Oktober

Hämtade äldste sonen på scouterna i går kväll, lokalen ligger i hörnet av Kungsholms kyrkas kyrkogård, i sydöstra hörnet ner mot Hantverkargatan. Lokalen sägs ha varit stall till drottning Lovisa Ulrika. Varför hon nu hade ett stall där är för mig okänt.

Att bygganden använts som likhus, är en uppgift som tycks sannolik. På vinden är golven täckta av plåtar, som ska ha haft den funktionen att otäckheter som kunde komma ur kistorna inte trängde neråt i byggnaden. Tänker på Henrik VIII vars lik sägs ha stått framme i Westminster Abbey tills hundarna började slicka i sig orenheter som rann ur den.

Att ha ett likhus motiverades av praktiska skäl. Förr kunde man inte gräva gravar vintertid när marken var hård av tjälen, man hade inte heller konstgjorda kylrum. De frusna eller halvfrusna kropparna klarade sig skapligt under några månader om de låg i oeldade uthus eller på oisolerade vindar.

Hursomhelst, var jag tio minuter tidig vid hämtningen på kvällen. Under hela eftermiddagen hade det regnat ganska ihållande. Mot kvällen upphörde regnet och det var vindstilla, drygt tio plusgrader. Allt tycktes fortfarande genomblött, som vore landet nyss uppstiget ur en sjö – marken, träden och även luften. Belysningen på kyrkogården vilade i ett fuktigt stilla dis som var mycket effektfullt. Eftersom jag hade några minuter på mig gick jag runt i hörnet av kyrkogården och bara försökte vara en del i stämningen, i lugnet.

Ett halvt stenkast från scoutlokalen finns ett område på ett par hundra kvadratmeter som är iordninggjort för urnsättningar, ännu så länge bara nyttjat till en mindre del. En rad granitplattor, kanske femton centimeter i kvadrat, markerar platserna för askan, namnen står tydligt och enhetligt ingraverade på blanka metallbleck i rostfritt stål. Lille Carl Anderssons grav, han som aldrig blev mer än ett barn och dog härom året, pryds fortfarande av små leksaker och har ofta ett ljus som brinner. Några steg därifrån ligger askan efter Tore Wretman, den store kocken som förde den svenska husmanskosten in i den kulinariska historieskrivningen. Där har jag aldrig sett så mycket som en blomma.

Några stora gamla kastanjer – träden alltså – i gott skick behåller ännu löven men har släppt sina frukter över området med urnorna. De bruna frukterna, det man oftast kallar kastanjer, ligger blanka och halvhårda liksom utströdda över marken. Deras skal, som är betydligt mjukare, finns också där, märkligt fint tudelade. Det ser ut som om någon människa stått där och ägnat omsorg åt att fint dela skalen och få fram kastanjerna, bara för att sedan släppa alltsammans rakt ner på backen. Jag tar upp en av skalhalvorna, de är trevliga att känna på och hålla i. De doftar svagt och friskt på ett sätt som jag (okunnig i fråga om naturens processer) inte alls förknippar med hösten.

Läser lite när jag hinner och orkar i Per Olov Enquists Ett annat liv – känner mig otillräcklig. Brödskriverier tar tid och energi just nu. Jag brukar säga att de här uppdragen räcker bara till att betala lyset och skatten, inte mycket mer. När jag läser Enquists indignerade (och i grunden oförstående) skildring av teaterfolkets usla villkor i USA, känner jag igen mig.

Frågeställningarna kring självbiografiska texter har verkligen blivit ett tankespår som jag hamnar i gång på gång. Det ligger förstås i sakens natur när jag sysslar med Olof Lagercrantz, men jag hoppas ändå att jag inte nöter ut andras intresse. Läste häromdagen ett citat efter en självbiografisk presentation av David Carr, en baksidestext från boken The Night of the Gun, tror jag:

”If I said I was a fat thug who beat up women and sold bad coke, would you like my story? What if instead I wrote that I was a recovered addict who obtained sole custody of my twin girls, got us off welfare and raised them by myself, even though I had a little touch of cancer? Now we’re talkin. Both are equally true ...”

I själva verket skulle nog de flesta skribenter kunna erbjuda en dubbelbelysning. I vart fall en belysning från två helt olika håll, av sin egen livshistoria. Att helt fräckt lägga dessa möjligheter på bordet från början, blir att redan från första raden försöka pejla in svårigheten med att nå en enda sanning. Och samtidigt, som en paradox, faktiskt visa upp sanningar (i plural) som både underhåller fantasin och alls inte saknar biografiskt värde.

Varför har inte fler kommit på detta?

Sätter med blandade känslor upp The Night of the Gun på läslistan. Jag vill läsa, men vet inte vad jag orkar och hinner.

För någon månad sedan läste jag om en litteraturvetare som gjorde skillnad mellan självbiografiska texter och självporträtterande texter. Också ett intressant perspektiv att arbeta med. Men det låter förmodligen enklare än det är.

Jag vet att jag tidigare snuddat vid en slutsats om att man med stigande ålder kan hoppas på ett växande mått av ödmjukhet inför livet och medmänniskorna. Det kunde vara en tanke hämtad ur vilken simpel lifestyle-rådgivningstext som helst – jag är väl medveten om den saken.

Kopplat till detta infinner sig ofta en sorts uppriktig förvåning – inte så sällan, faktiskt.

Min morbror som avled i somras och urnsattes i september, har så här postumt lämnat efter sig en gåta. Han var revisor ”av kommerskollegium godkänd” och var även civilekonom ”på riktigt” från ärevördiga Handelshögskolan i Stockholm. Efter att ha arbetat i ett par decennier åt en stor och känd revisionsbyrå, startade han eget och blev enmansföretagare, med kontor i Fredhäll. Där satt han under decennier och granskade bokföring, gjorde bokslut och allt vad som hör till en revisors sysslor. Mer av ett lugnt liv än en karriär. Han var vänlig, lågmäld och blyg på gränsen till skygg, och kanske framför allt – oerhört korrekt.

En gång skulle han på egen hand sälja en av sina bilar (alltid Volvo) – det var en gul 244:a och tiden måste ha varit i slutet av 1980-talet. En prutande spekulant insinuerade att mätarställningen inte var korrekt. Min morbror som haft bilen sedan den var ny, låg sömnlös inför detta ifrågasättande av hans heder. Incidenten fick honom att återgå till vanan att lämna de gamla bilarna i inbyte hos Volvo när han köpte en ny, trots usla inbytespriser.

Som revisor och äldst i syskonskaran var det fullständigt naturligt att han hade hand om bouppteckningen efter föräldrarna. När hans mor, alltså min mormor, gick bort 1980, var det han som gjorde en uppställning över tillgångarna. Det allra mesta skiftades redan då, det vill säga att mina föräldrar och min moster fick varsin liten skvätt pengar och några obekväma möbler.

Nu, vid min morbrors bortgång, nära trettio år senare, visar det sig finnas pengar kvar på ett bankkonto som fortfarande står i min mormors namn. Ingen förstår hur det gått till. Ingen svindlande summa, dock mer än växelpengar. Dessutom hade pengarna stått på ett så kallat transaktionskonto hos Handelsbanken, ett konto utan ränta. Även en blygsam summa var betydligt mer värd 1980 än den är idag, kan man konstatera utan att ha någon som helst utbildning i ekonomi.

Det här handlar om en liten försumlighet, utförd av en man som uppmanat alla släktingar att betala restskatten i förskott eftersom man annars förlorade räntepengar, i de flesta fall några enstaka kronor. Varför hade han behållit dessa pengar efter mormor? Knappast för egen vinning – om så varit fallet hade han för decennier sedan avslutat mormors konto och flyttat pengarna till sitt eget konto. Han hade haft många år på sig medan han ännu var i sin krafts dagar, att helt enkelt betala ut pengarna till sig själv och systrarna och göra sig kvitt situationen.

Men icke. Denne oklanderligt rättskaffens man gjorde ingenting. Hur han tänkte får vi aldrig reda på.

Jag vill alltså antyda att både i biografier och i självbiografier finns en ’Faktor X’, en rest av oförklarligheter som sällan tillåts förbli sådana. I stället blir de utelämnade, strukna. Mindre ofta, som i fallet med min morbrors obegripliga saktfärdighet med min mormors resterande slantar, eller Ingmar Bergmans antydda nazistsympatier – blir det att eftervärlden får stå där med oförenliga fakta.

Varför drack P O Enquist?

Han själv är ödmjuk inför den frågan i boken Ett annat liv. Det finns inga säkra svar. Han vet inte, vet inte ens om det är meningsfullt att undra. Just denna ödmjukhet är ett av berättelsens starkaste drag.

P O tillhandahåller inga direkta förklaringar vare sig till nedstigningen i alkoholismens helvet, eller befrielsen därifrån. På så vis är det en berättelse som bryter mot ett förväntat mönster, ändå är det en bok som man i stora delar läser andäktigt, i rasande tempo. Det vill säga – när man tagit sig igenom de första lite sega tvåhundra sidorna. Vilket inte är helt sant, alldeles i början finns en del fart och lite roliga anekdoter. Sedan sackar han in på alltför många parallellspår i beskrivningarna från ungdomstiden.

