Bruno och jag ville att vårt äktenskap och vårt nya, vuxna liv i Paris skulle bli enkelt, så vi gjorde oss av med mycket från vårt förflutna. De få saker han behöll speglade hans personlighet. Han var stolt över att han knappt ägde någonting förutom motorcykeln som han hämtat mig med på flygplatsen, när vi i hög hastighet kryssat fram genom trafiken mot La Coupole. De exotiska föremål som han köpt under sina resor påminde om sjörövarbyten – de var lika mystiska och unika som han.
Jag visste det inte då, och det skulle dröja ett tag innan jag fick veta vad mer han fått med sig från Afrika. Men en sak visste jag att han hade lämnat kvar och det var pistolen. Han hade inte tagit med sig den när han packade ner hela sitt liv och lämnade den delen bakom sig. Så vitt jag vet ligger pistolen fortfarande kvar i det gigantiska, tomma västafrikanska huset som ingen ville hyra på grund av konflikten som styckade landet i bitar, hur ståtligt det än var med dess stora, svala trädgård med kakao- och mangoträd, pool och en studio som Bruno målat äppelgrön för att jag skulle ha den som skrivarlya.
Han hade lämnat kvar pistolen. Det var en magnum som jag hittade under vår säng, i vår villa som låg i området Cocody i Abidjan. Vi bodde på en gata som hade ett nummer istället för ett namn, andra till vänster efter restaurangen Nuit de Saigon. Jag fann vapnet en fuktig och blöt morgon.
Bruno hade blivit utsänd till Elfenbenskusten, som fungerade som en bas varifrån han kunde rapportera från hela kontinenten. Dagen efter att kriget startat, någon gång under 2001, låg jag halvvaken och drog mig i sängen. Jag sökte mina platta, röda sandaler med blicken och tänkte att jag kanske sparkat in dem under sängen när jag gick och la mig. Jag tittade efter och mycket riktigt låg en av sandalerna där, bredvid ett par av Brunos smutsiga strumpor och något annat som skimrade till på det vita, polerade golvet. När jag tittade närmare såg jag att det var en enorm silvrig pistol. Den såg ut som hämtad ur A Fistful of Dollars, en film som visats om och om igen på bosnisk tv många år tidigare.
När jag tänker tillbaka på Afrika ser jag mig själv i de ljusgröna bomullslakanen i vår säng på övervåningen bakom den tjocka metalldörren. Bruno och jag hade köpt lakanen i affären Maison de Famille på Rue Saint Sulpice i Paris, och det var vårt första gemensamma inköp efter nästan tio år tillsammans. Jag ser framför mig hur jag långsamt vaknar i värmen. Jag hör fåglarnas kakofoni utanför fönstret, alla de välbekanta och öronbedövande fågellätena som bara finns i Afrika. Jag hör också Bruno röra på sig nedervåningen.
Han utför långsamt sina morgonrutiner. Först lyssnar han på nyheterna på franska och sedan på BBC:s utrikessändning om Afrika. Matthew, som flytt konflikterna i Burkina Faso och nu arbetar för oss, kommer med te till Bruno och en skalad mango till mig, på en gul och grön plastbricka.
Landet vi bor i befinner sig i undantagstillstånd. Från den ena dagen till den andra övergick vi från ett liv med grillfester, champagnepartyn och kanapéer i franska ambassadens stora trädgård till ett liv som luktade död. Den sista kvällen då livet fortfarande var normalt gick Bruno och jag ut på en italiensk restaurang och åt kalvfilé och drack martinis. Vi firade att jag skrivit klart min bok. Internet hade mirakulöst nog fungerat just den dagen och jag hade lyckats skicka iväg manus till förlaget.
Nästa dag reste Bruno iväg på en kort resa och jag blev ensam kvar i huset med vakten Alassane. Av någon anledning kände jag mig illa till mods, men Bruno tröstade mig och övertygade mig om att allt var lugnt. Allting var i själva verket väldigt lugnt. Så lugnt att Bruno skulle åka och göra ett reportage om nunnor som tillverkade camembert-ost någonstans ute i bushen.
