Läser med förtjusning den något kortade versionen av professor Anders Cullheds anförande igår, när han på dagen för Heidenstams födelse mottog ”Övralidspriset till Verner von Heidenstams minne”. Övralid är namnet på den gård norr om Motala, vid Vätterns strand, som förknippas med diktaren och det pris som utdelas till betydande svenska författare och forskare. När jag söker lite grundfakta, finner jag att själva byggnaden på Övralid, en herrgårdsliknande kloss i nyklassisk stil, faktiskt ritades av Heidenstam själv och uppfördes i mitten av 1920-talet.
Heidenstam föddes 1859 och dog 1940, han mottog Nobels litteraturpris 1916 och ansågs banbrytande för den lyriska modernismen och därmed ledande i kursändringen bort från naturalism och social realism som uppstod i slutet av 1800-talet. Familjen fanns i Riddarhuset sedan Verners farfar adlats i slutet av 1700-talet. Han hade varit läkare vid hovet. Släkten tillhörde lågadeln och hade vad jag funnit inte den typen av förgreningar in i förmögen högadel. Verner var enda barnet, familjen var inte förmögen på riktigt, men saknade aldrig ekonomiska resurser.
Verner von Heidenstam svärmade tidigt för ett liv som bild- eller ordkonstnär. Det första avråddes han bestämt från av sin mor, och han tycks ha rättat sig därefter. Att han valde det andra alternativet, att bli diktare, var beundransvärt. I skolan hade resultaten varit klena och sannolikt var Heidenstam vad vi idag kallar dyslektiker. Vid en resa på kontinenten under 1870-talet träffad han den tio år äldre August Strindberg, som – när han läst prov på Heidenstams diktning – var starkt nedlåtande.
Att komma igång med en framgångsrik diktarkarriär, utifrån sådana förutsättningar, tyder om inte annat på en god framåtanda. Att resultatet blev sådant att inte alla rader lever med sikte på evigheten, är en omständighet som Anders Cullhed hanterar med beundransvärd känslighet. Kanhända var det så att Heidenstam hade tur under en period i början av sin författarbana. Man ansåg att hans dikter låg rätt i tiden – att han skrev saker om tidsandan och tillståndet i riket som upplevdes vara angelägna, friska och djärva. Senare under livet kom han att bli både omkörd och överkörd av den modernism han själv banat väg för. Möjligen bidrog en konservativ politisk inställning och smygande senilitet till att undan för undan tränga ut honom i kulturströmmarnas periferi.
Periodvis, från 1910-talet och framåt, led Heidenstam av skrivkramp. I början av 1930-talet hade demenssjukdomen börjat sätta sina spår och många menar att efter sjuttiofemårsdagen 1934 blev han direkt otillräknelig. De allra sista åren, från kanske 1937-1938, var han inte ens kontaktbar. Med andra ord måste man tolka Verner von Heidenstams sympatiyttringar inför nazisternas maktövertagande 1933 och den fortsatta utvecklingen i Tyskland, för vad de kan ha varit.
Hursomhelst väcker läsningen av Anders Cullheds anförande, en hel del tankar som antar formen av likhetstecken mellan Verner von Heidenstam och Olof Lagercrantz. Nu är jag ingen expert på Heidenstam, men jag känner ändå igen det här vinglandet mellan radikalism och konservatism, något som Cullhed fångar genom att i samma mening skriva om ”de hart när revolutionära appellerna” samt ”antikapitalism von oben”. Jag menar att detta perspektiv ”von oben”, inte minst de antikapitalistiska och medelklassfientliga sparkarna nedåt på samhällstegen, är exakt samma fenomen som jag på prov kallat för en ’feodal restprodukt’ när det handlat om Olof Lagercrantz.
På det hela är det roligt att läsa hur Anders Cullhed går i land med att hålla huvudet kallt och liksom bara nafsa i den hand som föder honom. Att hålla ett anförande, faktiskt ett slags tacktal, till minnet av en författare som varit död bortåt sjuttio år och vars gärning lämnar stora frågetecken efter sig – ja, det kräver sitt.
Cullhed menar att Heidenstams storhet i någon mån låg i hans brister – verkligen ingen ointressant tanke.
Det ”är just i denna brist på djupsinne, närmare bestämt i handlaget med versen, i känslan för ögonblicket, för vad man kunde kalla det poetiska i poesin, som de bästa av Heidenstams dikter lever. De är rätt få.”
