Januari

En viktig tanke i August Strindberg förmedlar Olof Lagercrantz, ur ett brev från August Strindberg till hans vän Littmansson. Bakgrunden är den att Strindberg av märkliga orsaker kommit att bo, utan familjen, som inneboende hos hustrun Frida Uhls förmögna morföräldrar på godset Dornach.

Vistelsen varade hela åtta månader och tärde hårt på släktbanden. Inte utan skäl betraktades den utfattige Strindberg som en lycksökare, och (som vanligt) kom han att göra sig ovän med alla i omgivningen. Enligt uppgifter från Frida Uhls morföräldrar var Strindberg bland annat ouppfostrad och ohövlig mot tjänstefolket.

Utan tvekan var det själva situationen av att vara ett nådehjon, som i första hand tärde på Strindbergs nerver. Till Littmansson skriver August Strindberg att han ” ’som alla andra snart hyser ett naturligt hat mot mina välgörare’.” (August Strindberg, s 300).

Denna insikt om det knepiga förhållande som bildas kring tacksamhets- och beroendeförhållanden är oerhört värdefull, menar jag. Det är ju så att ingen människa (och inget socialt eller annat förhållande) i längden mår bra av att vara knuten till enkelriktad tacksamhet – eller till tacksamhets- och skuldförhållanden över huvud taget.

Jag ska återkomma till detta i samband med Olof Lagercrantz omvärderingar, konflikter och motsvarande med både tidigare välgörare (exempelvis Herbert Tingsten) – och även de personer som han försatt i tacksamhetsskuld i sina ofta vettlöst positiva recensioner. Inte minst var det en lång rad författare, medelmåttor och idag sedan länge bortglömda debutanter, som påtvingades Lagercrantz gyllene handbojor.

Tänk på recensionen av P O Enquist som jag citerad tidigare. Olof Lagercrantz skrev om P O Enquists bok Sekonden i en helsidesrecension att ’varje steg han tar bjuder sensationellt fräscha blickar in mot samhället och människan. Den är skriven av en man som nu i sitt trettiosjunde år nått mästerskap.’” (Ett annat liv, s 281 f).

P O hade inte glömt dessa rader, fyrtio år senare. I vänboken Vårt behov av Olof finns många fler exempel på liknande förhållanden. Knepiga bindningar, men hat? Jag menar att det ofta var tacksamhetsförhållanden som mest innehöll ängslan – oro inför eventuella omvärderingar, de som smakdomaren så ofta visat att han kunde leverera.

Tacksamhetsskulden och tacksamhetshatet inbjuder till mycken förståelse, men är nog ingen huvudnyckel när det gäller att förstå August Strindberg. För Olof Lagercrantz däremot, tror jag att tacksamheten och dess olika konsekvenser (skuld, hat, lojalitet, ängslan, prestationsångest mm) utgjorde en mycket viktig och (hittills helt?) förbisedd komponent i många av hans situationer och konflikter.

Både Strindberg och Lagercrantz hade att möta och hantera tacksamhetens komplicerade efterbörd, gärna som den kom i kombination med annat. Den ena precis som den andra författaren var möjligen, med Lagercrantz ord om Strindberg ”farlig som fiende därför att han upptäckte sina egna svaga sidor hos motståndaren. Samma inlevelseförmåga gjorde honom till en underbar vän.” (August Strindberg, s 388).

Någon gång under 1981 läste jag första delen av Marcel Prousts långroman A la recherche de temps perdue. Jag minns inte mycket mer än att jag var fascinerad av stilen och den egensinniga långsamheten i berättandet. Läsningen skedde först på engelska, och det var inte helt lyckat. Bara något år senare kom de första delarna på svenska i Gunnel Vallquists hyllade översättning/tolkning, och jag fick en mer rimlig tillgång till ordmassorna. Den svenska titeln På spaning efter den tid som flytt, är ett exempel på en nödvändig kompromiss i översättningen – sådana finns det många av i texten som helhet.

Jag har nämnt det där med ordrikedom och långsamhet. Bara den saken att Proust ägnar drygt trettio sidor åt att beskriva insomnande och uppvaknande, alldeles i inledningen av romanen, är direkt svindlande. Underbart omodernt ur 2000-talets perspektiv. Vissa enskilda meningar är så långa och snirklande att de med alla sidosyftningar och bisatser sträcker sig över flera boksidor. Tar man sig igenom de tretusen sidorna av ganska tät text, är man garanterat en annan människa än man var innan.

Nu var jag inte alldeles rustad för att ta till mig Vallquists något ålderdomliga svenska språkdräkt, exempelvis förstod jag helt enkelt inte att uttrycket ’ligga hos’ betydde regelrätt samlag. På liknande sätt förhöll det sig med både det ena och det andra – och de flesta erotiska grundackord som ljuder genom romanen fick en otillräcklig resonans i mitt läsande. Mycket av detta gick mig helt enkelt förbi.

Det är kanske orättvist att klandra Gunnel Vallquist, men med åren har jag närmat mig en klarare syn på de ofta råa erotiska omständigheter som skildras. Denna min förståelse ligger i linje med den som Olof Lagercrantz demonstrerar i Att läsa Proust. Ett av mina starkare intryck från de första läsningarna var beundran inför Prousts sätt att i texten visa – och inte tala om. I ett avsnitt ägnar han flera hundra sidor åt att beskriva den ena societetssammankomsten efter den andra, baronen och markisinnan hit och dit, greven, fursten, osv, osv i en sövande procession. Man blir till slut inte bara uttråkad, det här leder betydligt längre. Utan att någonsin skriva att personerna är tråkiga och att tillvaron i den högsta parisiska societeten är tom och ytlig, står detta fullkomligt klart för läsaren eftersom man själv tappat livslusten efter att ha tagit sig igenom eländet.

Ett annat intryck var den våldsamma överbelastning av fransk adel som utgör romanens centrala persongalleri. Särskilt intressanta är verkligen inte de här människorna, och det må vara att den saken är precis vad Proust vill demonstrera, men detta bidrar sällan till att skapa en omedelbart positiv läsupplevelse, i vart fall inte på det sätt som dagens romanslukare förmodas sukta efter.

Huvudintrigen i romanen (om jag ursäktas denna förenkling) utgörs av berättaren Marcels (som i mycket är Marcel Prousts alter ego) strävan uppför den sociala värdeskalan. Denna klättring görs eller eftersträvas också av en rad andra personer i romanen, av adel men främst ofrälse – inte minst Swann. Det är alla dessa personers skiftande ambitioner och öden som utgör den egentliga drivkraften. Det är också dessa personers skiftande misslyckanden och framgångar i sina strävanden, och deras (lika varierande) insikter om tomheten i det de eftersträvar, som utgör romanens centrala moraliska tema.

Därmed sagt att vi står inför en roman som tematiskt borde vara svårhanterlig för Olof Lagercrantz.

Man kan fråga sig för vem Olof Lagercrantz har skrivit sin bok Att läsa Proust. Själv var han medveten om problemet – att den som inget läst av Proust har ringa utbyte, medan den som redan läst På spaning efter den tid som flytt kan tycka att Lagercrantz bok är onödig.

I förordet finns följande: ”kanske har jag i större utsträckning än i mina tidigare böcker skrivit för mig själv. Det beror på att jag varit osäker på vem min läsare är.” Han har ”tänkt på dem som läst en eller två delar av romanen och sedan blivit hindrad av livets mångfald och stress. Till dem hörde jag själv en gång.” (Att läsa Proust, s 10).

Om vi dröjer kvar vid förordet, yttrar sig där ännu ett problem, dock av annan karaktär. Som så ofta utvecklar här Olof Lagercrantz en liten retorisk figur av ödmjukhet inför det uppdrag han givit sig själv: ”Jag har under flera år läst Marcel Prousts roman På spaning efter den tid som flytt och nästan ingenting annat.” (Att läsa Proust, s 9). Något senare skriver han att ”Jag känner blott en ringa del av proustlitteraturen. Det är romanen jag ägnat huvuddelen av min tid. Det är inte möjligt utan troligt att många av de iakttagelser jag redovisar redan gjorts och är välbekanta för proustforskarna. Det generar mig inte. Var och en har rätt att färdas genom ett stort diktverk på sitt eget sätt.” (Att läsa Proust, s 10).

Allt detta låter vettigt och ödmjukt (och välbekant) – men det är uppenbarligen inte sant, annat än i den meningen att proustlitteraturen är så enormt stor att Lagercrantz sannolikt bara läst ”en ringa del”. Den del han faktiskt har läst är dock inte vilken del som helst, utan representerar vad jag skulle kalla gräddan av proustkännarnas kommentarer.

Denna omständighet påstår jag att Olof Lagercrantz försöker smussla undan. Istället för en avslutande litteraturförteckning, som vore lätt att se och imponeras av, finns nästan tio sidor löpande text under den likaledes av falsk ödmjukhet klingande rubriken ”Bibliografiskt småprat”.

Här hittar vi en hänvisning till den franska Pléiade-utgåvan: ”kommentarerna där är överväldigande i sin rikedom och noggrannhet.” (Att läsa Proust, s 201). I Gunnel Törnanders efterlämnade bibliotek har jag kunnat bekräfta detta. Kommentarerna påminner mig om kvalificerade engelska Shakesperare-utgåvor med Arden i spetsen.

Av de författare och forskare som lästs och som bidragit i småskrifter, monografier och böcker på enstaka teman, nämns: Anatole France, André Maurois, Philip Kolb, Céleste Albaret (Prousts hushållerska), Marthe Bibesco (prinsessa till börden, påpekar Lagercrantz förtjust), Lucien Daudet, Reynaldo Hahn, Robert de Billy, Clermont-Tonerre (hertiginna!), Marie Nordlinger, Harold Nicolson, Anne Borrel, Alain Senderens, Jean-Bernard Naudin, Yann le Pichon – samt den tidigare franske presidenten Francois Mitterand.

När det gäller heltäckande biografier som Lagercrantz ”främst läst” nämns de tre forskarna George D Painter, Ghieslain de Diesbach samt Ronald Hayman, vars olika arbeten uppges vara ”mycket detaljrika och omfångsrika.” (Att läsa Proust, s 205).

Vidare nämns Samuel Beckets studie Proust, som Lagercrantz skattar mycket högt; Walter Benjamins Proust-essä Zum Bilde Prousts; Jean Genette; Georges Poulet; Paul de Man; Edmund Wilsons Proust-essä Axel’s Castle; Lois Marie Jaecks avhandling Marcel Proust and the Text as Metaphor. Den bulgarisk-franska psykoanalytikern Julia Kristeva, som tydligen har gjort en studie av Proust, som till karaktären förefaller lik mitt eget sökande efter ord och sammanhang hos Olof Lagercrantz.

Bland de svenskar som bidragit med studier av Proust nämns Sigbrit Swahn, Clas Hylinger och Harald Lyth, Knut Jaensson, Hans Ruin (Olof Lagercrantz svärfar), Göran O Eriksson, Carl Rudbeck, Bengt Holmqvist, Sven Lindqvist, Rabbe och sonen Mikael Enckell samt Rabbes barnbarn Henrik Enckell, Kurt Aspelin, Örjan Lindberger, Göran Schildt, Peter Cornell, Lars-Olof Franzén samt Magnus Hedlund.

Så mycket för Olof Lagercrantz läsning av Proust och ”nästan ingenting annat” under ”flera år”.

Jag menar att det är helt okej att läsa hur många böcker som helst och ta till sig andras tankar, det kan också många gånger vara motiverat att inte i detalj redovisa influenser utan bara klumpa ihop en serie namn i en litteraturförteckning – men om man i inledningen/förordet och den löpande texten aktivt ger sken av något annat, då är det inte uppriktighet som gäller. Det är naturligtvis helt orimligt att påstå, vilket Lagercrantz gör, att man efter ovannämnda läsning ”färdas genom ett stort diktverk på sitt eget sätt”.

Idag satte jag inte precis ’morgonkaffe i vrångstrupen’, som det brukar sägas när skribenten blir upprörd över något i morgonbladet – men jag blev förvånad och lite illa till mods över omslagsbild och presentationsrubrik till Svenska Dagbladets bilaga Min Helg.