Men dagen blev till kväll och jag blev mer och mer orolig. Jag kände på mig att någonting var på väg att hända och såg spöken i varje skugga. Jag låste alla dörrar och släckte alla lampor och arbetade i sängen till långt in på natten. Jag minns att jag läste en FN-rapport om folkmorden i Srebrenica som rörde upp starka känslor i mig, och klockan hann bli tre innan jag var klar. Det var då jag hörde skotten. Jag la ifrån mig rapporten och släckte lampan. Jag hade bott i tillräckligt många krigszoner för att veta vad jag skulle göra. Försiktigt kröp jag fram till fönstret. Jag såg tydligt lysraketerna explodera på himlavalvet som fyrverkeripjäser. Jag kunde höra kulspruteeld alldeles i närheten och det olycksbådande ljudet av kalasjnikovs.
Inte nu igen, tänkte jag. Vi har flyttat hit för att få leva i fred.
Jag var trött men jag visste att jag inte fick somna. Jag kröp tillbaka till sängen och satte på radion. BBC:s utrikessändning sa inte ett ord om Elfenbenskusten. Jag fick upp mobiltelefonen som hade väldigt lite batterier kvar, och försökte ringa Bruno. Hans röstbrevlåda svarade.
Då kom Alassane farande uppför trapporna med andan i halsen. »Madame, madame, det är krig! Det är krig!« Han hade en galen blick. I handen höll han nyckeln till järndörren som kunde dras igen mellan vårt sovrum och resten av huset. Han knuffade in mig i rummet.
»Vänta«, sa jag. Jag sprang ner till köket och hittade en stor vattenbehållare, några bananer och min mobilladdare. Jag hämtade mitt pass och min dator i studion i trädgården, och kände kvällsfukten mellan tårna när jag sprang över gräset. Jag rusade tillbaka in i huset och upp på övervåningen. Sedan stängde Alassane igen dörren och låste. Jag hörde hur han skyndade nedför trapporna. Jag var inlåst.
»Alassane!« skrek jag. Men han var borta.
Vi hade ingen fast telefon i sovrummet och jag tänkte att jag hade ungefär tio minuter kvar av mobilbatteriet. Elektricitetstillförseln var instabil. Jag ringde Fifi som var gift med en av Brunos kollegor. Fifi var trygg och smart, född i Etiopien och uppvuxen på engelska internatskolor. Hon arbetade för Unicef och hade alltid koll på läget.
»Vad i HELVETE är det som händer?«
»Jag har ingen aning«, sa hon. Hon lät samlad. Hon var dotter till en FN-diplomat och hade överlevt förra vändan av våldsamheter på Elfenbenskusten. »Det kan inte vara en ny militärkupp. Jag ska ringa några samtal.«
Jag satt kvar på sängkanten ett litet tag, fullt påklädd, och packade sedan en liten väska: pass, dator med min just färdigskrivna bok, anteckningsbok, presskort.
En halvtimme senare ringde Fifi tillbaka. »Ingen förstår vad det är som pågår. Lås in dig bara och gå inte ut. Vänta tills grabbarna kommer hem.«
Klockan fyra på morgonen hörde jag gnisslande bildäck. En bil bromsade in på vår uppfart. Jag hörde någon springa uppför trappan. En soldat? Herregud, hoppas inte det, tänkte jag. Sedan bultade någon på dörren, och jag tyckte att jag hörde Alassane komma uppför trappan. Dörren flög upp.
Det var Bruno. »Samla ihop dina saker, glöm inte passet, vi drar.«
»Vad är det som händer?«
»Älskling, kom igen. Inte nu. In i bilen bara.«
Jag insåg att han inte heller visste vad det var som hände. Det var det ingen som gjorde. Jag hoppade in i baksätet. Fifis man Eric körde. Det var fortfarande mörkt, den tiden på dygnet som kallas vargtimmen. En gång berättade en läkare för mig att det är under den timmen som flest människor dör.
Vi körde en genväg genom staden och jag kände kalla kårar längs ryggraden. Intuitionen. Magkänslan.
»Ta inte den här vägen«, sa jag plötsligt.
Ingen lyssnade på mig.
Jag sa det igen: »Jag gillar inte den här vägen.«
Bruno och Eric talade snabbt på franska med varandra. Jag hängde inte med i samtalet. Sylvain, en ung producent, satt och duckade bredvid mig i baksätet.