Lustigt nog reflekterar jag över detta när jag läser recensionerna, som jag sparat. Flera recensenter återberättar en del intresseväckande dråpligheter från de första femtio – sextio sidorna, för att sedan sväva ut i allmänna positiva omdömen. Tog de sig ens igenom de lite sega hundra sidorna som följde? Att läsa alla femhundratrettio sidorna tar trots allt en del tid, tid som underbetalda recensenter kanhända inte har.

Undrar efteråt vad jag läst och vad jag lärt om P O. En del biografiska data naturligtvis, men det finns ett stort hål där jag väntat mig att få fylla på med någon sorts riktig förståelse. Han började supa, han pratar med sin katt i Paris. Är sur. Han säger mycket men visar ganska lite. Det som kändes som ödmjukhet, alltså P Os ödmjukhet inför ämnet alkoholism, känns ibland begränsande när det sträcks ut över andra teman – som en oförmåga, eller ovilja.

En biografisk distansering som fastnat i ett till syvende og sidst ganska sterilt läge.

Jag har antytt saker om mitt år i Paris, i Gunnel Törnanders hushåll. Gunnel var alltså chef för Svenska Kulturhuset, en pampig byggnad från fransk senrenässans belägen på adressen 11, rue Payenne.

Dit kom jag som au-pair i början av september 1983, flyttade tillbaka till Sverige sommaren 1984. Någon traditionell au-pair blev jag aldrig riktigt, det var heller aldrig Gunnels mening att jag skulle vara en sådan. I själva verket hade jag några väldefinierade funktioner i hushållet, varav den viktigaste var att följa sonen till och från Svenska skolan, tolv stationer och ett byte på Metron, enkel resa. tjugofyra tur och retur, fyrtioåtta med hämtning och lämning en vanlig dag – plus egen resa till och från min skola. Jag kunde vissa sträckningar av Métron ganska ingående.

I övrigt hade jag någon sorts vuxenroll med begränsat ansvar, deltog på ett behagligt sätt i familjelivet, skötte diskmaskinen, torkade av frukostbordet och så – medan Gunnel för det mesta gjorde inköpen och lagade maten. Jag hade ett eget rum, eller snarare två, med eget badrum och egen ingång. Den största ofriheten i boendet bestod i att min telefon på rummet gick via husets växel och bara kunde användas under kontorstid. I dag finns mobiltelefoner i fickan på varje människa, och det är nästan svårt att föreställa sig vilka knepigheter som uppstod när möten ställts in utan att man kunnat meddelas, och liknande. Inte heller hade jag några möjligheter till att ta emot spontanbesökare, eftersom jag bodde bokstavligen bakom tredubbla låsta dörrar – stora gröna porten mot gatan, lilla grå porten inne på gården, låset i hissen till lägenhetsplanet.

När jag lämnat Gunnels son på hans skola om morgnarna, åkte jag till min egen – Institut Catholique, belägen på rue d’Assas. Varje dag gick jag förbi Hôtel Orfila på rue d’Assas, det hotell som inhyste vår egen August Strindberg under dennes infernokris. En liten skylt på husväggen upplyser förbipasserande om detta. På Institut Catholique hade jag undervisning ett par timmar om dagen, tre – fyra dagar i veckan. Läste franska i en brokig grupp. Vi lärde oss en del franska verb, glosor, läste texter och skrev små historier mot slutet av tredje terminen. Min lärare under två tredjedelar av tiden var en äkta fransk Madame. Vi reste oss när hon kom in i klassrummet, och hälsade med ”Bonjour Madame”.

Hon var mer strikt än sträng, vilket ändå betydde att man aldrig gick till dagens undervisning utan att ha pluggat in de senaste verben. Samtidigt hade hon en torr och ganska fantastisk humor.

Naturligtvis borde jag ha gjort mer av den här tiden i fransk skolbänk. Till mitt försvar ska sägas att jag också arbetade på min c-uppsats i litteraturvetenskap, om Eyvind Johnson och något som jag kallade ”våldsproblematiken”. Av praktiska skäl begränsade jag min studie i tiden, fram till 1946 och Strändernas svall – som var Eyvind Johnsons banbrytande omtolkning av Homeros Odysseen.

Precis denna omständighet gjorde att jag tog mod till mig och frågade Per Olov Enquist, varför han valt att arbeta med ett antikt tema i sin Till Fedra. Vi traskade några varv runt i den lilla trädgården på baksidan av kulturhuset, P O sa något som jag tyckte var en smula användbart och därför citerade (inte utan stolthet) i min c-uppsats.

Jag minns tydligt hur jag tyckte P O verkade väldigt eftertänksam när jag förklarade att jag arbetade med Eyvind Johnson. Han hade ett sätt att böja huvudet framåt, vilket måste ha varit det normala eftersom han är så lång. Men jag är själv bara några centimeter kortare och lade kanhända märke till den bekymrade minen och det framåtböjda – lite mer än kortare människor normalt gjorde. Det var alltså först senare som jag långsamt började ana vilka nebulosor av skuld, skam och annat som svävade kring Eyvind Johnsons namn i många kulturkretsar.

Hur var/är P O inblandad? Mycket, eller litet, eller inte alls?

Var det skuld han kände den där stunden i Paris hösten 1983? Eller dolde hans kroppsspråk bara en uppgivenhet inför korkade frågor om Till Fedra? Jag vet i skrivande stund inte exakt hur P O:s position var och är, men ska försöka reda ut saken.

Mitt perspektiv på livet i och kring kulturhuset i Paris, var ett grodperspektiv. Jag såg allt underifrån, vilket hade irriterande nackdelar då när det begav sig. Idag inser jag att just detta sociala underläge också öppnade intressanta perspektiv.

Det finns många exempel, men först lite bakgrund om det Svenska Kulturhuset i Paris, Centre Culturel Suèdois. Byggnaden är vad man kallar ett ”Hôtel Particulier” ett litet herresäte/slott från runt 1580, byggt utanför den tätare bebyggelse som på den tiden utgjorde staden Paris.

Området kallas än idag för Le Marais, vilket betyder sankmarken eller träsket. Namnet är en kvarleva från tiden innan biflöden och förgreningar till floden Seine fylldes ut och en mer genomtänkt utdikning skedde. Idag är Le Marais en chic stadsdel i centrala Paris, några dussin Hôtel Particuliers ligger ganska anonymt inbäddade i stadsbebyggelsen. Byggnaden införskaffades på 1960-talet av dåvarande finansministern Gunnar Sträng, efter initiativ från den i Paris bosatte Gunnar W Lundberg. Den var då i behov av omfattande renoveringsarbeten. På gården under ett provisoriskt tak av korrugerad plåt, höll en bilverkstad till. I en av flygelbyggnaderna påstås en bordell ha drivit verksamhet. Jag har sett en del bilder av huset från den här tiden, innan renoveringarna påbörjades, och uppgifterna känns inte osannolika.

Författaren Georges Simenon lät under 1940- till 1960-talen en hel del av sina otaliga deckarhistorier utspelas i de skruffiga kvarteren i Le Marais. När jag bodde där i början av 1980-talet fanns ännu många småhantverkare kvar i omgivningen, t ex en Matelassier, som vid gynnsamt väder halvt flyttade ut på trottoaren och satt med lång stoppnål och tillverkade madrasser för hand. Där fanns också en hel del sömnadsateljéer, tyggrossister, mindre tryckerier och liknande. Man kunde finna restauranger och hotell med osannolikt låga priser. Allt det är idag borta, små chica boutiquer ligger i rader utefter de pittoreska gatorna. Jag läste i The Economist för en tid sedan, att de judiska kvarteren i Le Marais hotades av höjda hyror. Därtill hade man noterat ett tynande intresse för att hålla liv i den östjudiska karaktär som präglat några av gatorna i hundratals år. Restaurangen Goldenbergs lär redan ha stängt.

Sedan tidigt 1970-tal har Centre Culturel Suèdois varit en svensk institution på fransk mark, med bibliotek, konstsamling, utställningshallar, en fin mötes- och föreläsningslokal och inte minst en stipendiatverksamhet som innebär att svenska kulturpersonligheter, konstnärer och en och annan forskare, kunde bo till rimlig kostnad under en månad i huset. Ett tiotal små lägenheter fanns i de två främre flyglarna, för detta syfte.

Ett viktigt inslag i verksamheten bestod alltså i att varje månad välkomna en ny samling personer, samt att öppna små utställningar där svenska konstnärer och deras verk presenterades, ungefär med samma periodicitet. Till de sistnämnda evenemangen inbjöds rutinmässigt delar av det parisiska kulturlivet, och faktiskt – ibland dök det till och med upp folk som inte talade svenska och inte var ingifta släktingar till den svenska personalen.

Med andra ord var det långt ifrån alla utställningar som uppmärksammades på parisisk horisont.

