I ett tidningsklipp (Dagens Nyheter 21 november 2002) läser jag under rubriken ”Inkast” ett bidrag av Leif Zern. Det handlar om den just då böljande diskussionen om den finlandssvenske författaren och filosofen Georg Henrik von Wright och dennes öppet deklarerade sympatier för nazismen i slutet av 1930- och början av 1940-talet.
Ursprunget till rabaldret var en rad nyupptäckta texter av von Wright i vilka denne gick längre än att han bara valde sida mellan Sovjetryssland och Nazi-Tyskland. Vid den tiden det handlar om litade nämligen många av von Wrights finlandssvenska vänner och landsfränder, på att Tyskland skulle bekämpa det Sovjetryssland, som just då förde ett angreppskrig mot Finland. Efter sommaren 1941 var just Nazi-Tyskland det enda land som stöttade Finland med materiel och annat i försvaret mot ’den ryska björnen’.
Det vanliga var alltså att man från finsk (desperat) horisont tog hjälp därifrån den erbjöds, ofta utan någon som helst entusiasm för nazistiska idéer. Om detta har jag läst på en smula, samt (vid några tillfällen) diskuterat frågan ingående med bland annat Harry Järv, som själv stred vid fronten och blev krigsinvalid.
Georg Henrik von Wrights sympatier gick alltså bortom den sammanbitna tacksamhet som många frontkämpar och hemmafrontslidande finnar säkert kände gentemot Tyskland. von Wright släppte tydligen ifrån sig en hel del reflektioner, som redan runt 1938 lär ha vittnat om en betydande förståelse för den nazistiska ideologin.
Leif Zern (själv med judiskt påbrå) skriver om att lojaliteten och ”vänskapsbanden i den finlandssvenska kulturmiljön är tydligen så intima att frågan helst inte bör ställas” om de åsikter som tidigare deklarerats. Zern refererar till förklarande, överslätande och relativiserande uttalanden i ledande finsk press. Man har skrivit bland annat att ”’von Wrights tankar och verksamhet under 30- och 40-talet kan förklaras mot bakgrund av den tid som rådde’ och att ’många delade hans åsikter’”.
Detta avfärdas av Zern i ett resonemang som mynnar ut i att man faktiskt inte behövde välja mellan Stalin och Hitler vid den här tiden.
Det brukar också framhållas att von Wright var väldigt ung, men även det avfärdar Zern. I själva verket var von Wright född 1916 och var alltså tjugofem år gammal när han 1941 lade fram sin doktorsavhandling. Knappast jämförbart exempelvis med IKEA:s grundare Ingvar Kamprad (född 1926, alltså femton år gammal 1941) vilken som tonåring innehavt ett passivt medlemskap i en nazistsympatiserande förening, den så kallade Nysvenska Rörelsen. Intressant nog finns Kamprads nazistsympatier nämnda på Wikipedia, men inte von Wrights eller Olof Lagercrantz (som fyllde trettio år 1941). Man kan naturligtvis undra varför näringslivets folk mäts enligt en helt annan måttstock i detta, än filosofer och uppburna vänsterintellektuella – men den saken ska jag inte fördjupa mig i.
Innan vi går vidare i Zerns inlägg, ska jag dröja något vid det här med ”lojaliteterna och vänskapsbanden i den finlandssvenska kulturmiljön” som han skrev inledningsvis. Det är ju så att Georg Henrik von Wright också hade ett betydande umgänge och dito vänskapsband med bland annat familjen Ruin. Hans Ruin (den äldre), också han filosof, var far till Martina och alltså Olof Lagercrantz (beundrade) svärfar. Om familjen Ruins eventuella nazistsympatier à la von Wright, vet jag i skrivande stund ingenting utöver det möjligen högst indirekta – att Olof Lagercrantz som nyligen ingift i familjen (1939) skrev pamfletter som ibland påstås ha varit nazistvänliga. Georg Henrik von Wrights yngre syster, Marianne gift Frankenhaeuser, läkare och forskare (samt dessvärre en smula självbelåten författare till självbiografiska Stressparadoxen) var som jag nämnt gift med Bernard från den finlandssvenska släkten Frankenhaeuser. Bernard var bror till Cilla Frankenhaeuser, gift (Eyvind) Johnson.
