Juni

Häromdagen plockade jag fram Ingmar Bergmans Laterna magica från 1987, en bok som börjar ”Då jag föddes i juli 1918” och handlar om en person som kallas Ingmar Bergman.

Denna person skriver i första person, vilket betyder att författaren Ingmar Bergman (den som tryckt på tangenterna) beskriver en person vid namn Ingmar Bergman, vars biografiska detaljer i hög grad överrensstämmer med det vi läsare ’vet’ om författaren och regissören Ingmar Bergman. Att berättaren använder första person i texten, skriver om ett ”jag” förstärker intrycket av överensstämmelse mellan författaren Ingmar Bergman och den i boken förekommande Ingmar Bergman, alltså textens ”jag”.

Vet att jag skrivit om detta redan, flera gånger – men kan inte heller lova att det här blir sista gången. Frågan om förhållandet mellan författaren och hans/hennes alter egon, mellan hans/hennes underförstådda eller påstådda överensstämmelser mellan de olika självbiografiska gestalterna upphör inte att fascinera.

Väldigt ofta tycker jag att resonemangen faller tillbaka på sanningsanspråk, men det är långtifrån slut där. Många romaner lever helt ogenerat på att påstå saker som vi läsare ska anta vara sanna, det som Coleridge ungefär kopplade ihop med läsarens förmodade välvilja – att för stunden lägga rimligt tvivel åt sidan. Hur skulle vi annars kunna läsa fiktion som Homeros, eller se Star Wars? Det vi läser eller ser antas vi inte tolka som påståenden med anspråk på att ’exakt det här har hänt’.

Detta om romaner och fiktion.

Men, inte ens den mest ärligt menade självbiografi kan rymma hela sanningen. Inte i absolut mening. Det finns alltid utelämnanden, luckor, alternativa berättelser och tolkningar. Frågan är snarast, eftersom vi lever i en icke-perfekt värld – hur långt kan en ärlig författare till självbiografier gå, som en konsekvens av att ha begripit just att vi lever i en icke-perfekt värld? Lusten att peta med sanningen kanske gör sig påmind – eftersom det ändå är en subjektiv sanning som man ska presentera.

Ingmar Bergmans Laterna magica är intressant som exempel, eftersom det varken på skyddsomslag eller försättsblad står att boken är en självbiografi. Det står inte heller att boken är en roman, det ska också sägas. När det gäller den här typen av litteratur förekommer nästan alltid ordet självbiografi i presentationen. Det som pekar i riktningen självbiografi i denna mening, förutom i textmaterialet, är Ingmar Bergmans namnteckning i tryck på bokpärmen – men sådant förekommer sannolikt också på romaners omslag och pärmar.

Alltså – är Laterna magica en roman eller en självbiografi? Kanske är frågan alltför snäv, boken kan vara en självbiografisk roman eller en dramatiserad självbiografi. Om sådant är möjligt.

Forskaren och skribenten Birgit Linton Malmfors har i Den dubbla verkligheten. Karin och Erik Bergman i dagböcker och brev 1907–1936 klarlagt Ingmar Bergmans föräldrars perspektiv på den tidsperiod som bland annat skildras i Laterna magica. Professorn i filmvetenskap och DN-medarbetaren Maaret Koskinen sorterar (Dagens Nyheter 200801-13) ut en del av de problem som uppstår om man läser Laterna magica som en självbiografi. Det visar sig nämligen att påståenden i Laterna magica om den nyfödde Ingmars eländiga tillstånd, nöddopet, familjens samtidiga insjuknande i spanska sjukan och annat, helt enkelt inte stämmer med de uppgifter som presenteras i föräldrarnas dagböcker.

Boken Laterna magica inleds med ”Då jag föddes i juli 1918 hade mor spanska sjukan. Jag var i dåligt skick och nöddöptes på sjukhuset. En dag fick familjen besök av den gamla husdoktorn som tittade på mig och sa: Den där håller ju på att dö av undernäring” (Laterna magica, s 5).

Boken avslutas med ett stycke som inleds: ”Jag sökte i mors hemliga dagbok för juli 1918. Där står: Har varit för sjuk för att skriva under de senaste veckorna. Erik har nu drabbats av spanska sjukan för andra gången. Vår son föddes söndag morgon den fjortonde juli. Han fick genast hög feber och svåra diarréer. Han ser ut som ett litet benrangel med en stor eldröd näsa. Han vägrar envist att öppna ögonen. Efter några dagar hade jag ingen mjölk på grund av sjukdomen. Då blev han nöddöpt här på sjukhuset.” (Laterna magica, s 337).

I föräldrarnas dagböcker finns inget av detta, och den ”hemliga dagbok” som det hänvisas till, tycks inte existera. I modern Karins dagbok står det helt enkelt ”Ernst Ingmar född d. 14 juli 1918”.

Dopet ägde i själva verket rum först 19 augusti på familjens sommarviste i Duvnäs i Dalarna, enligt faderns/kyrkoherdens anteckningar. Den spanska sjuka som nämns drabbade familjen efter det att man under hösten återvänt från Dalarna till Stockholm, när gossen Ingmar var flera månader gammal.

Hur ska vi ställa oss till detta? Nog måste man tycka att Ingmar Bergman tänjer på gränserna för en självbiografi när han tillför direkt påhittade citat eller blandar ihop händelser för att höja den dramatiska temperaturen. Men som sagt – och det är ett stort förbehåll – Laterna magica utger sig inte för att vara en självbiografi, i vart fall inte av Ingmar Bergman eller Norstedts förlag. Själv lockas jag att se boken (inte utan beundran för Ingmar Bergman) som en magisk lykta, en laterna magica – precis som det står på omslaget.

Ingmar Bergman var sju år yngre än Olof Lagercrantz. Enligt uppgifter som jag sett men inte ännu kunnat bekräfta, förhöll sig Olof Lagercrantz under perioder direkt negativ till Ingmar Bergman.

De två hade en hel del gemensamt, födda i samma decennium, i samma stad och i likartade högreståndsmiljöer. Föga förvånande svävar kring båda en aura av mer eller mindre svårbekräftade nazistsympatier från den tiden då det begav sig.

För Ingmar Bergmans del har det sagts en del om den saken. En intressant vändning tog det hela när teaterkritikern Leif Zern (Dagens Nyheter 2008-05-04) visade att familjen Bergman under den här tiden inte alls var nazistvänliga.

Tvärtom finns uppgifter om Erik Bergmans predikningar ”mot odjuren Hitler och Mussolini”. Dessutom finns vittnesmål från den med Ingmar Bergman jämnårige Dieter Winter, som under flera år var inackorderat flyktingbarn hos familjen Bergman. Den unge Dieter hade judisk släkt i Tyskland och det fanns enligt honom ingen tvekan om var familjen Bergmans sympatier befann sig.

Den unge Ingmar kunde naturligtvis ha tänkt vilka tankar som helst på sin kammare, menar jag – men Leif Zerns slutsats är betydligt fyndigare: ”Därför måste vi ta Ingmar Bergmans självbiografi för vad den är. Hans behov av demoner var ett konstnärligt gift, han placerade gärna sig själv i en av rollerna, till exempel som ung man med Hitlersympatier. Den onde är alltid intressantare än den gode.”

Hur var det förresten ... var det inte så att regissörskollegan Lars Norén ville se demonisk ut på bilder?

I går kväll försökte jag komma ifatt i buntarna av brev, papper, obesvarade propåer och räkningar som inte kom med i betalningen vis månadsskiftet. Hittar en broschyr från skolan, sex sidor i format A5. Det handlar om ett läskunnighetstest för vår tioåring.

På första sidan står det:

”Föräldrainformation Lässtandarder – diagnoser i övergången mellan år 3 och år 4 relaterade till kursplanemål”.

Jag läser broschyrens glesa text, och känner mig ganska vilsen. Vad är detta? På sista sidan – ja, faktiskt sista sidan – står en förklarande textsnutt som enligt min enkla mening borde varit inledning:

”Inom kort kommer ditt barn att få pröva sin läsförståelse genom att läsa tre olika texttyper. I den här broschyren kan du läsa mer om hur Lässtandarder genomförs och bedöms, samt om kursplanens mål. När diagnosen är genomförd kommer du också att få hem en gensvarsbroschyr, där ni tillsammans kan ta del av resultatet.”

Ögnar igenom broschyren igen. Är ”Lässtandarder” namnet på själva provet av läsförståelsen, eller bara beteckningen på ett delprov? I min begreppsvärld är ”standard” och ”förståelse” inte synonymer, bara för att nämna en knepighet. En så hopplöst otymplig och icke-informerande sörja har jag inte läst på länge:

”Texterna är så lätta som möjligt. I jämförelse med andra texter som används i år 3, är texterna inte så mycket lättare, att den som förstår diagnosernas texter, inte alls förstår de texter som normalt används.”

Tur att det snart är sommarlov.

Idag är det Björn Borgs födelsedag, roligare att tänka på och fira än nationaldagen. Vi åkte till fritidshuset igår eftersom denna dag är röd och ledig.

I Nynäshamn, dit jag rest på uppdrag att köpa rökt lax till lunchen i morgon, firar man dagen med häpnadsväckande stoj och stim. Studentekipagen drar runt, tydligen har man samlat kraft just till denna dag. En samordning som ger ett beundransvärt trafikkaos för en stad av måttlig storlek. Bilar med motorhuvar täckta av svenska flaggor samsas med lövade lastbilsflak fyllda av skrålande, förmiddagsberusade studenter. En och annan flagga i vimlet har jag svårt att placera. Irak, Libanon, Palestina? Mången med utlandsbakgrund passar på att fira denna dag i ’hemlandets’ färger. Det ser spännande ut med dessa avsiktliga missförstånd i svart, vitt, rött, gult och grönt bland det blågula.

Det borde tilltala min antinationalistiska ådra mer än det gör. Alla tycks dock samsas och ha roligt, trots att mycket av brölandet påminner om en fotbollshuliganism som knappast vill dela högtid med Bagdad och Beirut.

För två dagar sedan anlände äntligen Olof Lagercrantz Dikter och Dagbok från 1955, med posten från Aspingtons antikvariat. Boken var inte riktigt vad jag väntat mig eftersom det är en samlings- och nyutgåva av dikter från tre diktsamlingar, samt de prosatexter jag redan läst i Dagbok. Det enda som avlägsnats var ett litet antal dikter, säger förordet. Min plan har naturligtvis inbegripit läsning av de tre diktsamlingarna, men dessa var inte helt enkla att införskaffa en efter en. Nu slapp jag det bekymret.

Jag försöker också skärpa mig en smula i min kronologiska ambition och har beställt studien av Erik Axel Karlfeldt, Jungfrun och Demonerna från 1938.

Nu ska sägas att någon fullfjädrad analytiker av dikter från svensk 1930- och 40-tal, det är jag inte. Min förmåga till överblick är begränsad eftersom jag endast läst lite lyrik av Bertil Malmberg, en del Karin Boye, Harry Martinson och Stig Dagerman. I övrigt en del T S Eliot men annars är det tunt med kunskaperna om poesin under den här perioden.

Om Olof Lagercrantz tre tidiga diktsamlingar har jag svårt att säga något positivt. Känner mig vilse bland alla brustna vingar, darrande aspar och naturlyriska utläggningar – och de är många. En hel del dystra kyrkogårdar förekommer också, samt gravar i vilka det vilas. Det är suckar och förgängelse på längden och bredden, med och utan blomsterskrud. Uppenbarligen måste detta ha tilltalat en samtida läsekrets. Själv kan jag notera släktskapet med Dagbok och återigen konstatera att dessa teman inte får blodet att brusa i mina tinningar. Att ge ut den här utgåvan, där dikterna och Dagbok presenteras inom samma pärmar, där det senare kan ses som samma teman behandlade på prosa – är ett intressant grepp. Problemet är att ältandet inte hjälper till att fördjupa det intellektuella perspektivet, det blir bara mer av samma sak med akut risk för övermättnad.

