omständigheterna var de rätta. Vilket de tydligen inte alltid gjorde. Att döma Olof Lagercrantz förmåga på den här punkten, efter att endast ha läst den bleka Stig Dagerman, skulle ha varit helt missvisande.

Innan jag glömmer det – hur långt är ett år?

I dagbokssammanhang och i biografier kan det vara i princip hur långt eller kort som helst. Tänker ungefär så när jag läser Agnes von Krusenstjerna och inser att den publicerades 1951 och att Olof Lagercrantz med all sannolikhet kämpade intensivt med både boken och den avhandling som ligger i botten, under den tid som han skrev sin dagbok. Men i Dagbok syns inget spår av detta arbete.

Agnes von Krusenstjerna blev fyrtiofem år. Visserligen dog hon i en snabbt framskridande cancer och hade levt ett hårt liv, men bilderna av henne visar redan i trettio-årsåldern en sliten och åldrad kvinna. Periodvis lär hon ha rökt så mycket att Olof Lagercrantz håller för troligt att hon då och då bör ha blivit nikotinförgiftad. Därtill drack hon ymnigt och gick på fler mediciner än någon kunde hålla reda på.

En fråga som växer fram handlar återigen om redigeringar och tillrättalägganden. Jag köpte Agnes von Krusenstjerna utgiven 1980, alltså en nyutgåva av 1951 års bok. Jag valde medvetet denna utgåva eftersom den hade ett nyskrivet förord i vilket Olof Lagercrantz bland annat kommenterar det bemötande boken fick trettio år tidigare.

Jag undrar hur omfattande ändringarna är, de som Olof Lagercrantz gjorde inför den nya utgivningen. På ett ställe (Agnes von Krusenstjerna, s 210) kommenterar han nämligen hur tiden påverkat synen på skildringar av erotik i romaner. Tills vidare låtsas jag som om det jag läst i Agnes von Krusenstjerna, förutom förordet, verkligen är skrivet 1951 eller tidigare.

Agnes von Krusenstjerna och Olof Lagercrantz var relativt nära släkt, Agnes var kusin till Olofs mor – vilket innebär att Olof Lagercrantz har ålagt sig att forcera ett stycke tung biografisk materia, innan han kommer fram till det egentliga författarskapet.

Det släktrelaterade ’arvet’ består av en rad olika delar, mer eller mindre länkade till varandra. Utan inbördes värderande rangordning måste exempelvis det Geijerska arvet nämnas; likaså det Hamiltonska grevliga och finare; därtill det inslag av ”fattigadel” som Olof och Agnes upplevde i form av de båda lågadliga ätterna Lagercrantz och von Krusenstjerna. Där fanns varken stora gods eller betydande förmögenheter. Inga grevar, endast ynkliga friherrar.

Som genomgående krydda fanns ett icke obetydligt inslag av sinnesjukdom och psykiska besvär, främst på kvinnosidan. Olof Lagercrantz mor tillbringade större delen av sitt vuxna liv på anstalter, gråtande i en aldrig utredd eller genomlevd sorg. En av hennes systrar, alltså en moster till Olof Lagercrantz, tog livet av sig. En syster till Olof Lagercrantz gick samma öde till mötes i knappa tjugoårsåldern, vilket jag redan nämnt. En annan syster, Ebba Lagercrantz – mor till litteraturprofessorn Lars Lönnroth, sägs ha ’förlorat fotfästet’ i sinnessjukdom. En halvbror till Olof Lagercrantz kom senare att hoppa från Katarinahissen. Den andre halvbrodern var schizofren.

Det brukade sägas att de hamiltonska kvinnorna inte tålde kärlek eftersom det var i samband med kärlekserfarenheter eller äktenskap som sinnessjukdomen uppenbarade sig. Hur det var med männen förklaras inte närmare.

En i sammanhanget ofta uttalad åsikt under första hälften av 1900-talet, sannolikt ett arv från romantiken, handlade om de gamla adliga släkternas degeneration. Man föreställde sig, fullt ut i 1800-talets anda, att adliga familjer utvecklades utefter en bana där den gradvisa förfiningen, från generation till generation, slutligen övergick i ädelt sönderfall (Agnes von Krusenstjerna, s 162 f).

Jag tänker många gånger på högromantikens förtjusning i målningar av ståtliga slott och borgar som sakta vittrar, är på väg att bli ruiner. Förfallet betraktades som ett utslag för en lagbundenhet – som var svårbestämt nobel.

Sinnesjukdomen i sig utgjorde ett bevis på ättens högt drivna förfining. En konsekvens av detta blir att man inte ’låter spärra in galna grevinnan i östra tornet’ och gömmer henne, varken bokstavligt eller bildligt. Sinnessjukdomen utgjorde enligt förhållandenas logik, en sorts kvittens på det ytterligt förnäma tillstånd som släkten befann sig i – bättre kunde det inte bli, därför blev det sämre.

Detta är sannolikt viktigt att hålla i minnet när man läser Olof Lagercrantz mångordiga beskrivningar av långa vistelser på anstalter, av hysteriska anfall och uppträden, av missbruksproblem, eroto- och kleptomanier, polisingripanden samt en mängd annat liknande – eftersom inget på det här området i sig utgjorde något skäl till degradering eller utstötning ur släkten.

Tvärtom, kan man säga – ju mer dramatiskt förfallet var desto högre stod släkten.

Hur placerade sig Olof Lagercrantz mångåriga vistelser på sanatorier i detta perspektiv? Först är jag frestad att tänka att det inte alls var besläktat, men vid närmare eftertanke är steget inte långt mellan själslig och kroppslig förfining, och därmed förmodad sensibilitet i vidare bemärkelse. En vana som närmast hade en dragning åt rutin var att familjemedlemmar tillbringade perioder på sinnesjukhus, sanatorier eller kuranstalter för att hantera allehanda konkreta eller förmodade åkommor.

