Idag är det exakt femtioåtta år sedan Eyvind Johnson höll sitt majtal till studenterna i Uppsala. Jag har flera gånger hänvisat till detta anförande, och menat att Johnson blivit både feltolkad och missförstådd.
Anledningen till att jag idag skriver mer om Eyvind Johnson och talet i Uppsala, är den närmast märkliga proportion detta tal fått i eftervärldens ögon – och då syftar jag naturligtvis i första hand på alla som kände att deras tår blev trampade av Johnson. I min borgerligt sinnade och dito röstande referensgrupp, personer födda på 1930-talet, är det ingen som har något minne av detta tal. Man minns Herbert Tingsten, debatten om svensk anslutning till Nato och om kärnvapnen. Men om Eyvind Johnson inte mycket, av hans tal vid Uppsala högar – ingenting. Helt annorlunda förhåller det sig i det vänsterprofilerade Ordfront Magasin ”Sveriges största månadstidning för samhällsdebatt och kultur”, nummer 7–8, 2000. Här uppmärksammar man hundraårsdagen av Eyvind Johnsons födelse i en stor artikel av Folke Isaksson, med rubriken ”Gåtan Eyvind Johnson”.
På ett helt uppslag visas en fin bild av Johnson, med en ingresstext i övre högra hörnet:
”En brinnande socialist och antifascist som till mångas bestörtning slöt upp på USA:s sida i kalla kriget och tog avstånd från sina yngre radikala författarkollegor. Folke Isaksson porträtterar den politiskt motsägelsefulle Eyvind Johnson inför hundraårsminnet av hans födelsedag.”
Stora delar av den relativt långa texten (text över nästan tre hela uppslag) är helt oklanderliga i mina ögon. Isaksson hyser en stor respekt för Johnsons författarskap, så enkelt kan det sägas. Men, med hans respekt för Johnsons politiska och intellektuella utveckling, är det annorlunda. Som redan rubriken och ingresstexten tydligt anger, anser Isaksson (och Ordfront) att Eyvind Johnsons utveckling var ett mysterium. Eyvind Johnson själv var en gåta – hur kunde han gå från att vara en brinnande socialist till att sluta upp på USA:s sida i det kalla kriget? Det är obegripligt, den saken borde väl varje vettig och klok människa inse ...
Precis detta blir den bärande konflikten i artikeltexten – gåtan, överlöperiet, klassförräderiet. Brottet – att inte förbli vid sin läst.
Texten inleds med följande:
”Det var en chock som jag inte har kunnat glömma. Det kändes som ett rapp över fingrarna av en pekpinne. När jag fyrtionio år senare läser om texten, kan jag fortfarande känna obehag.”
Jo, det blir mycket Isaksson i formen av ’me, myself and I’. Isaksson har ett obehagligt sätt att mästra Eyvind Johnson, att höja upp sig själv och sätta sig som smakdomare och allvetande uttolkare. Att han börjar sin text med att beskriva sin egen känsloreaktion inför Eyvind Johnsons vårtal, samt objektivisera genom att hänvisa till en omläsning med samma känsloreaktioner fyrtionio år senare, är naturligtvis en berättarteknisk manöver som är lätt att se igenom. Kan man tycka.
Vidare är Isaksson inte sanningsenlig. Han skriver exempelvis om författarna bakom den så kallade tredje ståndpunkten att: ”Ingen av debattörerna, dit även jag hörde, hyllade Sovjet eller var kommunist.”
Jaså? Nu anser jag att ingen som läst Tredje ståndpunkten kan tveka om i vilken riktning sympatierna i det kalla kriget låg, även om ”hylla” oftast är ett alltför starkt ord. Det står också fritt att ta del av exempelvis Karl Vennbergs personakt och se ifall han var kommunist eller ej. Jag anser nog att Vennberg vid den här tidpunkten och senare måste kallas för kommunist, inte minst av det skälet att han själv kallade sig kommunist. Varför förnekar Folke Isaksson detta?