En stor del av det översta våningsplanet bestod av en representationsvåning, smakfullt möblerad med vackra saker från Svenskt Tenn. Våningen var avsedd för det svenska kulturrådet, som alltså var knuten till ambassaden men hade sin stationering vid Centre Culturel Suèdois. En mindre hall och en större hall, en stor salong och en matsal skilde mina två rum från Gunnels bostadsdel, som var något mer integrerad med representationsutrymmena.

I mina självpåtagna extrauppgifter ingick att hjälpa till med servering vid middagar av halvprivat karaktär – och att vid större mottagningar servera drinkar, köra diskmaskinen och liknande. I de sistnämna uppdragen hade jag många gånger sällskap av Mats Bergqvist, son till Lars Bergqvist, den tidigare chefen för Centre Culturel Suèdois. Mats hade blivit kvar i Paris när fadern med familj flyttade vidare till Peking. I Paris arbetade Mats hårt, under knappa omständigheter för att etablera sig som bildkonstnär.

Vid några av de halvofficiella middagarna bestod gästerna av P O Enquist och hans danska sambo, Lone. Det här var samma månad som jag gjorde min lilla intervju av P O i trädgården. Jag minns P O som ganska nedtonad under måltiderna, intressant i ljuset av hans senare berättelse om den alkoholism som debuterade vid denna tidpunkt. Berusad var han i vart fall inte vid något tillfälle som jag minns.

Starkast intryck gjorde Lone, då chef för Det Konglige, alltså den danska nationalteatern. Vid denna middag var Lone hundra procent självupptagen, noterade knappast närvaron av Gunnels son och mig, eller ens P O för den delen. Allt handlade om henne själv och hennes arbete samt i viss mån om Gunnel och Gunnels arbete. Intresset för Gunnel tolkade jag som att hennes sociala position gjorde henne intressant – Lone blev några år senare danskt kulturråd i Paris.

Deras tre år i Paris skildrar P O i Ett annat liv, som en mardröm. P O har bara gott att säga om Lone i sina memoarer. Jag är tveksam. Även om hon var hygglig mot P O när han var dålig, så undrar jag om inte den iskalla karriärfokusering som hon visade i Paris var en flik av något större, något som också orsakade P O betydande skada.

Livet i kulturhuset i Paris bjöd på en ganska fascinerande kavalkad av människor och händelser. P O bodde där samtidigt med Lars Gustafsson. En ren slump hade gjort att de forna kamraterna och rumsgrannarna från studietiden i Uppsala, nu återigen hade hamnat under samma tak. Jag har inget minne av att de två egentligen samtalade med varandra, annat än artigt under mottagningar. Ett undantag är en konversation från den enes fönster till den andres, tvärs över innergården, en tidig helgmorgon. En av de två, jag minns inte vilken, gratulerade den andre till något stipendium eller någon utmärkelse.

Lars Gustafsson bodde där tillsammans med sin dåvarande amerikanska hustru Alexandra. Det här var innan de fick sitt gemensamma barn Benjamin, innan Lars konverterade till judendom, flyttade till Texas och började försvara dödsstraffet. Mina intryck av Lars Gustafsson var att han var en knarrig gubbe, om än inte lastgammal – men också en glad och ganska oförarglig person. Detta ur mitt grodperspektiv, naturligtvis. En kväll mötte jag paret på trottoaren utanför kulturhuset, de var på väg ut och jag på väg hem. Alexandra var trevlig och lite personlig som vanligt. Lars G såg ut som Schassen gör i serien Knasen när han ska på permis – rutig skjorta, randig slips, färger hipp som happ. Charmig nollkoll.

Vid en mottagning stod Lars Gustafsson och talade med Carl Lidbom, dåvarande svensk ambassadör i Paris. Lars talade med hög röst, skrattade och sa skämtsamt att han inte brydde sig (om vad vet jag inte) och att han själv var poet, eller egentligen ”pååääät”, med precis det uttalet. Några dagar senare stod det en liten blänkare i Dagens Nyheter (som vi fick till Paris) författad av Lars Gustafsson. I den skrev han något nedlåtande om Calle Lidbom och påstod att denne visade maktens (sossars?) typiska nonchalans mot kulturen och exempelvis aldrig någonsin satte sin fot i kulturhuset i Paris.

Förundrad läste jag högt för Gunnel vid frukostbordet.

”Men jag såg ju de två står här och prata”, sa jag naivt.

Gunnel skakade på huvudet och sa inget.

Några dagar senare kom ett svar från Calle Lidbom i tidningen. I svävande formuleringar försvarade han sig, men han skrev inget om det faktum att han visst visat sig i kulturhuset, att han och Lars Gustafsson minsann stått just där och talat med varandra några dagar innan Gustafssons text blev publicerad. Jag var ganska förbluffad av detta skådespel.

En gång, ett halvår senare, var jag på en vernissage i huset. Det var det vanliga vimlet av självupptagna svenskar, av lokalanställda som minglade och talade (som så ofta) nedlåtande om allt svenskt och om alla som inte talade nästintill perfekt franska.

Några få närvarande var fransmän.

Allt var lite chic och mycket fnissigt – lite spelat Östermalmigt på den svenska kanten. Något slags lånad air, en tunn distanserad vördnad för finkultur och höga tankar om sin egen persons betydelse, svävade i lokalerna. De lokalanställda damerna hade kommit till Paris som barnflickor eller språkstudenter, alltså börjat på samma låga nivå som jag befann mig. Sedan hade de gift sig in i den parisiska medelklassen. Denna omständighet gjorde spelet krampaktigt seriöst, och betydelsen av en markering nedåt på samhällstegen var mycket viktig. I denna miljö rörde jag mig alltså som den nästan osynlige aupairen.

Denna vernissagekväll träffade jag en ung dam i min egen ålder. Hon såg en smula vilsen ut där hon gick runt och tittade på utställningen. Hursomhelst hade hon en pigg blick och det fanns omedelbart – i vårt gemensamma utanförskap om inte annat – en direkt och ömsesidig nyfikenhet mellan oss. Den unga damen som blev min flickvän, Claire, var till börden fransk-kanadensiska från Montreal. Modersmålet var franska och hennes engelska räckte inte långt. Hon bodde några år i Paris för att slutföra sin doktorsavhandling vid Sorbonne. Temat handlade ungefär om abstraktion i konsten. Eftersom hon kunde konst hade hon skrivit en del recensioner i en ansedd konsttidskrift. Det var inte första gången hon besökte det svenska kulturhuset i detta ärende.

När jag senare, efter några veckor eller så, råkade berätta något om min nya flickvän i något sammanhang – som visst var recensent, blev en av de fina lokalanställda damerna i huset upprörd och förvirrad. Uppenbarligen hade hon i sin självupptagenhet missat (som vanligt) det viktigaste vid vernissagerna – att ta hand om de personer som skrev recensioner. I hennes värld fanns inte möjligheten att en lågmäld studentska kunde vara den inflytelserika Claire G. Hon passerade obemärkt under en radar som var inställd på fransmän i kostym.

”Men hon har ju skrivit om oss förr. Bra saker”, utbrast den snorkiga med avslöjande förvåning.

Idag har jag googlat Claire och hittat hennes namn i samband med betydande konstutställningar i Kanada. Tydligen är hon en av landets mest ansedda utställningsmakare och curator.

Läser vad jag skrev för två dagar sedan. Måste lägga till att Gunnel Törnander alltså inte var en av de fina damerna på kulturhuset. Visserligen var också hon ganska blind för allt sådant som inte passade in i hennes givna referensramar, men hon tillhörde inte de konstlat fina.

Några av de fina damerna tröttnade aldrig på att anmärka på Gunnels icke-perfekta franska. Det förtalet pågick bakom Gunnels rygg så till den grad att det nådde Svenska Institutet i Stockholm där det bestämdes att i framtidens skulle man ordna ett litet språktest för kandidater till posten som kulturråd. Visst hade Gunnels franska sina brister, och därtill kunde möjligen hennes sätt att leda institutet klandras för några brister. Men å andra sidan införde hon veckomöten och svenskt medbestämmande – i praktiken en dramatisk nyordning vad gällde informationsflödet. Gunnels franska var från min horisont fullt tillräcklig för att hon skulle kunna sköta sitt uppdrag. Man kan dessutom fråga sig hur många franska diplomater i Stockholm, som lär sig ens en gnutta svenska.

Men Gunnel liknade i ett avseende de flesta i personalen – i det att hon sällan eller aldrig intresserade sig för Paris eller det parisiska kulturutbudet. Ibland kunde Gunnel gå ett kvarter utanför huset för att besöka någon enklare restaurang. Med bilen tog hon sig då och då till den lite finare restaurangen La Coupole.

Besökte hon någonsin Centre Georges Pompidou, på tjugo minuters promenadavstånd?

Inte under mitt år. Var hon nyfiken på någon konsert, konstutställning eller teateruppsättning?