Hur det var med Eyvind Johnsons nazistsympatier vet vi – de existerade bara i slutet av kommunisten Karl Vennbergs vidlyftiga konspirations- och associationskedjor.
I själva verket är det inte en vågad tanke, att Cillas äktenskap (1940) med den starkt antinazistiske Eyvind Johnson innebar (åtminstone för stunden) en brytning för hennes del, med den slutna kretsen av mer eller mindre nazistsympatiserande finlandssvenskar och i dessa släkter ingifta svenska adelsmän. Det är mycket spekulation i mina resonemang, många förbehåll av typ ”möjligen” och ”kanske” – och jag vill inte ens antyda en murken nazifierad finlandssvensk överklassmiljö. Ty en sådan tror jag inte att det var, dock en atmosfär präglad av omvittnad tyskvänlighet och en ganska så självtillräcklig attityd. Där fanns ett överklassperspektiv som automatiskt inbegrep ett ovanifrånperspektiv på samhället och de samhällsklasser man själva inte tillhörde.
Leif Zern är alltså irriterad över hur man ett drygt halvsekel senare, i samma finlandssvenska överklasskultur, fuskar undan otvetydiga argument för ”von Wrights bruna snedsteg”. Zern ansluter sig till uppfattningen att det inte var fråga om en smärre, tillfällig sinnesförvirring knuten till tidsandan. Han påpekar att vid de här tidpunkterna existerade det faktiskt förespråkare för parlamentarism och demokrati, inte bara i England och Storbritannien utan även i Finland – och faktiskt även i Tyskland. Påståenden om att valet endast stod mellan Stalin och Hitler, avfärdas.
Intressant nog hänvisar Zern till en text i Expressen 13 november 2002 i vilken Per Svensson skriver om kontinuiteten i tänkandet, som går från avvisandet av demokratier då, till avvisandet av demokratier nu: ”Lika ruttet som England var 1939 – lika korrumperade är USA och EU i dag.” Detta väcker minnen om den starkt EU-negativa (von oben) argumentationen som levererades av von Wright inför folkomröstningarna i Sverige och Finland i början av 1990-talet. Detta väcker också associationer till mina tidigare iakttagelser om att Olof Lagercrantz tagit sig från det ena anti-demokratiska lägret, till det andra, under de sextio år som följde efter sisådär 1940.
Traskade till Kungliga Biblioteket för att över disk beställa fram tidskriften Den Frivillige från 1940, den skrift som brukar kallas för Olof Lagercrantz viktigaste pamflett under andra världskriget. Den har också påståtts vara nazistvänlig. Hur det är med den saken vill jag nu se med egna ögon. I morgon ska den finnas tillgänglig för läsning på plats i Specialläsesalen.
Intressant nog tycks endast fyra exemplar av denna tidskrift existera, trots (eller på grund av) att den trycktes i hundratusentals exemplar och spreds över landet när det begav sig. Tre exemplar finns idag på olika bibliotek, det fjärde hos Mats Renströms Antikvariat. Men detta enda kommersiellt tillgängliga exemplar (som kommer ur Olof Lagercrantz privata bibliotek) vill man ha 6.000 kronor för, och här blir jag snål.
På hemvägen går jag förbi ett antikvariat på Tegnérgatan och inhandlar ännu ett exemplar av Svenska tal, för 125 kronor. Jag kan bara inte finna det som jag vet att jag redan borde ha.
Har suttit i två timmar i Specialläsesalen på Kungliga Biblioteket. Det var flera år sedan jag senast besökte denna ärevördiga institution, och första gången jag befinner mig på den avdelningen där man måste visa legitimation (flera gånger, förutom lånekortet) och sedan bara tillåts sitta och läsa på plats. Inte ta med sig som hemlån, inte kopiera.