En tredje gång: »Jag gillar inte den här vägen …«
»Säg åt din flickvän att hålla käften«, sa Eric irriterat. Plötsligt såg jag en grupp unga soldater i ögonvrån. De var beväpnade och korsade målmedvetet vägen i det dimmiga mörkret. De krälade långsamt över gatan, som en fjärilslarv mot asfalten. De fick syn på oss och riktade sina dragna vapen mot oss.
Jag for snabbt ner på golvet och i samma sekund hörde jag ett skott och ljudet av vindrutan som sprack. Sedan ännu ett skott. Bruno hade sin kamera i knäet och filmade hela tiden. Plötsligt regnade glassplitter in i bilen och han skrek till. En skärva skar in i min arm.
»Är du skadad? ÄR DU SKADAD?«
Fler kulor. Eric la snabbt in backen, hjulen sladdade till i gyttjan, och vi for iväg baklänges, snabbare och snabbare, och jag kommer ihåg att jag tackade Gud för att det var en fransman som körde. Sylvain och jag låg och duckade på golvet i baksätet.
»Jag är okej«, skrek Bruno. Hans hand blödde och han hade ett jack på kinden.
Vi lyckades ta oss fram till France Télévisions i stadskärnan, men där visste ingen heller vad som pågick. Klockan sex på morgonen ringde telefonen. Det var CNN:s utrikesdesk i London.
»Vad är det som händer där nere?« skrek någon över den knastriga linjen. »Vi hör rykten om en ny kupp, rykten om att ett nytt krig brutit ut …«
Jag svarade att ingen visste någonting och rapporterade live om vad jag såg och upplevde. Jag beskrev rädslan, förvirringen och stämningen i en stad innan himlen exploderar.
Solen gick upp, het och rund. Det var då vi insåg att regeringen utlyst undantagstillstånd.
Medan Abidjan föll i bitar försökte jag bli gravid. Huset nära restaurangen Nuit de Saigon var Brunos och mitt första gemensamma hem och det var första gången vi delade ett vardagsliv. Vi hade båda skrivit på hyreskontraktet. Badrummet var fullt av graviditetstester. På mitt nattduksbord låg en kopia av boken Vad du kan förvänta dig i väntans tider – vi var vuxna.
Men våldsamheterna och undantagstillståndet satte punkt för vårt ordnade liv. Nyhetssändningarna upprepade mer eller mindre samma sak varje dag: uppdateringar om rebellernas frammarsch i de norra regionerna, vem som dödats under gårdagen och vilka ministrar som bytts ut och tillsatts. Människors hem brändes ner. Folk dödades. Det var precis den sortens värld som Bruno sagt om och om igen att han inte ville se några barn växa upp i.
Det var mitt i allt detta som jag en morgon upptäckte pistolen. Den låg där på det vita golvet, precis som reptilerna jag brukade hitta i huset, men till skillnad från ödlorna kändes pistolen hotfull. Den var gigantisk. Jag drog ut den från gömstället under sängen och la den i mitt knä.
Jag har alltid varit rädd för vapen. Jag har sett för mycket av vad de kan åstadkomma, men märkligt nog är jag ändå fascinerad. Det är något särskilt med den inneboende kraften. Att en liten, liten kula kan lämna pistolmynningen så snabbt och borra sig rakt in i någons hjärna. I alla länder som jag har arbetat har det alltid funnits någon rebellstyrka med kalasjnikovs i högsta hugg och jag hatar ljudet av AK-47:or. Det är bara de onda grupperna, de icke-konventionella arméerna som använder dem, och när du hör ljudet vet du att du har kommit för nära.
Jag var aldrig beväpnad och hade bara hållit i ett vapen en enda gång, i centrala Bosnien när staden Jajce höll på att falla. Den gången ryckte en soldat genast vapnet ifrån mig och sa åt mig att inte leka med farliga saker. I Kosovo knuffades jag en gång ut i skogen med en pistolmynning hårt tryckt mot ryggen, och en annan gång, på en komarknad i Afrika som var full av döda och skadade kroppar, riktade en soldat en osäkrad AK-47:a rakt mot mitt hjärta.