Det enda jag minns är en barnteaterföreställning som vi såg tillsammans med sonen, någonstans på en teater uppe invid de stora varuhusen. Gunnel var sur eftersom det förekom lättklädda damer på scenen, vilket förklarade överrepresentationen av helglediga fäder med barn i publiken. Långt från svenskt Bollibompa-tänkande.

Jag älskade att bo i Paris, till skillnad från P O Enquist.

Under 1980-talet höll staden på att glida ännu ett litet snäpp ifrån rollen som Europas huvudstad. Idag, tjugofem år senare har rörelsen fortsatt, Frankrikes inflytande i frågor om ekonomi och politik smälter sakta som ett isberg i Nordatlanten. Rollen som militär stormakt är inte vad den har varit, franska språket befinner sig på reträtt.

Var finns arvet efter giganterna Foucault och Derrida? Var finns nydanare som Flaubert och Proust, genier som Rimbaud?

Jag kan ha fel, men ser mest galliskt kattguld idag. Paris är en fantastisk stad och Frankrike är ett fantastiskt land, med trevliga och intelligenta om än något kulturellt inåtvända människor. Man har världens bästa viner, världens bästa mat och ett underbart vackert språk. Kunde de – enligt min mening – lära sig lite mer engelska och därtill visa en gnutta ödmjukhet inför omvärlden, skulle alla tjäna på det.

Författaren Stefan Vahlquist har skrivit tänkvärt att ”Sanningen är en samvetsfråga”.

Den mångbegåvade Tage Danielsson skrev en gång på samma tema, ungefär att:

”Först när helveteselden gör baken stekhet, kommer eftertankens kranka blekhet”.

Men sanningen är inte bara en samvetsfråga, det är också en strategisk fråga. Det är dumt att ljuga om sådant som lätt kan kontrolleras. Det är också dumt att mörka om sådant som är välkänt. Bättre då att följa alla krishanterares råd nummer ett, att själv dra fram i ljuset det som ändå kommer dit förr eller senare.

I Ett annat liv skriver P O Enquist om hur ”han” (berättarjagets alter ego kallas ”han”) köpte ett lägenhetskontrakt i Stockholm, av en svartmäklare för 38.000 kronor. Svartmäklaren kommer senare att åtalas, med författaren som vittne i rättegången, bland annat för denna affär. ”Han” har ungefär samtidigt skrivit en pjäs ”Chez Nous” om svartaffärer och småfiffel och det hela ser på goda grunder ut att vara en uppvisning i dubbelmoral och skenhelighet.

Denna sorgliga och småsjaskiga historia rullar dessvärre vidare in i nutid när Per Olov Enquist skriver ”Plötsligt inser han att allt är fel. Det var han som kontaktade mäklaren. /.../ Men hade han lytt sitt samvete skulle han ha tagit ansvar, det personliga ansvaret”. (Ett annat liv, s 199).

Jaha? Vi får inget veta om vad det var som hindrade honom från att ta det personliga ansvar som hans samvete ville att han ’egentligen’ skulle ta. Hade det då inte varit ärligare att skriva att han faktiskt inte tog det personliga ansvaret därför att han kände att det skulle kosta mer än att smita undan? Detta hymlande om att han ’egentligen skulle’ och ’borde’ motbevisas ju av att han faktiskt inte gjorde det. Helveteselden gjorde – som Tage Danielsson skulle sagt – helt enkelt inte baken tillräckligt stekhet.

Jag kan inte se annat än att hela resonemanget kring lägenhetsaffären, i Ett annat liv, är en uppvisning i berättartekniskt illusionsmakeri – frågan är dock vem som lurar, och vem eller vilka som blir lurade. Saken är också den att P O Enquist skildrar hur han ”av principiella skäl” inte ställer upp och hjälper sin son till och från skolan i ett känsligt läge, utan prioriterar sitt arbete. Här beskrivs den skildrade ”han”, författaren, som obegripligt dum. Punkt. Inga ord om att han egentligen ville, om hans samvete som han borde ha lytt, osv.

Hur var det då med P O Enquist och hyllandet av de Röda Khmererna och deras terrorvälde i Kambodja?

I Ett annat liv skriver han om detta. Citatet i texten är hämtat ur Expressen utan angivelse av datum:

”En stad på tre miljoner befolkas nu av fem miljoner, ingen mat, epidemier på gång, så beordras plötsligt en total utrymning av staden. Han (alltså P O i tredje person, min påminnelse) finner detta drastiskt men kanske förnuftigt: alla ska ut på landet för att odla och söka mat.

Sund bondereaktion. Betong mättar ingen, inte ens gator av guld och i vart fall inte i Phnom Penh.

Han skall dock få lära sig att fullständigt korrekta ståndpunkter kan bli helt fel när tiden förrinner. Västlig press rasar över utrymningen, han upprörs över skenheligheten i att inte fråga sig vem som egentligen skapat detta helvete i Vietnamkrigets efterföljd, alltså USA. Han skriver en kort artikel om medias krokodiltårar som innehåller meningarna ’Då utrymde man huset och började städa upp. Man började skura golv och väggar, eftersom inte människor skulle leva i förnedring här, utan i fred med värdighet. I väst flödar då krokodiltårarna. Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg’

Denna riktiga analys, möjligtvis med undantag av ordet ’bara’, efterföljs så de närmaste åren av den fasansfulla verkligheten som är The Killing Fields, en miljon döda, förfärliga lidanden för de utdrivna, och existensen av en av historiens värsta massmördare, Pol Pot. Han får under något decennium epitetet Pol Pot-anhängare och folkmordsnostalgiker. Det förra, om Pol Pot, är dock genant på ett speciellt sätt: han förtiger att han när artikeln skrevs inte visste att denne Pol Pot existerade och i vart fall inte vem han var.

Denna okunnighet skäms han för, i övrigt skäms han inte, tyckte sig haft fullständigt rätt när han skrev.” (Ett annat liv, s 197 f, kursiveringarna är P O Enquists egna).

Några stycken senare, medger författaren P O Enquist följande ”Fast lite skakad är han när det hänger i år efter år”, alltså det faktum att många människor hade svårt att glömma hans rader om ”horhuset”. Innan vi utvecklar funderingar över P Os text i Expressen, måste vi uppmärksamma distansen som författaren P O, med bild på bokens omslag, har till den ”Han” som det berättas om i tredje person. Det är alltså lätt hänt att man, som jag själv oftast gjort ovan, utgår från att P O skriver om sig själv i tredje person.

Men är det alldeles riktigt att göra ett sådant antagande?

Ingenstans på omslag eller försättsblad kallas Ett annat liv för en självbiografisk berättelse. Är det kanhända en roman? Ingen information om den saken finns heller.

Jag vet alltså inte med full säkerhet, men väljer att utgå från att inga uppenbart fabricerade citat förekommer, såsom i Ingmar Bergmans Laterna magica. I alla teveintervjuer jag sett med P O den sista månaden, har hans text också behandlats fullständigt såsom vore den självbiografisk. Har det bara blivit mode att inte skriva detta på bokomslag?

Det är lätt att sympatisera med den del av analysen som talar om att USA hade en stor skuld till eländet i Sydostasien – både under och efter det vi kallar Vietnamkriget, som hade en sorts slut 1975. Regionen var svårt krigsskadad för decennier, inte minst hade USA:s mindre uppmärksammade bombningar av Kambodja och Laos orsakat ett enormt lidande.

Men det här med storstädningen av horhuset Phnom Penh, är det på något vis en rimlig tanke? Det var ju inget bildspråk det egentligen handlade om – den saken måste alla varit medvetna om. Omfattande folkförflyttningar gjordes av Stalin, med förödande resultat. Det gigantiska projekt i planhushållning som Pol Pot iscensatte, tilltalar bara den som väljer att glömma alla historiens misslyckanden på detta område. Det är en fullständigt befängd och djupt omänsklig tanke i sig, att utrymma en stad av Phnom Penhs storlek.

Den saken håller inte dagens Per Olov Enquist med om.

De obefintliga kunskaperna om Pol Pot är beklämmande, belysande som det är att en kulturpersonlighet och intellektuell ger sig ut med brösttoner i debatten utan att vara påläst. I den rollen är naturligtvis P O långt ifrån ensam. Snarare är det så att debattlystna personer med väl utvecklad formuleringsförmåga och hög stilistisk kompetens, i alla tider har blivit förförda av sina egna tankar och framställningar. Så skriver exempelvis Lars Gyllensten om Herbert Tingsten: ”Vid ett tillfälle hörde jag honom säga att han gärna lät sig förföras av en drastisk formulering” (Minnen, bara minnen, s 158).

Den självförförande ordkonsten, drevs på även av andra omständigheter. Expressens chefredaktör Bo Strömstedt värvade P O Enquist att recensera teater, året var 1966. Detta trots att P O innan dess endast sett fyra pjäser på teater. (Ett annat liv, s 311) Varav ungefär två varit av typen lokalbuskis i Västerbotten. Hade man bara rätt kulturprofil och lämpliga politiska åsikter så spelade erfarenhet och kunskaper ingen roll. En skugga faller inte minst över Strömstedt.