Tidskriften Den Frivillige är snarast en tidning tryckt på vanligt tidningspapper i ett format som nästan är som det gamla morgontidningsformatet. Utgivningen skedde i totalt tio nummer, under ett par månader vintern/senvintern 1940. Det första numret är daterat 4 februari 1940, det sista 1 april 1940.
Som tidskrift (vilket den alltså är klassificerad som) påminner Den Frivillige mycket om den tidens morgontidningar – både i typografi och i formgivning. Spalterna är av varierande bredd, de enskilda texterna vindlar sig ofta i något improviserade hopp mellan spalterna och inte sällan även mellan sidorna. Man inleder med rubrik, ingress och en bit brödtext på förstasidan, avslutar sedan efter hänvisning, texten på sista sidan, spalt tre. Med vana från läsning av dagens genomdatoriserade textprodukter, känns det här verkligen handgjort. Det krävdes nog en hel del yrkeskunskap för att få ihop en någorlunda sammanhängande och läsbar produkt.
Innehållet spretar också, tematiskt. Stilnivåerna varierar högst avsevärt. Tilltalet är ofta gammelmajestätiskt, fyllt av ett målande poetiskt bildspråk, hänvisningar till höga ideal, Gud, Konungen, och så vidare – omväxlande sakligt, redovisande.
Ett återkommande inslag är texter av typen ’soldatens berättelse’ där krigs- och stridserfarenheter skildras i detalj, ofta men inte alltid heroiserande för den finska/svenska sidan. I varje nummer finner man också dikter, av varierande kvalitet och med skilda anslag – en är skriven av Harry Martinson (”Soldat” 11 februari 1940). I återkommande små pluggar påminns läsaren om vikten av att inte sprida information vidare.
Tidskriften lättas upp av en del roliga historier och en tecknad serie, Dagobert.
I tidningen förekommer fotografiska bilder, av ruiner, nedskjutna sovjetryska stridsflygplan, av Mannerheim vid skrivbordet, Mannerheim i fält – samt av personer och situationer som man kan förvänta sig. I sista numret finns en bild av en vinterklädd soldat stående på vakt i en snödriva, med geväret över axeln, bildtexten är kort och kärnfull: ”Nordens eviga vakt mot öster.”
De flesta av texterna står utan författare, men både signaturer i form av initialer och hela personnamnet utskrivet, förekommer också. Tidskriften saknar redaktionsruta. Vem eller vilka som står bakom exempelvis ”Redaktionens spalt” vet man inte säkert. Att döma utifrån den varierande stilnivån finns det flera personer bakom texterna. Olof Lagercrantz förekommer med angivet namn minst tre gånger, möjligen fyra – vilket jag ska återkomma till.
Först ska sägas att Hans Ruin finns med som namngiven upphovsman till texten under rubriken ”Den finska anden” i det första numret. Texten är lite högtravande, manande till patriotism. Ruin nämner Runeberg och andra giganter på den finska och finlandssvenska kulturhimlen.
Här ska också sägas att målgruppen för Den Frivillige förefaller något diffust definierad. Dels vänder man sig till den finlandssvenska befolkningsgruppen, där hänvisningar till patriotism och liknande känns riktiga. Men man vänder sig också till en möjligen tveksam opinion i Sverige, med maningar om frivilliga bidrag i form av pengar – men också om att män i stridsduglig ålder och skick ska anmäla sig.
Det sista skulle man kunna tro är ett huvudnummer, och det är nog så den allmänna uppfattningen är idag. Men riktigt så enkelt är det inte. Det finska vinterkriget (vilket det här var, till skillnad från det så kallade fortsättningskriget 1941–1944) var ingen scoututflykt. I något av reportagen beskriver man hur icke dugligt manskap sorterats ut redan i Sverige, och tur var nog det – temperaturerna i fält var ruskigt låga denna bistra vinter. Under en ’värmebölja’ steg temperaturen till minus 18 grader, som kallast hade svenskarna uppmätt minus 47. I flera skildringar av strider uppges att vapnen slutat fungera till följd av den stränga kölden, mekaniken hakade upp sig och vapenfettet blev stenhårt.
