Mejlkorrespondens med Per-Olof Mattsson som är ordförande i Eyvind Johnson-sällskapet:
Jag skrev:
Hej,
Måste anförtro ngt otäckt. För ca en månad sedan hade vi en av min frus kollegor och hennes man på middag. Hon är engelska bördig från Jamaica, uppvuxen i inte alltför ’posh’ miljö i Manchester i England. Med flit och begåvning har hon kommit in i ett internationellt akademiskt sammanhang och nu är stationerad i Sthlm. Hon är egentligen ngt slags revisor, men som alla engländare kan hon sin Shakespeare ...
Maken är en svensk kille som hon träffade när de båda jobbade i Österrike. Han är nationalekonom, forskare i ekonomiska aspekter av skogsindustrins roll i det internationellt förändrade miljö- och energiperspektivet. Ungefär. Han undervisar dessutom deltid vid universitetet/högskolan i Luleå.
Under middagens gång visar det sig att han är bördig från Piteå, vilket får min fru att spontant fråga ifall han möjligen kanske känner hennes väninna K. Det gör han inte, bland annat eftersom han är född 1970 och därmed sisådär 7-8 år yngre än K. Min fru berättar att vi har lite lösa planer på att ta våra tre ungar och resa till Piteå nästa sommar, för att hälsa på K och för att maken (jag alltså) ska få åka till Boden och äntligen kolla in Eyvind Johnsons födelsehus, typ.
– ???
Killen är helt undrande.
– Eyvind Johnson, författaren ..., försöker jag.
Ingen aning.
– Nobelpris i litteratur 1974, tillsammans med Harry Martinson, fortsätter jag för att ge eventuella minnesbilder lite hjälp.
– ???
Man blir som förtvivlad. Hur kan det komma sig att en svensk akademiker, disputerad och allt, bördig från Piteå och verksam i Luleå inte har en aning om vem Eyvind Johnson var?
Det är väl så jävla torftigt att man inte vet vad man ska säga.
Mvh
/Urban
Per-Olof svarade:
Hej,
förstår din upprördhet. Det är nog ingen isolerad företeelse, svenska (manliga, ska man nog tillägga) akademiker som inte sysslar med estetiska ämnen har ofta – det är i alla fall min erfarenhet – en avgrundsdjup okunskap om litteratur.
Idag begravdes min morbror, han som gav mig mitt första armbandsur och luktade så gott av rakvatten när man som liten fick sitta i hans knä.
Själva akten förrättades av prästen Lars-Erik S i Sankt Görans kyrka här på Kungsholmen. Närvarande var en rad människor som jag inte sett på många år. En dam i mogen ålder påminde om att vi haft varandra till bordet vid morbrors sextio-årsfest – den saken hade jag helt glömt. Minns nu när jag skriver detta inte ens vad hon hette. Andra var diffust bekanta från ännu längre tillbaka i tiden, en man berättade att när jag var helt liten hade jag fått följa med ”Morbror Calle” hem, och där som förströelse i brist på bättre sådan, fått leka med hans nyckelknippa. Jag hade ännu inte kunnat prata rent, och kallade nycklar för ”lattlaj”. Denna omständighet kom jag ihåg nu, men kan bara minnas eftersom jag blivit påmind därom för kanske fyrtio år sedan.
Annars var det besvärande många släktingar, vänner och grannar. Jag har bott i samma fastighet i snart trettiofem år. Mina första två levnadsår, och sedan, efter återflytten i oktober 1976 har jag endast gjort några avstickare på sammanlagt ett drygt år, till Los Angeles och Paris. Det blir alltså naturligt att kategorierna släktingar, vänner och grannar flyter samman. Min morbror hade bott i samma fastighet sedan mitten av 1930-talet, när han för ett tiotal år sedan flyttade till Solna med min moster. Detta för att ge min kusin plats i den lägenhet han bott i sedan han föddes 1970.
Begravningen kändes bitvis helt onaturlig, kanske i den meningen att livets förgänglighet blir så ofrånkomlig. Tittade jag mig omkring såg jag ett antal människor som jag känt hela mitt liv, människor som också kommer att vara borta inom fem eller femton år.
Hustrun och jag var där med de två äldsta grabbarna.
Efteråt är det lättare förtäring, kaffe och tårta i församlingshemmet på Arbetargatan. Prästen ”Lasse” är nu en man i sextio-årsåldern, till vardags verksam i församlingen i Sorunda, inte långt från vårt fritidshus. Prästen Lasse är son till Karl-Erik S, som vigde mina föräldrar 1952 i ”gamla” Sankt Görans kyrka. Det var också Karl-Erik som döpte mig, min bror och mina kusiner på mödernet. När vi sitter där i församlingshemmet får jag en stark och ganska omtumlande insikt, en oväntad förståelse för de långa linjerna, familjens, släktens och traditionernas roll – det som betydde så mycket för Olof Lagercrantz.
En ganska förlåtande förståelse, måste jag säga, som till en del kommer sig av att Prästen Lasse är så otroligt sympatisk. Inte alls pompös, såsom jag minns – rätt eller fel – hans far. Självklart var Prästen Lasses begravningstal en gripande historia, det handlar om att han begraver en vän. Min morbror hade varit lite aktiv i församlingslivet på 1950- och 1960-talen, vid konfirmationsläger, men ända in på 1990-talet som revisor i församlingen.
Jag har haft det i bakhuvudet, men jag inser att två omständigheter som just nu känns angelägna, hänger ihop via tidskriften The Economist. I denna förträffliga tidning, som kallar sig själv ”newspaper” trots att den utkommer veckovis, publicerar man varje vecka en enda ”Obituary”, varken mer eller mindre.
Dessa dödsrunor, eller nekrologer, som översättningen blir, är små minibiografier på suverän stilistisk höjd. Då och då dyker nedkortade och översatta versioner upp på Dagens Nyheters familjesidor, vanligtvis när någon världskändis gått bort.
På fullt allvar brukar jag tänka att den eller de skribenter som sitter och filar på veckans ”Obituary” har ambitionen att just den texten ska bli den bästa som publiceras på engelska språket den veckan. Jag skämtar inte när jag säger att jag blir rörd till tårar några få gånger varje år – främst när det orangea kuvertets dystra pensionsbesked anländer, men också när jag läser någon särskilt lyckad ”Obituary” i The Economist.
På rak arm minns jag den som handlade om änkan efter den amerikanske presidenten Lyndon Johnson. Hon gick bort en bit in på 2000-talet, överlevde sin make med sådär tjugo-trettio år och gled de sista decennierna sakta in i glömskans dimmor. Dessa fick de aktiva åren som presidentfru att kännas alltmer som en bleknande dröm. Inte hade hon varit presidenthustru? Eller? Blommorna mindes hon längst, av allt det andra – till slut inget alls.
Jag kan naturligtvis inte göra den här texten, eller någon annan ”Obituary” rättvisa över huvud taget, bara rekommendera läsning. En samlingsvolym i bokform, lär vara på väg. Ska också framhålla att, olikt den konvention som många tidningar följer i sammanhanget, så handlar The Economists ”Obituaries” ofta om människor som ganska lite eller inte alls, stått i offentlighetens ljus. De följer inte heller konventionen som bjuder att man icke ska fälla något ont ord över en nyligen avliden peson. Tvärtom, man kan vara både raljerande och bitande ironisk – tala klarspråk om despoters och mördares illdåd.
Från det senaste året har jag bland annat sparat två texter med anknytning till popgruppen The Beatles, den över Maharishi Mahesh Yogi, som kanske blev nittioett, ingen vet säkert. Med hjälp av John, Paul, George och Ringo introducerade han transcendental meditation i västvärlden, och lade grunden för Flower-Power rörelsen. Som i sin tur kom att förändra hela ungdomskulturen under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.
