Jag önskar att jag kunde skriva att det var enkelt men det var det inte. Jag var van vid att anpassa mig till främmande länder, krig och konflikter och därför var jag också övertygad om att jag lika snabbt och lätt skulle vänja mig vid det här nya livsskedet. Det visade sig snart att jag nu hade stigit in i en främmande värld som var märkligare än alla andra platser jag tidigare besökt.
När jag var sjutton lämnade mina föräldrar av mig och mina väskor vid universitetets elevhem och körde iväg. »Hejdå älskling«, sa min mor. »Allting kommer att ordna sig.« Och det gjorde det. Från och med då var jag ensam i världen, men på ett eller annat sätt träffade jag alltid bra människor och hittade rätt platser, fick passande arbeten, sov i de rätta sängarna och fyllde i de korrekta papprena som öppnade lämpliga dörrar. Jag varken behövde eller ville ha någon att hålla i handen. Från och med att jag flyttade hemifrån var livet en kamp mellan mig och resten av världen.
Graviditeten och förlossningen hade bara varit nya uppdrag att klara av, men nu fanns det en liten sprattlande varelse som behövde få naveln rengjord och som kissade mig i ansiktet när jag skulle byta hans blöjor. Jag visste inte hur man skulle fästa blöjan på rätt sätt, i alla fall inte lika bra som Bruno gjorde det. Han visslade avslappnat medan han matade och badade vår son och när han bytte på honom.
Jag ville skydda Luca från allting. När jag höll i honom, höll jag honom hårt, så hårt att en annan bebis säkert skulle ha börjat skrika, men Luca verkade instinktivt förstå hur desperat jag var, och ju oroligare jag blev, desto mer kärlek gav han mig.
Bruno skrev ett mejl till sina vänner och berättade om förlossningen samma kväll som vi kom hem från sjukhuset:
Jag ville inte missa världscupen i rugby 2004 för någonting i världen … Så den 12 februari väckte jag mina djupt sovande föräldrar klockan 04.27 för att de så snabbt som möjligt skulle kunna hjälpa mig att stolt sjunga marseljäsen!
Vi körde genom Paris i 132 kilometer i timmen (hastighetsmätaren gick i taket!) och svor åt sjukhuspersonalen som inte förstod att min mor behövde bedövning (ni som känner min mor kan säkert se det hela framför er…). Till slut anlände jag till er varma och välkomnande värld (pappa håller inte alltid med mig om den saken, men det kan vi prata om en annan gång).
Okej, tillåt mig att presentera mig … jag heter Luca Costantino Pinocchio (jag ger en rak höger till den som vågar skratta åt mig) Girodon di Giovanni. Jag är Brunos och Janines son och jag föddes den 12 februari 2004 klockan 14.59. Inte klockan 15.00.
Nu är jag en del av denna ljuva och grymma, ömma och skoningslösa värld, född till honung och vinäger … C’est la vie! Tveka aldrig att leda mig rätt när ni märker att jag behöver era råd. Jag är ju faktiskt bara två dagar gammal.
Jag ser fram emot att träffa er!
Luca
Så en dag kom en brittisk barnsköterska, som Bruno kallade Mary Poppins, med tåget från London. Tio dagar efter födelsen, och trots att jag inte hade ammat sedan förlossningen, började mina bröst mirakulöst nog pumpa ut mjölk.
Mary Poppins hette egentligen Lesley och var en barnsköterska som jag hade kontaktat strax innan jag drogs in i sjukhuscirkusen. Det var också det enda som jag haft sinnesro att organisera. Lesley hade gråblont hår och tyckte om katter. Hon sa att hon bantade och jag kan inte minnas att jag någonsin såg henne äta. I vanliga fall bodde hon i södra England och hade vuxna barn. Bruno hämtade henne med motorcykeln på Gare du Nord, för att försäkra sig om att hon skulle vara på plats när vi kom hem från sjukhuset, och hon älskade motorcykelsfärden genom Paris. Hemma hos oss bodde hon i samma rum som Luca och sov i himmelssängen från Kerala. Hon visade mig specialutrustningen som hon hade med sig för att hela tiden kunna kontrollera att han andades.