När det gäller sinnessjukdomen som gick på kvinnosidan i Olof Lagercrantz släkt, kan man tillägga att männen – främst makarna och fäderna – framställs som präktigt stelbenta och fantasilösa oscarianer, hemmahörande i en annan tid. Just i detta finns något intressant eftersom det tidiga 1900-talet innebar att verkligheten för adel och överklass – i förhållandet till samhället i övrigt, till stor del stöptes om. Medan männen var mindre påverkade av tidens strömningar och ännu kunde gå direkt från skolan till att bli militärer eller höga funktionärer i staten, hade idealet med outbildade och sysslolösa fröknar/fruar börjat naggas i kanten.

Olof Lagercrantz morfar, greve Hugo Hamilton, själv en person som tjänat som minister i minst en regering, ansågs (i vart fall av Olof Lagercrantz) vara en mästare på området nonsensdiktning – en mindre men dock inbrytning på poesins område. Trots denna humanistiska ådra framhåller han som kvinnoideal en ljuv oduglig varelse som mest intresserar sig för hur kakorna på elegantast vis ska läggas upp på serveringsfaten (därmed inte sagt att hon skulle utföra själva uppläggandet, till det fanns alltid tjänstefolk).

Som en följd av detta uppstod en del spänningar i de familjer som Olof Lagercrantz skildrar. Att det i sin tur samverkar med kvinnornas vilsenhet och benägenhet att svimma, skrika, ta livet av sig och hamna på hospital, kan jag förmoda.

Om vi uppehåller oss lite på sinnessjukdomens område, och snävar in på Agnes von Krusenstjerna, är det lätt att inplacera henne i det Hamiltonska galleriet av galna kvinnor. Redan i tonåren svimmade hon när spänningen blev för stor, eller (misstänker Olof Lagercrantz) när det passade av andra skäl. Detta sätt att söka och få uppmärksamhet bottnade sannolikt (gissar jag) i Agnes von Krusenstjernas behov av att få grundläggande mänskliga behov av uppmärksamhet tillfredställda.

I Agnes von Krusenstjernas barndomshem levde man enkelt. Familjen var alls inte fattig, men de ekonomiska tillgångarna på fädernet, von Krusenstjerna, var mer begränsade än på mödernet, hos Hamiltons. Skillnaden mellan familjegrenarna (detta gäller även Lagercrantz) var dock inte stor vad gällde livsstil. Man unnade sig väldigt lite av den materiella lyxen i form av fina kläder, smink och liknande, tvärtom såg man det som både riktigt och hedersamt att flickorna skulle vara de sämst klädda barnen i skolorna.

Hemma hade man stora salar och husjungfrur, kristallkronor, juveler, oljemålningar samt en hel del ekonomiska tillgångar i form av gods och pengar på banken, men utåt höll man en låg profil som i själva verket innehöll ett betydande inslag av det omvända – att utmärka sig.

Läpparna sa att det var en synd att känna bördsstolthet (Agnes von Krusenstjerna, s 57), medan hela tillvaron kretsade kring de höga tankar man per automatik hyste om familjen, släkten och adelskapet. Denna dubbla bokföring var något man uppfostrades att leva med. Många klarade det galant medan andra skrek, drack för mycket, stal saker, hade sex med fel eller för många personer, svalde skadliga substanser och/eller kastade sig från höga höjder.

Skrivandes detta märker jag hur jag går längre än Olof Lagercrantz i mitt sociologiserande och psykologiserande av förhållandena kring Agnes von Krusenstjerna – och Olof Lagercrantz. Exempelvis är mina slutsatser av förhållanden kring bördsstoltheten dragna utifrån hur den unga Agnes von Krusenstjerna i ett citat använder begreppet i en längre uppräkning av drömmar, förhoppningar, goda respektive mindre goda karaktärsegenskaper, och så vidare. Mitt resonemang kring den dubbla moraliska bokföringen sker utifrån de slutsatser jag dragit med utgångspunkt i det material som Olof Lagercrantz tillhandahåller. Själv är han otydlig, möjligen inte ens medveten om saken.

Med andra ord – hur mycket av detta såg han själv, rent av hos sig själv? I hur hög grad är Olof Lagercrantz själv ett offer för effekterna av denna dubbla bokföring?

Min fascination inför Olof Lagercrantz vilar i hög grad på detta. Att han då och då trots sin intelligens, tycktes vara omedveten om hur han tänkte och skrev – och att han därmed kunde läsas på ett annat sätt än han själv tycks ha tänkt sig.

En hel del motiv och teman tror jag mig ’genomskåda’ hos Olof Lagercrantz, annat är svårare att pejla. Var går gränsen mellan den medvetne, beskrivande observatören och den omedvetet förmedlande aktören?

När jag tänker på Olof Lagercrantz känsla för humor infinner sig en liknande tveksamhet. Ofta har jag kunnat svära på att karln var kemiskt ren från humor, i andra stunder har jag kunnat medge någon liten ironi eller humoristisk vändning. Det som jag tror han själv tyckte var fyndigt och kvickt, är sällan det i mina ögon. Däremot skulle jag kunna påstå att det är när han inte försöker vara finurlig, fyndig och kvick, som han har sina bästa stunder som författare. På det hela taget tar Olof Lagercrantz sig själv på ett stort och självklart allvar, så självklart att det bara vid enstaka tillfällen blir skrytsamhet (som i förordet till 1981 års utgåva av Agnes von Krusenstjerna, när han tämligen självbelåtet ger sina gamla kritiker en känga).

I andra stunder tänker jag att stora delar av Olof Lagercrantz liv och det mesta av hans litterära produktion kan betraktas som ett medvetet manipulerande med inslag av en gigantisk övergripande ironi – om än med inslag av iskall cynism. Någonstans är det inte svårt att se hur han satt och skrockade belåtet åt omvärldens och eftervärldens manipulerbarhet och inskränkthet.