Bilden på Mian Lodalen är inte smickrande, det blir sällan bilder tagna snett underifrån. Rubriken i halvfeta versaler lyder ”STÄDTANT” och vem som helst kan få för sig att de lite hempermanentade lockarna och ansiktsformens (numera) diskreta rundning passar med begreppet ’tant’.

Mian Lodalen är en vanligtvis ganska seriös författare som sysslar med riktiga frågor – mycket djurrätt, rätt till alla möjliga slags sexualitet, kamp för social rättvisa och rättvisa i största allmänhet. I kraft av sina skarpt formulerade åsikter och sin dåförtiden vassare käklinje – samt inte minst förhållandet med dåvarande såpaförfattaren Louise Boije af Gennäs – blev hon till något av ett medialt fenomen. Nu ligger detta tio-femton år tillbaka i tiden.

Man skulle önska sig betydligt mer av kopplingen mellan begreppet ’städtant’ och Lodalens ambitioner vad gäller sociala reformer, men av detta finns ynkligt lite i den ganska långa artikeltexten. Denna eventuella länk blir i stället mest indirekt. Lite kritik av borgarnas införande av avdrag för hushållsnära tjänster, några anspelningar på Lodalens arbetarbakgrund.

I stället ligger fokus nästan helt och fullt på den form av lättare städmani och det till pedanteri gränsande ordningstänkande som tycks styra Mian Lodalens vardag. Vi får allehanda inblickar i städandets olika moment, svårigheter och utmaningar – samt en faktaruta ”Mina bästa städtips” där de sex viktigaste beskrivs.

Varför? Vill Mian Lodalen ’bjuda lite på sig själv’ nu när de homoerotiska komplikationerna tappat uppmärksamhetsvärde sedan förra partnern Louise Boije af Gennäs gift sig med en herr Lagercrantz och blivit hetro?

Om jag här låter syrlig, har det inget att göra med Mian Lodalen som person. Min lilla syrlighet kommer inte heller av den omständighet att mitt försök till flirt med Louise Boije af Gennäs en gång ledde till den kanske mest formfulländade och iskalla ’dissning’ jag utsatts för.

Det som gör mig en smula på dåligt humör handlar om Louise Boije af Gennäs och det av henne genomförda sociala/politiska illusionsnumret som både såldes och köptes, högt som lågt. Något år efter mitt misslyckade försök att inleda ett samtal, förekom Louise Boije af Gennäs ofta i media. Jag minns en del, har återfunnit det och funnit ännu mycket mer på nätet. Det är uttalanden om det nödvändiga i att se bra ut (och det gjorde verkligen Louise Boije af Gennäs när det begav sig) – för att ha någon form av rätt att vara någon. Det är hemma-hos-reportage där hon visar sin alltigenom korrekt tillfixade lägenhet på söder, bilder av den sköna i tuff svart skinnjacka, och i badet. Uttalanden finns om att hon i sin politiska radikalism ska liera sig med anarkosyndikalister och fira alternativ jul. Otaliga artiklar finns i feministiska ämnen och ärenden. Homo-, bi- och transsexuella frågor är viktigast en period.

Tidskriften Bang och liknande publikationer utgör forum. Förhållandet med Mian Lodalen stöts och blöts. Medierna är många och frågorna skiftande kring ett tema. Är hennes roman Stjärnor utan svindel rent av en nyckelroman?

Mot senare hälften av 1990-talet händer något. Louise Boije af Gennäs börjar argumentera för särartsfeminism på ett sätt som passar ihop med en borgerlig livsstil mer än en vänster-söderböna med aggressiv snygginglook. Nu var det väl så att vänster-Louise inte precis redogjorde för några sammanhängande tankekomplex, utan mest slog in öppna dörrar vad gäller individers rätt till sin egen sexualitet. Allt kryddat med pikant frispråkighet, stiligt utseende och ett medialt intressant lesbiskt förhållande.

Tänker inom parentes på paret Efva Attling och Eva Dahlgren som också lockade mången skribent, men som lyckades hålla en betydligt lägre och seriösare profil.

Hursomhelst, en höger-Louise börjar utan vidare förklaring framträda i samband med att heterosexualiteten och familjevärderingarna tagit tillbaka förlorad mark. Hon är bland annat väninna med moderatpolitikern Maria Borelius, som försvaras i flammande inlägg när hon på grund av lögner och skattefusk tvingas lämna sin ministerpost efter rekordkort tid. Louise gifter sig Lagercrantz, dock utan att helt släppa sitt eget, ännu finare adelsnamn. Det är också höger-Louise som framträder som lycklig mamma i tidningen Mama och förklarar att det gjorde ont att föda barn, att hon och barnet tar långa sovmorgnar, att hon promenerar i Kungsträdgården, latteblaskar och lunchar med väninnor.

Ett halvdussin likartade kaffe- och bulldoftande reportage återfinns med lätthet på nätet, och det är inte bara en liknelse. Det dricks ’kaffelatte’ med reportern på Ritorno vid Vasaparken, i närheten av den nya bostadsadressen. Det vore nog en smula ensidigt och felaktigt att kalla Louise Boije af Gennäs mediakåt, eftersom de uppvaktande reportrarna också visar prov på betydande kättja.

Barnet ska inte börja dagis förrän vid fyra års ålder eftersom ’man gör så i familjen’, får intresserade läsare veta. Om den familj som åsyftas är Boije af Gennäs eller Lagercrantz framgår inte, kanske spelar det mindre roll.

Debattören Linda Skugge, som jag inte läst särskilt mycket av och som aldrig tidigare väckt mitt intresse, går i Expressen (någon gång 2006) till frontalangrepp mot Louise Boije af Gennäs och hennes högborgerliga/adliga livsstil, mot hennes försvar av Maria Borelius – och så vidare. Skugge är så arg att det slår gnistor om texterna och jag försöker utan framgång hitta någon form av genmäle från Louise Lagercrantz (Boije af Gennäs är numera enbart ett artistnamn).

Inledde i går ett samtal med hustrun, utgångspunkten var ett plötsligt behov att prata en smula om Louise Lagercrantz skiftande roller. Oftast brukar jag undvika att ta upp något på temat Lagercrantz, eftersom intresset är svalt.

Nu visade det sig att hon hade läst Stjärnor utan svindel och kunde intyga att det nog var fråga om en självbiografisk berättelse, eller en nyckelroman. Hustrun berättar att, om det är riktigt som står i romanen, att Louise Boije af Gennäs var gift och levde i ett heterosexuellt men barnlöst äktenskap innan passionen i form av Mian Lodalen slog till.

Louise Boije af Gennäs gjort en utflykt från borgerligheten och äktenskapet med Peter Voors, dåvarande partisekreterare i Ny Demokrati – till ett vänster-lesbiskt intermezzo över några år. För att sedan återvända och landa ännu högre i borgerligheten och gifta om sig med Carl-Erik Lagercrantz och erhålla bibehållen adelsvalör åt avkomman – varför det den här gången, i det nya äktenskapet, tycks ha varit okej att byta efternamn.

Analysen kan vara ogin och ha sina brister, men min hustrus slutsats landade huvudsakligen i något som delvis var oberoende av detta resonemang – att Louise Lagercrantz tycktes ha en svag personlighet i det att hon anpassade sig efter sina män och relationer, efter omgivningen och dess krav. En omgivning som numera var den trygga adliga miljön, det heterosexuella äktenskapet, barnafödandets och föräldraskapets realiteter, det faktum att ungdomlig skönhet förgår.

I skrivande stund tar en annan av mina funderingar en stabil form. Det handlar om likheterna mellan Louise Lagercrantz och Olof Lagercrantz i några viktiga avseenden – om den direktkontakt de hade till media, det medvetna iscensättandet, manipulerandet och manövrerandet – som i bådas fall betydde att journalisterna ivrigt sög i sig varje uttalande. Faktum är att man med denna förmåga kunde skapa sig egna arenor på vilka de mest skiftande skådespel kunde framföras. Kombinationen starkt självförtroende och svag personlighet gjorde det sedan möjligt att rollerna byttes – och kunde skiftas – utan att särskilt många undrade hur själva skiftet gick till.

I dag är det hundra år sedan Barbro Alving föddes. Hon publicerade sig under signaturen Bang i Dagens Nyheter, från 1934 fram till 1958 – då hon avgick i protest mot chefredaktören Herbert Tingsten och den politiska riktning han företrädde. Bang hade själv besökt Hiroshima 1948, mindre än tre år efter det att atombomben ödelagt staden, och hon kunde inte förlika sig med den atombombsvänliga linje på Dagens Nyheter som förespråkades av Tingsten och hans andreman, Olof Lagercrantz.

I övrigt var Bang på plats där saker verkligen hände. Hon skrev kritiskt om nazisterna i ett reportage från Olympiaden i Berlin 1936. Hon tillbringade flera månader vid fronten under det finska vinterkriget 1939–1940, innan dess hade hon varit vid fronten i Spanska inbördeskriget. Hon besökte Norge och den så kallade Trondheimsfronten 1940; försökte ta sig till London för att uppleva Blitzen 1941, via USA där hon inte tilläts fortsätta; närvarade vid Quislingrättegången i Oslo 1945; besökte (liksom Stig Dagerman) det i ruiner slagna Tyskland 1946; genomför en jordenruntresa via otaliga kris- och krigszoner 1947–1948.

Barbro Alving var endast två år äldre än Olof Lagercrantz, men verkar ha hunnit göra så otroligt mycket mer – tidigare, viktigare och riktigare.

När Bang bokstavligt talat skrev medan kulorna visslade förbi, lämnade Olof Lagercrantz aldrig sin skyddade och upphöjda position. Hans utlandsresor handlade nästan enbart om visiter vid universitet och ministerier, mest blir det samtal med kloka professorer och högt uppsatta politiker. Möten med journalister och författare. Alltsammans ofarligt, redigerat och arrangerat, samt skildrat med en underton av naturlig rätt att producera åsikter om högt som lågt. Det farligaste han utsatte sig för var taxiresor i New York, ungefär.

Vid ett tillfälle hettade det dock till en smula, skildrat med halvt ofrivillig komik av Brita Stendahl vars make Krister blev intervjuad av Lagercrantz i Harvard 1969. Anledningen var den att teologen och prästen Krister Stendahl blivit utsedd till rektor för prestigefyllda Harvard Divinity School.

Olof Lagercrantz reste dit. Intervjun följdes av övernattning i residenset, den rymliga tjänstebostaden. Samtidigt – på universitetsområdet svallade känslorna, året innan hade såväl Martin Luther King som Robert Kennedy mördats. Kriget i Vietnam pågick för fullt och de manliga studenterna fick inkallelseorders, som de ofta brände. Studenterna strejkade, slagord ropades, flaggor brändes – allt under hastigt uppflammande, upploppsliknande former.

Allt detta, eller åtminstone innebörden av detta, tycks ha gått Olof Lagercrantz förbi. Han skulle intervjua en framstående svensk teolog, punkt.

Under kvällen och natten, sedan Olof Lagercrantz dragit sig tillbaka till sina rum, fick Stendahls telefonsamtal som varnade för att en angränsande byggnad hotades av en stor skara uppretade studenter. Byggnaden hyste träningslokaler för reservofficerare och antogs vara ett givet mål. Möjligen tänkte studenterna bränna ner byggnaden. Stendahls tände lyset överallt i residenset och gjorde vad man kunde för att visa att byggnaden var en bostad – och inte skulle förväxlas med träningslokalerna.

När detta var gjort kom man på tanken att se efter om Olof Lagercrantz var vaken. Brita Stendahl skriver:

”Kanske hade han inte somnat ännu? Jag knackade försiktigt: Olof, vill du se studentrevolutionen på nära håll? Jag kommer, löd svaret och några minuter senare kom Olof nedför trappan, oklanderligt klädd i gråa byxor, svarta mockaskor, smårutig blazer, vit skjorta och stilig fluga. Jag stirrade på honom: tänker du gå ut så där? Ta åtminstone av den där flugan, annars kommer studenterna att lyncha dig, din snobb! Flugan åkte kvick ner i fickan.” (Vårt behov av Olof, s 152).

