Eftersom min graviditet ansågs medföra stora risker bestämde vi att jag skulle föda på det kommunala sjukhus som hade Frankrikes bästa neonatala avdelning.
Det var precis lika smutsigt som lägenheten och det var fullt med folk överallt. Riktigt otrevligt var det. En automat i lobbyn serverade bittert kaffe och man var tvungen att ta med sig egna kuddar och vattenkokare, men läkaren som skulle övervaka förlossningen var välkänd. Hans kontor var fullt av buddhastatyer och andra små skulpturer som representerade afrikanska fertilitetsgudar, och han höll på att skriva en bok om förhållandet mellan fäder och söner. Bruno tog för givet att något oplanerat skulle inträffa vid förlossningen, eftersom det alltid var så i vår värld, och han ville därför att jag skulle vara i säkra händer.
Professor F hade mer eller mindre gått i pension. Numera skrev han böcker och reste runt och föreläste, men ibland valde han att ta sig an vissa fall. Vi övertygade honom i ett mycket tidigt skede av graviditeten. Jag hade precis kommit hem efter fem månader i Irak och Bruno var i Frankrike på semester från sitt jobb i Afrika.
Vi fick vänta länge utanför professorns mottagning och jag satt och läste gamla nummer av Paris Match medan Bruno gick ut och rökte. Så fort jag fick träffa den vänliga läkaren kände jag mig trygg. Han bad oss berätta om våra liv och Bruno började tala och kunde sedan inte sluta. Han pratade snabbt och nervöst om våra arbeten i olika krigszoner. Han beskrev den gången när jag försvann i Kosovo och han trodde att jag var död och han talade om när Groznyj föll och han trodde att han aldrig mer skulle få se mig levande igen. Han berättade också om hur han själv blivit nedslagen av en folkmassa i Afrika. Sedan förklarade han hur det gått till när vi träffades och hur vi hade förlorat varandra för att till slut återförenas igen, och hur vi nu kämpade för att få barn.
»Vilken otrolig historia«, sa läkaren, och måste ha blivit övertygad om att vårt fall var tillräckligt komplicerat, för han tog sig an oss.
Jag la mig ner på britsen och han undersökte mig med ultraljud. Han värmde sina händer och smörjde in min mage med gelen och rörde staven över min mage. Jag hörde barnets hjärta slå. Det var ännu bara ett mikroskopiskt foster, tio veckor gammalt, en liten äppelkärna, men det levde.
Jag hade legat på liknande britsar alldeles för många gånger och sett hur läkaren fått ett oroligt ansiktsuttryck när han eller hon upptäckte att fostret hade dött. »Vad är det?« frågade jag en gång en indisk sjuksköterska i New Jersey när fostret jag då bar inom mig var tretton veckor gammalt. Hennes blick var tom.
»Jag ska bara hämta läkaren.«
»Är min bebis okej?«
»Jag ska bara hämta läkaren.«
Men nu kunde jag själv höra hjärtslagen. Vi stirrade på skärmen och där syntes ett litet hjärta slå. Plötsligt började Bruno gråta.
Läkaren verkade inte bli det minsta överraskad, men det blev jag. Min man hade klättrat upp för Eiffeltornet med rep, och stannat längre än någon annan på Elfenbenskusten när konflikten bara blev värre och värre. Han hade vandrat över bergen i Kurdistan för att skicka ett kärleksbrev till mig. Jag hade aldrig någonsin sett honom rädd.
»Vad är det?« frågade jag och pekade på skärmen. »Ser du inte att han lever?«
»Bebisen är så stor«, sa han och torkade tårarna. I själva verket var bebisen pytteliten men jag förstod vad han menade och det gjorde professorn också. Han sa ingenting utan torkade bara av staven, sa åt mig att inte äta för mycket socker och bad mig vara försiktig.
»Den här gången är det allvar«, sa jag när vi steg in i en taxi utanför sjukhuset. »Det här är på riktigt.«
Det var så stort.
Och det var så vi började vårt nya liv i Paris.
De flesta utlänningar i Paris som har det gott ställt föder barn på det amerikanska sjukhuset i Neuilly eller på små lyxiga privatkliniker i sextonde arrondissementet med fönster som vetter ut mot lummiga trädgårdar. En av mina vänner från USA föddes själv på det amerikanska sjukhuset i Paris och hon har sedan i sin tur fött tre pojkar där. Hon berättade med ett skratt att innan man födde fick man välja vilket vin man ville ha till den första måltiden efter förlossningen och hon beskrev de färska croissanterna som bakades på plats.