Ett annat problem är minst lika stort – att den rimmade formen är svår att behärska. Den är, bland annat, bedrägligt lätthanterlig. Bellman, Fröding, Ferlin, Hellsing (och Shakespeare, naturligtvis) klarade av att hitta rätt rim och hantera en närhet till barnkammarrim, nonsensverser och folkdiktning utan att överskrida gränsen till pekoral. Den som håller sig på rätt sida av gränsen tangerar det geniala, den som går över gränsen befinner sig i det banala.

Jag kan inte se annat än att Olof Lagercrantz många gånger – verkligen alltför ofta – ger uttryck för konventionalitet och fantasilöshet. Det blir för få variationer på både poetiska figurer och rim (Dikter och Dagbok, s 114) av typen:

”Det small ett skott och andens vinge brast.
När hösten kom frös hon i isen fast.

Var fjäder lyser klar på livets vis
Fast kroppen ligger död i glasklar is.”

Därefter rimmas tö-dö, fram-slam, vind-kind, fri-förbi.

Jag läser dikterna en andra gång och ska inte ytterligare understryka det övergripande intrycket – det är inte brottsligt att vara en medelmåttig poet. I stället ska här förmedlas några citat ur den i mitt tycke bästa enskilda dikten (Dikter och Dagbok, s 48 f) som av upphovsrättsliga skäl är kortad:

MEST ÄLSKAR JAG ATT SE DIG GÅ

Mest älskar jag att se dig gå.
du går ej fort som vi
mot något fjärran hägrings mål
som hastigt drar förbi.

/.../

Blåklockor stryker mot din vad
och gul ranunkel glor
och ingen groda eller larv
är rädd för dina skor.

En svala snuddar vid ditt hår
och vägens sniglar kryper fram
och kysser dina spår.

Du går med kärlek i din blick
bland djur av alla slag
och ser hos risets svarta orm
ett rent och himmelskt drag.

Ja, mörkret viker där du går
och döden finns ej mer,
är blott en vänlig vakt kring allt
som här på jorden sker.

Kanske säger det mer än jag först tänkt mig, att jag vill presentera denna dikt som den mest intressanta. Den har kvaliteter, men någon svindlande poetisk höjd når inte dikten, trots svalor och hägringar, kärlek och himmelska drag.

Vidare förundras jag en smula över hanteringen av kristna motiv, och därav färgade anspelningar på livet och döden. Det är också gott om död, sömn och liknande – som lever frikopplat från kristen mytologi. Och alltsammans känns slentrianmässigt hanterade. Det är som en kristen tro lite på konvention, en religiositet utan andlighet. Eller tvärtom. Möjligen tillhandahålls intressanta teman – men det bygger ändå inte lyckad poesi. Ett intryck som dröjer kvar är hur Olof Lagercrantz letar i den poetiska repertoaren och den språkliga verktygslådan – efter medel att åstadkomma det mest verkningsfulla intrycket, inte efter medel att uttrycka en viss unik tanke, något eget och genuint.

Den enskilda dikt som förbryllat mig mest i det här avseendet (kristna motiv och poetiska knalleffekter) är ”SE ASPEN DARRAR ...” (Dikter och Dagbok, s 73). Dikten handlar om hur diktens jag byter skepnad till ett ”du” och skäms över att ha beskådat korsfästelsen utan att riktigt beröras, medan aspen darrar därför att det är på ett kors av detta träslag som du ”såg din frälsare på korsets stam”.

SE ASPEN DARRAR ...

/.../

Ja, rodna du. – Du stod en gång bland dem
som såg din frälsare på korsets stam
och sedan drygt kåserande gick hem
till middagsbord och nattliga program.

Ett ord i sanden och ett skådespel
för dina sinnen var dig denna död,
som med sitt lidande gav världen del
av frälsningen ur jordelivets nöd.

Du glömmer fort, – och dina år förgår
som vattenringar på en upprörd sjö,
– men aspen darrar tvenne tusen år
sen Herren på dess fibrer måste dö.

Jag följer Olof Lagercrantz eget råd att läsa ”boken, två eller tre gånger om man är samvetsgrann” (Vårt sekel är reserverat åt lögnen, s 32) och tar mig alltså igenom hans dikter en tredje gång, men förblir mer brydd än berörd.

Alla som arbetar med att skriva drabbas ibland av en partiell blindhet, något som Olof Lagercrantz beskriver mycket träffande (Vårt sekel är reserverat åt lögnen, s 38 f). Texten med denna tankefigur är ursprungligen från 1944 och är ett bidrag till en antologi om författarens och författandets villkor. Ingen författare har upphört med sin strävan därför att han (författare är alltid män hos Olof Lagercrantz) upptäckt att någon annan skriver bättre.

Det är en träffande och intressant iakttagelse.

Författaren upphör inte heller att skriva efter att ha blivit missnöjd med resultatet av sitt arbete, menar Olof Lagercrantz, eftersom det i så fall varit något fel med drivkrafterna från första början.

En konsekvens av denna blindhet blir att en del författare ägnar sig åt uttrycksformer som inte passar dem. Denna omständighet berör Olof Lagercrantz, men det tycks inte riktigt föresväva honom vilka överväganden han själv borde göra, just av den anledningen. Han är fast övertygad om att han i grund och botten är poet, lyriker, diktare – en författare av dikter.

Så här långt kommen i min inläsning i Olof Lagercrantz litterära produktion, tvivlar jag – och upprepar gärna mina tankar om att det överlägset bästa jag läst av hans hand är de mer essäistiska inslagen i biografin Agnes von Krusenstjerna.

Men som essäist var det svårt att överleva, rent ekonomiskt, vilket Olof Lagercrantz också berör. Det fanns ingen marknad som kunde betala för det tidskrävande arbetet. Att det är likadant idag kan många intyga.

Kanhända ska man ändå dröja en smula vid konsekvensen av detta, att essäer inte bara kräver en litterär begåvning i en särskild riktning, utan också ett stort mått av envishet, kompromisslöshet, tro på det egna projektet – samt genuin vilja till uppoffringar. Just detta komplex av förutsättningar och omständigheter för essäkonsten beskriver Horace Engdahl i en rad lysande essäer – bland annat ”Grafomanerna i litteraturen” samt ”Solisten Ulf Linde”. Båda omtryckta i essäsamlingen Ärret efter drömmen.

Jag har ofta tänkt och sagt att en självbiografis första och största plikt handlar om att författaren inte får vara självbelåten, eller ens det minsta pompös. Detta påstående har jag delvis backat ifrån, eftersom det enbart grundade sig på en estetisk värdering.

Ännu idag känner jag motvilja inför pompösa och självförhävande författare, eller ännu värre – sådana som gömmer sig bakom falsk blygsamhet. Men, denna motvilja har alltså kommit att uppvägas av något annat. En författare som inte kan låta bli att släppa fram de höga tankarna om det egna jaget, säger faktiskt mer om sin person än den som lyckats lägga band på sig.

Jag har några reservationer/tillägg som är av närmast stilistiskkulturell art.

Författaren till Shutterbabe är en ung frejdig amerikansk-judisk kvinna (detta etniska perspektiv understryks ständigt i boken) som utrustad med gott humör och en hel bunt fördomar ger sig ut i världen för att slå sig fram som dokumentärfotograf. Hennes idé är att hon måste ut i krig för att mogna, ungefär. Bokens baksidestext beskriver en utveckling liknande den som antas gälla för unga män i krig – att de går ut som pojkar och återvänder som män. Författaren hamnar i Paris, hon gör utflykter till det sammanfallande Sovjetunionen under ett dramatiskt skede, hon tar sig till Afrika, Afghanistan och Mellanöstern. Hon lever med muslimsk gerilla, fnissbusigt döljande sin judiska tro och etniska bakgrund.

Hennes mognad går ut på att hon konstaterar att fransmän är en smula korkade över lag, och att muslimer och araber är ännu värre. Över detta förmodas vi läsare skrocka i belåtet samförstånd.

Bilden som förmedlas är en frejdig, sexuellt företagsam och allmänt orädd Anne på Grönkulla för vilken det mesta går väl – eftersom hon är av både rätt blod och det rätta virket. Det mesta, för att inte säga allt, av hennes strapatser och intryck mynnar ut i en fördjupad övertygelse om det riktiga i den ursprungliga synen på världen. Fransmännen förblir korkade och de andra är precis som de alltid varit.

Kameran och fotoutrustningen skänker hon bort när äventyret går mot sitt slut. Djupare var inte engagemanget. När omvärlden är så inskränkt att den inte förstår hennes storhet, ger hon upp. Flytten tillbaka till Amerika och ett borgerligt liv sker efter att hon i Moskva träffat sin blivande man, som naturligtvis är av judisk börd. Något annat vore otänkbart, antas läsaren förstå – och sucka av lättnad när bitarna faller på rätt plats. De andra männen, de av fel blod och bakgrund, kan bara bli älskare, alla författarens fördomar och uppfattningar bekräftats även här.

Hon går ut som en frejdig ung kvinna och återvänder med en smula bitterhet i bagaget – eftersom hon upptäckt att världen envisas med att inte vilja förstå hennes perspektiv.

Vidare lärdom, noll.

Boken Shutterbabe är tillkommen inom en amerikansk-judisk medelklasskontext (detta betonas som sagt ingående) och är med all sannolikhet avsedd för läsare inom denna krets. Detta visar sig inte minst i huvudpersonens förhållande till sig själv i den biografiska texten. Här är det inte fråga om mesig självbelåtenhet eller falsk men klädsam blygsamhet – det handlar om öppen skrytsamhet, vilket uppenbarligen fyller en funktion inom ramen för den här typen av självbiografiska texter. Författaren Deborah Copaken Kogan koketterar oblygt med anekdoter och raka påståenden som handlar om hennes egen höga intelligens, briljanta sociala förmåga, språktalang, goda syn, förmågan som prickskytt, sitt handlag som älskarinna, osv.

Skrytet blir en aning märkligt också i den meningen att författaren i texten visar sig ha missförstått enkla franska uttryck. En del funderingar kring de amerikanska redaktörernas kunskaper och omdöme uppstår. Och dessutom – skildringen av händelseutvecklingen i Moskva under de dramatiska dagarna kring försöket till statskupp i augusti 1991, är helt enkelt inte är riktig. Kronologin stämmer inte med det jag minns, eller fått fram vid en snabb koll i Dagens Nyheters arkiv.

Amerikaner är ofta dåliga på att följa Jantelagen, den som främst av allt säger att man inte ska tro att man är något. Amerikaner tror på sig själva och det är naturligtvis bättre än motsatsen för de flesta människor. Men oblygt torgfört som litteratur blir det inte så lite enkelspårigt och ibland direkt enfaldigt i förhållandet mellan ord och verklighet.

Kort sagt skulle en författare av självbiografier som besatt en bråkdel av den intelligens Copaken Kogan tillskriver sig själv, haft omdöme att skruva ner skrytsamheten till förmån för annat – exempelvis lite eftertanke och faktakoll med sikte på allmän trovärdighet och estetisk kvalitet. Men i en viss kontext i USA fungerade tydligen Copaken Kogans grepp.

En självbiografi som andas självbelåtenhet är i allmänhet ingen rolig läsning, men den tillhandahåller alltså information som författaren inte tänkt kommunicera.

Detta resonemang gäller naturligtvis inte enbart självbiografier. Den saken känns tydligt när jag äntligen fått mina händer på Jungfrun och demonerna, Olof Lagercrantz biografi över Karlfeldt från 1938. Ur boken ramlar nämligen två samtida klipp, recensioner från 1938-1939. Den ena är en anmälan i BLM, Bonniers Litterära Magasin, den andra är en understreckare ur Svenska Dagbladet, daterad för hand med ”26-1-39”.