Den första tredjedelen av Agnes von Krusenstjerna, består som sagts av en inte alltför intresseväckande genomgång av bakgrund, släktförhållanden och liknande.

Sedan händer något i beskrivningen, ungefär där hennes haltande litterära produktion inte riktigt kommit igång och hon i början av 1920-talet träffar sin blivande make, David Sprengel. Språket blir lättare och tanken flyger friare när Olof Lagercrantz kan vända intresset mot något annat än krångliga släktförhållanden och inåtvända, självupptagna och icke överdrivet begåvade adelsfröknar. Förändringen är avsevärd och plötsligt sitter man som läsare med insikter och en helt annan förståelse för Olof Lagercrantz verkliga kapacitet. Mycket bättre än så här blir inte svenska biografier, törs jag påstå.

Mötet med David Sprengel satte en ny kurs på Agnes von Krusenstjernas liv och författarskap. I skildringen av detta lämnar Olof Lagercrantz sin mammas gata, nära nog i bokstavlig bemärkelse, och det nya perspektivet gör också honom alltså gott.

David Sprengel var fjorton år äldre än Agnes von Krusenstjerna, därtill var han en man med en historia. Hans ankomst i familjen von Krusenstjernas krets skapade oro, gav näring åt de olösliga konflikter som ständigt skavde och pyrde.

I stort var ändå äktenskapet mellan David Sprengel och Agnes von Krusenstjerna till gagn för dem båda. Olof Lagercrantz visar stor förståelse för hur de två personligheterna kompletterade varandra, och han demonstrerar med (för mig) tillfredställande tydlighet hur hans efterforskningar i materialet, visar vilket stort inflytande Sprengels penna haft i hustruns texter. Den insats som Olof Lagercrantz här gjort – möjlig tack vare släktförhållandet – är imponerande. Olof Lagercrantz visar en mängd exempel på hur Sprengel föreslagit och ibland själv gjort ändringar i Agnes von Krusenstjernas manuskript. Utan överdrift kan man säga att det var David Sprengel som gjorde hustruns texter till litteratur. Själv tycks hon ha saknat förmåga att undvika litterära schabloner, språkliga klyschor och annat som får varje förlagsredaktör med självaktning att gripa efter refuseringsstämpeln.

Agnes von Krusenstjernas konstnärliga kvaliteter låg på ett annat plan, hon tillhandahöll den skissade ritningen, fundamentet och miljöerna – samt en mängd mer eller mindre användbara byggelement i romankonstruktionerna. David Sprengel strök, ändrade och lade till. Han kryddade formuleringarna, släppte in luft, ordnade med detaljer, dofter och färger.

Denna omständighet tycks ha inspirerat Olof Lagercrantz. Texten i den senare delen av Agnes von Krusenstjerna innehåller en hel rad resonemang, enskilda stycken och enstaka meningar, som i eleganta tankefigurer och pregnanta uttryck fyller varje läsare med välbehag.

Jag har aldrig sett Olof Lagercrantz bättre.

Om Sprengel: ”Hans förmåga till hat var enastående. Men hans förmåga till kärlek var ej mindre. Han var krass mot mången och i många sammanhang, men han förblev några blodrenande och livsnödvändiga idéer trogen. Hur många kan man till sist säga detsamma om” (Agnes von Krusenstjerna, s 120).

”Sprengel är på sätt och vis en av de sista av de litteratörer med vargnatur och vargbett som levde i samhällets utkanter och som där fullgjorde en icke onyttig renhållningstjänst.” (Agnes von Krusenstjerna, s 133). Jag är osäker på exakt vad Olof Lagercrantz menar med ”vargnatur”, ”utkanter” och ”renhållningstjänst”, men den retorisk-/ poetiska bilden är förförisk, stark och fin.

Med utgångspunkt i en av Sprengel ändrad kärleksscen:

”En skildring som denna skulle Agnes von Krusenstjerna aldrig kunna göra. De kärleksscener hon skildrar har aldrig detta hårda ljus och utesluter denna minutiösa observation. Hon är romantiker, Sprengel realist och blandningen är inte oäven” (Agnes von Krusenstjerna, s 211).

Om jag någon gång tycker Olof Lagercrantz trampar präktigt i klaveret, så gäller det hans hemmablinda förhållande till biografins och självbiografins livsvillkor:

”När Ninas dagbok kommer ut – den mottogs med välvilja och upplevde redan samma år en andra upplaga – föll flera kritiker i kritikeryrkets fallgrop numro ett och satte likhetstecken mellan lilla Nina och författarinnan” (Agnes von Krusenstjerna, s 74).

Javisst, men – nu är det så att Olof Lagercrantz inte tycks se vad han själv sysslar med. Många gånger faller han nämligen själv, helt obekymrad, i den här typen av fallgropar, fullständigt omedveten om sin egen position i det litterära landskapet – vilket skapar intressanta problem i en biografi.

Hur kan jag påstå detta?

”Hennes tre stora romancyklar har sprungit fram ur strängt personliga källor/.../” (Agnes von Krusenstjerna, s 153).

”Stanny överraskar modern i den älskade broderns armar. Hon höjer handen och skjuter sig i deras åsyn, därmed givande uttryck åt de våldsamma hämndkänslor som Viveka von Lagercrona alias Agnes von Krusenstjerna närde mot sin egen mor och sin egen bror för den kärleks skull, som de ej givit henne” (Agnes von Krusenstjerna, s 215).

Det finns ännu fler enskilda exempel på meningar där Olof Lagercrantz, precis som de han kritiserar – sätter likhetstecken mellan personen Agnes von Krusenstjerna och de fiktiva personer som framdiktats av författaren Agnes von Krusenstjerna. Här framstår Lagercrantz förhållningssätt som förbluffande ogenomtänkt och befriat från självinsikt.