Om Eyvind Johnson, Harry Martinson och debatten kring Nobelpriset 1974 finns inte ett ord i Ett annat liv.

Olof Lagercrantz nämns med anledning av recensionerna av P O Enquists bok Sekonden, som handlar om fusk och dubbelmoral i samhället, finurligt och effektfullt speglat i en berättelse från idrottens värld.

”Chefredaktören Olof Lagercrantz skriver i sin helsidesrecension att ’varje steg han tar bjuder sensationellt fräscha blickar in mot samhället och människan. Den är skriven av en man som nu i sitt trettiosjunde år nått mästerskap.’” (Ett annat liv, s 281 f).

Vilken författare kan behålla balans och sinnesfrid efter en sådan recension?

Kanske är det så enkelt att titeln på vänboken Vårt behov av Olof, mer avsiktligt än bidragsgivarna tänkte sig, skildrar hur de knutits till någon form av beroendesituation. Är det inte så att samtliga skribenter där, vid minst något tillfälle, har fått liknande recensioner av Olof Lagercrantz?

Igår skrev Barbro Hedvall en ledartext i Dagens Nyheter: ”En memoar i tiden”

”Tala om rätt tid för en memoar – mitt under finanskrisen publicerar bankmannen Jacob Palmstierna ”Jacobs stege. Triumfer och nederlag i en bankmans liv” (Ekerlids). Jacob Palmstierna är mannen som klättrade högst upp i SE-banken, föll och gjorde en ny karriär med att sätta statliga Nordbanken på fötter efter 1990-talskrisen. Han är också arvtagare till Maltesholm i Skåne och har även i den egenskapen mött stormar, ”Gudrun” bland andra.

Om det finns en nyckel till dagens kriser så handlar det om ägande. Palmstierna arbetade i årtionden under Marcus Wallenberg, han var betrodd och hans lojalitet finns alltjämt hos den gamle. Sonen Peter, dagens patriark, möter inte mycket respekt hos sin syssling Jacob Palmstierna. Marcus Wallenberg byggde på personkännedom. Hans första frågor om ett bolag var: Vem är chef, vilka är ägarna? Det var också genom personband knutna i tidigare generationer och genom ungdomens praktiker som Wallenberggruppen hölls ihop. En oerhörd arbetsinsats och en mycket osentimental hållning, sådan var Marcus Wallenbergs metod.

Följaktligen fanns just inga regler eller anvisningar i banken. Allt löpte upp i Marcus W:s händer.

I Nordbanken var det självklart att arbeta på ett annat sätt. Banken hade drivits ner i ett moras genom en alltför släpphänt tillämpning av reglerna. Med Björn Wahlström, industriledare, och Jacob Palmstierna i spetsen byttes ledningen ut, och professionella regler infördes och tillämpades. Det är med påtaglig stolthet Jacob Palmstierna skriver om sina insatser i Nordbanken och hur den blev kärnan i en nordisk bank – Nordea. Därmed förverkligades en gammal idé, baserad på att Sverige och Norden är små i ett internationellt perspektiv. Något vi får känna av i dessa kristider.

Än tydligare står det fram idag att det var länge sedan det var möjligt att tillämpa gamle Marcus Wallenbergs metod. För vilka är ägarna idag? Inte går de att peka ut, de är alla vi många sparare och de är de anonyma fonderna. Det ägarlösa kapitalets tid är inne och för detta behövs regler och övervakning, det vill säga Nordbankenmetoden.

Och för att skapa dessa nya institutioner och organ behövs erfarenheter. Sådana finns i Sverige inte bara hos förre finansmarknadsministern Bo Lundgren. Jacob Palmstierna skriver dessutom bra och med ett mått av självdistans som memoarförfattare ofta saknar.”

Längtan efter den starke ledaren tittar fram lite varstans: Ordning och reda!

Men det var inte därför jag tänkt citerar denna text. Jag har nämligen sett och hört memoarförfattaren (om vi ska tro att han skrivit själv) Jacob Palmstierna i ett föga smickrande sammanhang. Jag tänker en stund, närmast tvångsmässigt, på det här med tillrättalagda memoarer. I ett mejl till Barbro Hedvall skriver jag:

”Hej,

Läste med intresse din lilla anmälan av Jacob Palmstiernas memoarbok. Ser fram mot att själv läsa den.

Om Jacob Palmstierna skulle jag ha något litet att säga, eftersom jag satt i Svea Hovrätt i början av 00-talet. Jag såg och hörde stora delar av den så kallade Penser-rättegången. Skriver detta rakt ur minnet utan att läsa mina anteckningar, så du får ursäkta en viss yvighet.

Bland annat hörde jag vittnesmålen som framfördes av Björn Wahlström och hans vapendragare (eller om man ska se det tvärtom) Jacob Palmstierna.

Rättegången handlade, som du säkert minns, i huvudsak om hur dåvarande Nordbanken hanterade en pant bestående av en större post aktier i Nobelindustrier. Denna pant (uppgift bl a i Nordbankens årsredovisning) omvandlades plötsligt till att inte ha varit en pant, utan en tillgång som simpelt kvittades mot verkliga eller förmodade skulder som Penser eller Pensers bolag hade till bl a Nordbanken. Turerna var många och jag ska inte här försöka återge dem.

Björn Wahlströms vittnesmål var fullt av reflektioner av typ att man måste förstå hur pressat det hela var, osv. Han bad också Penser (ej närvarande annat än när han själv vittnade) om ursäkt för dumma kommentarer som fällts i stridens hetta.”

Jag minns tydligt Palmstiernas vittnesmål. Han ville bli titulerad ’friherre Palmstierna’ (vilket också skedde och kändes som 1700-tal) av rätten. Friherren satt en lång stund och höll en monolog som handlade om vilken fantastisk bank- och industriman han var. Beskrev sin lysande karriär. Men när Pensers advokat förhörde friherren, blev minnet och skärpan plötsligt klenare, eller i vart fall av mer selektiv sort.

Att han varit med och tagit vissa beslut, ville han inte kännas vid. När advokaten då visade fram ett styrelseprotokoll, och till och med får Jacob Palmstierna att själv intyga att det är hans egen namnteckning på protokollet – så fortsätter Palmstierna att neka. Hur kunde han fortsätta neka?

Den uppenbara motsättningen mellan anspråken på att vara framstående bankman med full koll osv, och att inte veta vad man beslutat och/eller skrivit på, berörde honom inte det minsta. Alternativet är att han sitter där och blåljuger under kristallkronorna, men det bekommer honom inte heller. Samma lätt ironiska småleende, samma svala elegans när han blickade ut över ofrälset i salen. Jag kommer aldrig att glömma detta.

Efteråt talade jag i telefon med Erik Penser, helt kort. Han fick ju inte gehör för sina krav i rättegången så något utöver anteckningar blev det aldrig för min del. Som jag uppfattade det var Penser lättad över Wahlströms nedtonade vittnesmål, och ursäkten i efterhand – här handlade det på något sätt om en ganska tilltalande hederskänsla som kom i dagern. Vad gäller Palmstierna ventilerade jag mina intryck väldigt öppenhjärtligt för den alltid försiktige och diplomatiske Penser. Jag fick dock en känsla av att han förstod vad jag menade.”

Ödmjukhet och självdistans var alltså inte egenskaper som jag såg minsta spår av hos Jacob Palmstierna när han vittnade i Svea Hovrätt. Tvärtom, det var en arrogant adelsman som satt där och berättade det han ville ha sagt. I svaret från Barbro Hedvall, skriver hon att Palmstierna vid upprepade tillfällen i boken nämner och tackar Bertil Torekull för hjälp. Torekull är en habil skribent som bland annat skrivit om Kamprad och IKEA. Torekull är säkert också väl medveten om att en dödssynd för en författare av självbiografiska texter, är att låta arrogans och eventuell självgodhet lysa igenom.

I gårdagens tidningar, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, finns en nyhet som handlar om det börsnoterade svenska företaget Assa Abloy, en stor aktör på världsmarknaden för lås.

I en rapport som gemensamt producerats av Diakona, Swedenwatch och Svenska Kyrkan, slår man fast att Assa Abloy driver en låsfabrik på ockuperad mark på Västbanken. Den israeliska bosättningen Ariel omfattar en industrizon vid namn Barkan, som enligt uppgifter ligger på mark som konfiskerats och egentligen tillhör en palestinsk familj.

Assa Abloy driver verksamheten med ekonomiskt stöd från den israeliska staten, exakt hur omfattande stödet är vill man dock inte uppge. Att detta ekonomiska stöd i sin tur strider mot israelisk lag, belyser kanhända de motsättningar som finns inom staten Israel.

När helveteselden grillar baken på Assa Abloy ’upptäcker’ man yrvaket att det kanske finns moraliska och andra komplikationer i sammanhanget. Man beklagar ”att man inte tidigare uppmärksammat ’det olämpliga i att ha en produktionsenhet på Västbanken’.” Man utfärdar omgående löften om att flytta produktionsanläggningen.