Den sistnämnda texten, signerad Gösta Attorps, ägnar drygt sju av totalt nio spalter åt Attorps alldeles egna kommentarer om och kring Karlfeldt. Inte så lite självupptaget. På slutet levereras några neutrala funderingar kring Olof Lagercrantz nyutgivna studie. Artikelförfattarens förmåga att breda ut sig själv både över Karlfeldt och Olof Lagercrantz är häpnadsväckande.

Texten i BLM, signerad Alf Ahlberg är intressant på andra sätt. Ahlbergs lågmälda och kunniga text placerar Olof Lagercrantz och hans bok i centrum – på ett naturligt sätt. Olof Lagercrantz bedöms av Ahlberg vara ett av den svenska lyrikens lågmälda och finstämda instrument, och av det skälet är han lämpad att utföra studien över Karlfeldt – med de utgångspunkter som använts. Olof Lagercrantz skriver nämligen med texterna som tema, och gör endast i undantag mer allmänna biografiska utvikningar. Fördelarna med detta grepp är tydliga, allra helst som allt arbete om och kring diktaren Erik Axel Karlfeldt anses ske i skuggan av Torsten Fogelqvists erkända biografi.

Ungefär så skriver Ahlberg.

Förtjänsterna i Jungfrun och Demonerna framhålls balanserat, Ahlberg medger villigt att han många gånger ställdes inför tänkvärda tolkningar och associationer som han annars missat – exempelvis till Viktor Rydberg.

Ett sakligt påpekande mot slutet förtjänar att uppmärksammas: ”På ett ställe uttalar Lagercrantz sin förvåning över att Karlfeldt aldrig skrivit någon flyttfågelsdikt (s 108, min anm). Detta är emellertid just vad han gjort. Eller bör inte ’Tranbrev’ i ’Flora och Bellona’ räknas som en sådan?”

Hur kunde fågeldiktaren själv, Olof Lagercrantz, missa en sådan sak?

Har nu tillbringat ett antal dagar i sällskap med Olof Lagercrantz och Erik Axel Karlfeldt, inte enbart i nämnd ordning. Läste ett antal av Karlfeldts dikter, ett antal gånger. De mest kända är de alster som i huvudsak behandlas av Olof Lagercrantz i Jungfrun och Demonerna.

Gång på gång har jag kommit att tänka på Shakespeares En midsommarnattsdröm, kanske främst föranlett av den engelske bardens lätta handlag med midsommarblomster, med förkristna myter och ritualer i detta drama. Men tankarna har även gått till Shakespeare för frispråkigheten, tankens lätthet och de vågade sexuella anspelningarna i En midsommarnattsdröm.

Varför känner jag att en författare och en text som är trehundra år äldre än Karlfeldt är så mycket friskare och livligare, rent av modernare? Jag inbillar mig att svaret delvis är en paradox, att den relativa närheten i tiden till Karlfeldts värld gör att jag väntar mig en mer lättbegriplig och i någon mån sympatisk värld.

Shakespeare finner, för att ta ett exempel, ständigt vägar att skämta med härskarna. Han häcklar inte sällan kungar, makten, samt driver med stelbent religiositet.

I Karlfeldts värld, och även i Olof Lagercrantz, som jag ska visa – förutsätter man vördnad för Kungen, Riket och Gud. Faktum är att jag flera gånger lagt ifrån mig Jungfrun och Demonerna för att gå och göra mig en kopp te i något slags tillstånd av irritation och förvirring över denna mossighet.

”Det är ingen tillfällighet, att den strof i Det förgångna, som handlar om fäderneshemmet, är fylld av ’andaktsdova, heliga psalmackord’. Det är ju ändå så att vi symboliskt hylla det gudomliga, det högsta, varje gång vi på jorden hylla fadern, den förste, eller konungen” (Jungfrun och demonerna, s 172).

Budskapet är ofta av det här slaget, där markeringar såsom ”Det är ju ändå så att vi ...” tydligt markerar Olof Lagercrantz sina egna åsikter, vilka i hög grad sammanfaller med Karlfeldts och i sin tur förutsätts överensstämma med läsarens och den allmänna opinionens goda smak. Efter att ha läst en bit tänkte jag att det främst var delar av de poetiska blodomloppen som delades av de två herrarna – förkärleken för flora och pomona, blomster och fåglar – för att anspela på en av Karlfeldts diktsamlingar. Kort sagt, ett bildspråk mättat av natursvärmerier och vidhängande symbolik.

Men samstämmigheten går betydligt djupare än så. Karlfeldt föddes och verkade i en tid då nationalstaten vördades, när kungen och kungahuset stod Gud nära, när hembygden var något man höll varmt heligt. Tiden är slutet av 1800-talet fram till första världskriget. För Karlfeldt kretsade alla centrala teman kring en bygde- och bonderomantik som idag känns väldigt avlägsen, för att uttrycka det milt.

Självbelåten präktighet hyllas – de välfyllda ladorna, de sävliga kossorna, den rättrådige bonden Fridolin som minsann kan svänga runt med damer i en vals och även vara en klok och myndig karl på sockenstämman. Fridolin är en bygdens man som kan tala med andra bönder på bönders vis och med lärde män (ej kvinnor, min anm) på latin.

Om man tänker på att kring förra sekelskiftet bodde en stor majoritet av den svenska befolkningen på landsbygden, förstår man mer av det nära förhållandet till naturen och jorden som speglas i tidens dikter. Ändå är det idag svårt att begripa hur man kunde tycka att dyrkandet av det nordiska var framåtsträvande. Nordanvindarna är friska och sunda, medan den från södern kommande sunnanvinden för med sig osundheter från södra länder – ett exempel på hur det poetiska bildspråket samspelar med tankarna.

Ett icke obetydligt inslag av dyrkan av det manliga sammanfaller ibland med nordanvindarna, och det rashygieniska, geopolitiska perspektivet: ”Han återkommer ständigt till köksväxterna med en förtjusning och ett intresse, som måste haft sin motsvarighet i en manlig glädje över god och kryddad mat och starka och beska drycker” (Jungfrun och demonerna, s 102); ”Karlfeldt står vid denna tid i sin fulla mannakraft” (Jungfrun och demonerna, s 82); Karlfeldt ”lyssnar ständigt efter vinden. Hans känsla svänger om med den, växer i nordanstormen till manlig och trotsig styrka” (Jungfrun och demonerna, s 14).

Ett litet drag av homoerotik sticker möjligen fram, överraskande – och det är en av få ljuspunkter i sammanhanget.

Hur kunde Olof Lagercrantz skriva detta dravel, undrar jag.

Och värre blir det.

Karlfeldt dyrkade jorden, hembygden, de stabila och frihetsälskande och manliga bönderna. Allt detta var sammanvävt med en frihetslängtande men ”gammalkristen karskhet” (Jungfrun och demonerna, s 79). Denna blandning må ha upplevts som frisk, stark och riktig av sin samtid, men känns idag som en utmärkt grogrund för sunkig nazism. Här finns också ”en dragning till det stora århundradet, till 1600-talet” (s 84) samt en skymt av drömmen om tusenårsriket (s 85).

Rent allmänt vet Olof Lagercrantz beundran inför Karlfeldt inga gränser, exempelvis är Karlfeldt enligt Olof Lagercrantz en ”stor diktare och en helgjuten människa” (Jungfrun och demonerna, s 92) samt en ”enastående företeelse i vår litteratur” (s 96) som ideligen skapade ”mästerverk” (s 61).

Flera saker gör mig inte bara illa berörd utan också direkt förvånad när det gäller Olof Lagercrantz förhållande till Karlfeldt. En del vill jag försöka förklara. Olof Lagercrantz har exempelvis, helt och fullt anammat ett perspektiv utifrån vilket vissa saker är ”heliga”, ett starkt uttryck som jag inte fullt ser innebörden av, så agnostiker jag själv är.

Olof Lagercrantz använder obehindrat Karlfeldts uttryck som ”heliga psalmackord” (Jungfrun och demonerna, s 25) och ”andaktsdova, heliga psalmackord” (s 172) och använder själv ”heliga källor” (s 179) och skriver om ”Guds namn” som ”detta stora namn” (s 173). Ingenting refereras neutralt i termer av ’anses vara heliga’ eller liknande – nej, vissa saker är heliga, helt enkelt.

Karlfeldts religiösa källflöden fanns i icke obetydlig grad även ”bortom alla kristna råmärken”. Vännen Anders Zorn älskade att ”spåra upp det hedniska ursprunget i folkets liv och sedvänjor, och genom sin kärlek till det uråldrigt blod- och märgfulla kom han att betyda mycket för Karlfeldt” (Jungfrun och demonerna, s 81). Detta oroar på inget vis den nyss så kristne Olof Lagercrantz, tvärtom finns här en koppling till den kanske viktigaste kärleken – nämligen den till hembygden, jorden, skogarna och den odlade marken – samt till det samhällssystem som utgjorde en förutsättning. Här finns hänvisningar både till ”den mystiska jordanden” och ”elementärandarna” (Jungfrun och demonerna, s 79), väsen vars exakta funktioner jag inte begriper. Avståndet till Shakespeares muntra hedendom kan mätas i ljusår.

Under alla omständigheter är klivet från den heligförklarade jorden inte långt till dess prästerskap – som rimligen utgörs av bönderna:

”1895 är Karlfeldt färdig att taga steget fullt ut och bekänna sin samhörighet med bönderna och med sina fäder” (Jungfrun och demonerna, s 61), vilket också kommer att prägla riktningen i såväl arbete som liv: ”Det är främst styrkan att hålla rätt kurs i livet och undgå alla moraliska blindskär som tanken på förfäderna skänker” (Jungfrun och demonerna, s 61). Vem som egentligen tänker detta, Lagercrantz eller Karlfeldt, eller rent av de båda, är oklart av styckets syftning.

Erik Axel Karlfeldt var av bondesläkt, född Eriksson, och det kan kännas naturligt att förklara kärleken till jorden, till bönderna och det statiska arbetsåret som styrs av årstidernas gång, med hänvisning till ”förfäderna”. Mer oklart är det med Olof Lagercrantz, och den uppenbara förtjusning med vilken han delar Karlfeldts perspektiv.

Vilken position intar egentligen Karlfeldt själv, diktaren Karlfeldt, enligt Olof Lagercrantz, i det statiska bondesamhället? Om grundförutsättningen är att allt ska förbli vid det gamla, vid det som varit, är det kanhända svårt för Olof Lagercrantz att omfamna Karlfeldts migration över ståndsgränserna.

Eller?

Svaret måste bli, enligt Olof Lagercrantz, att Karlfeldt hamnar i en upphöjd sfär som förbehålls de näst intill adliga: ”Det fanns också en annan visdom att hämta ur Julius Langbehns (så visade det sig senare att författaren hette) arbete: ’Bonden är socialt sett en aristokratisk företeelse: den äkta bonden sitter som patriark och kung på sin gård; han representerar liksom konstnären stamblodet, urjorden, individualiteten; bonden och konstnären äro tvillingföreteelser, vilka stå och falla med varandra.’ – Härliga ord för den som sett de mäktiga bönderna i sin hemtrakt och själv tillhört deras aristokrati!” (Jungfrun och demonerna, s 53).

Genom att kalla Karlfeldt för ”aristokrat” på det sätt Lagercrantz gör i det sistnämnda citatet, närmar han honom i resonemanget till släktingen Erik Gustav Geijer (1784-1847) – även han en av sin samtid uppskattad diktare och uppburen man i staten, dock ej adlig. I en parallell till Geijer, där denne står gjuten i brons utanför universitetet i Uppsala, ”lugn och trygg” (Jungfrun och demonerna, s 69), fortsätter Olof Lagercrantz – märkligt nog – att koppla dessa båda ofrälse men dock ’aristokrater’, till en kritik av att skriva alltför självbiografiskt och att utläsa självbiografiska fakta ur konstnärers verk.