Genom att blottlägga Sprengels influenser i Agnes von Krusenstjernas författarskap utför Olof Lagercrantz ett arbete som förtjänar respekt. Därmed gör han något som motiverar att boken och den underliggande avhandlingen kan gälla för ett vetenskapligt arbete.

Dock med tvekan, vill jag påstå. I dag skulle man knappast kunna lägga fram en doktorsavhandling som i grunden är en biografi, hur lyckad den än är som biografi. Tydligen var det så att Agnes von Krusenstjerna också fick en del kritik för ”brist på vetenskaplig dokumentation” när den publicerades första gången. I vilken utsträckning denna kritik jämställde avhandlingen med den publicerade biografin framgår inte av Olof Lagercrantz högdragna kommentar i förordet (Agnes von Krusenstjerna, s 7) till 1980 års utgåva.

Det som saknas är främst dokumentation, möjligen. Själv reagerar jag också över att även det mest grundläggande resonemang kring ämnesval och metod helt lyser med sin frånvaro. Hade Olof Lagercrantz lagt ett tydligare fokus på Sprengels redigeringsarbete och medförfattande och krympt det biografiska bakgrundmaterialet, så hade Agnes von Krusenstjerna i mina ögon varit ett akademiskt gångbart arbete. Som det nu föreligger är det en bitvis lysande biografi, varken mer eller mindre.

Idag läser jag inledningen till Mats Gellerfelts recension i Svenska Dagbladet av Vädermannen, Ulf Lundells nya roman:

”Det stora samtalsämnet i den litterära världen är sedan länge skönlitteraturen som icke-fiktion, då författarna ger ut dagböcker eller öppet självbiografiska, ibland nödtorftigt maskerade, rapporter och där hugade läsare kan kika genom titthålet – och bland annat gotta sig åt diverse verbala tjuvnyp mot verkliga eller påhittade fiender. Själv tycker jag att hela cirkusen börjar bli tjatig – inte minst då fantasi och gestaltning ersätts av utskrifter från hemmabandspelaren.”

Greppen är gamla, även om Gellerfelt tycker det hela nu ”börjar bli” tjatigt. Under alla omständigheter ger Mats Gellerfelt luft åt det som ständigt tycks behöva vädras.

Tänker tillbaka på Stig Dagerman, plockar fram boken och aktualiserar den läsning jag gjorde för en liten tid sedan. Återigen fascineras jag av att olikheterna är så stora mellan detta arbete och Agnes von Krusenstjerna.

Senast jag läste Stig Dagerman gjorde jag några anteckningar om att Olof Lagercrantz inte lyckas tränga under huden på Stig Dagerman och lämnade öppet inför frågan – huruvida det handlat om oförmåga eller bristande vilja/engagemang. Idag vill jag säga att det handlar om en oförmåga, men att viljan till engagemang inte heller kan ha varit på topp.

Då skrev jag också att det inte riktigt gick att förstå varför Olof Lagercrantz valt att skriva om Stig Dagerman över huvud taget – eftersom han gör så lite för att förmedla en grundläggande förståelse för Stig Dagermans storhet. En storhet som – ifall Olof Lagercrantz själv inte känner den – varit något högst konkret för många människor. Jag menar att antingen brinner en författare av biografier av nyfikenhet och berättarlust inför en fascinerande person, eller också försöker man förstå varför andra varit fascinerade av honom eller henne. Möjligen lite av båda motiven.

Ungefär så tänker jag, och bortser från att det naturligtvis kan finnas andra skäl till att skriva en viss biografi. I fallet med Stig Dagerman saknas en drivande nyfikenhet hos Olof Lagercrantz. Dessutom har han en högst begränsad förståelse inför andra människors beundran, i den mån detta perspektiv ens blottas.

Kanske kan man kalla Stig Dagerman för en mellanbok? En sådan som recensenterna behandlar artigt eftersom de vet att författaren kan bättre, och hoppas att nästa bok ska hamna på normal kvalitetsnivå.

Efter att ha läst Agnes von Krusenstjerna vet jag att Olof Lagercrantz kan skriva biografier och essäer, det är inte oförmåga i någon genomgående mening saken handlar om.

Personerna Stig Dagerman och Agnes von Krusenstjerna kom ur helt olika samhällslager och det är möjligen självklart att Olof Lagercrantz var bättre ämnad som biograf åt en person ur den egna samhällsklassen. Så är det lätt att tänka, och även om jag tror att distanslösheten i förhållande till Agnes von Krusenstjerna inte enbart var av godo eftersom perspektivet många gånger blir alltför kort och närsynt, så var avståndet till Stig Dagerman och hans värld tvärtom – alltför stort.

När jag skriver det här ångrar jag nästan generaliseringen närhetavstånd eftersom den bilden har så många brister. Man kan skriva bra om sådant som man förhåller sig hudnära till och man kan skriva bra om sådant som man har rejäl distans till.

Med detta sagt, några exempel.

Olof Lagercrantz träffade Stig Dagerman personligen vid ett antal tillfällen. En gång skulle de färdas gemensamt i bil till Göteborg från Stockholm. På isiga vägar i Småland undkom de med minsta marginal att krocka (Stig Dagerman, s 9 f). Efteråt är Stig Dagerman upprymd – av ’dödens närhet’, skriver och tolkar Olof Lagercrantz, och syftar kanhända på de självmordsförsök som till och från försatte Stig Dagerman i denna närhet. Lagercrantz attityd är distanserat ogillande – ’den där Dagerman var allt lite konstig’.