Och ändå. Jag vet inte varför, men jag drogs som en magnet till Brunos pistol. Den var silverfärgad och såg ut som en liten pojkes leksakspistol. Jag vägde vapnet i knät och smekte försiktigt avtryckaren. Vad skulle hända om jag tryckte av? Jag förde till och med pistolen till mitt huvud och undrade hur det skulle kännas att skjuta mig själv. En av mina vänner, också han krigskorrespondent, hade skjutit sig i tinningen efter att ha sagt att han »sett för mycket«.
Jag la tillbaka pistolen. Jag undrade om den var laddad och antog att den var det. Sedan tog jag en dusch och drog på mig en tunn bomullsklänning som mr Baa, som hade en affär runt hörnet, hade sytt upp.
Mr Baa. Jag hade gett honom en bomullsklänning och en rad tyger i olika färger, och han hade sytt upp fem afrikanska klänningar. Just den här var en kopia av en svart och rosa klänning som jag köpt för länge sedan i en butik i Soho, och mr Baa hade satt en ära i att dölja knapparna under tyget och avslutat med att sy fållen för hand.
Men jag gick inte längre till mr Baa. Inte sedan jag på väg till Brunos kontor sett en död, naken man ligga med bakbundna armar ute på det tomma fältet nära butiken. Några dagar senare tog mr Baa sin son och sina tyger och flydde därifrån. Norrut, antog jag. Landet var nu delat: nord och syd; kristna och muslimer.
Från nedervåningen hördes inte ett ljud. Bruno satt ute på terrassen och läste en två dagar gammal Libération, importerad från Frankrike. Jag berättade att jag hittat pistolen. Han såg upp med ett ansiktsuttryck som var omöjligt att tyda. Sedan tittade han ner i tidningen igen och fortsatte att läsa.
Matthew serverade mig kaffe. Han hade flytt från Burkina Faso, som så många andra burkinier gjort när de drivits norrut efter att ha fått sina hus nedbrända. Kaffet smakade surt, bittert, tunt och svagt som det alltid gjorde på Elfenbenskusten. (»Men hur kan landet som exporterar mest kakao i hela världen ha dåligt kaffe?« undrade jag, men ingen kunde ge mig något bra svar.)
Matthew var kort och hade många ärr i ansiktet, det var märken från någon ritual som hans stambröder utfört på honom i barndomen. Han var i trettioårsåldern men såg äldre ut. Varje dag hade han på sig samma sak: ett par vida, grå byxor och en nytvättad mönstrad skjorta. Han tog alltid av sig sandalerna och lämnade dem vid köksingången när han kom in. Sedan tassade han omkring barfota på sina breda, härdade fötter som verkade vara helt platta.
Jag tyckte om Matthew därför att han varken tog livet eller jobbet på särskilt stort allvar. Han skrattade om han brände maten. Han tappade brickor med kaffekoppar, förstörde en helt ny tvättmaskin, lyckades krympa Brunos byxor, färgade mina vita underbyxor mörkblå och var säkert också skyldig till att innehållet i vår whiskyflaska rekordsnabbt försvann även om han sa att det var Alassane som drack. Alassane skyllde i sin tur på Matthew.
Koloniala fransmän har aldrig visat särskilt stor respekt för tjänstefolk, särskilt inte i Afrika, och Bruno skrek ofta åt Matthew. Jag hatade när han gjorde det men Matthew verkade inte bry sig. Han skrattade när Bruno höjde rösten, skrattade när Bruno uppgivet ryckte på axlarna innan han åkte iväg till arbetet och skrattade om jag frågade något om hans många barn.
En dag var Matthew försenad. När han till slut dök upp förklarade han att hans bror hade dött. Han hade fått en elektrisk stöt från den ledning som familjerna som levde i slummen dragit mellan sina skjul. Bruno och jag stirrade förfärat på honom.
»Gå hem, Matthew«, sa Bruno tyst. »Du behöver inte arbeta idag.«
»Du borde vara med din familj«, sa jag.
Men Matthew ville inte gå hem. Han förklarade att människor dör varje dag i Afrika. Döden är en del av livet precis som morgonen och kvällen. Det bara händer. Samma dag som Matthews bror gått bort diskade Matthew efter vår frukost, vattnade blommorna, tvättade våra kläder och sprang upp och nedför de kalla stentrapporna i vårt hus. Precis som vanligt promenerade han sedan bort till marknadsståndet, som sköttes av en polioskadad flicka på en sliten filt framför videoaffären, och köpte rotfrukter som han kokade soppa på till lunchen. Jag återvände till min skrivarlya i hörnet av trädgården och skrev. Och lyckades faktiskt förtränga pistolen ett tag.