Tar man ett steg tillbaka inför Heidenstam, och det har Cullhed gjort, kan man konstatera att det inte är motståndet mot de gamle som gör dem störst skada – det är likgiltigheten. Med andra ord gör Cullhed diktaren Heidenstam något av en tjänst när han stretar emot och kallar saker vid deras rätta namn. Ty vad vore förskräckligare än att bli helt marginaliserad, där förtjänsterna inte bara lever i skuggan av bristerna, men där både förtjänster och brister glöms bort och försvinner i ett diffust töcken av pinsamhet kring det faktum att han (i Heidenstams fall) fick Nobelpriset i litteratur, och att ingen numera orkar läsa hans dikter.
Ett pris som, likt Övralidspriset, utdelas till ära av vilken författare som helst, skapar i vart fall läsning, och därmed opposition. Det kan förmodligen hålla igång intresset kring författarskapet ganska länge.
Olof Lagercrantz skapade ett rykte om sig som författare, och en respekt blandad med osäkerhet och rädsla omger honom. Eftermälet motsvaras inte alls av kvaliteten i hans verk, måste jag säga – vilket är ovanligt för en författare. Ryktet om Olof Lagercrantz gärning är ännu idag betydande, och jag har flera gånger sett devota hänvisningar till Olof Lagercrantz arbeten om Dagerman och Karlfeldt, uppenbarligen skrivna av folk som hört detta från osäker källa. Förr eller senare, kanhända när någon börjar läsa texterna och inte bara litar på auran av politisk korrekthet och andras omdömen, kan något nytt hända.
Utan ett rejält pris till minne av Olof Lagercrantz, undrar jag hur många som läser honom om ens tio-tjugo år.
En kul sak är att Anders Cullhed besökte Olof Lagercrantz 15 september 1977 för att prata om diktaren Erik Lindegren, en omständighet jag känner till genom Lagercrantz dagbok, Vårt sekel är reserverat åt lögnen, (s 538).
Läste härom månaden ett citat efter en amerikansk poet och litteraturtyckare, Charles Bernstein, en person som jag faktiskt hört gästföreläsa på Stockholms universitet. Utan att bli särskilt imponerad, måste jag medge.
I citatet påpekade han att papper numera är en vara som är väldigt billig, men att pappret kan göras helt värdelöst genom att man trycker poesi på det. En formulering lika fyndig som den är oroande.
Ungefär vid samma tid läste jag kvällspressen medan jag väntade på att hämtmaten skulle bli färdig. Några intervjuer var gjorda med unga och mer eller mindre ’trendspännande’ människor i förlagsvärlden (observera att det här var före branschens Kris). Samtliga ondgjorde sig över inflödet av obeställda manuskript, en uttryckte sig särskilt nedlåtande om ’skrivbordpoeter’. Det var förbluffande hur många människor som sitter ute i landet och skriver poesi, menade han – allra helst som ”ingen jävel läser poesi nuförtiden”.
Året 1959 skriver Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter under rubriken ”Diktarens uppgift” att ”Vi erkänner idag som på (Viktor, min anm) Rydbergs tid diktarna som hörande till mänsklighetens elit och vi lyssnar till dem, med respekt” (Vårt sekel är reserverat åt lögnen, s 116).
Vad säger man? Visserligen använder Olof Lagercrantz en definition av ”diktare” som sträcker sig längre än till de vi idag kallar poeter, men det har i vart fall passerat mycket vatten under diverse broar sedan den gången då modersmålslärarna gav fridag och anbefalld läsning, med anledning av att Karlfeldt publicerat en ny diktsamling.
Det är lördag, dagen innan familjen ska åka till Gotland. Jag har i princip arbetat sista veckan och semestern börjar idag – eller på måndag om man väljer att endast betrakta lediga vardagar som semesterdagar. När jag skriver ”i princip” handlar det om att villkoren för mitt arbete är så flytande att det är svårt eller meningslöst att tala om arbetstid, ledigheter, raster och liknande begrepp som finns för det som rutar in en normal löntagares vardag och liv.
Olof Lagercrantz skrev en text i samlingen Hur det är i mitt yrke, utgiven av Natur och Kultur 1944, rubriken är ”Som fri författare” (Vårt sekel är reserverat åt lögnen, s 32 ff).
Det är helt omöjligt för en person i min situation att läsa en liknande text utan att jämföra med den egna tillvaron.