»Plötslig spädbarnsdöd«, mumlade jag uppskrämt till Bruno. Ytterligare något att oroa sig över.
Ungefär varannan timme kom Lesley in med Luca till mig. Hon visade mig hur jag skulle fästa blöjorna och hur jag skulle tvätta naveln. Hon kokade te åt mig och visade oss hur vi skulle blanda pulvermjölken och värma den. Jag såg att hon ofta skrev »Modern gråter« i sina anteckningar.
Det var hon som hjälpte mig att amma. Hon förde varsamt Lucas läppar till mina svullna bröst. Det tog fem minuter innan han började suga. Så enkelt var det. Lesley plockade fram en anteckningsbok och ritade upp två kolumner, en för vardera bröstet. Vi noterade noggrant hur mycket Luca åt, hur länge och från vilket bröst.
Bruno tände brasor, lagade mat och skötte nattskiftet. Han sa att han ville bygga un nid d’oiseau, ett fågelbo, åt oss. När jag grät smekte han mig över ryggen. Han upprepade om och om igen att allting skulle ordna sig. Han ringde upp alla mina vänner i London och bad dem komma och hälsa på. »Hon behöver dig«, sa han till var och en.
Han skickade över en flygbiljett till min mor. När hon grämde sig över att flyga ensam så sa han att han skulle komma och hämta henne i USA. Till slut kom hon själv. Bruno sov knappt någonting under hela den här perioden. Han vakade över Luca. Så fort vi hörde att bebisen rörde på sig, puttade han mjukt tillbaka mig ner i sängen och gick in till rummet där Lesley sov. Även efter det att hon åkt lät han mig inte gå upp mitt i natten. Jag försökte sköta allting så gott jag kunde under dagen och lämnade aldrig barnet ur sikte. På natten var jag helt utslagen.
»Ligg kvar och vila«, viskade Bruno och tassade iväg. Han bar in bebisen till köket, la ner honom på en filt på golvet, spelade jazz på radion och sjöng för honom medan han värmde mjölken. Jag tror att han var rädd för att jag skulle bli galen. Han uppmuntrade mig att gå ut och promenera men jag vägrade. Han sa att jag var vacker trots att de små franska klädesplaggen fortfarande inte passade några veckor efter att jag hade fött Luca. »Får jag påminna dig om att du just har fött barn?«
Han badade bebisen i vårt stora badkar med fötter och var inte rädd för att han skulle drunkna. Ibland badade han honom i diskhon. Han tog ut tre månaders pappaledighet. Han visste hur han skulle göra för att få honom att rapa och han var helt klart bäst på att byta blöjor. Han kunde göra det i knät och på caféer och flygplan. Jag var livrädd för att klappa Luca för hårt på ryggen och jag kunde inte byta blöjor lika snabbt och enkelt.
Vi for till Normandie och drack martinis i en bar på ett stort, välkänt hotell med bebisen i en korg bredvid oss. Vi körde till Bordeaux och hälsade på Brunos föräldrar och bebisen sov hela vägen invirad i filtar i en öppen resväska. Vi åkte till ett spa i sydvästra Frankrike och Bruno hjälpte mig att gå ner i saltvattensbassängerna med barnet i mina armar. Vi körde genom byar i Baskien och stannade till och provsmakade korvar och vin. Vi besökte många kyrkor. Jag tände ljus efter ljus och bad om beskydd medan Bruno hängde i dörröppningen med Luca i famnen. På påskdagen åkte vi till en känd kyrka som byggdes på femtonhundratalet i Saint Jean de Luz för att lyssna på baskiska manskörer som sjöng med mörka, djupa och spöklika röster. Luca sov genom alltihopa.