Så har vi dödsrunan över Neil Aspinall, som jag typiskt nog aldrig hört talas om tidigare. Aspinall var barndomskompisen från Liverpool som var nöjd med att avancera från bärare och chaufför till förvaltare av såväl rättigheter som pengar.
Jag har också sparat runan över den i väst mindre kände Murlidhar Devidas ”Baba” Amte, mannen som blev nittiotre år och under större delen av sitt liv fungerande som ljus i mörkret för Indiens utstötta och leprasjuka. Detta efter att ha övergivit sin juristkarriär när han träffat Mahatma Ghandi i mitten av 1940-talet. Eller ta runan över Marie Smith som blev åttionio, vars inuitnamn var ”Udachkuqax*a’a’ch” vilket påstås betyda ungefär ”a sound that calls people from afar”. Det finns numera ingen kvar som kan kolla den saken, eftersom Marie Smith var den sista som talade språket ”Eyak”.
När äldste sonen ser att jag sitter och läser The Economist frågar han vem som dött den här veckan. Han har sett att jag alltid börjar läsa tidningen bakifrån.
Välskriva på ett sätt som man bara kan drömma om, utgör dessa ”Obituaries” en återkommande påminnelse om språkets möjligheter, ordens kraft – men också om biografins nödvändighet, som litterär genre och som vinkling av allas våra liv.
Äldsta sonens första dag på högstadiet. Hans skola ligger tre busshållplatsers resa eller tjugo minuters promenad från hemmet. Jag följer med honom denna första morgon. Han är lite nervös, men ska få med sig tre tidigare klasskamrater från mellanstadiet – allt är inte nytt.
Jag hade inte förstått att den nya skolan hängde ihop med Fridhemsskolan, men den upplysningen finns att vaska fram i den hälsning från rektorn som jag läser och försöker förstå. Första stycket börjar: ”Efter en förhoppningsvis skön och avkopplande sommarledighet är det nu dags för uppstart av ett nytt läsår. Detta innebär först att Fridhemsskolan fyller 20 år då verksamheten fördes över från Kungsholms skola.”
Lite längre ner i texten blir det inte precis tydligare: ”Då skolenheten har olika namn på skolorna upplevs det ibland inte som vi är en sammanhållen F-9-skola utan två helt olika skolor trots intensiv samverkan.”
Det finns en term för resonemang som inte riktigt hänger ihop, tankefigurer av den sort som rektorn givit exempel på – men jag minns på rak arm inte begreppets namn.
Olof Lagercrantz var något av en mästare på att gå iland med det som rektorn (och myriader av oss skribenter) inte klarar. Det handlar om ett slags resonerande glidningar i meningar utan skiljetecken.
Det ska sägas att då och då gör också Olof Lagercrantz övertramp, där det blir mer osnyggt än originellt. Med detta sagt – jag har sett få skribenter som med lika hårfin marginal håller sig på rätt sida och därmed, då och då, åstadkommer svindlande sköna meningar.
Kanske inte något som alla beundrar, men jag gör det: ”Bertil placerade pengarna oräknade i sin kavajficka som var sådant lappri knappast värt att lyfta ett finger för.” (Ett år på sextiotalet, s 43).
Nu var det Olof Lagercrantz vana att blanda in en och annan smula ålderdomligt språk i tonen, och det hänger naturligtvis ihop med valet av ordföljd. Resultatet? Avsevärd stilistisk höjd i lyckosamma stunder: ”Det var en som helig betraktad princip att i företagets styrelse tidningens politik ej fick beröras.” (Ett år på sextiotalet, s 121).
Olof Lagercrantz producerar också meningar som gått vilse, eller åtminstone vimsar mer än stimulerar: ”I Hagars våning i Helsingfors stod alltid på ett litet bord i hennes arbetsrum bredvid en Meissengrupp med herdinna och får ett porträtt av Edith Södergran” (Ett år på sextiotalet, s 131); eller kanske ännu tydligare: ”Att vara knuten till en dagstidning är befordrande för melankolin därför att i en ändlös serie liknande situationer uppstår” (Ett år på sextiotalet, s 46). En intressant tanke, men smaka några gånger på den överraskande ordföljden. Den är inte smidig, knappast heller fräscht överraskande. Varför rätade han inte ut ordföljden till: ’Att vara knuten till en dagstidning är befordrande för melankolin därför att liknande situationer uppstår i en ändlös serie.’
Möjligen håller inte alla med mig, men jag blir konfunderad över att Olof Lagercrantz då och då – alltför ofta för att man ska kunna slappna av – skapar små eller lite större otympligheter i sina meningsbyggnader. Som jag sagt, och visat här, ligger det smått geniala ganska nära det småslarviga och lite klantiga. Ingen skribent (förutom William Shakespeare och Arthur Rimbaud) är heller vassare än att hon/han någon gång släpper ifrån sig rena grodor i form av komiska syftningsfel.
I detta exempel handlar det om frestaren/Satan som får en något oväntad skepnad: ”När Satan står framför henne, oskuldsfull i sin nakna tillitsfulla skönhet, blir han dubbelt medveten om sitt eget ömkliga förfall.” (Ett år på sextiotalet, s 97 f).
OK, man kan vara en kompetent rektor och en hygglig människa trots att man inte kan få en enkel välkomsthälsning att klinga ens av hyfsad gymnasiesvenska. Jag förstår bara inte varifrån kraften och kunnandet ska levereras – i ’dagens skola’ – om man vill rycka upp kunskapsnivån, när lärarkåren i många fall inte kan producera en kort, rak och enkel text. De är själva offer för det system som de är satta att reformera.
Nu skrev jag ”lärare”, och det är naturligtvis fel. Idag heter det ”mentor”. Jag som just lärt mig att säga och skriva ”pedagog”, vilket är det som lärarna blev omdöpta till vid den förra begreppsreformen, för några år sedan. Eller om det var den förrförra reformen, jag minns inte. Men nu har i vart fall pedagogerna blivit mentorer.
Vad kommer att följa?
Kanske lärare igen?
Sonen berättar att av drygt åttio nybörjare på högstadiet har bara två valt tyska som b-språk. De allra flesta (han själv är en av dem) har valt spanska, och man fyller två grupper/klasser. Enligt ett envist rykte beror spanskans popularitet på att det anses vara ”ett lätt språk”, som sonen säger. Av de som ska läsa franska får man sannolikt ihop en klass, oklart dock vad som sker med de båda elever som vill läsa tyska.
Idag är det precis fyrtio år sedan ”Pragvåren” krossades. Sovjetiska trupper gick in i dåvarande Tjeckoslovakien och avslutade det reformexperiment som på lite andra vägar och i lite annan form skulle bidra till att bringa hela sovjetimperiet på fall, tjugo år senare.
Men här var det alltså tillfälligt stopp. Det som oftast erinras från året 1968 är studentrevolten i Paris, och på andra ställen – en yttring av det som kallas den stora vänstervridningen. Den typ av vänstervridning som skedde i Prag och Tjeckoslovakien, när Sovjets starke man Brezjnev släppte fram Stalins spöke ur Kremls kryptor, brukar mer sällan uppmärksammas.
Vad som hände i Tjeckoslovakien sensommaren 1968 beskrivs i Dagens Nyheter idag, som att Brezjnev inte i första hand ville ”‘försvara socialismen’ utan en gång för alla hindra förändringar i Sovjet.”
Jag tror mycket på den beskrivningen. Vad som hände i Tjeckoslovakien bör beskrivas utefter en skala som handlar om drömmen om stabilitet, en stark ledare, ett starkt ledarskap – tillstånd som står i motsats till de situationer av kaos eller halvkaos som råder när politiska omvälvningar äger rum. Jag kan inte låta bli att tänka att personer och krafter som uppskattar politisk stabilitet (Göran Perssons uppskattande ord i Kina) tycks sakna grundläggande förståelse för en parlamentarisk situation där makthavare helt enkelt röstas bort.