Man fick ett eget rum. Om man ville kunde man skrika på engelska vid förlossningen och folk förstod vad man sa. Det var Brunos vilja mot min: Jag ville föda på det amerikanska sjukhuset eftersom det kändes tryggare, och jag var så fruktansvärt osäker. Jag saknade min mor och mina väninnor, och apotekaren i London som hade känt mig i tio år och som kunde blanda ihop en hostmedicin som passade just mig, och tidningsaffären och matbutiken på Elgin Crescent. Jag önskade att jag var någonstans där folk visste vem jag var.
»Inte en chans att vårt barn får födas här«, sa Bruno efter att ha undersökt det amerikanska sjukhusets operationsavdelning som var minimal jämfört med motsvarande avdelningar på statliga, franska sjukhus. »Om något går fel kommer de att tvingas köra dig akut till ett sjukhus som du verkligen inte vill hamna på – som Hôtel Dieu, till exempel.« Hôtel Dieu ligger framför Notre Dame-kyrkan och känns som ett sjukhus taget ur en roman av Victor Hugo. Folk förs dit i handbojor från häktesceller i polishuset i närheten och sitter och väntar på att få träffa en läkare tillsammans med många, många andra i dragiga väntrum.
Läkarna var oroliga för att den blodkoaguleringssjukdom som jag led av skulle resultera i kraftiga blödningar vid förlossningen och dessutom hade jag fortfarande kvar agrafferna som den israeliska läkaren rekommenderat för att hålla kvar fostret inne i magen. Jag var inte heller särskilt ung längre. I New York tyckte ingen att jag var gammal, men i Frankrike där de flesta kvinnor började bilda familj när de var i tjugoårsåldern, var jag uråldrig. Och det var därför vi bestämde oss för att hålla fast vid Zen-läkaren och hans sjukhus.
Under tiden gjorde vi oss hemmastadda på Rue du 29 Juillet. Vi lyckades magasinera O:s otympligaste saker och satte dem i säkert förvar i ett lager utanför Paris. Sedan anlitade vi polska målare som virade in hela lägenheten i dammiga skyddstäcken och täckte över smutsen på väggarna med en så vit färg som möjligt för att det skulle se renare ut än vad det var. Vi åkte också ut till Ikea och köpte ett skötbord, men jag glömde att köpa blöjor. Och så plötsligt blev vi tvungna att ringa den franska ambulanstjänsten SAMU för första gången.
Det hände tidigt på kvällen. Jag stod i badrummet och borstade tänderna när jag började hosta. Och hosta. Och hosta. Tills jag varken kunde sluta hosta eller hämta andan. Jag lutade mig över handfatet och hörde plötsligt hur något knakade till inuti mig. Det kändes som om ett vasst ben stack mig rakt i bröstet. Smärtan var olidlig. Senare fick jag reda på att ett av mina revben hade slitits loss från muskeln på grund av hostan.
Bruno hittade mig på golvet, där jag låg med armarna runt magen. Han försökte dra upp mig men jag kunde inte räta på mig. Revbenet stack rakt ut mot min hud. »Lägg dig ner«, sa han, men det kunde jag inte heller. Jag stod i den enda ställning jag kunde stå i medan han ringde 15, numret till ambulansen. När han lagt på ställde han sig bredvid mig och klappade mig på ryggen.
Ambulansen anlände inom några minuter. Den ene av vårdarna kom från Antillerna och den andre var gråare och smalare, och de ledde mig hukande in i hissen, som tack och lov fungerade, men vi fick inte plats alla tre i det trånga lilla utrymmet. Så enormt stor var jag. Mannen från Antillerna åkte ner med mig och såg livrädd ut. Den andre sjukskötaren sprang nedför trapporna tillsammans med Bruno.
»Ça va, madame, ça va«, försökte sjukskötaren säga för att lugna ner mig. »Respirez! Soufflez!« Med det gjorde ont när jag andades.
De spände fast mig på ambulansbåren, och Bruno ropade att han skulle komma efter på motorcykeln.
»Lämna mig inte nu«, bad jag och han smekte mig på kinden.