Det övervägande intrycket av Den Frivillige är en uppriktig sorg och oro. Kriget var verkligen inget man önskat sig, och fruktan inför för den sovjetryska övermakten, både i form av tillgängliga resurser och total hänsynslöshet, är genomgående. Yttringar av patriotism och maningar till solidaritet, sker mestadels med sammanbiten beslutsamhet – hänvisningar till finsk sisu, Runebergs ideal och motsvarande.
Undantaget är en del avstickare med budskap som ligger i linje med bildtexten jag citerade ovan, där man hänvisar till något slags historiskt ansvar, där det handlar om Nordens försvar österut, skyddandet av civilisationen i väst mot det från öst hotande barbariet.
Den skribent som hade lättast att falla in i dessa tankebanor var utan tvekan Olof Lagercrantz. I nummer 6, mars 1940 skriver han (signaturen O.L.) under rubriken ”När svenskarna kom till fronten”:
”Nordens uppgift är att stå som en vaktpost mot österns barbari”; ”De nakna, av snön vitmenade skorstenspipor stod och ropade på hämnd mot de barbarer som här drivit en fredlig befolkning ut i en iskall flykt”; ”Det kan kännas svårt för den som är ovan, men samtidigt är allt så lätt därför att Sveriges historia, Sveriges egenart, dess kultur och demokrati, fordrar att vi är här”.
Intrycket av ögonvittnesskildring har ingen grund i verkligheten. Olof Lagercrantz besökte vad jag förstår aldrig ett krigsdrabbat område, än mindre något frontavsnitt.
I nummer 7, 14 mars 1940, skriver Olof Lagercrantz, här med hela namnet utskrivet, en av Runeberg inspirerad dikt med anledning av det vapenstillestånd som uppnåtts. Många uppfattade detta, samt de hårda villkor som Sovjetryssland ställde på Finland, bland annat med förlorade landområden, som orimliga och i sig snudd på förräderi. Många ansåg också att den svenska oviljan att på statlig nivå engagera sig i kriget, som en bidragande orsak till att Finland varit tvingade att (för stunden, visade det sig) acceptera de Sovjetryska villkoren. Att dessa åsikter i hög grad delades av diktaren Olof Lagercrantz, kan ingen tveka om.
Säll är den man som har ett fosterland
att älska och tjäna in i döden.
Han hämtar kraft ur ständigt nya flöden
om också hela landet står i brand.Men vi som stå förrådda av vårt land
i ånger sinar nu vår kärleks flöden.
För oss är livet grymmare än döden
vi äga inte mer ett fosterland.
Idag känns denna stilnivå tämligen främmande, för att inte säga komisk. Jag törs påstå att inte ens 1940, i Den Frivillige, kommer någon annan skribent i närheten av Olof Lagercrantz tongångar. Ytterligare ett exempel på detta högspända tonläge, finns i Olof Lagercrantz text i näst sista numret av Den Frivillige, nummer 9, 22 mars 1940. Rubriken är en fråga: ”Har offren varit förgäves?” Textens sista stycke innehåller en finurlig signering: ”ärans lager och hjältemodets kransar”.
Att smita in ”lager” och ”kransar” i samma mening i denna våldsamt högtravande text, överensstämmer med tanken att just denna stilnivå kan kopplas till en många gånger anonym skribent – bakom vilken Olof Lagercrantz rimligen återfinns, i exempelvis ”Redaktionens spalt”.
Med detta sagt ska jag avslutningsvis fria Den Frivillige från vidare misstankar om direkta sympatiyttringar gentemot Hitler och Nazityskland. Tvärtom andas en text, ”Det europeiska läget” i nummer 7, mars 1940, en tydlig misstänksamhet när man refererar till Hitlers deklarationer om att han och Nazityskland alls inte vill kriga, inte egentligen ...
Hur var det med Olof Lagercrantz nazistsympatier?