När Olof Lagercrantz skriver om sin vardag är han trettiotre år gammal, en etablerad författare och skribent. Han har publicerat diktsamlingar, en biografi, en roman och han arbetar sannolikt med sin avhandling. Hur det var ordnat med hans forskarutbildning har jag ännu inte fått något grepp om. I dag är det tänkt att teoripluggandet ska vara avklarat på fyra år, inklusive författandet av en avhandling, något som allmänt betraktas som en alltför trång tidsram.
Som jag förstår det varierade kraven under Olof Lagercrantz tid. Ibland tycks det som om doktorandarbetet i huvudsak var en författarsyssla som kunde, eller rent av skulle, bedrivas så som en fri författare arbetar. Professorns insyn i det fortskridande arbetet var då högst sporadiskt och indirekt. I andra fall var gnuggningen av teoretiska kunskaper, litteraturhistoria och litteraturteori (det som förr kallades poetik) något som gjordes grundligt och fick ta många år. Exempelvis beskriver uppsalaprofessorn Thure Stenström (född 1927) i sin memoarbok I alma maters tjänst, hur han själv arbetade hårt under ett decennium som doktorand innan doktorspromoveringen var ett faktum. Stenström är inget dumhuvud, därtill flitig som en bäver, ändå var hans väg till doktorshatten avsevärt längre än den som Olof Lagercrantz beträdde. Dessutom ägnade sig den senare åt ett liv som ”fri författare”. Ekvationen går helt enkelt inte ihop om man inte utgår från att doktorandernas villkor och forskarutbildningens formella och reella krav, kunde variera inom vida ramar.
Hursomhelst beskriver Olof Lagercrantz 1944 sin yrkestillvaro på ett sätt som många av oss fria skribenter och författare har lätt att känna igen, även idag. Känslan av tidsbrist och allmän otillräcklighet, av ekonomisk osäkerhet och av friktion mot en normalfamiljs vardagsliv tillhör de flesta skribenters livsvillkor. Ändå skvallrar flera av Olof Lagercrantz skildringar om en privilegierad författares tillvaro. Detta skymtar fram, hur han än själv försöker smussla undan den omständigheten. Visst är arvoden dåliga och royaltyinkomsterna osäkra, men Olof Lagercrantz arbetade med en bakgrund av solid ekonomi och kom från en samhällsklass och familj där förmögenheter vilade som stadiga reserver.
Under rubriken ”Som fri författare” skildrar Olof Lagercrantz hur han vaknar på morgonen av tidningens duns i inkastet. Familjens småttingar invaderar föräldrarnas säng och gör tidningsläsandet besvärligt. I övrigt kan han glädja sig åt en inramning med ”en vacker hustru och söta barn”, vilka han dock överger på slaget halv nio. Då går Olof Lagercrantz in i sitt arbetsrum och låser dörren bakom sig. Barnen protesterar och dunkar på dörren en stund innan de ger upp. Hushållets bestyr, från frukostdisk och barnpassning till ordnandet av lunchen och annat – överlåtes till hustru (och/eller hushållerskor/barnflickor?).
I mitt eget hushåll är det mesta annorlunda, på flera plan. Även om jag i mer privata sammanhang kan yttra uppskattande ord om mina närståendes utseende, skulle jag inte komma på tanken att vädra dessa mina omdömen på allvar i en publicerad text. Allra helst som inget utrymme ägnas åt andra egenskaper och förtjänster – exempelvis att hustrun är klok och att barnen är fyndiga och roliga.
Att omtala och bedöma sina närstående i termer av utseende på det sätt som Olof Lagercrantz gör, kombinerat med privilegiet att låsa in sig och lämna samtliga vardagens sysslor i en barnfamilj åt andra, bildar sammantaget en ganska olustig skildring av ett distanserat och snävt maktperspektiv.
De yrkesmässiga erfarenheter som vi, Olof Lagercrantz och jag, har gemensamt begränsar sig mer till arbetets inre karaktär, som Olof Lagercrantz berör endast kort – exempelvis upplevelsen av otillräcklighet. Intressant är också den högst påtagliga känslan av att skrivandet blivit ett sätt att tänka.