»Du är framme vid sjukhuset om fem minuter.«
Jag låg på rygg i ambulansen och såg Paris ljus flimra förbi. Vi körde förbi Pyramides och sedan vidare nedför Rue de Rivoli, förbi Louvren, över bron och fram till en av öarna i Seine.
Inne på Hôtel Dieu satt fyllon och sinnesförvirrade människor och skrek. En man hade ett jack i armen och det droppade blod. Alla vände sig om och stirrade på mig och min enorma mage. Jag gick framåtböjd på ett konstigt sätt och såg säkert ut som en av Victor Hugos karaktärer. För en gångs skull var jag lättad över att jag befann mig i Frankrike. Jag var glad för att läkarna var skickliga och att sjuksköterskorna som ledde mig till röntgen försökte lugna ner mig genom att säga att de visste hur ont det gjorde.
Läkaren förklarade att jag hade sträckt muskeln som höll ihop revbenen och att ett av dem gått ur led. Till slut hade det lossnat helt från muskeln och nu flöt det omkring någonstans inne i min kropp. Hon bad om ursäkt. Det fanns inte mycket hon kunde göra mot brutna revben men eftersom jag var gravid tänkte hon i alla fall försöka stabilisera det så gott det gick.
Hon var liten och nätt som en fågel och arbetade snabbt och effektivt. Hon virade in min överkropp i bandage och sa till Bruno att han skulle köpa värmepåsar på apoteket, men att hon inte kunde ge mig smärtstillande medel på grund av blodkoaguleringsproblemet. Det kunde dessutom gå ut i blodet och påverka barnet.
»Jag är ledsen«, sa hon och såg verkligen ut att mena det. Hon tryckte min hand i sin och det kändes som om jag kramade en dockhand. »Courage«, sa hon, »din bebis kommer snart.«
Ambulansen hade åkt vidare och vi tog en taxi hem. Det började ljusna. En hel natt hade passerat sedan jag börjat hosta över handfatet med tandborsten i munnen.
Långsamt fylldes Paris vintriga gator av färg. De som hade tidiga skift var på väg till sina arbetsplatser. Livet fortsatte. Det kändes tryggt. Jag höll handen där mitt revben borde ha suttit och tittade ut genom bilfönstret på Île Saint-Louis, Châtelet, husen längs med Rue de Rivoli, förbi Café Welcome med sina orangeröda väggar och fram till vår lägenhet. Sedan bäddade jag ner mig i sängen och stannade där.
En vecka senare hade jag fortfarande inte slutat hosta. Jag kunde inte sova och blev bara större och större och kunde knappt röra mig. De enda skor jag fortfarande kunde få ner fötterna i var ett par stövlar. Varje gång jag hostade rörde sig revbenet. Jag kände hur det flyttade på sig under min strama hud och jag kippade efter andan. Smärtan var värre än något annat jag tidigare upplevt.
En dag gjorde det så ont att jag försökte börja krysta för att barnet skulle komma ut så att jag kunde få tillbaka min vanliga kropp. Jag ville kunna ta smärtstillande medel och bara somna in i en djup, mörk och smärtfri sömn.
»Jag vet att du vill att han ska komma«, sa Bruno, »men han är inte redo ännu.« Han försökte muntra upp mig med citronpajer och citronte. Det var det enda jag kunde äta. Han gick långsamt i armkrok med mig runt Place du Marché Saint-Honoré och jag fick luta mig mot hans axel för att orka gå. Han utstrålade en konstant positiv kraft. Ju sämre jag mådde, desto mer tålamod verkade han ha. Jag var medveten om hur illa jag uppförde mig. Jag var som en bortskämd och förtvivlad tonåring, men så var det också första gången sedan barnsben som jag var tvungen att förlita mig helt på någon annan. Jag hade tappat kontrollen och det tyckte jag inte om.
En dag kom Bruno hem och sa att det var dags för mig att träffa barnmorskan, la sage-femme, som skulle hjälpa till vid förlossningen. Det sades att hon var helt fantastisk, och Zenläkaren hade rekommenderat henne. Hon hade sina förberedande möten på ett välkänt hotell i Versailles där hon höll i en kurs som fokuserade på prenatala övningar i en inomhuspool. Jag såg framför mig hur kvinnor flöt omkring som uppsvällda ballonger i vattnet. Det var en gåva från Bruno. Han ville att jag skulle få komma ut ur lägenheten, bada i en pool och träffa andra gravida kvinnor. Vi lånade en väns bil och frös hela vägen eftersom värmen inte fungerade. Barnmorskan presenterade mig för de andra kvinnorna. De var alla smala och nätta med små, små putande magar under baddräkterna. Barnmorskan gick rakt på sak. »Hur mycket socker äter du per dag?«
»Socker? Jag äter inte socker«, sa jag och föreställde mig någon som satt och åt strösocker direkt ur paketet på samma sätt som Bruno brukade äta Nutella direkt från burken med en sked.