Av det jag sett i Den Frivillige är det inte mycket med den saken, gott om aristokratiska, rojalistiska och nationalistiska stolligheter, visst – men inte ett positivt ord om Hitler och nazismen. I romanen Trudi från slutet av 1930-talet finns mest ett balanserat porträtt av den tidsanda som rådde för de människor som befann sig ungefär i Lagercrantz samhällsklass och situation. En viss beundran finns där, för starka ledare och totalitära/auktoritära samhällsystem, något som inte heller försvinner utan lever kvar i hyllningarna av exempelvis Mao drygt tre decennier senare. Men någon ren nazism har jag inte sett i det jag läst, även om jag naturligtvis måste reservera mig för att jag inte sett allt.
Så, då blir frågan – varför skriva det något inlindade men definitiva medgivandet om sympatiernas riktning, som redovisas i Min första krets? Var det Olof Lagercrantz samvete som tittade fram, eller existerar det texter som jag missat, och likt fallet med von Wrights nazistsympatier, skulle kunna dyka upp när som helst och svärta bilden?
I slutet av 1990-talet och runt år 2000 rördes en hel del gammal damm upp kring bilden av de sedan länge bortgångna Harry Martinson och Eyvind Johnson. Det finns flera skäl till att det skedde just då, och jag kan bara hoppas på att ringa in några av de viktigaste – utgivningen av Kerstin Ekmans Gör mig levande igen 1996; utgivningen av Lars Gyllenstens Minnen, bara minnen 2000; samt inte minst firandet av hundraårsdagen av Eyvind Johnsons födelse, sensommaren 2000.
Låt oss börja med Kerstin Ekmans roman Gör mig levande igen, som alltså kom 1996. Den baseras i hög grad på Eyvind Johnsons Krilonsvit, författad under brinnande krig 1941–43. För Kerstin Ekman innebar den återupptagna kontakten med Eyvind Johnsons författarskap, också en aha-upplevelse. Detta kan jag påstå därför att jag lyssnade på henne under ett framträdande hon gjorde vid Eyvind Johnsons-sällskapets årsmöte, förmodligen 1997.
Från detta tillfälle har jag dessvärre inga minnesanteckningar, dock ett tydligt minnesintryck av att hon öppet deklarerade sin beundran inför Eyvind Johnsons moraliska och intellektuella hållning. Hon kunde nu, i slutet av 1990-talet, frigöra sig från ett intryck som präglats av decenniers sekundärdiskussioner. När Kerstin Ekman läste böckerna om fastighetsmäklaren Krilon finner hon att sviten är ”absolut unik i svensk romankonst”, som hon skriver i Moderna Tiders septembernummer 1997. Hon prisar fräschören och det stillsamt humoristiska i romanen, så fjärran det som rådde runt 1941: ”Det fanns en krigspatetik i det neutrala Sverige. Fackeltåg. Vidgade bröst. På dystra affischer stirrade general von Döbeln under svart pannbindel.”
Av detta finner Ekman lite eller inget i Eyvind Johnsons verk, även om där finns en öppenhet mot det nödvändiga i att stå upp mot det onda. I förgrunden befinner sig dock alltid ”vikten av att samtala”, av besinning och omsorg om humanistiska värderingar.
”När människor världen över mobiliserades för krig, och svenska poeter skrev beredskapsdikt, mobiliserade Eyvind Johnson för något annat; det nödvändiga samtalet om ont och gott. Nödvändigt också i vår sårfebriga tid.” skriver Kerstin Ekman i Moderna Tider.