Jag har under flera dagar läst Att läsa Proust – bitvis och styckevis rätt många gånger, och funderat över hur det ska bli möjligt att någorlunda enkelt beskriva Olof Lagercrantz förhållningssätt. Prousts roman På spaning efter den tid som flytt är ju en veritabel adelskalender och serverar därmed en miljö och ett persongalleri som måste sägas vara välbekanta för honom. Samtidigt är det så att romanens tema, moral och inte minst persongalleriets utveckling, pekar i en riktning som Olof Lagercrantz i grunden inte borde kunna förlika sig med.

Det kan han inte heller, eller gör endast med svårighet:

”Den uppåtgående rörelsen – berättarens triumfer – motsvaras i romanen av den nedåtgående. Berättaren stiger men hertiginnorna och grevinnorna sjunker och förlorar den glans namnen givit dem. Det betyder inte att berättaren på sin vandring genom livet befriar sig från sin snobbism och sina fördomar. Proust skriver inte en bildningsroman där hjälten efter många prövningar kommer fram till klarhet och visdom.” (Att läsa Proust, s 87).

Många läsare och bedömare vill nog påstå exakt det som Lagercrantz förnekar – att vad Proust skapade var just en sorts bildningsroman, låt vara en oerhört speciell och sofistikerad sådan. Proust skrev själv i ett brev, när han började skriva sin roman: ”’Jag känner hur tomt mitt liv har varit’” (Att läsa Proust, s 21) och om vi ska tro alla de likhetstecken som sätts mellan berättaren i romanen och Marcel Proust, handlar detta litterära projekt väldigt, väldigt mycket om utveckling och att komma till insikter.

Olof Lagercrantz skriver ju själv om hur ”berättaren först som gammal förstod innebörden i Gilbertes gest” (Att läsa Proust, s 109). Även det en indikation på hur insikt och utveckling skildras i romanen, och att Lagercrantz någonstans accepterade det perspektivet. Ett exempel på den sociala rörlighet som beskrivs i romanen, via Lagercrantz, men som inte knyts annat än indirekt till berättarens utveckling, är följande: ”Verdurins uppstiger från borgerlig obemärkthet i romanens start till samhällets högsta höjd.” (Att läsa Proust, s 131).

Romanens moraliska berättigande är bland annat just det som Olof Lagercrantz beskriver – hur Marcel ser den adliga glansen flagna. Det faktum att berättarens insikter, sådana de beskrivs i romanen, inte alltid beskrivs som, eller förefaller handla om ”klarhet och visdom”, måste tillskrivas verkets konstnärliga höjd.

Vad Proust skapat är ett enastående konstverk, ingen simpel pamflett.

Varför kräver Olof Lagercrantz att berättaren ska befria sig från sina fördomar och sin snobbism för att romanen ska kvalificera sig som en bildningsroman?

Är det ens en riktig beskrivning? Jag menar att berättaren definitivt gör sig av med en massa fördomar i det att han mot romansvitens senare delar inte längre bländas av de adliga namnens glans. Hans snobbism har också fått sig många törnar och han är inte den person han varit i romanens början.

Olof Lagercrantz bromsar och förnekar, hela tiden sin beskrivning av den sociala rörligheten som ändå är ett av romanens viktiga teman. Avvisandet av tanken på en bildningsroman, och förnekandet av den sociala rörligheten ligger uppenbarligen förankrat i djupare tankestrukturer hos Lagercrantz. När hertiginnorna och grevinnorna förlorar ”den glans namnen givit dem” betyder det att namnen inte längre kan ge de (åldrande) damerna glans i Marcels ögon, vilket naturligtvis också har en moralisk dimension hos Proust – inte att namnens förmåga att skänka glans har upphört.

För övrigt är det så att enskilda adelspersoners förfall, sinnesjukdom, allehanda perversioner och märkliga beteenden, närmast bekräftar antagandet om adelssläkternas förfining – precis som Olof Lagercrantz beskrivit i Agnes von Krusenstjerna, s 162, (skildrat i maj). Med andra ord är det inte omöjligt att Lagercrantz och hans likar, betraktar förfallet hos adeln i de senare delarna av På spaning efter den tid som flytt, som en bekräftelse på adelns reella suveränitet.

Hur Proust själv skulle tänka kring en sådan tolkning, kan man undra.

I Olof Lagercrantz värld gäller olika regler för adel och för ofrälse, vilket ibland blir tydligt när han beskriver förhållanden i På spaning efter den tid som flytt. Ovan visade jag hur Lagercrantz hade svårt att hantera berättarens förhållande till snobbism, som han bland annat anser det vara bäst för honom att göra sig av med – detta i en roman till bredden fylld av exempel på adlig snobbism.

Hur löser Lagercrantz det dilemmat? Jo, genom att skilja bördsstolthet från snobbism.

Om baron de Charlus heter det exempelvis att: ”Hans bördsstolthet tar sig fantastiska uttryck men har inte sin rot i snobbism utan i förnimmelse av direktkontakt med fäderna.” (Att läsa Proust, s 122).

Det här är en tanke som vi redan sett Olof Lagercrantz vårda, att adel handlar om att leva upp till förfädernas förmodat höga standard: ”Bördsstolthet hörde tiden till men hos ädlare naturer uppträdde den ej som stamtavlemagi och avelstänkande utan var knuten till den enskildes förmåga i tanke och dåd att nå paritet med dem som gått före.” (Från helvetet till paradiset, s 131).

Långt ifrån simpel folklig snobbism, alltså. Jag menar ändå att detta inte är en tokig tanke – att leva efter de höga ideal som man tillskriver vissa anfäder. Men när detta klassas som snobbism för ofrälse och berättigad bördsstolthet för adeln, då måste jag protestera.

Det är för övrigt mycket lätt att inom adeln hitta förfäder med välputsade biografier, medan detsamma för ofrälse är svårare, oftast omöjligt. Av det enkla skälet har vi ofrälse egentligen ingen anledning att sträva mot något högt mål, eftersom kunskapen om ”fäderna” och de ”som gått före” helt enkelt saknas.

I detta ligger något viktigt för vår förståelse av Lagercrantz läsning av Proust – att det enligt Lagercrantz är fel och onaturligt att ofrälse rör sig socialt, likt Marcel och Verdurins. Olof Lagercrantz tycker illa om social rörlighet, föraktar klassresenärer/uppkomlingar och (inte minst) framgångsrika affärsmän, det har vi redan sett.

Prousts roman blir ibland tolkad av Olof Lagercrantz i anpassade förenklingar som tyvärr gränsar till det löjeväckande. Han ser de mönster och rörelser han vill se – eller presenterar i vart fall de mönster och rörelser han vill att andra ska se:

”Berättaren låter madame Verdurin under världskriget växa ut till ett patriotiskt monster. Hon uppträder som en den krigiska enögdhetens känsloladdade prästinna. Hon vet att använda ’fosterlandet’ liksom förr konsten och Dreyfusaffären för att stiga socialt. Hon blir motpolen till baron de Charlus, som sjunker medan hon stiger. På ett moraliskt plan är vikterna omkastade.” (Att läsa Proust, s 134). Baronen får representera ett tragiskt och ädelt undergångstema. Hans höga moral och undergång, är närmast mekaniskt förbundna via en hävstång med Verdurins som med hjälp av sin låga moral ”uppstiger från borgerlig obemärkthet i romanens start till samhällets högsta höjd.” (Att läsa Proust, s 131).

När jag till frukosten förklarar att två tredjedelar eller mer av romanen På spaning efter den tid som flytt är som en avskrift ur franska adelskalendern, och gör en konstpaus innan jag säger att det är miljöer som Olof Lagercrantz var väl bekant med, så tror hustrun alldeles naturligt att det som ska följa är något om frossande i igenkännanden och paralleller. Det skulle man lätt kunna tro, så är det också, men oftast mer indirekt än vanligt. I själva verket har jag bara hittat en enda halvt uttalad hänvisning till Olof Lagercrantz egen bakgrund.

”Men den som umgåtts något i höga kretsar ska finna många hertiginnans likar jorden runt i varje tidsålder.” (Att läsa Proust, s 81).

Här ska sägas att ”höga kretsar” inte syftar på folk som bor i de översta våningsplanen, eller ens personer som har ledande och ansvarsfulla befattningar inom staten eller näringslivet, inte heller syftar Olof Lagercrantz med denna (och åtskilliga likadana) på de mer moraliskt högstående personer som han faktiskt identifierar, många gånger bland ofrälset. Nej, med ”höga kretsar” åsyftas automatiskt adeln, de som har fina namn och titlar.

Allt är, skulle jag kunna säga, som vanligt för Olof Lagercrantz, och hänvisa till citat som: ”Markisen är, då vi först möter honom, utrustad med en ung aristokrats alla tänkbara dygder.” (Att läsa Proust, s 141).

Men att uppehålla sig vid denna typ av uttalanden, som vi redan sett en rad exempel på och som det verkligen finns många i Att läsa Proust, skulle inte ge hela bilden. Smittad av romanens mångfasetterade tema och Prousts alla exempel på märkligheter och olustigheter i de ”höga kretsar” som skildras, tvingas Olof Lagercrantz att i någon mån sänka garden och låta undslippa sig en del meningar som pekar i en annan riktning:

”Varför blev börden och rikedomen alltid till sist utslagsgivande i denna societet som hyllade dygden och begåvningen? Varför valde hertiginnan, som uppfostrats till frisinne och kärlek till konsten, inte att gifta sig med ett snille utan med den man i kretsen, som hade de flesta anorna och den största förmögenheten men inte i något avseende motsvarade den unga damens uttalade ideal? Svaret på den frågan är – Proust demonstrerar tesen åter och åter – att klasskänslan och det sociala snobberiet segrar, att människorna är fångna som flugor i sina konventioners spindelnät och dör där, utsugna av sin egen snobbism.” (Att läsa Proust, s 91).

Det är här svårt att inte tänka på Louise Boije af Gennäs, numera Lagercrantz, och det inavelsprojekt som ständigt tycks pågå även inom den svenska adeln.

Hur kommer det sig att Olof Lagercrantz, i citatet ovan, plötsligt ser snobbismen och de tomma ritualerna vid hertigparet Guermantes hov? Beror det kanhända på att de rätta idealen inte riktigt finns där – i form av strävan efter det moraliska föredömet hos ”fäderna”?

Jo, ett svar finns – hertiginnan Oriane de Guermantes är egentligen en uppkomling, och det är möjligen där felet ligger. På det avstånd som skapats till hertigparet Guermantes kan även Olof Lagercrantz se en flik av de mönster han själv formar:

”Men enligt hemliga lagar är högställda personer och särskilt kungligheter ansedda som begåvade i hertigparets hem medan denna förvandling sällan sker med folk från enklare förhållanden.” (Att läsa Proust, s 91).

Olof Lagercrantz ger flera prov på förståelse för det högförnäma rävspel med social över- och underordning som ständigt pågår:

”På plagen i Balbec, en badort vid kusten i Normandie dit berättaren far för vila och rekreation, möter berättaren en eftermiddag i sin mormors sällskap furstinnan av Luxembourg, medlem av ett regerande furstehus och därför i en ointagligt hög social position. Furstinnan önskar markera genom överdriven älskvärd ödmjukhet att hon inte är högmodig – en attityd som bevisar att hon är det.” (Att läsa Proust, s 17).

Skådespelet av över- och underläge och allt vad det rymmer av scenväxlingar, piruetter och bugningar – samt kränkningar och hela arsenaler av psykologiska terrorinstrument, finns utförligt skildrat hos Proust. Men hos honom är revanschen av central betydelse, det är enligt ren aristotelisk dramaturgi så att den som i början får förödmjukelse får sin upprättelse mot slutet. Denna revansch motsvaras också av en uppåtgående rörelse, som via intellektuella insikter hos berättaren gör ett socialt avancemang möjligt, menar jag. Här skickar Olof Lagercrantz in brasklappar, eftersom han ogillar det sociala avancemang som han – rätt eller fel – förknippar med utvecklingsromanens grundstruktur. Han ogillar därför även de scener där revansch äger rum, där den förödmjukande överheten nu själva blir förödmjukade.