Makten vill ha ordning och reda, en ordning och en reda som makten själv sätter agendan för.
Avslutar den första genomläsningen av Ett år på sextiotalet och lägger den ifrån mig med blandade känslor. Jag har redan gnällt en smula på Olof Lagercrantz stilistiska träffar och tillkortakommanden, visat exempel. Jag står för det jag sagt, men måste som så ofta med Olof Lagercrantz, komma med små eller större korrigeringar i efterhand. På det hela taget är Ett år på sextiotalet lysande välskriven, rent stilistiskt. Långa stycken kommer jag på mig med att bara ta in, jag är inte medveten om att jag läser. Sådant händer inte ofta.
Det finns mycket att säga redan efter denna första läsning, men jag ska här och idag begränsa mig till kommentarer som jag tror att jag kommer slippa korrigera längre fram.
Tre saker gör mig spontant glad, en gör mig lite irriterad. Den första av de glädjande upptäckten är att Olof Lagercrantz tar tillbaka en hel del av de tidigare återkommande, direkt felaktiga antydningarna om familjens och hushållets dåliga ekonomi. Olof Lagercrantz medger rakt av att även om det varit skralt med inkomster under de tidiga frilansåren, så fanns det en god ekonomisk grund både hos familjerna Lagercrantz och (via hustrun sedan 1939, Martina) Ruin. Den oro och osäkerhet han tidigare hävdat, tonas ner: ”Vår försörjning var inte bekymmersfri men jag tillhörde ett övre skikt i samhället, där trygghet på något vis var inbyggd.” (Ett år på sextiotalet, s 14).
Den andra saken som gläder mig en smula, är att Olof Lagercrantz också beskriver hur han i diktsamlingen Linjer 1962, på ett någorlunda hedervärt sätt krånglar sig ur och gör upp med de naturlyriska knepigheterna i tidigare diktsamlingar – kort sagt med sådant som jag inte förstått vitsen med. Han ger exempel på sin uppgörelse i Ett år på sextiotalet, men jag bestämmer mig för att skaffa diktsamlingen och läsa alltsammans själv. Kollar på nätet och finner att Rönnells antikvariat har ett exemplar av Linjer.
Den tredje uppskattande kommentaren handlar om titeln Ett år på sextiotalet, som alls inte är en innehållsdeklaration med full täckning. Tidsplanen är en smula sammanblandade. Dels har vi en berättande Olof Lagercrantz som skriver boken, det gör han troligen i huvudsak under 1989: ”Min ramberättelse vill påminna läsaren om att det är mitt nu som färgar min framställning.” (Ett år på sextiotalet, s 7). I nästa steg har vi ett slags berättande utgångspunkt, och det är ungefär 1967-1968, vilket torde vara det år som titeln anspelar på. Därefter följer en kronologisk berättarlinje som börjar 1951, när Olof Lagercrantz blir fast anställd på Dagens Nyheter, och sedan rör sig till 1975 och det att Olof Lagercrantz lämnar denna tidning.
Utöver detta kommenterar Olof Lagercrantz händelser så tidigt som under 1930-talet, och som sagt fram till författarens presens cirka 1989. Denna kronologiska collageteknik, expanderad och till upplägget inte olik den han använde sig av i Dagbok 1954, fungerar på det hela taget väldigt bra. Olof Lagercrantz får sagt det han vill säga, vilket vi ska återkomma till – men något specifikt år handlar det knappast om. Olof Lagercrantz frihet, den han tar sig, är stimulerande – inte minst uppmuntrande för mig då greppet också speglar ett förhållningssätt jag unnar mig själv.
Den sista kommentaren jag vill ge idag om Ett år på sextiotalet är den som gör mig inte bara brydd utan också en smula irriterad.
Det handlar om de frånvarande hjälparna, vilka var de? Eftersom min mor varit ’piga’ (om än under kort tid) hos herrskapet Tage och Aina Erlander med barn, är jag ganska observant vad gäller eventuella avstånd mellan teori och praktik, mellan vad man predikar (exempelvis jämlikhets- och jämställdhetsideal) och hur man själv lever. I Ett år på sextiotalet får läsaren ganska generösa inblickar i det Lagercrantzka familjelivet. En hel del väcker respekt – fem barn! Först tre relativt tätt, sedan ytterligare ett barn på 1950-talet och sist David som såg dagens ljus 1962.
Olof Lagercrantz påpekar att man hade skolbarn i hushållet under mer än fyrtio år. Det måste ha varit tufft. Men, även om man redan tidigare förstått att hustrun Martina drog det tyngsta lasset i det som kallas marktjänsten, så kan hennes tid och krafter helt enkelt inte ha räckt till. Detta framgår inte minst när Olof Lagercrantz berättar om resor som han och Martina gjorde tillsammans under 1960-talet, bland annat till Afrika och USA. Ingenstans skriver han om huruvida de äldre barnen tog hand om lille David, men det förefaller inte troligt om man tar hänsyn till hur deras studier och begynnande yrkesliv beskrivs. Några far- eller morföräldrar som kunde hjälpa till att hämta och lämna och passa småttingar, kan inte heller ha funnits till hands.
Varför får vi inget veta om pigorna, au-pairerna, hushållerskorna, barnvakterna? Ansåg Olof Lagercrantz dem oviktiga? Eller var det helt enkelt lägligt att ’glömma’ dem i det här sammanhanget?
När Olof Lagercrantz skildrar sin föräldra- och mor och farföräldrageneration i exempelvis Min första krets, får läsaren ibland veta en del om tjänstefolket, dock mest indirekt. Bland annat att när en av grevinnans (Olof Lagercrantz mor) tre hushållerskor blivit sjuk, beklagas detta av en släkting i ett brev. Det är alltså inte den sjuka flickan som beklagas, utan grevinnan – eftersom det är betungande att behöva klara sig med endast två hushållerskor.
Så, Olof Lagercrantz reträtt vad gäller de tidigare påståendena om den dåliga ekonomin, blir bara en halv poäng i mina ögon – eftersom han inget skriver om sitt eget tjänstefolk.
Mitt på dagen åker jag tunnelbana in till Hötorget. Promenerar sedan runt en stund på stan innan jag landar på Rönnells antikvariat. Efter lite letande hittar jag Olof Lagercrantz diktsamling Linjer, som visar sig innehålla en dedikation: ”Inga-Lisa från hennes vän Olof” med tillägget i underkanten av sidan ”Väl mött i vårt korta liv! 15/12 62”. I mitten av den osprättade boken ligger ett klipp, det är också från 1962 och visar sig vara Olof Lagercrantz traditionsenliga julaftonstext i Dagens Nyheter.
Något förbluffad slås jag av tanken att Inga-Lisa kanske är Lars Gyllenstens hustru, vilket flyktigt får mig att tänka på Hans och Barbro W – att jag skulle kunna fråga dem. Fast å andra sidan kan jag kolla i Gyllenstens memoarer Minnen, bara minnen om hustrun hette Inga-Lisa. När jag betalar boken frågar jag efter Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, som jag inte kunnat hitta i de egna hyllorna. Får veta att den har en viss efterfrågan, men att den är ganska sällsynt på antikvariat.
Jag kliver på tunnelbanan vid Centralen. När tåget stannar vid nästa hållplats, Hötorget, ser jag ett bekant ansikte utanför, det är Barbro W. Hon är en smula exalterad, liksom jag är, över sammanträffandet – inte minst eftersom vi haft lite mejlkorrespondens de senaste dagarna (om Karlfeldt). Ännu mer förbluffad blir hon när jag berättar om Linjer, som jag visar för henne utan att säga något. Barbro kommenterar att boken är osprättad och säger spontant att dedikationen med all sannolikhet är avsedd för Inga-Lisa Gyllensten.
Lustiga tillfälligheter som en Strindberg skulle gjort mycket av.
