Mary Poppins reste hem och min mor, som heter Kathryn men som alla kallar Cat Cat, anlände. Så fort hon fick syn på mig med Luca i famnen fick hon ett ansiktsuttryck som jag aldrig sett förut. Hon såg på en gång överraskad, glad, ledsen, längtansfull, chockad och trött ut efter flygresan på tio timmar. Min mor var åttiofyra när Luca föddes. Hon var redan gammelmormor till fem barn och mor till sju, varav sex fortfarande levde. Hon var, och är fortfarande när jag skriver detta, den mest fantastiska kvinna jag någonsin träffat även om hon ibland kan vara svår att ha att göra med. »Och det är inte du?« skulle hon svara om jag sa det till henne.
Mödrarna i hennes generation talade inte öppet med sina barn om ångest. De lekte inte heller med oss på samma sätt som vi leker med våra barn idag. Vi skulle uppföra oss, bete oss på ett visst sätt och, framför allt, passa in.
Hon gjorde allt som en mamma förväntades göra – bakade kakor, arbetade inte, klädde oss i fina kläder och skjutsade oss till och från musiklektionerna, baletten och fotbolls- och hejaklacksträningen. Men hon höll en viss distans till mig när jag växte upp, särskilt under tonåren, och ibland var det som om hon befann sig på Antarktis.
När Luca föddes kom vi nära varandra för första gången, närmare än jag någonsin stått en annan människa förutom Bruno.
Det är inte alltid lätt att hitta sin plats i en stor familj, men som barn älskade jag min mor villkorslöst trots att jag var tvungen att dela hennes kärlek med sex andra: mina fem levande syskon och min far.
Jag var yngst i syskonskaran och föddes när Cat Cat var fyrtiotvå. Därför förblev jag också hennes lilla bebis. En av mina systrar hade dött i hjärnhinneinflammation tio år tidigare och innan dess hade min mor fött fem söner och en dotter som var sjutton år äldre än jag. Vi var en brokig syskonskara med stora åldersskillnader och olika behov.
Långt senare insåg jag att jag förmodligen hade kommit in i min mors liv i ett skede då hon var väldigt trött. Det var en svår tid då hon skulle ha behövt återhämta sig och samla kraft. Istället fick hon en ny bebis att ta hand om. Och ändå sa hon en gång, när jag var tonåring, med en viss smärta i rösten: »Jag ville så gärna ha en liten flicka efter alla pojkarna. Och då kom du.«
Jag ville komma min mamma så nära som möjligt. Jag minns alldeles särskilt en vintrig söndagsmorgon då jag satt bredvid henne på en kyrkbänk och borrade in ansiktet i hennes chinchillapäls. Hon doftade mysk och det påminde mig vagt om malkulorna i garderoben ute i sommarstugan, men jag ville ändå krypa in under hennes hud. Hon var så mjuk och doftade av en kräm gjord på rosenvatten och glycerin. När jag var riktigt liten brukade mamma och jag bada tillsammans och en gång pekade jag på hennes bröst och sa: »Jag vill också ha sådana.« Jag tyckte om att prova hennes högklackade skor och brukade sitta vid hennes sminkbord. Hon var den sortens kvinna som hade ett riktigt sminkbord med parfymflaskor i porslin och imponerande smyckeskreationer. Jag älskade att hon doftade Guerlain och Shalimar. Jag älskade hennes mörkbruna hår och rosa läppar.
Jag älskade henne så mycket att jag inte märkte att hon blev irriterad över att jag smög omkring bakom henne när hon ville vara för sig själv eller när hon ville vara ensam med min far. Jag förstod inte att hon behövde egentid.
När jag var fem eller sex år gammal, innan jag började skolan, brukade hon ta med mig på en restaurang som hette Hamburger Train. Det var ett mysigt och barnvänligt snabbmatshak med bås som såg ut som tågvagnar. Mamma beställde en hamburgare till mig och en kopp kaffe till sig själv. Sedan tände hon en av sina långa, eleganta cigaretter och lämnade läppstiftsmärken på det vita filtret. En dag gick vi in i mataffären A&P som låg vägg i vägg. Hon satte ner mig i barnstolen längst fram i vagnen och körde snabbt runt i gångarna. Allting skulle alltid gå fort eftersom min mor hade många barn som behövde hennes hjälp på olika sätt. Hon plockade snabbt ner kex, pasta och tvättmedel i vagnen och när hon kom fram till köttdisken flirtade slaktaren med henne och hon flirtade oskyldigt tillbaka, men det var jag för liten för att förstå. Min mor berättade för mig att slaktaren hette John och var änkling. Jag visste inte vad ordet »änkling« betydde, och när min mor förklarade det för mig, blev jag genast rädd för att hon också skulle dö.
Ibland handlade min mor kläder i den exklusiva butiken JM Townes. Det fanns en liten barnbio inne i affären och där brukade hon lämna mig. Jag sjönk ner i en stor, mjuk fåtölj och tittade på tecknade serier. Looney Tunes, Snurre Sprätt och Karl Alfred visades för oss barn så att våra mödrar kunde shoppa ifred. De andra skrattade och hojtade men jag satt kvar precis vid dörren och var rädd för att min mor aldrig skulle komma tillbaka. När hon äntligen återvände, med armarna fulla av färgglada paket med vackra snören, slängde jag mig om hennes ben. Hon skakade mig av sig. »Ta det lite lugnt, gumman«, sa hon. »Dags att åka hem.« Men jag var ett neurotiskt barn. Jag var mörkrädd och vågade inte vara ensam.