Själv har jag flera upplevelser av nära-döden i liknande sammanhang och förstår gott och väl att man kan bli upprymd av att helt enkelt ha överlevt. Hur Olof Lagercrantz själv reagerade vid detta tillfälle får vi inte veta. Inte heller ges någon ledtråd till vad som skulle vara ’rätt’ sätt att reagera efter att ha sluppit ur en livshotande situation. Skildringen blir bara mer och mer märklig ju längre man funderar över den, delvis i likhet med beskrivningen av hushållerskan Sveas öde i Dagbok.

Ett visst problem uppstår ofta i avståndet mellan de olika samhällsklasserna, när den ena betraktar den andra, menar jag. Men vad som är värre än bristande insikter och frånvaro av inlevelseförmåga från Olof Lagercrantz sida, är det faktum att han hela tiden har ett värdeperspektiv på Stig Dagerman och dennes samhällsklass. Själv befinner sig Olof Lagercrantz bland de fina adliga människorna i den med tolkningsföreträde utrustade överklassen. Den positionen tycks han varken kunna ta sig ur eller ens – i en djupare mening – vara medveten om.

Nog befinner sig de två diktarna i olika luftlager, men Olof Lagercrantz tycks alltid förutsätta att han själv svävar runt i den rena klara stratosfären – medan han ser att exempelvis Stig Dagerman befinner sig i de lägre atmosfärer där luften är tjockare och i allt väsentligt behärskas av nyckfulla vindar, ansätts av osunda dunster eller trista bleken. Det lustiga är att Lagercrantz därmed gör sig blind för det som inte minst Shakespeare var en mästare på – att skapa stor konst genom att obesvärat vrida och vända på ytterst jordnära teman och formuleringar.

Den finurliga dagspoesi som kanske var mest kännetecknande för Stig Dagerman, var en uttrycksform som Lagercrantz var helt oförmögen att greppa:

”Jorden kan du inte göra om.

Stilla din häftiga själ.

Endast en sak kan du göra:

En annan människa väl.

Men detta är redan så mycket

Att själva stjärnorna ler.

En hungrande människa mindre

Betyder en broder mer.”

Stig Dagerman förde ner det himmelska på jorden. Olof Lagercrantz strävade efter att göra det motsatta i sin egen diktning.

Dagerman var av enklare bondsläkt, född utom äktenskapet. ’Begåvad säger dom, men en oäkting och uppkomling, det får man inte glömma’, hör jag ständigt i bakhuvudet i ett alltid närvarande men aldrig uttalat omdöme.

En ogin tanke?

Ett uttalande som däremot är autentiskt är följande:

”Det är i förmågan till ångest, till medkänsla, till vakenhet som hans adel ligger” (Stig Dagerman, s 168). En person som inte är född adlig kan på vissa områden och under vissa omständigheter, tillfälligtvis få sina egenskaper speglade i en högre samhällsklass självklara överlägsenhet.

På liknande sätt förhåller det sig i romanen Trudi från 1939, som jag snart ska komma fram till, där den (liksom Dagerman ofrälse) unga damen Trudi beskrivs som vacker och finlemmad, med ”långa aristokratiska händer” (Trudi, s 21). Citaten här, ”adel” ur Stig Dagerman och ”aristokratiska” ur Trudi, är de enda två ställen i böckerna där dessa ord förekommer – därmed indikerande ett visst förhållningssätt hos författaren, menar jag.

Jag skrev ”tillfälligtvis få sina egenskaper speglade i en högre samhällsklass självklara överlägsenhet” här ovan och valde bort ”upphöjas till en högre samhällsklass”. Varför? Jo, det egentliga upphöjandet tycks inte förekomma i Olof Lagercrantz värld. Riktig ståndscirkulation, förflyttningar mellan samhällsklasserna, är i själva verket en mycket problematisk företeelse i Lagercrantz värld.

Tvärtemot upphöjelse är det så som han skriver i Min första krets många år senare (1982) att ”Vissa människor var utsedda att leda och andra att lyda. Skillnaden bestod i en moralisk kvalitet som inte kunde förvärvas men väl ärvas” (Min första krets, s 65): Något längre fram ”Jag känner ända in i märgen att Carl (Olof Lagercrantz far, min anm) är berättigad till sin kommandotitel inte därför att han är chef utan därför att han tillhör en helt annan människosort än Wallin” (Min första krets, s 65). Dessa citat är förvisso tagna ur sina sammanhang, men det är som med skildringen av den stackars Sveas öde, att man aldrig blir riktigt säker på vad Lagercrantz menar. Har han distans (och i så fall hur stor) till detta, eller har han det inte? Hans egna texter ger ju, dessutom, rikligt med exempel på ett fullständigt icke-ironiskt förhållningssätt till adelskapet. Det är som kritiken av den självbiografiska läsningen av Agnes von Krusenstjernas verk som Olof Lagercrantz både kritiserar och är omedvetet skyldig till.

På ett ytligt plan är Lagercrantz medveten om ”tvetydigheten i själva ordet adel som betecknar både en socialgrupp och en kvalitet” (Agnes von Krusenstjerna, s 128) – men han blandar själv bort korten, ständigt. Han tycks verkligen tro att han befinner sig utanför det sociala spel som han i själva verket står mitt i.

Här blir jag både förvirrad och nyfiken.

Kanske är det så att Olof Lagercrantz, lika lite som han någonsin lade bort sin vita skjorta med fluga, lösgjorde sig från dessa föreställningar om adelns nedärvda och självklara överlägsenhet. Särskilt intressant blir detta förhållande när Olof Lagercrantz under 1960-talet och framåt genomför ett politiskt sidbyte, från höger till vänster.

Under några kvällar läser jag ut Olof Lagercrantz första och enda roman, Trudi från 1939. Olof Lagercrantz var alltså tjugoåtta år när boken publicerades, en inte alldeles ung debutant. Tidigare hade han fått tre diktsamlingar utgivna, men det var också allt.