Och varför är det så svårt att ge Eyvind Johnsons lägesanalys ens det minsta lilla erkännande. Det var ju faktiskt så att i början av 1950-talet förekom både utrensningar och dödsläger i Sovjetryssland, sträng censur rådde. I USA med dess fel och brister hade man i vart fall rätt att säga stort sett vad man ville, det fanns inget Gulag. Att jämföra senator McCarthys rättegångar och yrkesförbud för journalister med Stalins massmord och utrotningsläger, blir både löjligt och oförskämt. Det var faktiskt det som Eyvind Johnson, efter mycket rimliga och försiktiga överväganden, kommer fram till i sitt tal, den 12 maj 1951.
Isaksson gör en liten eftergift när han upptäcker att Eyvind Johnson inte ställde sig bakom USA:s krig i Vietnam. I ett efterord, skrivet 1971, i romanen Nattövning fördömer Eyvind Johnsons utan förbehåll detta krig, berättar Isaksson: ”’USA:s allt hänsynslösare, galna, oupphörligt utvidgade krig i Indokina, den väldiga anhopningen av lidande och död där’”.
Upptäckten av Johnsons ställningstagande 1971, presenteras som en total överraskning för Isaksson, som tjugonio år senare utbrister, olidligt pompöst: ”Här skulle ett samtal mellan oss ha kunnat börja.”
Varför gjorde det inte det, redan då? Varför blundade Isaksson och hans vänstervänner efter 1951 så intensivt – att Johnsons sansade inlägg, exempelvis 1971, inte ’upptäcks’ förrän tre decennier efter hans död? Och – mest graverade – varför fortsätter han vara partiellt blind. Varför utgör inte denna upptäckt – och följande nyansering – artikelns bärande tema?
Det var ju ungefär vad Kerstin Ekman gjorde när hon redovisade sin egen (åter-?)upptäckt av Johnsons sansade humanism, under 1990-talet – i anföranden, artiklar och i romanen Gör mig levande igen.
Jag letar på nätet och finner att ett exemplar av Nattövning från 1971 finns på ett par tunnelbanestationers avstånd. Jag reser dit och inhandlar, finner att Isaksson citat ur det i mars 1971 författade ”efterskrift” är helt korrekt. Glädjande nog finns en dedikation på titelbladet: ”Framförallt en efterskrift. Med vänskap till Viola och Sven! Eyvind 2 juli 71”.
Har återigen bläddrat igenom en del högar av klipp som har att göra med debatten kring Gyllensten, Lagercrantz, Johnson och Martinson, ungefär runt året 2000. Här finns hur mycket intressant materia som helst, för den författare eller forskare som vill ta sig an ett ämne som relaterar till det jag beskrivit ganska ytligt.
Vill bara uppmärksamma ett inlägg med bäring på Folke Isakssons märkliga text i Ordfront Magasin. Det var ju så att Isaksson tillsammans med filmaren Christian Stannow gjorde en ”kulturdokumentär” om Eyvind Johnson som sändes i Sveriges Television 29 juli 2000.
Denna i stora delar förskräckliga ’dokumentär’ har jag någonstans på en åldrande VHS-kassett, men blir nu påmind om dess existens av Inger Wikström-Lindgren i en teve-krönika i Svenska Dagbladet, daterad 31 juli 2000.
Rubriken lyder ”Folke Isaksson – kulturens svar på Siewert Öholm”. Kopplingen mellan de två herrarna motiveras utifrån en inledande recension av ett hetsande och osakligt ’debattprogram’ i vilket Öholm i direktsändning läxat upp en höggravid kvinna. När Wikström-Lindgren kommer till Isaksson skriver hon:
”Eyvind Johnsons hundraårsdag inföll på lördagen. Den firades i tv 1 med att Folke Isaksson mot diverse exotiska bakgrunder med anknytning till Johnsons författarskap bl a ansåg sig göra upp med sin – och vänsterns – inställning till jubilarens oförsynta hyllande av USA i ett tal 1951. Om vilket Isaksson än idag sade sig ’känna obehag’.”
Utifrån journalistisk synvinkel undrar Inger Wikström-Lindgren över det berättartekniska tänkandet bakom dokumentären, som innehåller så lite bilder av Johnson (”cirka 30 sekunder”) och ”i stället Folke Isaksson för hela slanten och han framträdde, som sagt, i en självbelåtenhet, ett slags kulturens svar på Siewert Öholm, som får en att undra en del över äldre herrars självuppfattning.”