Proust låter exempelvis, i en restaurangscen, den av hovmästaren kränkte ofrälse berättaren få låna en rock av furst de Foix, via markisen de Saint-Loups rådiga ingripande. På så vis blir berättaren i denna grundligt utmejslade scen, inte bara insläppt i den för adelsmännen reserverade delen av restaurangen, han blir också skyddad mot eventuellt kalldrag genom att bokstavligt iklädas en furstes dräkt.

Denna episods undertext blir på tok för mycket för Olof Lagercrantz som skriver att: ”berättarens upprättelse är det centrala och han njuter av den. Det känns nästan genant att vara vittne.” (Att läsa Proust, s 76).

Annars är maktperspektivet och maktens konkreta utövande naturligtvis mest en fråga om simpelt uppifrån och ner. Det utrymme för grymheter och tarvligheter som kan nyttjas av överheten, skildras med stor finess av Proust – vilket inte sällan får en intressant återklang hos Olof Lagercrantz.

”Hertiginnan har munnen full av elakheter, vilka en smickrande omgivning upphöjer till kvickheter. (Att läsa Proust, s 81); samt det av dubbla brasklappar fyllda: ”Societetens människor sådana Proust skildrar dem är ofta löjliga, förfärande ytliga, grymma och tanklösa. Men de är patetiska fångar i etiketten och väcker i den egenskapen medkänsla.” (Att läsa Proust, s 85).

Vad gäller berättaren – ofrälse men tillhörande den översta borgerligheten – och hans skiftande förhållningssätt till hushållerskan Francoise, beskriver Olof Lagercrantz hur även där en maktutövning äger rum. Det är ju så att den sociala rangskalan rymmer många steg. Berättaren kan ibland ”behandla henne med visst förakt som Strindberg kokerskan i Fröken Julie. Men översitteriet, som överklassmänniskan föds med, viker oftast.” (Att läsa Proust, s 159).

Smicker spelade en viktig roll i det sociala spel som Marcel Proust skildrar i På spaning efter den tid som flytt. Som så ofta med Proust – och livet som vi känner det – är saker mycket mer komplicerade än enkla begrepp och korta förklaringar kan antyda. En sådan sak som att smickret betyder högst olika saker beroende på vem som smickrar vem – och då framför allt med tanke på vilken som står högre upp på i social rang. Marcel Proust hade i sitt tidigare skribentliv sysslat med societetsreportage, vilket naturligtvis var en oskattbar tillgång när han senare började skriva På spaning efter den tid som flytt. Proust var dock inte bara en distanserad iakttagare av smickrets funktioner i de sammanhang han skrev om, han var själv en del av det. Som skribent hade han varit böjd att följa societetsreporterns yrkesmässiga grundregel, den som sa att han alltid skulle smeka överheten medhårs. Gjorde han det fick han fortsatt tillgång till de miljöer han skrev om, gjorde han det inte släpptes han inte in – och då var karriären slut.

Var går då gränsen mellan smicker och vanlig normal artighet? Jag menar att frågan är relevant eftersom en liten vänlighet eller artig komplimang ofta är ett smörjmedel som minskar friktionen i de sociala kontaktytorna, till förmån för avslappnade och förhoppningsvis intressanta tankeutbyten. Det gäller vid dagislämningar, konversationer kring kaffeautomater liksom i mellanstatliga diplomatiska sammanhang.

Smicker är att gå längre, det handlar inte om att i största allmänhet underlätta konversationer och mellanmänskliga kontakter, det handlar om att ha ett mer specifikt syfte – taktiskt eller strategiskt – med sina komplimanger och uppskattande kommentarer. Syftet kan vara att se till att hålla sig väl med överheten, det perspektiv som Proust så väl kände igen (och visade att han avskydde), därför att motsatsen skulle skapa svårigheter i yrkesutövning och annat.

Men målet kan också vara betydligt snävare, exempelvis att få konkreta förmåner. De flesta som arbetat i någon form av organiserad miljö har säkert sett ja-sägarna som gör sina framstötar mot chefen, med eller utan framgång.

Proust skildrade smickrets mekanismer, och det är Olof Lagercrantz nog så observant på. Smickret som det skildras i På spaning efter den tid som flytt är i huvudsak det medel som används av personer med sociala ambitioner, av de som vill uppför den sociala stegen, och av det skälet möts de oftast av Lagercrantz misstro: ”Han (Proust, min anm) använde sina salongsreportage som vapen i kampen för en plats i den fina världen.” (Att läsa Proust, s 79).

Hur Proust gestaltar sin egen roll i romanen, i gestalt av berättaren Marcel, tolkar Lagercrantz flera gånger efter följande mönster: ”Det händer någon gång att man bland smickrarna tycker sig se Proust, ty berättaren återger, ibland som det tycks utan ironi, uttalanden av henne (hertiginnan, min anm) vilka han får vara ensam om att uppfatta som spirituella. Det är rester från societetsreportagen. Men den som umgåtts något i höga kretsar ska finna många hertiginnans likar jorden runt i varje tidsålder och kring dem ett beundrande hov.” (Att läsa Proust, s 81).

På ett annat ställe konstaterar Lagercrantz att de sociala konventionerna utgjorde en trygghet för Proust:

”Dess ceremoniella umgängesregler bjöd honom skydd. Dess till intet förpliktande komplimanger passade honom” (Att läsa Proust, s 84).

Vänder vi på perspektivet ser vi den ovanligare men betydligt mer sofistikerade varianten som utgörs av smicker uppifrån och ner, den som binder, och skapar beroenden om inte lojalitet. En välvilligt sinnad hertiginna i Prousts bekantskapskrets, som nyligen utgivit en kokbok, införs i boken med namn och sparrisrecept.

”Folk, som lovordat honom, blir inskrivna i boken som en belöning. Den berömde lyrikern Francis Jammes skrev, sedan han läst romanens första del, ett smickrande brev till Proust och jämförde honom med Shakespeare. En sådan sak glömmer inte en debutant. Det är som att hälsas till Olympen av någon som redan länge bott där. Som tack låter Proust i romanens fjärde del namnet Francis Jammes plötsligt och omotiverat dyka upp i berättarens medvetande.” (Att läsa Proust, s 79).

På ett plan förefaller Olof Lagercrantz alltså vara väl medveten om hur den trafik av omnämnanden, uppskattande komplimanger och rent smicker fungerade författare emellan. Han själv skriver uppskattande om den då ganska unge skribenten Kristoffer Leandoer och dennes iakttagelser i en artikel om Proust ”fylld av inlevelsens indignation” (Att läsa Proust, s 174) – och kan knappast ha varit omedveten om spelets regler. Samme Kristoffer Leandoer skriver för övrigt, ett tiotal år senare, en rejält sockrad hyllning till Olof Lagercrantz i vänboken Vårt behov av Olof.

När jag gjorde mina första terminer som litteraturvetare, hade jag bland annat Göran Hägg som lärare och seminarieledare. Det var på vad som då kallades b-nivå, och vi skulle krafsa ihop ett dussin sidor text om något som intresserade oss. Ungefär så.

Redan på den tiden hade Göran Hägg en något barsk framtoning och en attityd som mer handlade om ’no-nonsense’ än om litteraturfilosofiskt finlir. Sannolikt var detta mycket välgörande för oss studenter, bland annat minns jag Göran Häggs enkla råd, som ungefär var som följer: ’Om valet står mellan att åstadkomma något bra och att få något färdigt, ska man välja det sistnämnda’.

Inget dåligt tips för veliga uppsatsförfattare vars förvirrade ambitioner inte på något vis stod i proportion till förmågorna.

I gårdagen kulturdel i Svenska Dagbladet läser jag ett kärnfullt citat av Göran Hägg: ”Antingen är det en roman eller en dokumentär. Det finns inget mellanläge.”

Man kan inte vara lite död eller lite gravid, som någon konstaterat – men, kan det vara fråga om lite roman eller lite dokumentär? Gråzonerna är trots allt bredare i litteraturvetenskapliga gränsdragningar än de som gäller vid hjärtstillestånd eller utebliven mens.

Inlägget handlar om Liza Marklunds bok Gömda som har den kompromisslösa undertiteln ”En sann historia”, vilket väl får bekräfta det riktiga i Göran Häggs bestämda uttalande. Skriver man ”En sann historia” på omslaget har en läsare rätt att ställa höga krav vad gäller överensstämmelsen mellan innehållets påståenden och kontrollerbara fakta. Jag har tidigare resonerat kring detta, när jag argumenterade för att en bok med exakt samma påskrift ”En sann historia”, innehöll en hel del faktafel och därför inte borde ha denna undertitel.

Lite sent omsider har boken Mia – sanningen om Gömda av Monica Antonsson, kommit att röra upp en hel del damm i frågor kring sanningshalten i Liza Marklunds roman/dokumentär/bok. Eftersom jag varken läst Marklunds eller Antonssons aktuella texter, vill jag inte uttala mig specifikt om dessa.

Den enkla saken är väl att det hårda påståendet om ”En sann historia” inbjuder till kritik, hur mycket eller lite författaren än strävar efter att hålla sig till kontrollerbara fakta. Minsta felcitat eller utelämnande gör ju att varje anspråk på sanning faller platt på näsan.

Osökt dyker innehållet i Kristoffer Leandoers text ”Ombudsman för de döda” i vänboken Vårt behov av Olof upp i tankarna. Han påstår bland annat att Olof Lagercrantz skriver mer om sig själv när han skriver om andra, än när han skriver om sig själv i de angivet självbiografiska Min första krets och Ett år på sextiotalet. Jag ansluter mig inte oreserverat till denna ståndpunkt (Vårt behov av Olof, s 29), men tycker att iakttagelsen har ett värde, inte minst eftersom jag tänkt i samma banor, och att den gott och väl kan få dröja kvar i bakhuvudet.

När jag flera gånger undrat varför och för vem Olof Lagercrantz skrivit Att läsa Proust, kan jag ändå inte låta bli att känna tacksamhet över att han faktiskt gjorde det. Här visar han sig själv, enligt min mening, lika mycket som han blottade sig själv i August Strindberg.

För att knyta an till de centrala tankarna i just August Strindberg, så tror jag att Olof Lagercrantz på samma halvt omedvetna vis blottar sina tankar och värderingssystem. Detta visar han, på sitt något märkliga, indirekta vis, att han är medveten om. I en spegling av Prousts arbete med – och beundran inför – konsthistorikern John Ruskin skriver Lagercrantz:

”Proust sluter sig till Ruskin med en hängivenhet och självisk beundran som är utmärkande för hans karaktär och en förutsättning för hans konst. ’Det finns inte något bättre sätt’, skriver han en gång. ’att bli medveten om vad man själv känner än att försöka inom sig återskapa vad en mästare känt. Vid denna djupa anspänning blir det sina egna tankar man bringar i dagen med hans’. Detta är en insikt som blir avgörande för Prousts andliga utveckling. Varje människa, som vill spänna sina krafter till en stor uppgift, bör lära sig inse dess sanning!” (Att läsa Proust, s 26 f).

Jag tror inte jag någonsin sett Olof Lagercrantz använda utropstecken på det här sättet – men här, där han så uppenbart i Prousts tankar om förhållandet till Ruskin, speglar sina egna ansträngningar med diverse författare ur världslitteraturens topplista, tar han i allt vad han förmår.

De senaste dygnen har jag ägnat lästiden åt Joseph Conrads mästerliga lilla roman, Heart of Darkness (från 1902) – och åt läsning av Olof Lagercrantz Färd med Mörkrets hjärta (som kom 1987) med titeln syftande på den svenska översättningen av Conrads roman. Precis som vid läsningen av August Strindberg slås jag av tanken att detta material skulle kunna användas i en gymnasieskola. Här skulle man kunna kombinera ämnena engelska, svenska, filosofi och samhällskunskap i ett litet projekt över en termin. Eleverna skulle kunna läsa Conrads roman på engelska, diskutera den och parallellt läsa Färd med Mörkrets hjärta och därmed beröra såväl litteraturvetenskapliga sidor, som moraliska och samhällsfilosofiska. En fantasi om en bättre skola.

Utvecklingen av Olof Lagercrantz eget arbete kring Heart of Darkness skulle därmed kunna ges en återspegling. Han anger själv hur ytterligare två böcker växte fram medan han läste och skrev, den ena är den självbiografiska Min första krets, den andra Om konsten att läsa och skriva.