Den av Olof Lagercrantz mycket beundrade Geijer var också hans morfarsmorfar. Geijers dotter Agnes gifte sig med greve Hamilton och kom därigenom att bidra till förekomsten av finare, grevligt blod i de Lagercrantzka ådrorna. Släktbandet nämner inte Lagercrantz (inte heller att den beundrade och två gånger citerade filosofen Hans Ruin, är hans svärfar), men om inte det genetiska arvet nämns så märks det idémässiga släktskapet i och med att Geijer under sin mer konservativa period ägnade avsevärd tid och energi åt att förklara det feodala systemets av Gud givna riktighet.

En grundtanke inom feodalsystemet är att böndernas förhållande till adeln i vissa avseenden speglar adelns förhållande till kungen. Däri finns en värdestege, en hierarki. Bönderna ska bli vid sina åkrar och hagar, odla säd, föda upp boskap och vara obrottsligt lojala med sin herre – den lokale adlige länsherren. Bonden betalar skatt till länsherren och hjälper till att ordna fram soldater till de krig som vanligtvis initierades och hanterades av kungen.

Kungen beordrar då sina lojala länsherrar att skaffa fram ett visst antal soldater, och införa lite extra skatter för att täcka utgifterna i fält. Adelsmännen förväntades följa med ut i krigsäventyren, och gick det hela som man tänkt sig kom man över såväl krigsbyten som nya regioner att sätta nya länsherrar att styra över. Det hela var tankemässigt ett nollsummespel, där den enes vinst utgjordes av den andres förlust – en syn på samhällsekonomi som än idag har sina förespråkare. Jag ska återkomma också till detta.

Bönderna förblev hursomhelst vid sina jordar, levererade via länsherren drängar och löst folk som kanonmat åt kungen, betalade skatt och hoppades på det bästa – vilket vanligen var synonymt med att man slapp missväxt, pest, plundrande fiendearméer, elaka feodalherrar och liknande problem.

Än i våra dagar styrs länen av staten i form av en landshövding, vilket alltså är en kvarleva från den tid då kungen hade sina adliga länsherrar. Länsstyrelsernas uppgifter handlar idag inte längre om att inhämta skatter åt kungen (den saken sköter Skatteverket) eller leverera soldater (det sköts av Pliktverket). Landshövdingens roll är i hög grad ceremoniell, även om han eller hon formellt är chef över en länsstyrelse som utför en rad nyttigheter åt staten. På så vis har vi idag en feodal rest inom den svenska förvaltningstraditionen, även om den transformerats till en funktion i en modern demokratisk stat.

Det finns skäl att något uppehålla sig här.

Dels gör jag det för att vara tydlig med att Olof Lagercrantz i praktiken omfamnar en äldre feodal samhällstruktur i Jungfrun och demonerna – dels för att dra ut riktlinjerna till en samhällsklass som inte existerar i det mer renodlade feodala systemet, nämligen borgarna, handelsmännen och medelklassen. Det faktum att dessa inte har någon plats i ett konservativt, av feodaltänkandet präglat samhälle, och att de ständigt möts av Lagercrantz motvilja och förakt, är mycket intressantare än man först kan tro.

Att göra affärer, att handla med varor, att ta betalt för tjänster – allt det som förknippas med handelsmän och medelklass – var och förblev något som Olof Lagercrantz beskriver i termer av girighet och ”penninghunger” (Jungfrun och demonerna, s 184). Liknande exempel finns det mängder av i Lagercrantz övriga produktion.

Ett korrekt och riktigt uppbyggt samhälle vilar enligt Olof Lagercrantz på två grundpelare – bönderna som odlar marken och utvinner ’naturliga vinster’ samt adeln som tjänar staten. Nu ska jag helt kort gå händelserna i förväg genom att fästa läsarens uppmärksamhet på det faktum att denna syn på ett samhälles struktur – inte minst frånvaron av handelsmän – fungerar utmärkt som schablon för ett socialistiskt samhälle.

Det finns en sida av Jungfrun och demonerna som jag inte berört, nämligen att boken ibland kallas för Olof Lagercrantz biografi över Karlfeldt. Denna benämning vilar på lös grund, inte minst av det skälet att bokens undertitel är ”En karlfeldtstudie”, vilket stämmer bättre med min uppfattning. Som jag nämnt finns i texten en del avståndstaganden mot den biografiska tolkningstradition som vill jämföra en författares liv och hans/hennes verk. Olof Lagercrantz påpekar att en aristokratisk författare som Karlfeldt inte nedlät sig till att vädra privatsfärens interiörer i det offentliga.

Som formuleringarna kring detta är utformade förstår vi läsare att den tydliga gränslinjen mellan det offentliga och det privata – integriteten – utgör ett adelsmärke i sig. Hur ska man annars förstå: ”Han är aristokrat och torgför ej sitt hjärtas lust och kval”? (Jungfrun och demonerna, s 28). Eftersom Olof Lagercrantz själv både är aristokrat och anser att han uppför sig som en sådan – vad är det då han menar att han sysslar med i sin diktargärning?

Resultatet av Lagercrantz studie av Karlfeldt blev en närläsning och en jämförande studie där tidens litterära strömningar och andra influenser vägs mot de ’eviga värdena’ inom konsten, med ständiga stödjepunkter i det här fallet inom ”natur- och hembygdssvärmeriet” (Jungfrun och demonerna, s 78), samt diverse resonemang om ”nationella och rasavlagringar, uti vilka de eviga kulturella huvudfårorna framvälla” (Jungfrun och demonerna, s 54).

Traditionella biografiska referenser, uppgifter om författarens liv och dess upp- och nedgångar, lyser nästan fullständigt med sin frånvaro. Som Olof Lagercrantz framställer saken, var detta inte resultatet av ett övervägande, snarare tillhörde avgränsningen på ett naturligt sätt de grundförutsättningar med vilka Olof Lagercrantz arbetade.

Jag kan tycka att Jungfrun och demonerna av just det skälet lider av en slagsida ut i tomma intet. En dikt som ”En fader” (för övrigt den enda som griper mig) skildrar en faders skuldtyngda förhållande till sin utomäktenskapligt födde son. Olof Lagercrantz nämner dikten som exempel på Karlfeldts små inslag av någon sorts socialrealism (Jungfrun och demonerna, s 129 f) – medan alla som vet något litet om författaren Karlfeldts liv läser hur denne själv brottades med högst konkreta frågor kring sina egna (minst två) utomäktenskapligt födda barn.

Jungfrun och demonerna innehåller knappast en enda reflektion över valet av det starkt textcentrerade perspektivet – utöver det indirekta att en aristokrat inte lämnar ut sig själv i sina alster. Men Olof Lagercrantz använder ett annat perspektiv när han senare författade biografin August Strindberg, som är helt och hållet skriven med biografiska utgångspunkter. Dessa val av perspektiv, som sker utan motivation, är kanhända ett begränsat problem vad gäller Jungfrun och demonerna – men problemet växer avsevärt när man inser att Lagercrantz senare helt och hållet bytte arbetsmetod, utan att förklara hur han resonerade.

I övrigt saknas tydlighet i Olof Lagercrantz citathantering, och det är ingen liten saknad vi talar om. Karlfeldts egna dikter redovisas ofta inte ens till en viss diktsamling, vilket skapar problem för den som inte är ordentligt hemmastadd i Karlfeldts produktion. Ännu besvärligare är det med fria citat som man inte säkert vet var de hör hemma. Eller ens om de är citat. Ett exempel är raden om ”nationella och rasavlagringar”. Jag har skäl att tro att citatet är efter Karlfeldt själv, men kan inte vara säker.

Jag måste också tjata lite om detta, att jag bara inte kan begripa hur Olof Lagercrantz kunde publicera Jungfrun och demonerna 1938, ett år innan han får romanen Trudi utgiven. Avståndet mellan de två verken är så kort i tiden, men släktskapet är närmast obefintligt. Ingen oinformerad skulle se den minsta förbindelse dem emellan.

Är det fråga om en ung författares stora kreativitet och imponerande intellektuella spännvidd, eller är olikheten helt enkelt ett tecken på en litterär/intellektuell ryggradslöshet med dragning åt schizofreni?

– Jag tänker inte göra någonting, bara finnas till och göra ingenting. Ligga i soffan/hängmattan och läsa böcker. Ungefär så har en mängd hel- och halvkändisar redan uttalat sig i olika media om sommarens planer. Det sker varje år under de där magiska veckorna runt midsommar när tiden tycks oändlig och allt fortfarande är möjligt – just nu, denna sommar.

Man kan notera att lättja har flyttat upp flera snäpp bland de vanligast deklarerade semesterplanerna.

Det som stör mig handlar först som sist om definitionen av att göra Ingenting – angiven som läsning. Eftersom jag själv har ett arbete (låt oss kalla det så) som handlar om att jag måste ta till mig innehållet i en hel del böcker. Inte sammanfattningar, referat, antologiutdrag eller recensioner. Inte alltid i vart fall.

De genvägar som ibland frestat har visat sig vara senvägar, i linje med den livsvisdom farmor deklarerade. Jag läser alltså böcker, ofta i takten ett par hundra sidor per dag, ibland bara några tiotal. Detta tar tid, alltså tillbringar jag stora delar av mina arbetsdagar med att göra Ingenting. Numera tillåter jag mig att göra Ingenting på rygg i soffan, vilket märkligt nog kändes syndigt under perioder av mitt liv. Jag tvingade mig då att sitta obekvämt och läsa, i alla möjliga stolar och fåtöljer. Ska man göra Ingenting måste man lida lite också.

Garrison Keillor har berättat dråpliga historier om svenskättlingarna i fiktiva Lake Wobagon – det är elakt och rasande kul. Invånarna trivdes bäst när de var kalla, blöta och lite snuviga. Då fick de klaga så där lagom mycket, det var lite synd om dem. Man hade det, likt Kafka, inte alltför muntert. Den som först skaffade en diskmaskin i Lake Wobagon mörkade och påstod att han vunnit den i ett lotteri och inte kunnat tacka nej. På den nivån ligger skämten.

I protest mot Wobagon/Jante har jag alltså accepterat att Ingenting görs bäst på rygg i soffan. Fast de sista resterna av släktskap med Keillors romanfigurer är svåra att komma åt. Ibland kommer jag på mig med att förklara för min omgivning att vissa böcker minsann är svåra att ta sig igenom, rent av knepiga att förstå. Jag nämner exempelvis Mimesis as Make-Believe av Kendall Walton, och antyder ett icke obetydligt lidande.

Det brukar göra folk på bättre humör. Toppar jag med information om hur illa det lönar sig, strikt ekonomiskt, att göra Ingenting, anser folk att Ingenting är helt okej.

Situationen har lustigt nog ett släktskap med något jag upplevde för ett par decennier sedan, under min eleganta period – när jag gjorde någonting och följaktligen hade en registrerbar inkomst. Jag köpte en ovanligt fin bil, som jag ständigt ursäktade mig för. Inte för att jag påstod att den var en lotterivinst, men visst hade jag fått den relativt billigt ... Och så hade jag ingen sommarstuga, inga barn, inga dyra vanor i övrigt. Dessa förklaringar, som alla mynnade ut i att jag egentligen inte hade något riktigt liv, gjorde folk lika belåtna.

En äldre släkting till mig hade för vana att uttrycka en hel del av sina tankar i form av ordspråk. En favorit var: ”Att sila mygg och svälja kameler”.

Jag tänker på detta när jag läser Lagercrantz och funderar över hur jag ska ta det riktiga steget in i 1950-talet.

Vi har fått en statlig svensk myndighet som är satt att förvalta minnet av de nazistiska koncentrationslägren, så att det onda aldrig faller i glömska och att historien därigenom förhindras en upprepning. En envist böljande debatt ifrågasätter det riktiga i att begränsa myndighetens arbete endast till detta område, om än behjärtansvärt. Man påpekar att den sovjetryska kommunismens brott skördade mångdubbelt fler offer – i Gulag, arbets- och slavläger som var i drift under en betydligt längre tidsperiod. Det har också framhållits att offren för systematiskt förtryck, utrensningar och kampanjer i det kommunistiska Kina, sannolikt i antal döda överträffade det sovjetryska.