»I Frankrike går vi aldrig upp mer än tio kilo under graviditeten.«
Jag förklarade för henne att jag knappt fick lämna sängen på grund av komplikationerna som uppstått. Jag hade tränat regelbundet under hela mitt liv, men hade fått order om att inte göra det fram till dess att barnet var fött. »Ärligt talat«, sa jag, »så bryr jag mig inte om hur jag ser ut just nu. Jag vill bara att mitt barn ska må bra. Jag tänker inte fasta eller banta under graviditeten. Det kan jag göra sedan, när jag ammat färdigt.«
»Tänker du amma?« frågade hon och jag nickade. »I Frankrike väljer de flesta kvinnor att inte amma, eftersom det förstör brösten.«
Själv kom jag från en kultur där det var snudd på kriminellt att inte amma. Jag fick en obehaglig känsla i hela kroppen och insåg att det här mötet var på väg åt fel håll.
»Okej«, sa hon och tittade på mig som om jag var ett märkligt anglosaxiskt fenomen. »Ner i poolen.«
Jag klättrade ner i det iskalla vattnet och vadade fram till de andra kvinnorna som faktiskt såg trevliga ut. De tittade empatiskt på mig och en av dem pratade till och med engelska. »Jag har arbetat i New York«, viskade hon konspiratoriskt, som för att säga: Jag förstår att du tycker att vår kultur är märklig.
Barnmorskan stod och skrek som en sergeant på andra sidan poolen. »Klara, färdiga, gå! Först till andra sidan vinner!«
Jag tyckte inte om att tävla ens innan jag blev gravid. Om det var något som jag verkligen uppskattade med att vara med barn så var det att få en paus från den ständiga konkurrens som annars alltid präglat mitt liv. Det hade alltid varit en konstant kamp mot klockan för att lyckas få ut den största och färskaste nyheten innan någon annan hann före.
»Jag tänker inte tävla«, sa jag. »Jag simmar gärna men jag vägrar att tävla.«
Barnmorskan ryckte på axlarna och de andra kvinnorna paddlade iväg så snabbt de bara kunde. Jag simmade några långsamma längder, och när min hud började få en lätt blå ton klättrade jag upp ur poolen.
Barnmorskan vände sig mot mig. »Vart är du på väg?«
»Hem«, sa jag och virade handduken runt den enorma magen som var mitt barn.
Hon tittade kyligt på mig. »Är du redo för din förlossning? Vet du vilket bedövningsmedel du vill ha? Vi ska prata om det efter simningen.«
Jag ryckte på axlarna. Jag utgick ifrån att det skulle bli en vanlig förlossning. Jag tänkte inte vara neddrogad när jag födde mitt barn. »Jag antar att jag är redo«, sa jag och lämnade henne och de stackars paddlande kvinnorna och kände mig faktiskt mer förberedd än någonsin tidigare.
När jag var gravid i trettioandra veckan kunde jag inte sluta hosta. Jag satt vid sminkbordet och försökte applicera rouge och eyeliner eftersom franska kvinnor var lika vackra när de var gravida som när de inte var det. Annars låg jag mest på soffan under en filt och läste, medan Bruno skötte den öppna spisen. Jag såg fram emot att träffa Professor F en sista gång före förlossningen.
Vi tog en taxi till Hôpital Antoine-Béclère. Chauffören körde förbi Porte d’Orléans och de stora biosalongerna och brasserierna och sedan vidare in i de gråa förorterna med kebabstånd, spelhålor och arabiska frukt- och grönsaksaffärer. Det låg snöslask på marken och på himlen hängde tunga, gråa moln.
Varför kände jag en sådan gränslös melankoli? Varför var jag så olycklig när det borde ha varit bland de lyckligaste dagarna i mitt liv? Jag var gift med en man som älskade mig djupt. Jag skulle snart föda vår efterlängtade och högt älskade son, och ändå var mina tankar mörka som aska och kol. »Det ligger i generna«, sa min syster. »Hela släkten är melankoliskt lagd, kommer du inte ihåg hur pappa var?« Och plötsligt mindes jag hur min far brukade säga att han bara skulle sova lite middag i vårt strandhus, för att sedan ligga där med öppna ögon och lyssna till ljudet av avlägsna mistlurar.