På lördagseftermiddagarna drack mina föräldrar gin martinis. De tog en var och rökte en cigarett till. Det var den enda gången min far rökte på hela veckan. Han var atletiskt lagd och sprang varje morgon, men på lördagseftermiddagarna kopplade han och min mor av. Då la de undan allting annat – räkningar, barn, sjukdomar, lån och skolproblem – och satte sig på verandan utanför vårt stora hus i förorten och drack sina drinkar i frostade glas. Men var någonstans var jag? undrar jag idag. Mina bröder höll säkert på med något som en lillasyster inte fick vara med på. Antagligen lekte jag för mig själv någonstans ute i den stora trädgården. Vi hade en typiskt amerikansk trädgård med ett pilträd och skogsmark som ledde ner till ett vattendrag och onämnbara saker, mörka saker som skrämde mig. Medan mina föräldrar drack martinis gömde jag mig kanske i skogen för att prova giftiga bär, som jag visste att jag inte fick äta, men som jag ändå plockade och i alla fall övervägde att smaka.
Mina föräldrar lärde mig tidigt att vara rädd och jag fick inte gå för långt in i skogen själv. Jag tyckte om att plocka bär och fantisera om älvorna som bodde under bron men mina föräldrar sa att skogen var full av otäcka människor som kunde komma och röva bort mig. Jag fick inte heller vara ensam i huset eftersom det kunde börja brinna eller så kunde en jordbävning eller någon annan katastrof inträffa. Jag måste hela tiden vara försiktig, misstänksam och på min vakt. Världen var oändligt stor och skrämmande och full av hemskheter. Det var bäst att stanna hemma med familjen, katterna och hunden.
När jag nu ser tillbaka på min barndom tänker jag på min mor som en kvinna i fyrtioårsåldern. Hon har sitt bruna, tjocka och lockiga hår uppsatt i en frisyr som kallades flip, med topparna lockade utåt. På sextiotalet klädde hon sig i Gucci-kreationer, kjolar och kavajer, hade högklackade skor och ett hårband i ullgarn som höll håret bakåt. När hon tränade framför tv-programmet »Jack Lalanne« hade hon på sig gråa tights med resår runt fötterna. Jag minns att min bror Joe och jag brukade sitta och titta på henne när hon gjorde sin gymnastik och att vi fnissade hysteriskt åt hennes rörelser. Vår mor gick aldrig någonsin utanför huset utan att ha försäkrat sig om att hon såg proper ut, men däremot lät hon naglarna vara eftersom hon hatade sina händer. Både jag och min son har ärvt hennes långa fingrar.
Min mor rökte Benson & Hedges 100 Lights och var naturligt vacker. Hon sminkade sig bara när hon skulle gå ut på kvällen. Då brukade hon måla ögonen med svart kajal. Hon bar ett guldarmband som hon fått av min far och som blev tyngre och tyngre i takt med att antalet berlocker växte. Senare i livet blev hon tvungen att sälja det, när en av mina bröder åkte in på avgiftning och hon och min far behövde pengar.
Min mor hade en gång drömt om att bli journalist, som Lois Lane i Stålmannen, men det var inte ett respektabelt yrke för en kvinna när hon gick ut gymnasiet på trettiotalet. Hennes morbror, som var läkare, hade erbjudit sig att betala för hennes universitetsstudier, men inte om hon ville bli journalist. Hon behövde inte arbeta av ekonomiska skäl men ett tag gjorde hon det ändå. Hon fick anställning på ett försäkringsbolag som var känt för att bara rekrytera flickor från fina familjer. Hon köpte snygga klänningar för pengarna hon tjänade och så småningom träffade hon min far. De gifte sig och hon blev först hustru på heltid och sedan hustru och mor. Hon värdesatte att ta hand om sin man och sina barn.
När jag tänker tillbaka på min mor i barndomens dimma minns jag särskilt den där vintriga söndagsmorgonen i kyrkbänken. Det är alltid samma bild som återkommer. Jag lutar huvudet mot hennes pälskrage och känner mig trygg. Hon är varm, och just då är min mamma bara min och inte min fars och mina fem syskons.
Jag fick sällan vara ensam med mamma. När jag bad henne sätta sig ner vid mitt lilla dockbord och dricka te eller läsa något för mig var hon oftast alldeles för trött. Det fanns för många andra barn och för många andra bekymmer. Att min fars melankoliska sinne hängde som ett tungt moln över huset pratade ingen om. Min döda syster var också närvarande, men mamma pratade bara en enda gång om hur det hade varit efter hennes död: »Under ett års tid kunde jag inte åka buss ensam.« Annars talade hon sällan om dottern som gått bort eftersom hon inte ville dyka ner i den sorg som det innebar att förlora ett barn. När jag var liten sa jag: »Men du har ju oss. Varför skulle du behöva en bebis till?«
»Du förstår inte. Och det kommer du inte att kunna göra förrän du själv får barn.«
I tio minuter under söndagsmässan, när mina bröder var korgossar och stod längst fram i kyrkan och min far satt försjunken i egna tankar, fick jag ha min mamma för mig själv. Det var ett magiskt ögonblick.
Mamma såg bebisen första gången i hallen i lägenheten på Rue du 29 Juillet. Jag höll honom ostadigt i mina armar.
»Åh, det måste vara Luca!« utropade hon och såg helt salig ut.
Jag födde en son och fick tillbaka min mor. Hon lärde mig mycket under de tre veckorna hon var hos oss. Hon visade mig hur jag skulle laga maträtterna jag mindes från min barndom, hon demonstrerade hur jag skulle fästa blöjorna tajtare så att de inte exploderade på bussen och hon satt tålmodigt bredvid mig när jag gav bröstet till Luca, trots att hon inte ammat något av sina barn. »Vi gjorde inte det på min tid«, sa hon och skrev ordentligt ner vilket bröst Luca fått och hur länge.
Mamma lärde mig hur jag snabbt och enkelt kunde värma nappflaskor och kolla temperaturen mot handleden. Hon visade hur jag skulle bada bebisen och hur jag skulle klä honom. Hon satt också ofta med Luca i soffan, vaggade honom i famnen och sjöng för honom. Det är jag övertygad om att hon aldrig hade tid att göra med mig.