Sjunde AP-fonden, som placerat svenska pensionspengar i Assa Abloy, är ännu så länge mer avvaktande i sin bedömning. Det hela är en ”gränsdragningsproblematik” hävdar Richard Gröttheim, vice vd på Sjunde AP-fonden, tydligen utan att se ironin i användandet av ordet gräns. Förmodligen behövs det mer hetta under Gröttheims bak för att samvetet ska vakna.

Att skriva om Paris, väcker minnen till liv. Mindre än hundra meter från Centre Culturel Suèdois låg det något märkliga Centre Culturel du Marais, vars officiellt och kommunalt klingande namn var helt missvisande. Det var ett privat litet galleri med ett tillhörande café där bakelser och enklare pajer serverades. Stället ägdes av en snål och otrevlig kvinna som bodde eller hörde hemma i kvarteren. Hon drev stället med fast hand, kan man säga utan överdrift. Under tiden jag bodde i grannskapet hade hon ett antal exilkambodjaner som arbetade i caféet – utan myndigheternas kännedom. De levde i avsaknad av arbetstillstånd, fick lön svart och hade arbetsvillkor långt utanför det lagstiftade.

Av någon anledning var jag där vid flera tillfällen, tillsammans med min vän Mats Bergkvist. Mer än en gång fick vi höra om Pol Pot och om Les Khmer Rouges och deras härjningar i hemlandet. Eftersom Kambodja en generation tidigare hade tillhört den franska intressesfären i Indokina, talade många i befolkningen en hygglig franska sedan barnsben.

Dessa koloniala kopplingar hade på ett olyckligt sätt bidragit till tragedin i Kambodja under Pol Pot, hävdade våra kambodjanska informatörer. Det var nämligen så att Pol Pot och en handfull av hans närmaste män, i själva verket var ganska lite präglade av Mao’s kinesiska kommunism. I högre grad var de formade av en radikal fransk version av Maoistisk Marxism – som vissa kambodjanska chefsideologer tagit sig till livs – i Paris. Det var nämligen i Paris som dessa hade lyssnat – under 1960- och 1970-talen – på de franska ideologiska frasmakarna, på revolutionsromantiker och världsfrånvända radikaler. Dessa saknade all erfarenhet från realpolitik, kom mest från parisisk ombonad akademisk medelklassmiljö.

Deras kambodjanska åhörare och lärjungar hade dock snart tillfälle, vilket fransmännen möjligen inte kunnat föreställa sig, att omsätta den värsta klasskampsdemagogin i praktiken, i det egna hemlandet. Voilà – The Killing Fields.

Idag skriver Ingrid Elam en sammanfattande artikel i Dagens Nyheter som handlar om denna säsongs mest intressanta (svenska) biografier, rubriken är ”Bokhöstens gubbröra”. Jag utgår från att hon anser att böckerna är intressanta var för sig. Troligen ser hon också ett egenvärde i att bunta ihop sex medelålders män som skrivit om sina liv – idéhistorikern Håkan Arvidsson med Vi som visste allt; Per Olof Enquist Ett annat liv; friherren och konstnären Carl Johan De Geer med Jakten mot nollpunkten; idéhistorikern Sven-Eric Liedman Blickar tillbaka; konstvetaren och akademiledamoten Ulf Linde Från kart till fallfrukt och slutligen; ’demonregissören’ Lars Norén med En dramatikers dagbok.

Vid en första genomläsning av Elams artikel infinner sig en besvikelse – hon är en mycket kompetent litteraturvetare och skribent, men jag tycker texten är hafsig och upplägget ogenomtänkt. En andra genomläsning, under något lugnare omständigheter, föder tankar. Tycker nu att det lilla utrymmet används riktigt bra, även om en stor fråga måste få hänga kvar – hur kommer man på tanken att göra en sammanfattning av sex tunga biografier på ett utrymme om sisådär sexhundra ord? Även om Ingrid Elam renodlar vissa tankar och ser en del gemensamma drag som är intressanta, skulle hon säkert kunna göra något mycket, mycket bättre om hon fått bara det dubbla utrymmet. Ett konkret bevis på utarmningen av den här typen av kulturjournalistik?

Av de ovannämnda böckerna har jag läst två och indirekt funderat över ytterligare två. Den bok jag läste allra senast, är Sven-Eric Liedmans Blickar tillbaka. Efter lite överväganden har jag valt att nöja mig med den och P O Enquists Ett annat liv, för att i det här skedet försöka förstå samhällsutvecklingen och debattklimatet i Sverige från 1960-talet och framåt.

Först något intressant ur Blickar tillbaka:

”När posten kom läste vi Dagens Nyheter. Vad minns jag av det? Något mycket distinkt: Olof Lagercrantz hade en gång recenserat en ny diktsamling av Lars Forsell. Recensionen var full av den sortens bombastiska girlanger som Lagercrantz kunde excellera i på den tiden. Det var suckar om diktens eviga lagrar och parnassens berg och jag vet inte vad. Göran (Sonnevi, min anm) suckade: ’När jag läser sådant skäms jag för att jag är människa’” (Blickar tillbaka, s 132 f).

Det ska sägas att jag mer än en gång har kallsvettats av vånda när jag skriver om Olof Lagercrantz – vem är jag att bitvis och stundtals kritisera Olof Lagercrantz för hans stil?

Att befinna sig i sällskap med Göran Sonnevi som även han avfärdar Olof Lagercrantz tyvärr ofta förekommande gallimatias (om än via Sven-Eric Liedman) räddade mitt humör för resten av veckan.

I övrigt finns ganska lite att glädjas åt i Blickar tillbaka. Inte med ett ord nämner Liedman sitt inlägg i debatten kring Nobelpriset i litteratur 1974. Om detta får man läsa i andra källor: ”Bägge de här författarna är ju fruktansvärt passé” skrev Liedman i en kommentar om Harry Martinson och Eyvind Johnson i Göteborgs-Tidningen 1 oktober 1974 (Lindberger, Människan i tiden, s 445).

Redan tidigare (15 november 1968) hade Liedman visat sig negativ till Eyvind Johnsons romankonst, i det här fallet Favel Ensam: ”Sven-Eric Liedman lämnade ett korrekt referat, men tog avstånd från kärnan i boken, därför att han fann en statisk historiesyn i den” (Lindberger, Människan i tiden, s 403).

Mot slutet av Blickar tillbaka avhånar Liedman ”Farbror Lagom”, en personlighetstyp eller ett personlighetsdrag, vars grundprincip handlar om jantelagen, om att inget träd ska få växa upp till himlen och att ingen ska få tro att hon eller han äger en förmåga utöver det som anses lagom. Denne ”Farbror Lagom” används ofta av Liedman för att svärta forskarkollegor eller anslagsgivande myndigheter – kort sagt alla som inte förstår att ge ytterligare erkännande, medel och frihet åt den framstående marxisten Liedman och de begåvade marxisterna i hans omgivning.

Att Liedman själv iklädde sig rollen av Farbror Lagom, komplett utrustad med dumstrut och megafon, när det handlade om Eyvind Johnson och Harry Martinson, är inget som leder till reflektioner.

Några enstaka korta hänvisningar till debattlust, ”att jag vill ha ett ord med i laget” (Blickar tillbaka, s 314) samt svepande hänvisningar till de icke närmare angivna ”pinsamheterna som vi gjort oss skyldiga till” (Blickar tillbaka, s 302), det är bara så långt han sträcker sig.

I kapitlet Skandalen (Blickar tillbaka, s 215 ff) väntade jag mig åtminstone någon halvljummen kritik av Svenska Akademiens beslut 1974, det skulle tidsmässigt passa in i biografin. Men icke, den skandal som utlovas handlar istället (ännu en gång) om ett politiskt-akademiskt hårklyveri, den här gången om formuleringar som cirklar kring frågan om humaniorans användning.

Det måste sägas att Blickar tillbaka lider av ett övermått av akademiskt navelskåderi i olika former. Bortåt halva boken handlar om den göteborgska universitetsvärldens krets av människor och situationer, med intriger och åter intriger och forskningsprojekt som ibland blir bra och ibland mindre bra. I stora stycken är texten en uppräkning, en lista över professorer, docenter, forskare och doktorander – samt en redovisning av hur dessa tycker si eller så, gör det ena eller det andra. Detta är förmodligen en yttring av det dilemma som drabbar varje professor som skriver sin biografi – Thure Stenströms I alma maters tjänst är ingalunda fri från den här typen av kataloger, bara för att nämna ytterligare ett exempel.

Liedman har dock en tendens att ogenerat (och därmed omedvetet, förmodar jag) skriva utifrån sitt eget värdeperspektiv. Oftast betyder det att allt som har att göra med (en positiv tolkning av) marxism är intressant och angeläget. Sedan slutet av 1970-talet finns ”Centrum för marxistiska samhällstudier” som ”en utmärkt scen för min roll som vänsterideolog” (Blickar tillbaka, s 245). Den som läser självbiografin tvivlar inte på att Liedman i själva verket format hela sin akademiska tillvaro till en scen för rollen som vänsterideolog.