Västvärldens människor tror gärna att man är välinformerad och kunnig om de förhållanden som rådde i världen under andra världskriget, som pågick mellan 1939 och 1945.

Det må vara hursomhelst med den saken – betydligt sämre är det ändå med kunskaperna om det världspolitiska kaos och halvpermanenta förvirringstillstånd som följde direkt efter andra världskrigets slut, och som kom att prägla hela 1950-talet.

Stora delar av Kontinentaleuropa var lamslaget av ett oöverskådligt flyktingproblem under flera år i slutet av 1940-talet. Kontinentaleuropa låg i ruiner, detta gällde inte bara de tyska storstäderna utan mycket av Österrike, Italien, Frankrike, Belgien och Nederländerna – för att inte nämna ruinhögen Polen och en rad central- och östeuropeiska länder som brukar glömmas bort i sammanhanget. Även i länder som Finland var efterkrigstiden svår, man hade dragit flera nitlotter i det realpolitiska spelet under kriget, bland annat förlorat en halv generation unga män. I våra grannländer Norge och Danmark hade motståndsmän torterats och avrättats, så visst fanns det sår även där.

Freden som firades 1945 på Kungsgatan i Stockholm, bland annat av den femtonåring som skulle bli min far, innebar ingen omedelbar omställning på europeisk mark – från krigisk förstörelse till produktiv återuppbyggnad. Min mamma deltog i en bussresa från Stockholm till Paris 1950, och jag har sett de suddiga bilderna som hon tog med lådkameran. Från Paris finns de vanliga turistbilderna, men från resan genom Tyskland enbart bilder av ruiner och tegelhögar. Ännu fem år efter krigsslutet var det mesta av Tyskland i ett ofattbart dåligt tillstånd.

Det som min mor svepte förbi i en buss hade skildrats mer ingående några år tidigare av Stig Dagerman i en artikelserie som sammanställdes i boken Tysk Höst. Denna bok är ett viktigt dokument på flera sätt. Den är också värd uppmärksamhet av det skälet att Dagermans text saknar den skadeglädje som många tyckare i det efterhandskorrekta och från kriget förskonade Sverige plötslig kände behov av att vädra.

Åren 1950-1951, var den allmänna åsikten – även i Sverige – att ett nytt världskrig stod för dörren. Det korta men mycket intensiva Koreakriget hade visat att den här gången skulle huvudmotståndarna vara USA och Sovjetryssland, möjligen skulle Folkrepubliken Kina vara med på ett hörn. Som medhjälpande aktörer på de respektive sidorna skulle man bland annat vänta sig att finna Västeuropa och i synnerhet Storbritannien på USA:s sida, samt Östeuropa på Sovjetrysslands.

Uppfattningen om det nära förestående, närmast oundvikliga storkriget, delades av de flesta ledande statsmän. Bland annat gjorde Churchill och Stalin uttalanden i den riktningen under året 1950. USA:s president, demokraten Harry S Truman, hade ytterst varit ansvarig för att beordra atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki under sensommaren 1945 – men inför situationen i Korea våren 1951 var han beundransvärt kylig. Truman avskedade sin stridslystne befälhavare i regionen, Douglas MacArthur, och ersatte honom med en mer sansad general. Detta var sannolikt ett mycket lyckosamt drag, eftersom intensiteten i Koreakriget snabbt avtog och en varaktig stabilitet följde. Möjligen var avskedandet av MacArthur den enskilt viktigaste orsaken till att tredje världskriget inte bröt ut 1951.

Om utvecklingen i Korea våren 1951 visste man en hel del hemma i Sverige. Man kände, eller borde känna till, vilken part det var som startade kriget sommaren 1950, nämligen Nordkorea med stöd framför allt från Sovjetryssland. Jag kan helt enkelt inte förstå något annat. Man visste också en hel del om Sovjetrysslands behandling av sina lydstater, om frånvaron av yttrandefrihet, om den politiska ofriheten, om utrensningarna i Moskva och om lägren i öst.

Ändå valde många i Sverige att tolka situationen på sitt eget, tämligen olustiga sätt.

Detta påstår jag efter inläsning och funderingar kring tiden, specifikt efter att två gånger tagit mig igenom Tredje ståndpunkten, utgiven under andra halvan av 1951. Själva boken, inte mer än ett häfte på ca sjuttio sidor, består av ett tiotal texter som redan publicerats under åren 1950 och 1951 i ledande svensk press. Skribenterna är namnkunniga författare och debattörer på politikens vänstra planhalva: Sivar Arnér, Werner Aspenström, Stig Carlson, Ann Margret Dahlquist-Ljungberg, Folke Isaksson, Erwin Leiser, Arthur Lundkvist, Åke Nordin samt (sist men inte minst, kan man säga) Karl Vennberg.

Det angivna perspektivet är som titeln säger, det man kallar den tredje ståndpunkten. Texterna är samlade för att ur lite olika synvinklar förklara motiven bakom det ställningstagande som man påstår att det handlar om – den svenska neutraliteten. Man hävdar att dilemmat man står inför inte handlar om att välja mellan väst eller öst i den rådande världskonflikten, utan att valet står mellan att välja ”krig eller fred” (Åke Nordin, s 60) – ett val där slutsatsen blir att väst är krig och öst är fred.

Detta är något mer ordrikt (och luddigt) formulerat i ”Vi söker en farbar väg, en tredje möjlig ståndpunkt mellan utopins förljugenhet och apokalypsens” (Folke Isaksson, s 43).

Andra signaler kring valet mellan krig och fred hamnar i det komiska och bombastiska, så exempelvis ett av angreppen på Eyvind Johnson: ”Det är fegt att vara neutral, ekar det kring Uppsala högar. Ja, om det är fegt att vägra lyssna till krigets pockanden, så låt oss då vara fega” (Stig Carlson, s 31). Underförstått – att krigets pockanden bara kommer från den ena parten, väst.

Att tredje ståndpunktens perspektiv är sovjetinspirerad och i hög grad vänster, kan rimligtvis ingen förneka:

”Demokrati i egentlig mening existerar ingenstans. Också i de land där det råder politisk demokrati har man ett bra stycke kvar till en verklig social demokrati! En sådan demokrati förutsätter uppenbart en genomförd socialism (med folkens gemensamma ägande av produktionsmedel och naturtillgångar jämte fullständig kontroll över deras utnyttjande, i anslutning till en internationell planhushållning /.../)” (Artur Lundkvist, s 45).

Om den tredje ståndpunkten har för avsikt att vara neutral, är det förbluffande hur olika man värderar de båda parterna:

”Nu menar jag att man trots allt kan tro att Ryssland f.n. inte har några erövrande avsikter västerut mot det övriga Europa. /.../ Därtill kommer att landet väl ännu har mycket angelägna uppgifter inom sina egna gränser att sysselsätta sig med. /.../ I det sammanhanget förfaller de ryska försäkringarna trovärdiga att de är ivriga att kunna utnyttja atomkraften för fredliga ändamål. Det skulle ge dem möjlighet att inhämta Västerlandets väldiga försprång i vardagsstandard. Helst som i Sovjet inga privata kol- och oljeägarintressen vill hindra de nya kraftkällorna att utnyttjas i sådana sammanhang” /.../ ”ryssarna kommer säkert att så mycket de kan och finner klokt uppträda som rådgivare och organisatörer och leverantörer” (Sivar Arnér, s 15 ff). Något liknande resonemang om USA och Västeuropa finns inte i Tredje ståndpunkten.

Arnér är den av skribenterna som går längst i att presentera en ljus syn på Sovjetryssland, och han representerar i tendens den allmänna hållningen. Några få gånger bedöms USA och Sovjetryssland enligt den så kallade ”kålsupardoktrinen” som statsvetare brukar kalla antagandet att det alltid är bådas fel om två bråkar:

”Vi kan frukta det isigt sluga i den sovjetiska strategin. Men vi känner oss också ängsliga inför det labila och lätt hysteriska i den amerikanska utvecklingen” (Folke Isaksson, s 42).

I det stora hela uppnås ingen balans genom att man ser några egentliga förtjänster hos USA, eller ens i Västeuropa:

”De möjligheter till en avspännande samförståndspolitik som fanns vid krigsslutet spelades tyvärr bort i och med att den roosveltska eran avbröts. Groteska illustrationer till den amerikanska politikens vanvett i Europa får vi dagligen” (Stig Carlson, s 27).

Hur dessa ”Groteska illustrationer” som ges ”dagligen” egentligen såg ut kan jag, nästan sextio år senare, helt enkelt inte förstå. Inga exempel ges heller till ledning.

Långt från kålsupardoktrinen ligger också en hel del raka påståenden, som ensidigt lägger skulden på utvecklingen i väst och hos USA:

”Med olika medel, från propagandistiskt underblåst kommunistskräck till ekonomiska påtryckningar, strävar Amerika att driva fram en uppdelning av världen i två till tänderna beväpnade maktblock” (Artur Lundkvist, s 50).

Något måste sägas om Sivar Arnérs respektive Karl Vennbergs politiska ståndpunkter i allmänhet – närmast utvecklingen som följde efter 1951.

Sivar Arnér uppgav sig ”hata USA” i en artikel i Stockholms-Tidningen i november 1965. Han har i en intervju 1980 med Folke Isaksson kritiserats för att han avfärdade protesterna mot Sovjets invasion av Afghanistan i slutet av 1970-talet. Enligt Isaksson kallade Arnér dem ”moralschabloner som ryssätaren i all kvickhet plockar fram”.

Trots ett påstått ”neutralt ställningstagande” i Tredje ståndpunkten deltog Karl Vennberg vid uppvaktningar på Sovjetunionens ambassad i Stockholm och hyllade där den ”kulturella uppbyggnaden” i Sovjetunionen. I staden Wroclaw i Polen, deltog han 1948 vid grundandet av organisationen ”De intellektuellas internationella förbindelsekommitté för fred”, en sovjetstyrd kommunistisk frontorganisation som sammankallade den så kallade ”Världskongressen för fred” i Paris 1949. I Tredje ståndpunkten refererar Vennberg till ett eget anförande, som han också citerar. I detta kritiserar han formerna för en Sovjetrysk folkdomstols arbetssätt – dock skriver han om de anklagade (som han obekymrat kallar ”statsfientliga element”) att: ”Det finns inte skäl att anta att de anklagade var oskyldiga” (Tredje ståndpunkten, s 68).

Man kan resonera länge kring varför det blev som det blev med den tredje ståndpunktens brist på balans. Kanske berodde den på ett reflexmässigt avståndstagande från amerikansk vulgärkultur. Kanske berodde den på att gamla reflexer i vänstersammanhang gjorde att man ansåg att Sovjetryssland befann sig i ett släktförhållande till den socialism man själva förespråkade. Kanske berodde den helt enkelt på en allmänt okritisk och ogenomtänkt sovjetvänlighet, så som Sivar Arnér och Karl Vennberg öppet visade.

Möjligen var det så att längtan efter en stark ledare gjorde att man valde att tro på Stalin, hellre än att sätta sin tillit hos ett över tiden skiftande galleri av valda regeringar och presidenter.

Tron på den starke ledaren satt djupare än vi idag förstår.

Med dagens facit kan man lugnt påstå att när det gäller Sovjetryssland överskattade man fredsviljan och underskattade den ”isiga slugheten”, expansionismen och våldsbenägenheten. När det gällde USA hade man ganska många rätt när det gällde kritiken av den nyckfulla utrikespolitiken, våldsbenägenheten och den bristande hänsynen till lidande hos icke-amerikaner.