»Vad tänker du på, pappa?« frågade jag när jag gick in till honom.
»Lämna din far ifred«, sa min mor. »Pappa vilar. Gå ut och lek.«
Min syster påminde mig också om att det var februari. »Februari är självmordsmånaden. Alla tar livet av sig så här års«, sa hon som om det vore en självklarhet och började räkna upp en lång lista med fastrar och kusiner och andra släktingar som dött i februari. »Och Sylvia Plath stack huvudet i ugnen för att fly undan kylan«, la hon till.
Taxin släppte av oss utanför sjukhuset och Bruno köpte kaffe i små plastmuggar från en automat. I hissen vände han sig mot mig och strålade av lycka. »Nästa gång jag åker upp i den här hissen får jag träffa min son«, sa han.
Men Zen-läkaren strålade inte alls. Han la pannan i djupa veck och snurrade en penna mellan fingrarna. De afrikanska skulpturerna dämpade inte längre min oro, snarare tvärtom. De såg hotfulla ut.
»Du är väldigt, väldigt skör«, sa han till mig. »Du är inte i form för att föda barn.« Han förklarade uppriktigt att han inte visste hur jag skulle kunna krysta med ett brutet revben och han var mycket fundersam. Han var rädd för att min hosta berodde på någon mystisk sjukdom. Det kunde vara en amöba eller någon form av parasit som smugit sig in i min kropp ungefär som al-Qaida infiltrerar fattiga byar i Pakistan. Kanske berodde det på den dammiga luften i Irak? Han studerade bekymrat mina prover och jag såg att Bruno spände käkarna. De pratade snabbt med varandra på franska.
»Jag är ledsen«, sa Zen-läkaren till slut, »men jag vill att du stannar här på sjukhuset.«
»Hur länge då? Jag vill åka hem.«
»Tills barnet kommer. Jag är ledsen. Jag vet att det inte är särskilt trevligt«, sa han. »Men det är bäst så. Jag vill hålla dig under uppsikt.«
Han fyllde i olika papper och beställde en lång lista med prover. Sedan skickade han ner mig till en lungspecialist som klappade mig på bröstet och ryggen med samma bekymrade min. »Det kan vara tuberkulos. När var du senast i Afrika?« frågade han och skickade mig vidare till sjukhusets bottenvåning för att röntga lungorna.
Röntgenplåtarna visade tydligt att jag varken hade tuberkulos eller cancer. Jag tog ytterligare prover för hiv, malaria och andra smittsamma sjukdomar. »Förlåt, jag förstår att det här gör ont«, sa sjuksköterskan när hon såg mina förstörda vener, och tryckte in en tjock spruta. »Vilka blodådror!«
»Det är genetiskt«, sa jag vemodigt. De djupa blodådrorna, som värjde sig mot varje blodprov och gjorde varje undersökning smärtfylld, var ett arv från min familj, precis som melankolin och depressionerna. Min mor och jag kunde åka och ta helt vanliga prover och komma hem med blåmärken stora som apelsiner.
Undersökningarna pågick under hela dagen. Kikhosta, polio, kolera och olika cancerformer. Läkarna testade för sjukdomar som jag trodde hade försvunnit någon gång under den viktorianska eran. En immunolog kom och ställde frågor i ett försök att klura ut var i min kropp bakterien gömde sig. Jag hävde mig upp och ner för fem, sex britsar medan läkarna petade på mina revben och rörde vid min mage och mätte mitt blodtryck. De bad mig att hosta så ofta att jag tappade andan.
»Hosta!«
»Hosta igen!«
»Rulla över på sidan. På rygg! På sidan!«
»Räck mig din arm, jag ska bara ta ett snabbt blodprov. Den här gången kommer det inte att göra ont, jag lovar. Det är bara ett litet stick.« Och alltihopa på franska. Läkarfranska. Sjukhusfranska. Jag önskade att någon kunde tala med mig på engelska.
När testresultaten var klara kom läkarna fram till att de fortfarande inte visste vad jag led av och la in mig på en isolerad avdelning. Rummet låg längst bort i en lång och mörk korridor. Jag var helt ensam och kände mig fullständigt övergiven.