Har funderat en del över hur beställaren, vilken jag antar var Sveriges Television, såg på sin egen roll i sammanhanget.
Som jag antytt flera gånger har jag kallat mig socialdemokrat under perioder. Två gånger har jag försökt inordna mig i leden och bli medlem i partiet. Även om jag idag har ett något distanserat förhållande till min politiska bakgrund, har jag aldrig levt i den föreställningen att alla goda krafter i det svenska samhället under 1900-talet kan beskrivas med socialdemokratiska förtecken. Det finns, har jag alltid ansett, väldigt mycket annat, både inom och utanför den politiska sfären, som drivit en positiv samhällsutveckling framåt.
När jag nu gör en omläsning av Svenska tal, blir jag ganska brydd inför raden av socialdemokrater som får komma till tals: Hjalmar Branting, Per Albin Hansson (två gånger), Alva Myrdal, Tage Erlander (två gånger), Olof Palme och Tage Danielsson.
Dominansen är massiv. På tampen finns även två borgerliga politiker, liksom pliktskyldigt påhängda: Torbjörn Fälldin och Gösta Boman, ingen av dem särskilt intressant som talare. Kronologiskt inordnad i början av 1960-talet hittas även Dag Hammarskjöld.
Var finns exempelvis Bertil Ohlin? Kanske var han inte tillräckligt intressant retoriker för att ges utrymme? Var det likadant med Herbert Tingsten? Jag vet inte säkert, men nog borde dessa herrar vara intressantare än Fälldin och Boman. Ideologiskt kunde Ohlin och Tingsten ha fått balansera sviten av tunga socialdemokrater.
Redaktören Olle Josephson ger sig själv väldigt fria tyglar vad gäller att beskriva och bedöma allehanda ideologiska, politiska och historiska omständigheter – utifrån vad jag vill kalla för ett socialdemokratiskt vänsterperspektiv. Detta sker i förord på sisådär tre till fem boksidor, som föregår varje presenterat svenskt tal.
Eyvind Johnsons tal i Uppsala 1951, ligger inklämt mellan Alva Myrdal och Tage Erlander. Av Josephson (förmodar jag) har det försetts med rubriken ”Eyvind Johnson sluter upp bakom USA 1951”.
I den olustiga inledningstexten (tre sidor) blandar Josephson kommentarer om de retoriska greppen, med pinsamt förenklande analyser och allmänna omdömen. Samtliga levererade snett ovanifrån i ett mästrande, lätt dramatiserat tonläge: ”Eyvind Johnsons politiska ställningstagande var entydigt, men retoriskt är hans läge komplicerat”. (Svenska tal, s 257).
I presentationen av bakgrunden heter det att ”I det 1945 delade Korea pågick sedan sommaren 1950 Koreakriget, där USA-trupper under FN-flagg stod öga mot öga med sovjetstödda kinesiska förband.” (Svenska tal, s 256).
Inget sägs om att Koreakriget startade med ett massivt angrepp norrifrån, en attack utförd av de koreanska och sovjetstödda kinesiska trupperna. Det hade varit lämpligt att nämna i sammanhanget.
Den tredje ståndpunkten presenteras som neutral, att den företräddes av människor ”som hävdade att det inte fanns skäl att ta ställning för vare sig USA eller Sovjet” (Svenska tal, s 257).
Hittar klippet om Eyvind Johnsons arv som jag nämnt tidigare. Jag mindes bara delvis rätt, artikeln var införd i Bo Strömstedts Expressen den 6 januari 1977 – enligt en påskrift vars riktighet jag inte kan gå i god för.
Rubriken lyder ”Eyvind Johnsons arv: Över en miljon”
Hör och häpna – en del av pengarna (exakt angivna: 1.059.250 kronor) var placerade i ”börsnoterade företag”. Det här var på den tiden då det även i Expressen kunde vara fult att äga, aktier i synnerhet. Pengarna ska, enligt Expressen, delas mellan fyra (noggrant namngivna) personer, en av dem är änkan Cilla Johnson. Nobelmedaljens värde ”är beräknat till 3 500 kronor” får vi också veta, liksom att den halva av Nobelpriset som tillfallit Eyvind hade handlat om 275.000 kronor.