Ett undertema i Ekmans text, finurligt använt för att illustrera det goda samtalet, är en nyss utgiven brevväxling mellan Johnson och den finlandssvenske diktaren Elmer Diktonius. Brevväxlingen är publicerad under titeln Och så vill jag prata med dig. De två författarna förde en stundtals mycket livlig korrespondens med varandra, från de ivriga och flammande ungdomsåren på 1920-talet, fram igenom ett antal decennier. På 1940-talet ändrades tonen mellan de två. Eyvind Johnson höll fast vid nödvändigheten i att samtala, att få kalla saker vid deras rätta namn. Kommunisten Diktonius var här inte ense med Johnson. För honom hade den Sovjetryska attacken mot Finland 1939 inneburit svåra prövningar – som dessvärre innebar att han låste sig fast i en svårbegriplig och svårhanterlig moralisk och ideologisk position. Framåt slutet av femtiotalet blev Diktonius klassad som permanent sinnessjuk och intagen på olika slutna avdelningar, men då hade den tidigare så otvungna brevväxlingen med Johnson sinat helt.
En rolig och på flera plan träffande kommentar ur brevväxlingen, som jag inte kan låta bli att förmedla, handlar om Marcel Prousts stora roman. Diktonius skriver: ”En klassiker redan i vaggan: analyserande sina aristokratiskt sura blöjor. Mannen är en upplevelsevirtuos, men det är föga han upplevat.”
Naturligtvis är kommentaren tänkvärd också därför att Proust, ur Olof Lagercrantz aristokratiska synvinkel, inte alls var aristokratisk. Men ur Eyvind Johnson och Elmer Diktonius underifrånperspektiv med därav följande svårighet att uttyda den typen av nyanser, gällde som aristokrati det mesta i den översta överklassen.
Hursomhelst minns jag att efter Kerstin Ekmans framträdande på Eyvind Johnsons-sällskapets årsmöte, gick jag direkt till en släktmiddag hos mina svärföräldrar. När jag återgav vad som sagts under kvällen, och försökte redogöra för mina iakttagelser, möttes detta av en artig oförståelse. Perspektivet var återigen ett helt annat. Kerstin Ekman hade en tydlig vänsterstämpel i detta sällskap, och mina försök att beskriva hennes omfamnande av Eyvind Johnsons liberala ståndpunkter hade svårt att nå fram. Det som var dramatiska kursändringar i min värld, var en skiftning mellan knappt skönjbara nyanser i andras.
Jag har redan skrivit en hel del om Lars Gyllenstens Minnen, bara minnen, och även relaterat en del av debatten som följde. Denna debatt gällde inte enbart Harry Martinsons död och den roll som Gyllensten tilldelar Olof Lagercrantz i smutskastningen av Eyvind Johnson och Harry Martinson – som nådde toppnivåer efter det att de två tilldelats Nobelpriset i litteratur 1974 – och som aldrig kom att helt dö ut under alla år som till denna dag har följt.
Lars Gyllensten kritiserade flera personer än Olof Lagercrantz och av skäl som inte i första hand handlade om ovannämnda rabalder kring Johnson och Martinson. Det handlade om kritik mot enskilda ledamöter i Akademien, såsom exempelvis Lars Forssell och Sture Allén. Gyllensten hade under uppmärksammade former (liksom Kerstin Ekman) lämnat Akademien till följd av diskussioner kring yttrandefrihet, den så kallade Salman Rushdie-affären. Här hade Gyllensten hårt kritiserat Akademiens otydliga hållning i frågan, och även pekat ut enskilda ledamöter.
Kort sagt hade Lars Gyllensten ordnat så att hans gamla trätobröder (och möjligen någon -syster) i flera fall förvandlades till rasande furier. Det måste sägas att sammantaget befann sig flertalet av de berörda i en krets som var mer eller mindre centrerad kring Dagens Nyheters kulturredaktion, där ännu Olof Lagercrantz ande svävade. Gyllensten menar också att han sedan en tid varit oönskad (”persona non grata”)på denna redaktion och inte kunde få något publicerat där.
Detta ska vi alltså inte vidare fördjupa oss i, men det kan vara värdefullt att hålla Gyllenstens bataljer i bakhuvudet när vi kommer till hundraårsfirandet av Eyvind Johnsons födelsedag, 29 juli 2000. Inte minst intressant är ändå att se hur Lars Gyllenstens meningsmotståndare slog tillbaka, eftersom sparkarna inte bara var riktade mot Gyllensten utan också mot Johnson och Martinson. Det är, pinsamt ofta, som när mobbaren i skolan försöker förklara för sina lärare – att lille mobbade Nisse faktiskt var förtjänt av stryk.