Senare samma kväll, efter att vi ätit den vanliga rotsakssoppan täckt av gruyère-ost, bestämde vi oss för att se en film. Vi la oss på golvet på de stora kuddarna som mr Baa sytt till vårt enorma vardagsrum. På nedervåningen var det alltid varmt, men på övervåningen brukade Bruno sätta på luftkonditioneringen strax innan vi gick och la oss, för att bli av med myggen. Vi tittade på Annie Hall, och bilderna från Upper West Side i New York kändes egendomligt främmande, som vore de från en annan planet, långt ifrån Elfenbenskustens tropiska hetta och törstiga träd.
Jag frågade Bruno om pistolen. »Var kommer den ifrån?«
Bruno vände bort blicken. Det var så mycket som jag inte visste om honom, insåg jag, så mycket som jag säkert aldrig skulle få reda på.
»Men jag förstår inte … Varför har du den där pistolen?«
»Glöm det.« Han tog upp fjärrkontrollen och pausade filmen.
»Vem har du köpt den av?«
»En man på marknaden.« Han vände sig mot mig med ögon som var svarta av ilska. »Det här är min ensak, inte din. Du äger inte mig.« Och så satte han på filmen igen.
Nästa dag åkte han iväg till arbetet. I dörren vände han sig om och upprepade det han sagt till mig varje morgon sedan militärkuppen i september: lås dörren, släpp inte in någon och gå inte ut på gatan. Kom ihåg utegångsförbudet och ha en bra dag. Försök få tag i en flygbiljett hem.
Han la till det där sista eftersom läget i Abidjan snabbt förvandlades till kaos när konflikten mellan regeringsstyrkor och rebelltrupper blossade upp. Hur många krig hade jag rapporterat från som sett ut precis så? Regeringstrupper mot en improviserad, fattig armé som oftast bestod av barn.
För varje dag som gick blev striderna allt våldsammare på Elfenbenskusten. Luften började mer och mer lukta som den gjort i centrala Bosnien under den fruktansvärda etniska rensningen. Stora gäng drev ut människor från deras hem och brände ner deras hus. Kvinnor blev våldtagna. I Cocody kände vi tydligt röklukten, och en morgon när vi körde ut ur området såg vi ett nedbränt hus och en familj från Burkina Faso som stod och grät i askan av det som varit deras hem, omringade av sönderslaget porslin. Vid faderns fötter låg en ensam kastrull.
Vad skulle du ta med dig om du blev tvungen att fly? Vad skulle du bära med dig om du tvingades lämna ditt hem med en pistolmynning mot ryggen? Hur många gånger hade jag inte ställt just den frågan?
Folk tar med sig det de kan och orkar bära. Sedan låser de dörren och springer.
Bruno ville att jag skulle åka hem. Han tyckte inte om riskerna jag tog när jag arbetade och därför ville han att jag skulle sluta rapportera för The Times och CNN, trots att de ringde mig varje dag, förutsatt att de lyckades komma förbi störningarna på linjen. Jag visste att det låg annat bakom Brunos oro. Det var något han inte ville berätta och säkert heller aldrig skulle ha tagit upp med mig om jag inte hade upptäckt det själv: han var i fara.
Bruno tyckte inte heller om att jag var ensam hemma när han var ute och arbetade. Han oroade sig hela tiden för mig. Det var en sak att ta ansvar för sitt eget liv, och något helt annat att känna ansvar för en annan människa. Han sa att han inte kunde koncentrera sig på arbetet, att jag distraherade honom. Och för var dag blev utegångsförbudet allt strängare och soldaterna vid militäravspärrningarna allt mer oförutsägbara.