Jag förstår mycket väl denna tredelning, tillkomsten av en spretande triptyk. Olika idéer trängs och pockar ibland på hos oss stackars skribenter, det ena föder det andra – ändå mår teman och uppslag ofta bäst av att hållas isär, hur närbesläktade man än kan tycka att de är. I mina ögon är Färd mot mörkrets hjärta den mest lyckade av de tre, och den skulle – trots sitt ringa format – förlora i värde och tyngd om den tvingades att rymma mer.

Jag hade väntat mig mer av utvecklingspessimism och civilisationskritik med antikapitalistiska förtecken, än jag mötte i Färd med Mörkrets hjärta. Visst finns det där – den något ensidiga och föga överraskande synen på de vita västerländska affärsmännen, kapitalisterna, exploatörerna. De som enligt Lagercrantz står bakom utsugningen av tredje världen. Att utnyttjandet och de kriminella handlingarna också hade andra aktörer, bortser han ifrån. Det faktum att kung Leopold av Belgien högst konkret var gudfader åt de vidriga projekt vars yttringar Conrad beskriver, och att mången medlem av kungahus och adel hade sina förnäma fingrar i den smutsiga byken – om den saken tiger Olof Lagercrantz. Däremot, att Joseph Conrad kommer från en polsk adelsfamilj, försummar inte Lagercrantz att tala om. Om den saken hade jag ingen aning.

Nu brukar han inte missa en adelsman, men här känns det som om han med stor lättnad återigen kan förknippa adeln med rätt typ av ”ädla” åsikter.

När Olof Lagercrantz drar ut linjerna från några av förra sekelskiftets mest vidriga kolonialprojekt, till nutid, omfattas inte den kolonialism och expansionism som exempelvis genomförts av Stalin och Sovjetunionen. Kolonialism och folkmord förknippas därmed främst (eller rent av enbart) med vita västerländska affärsmän. Adeln och kungahusen går oftast fria, liksom kommunisterna.

Så enkelt är det inte i Conrads värld. Hans mer allmängiltiga perspektiv på människans förmåga till ondska och till mänskliga illgärningar, är just det som i hög grad bidrar till att forma mästerverket Heart of Darkness. Det känns också overkligt att läsa Heart of Darkness just dessa dagar när bomberna faller över Gaza, närmast surrealistiskt att för sitt inre öga se romanens Kurtz, omgiven av svarta ’rebellers’ avhuggna huvuden i djungeln i Kongo för drygt hundra år sedan – och tänka att hans illgärningar var som en scoututflykt jämfört med den förödelse som ett enda pilot kan åstadkomma på några sekunder bland bostadshusen i Gaza City. Med bomber innehållande exempelvis vit fosfor. Denne pilot kan sedan svänga sitt plan mot hemlandet några minuters flygresa bort – och på kvällen äta middag med familjen, pussa barnen godnatt.

Nu ska jag inte på något vis förringa Conrad, men visst är det en smula lättköpt att alltid göra ondskans hantlangare till bindgalna psykopater eller (som Lagercrantz) snikiga företrädare för den förhatliga kapitalismen.

Flera gånger nämner Olof Lagercrantz den roman Joseph Conrad skrev direkt innan Heart of Darkness, och gav namnet Lord Jim. Den utspelar sig ombord på ett fartyg som ska frakta muslimer på pilgrimsfärd med slutmålet Mecka, från en obestämd hamn i Indonesien.

Båten Patnia skadas dock och besättningen väljer att inte avslöja hur fartyget håller på att sjunka, i stället sätter de sig själva i säkerhet med hjälp av livbåtar – vars antal naturligtvis är för litet för att klara en evakuering även av passagerarna.

Det är med andra ord så att kaptenen överger sitt fartyg och lämnar passagerarna åt det man förmodar bli en säker död. Därigenom bryter han mot havets hederskodex, den som säger att kaptenen ska vara den siste att överge ett fartyg. Enda alternativet för en kapten (om han är en man med heder) är att gå under tillsammans med sitt fartyg och de personer som ej kunnat räddas. Romanen Lord Jim handlar i huvudsak om det moraliska brott som ytterst begås av kaptenen Lord Jim och de kval och den undergång det i sin tur leder till.

De moraliska kvalen infinner sig dock i efterhand, eftersom Patnia inte sjunker utan mot alla odds räddas – varvid vittnesmålen om kaptenens och befälens svekfullhet leder till en rättegång som innebar straff och vanära.

När jag läser på, söker fakta, om Lord Jim, hittar jag en ganska fantastisk bakgrundshistoria till romanen. Det visar sig att 1880 inträffade en händelse som motsvaras nästan exakt av den i Conrads roman. Något fler pilgrimer befann sig ombord på verklighetens Jeddah, drygt tusen i stället för Conrads åttahundra på Patnia. Precis som i romanen övergavs fartyget i smyg av befälen när hon började ta in vatten. Kapten och befäl tog sig i land och berättade en i huvudsak uppdiktad historia om upplopp ombord och en dramatisk förlisning.

Några veckor senare löpte dock en fransk båt i hamn och bogserade den mirakulöst nog ännu flytande Jeddah. Enligt uppgift hade alla ombord överlevt.

Har just läst Om konsten att läsa och skriva. Det är minst tredje genomläsningen som jag gör, från pärm till pärm – tar mig sedan fram och tillbaka mellan förstrykningarna. Därmed sysslar jag med en sorts läsning som Olof Lagercrantz också förordar i den här boken – långsam och noggrann läsning. Precis som han beskriver sin egen läsande ungdomstid, avverkade jag själv mer text, betydligt fler böcker, när jag var yngre. Ändå har jag en känsla av att det jag sysslar med numera i högre grad kan kallas läsning.

Vad minns jag av Dostojevskij? När jag för några år sedan gjorde en omläsning av Idioten insåg jag att det var mycket som jag inte bara hade glömt bort, utan rent av missat vid en första läsning i tjugoårsåldern. Samma sak med Hemingways The sun also rises, jag hade helt enkelt inte förstått hur huvudpersonens skottskada påverkade hans sexuella förmåga, och vad det hade för betydelse i olika sammanhang. Pinsamt, pinsamt – men förmodligen väldigt mänskligt.

På ett liknande sätt var det med På spaning efter den tid som flytt, där jag som tidigare nämnts, inte begrep den värld av tämligen rå sexualitet som Proust ofta rörde sig i. Till viss del kan detta skyllas på översättningen, men inte helt och hållet.

Kort sagt borde jag ta itu med en omläsning av allt det jag redan läst. Orimligt förstås, men en lärdom att ta till sig och leva med, är att aldrig riktigt lita på minnet av tidigare intryck. En annan lärdom är förstås att läsa långsammare, rent allmänt.

Precis de här slutsatserna drar Olof Lagercrantz också, vid en ålder av sjuttiofyra år. Jag tänker på hur han så sent som på sextiotalet, drygt femtio år gammal, jämförde mängd lästa böcker med Herbert Tingsten – och hur jag konstaterat att båda gjorde sig skyldiga till missar när de exempelvis skrev om Den allvarsamma leken.

Jag vill påstå att Olof Lagercrantz inte längre gjorde den typen av missar sedan han gick i pension och lämnade Dagens Nyheter. Å andra sidan hängde missar av annan typ kvar. I Om konsten att läsa och skriva envisas han fortfarande med att berätta om ”judiska kyrkogårdar” (s 78 och 79). Jag tycker det är besvärande, men, återigen – det är mänskligt att göra fel ibland.

En annan börda är den återkommande morfadern, Hugo Hamilton. Hans nonsensverser får tjäna som exempel för både skrivandet och läsandet. Den beundran som dominerar är inte alls motiverad, anser jag. Däremot är referenserna (beundrande) till Erik Gustaf Geijer, mer motiverade – av det enkla skälet att Geijer är en mycket intressantare diktare.

Återigen funderar jag över hur medveten Olof Lagercrantz egentligen var om sina egna återkommande teman – de diktande anfäderna, bördsstoltheten och den värdeskala i stort som smått som följde med det flitiga bruket av ett vokabulär och en begreppsapparat som självklart placerade adeln en trappa upp. Han skrev ju själv om den saken:

”Hos diktare finner man ett litet antal teman, som ständigt återvänder. Urscener, centrala visioner, kallar Arne Melberg dem i en essä om Lars Ahlins roman Sjätte munnen. Dessa urscener är än dolda eller undanskymda, än träder de övertydligt fram. Än utformas de tragiskt och än farsartat. /... / Det är inte frågan om stora eller märkvärdiga ting, ofta blott ett enkelt mönster. /.../ Ofta vet han inte själv att det är över sin själs dolda mönster han passerar.” (Om konsten att läsa och skriva, s 86).

Därefter följer ett resonemang om hur han själv vuxit upp vid en mosse, och hur landskapet med slätter och ”platta berg” påverkat honom – slutsatser som en utomstående knappast kan begripa. Jag har i vart fall inte sett tillnärmelsevis lika många spår av de platta bergen som av adelns påstådda högplatåer.

Jag rekommenderar gärna läsning av Om konsten att läsa och skriva. Den är i sitt lilla format (nittio sidor) tryfferad av kommentarer som rymmer både skarpögda iakttagelser och intressanta slutsatser. Personligen har jag uppmärksammat en dimension vid denna läsning, påmints om att läsandet ändras genom ett liv av läsning – men att detta i hög grad även handlar om skrivandet och tänkandet. Långsam läsning ger eftertänksamt skrivande, och ett eftertänksamt skrivande har ett slags direktkoppling till tänkandet.

Olof Lagercrantz drar inte precis den tydliga slutsatsen, men en viss förvåning och irritation tittar fram här och där. Han tänker ungefär att han borde satsat på långsammare läsning tidigare i sitt liv.

Mer än en gång har jag undrat över alla dessa texter han kastade ur sig – varför? Det har gått alldeles för snabbt, blivit ogenomtänkt, alltför svulstigt, platt, pretentiöst – och inte sällan (återigen spökar Den allvarsamma leken) direkt felaktigt. Å andra sidan, många gånger har jag sett Olof Lagercrantz skriva på ett sätt som de flesta av oss andra bara kan drömma om.

Sedan släpper han plötsligt iväg texter som är skräp – oreflekterade, stilistiskt tvådimensionella. I värsta fall också gnälliga, småsinta eller direkt elaka. Varför slösade Olof Lagercrantz bort så mycket av sin begåvning på att försöka göra allt möjligt på en gång? Att vara chefredaktör är ju ett heltidsjobb, liksom att vara författare. Var det honom otänkbart att offra den roll han hade som centralt placerad och upphöjd smakdomare? Ofta tror jag det.

För ett par år sedan, sammanhanget var ett högre seminarium i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, ställde en person frågan om huruvida Kjell Espmark skulle kunna engageras i ett projekt.

Nej, upplyste någon, han sitter i akademien och så skriver han själv. Espmark vägrar att ta på sig något ytterligare arbete. Att läsa och skriva – om det ska ske ordentligt – kan inte vara en utfyllnadssyssla mellan allt möjligt annat. Så är det nog för de allra flesta av oss, att om vi ser tillbaka på vad vi åstadkommit här i livet, hamnar vi i Olof Lagercrantz fundering – varför har man inte gjort saker lite mer ordentligt, som Kjell Espmark.

Ett år med Olof Lagercrantz – jo, jag trodde en gång att jag skulle gå i mål redan före nyår, tre veckor in på det nya året känns det som om merparten av arbetet återstår. Kanske har jag fel.

Fadern Carl Lagercrantz var kompakt fantasilös och strikt gammaldags. Han misshandlade sina barn, fysiskt och mentalt. Mamman, Agnes, var en passiv åskådare till makens ’barnuppfostran’. Ibland slår även hon lite halvhjärtat, mest för att visa sin lojalitet med maken. Det är kort sagt vad man idag skulle kalla en dysfunktionell familj.

Pappan kommer från en släkt som anses vara sämre än moderns, deras äktenskap är något av en ”mesalliance”. Han har mindre pengar och ett namn med lägre valör i ryggen. Mamma Agnes grevlige far har varit landshövding och statsråd, talman i första kammaren, och ständigt rört sig i samhällets styrande och ledande kretsar.

