När jag skriver detta är vi halvvägs till Olof Lagercrantz 102-årsdag – och min bok Illusionisten Olof Lagercrantz har funnit tillgänglig i bokhandeln i ett år.
Här fanns med andra ord ett olyckligt glapp.
Boken skulle naturligtvis ha varit färdig och tillgänglig redan när uppmärksamheten kring 100-årsdagen ökade intresset för allt som hade med Olof Lagercrantz att göra.
En rad omständigheter gjorde att så inte blev fallet.
Min text upplever jag knappast som sprängstoff, men den blev ändå något av en het potatis – både före publiceringen och efter.
En del av mina synpunkter väckte oro hos redaktörer och starka känslor hos en rad recensenter. Även relativt återhållen kritik av Olof Lagercrantz kunde starta veritabla utbrott av fördömande reaktioner, visade det sig. Om mottagandet av boken Illusionisten Olof Lagercrantz skriver jag mer på min hemsida www.urbanhagman.se.
Den fysiska boken publicerades dessutom i början av en brytningstid för förlags- och bokbranschen. I det tidiga 2010-talet ser bokförsäljningen totalt ut att sjunka med runt 5 – 10% per år. Dessa siffror låter kanske inte alarmerande, men det handlar om en genomgripande kris.
Skönlitteratur och essäer lever mer och mer på undantag, eller säljs med hjälp av klatschiga omslag i snabbköpen. Höstens nyheter dumpas redan följande vinter, inte som förr när de allra tidigast gick på bokrean ett och ett halvt år senare.
Allt sker snabbare, reaktionerna är alltmer nervösa.
Samtidigt ser e-bokhandeln ut att leta efter en form och ett format, som får den att verkligen ta fart. Ska framtidens böcker läsas i telefonen rent av? Eller på läsplattor eller i datorn?
Eller är läsning av texter längre än ett TT-telegram på utdöende?
Ingen vet men många gissar.
Jämfört med året innan har e-boksförsäljningen ökat med över 50 procent, dock från mycket låga nivåer. Samtidigt har antalet utgivna e-bokstitlar bara ökat med runt 20 procent.
Vad händer?
När jag hösten 2012 skriver detta saknas samstämmighet kring något annat än konstaterandet – att läsning i elektroniska format kommer att öka, samtidigt som försäljningen av tryckta medier kommer att minska.
Det är alltså här jag väljer att publicera mitt manus i elektronisk form. Möjligheterna är stora - att nå ut till nya läsare till en rimlig kostnad samt att göra tillägg och skriva kommentarer.
Av olika skäl väljer jag dock att publicera exakt samma text som i den tryckta boken – tillgänglig via exempelvis adlibris.se eller www.urbanhagman.se
Däremot tar jag alltså tillfället att skriva ett litet förord.
Några tillrättalägganden bör göras.
Jag är pinsamt medveten om att det återstår flera felaktigheter som inte blivit korrigerade. Felaktigheterna har uppstått av flera skäl. Det vanligaste är dock det normala, att man som författare är dömd att alltid begå små eller inte så små missar, hur noggrann man ändå tycker att man är.
Professor emeritus Thure Stenström skickade ett längre e-postbrev efter att han läst boken. Han påpekar att jag gjort Johan Svedjedal till idéhistoriker, trots att han i själva verket är ”litteratursociolog alltigenom”. Vidare stavar jag diverse namn fel, ibland. Britt G Hallqvist, Artur Lundkvist och Lars Forssell får vid något eller några tillfällen sina namn felstavade.
Dessa påpekanden, sakligt riktiga, gör mig en smula dyster.
Min far, Kjell Hagman, rättar mig beträffande uppgiften om att han skulle kastat ’ryska smällare’ på defilerande nazister från en av Kungsbroarna. Han säger att bron ifråga var gångbron vid Mariahissen och att de svenska nazisterna befann sig utanför en lokal nedanför, som de disponerade eller i vart fall stundtals använde för möten. Denna lokal på Bastugatan var en omgjord sill- och potatiskällare, och figurerar även i Eyvind Johnsons Krilon-svit som möteslokal för nazister.
Urban Hagman
Oktober 2012