När jag kommer hem läser jag först av allt Olof Lagercrantz julaftonstext från 1962, finner att han använder det egna perspektivet och det luriga lilla ”jag” på tok för mycket. Inte ett av Olof Lagercrantz mer omistliga bidrag till eftervärlden.
Igår besökte jag Ryös antikvariat och köpte ett inbundet exemplar av Den pågående skapelsen, Olof Lagercrantz studie, publicerad 1966, av Nelly Sachs liv och diktning. Jag gör detta köp delvis i en kringgående rörelse, eftersom jag inte kunde besluta mig för hur jag skulle göra med Linjer. Problemet är att den var osprättad och att jag känner en rent fysik ovilja inför att sprätta.
Gjorde inte Inga-Lisa Gyllensten det, varför ska jag göra det? Situationen fick en lösning genom att jag kunde glänta på bladen och läsa ganska obehindrat utan att sprätta – om jag bara var varsam och stod ut med lite besvär. Det kändes riktigt att läsa poesi på det viset. Orden får leva sitt liv utan att någon tränger sig på och bråkar med dem. När jag läst klart återgår de till sin törnrosasömn.
Det är nu jag upptäcker att den första dikten faktiskt är framsprättad. Inga-Lisa fick kanske nog efter ”Tröst för min älskling”, och sedan blev det inte mer. Hon kan inte klandras, det är en balansgång på gränsen till pekoral mest hela tiden, och då är jag snäll i mitt omdöme. Rimmen är ganska bedrövliga, för att nämna en sak. När jag läser högt för hustrun säger hon ungefär att hon kunde gjort det lika bra själv: ”borgsorg”, ”tagg-slagg”, ”dropp-hopp”, ”bröst-tröst”, ”slut-ut”.
Den uppgörelse med natur- och fågellyriken som utlovades i Ett år på sextiotalet (s 91 f) finns huvudsakligen i tre dikter – ”Jag säljer ut” med fågelnamn utskrivna baklänges: apiv, vops och nedna; ”En fågel behåller jag (duvan)”, samt ”Mina gamla fåglar”, med raderna ”Mina gamla fåglar – flyg!, Jag återskänker er friheten.”
Diktaren blir här en domptör av naturen, en allsmäktig, anspråksfull namngivare och härskare över fångenskap och frihet. Efter ett par genomläsningar växer en känsla av obehag, av att en förvuxen egocentrisk gymnasist utan omdöme skrivit eländet.
I övrigt är det klent med ’uppgörelserna’. Fortfarande finns där mycket natur, mycket död, diverse gravar och kyrkogårdar, exempelvis i dikten ”Samtal i januari”, där en dödgrävare tar sig ett bloss i en uppgrävd grav. Det är sådant, sådana teman och poetiska bilder som Olof Lagercrantz ännu vid drygt femtio års ålder rördes av.
En dikt i Linjer, ”Moralisten”, är en ren niddikt och handlar (enligt Olof Lagercrantz själv) om Herbert Tingsten. (Ett år på sextiotalet, s 58).
Har nu läst Den pågående skapelsen och av citaten att döma, med Linjer i färskt minne, kan jag lugnt påstå att Sachs var en betydligt större diktare än Olof Lagercrantz.
Hans distanslösa och valhänta uppgörelse med den tidigare, likaså valhänta diktningen, ter sig snabbt ännu blekare.
Varför tyckte Olof Lagercrantz att ”uppgörelsen” var nödvändig?
Själv skriver han i Ett år på sextiotalet, att dikterna i Linjer kom till medan hustrun Martina väntade deras femte och sista barn, våren 1962. Utan att ha någon grund för saken, tror jag mig förstå de blandade känslor av glädje och lätt chockblandad förväntan som Olof Lagercrantz hyste inför ett sladdbarn, när han själv passerat femtio. Att en diktsamling i det skedet tränger sig fram ur hans skaparhjärna, en diktsamling som dessutom är en uppgörelse med det gamla – känns inte svårt att begripa, bara mänskligt. Men bra är den ändå inte.
Berättelsen om Nelly Sachs liv är fascinerande, och tveklöst är hennes diktning värd den lilla studie som Olof Lagercrantz presenterar, ett alster på runt åttio tryckta sidor.
Kanske anser många också idag att Sachs är värd det Nobelpris i litteratur som hon fick 1966 (delat med israelen Samuel Agnon). Personligen kan jag endast pressa fram några åsikter av lätt vikt i frågan, mina kunskaper är inte tillräckliga. Jag tycker mer om Nelly Sachs än om Erik Axel Karlfeldt, därför har jag också en mer positiv inställning till Olof Lagercrantz studie av Sachs. Men, om jag helt orättvist jämför det jag läst av Sachs med Harry Martinsons Aniara, det verk för vilket det brukar sägas att han fick ett (också delat) Nobelpris, åtta år senare – så fördrar jag Martinson. Utan tvekan.
Olof Lagercrantz intresse för Nelly Sachs författarskap var ett litteraturstrategiskt lyckokast – precis när han skrivit sin studie och fått den publicerad, tilldelades hon Nobelpriset. Det är den form av tajming som författare och förläggare oftast bara kan drömma om.
För Olof Lagercrantz är Sachs inte enbart ett intressant föremål på ett objektglas – han skriver profeterande att ”En gång kommer hennes plats i världslyriken att vara självklar” och att ”På lyrikens himmel kommer stjärnbilden Nelly Sachs ej att saknas.” (Den pågående skapelsen, s 83).
När Olof Lagercrantz skriver detta vet han inte att Sachs just är på väg att bli Nobelpristagare. När jag skriver dessa rader vet vi möjligen mer om hur det blev med Nelly Sachs plats på lyrikens stjärnhimmel. En försiktig kommentar måste bli, att nästan ett halvsekel senare är det lyriska ljusets kraft betydligt svagare, och de uppskattande orden om de poetiska bildernas strålkraft har ersatts av det faktum att Nelly Sachs krasst kommit att inordnas under rubriken Exilförfattare.
Kanske är en sådan förskjutning rättvis, kanske är det rentav omöjligt att tala om det ena utan det andra. Olof Lagercrantz lyfter fram den omständigheten att det var exilen, det judiska arvet och smärtan efter det lidande som orsakats det judiska folket, som i själva verket var den förlösande faktorn när det gällde den poetiska kvalitén hos Sachs. Dessvärre påstår Olof Lagercrantz (som vanligt, tyvärr) mer än han visar, vilket är beklagligt eftersom jag är övertygad om att hans tes skulle kunna göras riktigt intressant. Hela framställningen skulle också, rent allmänt, vinna på lite mer distans och struktur – och fler citat. Nu blir det alltför mycket tillbedjan, precis som med Karlfeldt.
En annan sak är att Olof Lagercrantz gör sig skyldig till en stor och en lite mindre dumhet. Den första är att han skriver om ”den judiska kyrkogården” (Den pågående skapelsen, s 43) vilket är pinsamt för en person som vistats så mycket i kyrkogårdars närhet och som visar många exempel på beundran inför judisk kultur. Några judiska kyrkogårdar finns inte. Judar har inga kyrkor, judar har synagogor.
Man brukar tala om judiska begravningsplatser.
Den andra, möjligen lite mindre missen, är när Olof Lagercrantz skriver att folkmordet på judarna började 1933 (Den pågående skapelsen, s 97). Så kan man bara säga med anspråk på en viss poetisk riktighet, eftersom det nationalsocialistiska partiet kom till makten i Tyskland detta år. Själva folkmordet måste rent sakligt förläggas till tiden för anordnandet av uppsamlingsplatser/koncentrationsläger och planerandet av massavrättningar, vilket skedde som tidigast efter kristallnatten i november 1938. Nazisternas industriella mördande, med gaskamrar och krematorier (vilket också drabbade många ickejudar), det som eftervärlden förknippar med den gängse bilden av koncentrationslägren, startade egentligen som ett resultat av den så kallade Wannsee-konferensen 20 januari 1942. Det var då som Heydrich, Eichmann med flera drog upp riktlinjerna för hur den ”slutgiltiga lösningen av judefrågan” skulle gestaltas i praktiken.