Mest fel hade man ändå när det handlade om Västeuropa, vilket är värt att uppmärksamma. England och Frankrikes koloniala projekt urholkades snabbt, någon bred folklig eller politisk vilja att behålla greppet om exempelvis Indien och Algeriet existerade helt enkelt inte i London eller Paris. Västtyskland utvecklades till en fredlig mönsterstat i en fördjupad europeisk gemenskap. Militärdiktaturer i Grekland, Spanien och Portugal tappade kraft och ersattes efter nästintill oblodiga omvandlingar, av legitima demokratiska regimer (något som även skedde i Sydkorea och Taiwan). USA:s inflytande i Västeuropa har minskat dramatiskt under hela efterkrigstiden – politiskt, ekonomiskt och militärt. I samband med de senaste två Irakkrigen har Västeuropas bristande uppbackning av de amerikanska kampanjerna, fått mången politiker och tyckare i USA att ta avstånd från det man såg som en bakåtsträvande och degenererad världsdel, präglad av farlig eftergiftspolitik.

Bildandet av den Europeiska Unionen har med stor möda baxats från dröm till något slags verklighet. Det är, enligt min mening, en alldeles fantastisk förändring som Västeuropa genomgått, och som nu, efter Sovjetrysslands sammanbrott, också erbjuds människor i Öst- och Centraleuropa.

Det varken var eller är en enkel väg att gå, och framgången är inte given. Men, man måste se till vad som åstadkommits.

Med detta sagt måste flera av skribenterna i Tredje ståndpunkten i någon mån ursäktas. Det fanns 1951 en ärlig önskan om att undvika en svensk inblandning i ett framtida krig. Det fanns en uppriktig tanke om att söka en möjlighet att navigera sig fram till att leva i fred och frihet. Felbedömningar och ovettiga påståenden måste i någon mån läsas i skenet av dessa prioriteringar, även om hållningen därmed kom att lida av brist på både förnuft och kurage.

Som ovan nämnts finns några undantag från denna underliggande välvilja, Sivar Arnérs i sammanhanget nedskruvade retorik, döljer blott nödtorftigt en iskall stalinistisk ådra.

Karl Vennbergs avslutande bidrag skiljer sig också från mängden eftersom det helt är utformat som ett direktangrepp mot Eyvind Johnson, och i första hand dennes beryktade tal till studenterna i Uppsala i maj 1951. Innan jag går in på Vennbergs angrepp måste en del sägas om Eyvind Johnson, för att vi ska kunna placera in talet i Uppsala – ett anförande vars rykte med decennier överlevt debatten om tredje ståndpunkten – i ett större sammanhang.

Bakgrunden om Eyvind Johnson kan också komma till nytta längre fram, när Olof Lagercrantz – rätt eller orätt – görs till huvudaktör bakom hetsen mot Eyvind Johnson och Harry Martinson.

Vissa frågor är tidlösa och i någon mån olösliga, så lyder kärnan i Eyvind Johnsons författarskap och intellektuella gärning. Med tidlösa menar jag att de förmodligen kommer att följa människan i alla dagar. Med olösliga menar jag att frågorna ständigt måste ställas, debatteras och ifrågasättas.

Ska försöka ringa in Eyvind Johnsons ståndpunkter i ett något snirklande resonemang:

I gårdagens Dagens Nyheter, på ledarsidan skriver Lisa Bjurwald under rubriken ”Frige Gilad Shalit” om den israeliske soldat som i två år hållits fången av den palestinska motståndsrörelsen Hamas. Som krav för att släppa denna sin enda fånge, har Hamas krävt att Israel ska släppa fyrahundrafemtio av sina palestinska fångar. Bjurwald skriver i hög retorisk stil om vilka uppoffringar enskilda israeler är beredda att göra för att få Shalit åter. Föräldrar som förlorat barn i ”palestinska terrordåd” har erbjudit sig själva i utbyte. Den lilla textens rubrik och det känslosamma innehållet, helt centrerat kring Shalit och lidande judiska israeler, anger vilka människor det avslutande bibelcitatet syftar på: ”Thy children shall come again to their own border (Dina barn skola vända tillbaka till sitt land. Jeremia 31:17)”.

Bibelordet presenteras alltså först på engelska, vilket antyder att hela budskapet varit i någon lobbyorganisations säck innan det hamnade i Bjurwalds påse.

Få höjer ögonbrynen längre, även i svenska media är det inte konstigt med hundratals fängslade palestinier jämfört med en enda israels.

Ett litet klipp på min anslagstavla är daterat 29 mars 2008, avsändaren är TT-AFP:

”Åtal för USA-massaker nedlagd

Åtalet mot den amerikanske marinkårssoldat för massakern på irakier avskrevs på fredagen, precis innan det skulle upp i krigsrätten. Åtalet gällde massakern i den irakiska staden Haditha i november 2005, då 24 obeväpnade män, kvinnor och barn dödades av amerikanska soldater.

Soldatens roll uppges ha varit att han sköt ihjäl två obeväpnade barn. Flera andra åtal har redan lagts ned ’i brist på bevis’, uppger marinkåren som själv utreder misstankarna. Andra åtal har mildrats. Ingen har dömts.”

Under våren 2008 uppger olika oberoende organisationer att mellan 100.000 och en miljon irakier har dödats i det andra irakkriget. Siffran anses omöjlig att precisera, bland annat eftersom USA vägrar att räkna antalet stupade ”fiender”. En överväldigande majoritet av de dödade irakierna befinner sig i tveklöst i kategorin obeväpnade civilpersoner. Samtidigt har exakt 4.103 amerikanska medborgare dödats i Irak till den angivna dagens datum, enligt hemsidan US Death Count. Nästan samtliga har varit militärer med vapen i hand.

”Om du genom att döda en människa, därigenom kunde förhindra att tio andra människor dödas – skulle du då göra det?”

Denna fråga är närmast obligatorisk på någon nivå i undervisningen i etik/moralfilosofi. Den utgör också ett klassiskt exempel på moraliska dilemman där förbudet mot att döda (principen om livets okränkbarhet), ställs emot en krass nyttoaspekt som (även den) handlar om livets okränkbarhet. Frågan är i hög grad fokuserad på handlingen, en aktör som har att välja mellan en underlåtenhetssynd (att låta tio dö till följd av passivitet) eller att aktivt besudla sin händer med en annan människas blod.

På den tiden jag var vapenvägrare, alldeles i början av 1980-talet, ställdes denna fråga på fullt allvar till alla som ansökte om vapenfri tjänst. Kanske görs det än idag. Jag vill minnas att det i exemplet talades om en flygplanskapare som var i färd med att spränga planet och döda alla ombord (inklusive sig själv).

Vad skulle jag göra om jag hade ett vapen och chansen att i stället döda kaparen?

Rätt svar (för att beviljas vapenfri tjänst) var att göra sig till en dumskalle genom att säga att man i alla lägen skulle vägra bära vapen – alltså välja att alla skulle dö i stället för att en enda skulle göra det.

Om man i stället svarade att situationen var sådan att man utifrån ett aritmetiskt perspektiv helt krasst skulle välja att döda kaparen (som i vart fall skulle dö i alternativscenariot) kunde man glömma den vapenfria tjänsten.

Vägrade man bära vapen var man, ur Pliktverkets perspektiv, en ärlig idiot eller också var man en oärlig hycklare. Eftersom det sistnämnda var omöjligt att bevisa, var alla vapenvägrare idioter.

Som idiot kvalificerade man sig alltså till vapenfri tjänst.

I det andrafallet, om man hänvisade till den enklaberäkningsprincipen, bedömdes man kunna göra vanlig militärtjänst. Det var ju precis den typen av situation som militärerna ansåg att de hanterade. Att det i så fall var militära befäl eller politiker som avgjorde vilken sorts situation som över huvud taget rådde, var en omständighet som inte tilläts komplicera bilden.

Egentligen tror jag att de allra flesta av mina vapenvägrande kamrater på Brommas stolta flygplatsbrandkår hade velat svara att det är rätt och riktigt att gripa till vapen för att försvara sig själv och de sina, i de tillspetsade situationer som presenterades vid mönstringen. Ändå hamnade vi där, hycklare och idioter.

Många gånger har jag tänkt att frågan borde vändas, så att alla som är villiga att göra en vanlig militärtjänst skulle ställas inför följande fråga:

”Om du genom att döda tio för dig obekanta människor, därigenom skulle kunna förhindra att en av dina kamrater dödades, skulle du då göra det?”

Utifrån den enkla aritmetiska beräkningen som ligger bakom dilemmat vid mönstringen, borde svaret bli nej. Ett väldigt tydligt nej. Det vore att konsekvent tillämpa det tankekomplex som förutsätts gälla för utgallring av dumskallar och hycklare vid mönstringen – alla de som inte förstod att tio människoliv var värda tio gånger mer än ett människoliv, eller som inte ville medge att det var så.

Verkligheten talar alltså ett helt annat språk – och det gör även instruktioner från militära befäl och utsagor av valda politiker. Tio (eller tusen) döda fiender väger alltid mindre än en dödad vän, så har det sannolikt varit i alla tider.

Moderna demokratier med yttrandefrihet och jämlikhet högt på agendan (eller i grundlagarna) stipulerar människors, och därmed människolivs, lika värde. Ett liv varsomhelst borde väga lika tungt som vilket annat liv som helst.

Men så är det alltså inte.

Eyvind Johnson, född 1900, var till en början totalpacifist och anarkist/ syndikalist i Krapotkins anda – under första världskriget och tiden därefter. Inför fascismen och nazismen på 1930-talet kom han att hävda att man måste försvara demokratiska värden. Om nödvändigt måste det försvaret ske med vapenmakt. Denna omställning var både djupgående och dramatisk för Eyvind Johnson, vilket också avspeglas i hela hans författarskap. Det finns där som ett genomgående tema.

Stora delar av Eyvind Johnsons litterära gärning från 1920-talet och framåt handlade om just detta dilemma – att det var fel att döda, men att man ibland måste. Denna tanke är så lätt att skriva och uttala och bekänna sig till, att man ofta glömmer vilka olösliga moraliska dilemman som följer.

Men det gjorde aldrig Eyvind Johnson.

Från början av 1920-talet hade han blivit misstänksam mot utvecklingen i det unga Sovjetryssland. Bolsjevikerna hade påbörjat utrensningar redan runt 1920, av exempelvis syndikalister, anarkister och andra vänsteranhängare – i första hand folk som förespråkade en annan samhällsutveckling än skapandet av den hårt centralstyrda kommuniststaten. Avståndstagandet från bolsjevikerna och deras hierarkiska sovjetstat, kom under 1930-talet att utvecklas till en brytning med Sovjetrysslands politik i allmänhet. Det var inget man gjorde ostraffat i Sverige, allraminst om man var en uppburen och hyllad förgrundsgestalt inom proletärlitteraturen. Medan Moa Martinson reste till Moskva och Karl Vennberg hyllade Sovjetstaten, rörde sig Eyvind Johnson i riktning mot den mer försiktiga socialdemokratin.

Johnsons ställningstagande i slutet av 1930-talet var i ett viktigt avseende radikalt annorlunda än det som Olof Lagercrantz beskrev för egen del. När många människor var övertygade om den starka staten och den starka ledarens nödvändighet, blev Eyvind Johnson allt tydligare i sitt försvar av den parlamentariska demokrati som många hade tappat förtroendet för.

I slutet av 1930-talet, när kriget var ett faktum, och under de första åren på 1940-talet när Nazitysklands framgångar var totala och en seger togs för given, var det väldigt få röster som argumenterade för demokrati- och parlamentarism på samma vis som Eyvind Johnson gjorde. De totalitära samhällssystemen var ju på väg att sopa banan med motståndet, tycktes det.

Och när det gällde demokrati och parlamentarism under denna tidsperiod – det är rent av svårt att förstå idag – så fanns dessa styrelseskick nästan enbart företrädda, ute i den stora världen, av Storbritannien och USA.