Mary Poppins hjälpte mig tillbaka till världen. Det var särskilt all utrustning som skrämde mig. La pousette till exempel, den hopfällbara barnvagnen som aldrig ville vika ihop sig när jag skulle in i en taxi. Eller den ännu mer mystiska bärsjalen. Lesley förklarade tålmodigt och pedagogiskt hur allting fungerade som om jag vore ett litet barn. När jag väl klarade av att sköta utrustningen själv tog vi ut Luca på en första promenad. Vi gick till mataffären Monoprix på Avenue de l’Opéra.
»Vad gör jag om han börjar gråta?« undrade jag.
»Då vaggar du honom tills han slutar.«
»Tänk om vi plötsligt måste byta blöja när vi är ute och går?«
»Då letar vi upp en plats där vi kan byta blöjor på honom. Kära du«, sa hon, »du är inte den första kvinnan i världen som fött barn.«
»Men tänk om han blir hungrig?«
»Då sätter du dig ner och matar honom. Ingen kommer att arrestera dig«, sa hon och fiskade fram en nappflaska ur väskan.
Det tog ändå två år innan jag vågade åka i en rulltrappa med barnvagnen och tre år innan jag kunde flyga med Luca utan att ta valium.
Mary Poppins lämnade en lapp efter sig när hon reste tillbaka till England en dag i mars. Jag tyckte inte att hon hade varit översvallande varm gentemot Luca direkt. Hon kallade honom »bebisen« istället för att använda hans namn, men när det var dags att resa sa hon att han var ett av de bästa barn hon tagit hand om. På lappen hade hon skrivit:
SAKER ATT TÄNKA PÅ
MATNING
1. Sätt dig mer upprätt när du ammar och försäkra dig om att allt du behöver finns inom räckhåll innan du börjar: mobilen, något att dricka, fjärrkontrollen till tv:n …
2. Fortsätt att insistera även om det »verkar« som om bebisen har ätit färdigt. Försök att vrida på dig och byt ställning tills du är säker på att han verkligen är nöjd.
3. Om du tror att bebisen fortfarande är hungrig när mjölken är slut, ge honom det andra bröstet och/eller pulvermjölk. Det idealiska är att amma vartannat bröst, ett bröst för var gång.
4. Låt bebisen bli hungrig innan du ger honom mat. Låt honom vakna ordentligt, till exempel genom att prata och leka med honom eller låta honom gråta lite.
5. Känn inga skuldkänslor om du ger honom en nappflaska efter att ha försökt få honom att suga ett tag. Om du blir irriterad, kommer han att känna av det och bli orolig.
6. Så länge ditt barn äter spelar det ingen roll hur han får i sig mjölken.
RAPNING
1. Bebisen kan behöva rapa mer än en gång. Fortsätt ett tag men inte mer än tio minuter.
2. Efter att bebisen rapat kan han vilja ha mer mat.
3. Du kan lägga honom ner även om han verkar vara gasig i magen. Antingen tar han hand om problemet själv genom att vända och vrida på sig eller så visar han dig att något är fel genom att gråta. I så fall kommer han att rapa om du lyfter upp honom.
1. Var redo att lämna lägenheten innan du ger bebisen mat så att ni kan gå så fort han är klar. Om du börjar göra dig i ordning efter att han ätit kommer tiden att flyga iväg och innan du vet ordet av det blir det dags att amma honom igen.
Ju mer Luca växer, desto mer kommer han att vilja vara vaken. Snart kommer han att vilja leka lite efter maten innan han somnar.
Luca är en av de snällaste bebisarna jag någonsin arbetat med. Jag är säker på att era liv kommer att kantas av glädje och positiva överraskningar.
Lita på dig själv och dina beslut. Det finns inga rätt eller fel när det gäller barnuppfostran. Följ din egen väg.
Lyssna inte på någon annan. Gör vad som känns rätt för dig. Din bebis är en individ och han kommer aldrig att vara som någon annans barn.
Du och Bruno är fantastiska föräldrar. Njut.