Olof Lagercrantz är ofta onödigt slarvig med fakta i detaljerna, man måste fråga sig om han är okunnig eller ointresserad.
Olof Lagercrantz hade för vana att kommentera och bedöma Nobelpristagarna i litteratur. Det skedde varje år. Pristagarna recenserades tämligen oblygt efter en skala som för eftervärlden inte alltid är lätt att begripa. En sak är dock säker – i Olof Lagercrantz värld hade lyriker alltid ett försprång.
Exakt vilka faktorer som spelade in är gåtfullt, exempelvis när han i Dagens Nyheter 18 oktober 1957 (Vårt sekel är reserverat åt lögnen, s 102 ff), kommenterade det årets Nobelpristagare, Albert Camus. Denne franskalgeriske prosaist är ”rapp i tungan som en försvarsadvokat, inte mer lyrisk än ett klippblock i Sahara”.
Det olyckliga i Olof Lagercrantz kommentarer är inte bara att han nedvärderar Camus i en rad klatschiga formuleringar, utan att han i samma text sätter det föregående årets Nobelpristagare, lyrikern Jiménez, betydligt högre: ”Ingen kan tveka om att Jiménez är en stor diktare, men många måste tveka om att tilldela Camus detta epitet.”
Efter lite svepande jämförelser i övrigt, diverse resoneranden om bedömningsgrunder och påståendet att ”de som menar att tycke och smak inte ska diskuteras görs av de som saknar bäggedera”, avlossar Olof Lagercrantz formidabla bredsidor mot Camus, och indirekt även mot Nobelkommittén:
”Camus idéer är inte många och inte mycket intressanta. Värre är att han som diktare (här använt i vidare mening, min anm) saknar djupare intresse, att hans fantasikraft är liten och förtorkad, att han, möjligen med undantag för Främlingen, inte åstadkommit annat än andrarangsarbeten, att ord som fäsör, litterär societetspräst vill tränga sig på den som skriver om honom.”
Idag, drygt femtio år efter att dessa ord gick i tryck, är det väldigt få människor som minns och läser Juan Ramón Jiménez. Samtidigt lever Albert Camus författarskap vidare, hans verk Främlingen trycks ständigt i nya upplagor på en mängd språk. Nästan likadant förhåller det sig med Pesten. Nu är naturligtvis inte popularitet en avgörande värdemätare i litterära sammanhang, men i de fall det handlar om inbördes bedömning Nobelpristagare emellan måste man ändå säga att avfärdandet av Camus känns både omdömeslöst och på flera sätt direkt felaktigt.
Har nu läst Ett år på sextiotalet en andra gång, den här gången en snabbläsning. Boken är mycket lättare att uppskatta än memoarboken Min första krets, som tillkom knappt ett årtionde tidigare, i början av 1980-talet i stället för i slutet.
Varför tycker jag så?
Kanske är den enda orsaken till mitt spontana gillande en paradox – det faktum att Ett år på sextiotalet är mer tillrättalagd. Olof Lagercrantz förtiger mer, han visar mindre av sina sympatier och antipatier i diverse frågor, och därmed mindre av sitt rätta jag. När jag läser Min första krets har jag hela tiden en känsla av att Olof Lagercrantz säger mer än han tänkt sig, att han oavsiktligt visar upp en bild av sig själv och sin värld, som är betydligt mindre sympatisk än han avsett. Därmed blir Min första krets möjligen intressantare, men mindre sympatisk.
Ett år på sextiotalet är på ytan en mer sympatisk och tilltalande memoarbok – dock med den uppenbara risken, ur Olof Lagercrantz perspektiv – att fasaden kan rämna. Och då tänker jag bland annat på små underligheter såsom det felaktiga påståendet om blixtförälskelsen i Martina Ruin: ”Martina och jag träffades i början av november 1939 då hon var arton. Vi tyckte strax vi hörde samman. Som på skämt bestämde vi vår förlovningsdag till den 30 november, Karl XII:s dödsdag.” /.../ ”Strax efter det vi gift oss, 31 december 1939, for vi båda norrut.” (Ett år på sextiotalet, s 12 f).
Romansen må ha varit snabb och omskakande, men de tu hade träffats före början av november 1939, vilket bland annat beskrivs av svågern Olof Ruin (Vårt behov av Olof, s 183).
Olof Lagercrantz besökte ofta Finland under 1930-talet, anledningen var en flerårig förbindelse som han hade med en kvinna som bodde i Helsingfors. Olof Lagercrantz beundrade filosofen Hans Ruin, far till Martina och Olof, och förekom i deras hem under sina vistelser i Helsingfors. Romansen med Martina Ruin gick inte från ett första möte till förlovning och äktenskap på mindre än två månader. Hur kan Olof Lagercrantz påstå det?
På några ställen i Ett år på sextiotalet är han elak och raljerande om Herbert Tingsten, jag har redan nämnt niddikten i Linjer – som han öppet medger var just en niddikt. Olof Lagercrantz fortsätter (Ett år på sextiotalet, s 53 ff) också att leverera nedsättande omdömen om Tingstens fysiska företräden och karaktärsegenskaper. Tingsten var förfärligt opraktisk, får vi återigen veta. Han var klumpig, hade dåligt lokalsinne, var ointresserad av djur och natur, var pompös, inbilsk, osv.
I det hela skapar Olof Lagercrantz oprecisa angrepp problem för honom själv. Hans egen trovärdighet vad gäller perspektiv och omdöme tar stryk. På sidan 56 återger han den uppräkning som Tingsten stoltserade med efter att han avgått. Tingsten hade skrivit 1.272 ledare, 337 underledare, 474 mellanstick, 881 kulturartiklar och recensioner. Årligen läste han som mest 210 böcker.
”Du vill hellre få anseende för vitalitet än begåvning”, påstår Olof Lagercrantz att han sagt till Tingsten och därmed, mer än antyder att han tycker Tingstens stoltserande med siffror och mätbar prestation, var utomordentligt löjlig.
Men, en bit längre fram skryter Olof Lagercrantz själv med att ha lämnat efter sig ”176 tjocka pärmar med min korrespondens 1951 till 1975. Ingen i tidningens historia kan som brevskrivare mäta sig med mig.” (Ett år på sextiotalet, s 79).
I Ett år på sextiotalet finner man inte ett ord om det minst sagt omvälvande rabalder som uppstod kring 1974 års Nobelpris i litteratur. Detta skeende, av central betydelse, berörs endast indirekt i det att Lars Gyllenstens angrepp på Olof Lagercrantz återges.
Gyllensten anklagade Olof Lagercrantz för att ha legat bakom den hets som förmörkade Harry Martinsons sista år, får vi veta, och förde honom till självmord – i enlighet med det som jag tidigare beskrivit.
Eftersom Olof Lagercrantz inte ger någon bakgrund till Gyllenstens ord, annat än att de grundade sig i den falska anklagelsen om hetsjakten på Martinson, framställer han sig själv som höjd över varje misstanke. Den som skuggan faller över är Gyllensten, vars tidigare vänskap med Olof Lagercrantz gör att han blir en svikare, en judasgestalt. Här borde även den som inget mer vet om historien bakom detta bli undrande – eller i vart fall nyfiken. Hur kom det sig att Gyllensten plötsligt tycks ha blivit så fullständigt snurrig?
Det känns verkligen som om Olof Lagercrantz upplägg måste mynna ut i denna fråga och därtill ge någon form av svar. Men icke.
För tydlighetens skull återger jag här Olof Lagercrantz text i viss längd.
”Men blodiga avrättningar som gick på det centrala förekom. Lars Gyllensten, som en gång var min vän och en viktig skribent i Dagens Nyheter, stod för den hemskaste.