Romanen Trudi har starkt självbiografiska drag. Den berättas i jagform, vilket naturligtvis inte är någon garanti för ett självbiografiskt innehåll – men en rad uppgifter om sanatorievistelser och kärlek i alpmiljö stämmer överens med sådant jag läst i böcker på vilka ordet självbiografi står tryckt på omslaget.

Först som sist ska sägas att jag blev positivt överraskad av Trudi. Olof Lagercrantz är ingen Hemingway – varken i skildringarna av kärleksrelationen eller i fråga om att samla upp mellankrigstidens vilsna idéströmningar. Men en viss likhet finns där. Bitvis hanteras teman lite klumpigt och de olika avsnitten brister en smula i balans, men då och då glimmar språket till och det blir aldrig dåligt eller pinsamt.

Hur många debutromaner kan man ge det omdömet?

Två stora problem har dock romanen, men dessa kan knappast skyllas på Olof Lagercrantz. Det första handlar om genre. I Sverige hade proletärlitteraturen präglat litteraturklimatet under decenniet före 1939. Under 1930-talet öppnades en ny huvudfåra inom den svenska samtidslitteraturen. Författare som exempelvis Harry Martinson, Moa Martinson, Ivar Lo Johansson, Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg, publicerade arbeten som gjorde att stora delar av den borgerliga romantraditionen upplevdes som förlegad och föråldrad. Skildringar av överklassens interiörer, det som exempelvis var Agnes von Krusenstjernas scenrum, tappade sin dominerande ställning.

En roman som Trudi placerade sig också tydligt inom den borgerliga svenska romantraditionens ramar, trots att den inte utspelar sig i salonger på Östermalm eller på någon svensk herrgård.

Det andra stora problemet hänger lustig nog ihop med en av romanens verkliga förtjänster. Mellankrigsperioden och i synnerhet det sena 1930-talet var en tid mättad av onda aningar och av väntan på ett krig som ingen riktigt visste hur det skulle gestalta sig. I Spanien pågick redan inbördeskriget och i Tyskland härskade en både beslutsam och nyckfull diktator, Adolf Hitler. Han hade redan ’anslutit’ Österrike till sitt växande imperium och frågan var närmast – vad han skulle hitta på härnäst. En roman som skildrar detta och som i hög grad lever på den känsla av spänning, osäkerhet och ovisshet (som många verkligen upplevde), faller så att säga platt till marken när det riktiga kriget bryter ut. Vilket inträffade samma år som Trudi ges ut.

När jag läser romanen sjuttio år senare, har klockan vridits ytterligare ett halvt varv och den tidsbundenhet som gjorde boken till ett slag i luften redan efter sommaren 1939, gör den intressant nu.

Berättaren i denna roman i första person, är en ung ekonomiskt oberoende man som träffat en österrikiska vid namn Trudi när de båda vistades på ett sanatorium i Schweiz. I romanen är året 1938 och de två följs åt till Sydfrankrike där de under några sommarmånader bor i Avignon. Trudis far tillhörde, utan närmare redogörelse därom, den borgerliga politiska oppositionen i Österrike, som fick det besvärligt sedan nazisterna tagit över makten. Trudi själv lever i exil, kan inte resa tillbaka till sin far i Österrike. Hennes bror ansluter sig i Avignon, i sällskap har han Micaëla, en landsflyktig judinna med vilken han har ett förhållande.

Berättarens jag ger på det hela taget röst åt de svenskar (och européer) som tyckte att vissa sidor av nazismen var ganska tilltalande. De misstrodde den stökiga och ’misslyckade’ demokratiska parlamentarismen och sympatiserade mer eller mindre reflexmässigt med militarism och preusseri. Det låg i tidens anda att många människor tilltalades av ’ordning och reda’ – som en ren motsats till demokratins och parlamentarismens till synes kraftlösa ’oordning’.

Den position som intas av berättaren i Trudi, anger Olof Lagercrantz som väldigt lik hans egen vid denna tidpunkt (Min första krets, s 166 f). De nazistsympatier som skildras i Trudi möter dock ett vältaligt och i huvudsak sympatiskt skildrat motstånd i österrikiskan Trudis argument. Även hennes bror får bilda opposition, dock från mer totalitära utgångspunkter. Broderns politiska och allmänna vinglighet och vilsenhet gör att han i huvudsak sympatiserar med Sovjetkommunismen, drömmer om att ta sig till Spanien och kämpa mot Franco på Republikanernas sida. Av detta blir dock intet för hans del, i stället reser han som halvt ofrivillig emigrant till USA.

Romanfiguren Trudis förhållande till nazismen och Tyskland är intressant. Hon säger bland annat att själva ”anslutningen” av Österrike till det växande tyskspråkiga riket, är något som alla österrikare längtat efter. Det man ogillar är de populistiska sidorna av nazismen, och i viss mån personen Adolf Hitler, som beskrivs som gapig och vulgär. Här finns en syn på ledaren som idag ofta glöms bort, och här läser jag in lite mer än vad som explicit sägs i Trudi – nämligen att Hitler kom från en småborgerlig familj och att han under första världskriget endast tjänstgjort som underofficer.

Hitler var en uppkomling, därmed utan självklara aristokratiska kvaliteter. Man ansåg att han gick till överdrift och var vulgär – inte att han gjorde helt fel saker. Man beundrade hans beslutsamhet och begapade den styrka som trollats fram i Tyskland bara ett drygt decennium efter nederlaget i första världskriget och de förödmjukande fredsvillkoren i Versailles-fördraget. Även om man ogillade Hitler och nazisterna så betraktades deras exempellösa framsteg (och senare krigsframgångar, fram till 1942) som ett bevis på de totalitära regimernas överlägsenhet – och om man så vill, på de demokratiska staternas bristande förmåga att leverera.