Det kändes som den där gången i kyrkbänken då jag haft henne för mig själv i tio minuter. Och efter att ha varit arg på min mor och min familj under så många år, kom jag äntligen till ro. Jag såg att hon älskade det här lilla barnet och att han var något riktigt speciellt i hennes ögon.
När det blev dags för min mor att resa hem, lämnade jag över Luca till vår nya barnflicka, Raquel, och följde med i taxin ut till flygplatsen. Jag bad en representant för Air France följa min mor till gaten trots att hon påstod att det var onödigt. Det förolämpade henne till och med att jag tyckte att hon behövde en ledsagare. Hon var inte särskilt spänstig och jag visste att det kunde ta upp till en halvtimme att gå till vissa gater på Charles de Gaulle. Till slut gav hon med sig och checkade in. Jag fick hennes boardingkort och plötsligt stod en kort algerisk man vid vår sida, som skulle följa henne till gaten.
Jag var inte redo att ta farväl av min mor. »Gråt inte«, sa hon med hes röst. Hon bar ballerinaskor, hatt och en skräddarsydd kjol och kavaj. Hon tillhör en generation som fortfarande klär upp sig när de ska ut och resa. Det är en kvarleva från den tiden då det bara var rika människor som hade råd att flyga. Lämna mig inte, ville jag säga, jag har ju precis fått dig tillbaka.
Hon tittade på mig med oro i blicken och sa: »Gråt inte.« Och innan jag hann svara att jag skulle försöka, tog den algeriske mannen henne med sig. Han ledde henne vant genom säkerhetskontrollen och snart skymtade jag endast hennes hattbrätte. Mamma bar alltid huvudbonader och just den här hatten var läckert klädd i ett leopardtyg med vitt band. Det gick så fort när hon försvann och jag blev ensam i Paris igen med mitt lilla hjälplösa barn.
Jag kände mig som en övergiven och bortkommen femåring, precis som den gången för länge sedan när någon i min familj hade glömt att hämta mig efter skolan. Alla de gula skolbussarna åkte iväg och jag stod ensam kvar på skolgården. Kanske minns jag fel. Skolgården kan inte ha varit helt tom, det måste ha funnits en lärare kvar, en vuxen som försäkrade sig om att inga obehöriga smög sig in, men det är så jag minns det. Eller så kanske man inte riktigt tänkte så på den tiden. I minnet står jag i alla fall helt ensam kvar på skolgården och väntar på min mor, eller om det nu var en av mina bröder som skulle ha hämtat mig men glömt bort det.
Nu stod jag och tittade på alla passagerare med rullväskor som letade efter sina pass och fixade med stora ryggsäckar. Jag sjönk ner på en plaststol och blev sittande. Min mor var borta. Jag var förtvivlad och otröstlig.
En storväxt afrikansk kvinna vände sig mot mig och frågade: »Ça va?« och jag svarade: »Oui, ça va«, och hon räckte mig en näsduk och jag snöt mig. Jag grät hela vägen hem på pendeltåget, RER B. Jag grät när biljetten inte ville gå igenom spärren och svor trots att det var mitt eget fel. Jag såg folk som hoppade över vändkorsen och tänkte precis göra detsamma när metallspärren till slut for upp. Jag stod i den stinkande vagnen medan tåget for genom Paris trista förorter, det som är det riktiga Paris för många invandrare och låginkomsttagare. Där bor flyktingar och andra som aldrig ens får se Eiffeltornet. Långt från turisternas Paris lever människor som en dag tröttnar på att det inte finns några arbeten, och som sluter upp i demonstrationståg och bränner bilar i protest.
När vi rullade in på stationen Châtelet hade jag slutat gråta. Jag bytte till linje 1 och åkte hem.
Det tog flera veckor att vänja sig vid att vara ensam igen. Jag sörjde min mors avresa, även om Bruno var ständigt närvarande och medveten om hur skör jag var. Han ville att jag skulle vila och fortsatte att sköta nattskiften. Han tog hand om mig som om jag var sjuk, vilket jag ju faktiskt var.
På nittiotalet genomgick jag en utredning för posttraumatisk stress som en kanadensisk psykiatriker höll i. Han höll på att skriva en bok om krigskorrespondenter och han kom fram till att jag inte led av syndromet. En gång hade jag fått en kraftig ångestattack efter att två av mina kollegor blivit mördade av rebeller i Sierra Leone. Då hade jag varit där i flera veckor och sett människor som fått händer och armar amputerade, men i övrigt hade jag på något sätt klarat mig undan det som så många andra av mina kollegor drabbades av. Vid ett tillfälle hade en psykiatriker i Sarajevo sagt till mig att nästan hela stadens befolkning led av posttraumatisk stress.
Jag drömde aldrig mardrömmar på den tiden då jag reste mellan olika krig. Kanske var det också därför som jag klarade av krigsåren så pass bra. Jag stängde av och lät inte de inre rädslorna och de mörka tankarna ta över. Men nu när jag befann mig i säkerhet i Paris drog mardrömmarna igång. Jag drömde oroligt om hus som stod i lågor och människor utan armar och ben. Jag såg barn som var instängda i skyddsrum och inte kunde ta sig ut. Jag kunde inte sluta tänka på tiden i Tjetjenien när jag låg och lyssnade på kulorna som ven från helikoptrarna och satte händerna för öronen för att inte bli tokig av bombexplosionerna. Jag såg framför mig hur jag åkte motorcykel i Östtimor och kände lukten av brända hus och mötte skräcken i människors blickar.