Efter Harry Martinsons död – då hade jag slutat på DN – utpekade Gyllensten mig som ledare av en hets- och smädeskampanj mot diktaren som därav drivits i döden. Gyllensten skrev ”Med kattaktig kelsjukhet smickrar han sina ’vänner’, spinner av ömsinthet, överflödar av beröm, vittnar gärna om sin ridderlighet och väntrohet i essäer och böcker, för att sedan, kattaktigt, klösa så illa han förmår, med grym instinkt måttande mot pulsen där den bultar, mot ögat där det blänker. Så har Martinson behandlats och Eyvind Johnson – men också Erik Lindegren, medan han ännu levde, och Herbert Tingsten, ’vänner’ inför vilka Lagercrantz excellerade i att betyga sin beundran och tillgivenhet.”
Enligt Olof Lagercrantz finns en fortsättning i Gyllenstens angrepp, som ströks inför publiceringen. Denna påstått existerande text, samt påståendet att tidningens ansvarige utgivare ifrågasatte om det kunde leda till åtal, har jag av naturliga skäl inte kunnat kontrollera:
”Gyllensten fortsatte karakteristiken genom att skriva: ’Några vill försvara Lagercrantz med att han inte skulle vara alldeles tillräknelig, obalanserad, disparat.’ En sådan tanke avvisar dock Gyllensten och liknar mig vid ’bodbetjänten som ideligen räknade fel när det gällde att växla pengar. Han försvarade sig med att han inte kunde räkna. När man då påpekade att han alltid räknade fel till andras nackdel men aldrig till hans egen svarade han att så dålig på att räkna var han inte att han själv skulle förlora på kuppen.’ Gyllensten slår fast: ’Så otillräknelig har aldrig Olof Lagercrantz varit att han inte skulle kunna göra karriär mot en av de högst avlönade och inflytelserika statusställningarna i svenskt kulturliv – chefredaktörskapet för ’vår största morgontidning’. Detta avsnitt – otillräckligheten och bodbetjänten – ströks dock inför publiceringen. Det var i Dagens Nyheter artikeln infördes och tidningens ansvarige utgivare ifrågasatte om det kunde leda till åtal.” (Ett år på sextiotalet, s 17 f).
Att bli liknad vid en korrupt bodbetjänt (om det nu är sant att Gyllensten gjorde det) måste ha varit svårt för Olof Lagercrantz.
För överskådlighetens skull väljer jag att här återge, också i viss längd, ett citat ur den år 2000 utgivna memoarboken Minnen, bara minnen i vilken Lars Gyllensten något vidgar perspektivet. Längre fram kommer jag att lite mer i detalj beröra de avgörande viktiga händelser som omedelbart uppstod kring Nobelpriset i litteratur 1974 – och de vittförgrenade händelsekedjor som därefter följde.
Poängen här är att Lars Gyllensten, akademiledamot och författare men också läkare (professor i medicin), med egna ögon såg hur ångesten sargade Harry Martinson. Med utgångspunkt i Harry Martinsons tragiska självmord skriver han:
”Vad jag upplevde i detta sammanhang gav mig en oförgätlig, hemsk bild av mänsklig ondska och gemenhet. Jag såg Olof Lagercrantz som primus motor i hetsningen som drabbade Eyvind Johnson och Harry Martinson. Genom sin position i den stora tidningen och genom den auktoritet som detta skänkte honom fick hans medverkan i ligistdåden en särskild tyngd. Hans ’omvärderingar’ hade tidigt yttrat sig också i vad han skrivit om Harry Martinson. Efter en premiär av Aniara i Tyskland skrev Lagercrantz försmädligt att Martinson hade varit där och inhöstat det bifall som, enligt Lagercrantz, egentligen tillkom (kompositörerna, min anm) Erik Lindegren och Karl-Birger Blomdahl. Med stödet i förföljelsen av Harry Martinson kulminerade Lagercrantz omvärderingar – som särskilt riktade sig mot sådana som hade skänkt honom mycket, och som han därför aldrig kunde förlåta.
Harry Martinsons öde gjorde mig djupt upprörd och jag publicerade en vidräkning i Dagens Nyheter med Olof Lagercrantz. Jag skildrade honom som en katt, som kelar och smeker till en början, för att omsider klösa och måtta mot det ömtåligaste, mot ögat där det blänker och mot pulsen där den slår. Olof Lagercrantz har senare beklagat sig över vad jag skrev – och har fått flera av ’kulturarbetarna’ i Dagens Nyheters redaktion till sitt stöd. Jag är numera inte persona grata i DN:s kulturredaktion, medan Lagercrantz utmålas panegyriskt som den store publicisten och försvararen av pressens oberoende och frihet. Då svarade han mig med en motartikel. I denna tillskrev han mig en inte mänsklig vrede, inte mänsklig upprördhet över den grymhet som Harry Martinson drabbats av. Han utbredde sig över att jag som Akademisekreterare var indignerad över ett anfall på Svenska Akademien. Det gällde, enligt Olof Lagercrantz, inte medkänsla och medlidande utan prestige och glamour.
Olof Lagercrantz är ett praktexempel på den personlighetstyp som psykiatrikern Henrik Sjöberg kallade den subsolida personlighetstypen. En sådan människa saknar egentlig egen substans. Han känner känsligt hur omgivningen reagerar på hans egna utspel, han tar färg av omgivningen, han väljer det sätt att framträda som bäst gagnar honom, eller smittas av det. Han är charmören och hysterikern – lycklig och framgångsrik så länge han förmår tändas av det psykologiska klimat som omger honom. Men han är ombytlig, som en kameleont, reagerar känsligt och följsamt på ledande opinioner och suger dem in i sig. Han är djupt, kattlikt opålitlig – kan i nästa stund svika dem som han nyss smickrat och bekänt sin vänskap eller beundran för, dem som har gagnat honom. Han fascineras av sin egen spegelbild, så som han förstår att möta den i medmänniskorna som omger honom – nota bene: dem som han kan ha nytta av, och så länge han har nytta av dem.” (Minnen, bara minnen, s 274 f).
Det står naturligtvis varje memoarförfattare fritt att ta med och att utelämna, att vrida händelser och sätta dem i önskvärt ljus – det gäller för Olof Lagercrantz liksom för Lars Gyllensten. Som läsare kan man granska vissa konkreta sakpåståenden, det är ofta enkelt. Med känslor och påstådda motiv är det omvänt – oftast väldigt svårt. Vem som helst kan påstå att han eller hon kände på ett visst sätt i en viss situation, och även om annat framkommer har författaren ett överläge, ett tolkningsföreträde.
I de citat jag visar ovan, tillskriver både Lagercrantz och Gyllensten varandra såsom motparter, åsikter och känslor. Gyllensten skriver att han är upprörd över behandlingen av Martinson, och det verkar sakligt och rimligt. Han skriver också, utifrån något slags perspektiv av medicinskt sakkunskap, en del om Lagercrantz motiv – som närmast går tillbaka på dennes personlighet.
Lagercrantz å andra sidan, refererar påhoppet från Gyllensten som grundlöst – dock utan att någon bakgrund eller förklaring ges i Ett år på sextiotalet. Lagercrantz tar på sig rollen som offer för egen del och tillskriver Gyllenstens känslor helt andra motiv än de som denne uppgett.
Det är klart att den ene hade mer rätt i sak än den andre – men i hur hög grad?
Under alla omständigheter är det en smula märkligt, minst sagt, att Olof Lagercrantz inte tar tillfället i akt och skriver något om hans egen syn på bakgrunden till Gyllenstens angrepp.
De enda förklaringar som ges i Ett år på sextiotalet handlar om att det brukade blåsa hårt kring Dagens Nyheter i allmänhet och i synnerhet kring Olof Lagercrantz såsom chefredaktör. På det sätt som Gyllenstens inlägg presenteras, mer än antyds något knepigt och svekfullt i den tidigare vännens fullständigt ogrundade och omotiverade angrepp. Varför gjorde inte Olof Lagercrantz mer av denna centrala fråga?