Bruno försvann i några timmar och kom tillbaka med en vattenkokare. När jag bett om en kopp te tidigare under dagen hade sjuksköterskan bara tittat på mig med tomma ögon.
»Nej.«
»Vi serverar bara drycker under måltiderna. Du får vänta.«
Bruno hade också med sig en kudde, ett ljusgrönt sidenörngott som jag älskade, choklad, min dator och böcker.
»Jag får inte äta socker«, sa jag.
»Äh, skit i det, du är gravid«, sa han och gick ner till receptionen och övertygade sjukhuspersonalen om att låta mig få tillgång till en tv. »Jag skulle älska dig även om du vägde hundra kilo.«
»Jag är nog inte långt därifrån«, sa jag. Han fick mig att skratta och han tog hand om alla papper som skulle fyllas i när man föder barn i Frankrike. Ju mer komplicerat det blev, desto mer energi fick han.
»Nu är det skarpt läge«, sa han flera gånger. Herregud, tänkte jag, han är fortfarande beroende av adrenalin.
Fler läkare kom och körde upp händerna under mitt sidennattlinne, liksom en grupp med AT-läkare. En specialist på tropiska sjukdomar undersökte mig också. »Det måste vara något du fått i Irak«, sa immunologen. »Jag är säker på att det kommer från dammet.«
»Varför får inte alla irakiska kvinnor den här sjukdomen i så fall?« frågade jag.
»Du är utlänning«, sa han och ryckte på axlarna. »Din kropp kunde inte stå emot bakteriefloran.«
Någon annan trodde att det var en ovanlig form av astma. En tredje ville att jag skulle börja ta steroider. Professor F övervakade hela läkarteamet, men såg alltmer bekymrad ut när han undersökte agrafferna. Jag kunde känna dem strama när jag andades. Jag hörde läkarna säga att det var omöjligt för mig att föda på naturlig väg när jag var så svag.
»Jag vill inte föda med kejsarsnitt«, sa jag en eftermiddag. »Absolut inte. Under inga som helst omständigheter.«
»Det går inte att avgöra hur din son kommer att födas förrän förlossningen sätter igång«, svarade Professor F i sansad ton, »men jag lovar att jag ska försöka.«
De kom aldrig fram till vad hostan berodde på. Den grekiske immunologen kom och tittade på alla apparater runt omkring mig och sa att han trodde att det kunde var en allergisk reaktion. En vecka senare fick jag åka hem. Det var då jag insåg att läkarvetenskapen har sina brister. De gör bara så gott de kan.
»Sanningen är den«, sa greken, »att vi bara kan försöka lindra dina symptom. Jag har faktiskt ingen aning om vad som ligger bakom sjukdomen.« Han skrev ut en rad olika mediciner och jag orkade inte ens fråga vad de innehöll.
Dagen då jag skulle skrivas ut från den isolerade avdelningen vaknade jag innan solen gick upp. Jag hävde mig upp ur sängen. Golvet var kallt under mina fötter och jag var helt ensam. Det fanns inga andra patienter på avdelningen och jag antog att alla sjuksköterskor låg och sov. Jag såg det blåa skenet från tv:n i personalrummet, men jag hörde inte ett ljud därifrån. Jag ställde mig vid fönstret och tittade ut i natten som långsamt släppte sitt grepp om himlen och lämnade plats åt en ny dag. Det hade börjat snöa. Jag stod kvar, barfota på det kalla golvet, och såg hur sjukhusets personal anlände till sina arbeten. De blåste på händerna och försökte hålla värmen. Snön var så vit, så ren och så ny. Den gjorde mig lycklig.
Mitt inre mörker bleknade bort i gryningen. För första gången sedan jag blev gravid, för första gången sedan jag började rapportera från krig och belägrade städer, och marscherade med gerillastyrkor, kände jag att allting skulle ordna sig. Rädslan som legat och gnagt inne i mig som en fiende var äntligen borta. Mitt barn skulle överleva, hostan skulle försvinna, revbenet skulle läka och livet i Paris skulle bli bra. Jag hade tur som fick vara här, tur som var gravid och tur som hade Bruno.
Jag såg på snöflingorna som dalade ner mot marken och kände mig för första gången rofylld. Jag vände mig om i mitt kalla rum på den isolerade avdelningen, la mig ner i sängen och somnade.