Varje gång något riktigt otäckt har inträffat i mitt liv har Bruno dykt upp och räddat mig. I januari år 2000 hade jag åkt till Tjetjenien med vetskap om vad som väntade mig. Ett våldsamt krig pågick i landet och jag var beredd på att det kanske till och med skulle vara värre än det jag upplevt i Bosnien. Innan jag åkte ringde jag Miguel, en vän som också var erfaren krigskorrespondent. Han var en av de två kollegor som senare skulle komma att mördas i Sierra Leone. Miguel sa uttryckligen att bombningarna i Tjetjenien skulle driva mig till vansinne. Han rådde mig att be de tjetjenska rebellerna föra mig ut ur området minst en vecka innan jag nådde den punkten. »För de kommer inte att kunna hjälpa dig därifrån genast. Det tar ett tag innan de kan organisera sig.«
Men två dagar efter att jag anlänt med en tysk fotograf som hette Thomas, föll Groznyj i ryssarnas händer. Tjetjenerna retirerade och vi blev fast tillsammans med dem i en förort. Rebellerna blev tvungna att springa genom ett minfält för att ta sig ut ur staden och de var fullständigt indränkta i blod. Jag stod i en iskall skolbyggnad med fötterna i blodpölar och såg på medan en ensam läkare amputerade armar och ben utan tillgång till bedövning. Jag mötte blickarna hos de män som låg på operationsbordet när de försökte stärka sig inför mötet med sågen.
På kvällen satt jag tillsammans med soldaterna i ett litet träskjul. Vi försökte berätta roliga historier men det fanns inget roligt att berätta. Ryssarna hade omringat byn med stridsvagnar och vi visste att de skulle storma den vid gryningen och jämna allt med marken. Det var så de hade gjort i andra närliggande byar, som till exempel Samashkij, dit de ryska specialstyrkorna anlänt neddrogade och bara dödat, dödat och dödat.
Jag befann mig i Tjetjenien illegalt utan arbetstillstånd eller ryskt visum och det fanns inga hjälporganisationer, FN- styrkor eller Läkare utan gränser. Det var bara Thomas och jag och en fransk journalist som var utklädd till en tjetjensk kvinna. Vi hade inte en chans att komma ut ur byn som bombarderades konstant. Soldaterna planerade att följa tågrälsen upp i bergen så fort det blev ljust. De tänkte dra sina döda bakom sig och sa att vi fick följa med dem om vi ville och påstod att det var säkrare högre upp i bergen. Thomas tyckte att det var en bra idé men jag var övertygad om att vi skulle dö om vi följde med dem. Ryssarna skulle helt säkert attackera en kolonn med soldater och sedan skulle de ge sig på oss.
Jag ville träffa befälhavaren och en ung soldat visade mig vägen tvärs över fälten. Han hade lärt sig lite engelska genom att titta på tv. »Om du bara finge se Tjetjenien på våren«, sa han, »blommorna är så vackra!« Det blev mörkt och vi tittade upp på stjärnhimlen och jag mindes att Bruno sagt att jag var född under en lycklig stjärna. »Den finns alltid där och du är aldrig ensam.«
Jag kom tillbaka lagom till middagen. Soldaterna delade med sig av lite inlagd kål som de fått av en gammal kvinna. Den serverades ur stora glasburkar, och vi åt bröd till. Jag sjönk ner på en bänk i den bittra kylan och kurade ihop mig. Jag slog armarna om benen och försökte göra mig så liten som möjligt. Jag tänkte att okej, här tar det slut. Nu kommer jag inte längre. Jag ringde upp tidningen med min satellittelefon som nästan hade slut på batterierna – det fanns ingen elektricitet – och läste in min artikel: Groznyj hade fallit i den ryska arméns händer. Sedan ringde jag Bruno.« Jag kommer inte härifrån«, sa jag. »Jag är fast.«
»Lyssna på mig«, sa han med sin mest samlade röst. »Jag kan inte rädda dig. Ingen kan hjälpa dig där du är nu, förstår du? Du måste försöka ta dig därifrån på något sätt. Lämna den där byn. Stanna inte kvar hos soldaterna. Var inte rädd. Du kommer att överleva. Du har änglar runt dig överallt«, sa han och ville lägga på för det var viktigare att spara på batteriet än att prata länge i telefon. »Vi ses snart igen, förstår du det? Ta dig därifrån nu. Skynda dig.«
Jag tryckte av satellitkontakten och blev stående med luren i handen. Jag tillbringade hela natten gömd i en potatiskällare med den gamla kvinnan medan bomberna föll. I morgonljuset såg jag soldaterna marschera bort i långa rader. Vissa av dem var upprörda och arga. En del drog sina vapen efter sig, andra sina döda kamrater. Snön färgades röd av blod.
En timme senare körde en man från Ingusjien, som hjälpt oss att komma in i Tjetjenien, in på gårdsplanen i sin skrangliga bil. »Hoppa in, hoppa in«, skrek han. »Nu!« Han hade mutat ryssarna och kommit igenom vägspärrarna. Den gamla kvinnan klädde mig i tjetjenska kläder och någon räckte över en bebis som det var meningen att jag skulle smuggla ut.
»Inte ett ord«, sa chauffören, »du är dövstum. Det här är din bebis. Nu åker vi.«
På vägen ut körde vi igenom flera led av pansarvagnar och chauffören gav pengar till soldaterna. Så fort vi kommit ut på huvudvägen ökade han farten till maxhastighet och skrek, ironiskt nog, åt mig att spänna fast bilbältet. Bebisen var helt tyst. Jag vände mig om och kastade en sista blick på byn. Pansarvagnarna hade börjat rulla in.
Vi sökte skydd i en annan by som kändes säker till en början men som bombades dagen efter att vi anlänt. Skolbarn som jag tidigare hade sett pulsa genom snön med sina små ryggsäckar dödades. Jag ringde upp Bruno igen.