Agnes uppväxt, tillsammans med två systrar och en utvecklingsstörd bror, var en skyddad tillvaro som inte på något sätt förberedde henne (eller systrarna) för det verkliga livet. När hon fött fem barn glider hon in i sinnessjukdom. Den ena av Agnes systrar begår självmord, den andra förblir en drömmare – gifter sig aldrig utan bor kvar i ett vittrande spökslott fyllt av bleknande textilier, dystra oljemålningar och möbler som knarrande faller isär.

Av Carl och Agnes barn är det tredje, en dotter, Lottie, som får rollen av att vara oppositionell. Genom hela hennes barn- och ungdomstid hamnar hon i uppslitande konflikter med den stränge fadern och den konturlösa modern. När Lottie är nitton år begår hon självmord.

Barn nummer två, en son döpt till Olof (i protest mot släktens konvention som krävde en Carl eller Gustav) beskriver hur han under hela uppväxttiden befinner sig i ett tillstånd av dagdrömmerier, där får han tillgång till tankar och känslor som förvägras syskonen i hemmet. När systern Lottie tar livet av sig tilldelas Olof den officiella rollen att ordna hennes tillhörigheter.

När mamma Agnes har försvunnit in i sinnessjukdomen gifter pappa Carl om sig. Ett av barnen i hans nya familj, en son, begår självmord genom att hoppa från Katarinahissen. Ett annat av barnen i den nya familjen, Arvid Lagercrantz (f 1942), lider under hela livet av manodepressivitet och schizofreni vilket han beskriver i boken Mitt galna liv. Summa tre självmord bara i den närmaste familjekretsen, därtill minst lika många sinnessjukdomar. Omgivningen är tät av depressioner, befolkad av självmördare, gråterskor eller uppblåsta officerare och betydande män i staten, flera med ett själsliv på husdjursnivå.

Sonen Olof är sjuklig. Dels har han, liksom fadern, odefinierbara och icke diagnosticerbara magsmärtor. Men han är också sjuk i lunginflammation och tbc, vilket förpassar honom till årslånga vistelser på sanatorier i Sverige, Norge och Schweiz. Där läser han mycket, fortsätter leva i sin fantasivärld, är glad eller deprimerad. Han ser döden på nära håll, gör bekantskap med det motsatta könet. Han drömmer om att bli författare, publicerar så småningom dikter i dagspress och tidskrifter, ger ut ett par ålderdomligt klingande diktsamlingar och en högtravande biografi över en i flera bemärkelser död poet. Han beundrar starka ledare och dito ledarskap, genom hela livet – hyser diffusa nazistsympatier före och under kriget.

När jag läser i Min första krets, Olof Lagercrantz ”självbiografi”, som ”sträcker sig fram till 1934” (baksidestext) tänker jag att författarens hela liv i förhållande till familj, släkt och samhällsklass är en variant av det så kallade Stockholmssyndromet.

Boken kan läsas (liksom flertalet av hans böcker) som en berättelse om hur en människa som kränks, tvingas lyda och lida, i hög grad kan komma att solidarisera sig med sina plågoandar – och med hela den värld vilken är den enda han känner.

Hur ska man förhålla sig till alla dessa representanter för släktena Hamilton, Lagercrantz, von Krusenstjerna, Åkerhielm, Liljebjörn, Liljencrantz, Tamm, Wrangel, Brahe osv – samtliga anfäder till, eller nära släkt med Olof Lagercrantz?

Jag har redan skrivit mycket om detta adelsgalleri, men vet inte hur jag ska kunna undvika att göra det ännu en gång. Anledningen är egentligen mycket enkel – Olof Lagercrantz upphör aldrig att själv berätta om dem. Han fascineras av dem och förutsätter att vi läsare ska göra detsamma.

När vi då kommer till Min första krets, självbiografin från 1982, blir det helt enkelt väldigt mycket sagt om släkten, och där är samtliga adliga. Om jag förstått saken rätt måste man gå tillbaka till 1700-talet och Erik Gustaf Geijer för att träffa på någon enda anfader som är ofrälse.

Imponeras Olof Lagercrantz själv av sin bakgrund? Tveklöst, att döma av de rikliga hänvisningarna om inte av de direkt beundrande tonfallen. Det faktum att han egentligen mest ser upp till Erik Gustaf Geijer och Hugo Hamilton, betyder inte att han föraktar de andra. I en del fall har han mycket kritik att leverera, exempelvis mot sin far, Carl Lagercrantz som bland annat sägs ha varit ”extremt fantasilös” (Min första krets, s 14).

Men oftast är det som det är.

Olof Lagercrantz reflektioner över den egna personen (i nutid liksom i dåtid) handlar i hög grad om att positionera sig i släktlabyrinterna. Agnes Lagercrantz, hans mor, född grevinna Hamilton, gled långsamt in i ett sinnesmörker och en otröstlig sorg:

”Jag förstår att lidandet är något mycket fint och att Agnes är utvald därför att hon gråter så mycket. Det är som ett adelsmärke. Finheten smittar av sig på mig – tröstespecialisten. Agnes tillhör en grevlig familj och tituleras i min barndom grevinna medan Lagercrantz är knapadel. Det bidrar till att jag i barndomen väljer ut hennes familj som min och betraktar den som särskilt nobel. Det hörde till överklassmedvetandet att dess bärare vårdade ett socialt mindervärdeskomplex. Det var priset man betalade för utsattheten – andra var finare.” (Min första krets, s 21).

Lätt kan det inte ha varit.

Beundran inför allt aristokratiskt och de medföljande värderingarna syns nästan genomgående, men om man tänker på saken lyser detta fram ärligast där Olof Lagercrantz inte riktigt tycks tänka på vad han skriver, vilken sorts värdeskala han använder. Vi har redan sett många exempel som liknar detta: ”Mot slutet av måltiden kunde det hända att vinkällarens aristokrater togs i anspråk.” (Min första krets, s 153).

Tre andra exempel, där betydelsen av adelskapet lånas in i bildspråket, vill jag nämna innan vi försöker gå vidare. Det första handlar om den omotiverade och fullständigt icke-ironiska informationen – att Olof Lagercrantz farmors bror, greven Herman Wrangel liknade sin ”mormors bror riksmarskalken Magnus Brahe och bar sin mustasch som han och vårdade dygder som låg långt tillbaka i tiden som anstod en man som hade sexton anor och bar ett namn från medeltiden.” (Min första krets, s 149 f).

Jag lyckas inte enkelt ta reda på om ”sexton anor” betyder sexton generationer på djupet, eller om det mer avser bredden i släktskapet inom adeln – men att det är fint med ”sexton anor” den saken får Olof Lagercrantz oss att inse. Och det är nog viktigast att notera just den saken. Det andra exemplet ges när en döende ung dam på sanatoriet får besök av sin vackra syster, som utan att det har någon betydelse i sammanhanget förklaras hon vara ”gift med en aristokrat från ett skånskt gods.” (Min första krets, s 146) På exakt samma vis är det med ”En av de snedkomna var en femtio års man med gammalt adelsnamn.” (Min första krets, s 103).

Aristokratin hade sina gods.

”Josefina Åkerhielm (Olofs mormors mor, min anm) ägde en herrgård med järnmalmshytta i Västmanland. En låg träbyggnad vid en damm med en hög luftig bro över. Runtomkring vida skogar där träkol framställdes i milor vaktade av kolare. På Högfors, där Agnes (Olofs mor, min anm) familj vistades alla somrar, jular, påskar och ibland året om, levdes ett herrgårdsliv som i dag ter sig som existerade det långt in i sagan.” (Min första krets, s 11).

Ett av Herman Wrangels gods, Villambis, var vackert beläget bland världens främsta vinodlingar, i Médoc, i hjärtat av Bordeaux. Ingenstans finns någon skugga av tveksamhet över de produktionsförhållanden som har en direkt koppling till slott, herrgårdar och gods – med tillhörande skogar, järnmalmshyttor, vidsträckta åkrar och vinodlingar.

På sin höjd utmålas herrgårdslivet som ett halvt drömliknande tillstånd, här ovan ”som existerade det långt in i sagan”. På andra ställen skildras det likartat (även om vi ser en inbrytning) som ”svenskt herrgårdsliv, där greven och gulascherna spelar huvudroller, där dagen förflyter med jakter och kafferep och där mesallianserna börjar bli beklagligt vanliga och festligt kommenteras. Sköna herrgårdsfröknar gifter sig med pomaderade nyrikedirektörer, medan de friherrliga fänrikarna gör konkurs.” (Svenska lyriker, s 107).

Jag kan inte nog beskriva min stigande förvåning, när jag upptäckte att ingenstans i Olof Lagercrantz ymniga produktion, träffas adelns herrgårdsliv, med dess bakomliggande sociala och ekonomiska förutsättningar, av kritik med någon som helst udd. Att ’leva av andras arbete’ möts med förakt när det gäller nyrika affärsmän och bankirer, att detta i hög grad var en förutsättning för herrgårdslivet, nämns aldrig.

Den ordning som så grundligt förespråkades av Erik Gustaf Geijer och Hugo Hamilton, ett samhällsystem med bönder under adeln och kungen överst, utsätts aldrig för Olof Lagercrantz i annat så vassa penna.

Det är först när den gamla adeln, exemplifierat bland annat av Herman Wrangel (Min första krets, s 44 ff), med förmögenheter samlade under feodal- och brukssamhällets månghundraåriga stabilitet, ger sig ut och gör investeringar i den moderna ekonomin, som Olof Lagercrantz går i taket. Detta konstaterande är verkligen ingen överdrift, i Min första krets öser han galla och ironiska kommentarer över marknadsekonomin (s 112, 113, 136, 137), ”uppfinnarlotteriet” (kapitel 11), ’spelandet på börsen’, aktiebolagsformen (kapitel 10) och allt liknande som han kan förknippa med moderna ekonomiska förhållanden och förvaltningsmetoder – kort sagt med den borgerlighet som han så intensivt avskydde.

Ett längre avsnitt i kapitel 10 där aktiebolagsformen sågas med den okunniges slöa fogsvans, har jag sett citeras mer än en gång på kultursidorna, som vore de kungsord. Själva texten rymmer dock en hel del som borde få även den mest hängivne beundraren av Olof Lagercrantz, att bekymrat rynka pannan:

”Med aktiebolaget tog samhällena ett väldigt steg mot anonymiteten. Det blev möjligt att handla utan att smutsa sina händer, att mörda utan att se någon falla /.../ Det var första steget mot ett samhälle där man trycker på knappar för att utlösa krig och mekaniserar alla mänskliga funktioner. Aktiebolaget var början på ett liv i abstraktionernas värld där människan lämnades långt bakom och robotarnas herravälde började.” (Min första krets, s 42).

Robotar? Ser man inte hur självaste Terminator i gestalt av Arnold Schwartzenegger kliver fram i Ragnarök, belåtet leende med några aktiebrev tryckta mot sitt kalla maskinhjärta?

Man måste naturligtvis vända på saken och konstatera att om nu allt ont kom ur marknadsekonomin och aktiebolaget – på det sätt som Olof Lagercrantz faktiskt påstår – kan naturligtvis varken Stalin, Pol Pot, Kim Il Sung eller de aktiebolagslösa samhällen de styrde över, ha varit annat än harmoniska blomstertäppor.

Eller varför inte fundera över arbetsvillkoren för de anonyma arbetare som beskrivs streta under aldrig ifrågasatta förhållanden på de ägor som tillhörde Olof Lagercrantz släktingar. Med hjälp av passivformen i följande mening lägger Olof Lagercrantz ett mildrande filter över den hårt reglerade tillvaron: ”träkol framställdes i milor vaktade av kolare.” (Min första krets, s 11). Nu skedde förstås inte träkolsproduktionen i aktiebolagsform, så allt var säkert idylliskt som ”långt in i sagan.” (Min första krets, s 11).