Vännen Jan Ling trixades så småningom fram till posten som rektor för Göteborgs Universitet, en affär där Liedman gärna upplyser om att han hade ett finger med i spelet. Med viss indignation skriver han att Lings förflutna utgjorde ett hinder på vägen. Göteborgs-Posten hade mage att ifrågasätta och det retar Liedman: ”Jan (Ling) hade någon gång varit ordförande i Föreningen Sverige – Sovjet. Kunde en sådan bli rektor? Undrade den uppbragta avisan” (Blickar tillbaka, s 265).

De doktorander som Liedman tillsatte hade, enligt den presentation han gör, ett fullständigt dominerande inslag av politiskt engagerat vänsterfolk. Så är det exempelvis med Dariush Moaven Doust, presenterad som ”ateist och marxist” (Blickar tillbaka, s 271).

En annan doktorand, en flykting från Latinamerika vid namn Amanda Peralta, sysslade i sina studier med ”krig och socialism” och frågan om ”vilken roll som kriget spelar hos de ledande socialistiska teoretikerna”. Liedman skriver beundrande att Marx och Engels känner han väl till, men ”Focoteorin, den teori som bland andra Che Guevara hade utvecklat, kände jag sämre till; men Amanda kunde den inte bara, hon hade själv levt den”. (Blickar tillbaka, s 268). Dessa kunskaper, om Focoteorin, ledde till insikten att krigsretoriken borde utmönstras ur vänsterns terminologi – det är Liedmans slutsats. Hela upplägget handlar alltså om studier i syfte att formulera de ideologiska tankarna i marxistisk anda, och om att därigenom förbättra vänsterns retorik.

Allt detta ligger förstås i linje med Liedmans tes att ”en bra avhandling i ämnet idéhistoria kräver en doktorand som har ett rent personligt engagemang i sitt forskningsfält.” (Blickar tillbaka, s 276).

Uppfattar Liedman sig själv som neutral och balanserad i sin politiskakademiska gärning? Nej, knappast. Men han har något slags ärligt uppsåt – han tror sig stå för det riktiga, nej ännu längre – att vara försvarare av det enda som är rätt och riktigt. Sven-Eric Liedman tror att det finns en objektiv sanning i hans – över tiden dock modifierade – marxistiska samhällssyn.

I någon mening är Liedman helt enkelt osmart när han lättvindigt avfärdar ”nyliberaler” och ”nyliberalism”, men låter innebörden av dessa begrepp, som genomgående används starkt nedvärderande, stå oförklarade. Dessa hans meningsmotståndare är helt enkelt skyldiga till det mesta som Liedman tycker illa om. De är elaka, egoistiska och ointelligenta. Det hela är pinsamt förenklat, långt under Liedmans intellektuella nivå i mycket övrigt.

Resultatet blir förmodligen att även frejdiga deltidssossar (socialliberaler som jag själv) känner hur avståndet till Liedman ökar under läsningens gång.

Varför tar inte Liedman tjuren vid hornen en enda gång och förklarar i några rader varför nyliberalismen är så förfärlig? Eller för den sakens skull – förklarar varför marxismen är så fantastisk och erbjuder vägen till mänsklighetens frälsning. Marxismens väg genom världshistorien har ju inte varit helt framgångsrik.

Men, ingetdera sker. Mot slutet av boken frågar sig Liedman (med klädsam blygsamhet) om hans självbiografi blivit självbelåten (Blickar tillbaka, s 304 f). För att söka ett objektivt svar låter han också en av sina adepter läsa. Naturligtvis utfaller omdömet i den förväntade riktningen – Liedman anser sig inte självbelåten. Det gör inte heller hans beundrare. Vilken överraskning.

I Sven-Eric Liedmans livsberättelse är Sven-Eric Liedman Hjälten. Han är den riddare som i skinande rustning och vass lans, oförtrutet kämpar mot nyliberalismens elaka drake. Han är den ljusgestalt som står upp mot ”det nyliberala träsk som så mycket annat i Sverige och världen nu håller på att sjunka ner i” (Blickar tillbaka, s 279).

Flera gånger återvänder Liedman till att fundera kring sin roll som ideolog. Han anser att han är vänsterideolog och inget mer, exempelvis menar han att det är viktigt att inte ha gått med i kommunistpartiet. Själv kan jag som läsare, inte låta bli att tänka på de stackars kambodjanerna i Paris, och det faktum att ideologerna på Sorbonne faktiskt hade en skuld i Pol Pots folkmord. Ideologer är inte utan skuld bara för att de inte smutsar ner sina fingrar i partipolitik, eller i den blodiga hanteringen på fälten.

Har försökt läsa på litet om marxism, uppdatera mig och pejla var marxismen, eller marxismerna, ungefär befinner sig idag. Kan bara konstatera att det handlar om en spretig flora av benämningar på rörelser som av olika skäl nämns eller vill nämnas tillsammans med begreppet marxism.

Den brittiska tidningen ”Marxism today”, ledande på området, har upphört.

Jag är förvirrad, och det är nog marxisterna också. I den finanskris som drabbat världen denna höst, vänds dessutom allt på ända. Bankerna över stort sett hela världen går på knäna till följd av lättsinnig utlåning under ett antal goda år. Dessa kapitalismens klippfästen rusar då snyftande till staten och ber om hjälp, gärna i form av ökat statligt ägande. Stater över hela världen med borgerliga regeringar genomför alltså en socialiseringsvåg som borde få varje gammaldags vänsteranhängare tårögd av lycka.

Hur är detta möjligt?

Dessutom – det sker utan att marxisterna dansar jublande på gatorna. Här händer ju precis det som Sven-Eric Liedman 1999 satte som nummer två på sin önskelista: ”att befria näringslivet från finansmarknadernas tyranni” (Att se sig själv i andra, om solidaritet, s 117).

Men så blir det naturligtvis inte. Bankerna trixar sig nog ur detta och kommer ut på fötter med samma spridda ägande och samma solitt marknadsekonomiska grundtro som tidigare. Staten och låntagarna får betala. Samma bankdirektörer som orsakat krisen kommer att anses mest lämpade att lösa den, med hjälp av statens pengar. Man kommer att dunka en ny generations Palmstiernor och Wahlströmar i ryggen.

Få huvuden kommer att ha rullat.

Att driva bank måste vara världens bästa affärsidé. När tiderna är goda är det bara att gasa för fullt, låna ut till vem som helst och till vad som helst. Om och när färden går i diket ropar man på staten och får genast hjälp eftersom man har betalsystemen och alla småsparares pengar som gisslan. Här är jag nyliberal i mitt tänkande – borde inte en och annan bank få gå omkull? Borde inte en och annan bankdirektör få yrkesförbud?

Exempelvis kunde det skandalöst misskötta Carnegie som i dagarna räddas av Riksbanken med nödlån på fem miljarder, få gå i graven. På riktigt. Skulle det inte gå att hänvisa till den statliga insättningsgarantin som skyddar upp till en halv miljon av sparat kapital, och låta resten av Carnegie göra konkurs, inklusive att ställa direktörerna på Carnegie på lagstadgad nödförsörjning av konkursförvaltaren? Väcka åtal där sådant borde ske ...

Ett sådant agerande skulle skicka tydliga signaler till de bankdirektörer som knorrar över villkoren från staten – att inga bonusar utöver vanlig lön ska utbetalas så länge bankerna stöttas av staten.

En annan fundering handlar, också den, om en förändrad värld. Vi hade några vänner på lunch härom söndagen. Rolle, min vän sedan över trettio år, är betongarbetare till yrket. Inte en hantverkare med blank pickup, smarta avdrag och egen firma, Rolle har varit anställd och körkortslös hela sitt liv.

Hans politiska värderingar ligger numera ganska mycket i linje med mina egna, antar jag. Tidigare var han aktiv syndikalist, men det engagemanget har han lämnat för många år sedan. Poängen är att jag har fem-tio år längre utbildning, och tjänar mindre än hälften. Att vara journalist är att ha ett högstatusyrke i mångas ögon. Men det är också ett låglöneyrke, i vart fall om man är en någorlunda genomsnittlig frilansare. Det är en syssla som det normalt inte går att försörja sig på. Skulle gärna vilja höra en marxistisk analys av detta.

Har fastnat en smula på Sven-Eric Liedman av det enkla skälet att jag tycker att det är något grundläggande futtigt med hela hans resonemang kring solidariteten, det förhållande som beskrivs i titeln på en av hans tidigare böcker, Att se sig själv i andra, om solidaritet.

Handlar verkligen solidaritet om att se sig själv i andra?

Med det perspektivet blir ju solidariteten reducerad till en sorts egoism. Det som kan drabba andra, skulle mycket väl kunna drabba även mig – ett resonemang som gränsar till kristna maximer om att handla mot andra så som man själv vill bli behandlad. Liedman (själv prästson) manövrerar sig dock undan detta genom att ignorera närheten till religion. Han behandlar i övrigt kristna solidaritetstankar som om dessa alltid mynnade ut i en eller annan form av välgörenhet, tillhörande ett samhällssystem som Liedman ogillar.