På så vis tar man ofta avstamp i Gyllenstens beundran för Harry Martinson och deklarerade avsky för den behandling han fick utstå – för att mena att Martinson minsann gjort sig förtjänt av det som hände. Notera att man inte förnekar att förföljelse och förtal ägt rum, man menar att ”Martinson kunde också” som rubriken lyder i Dagens Nyheter 30 september 2000. Skribenten, Bengt Hallgren, inleder:
”När Lars Gyllensten med sin bok ’Minnen, bara minnen’ väcker till liv den debatt kring Harry Martinsons delade Nobelpris 1974 är det mycket som fallit bort undervägs.”
Hallgren menar att alla minnesgoda har sina minnesbilder av Martinson och att ”Gyllenstens tycks vara den av offerlammet.”
Detta är naturligtvis inte sant. Gyllenstens bild av Martinson är betydligt mer nyanserad, inte minst inom pärmarna för Minnen, bara minnen. Jag menar här att, oavsett annat som skrivs i artikeln, är det djupt problematiskt att, såsom Hallgren gör, avfärda en människas erinringar av en nära väns lidande och död med en fnysning om att någon görs till ’offerlamm’.
Innan skribenten sedan levererar en hel del ur kategorin hörsägen (att Martinson själv skulle förtala eller raljera över kollegor och kulturpersonligheter) passar han på att reducera Martinsons författarskap. Med hänvisning till eposet Aniara 1956 (som aldrig nämns vid namn) beskrivs tiden före som ”innan han blev allas ’Rymd-Harry’”.
Om detta hade skett med minsta glimt i ögat, hade det varit skojigt. Som Hallgren nu skriver (surt och missunnsamt) är det bara dumt och oförskämt. Själva poängen med artikeln, påståendet att ”Martinson kunde också” blir alltså underbyggt av diverse påståenden om uttalanden som sker utan hänvisning till källa, tid eller plats. Martinson lär ha raljerat över folk, det lär ha skett tillsammans med en man vid namn Calle Cederblad. Det lär ha skett i Uppsala.
Vidare skulle det ha varit så att ”Lars Ulvenstam återger saftiga Martinson-utsagor” – enligt hänvisning (den enda uppgivna källan) till en intervju med Ulvenstam i Söndags-Expressen 24 november 1968. Vilka fantastiska sanningsvittnen, måste man säga – den ofta omvittnat hale Ulvenstam och Söndags-Expressens intervjuare.
Hallgrens artikel avslutas med ett citat, som jag förmodar (det är inte alldeles klart, dock inom citattecken) kommer ur den ovan angivna Söndags-Expressen. Om det är ett riktigt citat, alltså ifall Martinson verkligen yttrat detta, närmast hedrar det honom. Det är i vart fall lite kul:
”Den av diktarkollegorna som råkar värst ut är Nobelpristagaren 1948, modernismens okrönte furste, T S Eliot: ’Den där förtorkade gamle katoliksnobben skulle jag gärna ge en spark i ändan. Det är sju kilo konstteori överst och så en liten diktflundra underst.’”
Även om man tycker ganska bra om mycket som T S Eliot skrivit, vilket jag själv gör – kan man inte förneka en viss träffsäkerhet i kommentaren.
När jag skriver detta slås jag av likheterna med Olof Lagercrantz flytande bedömningsramar vad gällde Nobelpriset och dess mottagare, där värdeskalan och institutionen kunde avfärdas som förlegade när det passade (t ex för Martinson) och upphöjas till objektiv sanning när det kändes riktigt: ”Nobelpristagaren 1948, modernismens okrönte furste, T S Eliot”.
På liknande sätt är det lustigt att T S Eliot här adlas till furste, en manöver helt i Lagercrantz aristokratiska anda. Var han rent av spökskrivare åt Hallgren?