Olof Lagercrantz ideal är genomgående kopplade till det gamla, vilket ibland har den överraskande konsekvensen att äldre tiders företagare plötsligt kan hyllas. Det sker förstås i ett resonemang där udden i första hand är riktad mot den förhatliga aktiebolagsformen: ”Företagaren av äldre modell – fabrikören, grosshandlaren, skeppsredaren, brukspatronen – steg och föll med sitt företag. Han var hjälte i sin tids romaner och inte utan skäl ty han riskerade allt han ägde. Hans egen person och hans familj var med i potten” (Min första krets, s 41).

Den förhatliga aktiebolagsformen har sannolikt sitt ursprung i norditalienska handelshus under 1200-talet, men förvaltades främst av holländarna under de århundraden som följde. Innovationen med aktiebolagsformen innebar att i princip hur många eller hur få andelsägare som helst kunde satsa pengar i ett företag eller projekt, och inte riskera mer än den summa pengar man ursprungligen skjutit till. Delägarna behövde alltså inte bli hjältar i Olof Lagercrantz ögon, i och med att de slapp riskera ”allt han ägde” (affärsidkare är liksom diktare och andra icke namngivna viktiga personer, alltid en ”han” hos Olof Lagercrantz).

Denna begränsade risk i aktiebolaget innebar även ett begränsat ansvar, och där ser vi Olof Lagercrantz formligen i krevera av ilska:

”Aktiebolaget upphävde förbindelsen mellan den enskildes öde och pengarna. Carl (Olofs far) brukade rörd tala om det riskvilliga kapitalet och om nödvändigheten att de som tog riskerna belönades i form av utdelningar och gratisaktier. Det var den fräckaste lögn då som nu.” (Min första krets, s 41).

Jaså? Själv har jag av mina futtiga sparmedel satsat några tusenlappar på att bli delägare i ett litet aktiebolag som sysslar med vindkraft. Det skulle jag aldrig göra om jag varit tvungen att bli solidariskt ansvarig för bolagets samtliga skulder. Min förlust kan nu inte bli större än min insats. I den situationen som Olof Lagercrantz ivrigt förespråkar, skulle kronofogden kunna knacka på hos mig om bolagets chef förskingrat pengar, ifall en felsatsning på någon ny typ av vindkraftverk sker eller om lagstiftning och skatteregler ändras till nackdel för den här typen av alternativ energi. Nu vet jag vad jag satsat och vad jag i värsta fall kan förlora.

Olof Lagercrantz resonemang om gammaldags heder och ära (som argument mot aktiebolagsformen) har något som liknar en poäng i det undangömda påståendet som hävdar att den som gör affärer med ett aktiebolag, inte kan lita på att få betalt på samma sätt som den som gör affärer med ett bolag där ägaren riskerar allt. Mot detta kan man säga att alla som gör affärer med ett aktiebolag vet vad som gäller, vilket rimligen då och då manar till viss försiktighet. Dessutom står så gott som alla småföretagare med aktiebolag och en bankförbindelse, med en personlig borgen i banken – vilket i praktiken liknar det obegränsade personliga ansvaret. Dessutom är det så att alla aktiebolag enligt lag måste ha en styrelse, registrerad hos Bolagsverket. Denna styrelse med dess enskilda ledamöter kan ställas till svars för exempelvis ekonomiska oegentligheter som skett i aktiebolaget, och göras personligt ersättningsskyldiga.

Argumentet om nödvändigheten att belöna aktieägare för deras riskvillighet, vilket av Olof Lagercrantz i resonemanget ovan avfärdas som ”den fräckaste lögn”, är direkt egendomlig. En omständighet som ökas av påståendet om belöning i form av det för mig okända fenomenet ”gratisaktier”. Inte kan han väl ha missförstått det här med splittar och nyemissioner?

Självklart är det så att den som köper aktier för en summa pengar hoppas få större utbyte än om dessa pengar placerats på ett riskfritt bankkonto med ränta. Om inte denna förhoppning fick existera, och oftast kunde motsvaras av verkligheten över längre tidsperioder – skulle ingen vettig sparare ha pengarna någon annstans än på ett bankkonto.

Nu kan man säga att min lilla placering i ett aktiebolag som sysslar med vindkraft, också innebär att jag hoppas på en utdelning som inte enbart kan räknas i prasslande sedlar. Poängen är att denna ickeekonomiska förhoppning inte heller skulle ha blivit verklighet utan aktiebolagsformen.

Olof Lagercrantz citerar Bengt Lidforss, en i förra seklets början tongivande ”samhällskritiker”, som menade att överklassen saknade framtidstro och ideal: ”’Denna sänkning av överklassens andliga nivå’ fortsatte han, ’är en direkt följd av den moderna kapitalismen’”. Uttalandet kopplas till de mer eller mindre äventyrliga affärsprojekt som lockade fadern, Carl Lagercrantz på 1910- och 1920-talen. Här ansluter sig Olof Lagercrantz utan reservation till Lidforss ytterligt konservativa uttalanden och fortsätter beklagande: ”Sådana ord (om den moderna kapitalismen och sänkningen av överklassens andliga nivå, min anm) skulle den idealistiske Carl inte ha förstått.” (Min första krets, s 40).

Nu skiljde sig Carl Lagercrantz uppfattning alltså inte från den som Lidforss företrädde. Tvärtom tycks han ha ansett att adeln och den översta överklassen hade ett ansvar vad gällde handel och affärer – närmast att se till så dessa hanteringar inte hamnade i de lägre samhällsklassernas händer. Huruvida Carl möjligen var blind för, eller ointresserad av, den eventuella sänkning av ”överklassens andliga nivå” som skulle följa av aktiebolagsformen, vet vi inte mycket. I vart fall tycks han, om han varit medveten om faran, ha ansett att de pengar som han trodde fanns att vinna inom ramen för den moderna kapitalismen, skulle något kompensera för den hjälteroll man axlade å landets vägnar.

Olof Lagercrantz skriver:

”Hela sitt liv skulle Carl envist hävda att det var en olycka för Sverige att överklassens söner under industrialismens genombrottsår, fortsatte att gå i statstjänst och lämna utvecklandet av industri och handel åt uppkomlingar vilka inte förmådde bevaka landets intressen. (Min första krets, s 13).

Denna mening rymmer en intressant sak, utöver det här med överklassens hjälteroll – nämligen tanken om de högre klassernas skyldighet ”att gå i statstjänst”, en plikt som han inte kritiserar någonsin. Denna tjänst låter sig bäst göras i ett samhälle där marknadskrafterna inte får alltför stort utrymme, vilket de inte får, varken i konservativt feodala samhällen eller i socialistiska republiker.

Mycket tyder på att fadern Carl Lagercrantz, utöver att han misshandlade sina barn, var en i grunden förskräcklig far: ”En av hans uppfostringstankar var att föräldrar och barn inte skulle vara varandra alltför nära”. (Min första krets, s 61).

Egentligen var Carl till största delen en produkt av sin tid och samhällsklass, och där var inte allt fel i sonens ögon, trots allt. Det som Olof uppskattar, har en direkt koppling till den typiska rollen av en adlig, konservativ familjefar:

”Det fanns inte blott otrygghet hos Carl utan också motsatsen – oföränderlighet och lugn. Han symboliserade en tidsålder mer stabil än den nuvarande, då guldet ännu regerade valutorna och vardagslivet präglades av hantverksprodukternas slitstarkhet.” (Min första krets, s 60) Hur detta är förenligt med bilden av Carl som börsspekulant skulle man vilja veta. Hursomhelst får vi ännu en spegling av sonens längtan efter guldmyntfoten, oföränderlighet och lugn.

Om inte Olof Lagercrantz bombastiska uttalanden om aktiebolagsformen, och allehanda med marknadsekonomin förknippade helvetesvisioner, fått sådant genomslag, hade det varit rimligt att lämna dem här. Som det nu är väcker den skriande okunnigheten ett behov av bemötanden. Inte utan goda skäl kan de inblandades inkompetens användas som förmildrande omständighet, och då syftar jag både på Carl Lagercrantz och sonen Olof:

”Om Carl cirkulerade i familjen anekdoter, alla lika smickrande. En av dem handlade om bränningen av en sedel. Carl och hans bror Manne hade gjort en inbördes aktieaffär, vilken normalt var belagd med stämpelskatt. Då de tyckte det var alltför byråkratiskt omständligt att anmäla bytet till myndigheterna men inte ville undandra staten en inkomst, beslöt de att bränna sedlar till ett belopp motsvarande stämpelskatten. Så skedde. Hustrurna kallades in som vittnen. Rysande av vällust, rörda och överväldigade såg de sedlarna förintas i ljuslågan. Varje gång denna historia berättades förstummades vi barn av vördnad.” (Min första krets, s 51 f).

Denna familjeanekdot återberättas stolt av Olof Lagercrantz, som exempel på hustrurnas men även barnens stora beundran inför Carl och hans bror. I de flesta människors ögon torde brännandet av sedlarna te sig som galopperande vanvett, men för Olof framstår gärningen som ett exempel på dådkraft. Anledningen är förmodligen att man i penningekonomins tidigare stadier, när guldmyntfoten existerade, betraktade en sedel som en kvittens på ett krav som innehavaren av sedeln hade gentemot Riksbanken (och därmed staten). Det var så att mängden sedlar och deras värde, motsvarades av ett antal guldtackor som låg i Riksbankens valv. Man kunde också i princip gå dit med sina sedlar och kvittera ut ’sitt guld’ som motsvarade det belopp som angavs på sedeln.

Jag är osäker på när detta system definitivt upphörde i Sverige, men inte ens under det tidiga 1900-talet lär det ha varit vanligt med transaktioner av den här typen, över disk hos Riksbanken. Föreställningen hos Carl och Manne Lagercrantz, om hur en stats finanser ser ut och fungerar, baserades ändå på denna omständighet. Om man med andra ord bränner sedlar, offrar man sin fordran på staten, vilket på så vis tänktes motsvara en inbetald skatt av samma belopp. Men, ur statens perspektiv är det naturligtvis inte likgiltigt om sedlar eldas upp eller flyter in i skatt. Man betalar vare sig sjukvård eller kanonbåtar med hjälp av minskad penningmängd, uppeldade sedlar är ingen ”inkomst” för staten – vilket Olof Lagercrantz ännu 1982 tycks tro.

Familjen har varit i fritidshuset över helgen.

Vädret var grått och trist, runt nollgradigt med ishala vägar och gångbanor. Det här var första helgen på säkert ett halvår som jag inte hade minst en bok av Olof Lagercrantz inom räckhåll, det var till och med så att jag lämnat datorn kvar i lägenheten. Jag känner att det är bra att få lite distans till mitt projekt, det är frestande att fortsätta gräva ner sig i detaljer och därmed ge oskärpa åt effekten av den stora bilden. I klartext handlar det om att mitt sätt att uppmärksamma Olof Lagercrantz ständiga hänvisningar till adelskap i stort som smått, kommer att tonas ner.

Det var under en tid viktigt att påpeka vad jag såg, påvisa mönstret och redovisa med citat och sidhänvisningar vad jag stödde mina iakttagelser på. Den eventuellt skeptiske läsaren kan alltså mycket lätt kolla mina uppgifter, och kan även med lite god vilja se att jag inte gjort en höna av en fjäder. Tvärtom är den massiva förekomsten av yttringar utifrån Olof Lagercrantz tankemönster kring adelskap och relaterade frågor, så stor att den stundtals gjort mig direkt häpen. Jag har några gånger berört tankar som cirklar runt de betydelser detta haft för Olof Lagercrantz arbete som litteraturkritiker och samhällsdebattör. Går det att förstå hans sympatier och antipatier utifrån detta perspektiv? Till en viss del tror jag att det är så, men i vilken grad och hur det varit i enskilda fall, får jag arbeta vidare med.

I helgen läste jag i Dagens Nyheter ett citat av den nu avgångne presidenten i USA, George W Bush. Han sa att sedan han, efter åtta år vid styret, ställt sig framför spegeln och sett de gråa hår han fått under tiden – och frågat sig om han ångrade något. Svaret blev samma som Jan Myrdal, med anledning av hans obrutna sympatier för Pol Pot – Ingenting.

Nej, George W Bush ångrade inget, hade inget som tyngde hans samvete. Nu har jag inte heller sett skymten ens av denna reflektion hos Olof Lagercrantz. Det enda jag sett är den tidigare redovisade funderingen kring att han skrivit för mycket, för snabbt – som en följd av att han sysslat med för många olika saker.