Det ska också sägas att en rad yttre förutsättningar för den läsande och skrivande människan har förändrats radikalt. Olof Lagercrantz skrev 1944 på en slamrande och otymplig skrivmaskin. Långt senare övergick han till att skriva på en stationär dator. Dessa omständigheter gjorde honom bunden till en arbetsplats på ett sätt som idag blivit helt överspelad. Sedan några år arbetar jag med en bärbar dator som jag ofta har i knäet medan jag sitter i soffan och funderar. Om jag vill kan jag ta datorn med mig till biblioteket och sitta där med mitt nästan ljudlösa knappande. Kort sagt innebär denna lilla bärbara dator en frihet som är så omtumlande att jag ännu inte riktigt hunnit begripa dess konsekvenser.
Jag tar en rad ur ”Som fri författare”, den lyder: ”Hur klarar sig en författare i dagens Sverige, när hans hustru sköter hushåll och barn och därför ej kan ha arbete utom hemmet?”
Först som sist – författaren på det generella planet är som jag tidigare konstaterat – alltid en man hos Olof Lagercrantz. Detta trots att hänvisningar förekommer till exempelvis Karin Boye och Edith Södergran.
Ännu mer besynnerligt blir det när rollfördelningen är så självklar som den är i Olof Lagercrantz perspektiv, när familjen Lagercrantz påstådda ekonomiska problem kommer sig av poetens självklara kall, där mannen/geniet underförstått måste få ta sig det utrymme som krävs av det högre syftet – och kvinnan mest har att finna sig i att hon får stanna hemma vid hushållet och barnen.
Den inblick vi fått i de familjeförhållanden som gäller för Olof Lagercrantz familj, med de svepande generaliseringar jag nämnt, blir inte lättare att förstå vid läsningen av den text som följer (Vårt sekel är reserverat åt lögnen, s 40 ff). Rubriken lyder ”Kvinnan och kärleken i modern dikt”, införd i Svenska Dagbladet 26 augusti 1944. Resonemanget går ut på att i ”enklare romaner och filmer” har två nya kvinnotyper dykt upp. Kvinnan är här inte madonnan eller horan, utan mer tidstypiska varianter som kallas för modern och hustrun. Modern är den kyska kvinnan som rodnar i närvaro av män, som slår ner blicken – medan hustrun är den som möter blicken, är erotiskt företagsam och allmänt mer självständig. Den nya kvinnan/hustrun finns där i form av den sexuellt tillgängliga ”smalhöftade kamrathustrun”. Det är ingen tvekan om att textens författare, alltså Olof Lagercrantz, ser något positivt i framväxten av det han kallar ’den nya Hustrun’.
Den nya tidens hustru passar obehagligt väl ihop med den gamla tidens män. Steget är inte särskilt långt till Ivar Lo Johanssons gubbsjuka och unkna uppmaning om att ’släppa till flickorna’, alltså göra kvinnorna tillgängliga för mannens lustar – dock på männens villkor.
Olof Lagercrantz menar att skildringen – enligt honom fullt korrekt – av de nya kvinnotyperna, den som sker i ”enklare romaner och filmer” saknar sin motsvarighet i svensk kärleksdikt de senaste fyrtio åren. Förmodligen har Olof Lagercrantz helt rätt, när han påpekar att diktarna (män, naturligtvis) skriver i enlighet med en tradition av idealiserade kvinnogestalter, och att även primitivister som Arthur Lundkvist inte tröttnar på att ”söka djärva bilder för att beskriva hennes fägring” (Vårt sekel är reserverat åt lögnen, s 42).
Olof Lagercrantz poäng är rimligt och viktig – att ’finkulturen’ i form av kärleksdiktningen, i stora delar ligger efter den utveckling som var självklar inom ”enklare romaner och filmer”. Att han därmed i någon grad rycker undan mattan för sin egen beundran av diktformen som uttryck för både tidsandan och förfinad intelligens, är han tydligen inte medveten om. Jag skriver ”i någon grad” eftersom han citerar Karin Boye – samt, inte minst, Edith Södergrans dikt:
Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna och fann en själ –
du är besviken.
Därmed visar Olof Lagercrantz, tror jag, att han ser var samtidens frontlinje inom kärlekslyriken befinner sig, och att de diktare som verkligen förstått de förändrade villkoren – är de kvinnliga diktarna. Detta gör han trots hemmablindheten för de privata förhållanden han skildrat.
I vart fall önskar jag att Olof Lagercrantz hade gjort en större poäng av sin iakttagelse om samtidsdikten, eftersom den känns autentisk och viktig. Återigen slås jag av en tanke – att Olof Lagercrantz obesvarade kärlek till lyriken, spred mer livskraftiga frön inom essäkonsten.