Denna omständighet spelade också in i de överväganden som Olof Lagercrantz skildrar i Min första krets, där många människor, inte minst Olof Lagercrantz själv, ansåg att valet stod mellan kommunism och nazism – och där Olof Lagercrantz kände betydligt större sympati med nazisterna (Min första krets, s 166 f).

Det är komplicerat att skildra Olof Lagercrantz sympatier för nazismen – till den saken ska jag återkomma – men i romanen Trudi med all dess skildrade politiska vilsenhet, ger Olof Lagercrantz en fullständigt rimlig och nära nog sympatisk bild av berättarjagets ståndpunkter.

Alla har vi någon form av förhållande till andra världskriget.

Som grabb kastade min far ”ryska smällare” på defilerande nazister när dessa transporterade sig längs Kungsgatan på lastbilsflak. Den händelsen utgör antagligen min släkts mest ärofulla stund i kampen mot de svarta och bruna krafterna.

Min mamma föddes 1933 och hade en rejäl dyslexi, som enligt tidens normer betraktades vara ett slags förståndshandikapp. Hennes skolgång styrdes mot Maria husmorsskola, där präktiga husmödrar skulle formas enligt den tidens tankar, färgade av rashygieniska ideal. En lustig omständighet är att min mor gjorde en del av sin praktik, och lite senare även ett kortare extrajobb, hos familjen Tage Erlander – som hembiträde/piga. I min mors uppgifter ingick bland annat att bädda sängarna åt herrskapets söner – som var jämngamla med henne. När socialdemokrater yttrar sig som mest indignerat i ”pigdebatten” under 1990-talet och framåt, har jag ofta tänkt på min mammas bäddande av ungherrarna Erlanders sängar. Hursomhelst var min mor på det hela taget mycket stolt över att ha tjänstgjort i familjen Erlander, hon hade under decennier betyget från Aina Erlander inramat på väggen.

Min frus familj har en inställning till Sveriges agerande under andra världskriget som överraskade mig när jag första gången hörde den. Man sa helt frankt att det var tursamt att Sverige höll en så låg profil gentemot Hitlertyskland, eftersom vi hade varit en munsbit om Hitler tröttnat på oss och valt att gå in med trupper. I ett sådant läge hade nämligen Levinarnas öde varit högst ovisst. Detta enkla konstaterande var en verklig ögonöppnare för mig och befriade mig från mitt ganska typiskt svenska (något naivt självbelåtna) perspektiv. Att vara stöddig, eller rent av bara stå för sin åsikt alltför högljutt, skulle ha haft ett pris som inte var lika högt för alla.

På kvällen läser jag morgontidningen, det blir ofta så. I Svenska Dagbladet står det att Olof Lagercrantz dagböcker brunnit upp. De riktiga, på riktigt.

Det tycks som om Olof Lagercrantz verkligen skrev dagbok som man skriver dagbok, om högt och lågt i en enda röra. Och så brann de upp i och med att alltsammans fanns i sonen Rickards eldhärjade villa. Det fanns säkerhetskopior, inscanningar på en dator, men den brann också upp.

Annan information är lika omtumlande. Dels framgår att Stina Otterberg, en person med anknytning till Svenska Dagbladet håller på att skriva en avhandling om Olof Lagercrantz. Det står också att en skribent på Dagens Nyheter, den namnkunnige Stefan Jonsson, håller på att skriva en biografi och att han fått en del av det inscannade materialet sig tillsänt. Exakt hur mycket är dock ännu okänt.

Hur ska jag förhålla mig till denna information? Det är knappast överraskande att någon mer än jag skriver om Olof Lagercrantz, egentligen. Jag kan dock sätta min sista pilsner på att Stefan Jonssons biografi inte kommer att likna min text.

Jag kan inte säga exakt vilken roll vinet Chateau Paveil de Luze spelar i Olof Lagercrantz liv, men jag kan inte låta bli att avge en liten delrapport utifrån mina iakttagelser, det kommer möjligen mer senare. Tidigare har jag nämnt det arbete Olof Lagercrantz utförde när han påvisade David Sprengels inflytande över Agnes von Krusenstjernas texter. Med tydlighet reder Olof Lagercrantz ut den saken och han ger även en rad exempel på hur detta inflytande såg ut i praktiken: För Agnes von Krusenstjerna var ett träd främst ett träd i den betydelsen att det var ståtligt, hade gröna blad och ett rotsystem och på olika vis lämpade sig för att symbolisera vissa tankar och idéer. Detta något ensidiga nyttjande av naturen och tingen i största allmänhet, i litterära sammanhang, modifierades av Sprengel som införde en betydande detaljrikedom. Träden kunde vara ekar, lönnar, tallar, björkar, granar osv, På samma sätt förhöll det sig med växter, djur, byggnader, inredningar, städer, känslor, osv. Allt påfördes identiteter genom Sprengels (av 1800-talets naturalism färgade) intresse för detaljer. Denna omständighet stod inte på något vis i vägen för Agnes von Krusenstjernas stil, som var mer övergripande, inriktad mot symboler. Som Olof Lagercrantz insiktsfullt påpekat, kompletterade de två varandra.

För Agnes von Krusenstjerna var vin mest bara ett vin, medan det för David Sprengel fick namn och etikett. Som exempel på Sprengels influens skriver Olof Lagercrantz: ”Var det fråga om ett vin etiketterade Sprengel det, kallade det Chateau Paveil de Luze eller Amontadillo” (Anges von Krusenstjerna, s 164).

I romanen Trudi, drygt tio år äldre än Agnes von Krusenstjerna låter Olof Lagercrantz berättarjaget och hans älskade Trudi dricka vin när de befinner sig i Avignon. Det enda namngivna vinet i romanen är – ”Chateau Paveil de Luze” (Trudi, s 65).