Här finns ingen antydan om att han kan ha skadat folk i sin ’kritikergärning’, och att han i efterhand tyckt att han gått alltför långt. Jag vet att det finns mer information kring detta i hans dagböcker, åtminstone indirekt i det att hans med åldern tilltagande grinighet får ett ännu större utrymme. En del utdrag ur dagböckerna finns i Vårt sekel är reserverat åt lögnen, som jag ska läsa lite mer noga de kommande veckorna.

Väntar mig knappast några dramatiska uppgörelser med demoner i Tage Danielssons anda – eftertankens kranka blekhet, först när baken blir stekhet. Olof Lagercrantz bak blev nämligen aldrig stekhet, misstänker jag. Hans förmåga att kliva undan för kritik, att bemöta den endast i svepande, avfärdande och nedlåtande formuleringar – gjorde honom till en teflonmänniska på vilken ingen kritik riktigt fastnade.

Även om ett motiv till Olof Lagercrantz motvilja inför Harry Martinson och Eyvind Johnson, från 1960-talet och framåt, kan skymtas i hans avsky inför de lägre klassernas rörelse uppför den sociala skalan – så återstår att visa hur Lagercrantz var eller inte var, drivande i hetsjakten som ledde till Martinsons självmord.

Med regelbundenhet ramlar det in reklam för diverse bokklubbar, ofta följer de med någon tidning eller någon annan form av reklam. Det finns naturligtvis bokklubbar som menar sig ha anledning att vända sig till kvinnor. Män lockas av fakta och kvinnor av fiktion, det har bokklubbarnas centralråd en gång för alla beslutat och faktaböcker för män för en tynande tillvaro. Under alla omständigheter håller bokläsandet på att bli en kvinnoangelägenhet. Bokklubbarna vänder sig nästan alltid till kvinnor, nya medlemmar får välja mellan smink, sidensjalar eller bijouterier som välkomstpresenter. Om jag tittar lite kritiskt på de stora dagstidningarnas kultursidor finner jag att detta mönster återfinns även där – inte alltid, men pinsamt ofta och tillräckligt tydligt för att det ska vara just ett mönster.

Hur blev det så här? Kontrasten till den verklighet som Olof Lagercrantz rörde sig i under större delen av sitt verksamma liv, är påtaglig. För honom var diktaren, essäisten och författaren alltid en man – när den personen beskrevs i neutrala termer. Ändå är det så att Lagercrantz inte precis hade svårt att uppskatta enskilda framstående kvinnor, han benämnde dem inte ens som ’undantag’ eller liknande. Det var bara så att när han tänkte på intellektuella, poeter och diktare i största allmänhet – så var det gubbar.

Så var det också med läsaren, en ”han” förväntas tycka si eller så, ”han” antas reagera, tänka, agera och fungera på ett eller annat vis.

Av de sextio texterna som återfinns i samlingsvolymen Från Aeneas till Ahlin, med undertiteln Kritik 1951–1975, känner jag direkt igen ett drygt tiotal. De har publicerats i andra samlingsvolymer, bland annat Vårt sekel är reserverat åt lögnen.

Som framgår av titeln, handlar det i hög grad om Olof Lagercrantz litteraturkritik, med spännvidd från det klassiska till det dagsaktuella. Flera av texterna skulle kunna gå under beteckningen essäer, inte minst av det skälet att de går utanför det rent litterära fältet i den meningen att de behandlar sådant som på Dagens Nyheters kultursidor skulle hamna under rubriken ”Idé och Kritik”. Redaktören Bengt Hallgren valde att använda benämningen Kritik i undertiteln, och det med goda skäl, inte minst därför att kritik i vanligt språkbruk uppfattas som de mer snäva och ofta personligt färgade yttringar av gillande eller ogillande som återfinns på kultursidorna.

Olof Lagercrantz var närmast besatt av att ordna och klassificera sin litterära omgivning, sortera in i fack, etikettera och inte minst – betygsätta. Såvitt jag förstår missade han inte ett enda år att bedöma Nobelpristagaren (eller Nobelpristagarna) i litteratur. Jag tror inte att han missade särskilt många av de som tidigare fått det heller, exempelvis Selma Lagerlöf och Knut Hamsun – båda avfärdas i varsin text i Från Aeneas till Ahlin: ”Gösta Berlings Saga” samt ”Knut Hamsun och det galna livstrotset”. Det handlar alltså om rena underkännanden från Olof Lagercrantz sida, vilket jag i det första fallet kan både förstå och sympatisera med, men saknar kunskap att bedöma i det andra. I andra fall är han positiv, exempelvis till Solzjenitsyn – som får huvudsakligen positiv kritik i ”De enda som begriper oss är de som ätit ur vår matskål”.

Återigen finns det exempel där Lagercrantz ivrigt och öppet, eller mer lågmält, propagerar för att en viss författare borde få Nobelpriset. Ett exempel på oblyg lansering, av Erich Kästner, finner vi med utropstecken och allt i ”Nobelpriset till Kästner!”.

Från Aeneas till Ahlin rymmer fler exempel på argumentation för presumtiva Nobelpristagare, men inte minst en rad uppskattande ord om svenska författare och skribenter: Lars Ahlin, Oscar Rydqvist, Gösta Oswald, Tomas Tranströmer, Sara Lidman, Gunnar Ekelöf, Vilhelm Moberg, m fl.

I flera texter sticker Olof Lagercrantz ut sin kritikerhaka och yttrar sig direkt nedlåtande, exempelvis handlar det då om Ingmar Bergman, Dag Hammarskjöld – och om Sven Stolpe, till vilken vi ska återkomma. Många gånger tar han politisk ställning, på olika nivåer och i olika sammanhang. I sammanhängande texter hyllas Leo Trotskij och Olof Palme, det sistnämnda sker i ”Palme den landsfader vi själva skapat” (Från Aeneas till Ahlin, s 286 ff) – ett pekoral som Palme klarat sig bättre utan.

I ”Motroten” 8 december 1969 kritiserar Olof Lagercrantz skribenten Björn Håkansson, som i Aftonbladet kritiserat dagens svenska litteraturkritik.

Det är alltid lite spännande med kritiker som debatterar kritiken, och Olof Lagercrantz får till en del underhållande formuleringar: ”Usel kritik har det alltid funnits, liksom det finns sedeslös ungdom och giriga åldringar. De är till för att skänka ett lättförtjänt levebröd åt moralpredikanter.” (Från Aeneas till Ahlin, s 240).

Nu har jag enbart läst Lagercrantz inlägg, varken Håkanssons ursprungliga text eller den mångfald uppskattande kommentarer som refereras i ”Motroten”. Men, efter flera genomläsningar är det lättare att förstå vad Håkansson skrivit, än att riktigt begripa var positionerna står.

Var klämmer skon? Varför kände sig Olof Lagercrantz träffad av, eller i vart fall manad att gå i svaromål mot, Håkanssons utläggningar som bland annat sägs påstå (enligt Lagercrantz) att dagens ”svenska litteraturkritik är oberäknelig i det dagsaktuella och ointresserad av överblickar och historiska perspektiv? En bok existerar för kritikern de två dagar han (återigen en man, min anm) jobbar med den, sen är den borta. En författare är död så snart han inte gett ut en bok på tre år.” (Från Aeneas till Ahlin, s 240).

Att Olof Lagercrantz personligen skulle känna sig träffad av denna kritik, han som själv tror sig dra ut tidslinjerna, känns helt osannolikt. Inte heller skymtar ett allmänt försvar av kritikerkollegorna på Dagens Nyheter. Snarare får jag ett intryck av att Lagercrantz känner sig sårad av att någon annan debattör ryckt åt sig initiativet och sagt saker som han egentligen sympatiserar med. Här stretar instinkterna i en riktning som förbjuder Lagercrantz att instämma i kören av uppskattande röster – då vore han ju bara en i mängden – i stället gör han en skenmanöver där han vränger Håkanssons argument ur dennes händer och själv viftar med troféerna en stund.

Detta blir tydligt när Olof Lagercrantz dundrar ut i försvar av Harry Martinson – precis som om Håkansson inte påstått samma sak: ”’Aniara’ är fortfarande på väg och behöver ej beskydd.” (Från Aeneas till Ahlin, s 241).

När jag skriver detta inser jag att Lagercrantz argumentation faktiskt rymmer en ännu mer knepig dimension. Menar han plötsligt att återblickande och uppskattande reflektioner över Aniara, som gavs ut 1956, är ett slags onödigt ”beskydd”? I så fall vänder han sig mot sin egen argumentation på ett sätt som vi i och för sig sett tidigare, (November, ”Statsstöd och morfarsmorfar” i Vårt sekel är reserverat åt lögnen, s 206 ff) – men jag måste medge att jag blir lika förbryllad den här gången.

När jag läser ur Olof Lagercrantz ymniga utbud av kritik – uppskattande likväl som motsatsen – hemsöks jag allt oftare av tanken att jag står inför en posör, en person som var mästare på att slå in öppna dörrar och sedan stå där med murbräckan och stolt ge sken av att själv ha gjort hela arbetet.

”Sven Stolpe har åter igen publicerat sina memoarer, denna gång i en volym på trehundrafemtio sidor med titeln ’Idyll och orosmoln’. Förlaget, Askild & Kärnekull, försöker framställa boken som något nytt och förvånande.” (Från Aeneas till Ahlin, s 294).

Citatet utgör inledningen till en text av Olof Lagercrantz, ”Ett andligt societetsreportage”, som fortsättningsvis handlar mer om Stolpe och dennes moraliska, intellektuella och andra tillkortakommanden, än den anmälda biografin.

Under alla omständigheter flyter Lagercrantz bedömning av Stolpes liv och verk och tyckanden, i stort som smått, samman i en enda sågning. Lagercrantz ogillar Stolpe och därför ogillar han också allt Stolpe skriver. På ett ytligt plan förefaller de två antagonisterna utgöra varandras motsatser, men ju mer man läser desto bättre fungerar spegelbilden som liknelse. Lagercrantz i många fall rimliga påpekanden passar märkvärdigt väl på honom själv.

”Är en kamrat son till en skräddare är det en ’hederlig skräddare’, ty så hette det om enkelt folk i den borgerliga romanen. Inför gustavianska byråar är man ’andaktsfull’. Möter man Per Hallström vill man ’falla på knä’ av vördnad.” (Från Aeneas till Ahlin, s 295).

Med hundratals av Lagercrantz vördnadsfulla rader om adeln i bakhuvudet, kan man säga att denne man knappast är lämpad att kasta stenar i riktning mot Stolpe. När det gäller Stolpes förhållande till gustavianska byråar, liknar det i hög grad Lagercrantz relation till psalmackord, som kan vara ”andaktsdova, heliga psalmackord” (Jungfrun och demonerna, s 172).

Lika fånigt hos Stolpe som hos Lagercrantz. Att Stolpe vill falla på knä av vördnad inför akademiledamoten Per Hallström, förefaller också gammaldags och pinsamt. Dock har Olof Lagercrantz beskrivit en likadan lockelse i en stund där han av tillfälligheter råkat hamna tillsammans med Karin Boye på ett fartygsdäck en stjärnklar natt: ”jag säger något om att i en stund som denna vill man falla på knä.” (Från Aeneas till Ahlin, s 75).

Ser man sedan till olikheterna faller dessa in i enkla mönster. Olof Lagercrantz uppskattar August Strindberg och James Joyce, det gör inte Sven Stolpe. Å andra sidan gillar Stolpe Hjalmar Gullberg, Gustav Fröding, Dag Hammarskjöld, Ingmar Bergman (förvånande nog) och Astrid Lindgren – det gör inte Olof Lagercrantz.

Där de tycker lika – kan jag säga och något gå händelserna i förväg – vill Stolpe ändå få till olikheter. Lagercrantz tycker bra om Dante, men han gör det inte på ett riktigt, kristet sätt. Och så vidare.

Utan att vidare utveckla tankegången och dra paralleller längre ut i terrängen, är likheterna slående – mellan Olof Lagercrantz förhållande till Sven Stolpe och det han hade till Herbert Tingsten.