»Jag visste att du skulle överleva«, sa han. »Den bästa journalisten är den som överlever och kan berätta storyn. Dessutom har du änglavakt.«
Just då, och även senare, kände jag ingenting. Jag hade inget behov av att prata med någon om det jag upplevt men jag skrev om platserna jag besökte. Jag höll inte med om att journalister blev traumatiserade. Vi var ju faktiskt de som lyckades ta oss ut ur de krigshärjade områdena. Det var människorna som blev kvar som det var synd om. Det var de som miste livet. Jag kände inte av något posttraumatiskt stressyndrom. Jag skakade inte. Jag hade inte några psykotiska tendenser. Jag blev inte beroende av alkohol eller droger och kände inget behov av att blockera mina minnen. Jag fungerade, trodde jag, alldeles utmärkt.
Många år senare träffade jag en specialist på trauman på ett café i London. Han berättade att posttraumatiskt stressyndrom kan utlösas långt efter att de händelser som orsakat traumat ägt rum. Han bad mig beskriva allt det jag upplevt som journalist i detalj, men i mina ögon var ingenting smärtsammare än Lucas födelse. Det var enda gången då jag verkligen hade känt mig hjälplös. Det faktum att jag var rädd för att inte kunna skydda honom, och känslan av att precis vad som helst kunde och skulle hända när som helst, var det absolut värsta jag någonsin upplevt. Specialisten lyssnade till varje ord, skrev ner allting i en anteckningsbok och spelade in samtalet. Senare skickade han en kopia av transkriberingen till mig. »Det finns människor som lever på gränsen till det extrema och du är en av dem«, sa han. »Du kan inte tro att det inte kommer att påverka dig alls. Det har det redan gjort och det kommer det alltid att göra.«
Förlossningen väckte rädslor som jag hade begravt djupt inom mig. Det började med att jag inhandlade ett helt förråd av mineralvatten och såg till att vi alltid hade minst femtio vattenflaskor hemma. Jag räknade ut att det skulle räcka i tjugo dagar. Varje gång jag gick till Monoprix för att handla mat köpte jag några extra flaskor vatten och bad om att få dem levererade till lägenheten. Jag samlade på konserver, ris, pasta och annan mat som jag kom ihåg hade hållit sig länge under belägringen av Sarajevo. Jag köpte också andra förnödenheter som jag visste att det kunde bli ont om. Jag bad min något förvirrade läkare skriva ut recept på Ciprofloxacin och kodein och byggde upp en förbandslåda. Jag fyllde den med bandage, gasbindor och särskilda fältförband i bruna förpackningar som jag sparat sedan Tjetjenien där de använts för att stoppa kraftiga blodflöden i samband med skottskador. Jag studerade första hjälpen och lärde mig att operera bort kulor och granatsplitter om det en dag skulle behövas. Jag läste på om hur man spjälar brutna ben och hur man överlever en attack med kemiska bomber. Bruno såg oroat på. Han var bekymrad men han dömde mig inte.
»Vi bor i Paris nu«, sa han, »inte i Groznyj. Inte i Abidjan. Vi befinner oss i säkerhet.«
»Men hur kan du veta det? Det var precis vad folk i forna Jugoslavien trodde och en dag när de skulle ta ut pengar från banken var automaterna tömda.«
Jag började gömma undan kontanter och tog kopior av våra pass. Jag gjorde checklistor på vad vi skulle komma ihåg att ta med oss om vi snabbt behövde fly och jag bad Bruno göra en utrymningsplan som kartlade vilka gator vi skulle ta om vi plötsligt tvingades lämna Paris. Var skulle vi sammanstråla? Hur skulle vi komma ut? Jag läste böcker om människor som lyckats ta sig ut ur Paris när tyskarna kom och upptäckte att Porte d’Orléans var den säkraste utrymningsvägen.
Till slut sa Bruno: »Du kanske borde tala med någon om det här?«
Men det här handlade om bebisen. Personligen visste jag att jag skulle klara mig om en terrorattack inträffade, om det blev översvämning eller om vi drabbades av någon annan katastrof. Jag var däremot livrädd för att bli ensam med min son. Det var mitt ansvar att skydda honom. Jag var övertygad om att jag skulle kunna döda den människa som försökte göra honom illa och vetskapen att jag hade det mörkret inom mig skrämde mig. Alla jag mötte på gatan var ett hot. Jag gick omkring i Paris och såg demoner i dagsljus.
Jag visste att jag var tvungen att komma över de här rädslorna på något sätt. När min mor åkt hem tvingade jag mig själv att gå på långa promenader med Luca. Jag virade in honom i bärsjalen och började mina utflykter på Place du Marché Saint-Honoré. Varje onsdag kom en italiensk torghandlare från Neapel dit med sin lastbil och sålde färsk pasta, auberginerullader och riktig mozzarella. Jag ville komma till ro och känna mig hemmastadd i Paris, men det var svårt bland alla människor som hetsade förbi och knuffade sig fram med spinkiga armbågar.
Ofta kändes det som om jag levde i exil. En dag insåg jag att krig, med alla de faror det innebar, hade blivit det normala för mig. Det var som om mitt liv, mitt verkliga jag och min kärlek till Bruno utspelade sig bakom lyckta dörrar mitt i en konflikthärd, där vi försökt skapa en egen värld. Det jag uppskattade mest hos honom var hans kapacitet att kunna älska mitt i kaoset.
Det trygga vardagslivet som vi nu skulle leva hade många vassa kanter som visade sig vara förfärligt svåra att anpassa sig till.
När både Lesley och min mor åkt hem och Bruno började arbeta igen, var det dags för mig att ta hand om Luca själv. Jag virade försiktigt in honom i en randig filt, la honom i vagnen och spände fast honom ordentligt. Jag kontrollerade alltid att han satt fast en extra gång. Sedan gav vi oss iväg nedför Rue Saint-Honoré mot Place des Victoires.