Kunde han inte eller ville han inte? Tyckte han att avfärdandet, tillsammans med kulturredaktionens uppslutning, räckte? I ganska hög grad kan man konstatera, några decennier efteråt, att många personer nöjde sig med Olof Lagercrantz ord i saken – och blint slöt upp bakom honom.
Att framställa sig som en person under ständig och tärande press, och skildra känslomässiga kval i både den ena och den andra riktningen, ger naturligtvis ett mått av sympati. Det är grepp som Olof Lagercrantz ständigt nyttjar.
När Olof Lagercrantz skriver om diskussionerna med Herbert Tingsten, ger han dock både Tingsten och sig själv något överraskande roller:
”Ofta for jag ut i okvädningsord mot Herbert som jag ångrade. Han hade så lätt till vreden men vreden hos honom liknade en kraftig nysning. Prosit! Så var det över. Hos mig satt vreden djupare och skakade mig.” (Ett år på sextiotalet, s 111).
Något stämmer dåligt här.
Om Olof Lagercrantz far ut i okvädningsord, borde det bero på att han blivit arg – men om han strax ångrar sig kan vreden knappast sitta ”djupare” och skaka honom, vilket han också påstår – i samma stycke. Och var finns för övrigt denna ånger när Olof Lagercrantz i skrift långt efter Tingstens avgång och död, fortsätter att angripa honom?
Bilden som han själv ger av sina karaktärsegenskaper i detta blir öppet motsägelsefull. Ekvationen går inte ihop, men jag skulle inte uppehållit mig länge vid detta om jag inte har ett annat vittnesmål om Olof Lagercrantz vrede i bakhuvudet.
Det är uppenbarligen så att en memoartext i egen sak måste kunna ifrågasättas, närmast som rutin. På ett annat sätt förhåller det sig med iakttagelser utifrån, gjorda av neutrala iakttagare. Ännu mer trovärdighet tillförs när det handlar om vittnesmål från personer som tvärtemot deras motiv blottlägger vissa mindre smickrande karaktärsdrag.
Ett sådant exempel tillhandahålls av Per Wästberg, på temat vrede, i vänboken Vårt behov av Olof. Per Wästberg blir här kanhända ett sanningsvittne i den meningen att en tittglugg in i Olof Lagercrantz själsliga mekanismer tillhandahålls:
”Olof tog med mig på sitt sista styrelsemöte då han önskade att DN förbleve en tidning utan bindningar och vände sig mot diversifieringen och ägandet av andra bolag – något som idag är legio. Han slutade sitt anförande med att rasande dunka med näven i bordet och avtåga inför Abbes och Gerhards (båda Bonnier, min anm) och Gustaf Douglas blickar. Efteråt fann jag honom i väntrummet, lugnt läsande Expressen. ’Jag ville bara lära dig hur dom ska tass’, sa han.” (Vårt behov av Olof, s 243).
Så mycket för den djupa vredens längd och äkthet.
Per Wästberg skriver också något annat som gör mig lite förbryllad:
”När jag 1976 efterträdde Olof som chefredaktör på DN gjorde han föga för att sätta mig in i verksamheten. Han drog sin färde, medförande vartenda brev och kontrakt.” (Vårt behov av Olof, s 242).
Vartenda? Kanske hade Wästberg inte koll på det som Olof Lagercrantz påstod sig lämna i Dagens Nyheters arkiv: ”176 tjocka pärmar med min korrespondens 1951 till 1975.” (Ett år på sextiotalet, s 79).
Båda kan inte ha rätt.
En gråtrist dag med grått väder. Vi utlovas klarnande skyar och något stigande dagstemperaturer. Höstkänning på morgonen.
Vaknade tidigt med en diffus ångest som tar vid där den slutade igår.
Det hela handlar om en känsla av otillräcklighet. Om man tänker i ett större samhällsperspektiv och gärna utgår från det 1960-tal som jag nu kommit in på, så är det svårt att föreställa sig vilken bana utvecklingen i Sverige hade tagit om inte Olof Lagercrantz funnits. Hans envisa näbbande utifrån diverse mer eller mindre begripliga synvinklar, utgjorde grus i skon – både hos dem man beklagar och inte beklagar.
Hur skulle det gått om inte den outtröttlige Olof Lagercrantz råkat vara rätt man på rätt plats när det gällde att smuggla ut och offentliggöra Alexander Solzjenitsyns brev? Hur skulle det gått om inte Olof Lagercrantz ganska tidigt själv levererade, och skapade utrymme åt, fördömanden av USA:s krig i Vietnam och Indokina?
Kanske kommer jag, om och när summeringen stundar, att ha en mer överseende syn på diverse dumheter i smått som stort? Det positiva kanske överväger. Jag vet inte idag.
En portion ödmjukhet inför livets komplexitet är inget dåligt bagage på människans vandring mot död och glömska – hyggliga människor med vällovliga avsikter gör ibland stor skada, medan en person med grumliga och egoistiska motiv kan utföra handlingar som av eftervärlden betraktas som de största välgärningar.
Har nu äntligen hunnit läsa Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, som huvudsakligen utspelar sig för precis hundra år sedan. Den lilla iakttagelse jag gjorde och noterade i maj handlade om Olof Lagercrantz Dagbok (s 78-79) och Tingstens När skymningen faller på (s 104-105). Båda nämner den episod med en nattlig supé bestående av revbensspjäll och vin från Sauternes. Enligt Olof Lagercrantz är det Lydia Stille och hennes älskade Arvid Stjärnblom som intar supén. Tingsten påstår däremot att Lydia till sällskap har ”vegetarianen Maria von Platen”.
Här har Olof Lagercrantz rätt. Tingsten har fel.
Jag vet inte varifrån Tingsten fått Maria von Platen – kanske från någon annan text som Söderberg skrivit, den saken har jag inte följt upp. Misstaget är under alla omständighet både grovt och märkligt.
Inte blir Tingstens sak bättre av att han lite svepande skriver att han nyligen gjort en omläsning av samtliga verk av Hjalmar Söderberg och bland annat funnit skäl att kritisera, på gränsen till omvärdera, Den allvarsamma leken.
Tingstens trovärdighet tar betydande skada av missen med Maria von Platen. Men vid närgången läsning av de tre textavsnitten går inte heller Olof Lagercrantz fri från kritik. Långt ifrån. Han skriver (svepande, pompöst och ganska likt Tingsten) att han tänkt att någon gång ”skriva en lärd uppsats om maten i litteraturen”.
Vidare påstår han, när det gäller den nattliga supén, att:
”Det stötande var inte maten och vinet i sig själva, ty även älskande kan ha rätt att äta. Det värsta var att de steg upp ur sängen för att sätta sig till bords och att hon lånade honom sin badkappa och själv svepte sin päls över nattlinnet. Att äta blev en del av kärleksnatten, och man har anledning misstänka att författaren räknade ätandet och drickandet till samma sorts njutningar som dem den sinnliga kärleken bjuder. Sådant går inte an. Man får inte älska och äta på samma gång.”
Nähä?, undrar man, något förbluffad över de skämtsamt (?) moraliserande pekpinnarna.
Vilket kärlekspar i Arvid och Lydias situation känner inte igen sig i att efter älskog och dåsande, ha stigit upp för att ta sig något att äta och dricka? Här måste man ställa sig frågande inför Olof Lagercrantz bristande insikt i kärleksnätters skeenden och koreografi samt inte minst – den märkligt fördömande tonen gentemot Söderbergs text.
Lagercrantz har också fel i sak när han skriver att de steg upp och satte sig till bords för att äta, att Arvid lånat Lydias badkappa och att hon tog pälsen över nattlinnet.