I stort som smått var Eyvind Johnson en flitig kämpe i tjänst mot nazismen. Han skrev böcker, otaliga artiklar, arbetade med att ge ut tidningar i det naziockuperade Norge. Ständigt angrep han omänskligheten i de nazistiska lärorna.

När krigslyckan sedan vände till förmån för de allierade under året 1943, och det plötsligt började bli rumsrent att förespråka demokrati, intog Eyvind Johnson ännu en beundransvärd ståndpunkt – nämligen att se lidandet hos fiendens skyldiga och oskyldiga, hos de slagna.

Följande text var införd som ledare i tidskriften Håndslag, julnumret 1943.

”Och så blev det Berlin.

När detta skrivs så vet vi inte hur mycket som är kvar av den stora stad från vilken så mycket ont gått ut över världen. Vi vill inte lägga sten på börda och säga att vi gläds åt förstörelsen och åt att så många oskyldiga kvinnor och barn dödats eller lemlästats. Det krig som de förbundna staterna nu för närmare det segerrika slut, vi alla hoppas och tror på, är ett krig mot förstörelsen även om förstörelsens medel måste användas mot det land som öppnade det hemska spelet. Man hämtar inte glädje ur lik och ruiner om man inte är så beskaffad att man med ögon lysande av lust utplånar byar som Lidíce i Tjeckoslovakien eller värnlösa städer som Mamsos, Steinkjer, Kristiansund eller deporterar folk från många av Europas länder för att slakta dem med gas, kniv eller kulspruta i Polen.

Det ropas inte så mycket på hämnd i de av Tyskland under åratal plågade länderna som det ropas bland de nazistiska ledarna nu när slagen träffar dem själva. Hämnden kommer och den är inte heller mycket att glädja sig åt bland civiliserade människor i de ockuperade länderna. Det är deras hämnd som kommer, det är deras vänner och allierades slag som träffar de tyska städerna. Det som slås sönder är de tyska industrierna och kommunikationerna. Tyskland vädjar, som väntat, till det europeiska kulturmedvetandet, samvetet och medlidandet. Samtidigt talar kulturgestalten Goebbels om den fruktansvärda hämnd som han och hans kumpaner ska utkräva – snart.

Vad som glädjer de ockuperade ländernas folk är inte bilden av de brinnande gatorna och de dödade människorna. Det är i stället bilden av hur de nyss så högröstade, nyordnade, stöveltrampande rikets krigsindustri och kommunikationsmedel slås sönder mer och mer för varje dag. Över dessa ruiner går vägen mot en bättre framtid för alla. Det är hakkorset som störtar.”

Efter kriget skrev Eyvind Johnson de två starkt självbiografiskt färgade böckerna Romantisk berättelse (1953) och Tidens gång (1955). I sin biografi över Eyvind Johnsons beskriver Örjan Lindberger hur Johnson i dessa texter använder ett slags collageteknik, där han inom ramen av en roman låter flera fiktiva eller halvfiktiva personer representera olika sidor av författarens personlighet. Över huvud taget var Eyvind Johnsons sanningskrav sådana att han nyttjade detta grepp för att bättre beskriva en mångfasetterad verklighet. Resultatet blev alltså inte en motsägelsefull bild. Snarare är det så att de olika karaktärerna kompletterar varandra – helheten är betydligt mer helgjuten än man förmodligen kan tro av min beskrivning.

Berättarjaget i Romantisk berättelse och Tidens gång är författaren Yngve Garans, som under 1920-talet bodde på kontinenten. Han förhöll sig mer kallsinnig till krav på radikala sociala och samhälleliga omvälvningar, när sådana framfördes – exempelvis av Olle Oper, en annan fiktiv person och johnsonskt alter ego. Detta innebar inte att Yngve Garans på något vis var positiv till fascismen eller nazismen.

En kusin till Yngve, Greger Garans, förekommer i återblickarna på 1920-talet mest som något av en fåfäng snobb, svag för eleganta kläder och en dito livsstil. Denne Greger Garans kom dock under 1930-talet att utvecklas till en aktiv motståndare till fascismen och nazismen. Efter kriget blir han mycket engagerad i tidens flyktingfrågor.

I följande citat nämner Yngve Garans även sin hustru, Anne.

”‘Vi’ hade som vi kunde och med ganska modiga hjärtan slagits mot de djävulens hantlangare som steg upp till makt och stort ståthålleri i Italien på 1920-talet och sedan i Tyskland 1933. Anne och jag – för att tala för oss båda – hade inte erbjudit våra liv som offer i striden, men slutligen hade en del av vår levnads tid använts till motstånd mot de mäktiga onda krafterna. Spanien 1936. Greger var med där bland engelsmännen mot Franco. Anne och jag sov inte bort den tiden, vi var vakna, vi skrek. Eller kan man le åt det? Och efter 1939 hade i vart fall Greger liksom när det gällde Spanien, tagit den personliga, individuella och kollektiva risk som var samtidens: att vara soldat. Han avskydde det militära och han blev soldat. Han trodde på förhandlingar – till en viss gräns – sen – ” (Romantisk berättelse, s 58 f).

Yngve Garans skildrar också sin situation i berättelsens nu, som är 1950-talet. Hans inställning till användandet av våld, till dödandet av människor, blir belyst ur olika perspektiv. När han återger en resa som han och hustrun Anne gjort i Italien, är tonen eftertänksam. De minnen som kommer i dagen i följande citat handlar om att Italiens diktator Benito Mussolini avrättades i krigets slutskede, och därefter hängdes upp för allmän beskådan. Liket hängdes i fötterna uppochner och det finns sannolikt bilder tillgängliga på Internet för den som är intresserad. Det ser inte så lite märkligt ut med en person som hänger som Mussolini gjorde, med armarna onaturligt utåt/nedåt, och själva hängningen är antagligen mättad av symbolik. Som en inverterad Jesus, eller en Paulus om man vill.

”Vi var i Varese en dag och sedan hade vi ett vägval. Skulle vi åka över Como där Mussolini – ja, detta! – eller över Milano där han – ja, detta! – hängd uppochner – ett frågetecken i vår tid? ett utropstecken efter en period!? – ett hotfullt tecken? Djupen skola giva – vad då? Sin frukt, sina frukter av hemskhet i mänskobrösten, i hjärtat, i själen? Också den som inte önskade Benito M. makt igen, som avskydde hans handlingar och tankesätt måste –

Vad då? Måste? Måste till slut, snabbt, genast, säga ifrån att – vad då? Att man inte får behandla ens döda personer på det sättet. Säga åtminstone detta.” (Romantisk berättelse, s 209).

I Tidens gång skildrar den fiktive Yngve Garans hur han tillsammans med några vänner under senare hälften av 1920-talet, träffade en man som till det yttersta var berörd av våldsproblematiken. Händelsen har sannolikt en motsvarighet i den självupplevda historien. I Spår förbi Kolonos (s 95) skildrar Johnson, något annorlunda, hur han och Victor Vinde brukade träffa den gamle urmakaren i dennes butik. Thure Stenström skriver också om detta i Romantikern Eyvind Johnson (s 153 f).

”Jag har inte träffat så många mördare. Några stycken har det naturligtvis varit, sådana undgår ju ingen mänska. I ett fall var mördaren medveten om att han skulle dräpa. Han förberedde sig länge. Han var flykting, en judisk-ukrainsk urmakare som hade en liten verkstad vid Boulevard Ménilmontant nära Place Auguste Métivier. En dag sköt han en ukrainsk hetman (militär befälhavare, ev Kosack, min anm) på en gata nere i stan. Hetmannen hade låtit utrota en del av hans familj. Jag tror föräldrar och syskon. Det var pogromer där borta under revolutionsstriderna. Rick, Olle och jag satt ganska ofta i urmakeriverkstan och pratade om anarkism och frihet och ibland bjöd han på kålsoppa. Han var en mild, stillsam och ljushårig man med blida drag och snälla ögon. Den mörka, tystlåtna hustrun såg vilsen ut i denna stora, främmande stad men deras barn höll redan på att bli fransmän och gick i skola på Rue Tlemcen. – Ja, en dag gick han i sin långa oljefläckiga urmakarrock ner i métron vid Pére-Lachaise, for till en gata nära Börsen, ställde sig och passade utanför ett hotell där med handen innanför rocken och pistolen i handen. Han visste precis hur han skulle bära sig åt när hetmannen kom, han hade övat sig. Han övade sig och grät, han övade sig och viskade till sig själv: Du skall icke dräpa. Men han övade sig i dödandets gester så länge att han till slut dödade. Jag har för mig att han blev frikänd – eller om det bara är min önskan? Man ska inte skjuta mänskor, kan man säga efteråt, om man vill yttra sig. Han hade sagt det till sig själv många gånger. Men han var fullt medveten om vad han skulle göra.” (Tidens gång, s 335).

Från Aischylos Perserna och framåt i litteraturhistorien sticker den upp ibland – irriterande sällan skulle man kunna säga – tanken att även motståndaren har ett lidande som är värt att beakta. Den närliggande tanken är att den som dödar alltid har ett ansvar och att den som dödar därmed alltid får en skuld att bära på. Shakespeare låter Hamlet fundera över de fiender hans far dödat i Polen, vad de gjort för ont förutom att ha befunnit sig i den hemtrakt de inte ville överge. Säkert finns det exempel på samtida författare som berör detta, men på det stora hela är Eyvind Johnson ganska ensam. Han är det friska vatten man kan gå till när unkna kväden om ”nödvändigheter”, om ”collateral damage” och om meningsmotståndare och fiender som får skylla sig själva, och när annat liknande moraliskt vrakgods kloggar igen både media och tankebanor.

Aristoteles identifierade den enkla formel som styr väldigt mycket av vårt historieberättande. I början ska man låta hjälten eller hjältarna (sådana måste finnas, vi ska identifiera oss med någon) få oförtjänt stryk av de elaka, som för säkerhets skull ska visas upp i sin tarvlighet när de gör otrevliga saker, gärna mot djur eller barn. Samtidigt ska våra lidande hjältar få visa sin rättrådighet och sitt mod genom att leda en pensionär över gatan, eller rädda världen undan någon form av begränsad katastrof.

Därefter – låt våra hjältar få ännu mer stryk, låt läget bli riktigt krångligt och dåligt. Komplikationer!

Allt detta ska bygga upp våra förväntningar inför vändningen, när äntligen de våra, de vi identifierar oss med och sympatiserar med, hjältarna, hemmalaget – får ge elakingarna det smisk de så väl tycks förtjäna. Då känns det riktigt och väldigt bra. Deras lidande och död får oss att känna att vi är delaktiga i en rättviseprocess.

Påfallande ofta följs mönstret till punkt och pricka i fiktionens värld, men det är inte stopp där. Många gånger måste man stanna inför flödet av ’information’ som väller över oss i alla upptänkliga sammanhang, och fråga sig om inte någon blandat korten och krattat manegen lite, eller ganska mycket – för att vi ska reagera på det sätt som Aristoteles beskrev.

Franska språket har en rad uttryck som träffande ringar in en rad sociologiska områden som ibland, men inte alltid, sammanfaller med den intellektuella klassen. Det handlar om ”les bobos”, de borgerligt bohemiska och deras livsstil – ”bohemian chic” på engelska. Man ägnar sig åt någon form av windsurfing, åt ridning eller segling, möjligen tennis – dock mindre gärna åt golf, den sport som sysselsatt deras föräldrar. Joggning är acceptabelt, att titta på fotboll under VM närmast påbjudet som ett tecken på att man inte höll sig förmer än att man uppskattade folklighet.

Ju mer man tänker på saken, desto mer blir man medveten om i vilken grad en persons livsval egentligen handlar om personens strävan efter att inordna sig i ett visst socialt mönster. Detta har på senare år blivit min övertygelse.