Jag har ingen vidare ordning i mina buntar av klipp.
Någonstans måste jag ändå börja, betar därför av de jag tycker är värda att nämna och skriver några rader. Ordningen blir lite som det faller sig.
I tidningen Vårt Kungsholmen intervjuas Marika Lagercrantz av Natalie Nordenswan, klippet är odaterat men måste var från 2004, eftersom det sägs att Marika ”fyller 50 i år”, och hon föddes 12 juli 1954.
Rubriken lyder ”Marika håller minnet levande”
Lite oförmodat får vi här inblickar i Olof Lagercrantz familjeliv, det som jag någon gång grubblat över. Mamma Martina ”stod för det praktiska i hemmet. Medan Olof skrev så skötte hon de fem barnen och ordnade middagsbjudningar. Hon hade också hand om uthyrningen av lägenheten inunder i deras fristående hus i Solna där Marika är uppvuxen.” Middagsbjudningarna och föräldrarnas umgänge kom i första rummet: ”Nästan varje kväll fick barnen hålla sig undan.”
Av någon anledning har jag fått intrycket att man hyrde övervåningen i villan. I själva verket tycks man alltså ha ägt hela fastigheten och hyrt ut bottenvåningen.
Bilden av pappa Olof som ”fattig poet” levereras utan omsvep av Marika, om än via ombud: ”Min äldsta syster som var född på 40-talet hade en fattig poet till pappa” /.../ ”- Mina äldre syskon hade det tufft. Sen fick pappa en fantastisk lön och vi var till exempel först med diskmaskin.”
Detta stämmer som sagts inte, och det har Olof Lagercrantz själv medgivit: ”Vår försörjning var inte bekymmersfri men jag tillhörde ett övre skikt i samhället, där trygghet på något vis var inbyggd.” (Ett år på sextiotalet, s 14).
Märkligt nog har myten om de magra omständigheterna aldrig riktigt dött, eller möjligen återuppstått, och vårdas uppenbarligen av Marika. För övrigt var Olof Lagercrantz anställd som kulturredaktör med fast lön på Dagens Nyheter redan 1951, och Marikas påståenden att hon minns tryggheten när Olof blev chefredaktör 1960, stämmer knappast.
En lämpligare rubrik: ’Marika håller myten levande’.
Ordfront Magasin nummer 3, 1999 är en ren hyllningsskrift till Olof Lagercrantz. Skribenten är Niklas Nåsander, som här presenteras vara ”gymnasielärare och verksam inom Ordfronts DemokratiAkademi”. Inklusive en rad förnämliga fotografier sträcker sig artikeln över nästan tjugo sidor.
I en understreckare i Svenska Dagbladet 6 augusti 2005 skriver professor Arne Melberg under rubriken ”Stagnation hotar svenska litteraturstudier”.
Hans fokus får sägas ligga på det faktum att doktorsavhandlingarna blir smalare och ytligare. Teman handlar om (relativt lättforskad) svensk litteratur och doktorandernas bleka kunskaper både före och efter avhandlingsarbetet får bekymrade kommentarer.
Melberg gör en tillbakablick, om hur olika man betraktat ämnets krav genom tiderna, till illustration serveras en anekdot (som också bekräftas av Melberg själv) om att Olof Lagercrantz tilldelades högsta betyg för sin avhandling om Agnes von Krusenstjerna på villkor att han aldrig sökte en akademisk tjänst.
Ett slags gyllene avsked. Jag skulle gärna veta mer om bakgrunden.
En tärd och något dödsmärkt Lars Forssell intervjuas i Dagens Nyheter 9 oktober 2005, av Kurt Mälarstedt och Beatrice Lundborg. Forssell avled mindre än två år senare.
Den tämligen omfattande artikeln i DN Söndag har i stora delar karaktär av summering och uppgörelse. Som bildtext under det inledande porträttfotot finner vi: ”’Det värsta är väl det som man inte har gjort men som man borde ha gjort’, säger Lars Forssell, 77 år.”
När det kommer till den forne ’beundraren’, Olof Lagercrantz, skymtar även en intressant triangeldramatik med Gunnar Ekelöf. Ekelöf hade en gång avfärdat den unge poeten Forssell och tydligen hade den tidigare stöttande Lagercrantz, också tillfälligt dragit sig undan.