Vi är på Gotland, bor på Pensionat Holmhällar ganska långt ner på öns östra sida. Det är klassisk mark, kan man säga. Här bodde Lars Gyllensten och hans fru varje sommar i sisådär fyrtio år. Deras dotter lär bo här varje sommar ännu sedan hennes föräldrar gått bort. Minnet av Gyllenstens hålls levande, i matsalen finns varje år någon eller några av hans böcker till salu. Det hela ordnas av Calle H, vår värd, pensionatsföreståndare, allvetande och allseende chef. Har inte tänk på det tidigare, men han uppträder likt Olof Lagercrantz ständigt med vit skjorta och fluga.
Det berättas av Holmhällarveteranen och Gotlandskännaren Hans W att Calle och hans fru Eva på slutet hjälpte Lars Gyllensten för att han på svaga ben skulle kunna ta sig till matsalen. Den sista sommaren lär ha varit känslosam för samtliga inblandade. Berättelsen om Calle H och hans frus omhändertagande av Gyllensten känns som ett motiv i sig för att komma hit sommar efter sommar. Det grämer mig en smula att vi missade epoken Gyllensten här på Holmhällar.
Vi har ingen vidare tur med vädret. Precis som i fjol blåser det snålt och i skuggan når temperaturen inte upp till 20 grader. Hans W som simmar på östsidan varje morgon, rapporterade 13 grader i vattnet i måndags. I går sa han att exakt information om temperatur var hemligstämplad, men ”det var kallare”. Vi har åkt till västsidan, vid Burgsvik och badat några dagar. Där påstås det från officiellt håll vara uppåt 20 grader i vattnet (vi har hört 17, inofficiellt). Barnen plaskar runt då och då, men hustrun och jag vägrar att bada. När ungarna kommer ur vattnet skakar de av köld i blåsten och måste torkas av innan de hukande kan fortsätta sina byggprojekt i sanden. Håller man sig i lä eller nära marken, då värmer solen hyfsat. Men ändå, det är något vrickat över att ta av sig fleecetröjan och huttrande kasta sig i vattnet för att sedan rusa upp och torka sig snabbt, ta på tröjan igen och säga att det var svalkande och skönt. Det riktiga borde ändå vara att man svettas av den olidliga värmen på land och söker en smula svalka i vattnet.
Annars är det lite svårt med Olof Lagercrantz just nu.
Jag vet att jag borde göra mer med 1950-talet, men har inte med mig den litteratur jag skulle behöva och här nere i radioskuggan på Holmhällar fungerar inte min trådlösa Internetuppkoppling. Jag har med mig Vårt sekel är reserverat åt lögnen, men vill inte riktigt störta mig förbi året 1960 eftersom jag vill vara bättre förberedd. Läser i stället bakifrån en smula, i det sammanfattande efterordet som skrivits av redaktören Niklas Nåsander, en person som alltid ser blomster i Olof Lagercrantz fotspår – och stjärnor över hans minnesbild.
Försöker hålla mig till hans kommentarer fram till 1960, ser då att Nåsander bland annat – med sedvanlig beundran – hänvisar till ”det stora arbetet om Karlfeldt” (Vårt sekel är reserverat åt lögnen, s 571). Sorry Niklas Nåsander – du har säkert lagt ner massor av tid och energi på att läsa och redigera artiklar, men du kan helt enkelt inte ha läst Jungfrun och demonerna, det ”stora arbetet”.
Över huvud taget upplever jag mig vara ganska så ensam idag – ensam om att faktiskt ha läst Olof Lagercrantz tidiga lyrik, hans romanförsök, hans Dagbok, de (på inbördes olika vis) märkliga biografiskisserna över Karlfeldt och Dagerman, samt den bitvis ganska lyckade biografin (och tämligen misslyckade avhandlingen) över Agnes von Krusenstierna.
I skrivande stund är jag nöjd med att jag lagt en del krut på att läsa in mig på de tidiga arbetena, och inte läsa alltför mycket bakifrån i kronologin och exempelvis fuska mig till uppfattningar om att studien av Karlfeldt skulle vara något annat än den är.