Här spelar uppfattningar om ’det vulgära’ en betydande roll, till denna kategori företeelser hör (ur ”les bobos” perspektiv): foppatofflor, husvagnssemestrar på svenska campingplatser, lågprisvaruhus, chartersemestrar vid Medelhavet, svullna bilar med fyrhjulsdrift, intresse för motorsport inklusive vatten- och snöscooter, kläder inhandlade på ICA Maxi (särskilt träningsoveraller). Vi finner också flintastekar och sangria, dock inte lådviner av medioker sort, möjligen/ troligen av det skälet att ”les bobos” själva konsumerar en del, mer sällan är man ”vinsnobbar”, annat än lite i smyg.

För en person ur kategorin ”les bobos” är det betydligt viktigare att ha rätt attityd och åsikt än att ha rätt kunskaper. Exempelvis ska man ha rätt typ av kläder, gärna nedtonad elegans, medan ingen skäms över att aldrig ha läst Goethe. Smartness förväxlas avsiktligt med intelligens och generell ironi är långt viktigare än sund skepsis. På hembesök hos några ”bobos” gapade hustrun och jag för några år sedan över det sterilt inredda köket, nyligen installerat hos värdfolket. I sin avskalade kliniska framtoning befann sig detta kök, enligt värdparets ivriga intyganden, så långt från vulgär utsmyckning och lantromantik à la Myresjöhus, som man ansåg sig kunna komma. Att resultatet blev en signal om ängslig trendkänslighet, var man fullständigt omedveten om.

I vilken grad styrdes Olof Lagercrantz livsval av hans strävan efter att vara ”rätt”, exempelvis (och inte minst) att vara en cool poet?

I vilken grad kan man förespråka fri kärlek, alternativa samlevnadsformer och samtidigt leva monogam i en högst traditionell kärnfamilj?

Hur kan man förespråka socialism (från 1960-talet) och samtidigt vara en förmögen bördsstolt adelsman med ett högst borgerligt yrkesval?

Det handlar om att inte ens nödtorftigt försöka dölja det faktum att han levde på ett annat vis än han lärde. Till och med klädseln med fluga och allt, förblir intakt genom decennierna.

Jag är övertygad om att en människas livsval säger mer om hennes faktiska värderingar än de utsagor i tal och text som produceras. Här framstår Olof Lagercrantz som en framgångsrik illusionsmakare, och därmed som en långt intressantare person än de som ängsligt sneglande lyckas pricka in rätt åsikter i ”rätt” åsiktsströms huvudflöde.

Har äntligen bemästrat de nyaste procedurerna för boklån på universitetsbiblioteket, fått ett nytt lånekort och hämtat ut de ur magasinförvaring beställda böckerna Tredje ståndpunkten – en orimlighet samt Det hotade Israel, båda författade av Herbert Tingsten. Boken om den tredje ståndpunkten, publicerad 1951, är naturligtvis den som främst intresserade mig. Den om Israel, från 1957, reviderad 1967, dök upp i samma sökning och jag tänker titta lite på den också.

Tredje ståndpunkten – en orimlighet, är en tunn bok, ungefär halva antalet sidor jämfört med den redan tunna Tredje Ståndpunkten. Titeln förklaras i korthet: ”Den tredje ståndpunkten eller neutralismen får fritt framföras i Amerika och Europa – den är brottslig i Ryssland och andra diktaturer – därför är den tredje ståndpunkten en orimlighet” (Den tredje ståndpunkten – en orimlighet, s 16). I stort framför Tingsten samma kritik som jag redan presenterat: ”På sin höjd tar de författare det här gäller med några allmänna ord avstånd från kommunistiska diktaturer; i övrigt ägnas framställningen alltigenom åt kritik av USA” (Den tredje ståndpunkten – en orimlighet, s 18).

Det mest intressanta är ändå, tycker jag, att Tingsten uppmärksammar hur förbittrad den samtida kritiken är, den som är riktad från den hårda kärnan av anhängare till den tredje ståndpunkten, mot personer inom de egna vänsterleden som vågar anmäla en aldrig så liten avvikande åsikt. Angreppen på Eyvind Johnson, som jag snart ska återkomma till, och den kritik av socialdemokraten Torsten Landelius som refereras av Tingsten (Den tredje ståndpunkten – en orimlighet, s 17) visar hur tolerans och takhöjd ibland saknades helt.

Anhängarna av den tredje ståndpunkten var som mest upphetsade i sina angrepp på de ’som borde’ men ändå inte delade deras åsikter. Debattens frontlinjer gick märkvärdigt sällan invid den borgerlighet som Tingsten representerade – den som förespråkade svenska atomvapen och en omedelbar anslutning till försvarsalliansen Nato. Betydligt oftare riktades udden mot ’avfällingarna’, de ’bleka’ liberalerna och socialdemokraterna Eyvind Johnson, Torsten Landelius, med flera.

Kanske renodlar jag saken en smula när det gäller den offentliga debatten åren runt 1951, men jag överdriver definitivt inte när det gäller eftermälet, sådär tjugo till sextio år senare. Få människor minns idag vad som sades om anslutning till Nato, eller om många politikers och debattörers krav på svenska atomvapnen – medan många tror sig veta en hel del om ’klassförrädaren och överlöparen Eyvind Johnsons krigshetsande’ tal till uppsalastudenterna i maj 1951.

Olof Lagercrantz, som från 1951 var fast anställd på Dagens Nyheters kulturredaktion, visade redan detta år hur han gick i chefredaktören Herbert Tingstens fotspår.

I en text med titeln ”Jägaren och enhörningen” från 28 augusti 1951 är Lagercrantz närmast ett eko av Tingsten. Han skriver om de ”diktare som nu bekänner sig till den tredje ståndpunkten” och som ”uttalar sig förvirrat. De är ömsinta människor och de frågar sig om det inte kunde vara lite bättre i världen. Inte skall man gräla och inte skall man kriga. De talar om för oss att ’krig är nederlag för all parter’ (Åke Nordin), som om vi inte alla erkände det! De drömmer om en arkadisk oansvarighet (Folke Isaksson), som om vi alla inte gjorde det! De skjuter med en rask handrörelse våra faktasamlande politiska observatörer åt sidan genom att förklara: ’Nu menar jag att man trots allt kan tro att Ryssland för närvarande inte har några erövrande planer väster ut mot övriga Europa’ (Sivar Arnér), och på basen av detta välvilliga ’menande’ utvecklar de sin tredje ståndpunkt. De grips som Aspenström av ett slags gudomligt lättsinne, säger kvickheter vid sidan av saken som Karl Vennberg eller antyder som Stig Carlson att det var för att de socialdemokratiska partierna i Östeuropa inte höll måttet som de utplånades. Den slutsats läsaren drar blir att vår egen socialdemokrati naturligtvis hållit måttet och skulle klara sig utmärkt om den råkade i samma situation som systerorganisationerna. /.../ Alla de som nu framträder i broschyren Tredje ståndpunkten (Bonniers) har gemensamt en lust att protestera mot världsordningen, en avsmak för slagord och lögn och ett medlidande som är tilltalande. Men alla tvingas de, då de ger sig in i den verklighetsvärld som de tidigare så föga befattat sig med, att skjuta salvor i luften, att berätta sagor och spänna luftbroar. /.../ deras protest blir en enhörning i skogen, symbolen för människans längtan bort från jordelivets djävlighet /.../ Inte underligt att djuret med sina slagordsbjällror om halsen vid första språnget trasslar in sitt långa horn i grenarna. Tingsten har i några ledare i denna tidning, nu publicerade i broschyren Tredje ståndpunkten – en orimlighet (Bonniers), gått till rätta med enhörningen av kött och blod. Den blir ett lätt byte för en så säker skytt” (Vårt sekel är reserverat åt lögnen, s 57 f).

Karl Vennbergs angrepp på Eyvind Johnson i allmänhet och det beryktade majtalet i synnerhet, bildar en avslutning i Tredje ståndpunkten. Det är sannolikt vad Olof Lagercrantz ovan kallar ett angrepp ”vid sidan av saken” (Vårt sekel är reserverat åt lögnen, s 57), vilket äger en viss riktighet men också ett mått av oriktighet.

Texten i Vennbergs artikel var ursprungligen införd i Morgon Tidningen den 20 maj 1951, endast några dagar efter majtalet i Uppsala. Som framgår nedan sändes talet även i Sveriges Radio.

Upplägget i Vennbergs angrepp handlar om ett väl maskerat ’guilt-by-association’ via svaga, indirekta, obefintliga och ovidkommande kopplingar mellan Eyvind Johnson och neutralitetsdebatten, frågan om svenska atomvapen, hyllandet av krigarkungen Karl XII, ”negerlynchningar” i USA, nazism via ”SA-stöveln”, Hitlers propagandamättade självbiografi Min kamp, och så vidare. Allt detta länkat till en närmast nattsvart syn på Västeuropas och USA:s fredsvilja.

Det faktum att Herbert Tingsten talade i Uppsala, till studenterna i det traditionella vårtalet, tre år tidigare, vävs också in i en retorik som två gånger mynnar ut i att Eyvind Johnson är ett naturligt credo av allt det onda som räknats upp: ”Vad kunde vara naturligare än att Eyvind Johnson kallades som vårtalare beredskapsåret 1951?” (Tredje ståndpunkten, s 64), samt ”Vad kunde under sådana förhållanden vara naturligare än att Eyvind Johnson fick vårtala i dagens Eko?” (Tredje ståndpunkten, s 65).

Eyvind Johnson framställs som historiens svarta slutpunkt.

Man skulle, efter att ha läst Vennberg, lätt kunna få det intrycket att Eyvind Johnson i sitt tal genomgått en förvandling. Plötsligt tycks han ha blivit en glödhet agitator och fördömelsepredikant. Men så är det inte, Eyvind Johnson är den vanliga Eyvind Johnson i sitt vårtal, som bland annat finns tryckt i Svenska tal (Johannesson m fl).

Han argumenterar inte för svenska atomvapen, försvarar inga ”negerlynchningar”, förespråkar ingen nazism.

Inte alls.

Eyvind Johnson är en representant för svensk proletärlitteratur som säger att i valet mellan Stalins diktatur, åsiktsförtryck och dödsläger å ena sidan, och Truman, Churchill, parlamentarism, demokrati och yttrandefrihet å den andra – så måste man, trots fel och brister, rimligen välja det senare och inte gömma sig bakom resonemang om balans och neutralitet.

Detta enkla och eftertänksamma resonerande retade tydligen Vennberg och hans åsiktsfränder mer än något annat.

Ännu märkligare är det, när man tänker på saken, att Vennberg m fl i kritiken av Eyvind Johnson inte kan gå rakt på det som uppenbarligen irriterar dem mest, utan att de måste ta omvägen via direkt halsbrytande lögner, associationer till nazism och ”negerlynchningar” för att kritisera.

Så här långt har jag bara hittat några få texter som kan säga något om Olof Lagercrantz politiska position under 1950-talet. Den som kanhända är mest representativ, vid sidan av texten om den tredje ståndpunkten som vi sett ovan, är följande, ur Dagens Nyheter, där Olof Lagercrantz varit anställd och arbetat under Herbert Tingsten sedan början av 1950-talet.

Citatet är daterat 2 juni 1957:

”Jag har varit alldeles med på den linje som Dagens Nyheter driver i kärnvapenfrågan. Jag böjer mig helt för de argument Herbert Tingsten fört fram att det är i skyddet av de engelska och amerikanska kärnvapnen som vår frihet levt. Jag finner det helt i sin ordning att vi krävt kärnvapen också åt vår armé, ty naturligtvis skall vi, om vi har en armé, ge den bästa möjliga vapen. Motargumenten syns mig löjliga, knappt värda att bemöta. Den så kallade tredje ståndpunkten, vars representanter ej sällan vill spela Kristus och realpolitiker i samma drama, har jag aldrig känt någon dragning till” (Vårt sekel är reserverat åt lögnen, s 96).

Sannolikt är detta talande – att i både de texter från 1950-talet i vilka Olof Lagercrantz klargör sina politiska ståndpunkter, sker detta med direkt hänvisning till Herbert Tingsten.