Den här episoden hade sårat avsevärt, men Gunnar Ekelöf hade senare tagit initiativet till försoning och normalisering av förbindelserna.
Till den värld som Forsell menar är borta, inte finns längre, hörde i hög grad Olof Lagercrantz.
”– Han var i hälarna på mig hela tiden. Det är ju möjligt att han var avundsjuk. Men han var på mig hela tiden. Han kunde vara fasansfullt obehaglig, gåtfull. Visst var han vänlig ofta. Men han kunde också vara väldigt otäck, med det där frusna leendet. Vi träffades ibland men vi blev aldrig vänner. När jag blev invald i Akademien fick han visst ett raseriutbrott som hördes över hela Stockholm.”
Den 13 november 2005 skriver den annars mycket sansade Horace Engdahl en i huvudsak översvallande hyllning till Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter, rubriken lyder ”En kritisk dubbelagent”. Texten avslutas med ett finstilt PS: ”Artikeln är ett utdrag ur ett längre föredrag som Horace Engdahl höll under ett seminarium på ABF igår, lördag, om författaren och tidningsmannen Olof Lagercrantz. DN rapporterar därifrån i morgon måndag.”
Följande dag, alltså 14 november 2005 skriver Birgit Munkhammar under rubriken ”’Övernaturlig’ Lagercrantz”.
Totalt sägs begivenheten i ABF:s lokaler på Sveavägen i Stockholm ha lockat trehundra personer.
Marika Lagercrantz läste dikter och sjöng. Niklas Nåsander höll ett ”hyllande tal” och det ”var nästan som på högmässan. Allt andades kärlek. Till och med ord som ’ädlingen’, ’adelsmannen’ och ’aristokraten’ hördes utan citattecken”.
Den 30 maj 2006 anmäler Stina Otterberg en vänbok tillägnad Olof Lagercrantz, Röster om Olof Lagercrantz (som jag inte berör i övrigt). Otterberg är sansad i tonen och rubriken ”Vänbok med plats för Lagercrantz dubbelhet” inger ett visst hopp om Otterbergs kommande doktorsavhandling som uppges ha titeln ”Lagercrantz som kritiker”.
Författaren Bengt Ohlsson skriver i sin krönika i Moderna Tider juli/augusti 2000, under rubriken ”Jag vill köpa aktier i Lagercrantz romaner”. Det förfaller som om Ohlsson är något illa påläst i flera avseenden. Inte minst är det så att Olof Lagercrantz endast skrev en enda roman, Trudi.
Vad som är värre är att Bengt Ohlsson har accepterat, rakt av, Olof Lagercrantz beskrivning i Min första krets av aktiebolaget och aktiebolagsformen som den moderna tidens pest och kolera – samtidigt. Man kan skriva roligt och fyndigt och elakt om bankernas förehavanden hit och dit, utan att samtidigt sälja sig till någon sorts Hedenhös-socialism. Men något sådant gör alltså inte Ohlsson. Tyvärr måste jag säga, för jag brukar gilla hans texter.
Enda gången jag sett en text av Martina Lagercrantz hand, är i Dagens Nyheter 17 augusti 2000. Rubriken är ”Det var ingen Maokostym”.
Den goda hustrun Martina tycks ha tröttnat på alla påståenden om Olof Lagercrantz ’maokostymer’, men verkar inte förstå den dubbla betydelsen i uttrycket. Att Olof Lagercrantz själv inte försvarar sig kan betyda att han är alltför gammal och dålig, eller inte bryr sig. Hursomhelst går Martina ut i en förklaring, skriver att den kostym som sannolikt åsyftas är en som hon fått uppsydd på ”Götrichs herrekipering” – åt sin av kläder och mode ointresserade make. En av dessa hade, enligt tidens mode menar hon, påsydda högt sittande utanpåfickor.
Nu råkar jag veta (erfarenheter från min egen eleganta period) att Götrich inte är vilken ”herrekipering” som helst – man säljer visserligen konfektion, dock mest från Armani, Canali och Boss, mest är man ändå kända som skräddare och kungliga hovleverantörer.