Söderberg skriver (Den allvarsamma leken, s 142 f) att Lydia kliver upp då klockan är halv ett, sveper om sig ”en morgonkappa” och ”efter en stund hade hon dukat upp smör och bröd och kallt revbensspjäll och ännu mera.” Det står inget om Arvid klädsel – eller ens att de sitter till bords, även om man nog kan göra ett sådant antagande.
Slut på supén. Arvid och Lydia pratar litet, går sedan åter till sängs. De vaknar till igen när klockan ”närmade sig fem”. Lydia föreslår nu att de ska sitta uppe en stund vid fönstret och titta på stjärnorna, hon ”lånade honom en badkappa. Själv svepte hon in sig i sin aftonpäls.”
Det är alltså inte så att Arvid lånade badkappan när de skulle inta sin lilla supé. Hur han var klädd (eller inte) den gången får vi inte veta. När Olof Lagercrantz påstår att Lydia ”själv svepte sin päls över nattlinnet”, är nattlinnet en konstruktion i Olof Lagercrantz tankevärld – som återigen pekar i moraliserande riktning.
Hos Söderberg finns inga nattlinnen. Jag tror snarare att Söderberg tänkte sig att läsaren skulle förstå att Arvid var naken under badkappan och Lydia likaså, under pälsen. Sammantaget är Söderberg den av de tre som visar störst prov på förståelse för både nattliga supéer och älskogsnätters olika situationer och möjligheter.
Hur är det då med maten? Den något udda kombinationen av söt Sauternes och kallt revbensspjäll, som ”bör vara prövande även för mera robusta konsumenter” (När skymningen faller på, s 105) blir en smula mer begriplig eftersom det framgår i romanen att vinet och maten inte införskaffats vid samma tillfälle, till Lydias hushåll. Vinet var en tidigare gåva från Arvid, revbensspjällen och ”ännu mera” tycks komma från Lydias skafferi och är naturligtvis färskvaror på ett annat sätt än vinet. Kombinationen har alltså en karaktär av slumpmässighet och att ’man tager vad man hafver’ och själva måltidens något skorrande komposition blir snarast ett tecken på att den är underordnad de älskandes övriga förehavanden.
Ännu ett poäng till Hjalmar Söderberg, fortfarande noll till Olof Lagercrantz och noll till Herbert Tingsten.
För övrigt måste jag rikta kritik mot min tidigare läsning, den jag redovisade i maj.
Nu när jag är bättre bekant med alla tre texterna, kan jag bara konstatera att Olof Lagercrantz gör en poäng av att han tycker kombinationen Sauternes/revbensspjäll är mindre stötande än att de älskande går upp för att äta under en kärleksnatt. I själva verket refererar han till att den gamle litteraturhistorikern Fredrik Böök ”och jag förmodar många med honom” upprördes över den kulinariska kombinationen, men kommer själv direkt in på kritiken mot det han anser är Söderbergs bristande förståelse för att kärlek och mat bör hållas isär.
Vad säger man om ganska så självbelåtna författare som skjuter från höften? Vad kan man tänka om redaktörer och andra förlagsmänniskor som inte kollar fakta, och påpekar stolligheterna för sina författare? Det är inte precis något avancerat detektivarbete jag utförde när jag bemödade mig om att faktiskt läsa Den allvarsamma leken, knappt tvåhundrafemtio sidor i en lättläst roman.
För två dagar sedan, den 28 augusti, skrev Arne Melberg en understreckare i Svenska Dagbladet med titeln ”Ny litteratur passar inte in i gamla genrer”. Arne Melberg är en litteraturvetare som jag aldrig träffat, men känner stor aktning inför. Essäboken om Montaigne och essäkonsten läser jag gärna om vid tillfälle, under tiden missar jag inga av Melbergs understreckare.
Nu skrev Melberg refererande om den lilla debatt kring litteraritet som han själv deltar i. Han kör tack och lov inte fram några egna käpphästar, man förstår ändå att han tillhör de som vill sätta frågetecken kring en snäv gränsdragning mellan det man kan kalla för skönlitteratur och det som ofta kallas för sakprosa. Det finns en indelning som förutsätter att sakprosan är ”den verklighetsorienterade litteratur som håller sig till fakta” medan skönlitteraturen har ett ’indirekt förhållande till verkligheten’. Som Melberg framhåller fungerar inte denna gränsdragning, det sker en sammanblandning av dessa genrer inte bara händelsevis, utan många gånger som ett medvetet grepp.
Det är en vanlig litterär och konstnärlig strategi. Jag ska inte vidare fördjupa mig i detta forskningsfält. I stället ska jag ta ett parallellspår och styra in på självbiografiska texter. Melberg berör möjligen dessa på något annat ställe, jag vill bara konstatera att den idealiska självbiografin borde tillhöra den mest knastertorra sakprosan. Men sådana får man leta förgäves efter i bokutgivningen.
Det som intresserar läsarna och motiverar förläggarna är de spännande, personliga perspektiven, de subjektiva omdömena – färgen, smaken och luften i berättelserna. Lockelsen ligger i kroppsvätskor, ondska och skandaler, gärna med en känd avsändare. Därmed sagt att självbiografierna står med minst ett ben inne på det skönlitterära området, något man kanhända gör så fort man som skribent bemödar sig om att skriva på ett tillgängligt vis. Men, i de fall författaren tänjer alltför generöst (eller över huvud taget) med sanningen, kan man undra om inte hemvisten helt och hållet är i denna genre. Det är ju så att man då inte ens har ambitionen att som Eyvind Johnson uttryckte sin romanstrategi – ungefär att ’ljuga sig fram till sanningen’.
Nej, här handlar det oftare om att framställa något som sant som inte är det, att odla en bild, att vårda myter.
Litet utdrag ur mina anteckningar från mars:
Homogenitet – frågan om hur solidarisk författaren är med sitt förflutna. Visar hon eller han sin tarvlighet, sina felaktiga tankegångar, blottar sina svagheter? Om svaret är ja, sker det i så fall utan falsk blygsamhet och utan eller med självbelåtenhet och duktighet? Hur ska ens en mild ironisk distans tolkas? Eller frånvaron av minsta milda ironiska distans? Hur ska man förhålla sig till en författare som i någon central betydelse faktiskt påstår att han 1982 är homogen med killen från slutet av 1920-talet? På något sätt känns Merete Mazzarellas förvåning (se nedan) vid läsningen av sina gamla dagböcker som väldigt rimlig, uppriktig och sanningsenlig.
– Var och hur skedde de gradvisa förändringar i mitt inre som gör att jag idag tycker helt annorlunda i viktiga frågor, än jag uppenbarligen gjorde för fyrtio-femtio år sedan?
Frågan vi cirklar runt handlar om hur berättaren i självbiografiska texter förhåller sig till sig själv, det vill säga när han eller hon berättar om hur han eller hon tänkte och handlade i den förflutna tid som skildras.
Det handlar inte bara om enkla anspråk på sanning (att det och det, hände då eller då), utan om hur tankar och känslor förvrids, ändrar färg och smak – och i vilken grad berättaren visar sig vara medveten om det. Olof Lagercrantz i Min första krets (och i Dagbok) med sin distanslöshet till den unge Olof Lagercrantz som skildras, befinner sig mycket långt från den Merete Mazzarella som häpen ser sin egen utveckling – i en blixtbelysning som är oerhört mycket mer autentisk och trovärdig.
Hon har alltså läst sina dagböcker från tonåren och mött en strängt moraliserande ung kvinna som öser glödande fördömanden över den omoral som det innebar att en kusin fick dela sovrum med sin pojkvän. När hon nu möter denna strängt moraliserande, unga version av sig själv, blir hon helt förbluffad, känner inte igen sig men måste ändå göra det.
Kanske är det så att vi alla är omedvetna om hur tankar och känslor inte bara byter form och innehåll med tiden, utan hur åsikter långsamt glider över i sina motsatser, såsom det hade blivit för Mazzarella.