En kväll kom jag hem en kvart för sent efter att ha tränat yoga hos en granne. Bruno gick rastlöst av och an på garageuppfarten som ett djur i bur när jag och en vän dök upp. »Var har du varit?« skrek han. »Det här är ingen lek! De kan skjuta er om ni inte respekterar utegångsförbudet!«
Min vän, som kom från Sydamerika, var lugn och sansad, och bad om ursäkt. »Vi glömde bort tiden.«
»Ni glömde bort tiden? Har ni blivit tokiga? Förstår ni inte vad som försiggår här? Det här är inget skämt!«
»Jag mår bra«, sa jag. Men för första gången kände jag att jag faktiskt inte mådde så bra. Jag arbetade i min lilla lya. Jag simmade. Jag fick inte lämna huset, men jag promenerade runt i trädgården och plockade mango och kokosnötter. Jag räknade böckerna i bokhyllan och försökte då och då få igång mobilen som inte längre fungerade. Jag gick in till köket och hjälpte Matthew laga lunch. Det var morötter, palsternackor och något mörkt, beskt och bittert som jag aldrig sett tidigare. Jag höll upp den fula grönsaken och skakade den. »Vad är det här?« Men Matthew visste inte vad den hette. Jag kände mig plötsligt ensam, isolerad och olustig.
En eftermiddag befann vi oss uppe i den norra delen av landet och bevittnade hur ett helt lastbilsflak med män fördes bort av regeringsstyrkor. Befälhavaren hade märkligt nog studerat på Sandhurst och talade lite engelska. Vi satte oss ner med honom i en trädgård och han gick med på att låta mig intervjua en av fångarna.
Jag hoppade upp på lastbilsflaket och en av männen vände sig genast mot mig. »Fröken, snälla, skriv ner våra namn och vilka byar vi kommer ifrån. De kommer att döda oss.«
Så mitt framför ögonen på soldaterna som stod och vaktade lastbilen, och som trodde att jag intervjuade fångarna, skrev jag ner ålder, namn och födelseby för varje man på flaket medan jag blinkade bort tårarna.
Hela natten försökte jag sedan ringa runt till olika hjälporganisationer för att rapportera om lastbilen, männen och incidenten. Till slut fick jag tag i någon på Röda korsets jourdesk. »Vi ska se vad vi kan göra.«
»De ligger med största sannolikhet redan i en massgrav. Det inser du väl?« sa Bruno cyniskt.
De följande nätterna drömde jag ofta om männen på lastbilsflaket, och om dem som greppat tag i min arm och bett mig skriva ner deras namn. De ville att jag skulle berätta för deras fruar, mödrar och systrar att de färdades mot döden.
Några veckor senare kom Bruno hem sent och verkade mycket dyster. »Jag vill att du åker nu.«
»Har det med pistolen att göra?«
»Nej, det har med kriget att göra.«
Men det var på grund av pistolen, eller snarare på grund av vad den innebar. Sanningen var den, att om någon lyckades ta sig in genom den tunga ståldörren som separerade vårt sovrum från resten av huset, så skulle Bruno använda pistolen. Ibland tänker jag att anledningen till att livet var så intensivt då var att vi befann oss så nära ekvatorn, så nära naturen och doften av jord. Allting var på riktigt: livet, födseln, sjukdomarna och den oundvikliga döden. Det värsta var att ingen av oss var tillräckligt rädd för döden.
Vi lämnade huset eftersom det inte längre var säkert nog och flyttade in på ett hotell. Jag lämnade kvar allting, förutom några klänningar och mina böcker. Från hotellrummet i centrala Abidjan såg jag en spansk turist bli nedslagen av en ursinnig folkmassa enbart för att han befann sig på fel plats vid fel tillfälle och för att han såg fransk ut. Forna kolonialmakten Frankrike och alla fransmän var hatade. Jag stod i fönstret och drack Coca-Cola och bevittnade hur folkhopen slog ner mannen.
»En man håller på att bli nedslagen där nere«, sa jag till de tre andra reportrarna som rörde sig rastlöst i rummet bakom mig och desperat försökte ringa hem till Frankrike. En av dem kom och ställde sig bredvid mig och tittade ut utan att säga ett ord. »Borde vi inte göra något?« undrade jag.
»Vad ska vi göra? Ringa polisen? Det tjänar ingenting till.«
Handfallna stod vi och såg på. Människorna greppade tag i mannens armar och ben och drog och drog och slog honom med käppar tills några poliser faktiskt lyckades skingra dem med tårgas och nå fram till mannen.
Jag tänkte på pistolmynningen som riktats mot mitt hjärta på militärkuppens första dag. Jag hade försökt dra in en skadad rebell i min taxi för att köra honom till sjukhuset och blev stoppad av en ung soldat från regeringsstyrkorna. Han svettades och såg livrädd ut och riktade sin osäkrade pistol rakt mot mitt bröst.