Vinfrågan blir ännu en smula intressantare när jag i Min första krets läser om Olof Lagercrantz släkting, greve Hermann Wrangel av Sauss, som på 1890-talet gift sig med en fransyska vid namn Charlotte Baour. Hustrun kom från en förmögen släkt i Bordeaux som tillhörde en ”exklusiv krets av vin- och kolonialhandlare. Namnet på hennes närmaste släktingar – Cruse, de Luze – följde på vinetiketter den segrande vita rasen klotet över” (Min första krets, s 39).

Fantasilöst av Olof Lagercrantz?

Kanske är nämnandet av vinet Chateau Paveil de Luze ännu en tittglugg som Olof Lagercrantz ofrivilligt tillhandahåller, ett exempel på hur han satt fast i släktbandens motivkrets och konventioner.

Jag söker på Internet och finner Chateau Pavé de Luze, som jag antar kommer från samma producent, dock med moderniserad stavning. Den för tillfället aktuella årgången kostar ungefär trettiofem euro.

Häromdagen kom jag att bläddra i boken Vårt sekel är reserverat åt lögnen, en samling tidningsartiklar av Olof Lagercrantz. Jag har ännu inte läst boken i dess helhet, utan råkade bara bläddra upp ungefär mitt i (s 355 ff) denna mäktiga volym. Hittar där en text från 1973 som handlar om Herbert Tingsten – samma år som Tingsten dog, möjligen med anledning av dennes bortgång.

Texten är häpnadsväckande elak. Inte så där elegant som Winston Churchills förolämpningar ofta var: ”Han är en blygsam man, med mycket att vara blygsam över”.

Olof Lagercrantz är direkt låg, blandar sakfrågor med personangrepp och politiskt färgade sparkar. En del är tänkvärt, jag är själv ingen förbehållslös anhängare av Tingstens ståndpunkter – men när Olof Lagercrantz hånar Tingsten för dennes utseende och bristande färdigheter vill man inte vara med. Bland annat: ”Han var fruktansvärt opraktisk med små händer som knappast dög att knyta hans fluga eller hans skoband” (s 356).

Artikeln i dess helhet blir en sörja som känns ovärdig Olof Lagercrantz. Att Herbert Tingsten nyligen avlidit gör inte saken lustigare.

Hur hamnade Olof Lagercrantz i detta? Kanske var steget till rent översitteri (“grym och egenkär”) inte så långt trots allt? Efter att ha läst romanen Trudi och tänkt att Olof Lagercrantz kunde blivit en betydande romanförfattare och därefter ha läst Agnes von Krusenstjerna, och vidare tänkt att Olof Lagercrantz kunnat blivit en betydande essäist, känns läsningen av den här texten ur Vårt sekel är reserverat åt lögnen som en kalldusch.

Ett av mina första intryck av Olof Lagercrantz kommer från ett seminarium på litteraturvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, året måste ha varit 1983, på våren.

”Jag kan aldrig förlåta Olof Lagercrantz för det han gjorde mot Harry Martinson och Eyvind Johnson”, sa han. Jag vill tro att jag minns formuleringen exakt än i dag. Konstaterandet hade levererats av docent Carl Reinhold Smedmark. Därmed hade han, utan att jag då visste det (och möjligen utan att Smedmark själv var medveten om förhållandet) anslutit sig till den kritiska sida som företräddes bland annat av professorerna Lars Gyllensten, Thure Stenström och Örjan Lindberger. Sammanhanget på universitetet handlade inte om vare sig Martinson eller Johnson. Vi hade kommit in på området via ett sidospår, där jag själv i en bisats, ungefär, sagt något allmänt uppskattande om Olof Lagercrantz. Sådär som jag uppfattat att man borde göra om man läser litteraturvetenskap på grundnivå och just tagit sig igenom Olof Lagercrantz bok om Strindberg.

För flera av oss i den lilla gruppen, tio-femton ganska unga studenter, kom Smedmarks konstaterande som en överraskning. I efterhand kan jag förvånas över min naivitet. Det frö av undran som såddes den här bleka dagen under senvintern 1983, grodde långsamt i mig. Borde jag ha begripit att alla i den stora underbara världen av skön litteratur och upphöjd kultur inte alltid älskade varandra? Borde jag förstått att det för många kulturpersonligheter inte existerade något överordnat gemensamt mål i form av oomtvistad humanism?

Fanns där ingen samordnad strävan i riktning mot demokrati och annat trevligt? Borde jag förstått att inte ens ungefärlig samstämmighet existerade och att mångas ord bara var just ord, läppars bekännelse?

Var det i själva verket så att Olof Lagercrantz drev Harry Martinson till självmord? Och, innan jag går vidare – kan en person som drivit en annan till självmord, rent av kallas för mördare? Här visar det sig nämligen att båda lägren – för respektive mot Olof Lagercrantz – ofta tänjer begreppen på ett sätt som känns långsökt. Mest olustigt är det i mina ögon när anhängare av Olof Lagercrantz överdriver genom att fnysande kommentera det man menar är absurt: Att Olof Lagercrantz över huvud taget skulle ha något att göra med att Harry Martinson tog livet av sig.

Den här debatten ska jag återkomma till längre fram, men vill här passa på att citera Lars Gyllenstens beskrivning av Harry Martinsons död:

”Det är emellertid inte för mycket sagt att mobbningen av honom bröt ner honom och påskyndade hans död. Svårt förvirrad, med konspiratoriska idéer, fördes han till Karolinska Sjukhuset. Där grasserade då den vårdideologiska doktrinen att man inte skulle behandla psykiska sjukdomar med psykofarmaka (exempelvis lugnande medel, min anm) utan med psykoterapi. Men man passade inte på honom och såg inte till att han inte hade tillgång till sånt som han kunde skada sig med. Man observerade inom kort några underliga läten från hans rum, och fann att han hade gjort harakiri med en sax – hade skurit sönder sig i buken, med flera meter tunntarm fördärvade.” (Minnen, bara minnen, s 273 f).