Bakom torget låg kyrkan Nôtre Dame des Victoires. Det blev min oas. Varje dag gick jag dit och satte mig i en av bänkarna längst bak i kyrkan. Ibland tände jag ljus, det ena efter det andra. Ett för min far som gått bort, ett för mina förlorade bröder och ett för att skydda mitt barn. Under tiden låg Luca och sov. Han grät aldrig.
En lång trappa ledde upp till kyrkdörren och jag var livrädd varje gång jag skulle dra barnvagnen baklänges upp dit. Det kändes som en bergsbestigning. En gång såg jag en kvinna göra samma sak i metron. Hon skulle dra barnvagnen uppför en trappa som ledde ner till en perrong, men hon lutade sig för långt bakåt och bebisen rullade ut ur vagnen och nedför trappan som en frukt ur en säck. Kvinnan skrek hjälplöst rakt ut och jag kommer aldrig att glömma barnets hjärtskärande tjut. Det tog aldrig slut. Folk som hade sett hela händelseförloppet lyfte upp bebisen och undersökte att ingenting var brutet. Allt hade gått bra, men modern satte sig ner på trappsteget och grät och den bilden har etsat sig fast i mitt minne.
Det var på grund av alla ruvande faror som jag gick med Luca till den tryggaste och mest skyddade platsen jag kände till och det råkade vara en kyrka. Pilgrimer har vallfärdat till Nôtre Dame des Victoires i hundratals år och bett om den heliga Marias beskydd. Jag såg hur troende från Filippinerna, Indien och olika afrikanska länder kom in och föll på knä bredvid kutryggiga franska damer. Vad bad de om? Bad de för sjuka familjemedlemmar eller behövde de pengar? Hade den äkta maken varit otrogen eller bar de själva på en dödlig sjukdom? Jag förstod dem. Jag hade själv bett om ett mirakel och nu hade jag fått min son.
En av kyrkväggarna var täckt av så kallade »intentioner« – plaketter som donerats till kyrkan. På en av dem berättades historien om en ingenjör som rest djupt in i Sibirien och bott där ensam i tjugo år.
Pendant les vingt années d’exploration minéralogiques que j’ai passées au fond de la Sibérie, seul, parfois en face de la mort, et constamment en priore à d’indicibles alternatives d’espoir et de découragement, j’ai prié la Sainte-Vierge, elle a toujours daigné me venir en aide.
– J-P.A (1869)
(Under de tjugo år då jag var ensam i det inre av Sibirien och studerade mineraler flåsade döden mig i nacken och jag pendlade konstant mellan hopp och förtvivlan. Jag bad till den heliga Maria, och hon bevärdigade mig alltid sin hjälp.)
Det här var mitt under carême, fastan. Till skillnad från min svärmor Marie-Louise – vi har alltid kallat henne Moineau, sparven, för hon rör sig som en sådan – som bara åt en skål med ris på askonsdagen, hade jag inte gjort avkall på någonting. Trots att jag hade tillbringat flera år i klosterskola var jag inte precis någon god katolik, även om jag trodde på Gud och på helgonens makt. Men just den här vintern, efter att Luca fötts, hände det att jag gick i kyrkan två till tre gånger per dag. Jag slöt olika avtal med Gud: Snälla Gud, beskydda min bebis. Låt ingenting skada honom, gör så att han inte dör som min syster, låt honom inte bli offer för krig eller folkmord. Snälla, bevara vår lyckobubbla, beskydda detta vackra liv. Snälla, låt oss vara trygga. Gör så att min man inte förolyckas på sin motorcykel.
Jag bar en rosa blöjväska med mig som var proppfull med förnödenheter som skulle ha räckt till en lång expedition. Jag släpade med mig saker som jag egentligen inte hade behövt ha med mig på mina korta eftermiddagspromenader. Jag hade packat våtservetter, blöjor, nappflaskor, mjölkpulver i en specialkonstruerad plastburk med olika fack så att man kunde få ut en dos i taget, ett bärbart skötbord, aspirin till mig, en vattenflaska, flera olika katolska radband, extra filtar, mössor till bebisen och mobiltelefonen. I telefonen hade jag knappat in numret till Bruno, ambulansen och Lucas läkare.
Ibland kände jag mig falsk när jag slöt mina avtal med Gud eftersom jag levde ett så privilegierat liv. En dag när jag kom hem ingick jag därför en ny pakt med Gud. Den här gången var det på stort allvar. »Jag ger dig vad som helst«, sa jag och lyfte upp Luca, »till och med all kärlek jag har i mitt liv, till och med min egen lycka, om du bara beskyddar honom.«
En gång i Kosovo blev jag fast i ett intensivt bombardemang. I tre dagar satt jag i en skyttegrav och såg soldater dö runt omkring mig. Jag svabbade upp blod så gott jag kunde och virade bandage runt armar och ben. Befälhavaren var rädd för att jag skulle rapportera hur många som avled så han tog ifrån mig min satellittelefon och vägrade låta mig och min fotograf Alex fly därifrån.
Till slut lyckades en peruansk reporter, som också bodde på militärbasen, hitta oss. Någon vid namn Bruno hade ringt befälhavarens satellittelefon, sa han, och av en ren slump hade han svarat. Han hade ett meddelande till mig: »Ta dig ifrån skyttegraven så snabbt som möjligt. Du är i fara.«
På något sätt hade Bruno hört att jag hamnat i onåd hos befälhavaren och han visste att denne planerade att hämnas på mig. »Han sa att han inte kunde berätta vad de planerar att göra med dig«, sa peruanen, »men han insisterade på att du måste fly.«
Nästa dag lyckades Alex och jag få lift med en bonde och kunde lämna militärbasen. När jag nådde staden där Bruno befann sig, tio timmar söderut i Albanien, kramade han om mig länge och sa att han hade varit på bårhusen varje dag för att kontrollera att jag inte var död.