Men spelar det egentligen någon roll att jag är såhär petig? Är det kanske bara en form av lättja i kombination med behov av självhävdelse som fått mig att guppa fram igenom Olof Lagercrantz tidiga författarskap? Nog hade jag kunnat välja en annan väg, gått rakt in och skildrat den olustiga uppgörelsen med Herbert Tingsten från tidigt 1960-tal och framåt; den absurda skönmålningen av Folkrepubliken Kina 1970 och framåt; den likaså olustiga hetsjakten på Eyvind Johnson och Harry Martinson när dessa mottagit Nobels litteraturpris 1974; de sista decenniernas fjäskande för kommunistdiktaturer och piruettövningarna i demokratins utkanter på den politiska vänsterarenan.
Jag kunde med andra ord gå in för att koncentrera mig på det som jag finner olustigt, obehagligt eller direkt stötande med Olof Lagercrantz. Men det skulle inte kännas riktigt, eftersom Olof Lagercrantz inte förtjänar att skildras enbart utifrån sina sämre sidor. På motsvarande sätt förtjänar han inte att behandlas som fragilt material, inslagen i parfymerat silkespapper – så som han blir av Niklas Nåsander i kommentarerna i Vårt sekel är reserverat åt lögnen och av ett dussin skribenter (däribland Nåsander) i vänboken Vårt behov av Olof.
Här blir jag mer än klädsamt förtjust i tanken på Olof Lagercrantz inslagen i uppfluffat silkespapper, gärna rosa till färgen, nedbäddad i en elegant kartong. Hur illa passar de inte ihop, Olof Lagercrantz och det stötdämpande emballaget. Det är en så komiskt förvrängd bild att jag plötsligt tycker mig se klart och förstå – varför den gamle Olof Lagercrantz mumlade att det var pinsamt med publiceringen av hyllningsskriften Vårt behov av Olof.
Nittio år gammal och dränkt i söt sirap. Att kramas av klåpare (jag syftar givetvis inte på Nåsander) – måste fylla varje riktig författare med djupaste motvilja.
Mitt förhållande till Olof Lagercrantz är på sätt och vis mycket gynnsamt, inser jag. Jag har inget behov av att mörka, ursäkta eller förlåta något av hans sämre drag. Inte heller har jag anledning att smussla med något som jag tycker är fint eller förtjänstfullt, såsom när han fått till en lyckad formulering.
Olof Lagercrantz är mitt studieobjekt och jag gillar honom som en forskare känner för sitt studiematerial. Jag blir besviken bara när han är tråkig eller förutsägbar, och det har han sällan varit så här långt. Olof Lagercrantz med åren tilltagande smågnäll, hans ofta kompakta humorlöshet och stundtals iskalla grymhet gör mig sällan irriterad. Jag fascineras av hans tendens till översitteri, hans domptörfasoner, blir ibland glad över hans positiva sidor – mest för att de gör honom intressantare som studieobjekt.
Ibland kommer ett litet drag av dåligt samvete över mig. Jag påminns om ett metodproblem som utgör ett litet svart moln över mitt huvud. Olof Lagercrantz texter i Vårt sekel är reserverat åt lögnen är ett urval av texter som gjorts ur tre andra urval av texter: Opinionslägen. Utdrag ur min tidningsdagbok 1965–1968 (utgiven 1968), Från Aeneas till Ahlin. Kritik 1959-1975 (utgiven 1978) samt Mina egna ord. Ett urval DN-artiklar från åren 1952-1975 (utgiven 1994) – vilket beskrivs i korthet i Vårt sekel är reserverat åt lögnen (s 510).
I övrigt finns en del utdrag ur dagboksanteckningar som Nåsander fått tillgång till via sonen Rickard Lagercrantz.
Olof Lagercrantz har alltså själv gjort selekteringar vid tre olika tillfällen från 1960-talet till 1990-talet. Vore jag en forskare i egentlig mening, skulle jag sätta igång med att (1) göra en egen katalog, en fullständig förteckning över samtliga texter (från romaner till alla tusentals tidningsartiklar och notiser) som Olof Lagercrantz någonsin skrivit, tjatat på Rickard Lagercrantz om att få tillgång till hela dagboksmaterialet, (2) läsa allt detta, (3) läsa Olof Lagercrantz tre urval av texter och göra en katalog över dessa för att bilda mig en uppfattning om på vilka grunder texterna valts eller ratats, (4) läsa Vårt sekel är reserverat åt lögnen och göra en katalog över dessa texter – och se hur det sista steget av selektering gjorts.
Av naturliga skäl kommer jag inte att utföra detta arbete.