Några veckor senare ringde Bruno en vän på amerikanska ambassaden. Man hade påbörjat evakueringen av familjer som etablerat sig på Elfenbenskusten, folk som arbetade inom Fredskåren, olika hjälporganisationer och missionskyrkor. Hela flygplan fylldes med koloniinvånare som skulle tillbaka till länder som de knappt mindes längre, och dessa colons lämnade stora hus med tjänstefolk och mangoträd bakom sig.
Bruno satte mig på ett plan till Paris. »Det blir bäst så här«, sa han.
Det var sent på kvällen och han var på väg norrut, till Bouaké, i en bil med andra franska journalister för att träffa rebellstyrkorna. Jag misstänkte att jag var gravid, och utan att jag visste om det, hade Bruno ringt till ambassaden och bett en vän uppgradera mig till första bästa flyg ut.
»Älskling, du måste åka nu«, sa han. »Jag kan inte arbeta när du är här.«
I skenet av billyktorna, medan någon i den väntande bilen skrek åt Bruno att skynda sig, kysste han mig farväl. En Paris Match-fotograf fångade det ögonblicket på bild. Jag har tårar i ögonen, Bruno lägger sina händer på mina axlar och kysser mig med huvudet på sned. Han ser bestämd ut. Det är vår sista kväll tillsammans i Abidjan och jag har på mig mr Baas prickiga klänning och gymnastikskor.
»Snälla, var försiktig«, vädjade jag.
Bruno log. Sedan hoppade han in i bilen och for iväg. Nästa dag kom en beväpnad delegation från amerikanska ambassaden och hämtade mig. Vi körde snabbt den farliga vägen till flygplatsen och jag tänkte att det var första gången som jag haft lyxen att resa så skyddat. Jag satte mig på planet till Paris, med förtvivlade och oroliga tårar rinnande nedför kinderna. Planet lyfte högre och högre upp över molnen och Abidjan bleknade långsamt bort där nere i vattendragen. Jag tyckte mig skymta Grand-Bassam där vi hade tillbringat många helger på stranden. Jag såg de långa gatorna, kantade av buskar, och mindes den lilla hyddan där vi ätit grillad kyckling och druckit öl innan kriget bröt ut.
Det hade visat sig att jag inte var gravid trots allt, men Bruno hade ändå rätt. Det var dags för mig att lämna Abidjan.
Planet var fullt med familjer som flydde. En del grät öppet och barn gick håglöst av och an i gången. Vi landade i Paris klockan fem på morgonen och lite senare flög jag vidare till London med mina tre resväskor som var allt som återstod av min korta tid i Afrika. Jag återvände aldrig till Elfenbenskusten men Bruno skulle komma att bli kvar där länge.
Har du någonsin varit riktigt rädd?
Alltid, brukar jag svara, därför att allt annat vore löjligt. Men sanningen är den att jag aldrig var rädd när jag befann mig mitt i kaoset. Däremot var jag livrädd för det verkliga vardagslivet. Jag var rädd för att tvingas planera och fatta viktiga beslut.
Krig försätter vardagen på paus. I Sarajevo, Pristina, Bagdad och Abidjan behövde jag inte tänka på mitt riktiga liv. Räkningar, pensionssparande, giftermål, skilsmässa, ensamhet, skulder – ingenting kunde nå mig i djungeln eller vid fronten. Där levde jag i nuet, som en yogi som andas i en särskild komplicerad ställning. Att förlora fokus på nuet var livsfarligt. Det kunde kosta mig eller någon annan människa livet. I krigstid var jag konstant medveten om exakt var jag befann mig och hur snabbt jag kunde ta mig därifrån. Jag snappade upp vad folk i närheten pratade om och jag var alltid på min vakt.
Jag var inte rädd för krig, men mingelpartyn i London, kontoret i New York och mitt eget bankkonto skrämde mig. Jag var orolig över att förlora min mor och mina syskon och jag var rädd för pistolen i det vita huset i Cocody. Bruno bar på en hemlighet som jag inte kände till. Det fanns en plats dit han inte ville att jag skulle resa, ett ställe som han kanske ville beskydda. Pistolen tillhörde den där andra världen som var mörkare än vi båda.