Finns det något alternativ till Liedmans synsätt?

Jag menar att det gör det. Att det existerar ett helt annat tänkande – som är både enklare och anständigare. Men till detta ska jag strax återkomma. Först måste jag ägna några rader åt andra kommentarer om boken Att se sig själv i andra, om solidaritet.

Beskrivningen av den politiska situationen i Sverige under 1960-talet och det följande decenniet, det som är av mer centralt intresse för mig i min studie av Olof Lagercrantz text och gärning, får en summering av Liedman:

”Så var det i Sverige under 1960-talet. På ena sidan fanns en skara överåriga kverulanter kring högerpartiet och Svenska Dagbladet, på den andra en skara ungdomar med vildvuxna idéer, avvikande beteenden och frisyrer som sårade den goda smaken. Ingen av dem hade med den verkliga, sunda, kloka utvecklingen att göra. På den hade den socialdemokratiska regeringen monopol. Efter valet 1968 föreföll den politiska hegemonin orubblig.” (Att se sig själv i andra, om solidaritet, s 103).

Nu var det väl så att socialdemokraterna med minsta möjliga marginal kunde bilda regering efter valet 1968. Om Liedman ändå upplevde situationen som ”orubblig” socialdemokratisk dominans, får det gälla för honom.

Liedmans ironiska ton i texten ovan, gör det svårt att veta hur mycket eller hur litet han menar allvar. Är det verkligen hans tro att det bara var överåriga kverulanter kring Svenska Dagbladet som utgjorde den borgerliga oppositionen? Själv minns jag hur min farmor, före detta radikal och kommunist, talade med uppskattning om centerpartiets ordförande, Torbjörn Fälldin. Denne Fälldin blev snart svensk statsminister, så mycket för socialdemokratisk orubblighet. Centerpartiet var också det största borgerliga partiet under flera år runt 1970, avståndet till högerkverulanterna kring Svenska Dagbladet var betydande.

Hursomhelst tycker jag att P O Enquist i några enkla rader på ett betydligt mer begåvat sätt beskriver samma intressanta tid och (ungefär) samma politiska situation:

”Kulturradikalismen i svenskt offentligt samtal byter dessa år vid 1960-talets mitt politisk tillhörighet. Egentligen är denne Enekvist själv en del av detta, men förstår det knappast. Olof Palme berövade de hittills så berömvärt aktiva och framgångsrika ungliberalerna (Nestius, Tham, Tarschys, Wästberg, Eva Moberg och många fler) deras kulturradikala agenda. Kulturradikalismen, så dominerande i dansk politik, och som han skulle lära känna så mycket bättre under sina femton år i Danmark, var i teorin nästan frånvarande i Sverige, fast i praktiken ytterst levande. Alltså tredje världen, Afrika, Vietnam, kulturpolitiken, sexualpolitiken, feminismen, med mera.

Olof Palme snodde alltsammans.

De liberala kulturradikalerna drar sig snopna tillbaka, lägger sig egendomligt nog, i tysthet på historiens sophög utan att protestera, eftersom deras idéer segrat. Dock inte inom liberalismen.” (Ett annat liv, s 191).

Sven-Eric Liedman kan naturligtvis klandras för det lättvindiga sätt på vilket han beskriver och avfärdar liberalism i allmänhet och nyliberalism i synnerhet. Men, här kan vem som helst, med förbundna ögon, se en politisk tendens som förutsätter att ingen av de rättroende känner något som helst behov av att ifrågasätta. Däri har vi en förklaring.

Intressant nog visar han att bristande kunskaper och/eller förståelse också dyker upp på områden där han rimligen har mindre behov av att skapa en politisk tendens. Så har han exempelvis missat innebörden av det juridiska begreppet solidariskt betalningsansvar, som han kallar ”solidariskt ansvar” och som han menar används av ”lagkloka” i många länder, däribland ”även Sverige” (Att se sig själv i andra, om solidaritet, s 15).

Enligt Liedman betyder begreppet ungefär att flera låntagare/ borgensmän till ett och samma lån, är solidariska med varandra och betalar sin del av lånet. I de fall en enda borgensman betalat hela summan: ”I efterhand får han ersättning av de andra”.

Denna starkt idealiserade form av solidaritet, har ganska lite att göra med den juridiska innebörden av begreppet solidariskt betalningsansvar, som är betydligt krångligare och i allt handlar om bankens eller långivarens intressen.

”Solidariskt betalningsansvar” innebär egentligen att banken har rätt att kräva vilken som helst av de personer som tecknat lånet eller borgen, ifall exempelvis lånet förfallit till betalning. Dessa personer kan alltså krävas på hur stor eller liten andel av lånet som banken vill. Om banken finner att Andersson har betydligt större tillgångar än Bengtsson och Carlsson, kan banken göra det enkelt för sig och kräva Andersson på hela beloppet – och sedan överlåta åt Andersson att försöka få betalt av Bengtsson och Carlsson.

Likaså har banken rätt att låta Bengtsson betala mindre än sin tredjedel, och sedan friskriva henne från resten av skulden – vilket betyder att Andersson och Carlsson har att kräva Bengtsson på det de anser vara skillnaden upp till en tredjedel av totalskulden. Det blir så att säga deras interna business.

Den juridiska termen ”solidariskt betalningsansvar” (i lagtextens strikta mening) kan omöjligt tolkas så som Liedman gör, ”en för alla, alla för en”. Detta gäller endast under idealiska förhållanden – som lagtexten helt enkelt inte förutsätter. Lagen handlar om att skydda långivarens rättigheter, inte låntagarnas.

Hur kan jag veta detta? Har lite juridikstudier på samvetet, men har framför allt varit en Bengtsson – som tillsammans med en Andersson försökt få en Carlsson att betala sin andel av ett borgenslån. Den av oss anlitade (mycket erfarne) advokaten, bekräftade att vår situation var typisk och att det i princip var mycket sällan som den frivilliga solidariteten mellan borgensmän var något värd. I vårt fall flyttade Carlsson till Nya Zeeland, ungefär, och betalade aldrig en krona av lånet.

Banken fick sitt, för dem fungerade det solidariska betalningsansvaret utmärkt.

Detta berättar jag för att få anledning att förvånas över att Liedman i så liten utsträckning använder utrymme i sin bok till att förklara och försvara den socialliberala sidan av solidariteten, den som faktiskt fungerar. En grundläggande idé med det samhälle som vi lever i, exempelvis i Sverige, är att vi solidariskt betalar vår skatt och solidariskt kommer i åtnjutande av samhällets rättigheter. Staten tvingar oss att betala skatt, men ingen elev måste lämna sin skolbänk därför att föräldrarna ligger efter med skatten, ingen medborgare blir avvisad från akutmottagningen eftersom man saknar sjukförsäkring.

Många av oss kan säkert säga en del om den varierande kvaliteten i skolväsendet och sjukvården. Men om man hamnat i en akut diabetessituation och fått ett barn omhändertaget av den suveräna personalen och den trimmade vårdapparaten på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, är man ganska ödmjuk efteråt. Man betalar sin lilla restskatt med den tacksamhetens tanke att alla skattekronor minsann inte går till överbetalda klåpare i byråkratiernas labyrinter. Själv har jag svårt att se något egentligt alternativ till den socialliberala triumf som ett någorlunda välfungerande samhälle, likt det svenska, faktiskt utgör ett bevis på.

Privata sjukförsäkringar åt de som har råd och alla andra på fattigstugan? Knappast.

Öststatsocialism där vården är ’gratis’ och usel – en vårdkvalitet på medeltida nivå för nittionio procent av befolkningen? Knappast.

Kanske är socialliberalismens största problem i Liedmans ögon, det enkla faktum att ordet liberalism ingår?

Nu till det som utlovats, alternativet till Liedmans grundtes om solidaritet. Som titeln Att se sig själv i andra, om solidaritet, mer än antyder, utgör egoism en grundförutsättning för solidaritet i Liedmans märkliga värld. Det andra perspektivet, det alternativ som man kan tycka är fullständigt uppenbart, antyds av Liedman i en bisats: ”helt enkelt respekten för andra människor.” (Att se sig själv i andra, om solidaritet, s 39).

Det är som om den marxistiske prästsonen Sven-Eric Liedman inte förmår närma sig detta icke-religiösa och icke-egoistiska och möjligen icke-ideologiska motiv till solidaritet. Enkel anständighet säger att vissa saker gör man bara för sina medmänniskor, eller att man bara inte gör andra saker.

Kan det inte vara ett huvudspår? Återigen har vi Eyvind Johnsons exempel, i allmänhet och mer specifikt när han till och med inför diktatorn Benito Mussolinis lik skriver att: ”Måste till slut, snabbt, genast, säga ifrån att – vad då? Att man inte får behandla ens döda personer på det sättet. Säga åtminstone detta”‘ (Romantisk berättelse, s 209).