Nu när vi befann oss i säkerhet på Rue du 29 Juillet ansträngde han sig för att hålla ihop vår familj, men jag kunde se att det tröttade ut honom. Det var inte lätt att vara min skyddsängel. Ibland tror jag att det var mitt i allt det här som han började driva längre och längre bort ifrån mig för att långsamt blekna bort och försvinna ur sikte.
Hur kunde en person som åkte ut i krig, och som aldrig var rädd när hon sprang genom djungler och tog skydd i diken, vara skräckslagen för en liten bebis?
»Gumman, kom ihåg att det är du som bestämmer«, sa min mor innan hon åkte. »Det är en bebis. Han väger bara tre kilo.«
Men min ångest mörknade och blev mer och mer dramatisk. Rädslorna var irrationella. Jag föreställde mig att Paris kunde belägras på bara några timmar. Jag målade upp katastrofscenarier och såg vattenkranar som slutade rinna, tv- och radioapparater som slutade fungera, pistoler, machetes och vägspärrar med brinnande däck.
Jag var fullständigt övertygad om att en väpnad konflikt kunde utbryta precis när som helst.
Var kom dessa rädslor ifrån?
I april, när våren var på väg och Luca fortsatte att växa, satte mardrömmarna igång. Först var det Bruno som vaknade mitt i natten av sina inre skräckvisioner. Jag kunde höra hur han gick in i köket och korkade upp vinflaskor och lyssnade på jazz. Ibland väckte han mig med sina skrik.
»Jag kan inte sova«, sa han när jag satte på mig morgonrocken och gick ut till honom där han satt i det underliga ljus som uppstår på natten strax före gryningen.
Jag vet inte exakt vad Bruno drömde om. Jag är inte säker på vem eller vad som dök upp för hans inre syn, men jag vet att mina mardrömmar alltid handlade om människor och oftast om de döda. Det var både personer som jag hade förlorat som stått mig nära och anonyma gestalter som rörde sig flimrigt framför mig. Jag kunde inte urskilja några ansiktsdrag men jag visste att de var spöken. Ibland kunde jag se min far stirra på mig på avstånd med djup sorg i blicken. Min syster dök också upp och var fortfarande ett spädbarn. Ibland såg jag människor med amputerade armar och ben eller blodiga sår.
»När trodde du på allvar att du skulle dö? Berätta om när skräcken var som störst«, bad den kanadensiske psykiatrikern. Jag kände mig som en loppa i hans mikroskop. Det här var ett tag sedan nu, och han undersökte mig för tecken på posttraumatiskt stressyndrom. Vi befann oss i London och jag låg på hans divan nära Hyde Park. Det var ett par år innan min son föddes.
Jag berättade för honom om boskapsmarknaden i Abidjan den 19 september 2002. Det var ungefär vid den tiden på dygnet då jag borde ha suttit och druckit dagens första kopp te men det gjorde jag inte. Jag hade inte bytt kläder på två dygn och jag var smutsig och svettig. En soldat från regeringsstyrkorna stod en halvmeter ifrån mig och riktade sitt automatvapen rakt mot mitt hjärta. Det var under militärkuppens första dagar, några veckor innan Bruno tvingade mig att lämna landet.
Jag hade hamnat mitt i en kort och tillfällig skottlossning mellan regeringstrupper och gerillasoldater som gömt sig bland civilbefolkningen på boskapsmarknaden. Soldaten var lika förvirrad som jag. Han visste inte vem det var som låg bakom kuppen eller varför de slagit till. En befälhavare hade förmodligen dragit honom ur sängen i gryningen. Han var rädd och säkert fortfarande berusad på billig gin som han suttit och druckit kvällen före. Han var dränkt i svett och hade för stora stövlar, och han riktade sin AK-47:a rakt mot mig. När jag mötte hans blick insåg jag att han verkligen tänkte skjuta mig.
Jag var inte ensam. En afrikansk man låg i gyttjan vid mina fötter och skrek av smärta. Han hade stora blodfläckar på kläderna och tydliga skottskador på benen. Bara ett ögonblick tidigare hade jag försökt dra in honom i en taxi. Jag ville köra honom till sjukhuset och det var därför soldaten tänkte döda mig. Han sa att mannen på marken tillhörde rebellstyrkorna och jag visste att om jag lämnade dem skulle soldaten döda honom.
Soldaten osäkrade sitt vapen och siktade på mitt hjärta.
Jag hade varit krigskorrespondent i över tolv år då. Jag borde ha vetat att man inte skulle argumentera med en man som precis skjutit någon och som stod kvar med ett osäkrat vapen. Det enda vettiga i det läget skulle ha varit att acceptera att jag hamnat på fel plats vid fel tillfälle, det vill säga en avrättning. Jag borde ha bett om ursäkt och sprungit därifrån.
Men dessa tolv år av krig och konflikter hade också gett mig en överlevares hybris. Och jag visste vad som skulle hända om jag lämnade mannen som nu greppade tag i min fotled och skrek: »Syster, hjälp mig!« Han skulle skjutas och kastas i en massgrav eller lämnas att ruttna bland de döda korna på marknaden. Jag hade aldrig träffat honom förut men jag visste hur hans kropp skulle se ut vid lunchtid.
Jag hukade bredvid den skadade mannen och försökte resonera med soldaten som tappade tålamodet och höll på att bli fullständigt rasande. Plötsligt fick Bruno syn på oss från andra sidan marknaden och drog mig därifrån med ett ryck.