Jag skulle också kunna försöka göra en dygd av nödvändigheten och påstå att ett sådant arbete inte skulle gagna mitt skrivprojekt, men det vore naturligtvis en halvsanning. Hursomhelst, det som jag kan och planerar att göra, är att läsa Olof Lagercrantz egna sammanställningar och stämma av dessa i förhållande till Nåsanders selektering – väl medveten om att en liten (eller stor) dragning åt att välja det som stöder de egna uppfattningarna har ägt rum.
En sval morgon. På östsidan är det helt omöjligt att bada, för normala människor. Hans W och en annan stålman i mogen ålder tar sig dock ner i vattnet. Ännu snabbare ur kan man förmoda. Vi hör att det är 10 grader i vattnet. Vinden som sveper in från Östersjön är svår att klara utan ordentlig tröja och vindtät jacka.
I går köpte jag I skuggan av Don Juan, Lars Gyllenstens lilla roman från 1975. Det är ’årets Gyllensten’ i pensionatets reception. Läser ungefär hälften i dag, ganska imponerad.
Hans W berättade häromdagen att Thure Stenström vid flera tillfällen besökte Lars Gyllensten här på Holmhällar. Stenström som är född och uppvuxen på Gotland, kom till Uppsala som student men bor fortfarande på ön om somrarna. Stenström höll ett tal i den slutna kretsen som närvarade vid Lars Gyllenstens begravning. Barbro W, maka till Hans, berättade att hon hade en utskrift av talet i sin ägo – och erbjöd sig generöst att låna ut det till mig.
Regn i natt, inte mycket men det är ännu en sval morgon. Hans W rapporterar (sammanbitet) att nu är vattentemperaturen på östsidan bara 9 grader. Den 19 juli! Han har aldrig varit med om något liknande.
Läser ut I skuggan av Don Juan och blir alltmer övertygad om att adelsmannen, den moderlöse översittaren, maktmänniskan, förföraren, den njutningsfyllde förstöraren och iskalle halvpsykopaten Juan Tenorio i några centrala avseenden är en bild av Olof Lagercrantz.
På kvällen när jag pratar med Hans W säger han att jag knappast skulle fått ett uns medgivande ur Lars Gyllensten om den saken – ens om vi suttit tillsammans och gaggat förtroligt här på Holmhällar. Förmodligen har Hans W rätt, men det ändrar inte min uppfattning.
Olofdagen. Enligt en familjetradition med oklart ursprung får den som har namnsdag välja efterrätt, alltså ska vi äta glass i kväll. Det har äldste sonen bestämt. Olofdagen är också Eyvind Johnsons födelsedag, han skulle blivit etthundraåtta år om han hållit sig vid liv.
Det råder äntligen värmebölja och vi är i Fredhäll, en vecka innan vi ska till Spanien. Den kommande resan ordnade vi redan under senvintern när vi kände att vi inte skulle överleva ännu en sommar utan värme.
I fjol på landet, hade vi uteplatsens parasoll uppfällt bara två eller tre gånger. Men nu är det alltså varmt så det räcker. På eftermiddagarna och kvällarna ångar det om vår lägenhet, trots markiser som skonar oss från det mesta av direktsolen.
De senaste två veckorna har jag inte fått mycket gjort, varken med läsandet och skrivandet eller med något annat, exempelvis hus- och tomtpyssel på landet. Väldigt mycket tid går åt till att fnatta runt och försöka hålla ungarna, och därmed resten av familjen, på gott humör. Aktiviteter planeras hit och dit. Ungarna klarar inte av att sitta mer än tio-femton minuter i bilen utan underhållning innan de börjar plåga oss föräldrarna med tjat om hur trist tillvaron är. Därför kör vi på med Gameboy, Nintendo DS och bärbara dvd-spelare i baksätet.
Hemma är det inte mycket annorlunda, får de välja står teven på kontinuerligt och de skuttar fram och tillbaka mellan spelkonsoler och fladdrande datorskärmar.
Då och då driver denna omständighet hustrun och mig till eftertankar. Det handlar om frånvaron av urgamla mänskliga färdigheter relaterade till förmågan att vänta, att ge sig till tåls och stå ut med att inget särskilt händer. Livsviktiga saker sedan långt före Hedenhös, nu helt utanför kartan. Hur blir det när de växer upp, denna generation som varje minut krävt att underhållas och där det självklara inflödet av färdigtuggade intryck är luften de andas?