»Det här är Afrika«, skrek han, »har du blivit tokig?«
Han släpade in mig i taxibilen och svor för sig själv. Jag var också förbannad eftersom jag visste att soldaten skulle döda den sårade mannen. Jag var upprörd över att jag inte hade lyckats avstyra avrättningen och jag var arg över att ett liv kunde slockna så snabbt och helt utan anledning. Det kändes som om ett människoliv inte betydde någonting längre.
Två år tidigare, i en annan del av Västafrika, åt jag en kväll middag med min vän Kurt Schork. Han var ökänd i journalistkåren för sin otur men ingen av oss visste att just den middagen skulle bli hans sista. Vi gick till den bästa restaurangen i Freetown i Sierra Leone och åt grillade räkor. Schork var femtiotvå då och arbetade för Reuters. En gång hade han varit Rhodes-stipendiat vid universitetet i Oxford samtidigt som Bill Clinton. Schork var känd för sitt mod och sitt sinne för humor. Den första julen i Sarajevo, som då var belägrat av serberna, gick vi på midnattsmässa tillsammans. Efteråt drack vi en flaska champagne som vi köpt på svarta marknaden, medan granaterna föll över den snötäckta staden.
Nu satt vi med varsin öl på en av Freetowns restauranger och jag berättade för honom om en grupp tonåringar som kallade sig för The West Side Boys och som jag hade stött på tidigare samma dag. De hade plötsligt omringat min bil, slagit knytnävarna på motorhuven och riktat sina granatkastare mot mitt huvud. De krävde cigaretter, pengar, marijuana och sex. Min chaufför blev livrädd och brast i gråt. En av mina kollegor skrek åt honom att köra genom klungan. »Kör över dem bara!«
»Amatörer«, sa Schork om The West Side Boys, »det låter som ett improviserat basketlag.«
Dagen efter åt jag frukost med Miguel Gil Moreno vid den slemgröna poolen utanför vårt nedgångna hotell. Miguel var en annan journalist som jag lärt känna i Bosnien, och det var han som hade varnat mig för bomberna i Tjetjenien. Regnperioden i Västafrika gick mot sitt slut och från vårt bord kunde vi se hundratals grodor som parade sig vid poolkanten. Det kändes som en biblisk farsot.
»Och nu«, kungjorde en CNN-producent med förställd speakerröst, »är det dags för ’Grodor i parningstid’!« Han la sig ner i gräset med sin kravatt och sin långa cigaretthållare och filmade grodorna. Han försökte föra in lite humor i den grymma verklighet som utspelade sig utanför hotellet. Miguel och jag satt och tittade på honom medan vi åt varsin gammal ostsmörgås. Vi unnade oss att slappna av en kort stund.
Miguel frågade mig om den hemmagjorda video som kommit i mina händer och som möjligtvis visade FN-soldater som torterades av rebeller i Sierra Leone. Det borde ha varit en tydlig varningssignal för oss båda om att det som pågick i landet var fullkomligt vansinnigt. Istället önskade vi varandra lycka till och Miguel följde med Kurt och hans team till Rogbury Junction för att undersöka om videon var äkta. Vid lunchtid var båda männen döda. Antagligen blev de avrättade av neddrogade tonåringar som legat i bakhåll.
Jag blev inte rädd. I alla fall inte lika rädd som jag borde ha blivit. Jag lyckades övertyga mig själv om att det inte var någon fara: jag bestämde inte över ödet, kanske skulle jag överleva, kanske inte. Om man ser på världen på det sättet kan ingenting skrämma en.
Men nu var jag rädd. Krig är en våldsam lärare.
Det allra viktigaste för mig var att inte föra vidare mina mardrömmar och mitt mörka sinne till min son.
***
En gång frågade traumaspecialisten som undersökte mig: »Hur många döda kroppar har du sett i ditt liv?«
Jag tänkte efter länge och ansträngde mig för att komma ihåg alla olika incidenter och platser. Jag mindes hela fält av döda människor. Jag hade sett öppna massgravar och djupa brunnar fulla av blåa kroppar. I Östtimor såg jag ett lik flyta upp ur en kloak. I Sarajevo besökte jag bårhuset dagligen under flera års tid. Från Tjetjenien mindes jag särskilt en död soldat i snön. I Rwanda kantades en väg nära Goma av lik, kilometer efter kilometer. Lila, stramande hud över benknotor. Uppsvullna ansikten. Hur många döda hade jag sett? Det hade jag ingen aning om. Flera dussin? Hundratals?
Psykiatrikern antecknade tyst. Efter ett tag tittade han upp. »Tycker du inte själv att det är konstigt?« sa han utan att låta otrevlig. »De flesta människor ser bara sina föräldrar eller sina mor- och farföräldrar döda på begravningar.«
Om jag inte räknar med min mormors begravning så var det i Bosnien som jag för första gången såg ett lik. Det var tidigt på hösten 1992 och det var fortfarande tillräckligt varmt för att bli stungen av en geting. Det var en av de sista riktigt varma sensommardagarna innan den brutala vintern svepte in. Kriget som skulle rasera landet var fortfarande i ett tidigt skede. Jag hade varit med om en israelisk tårgasattack mot en palestinsk folkmassa men Bosnien var mitt första riktiga krig.
Under den resan arbetade jag med en nervös australiensisk fotograf och en ung kroatisk tolk. Vi körde runt på de smala vägarna som kontrollerades av olika hopsatta militärgrupper. Tolken Vesna kedjerökte mina cigaretter och redogjorde kortfattat för Jugoslaviens historia. Vi passerade tomma byar med igenbommade hus och fält fulla av döda djur. Inte en enda människa syntes till. Genom det öppna bilfönstret kunde vi känna lukten av explosioner och brinnande bensin. I närheten av Vitez körde vi förbi tomma vapenfabriker som Vezna sa hade blomstrat under Titos tid vid makten.
Just den här dagen satt ytterligare en fotograf i baksätet. Det var en tystlåten fransman som jag ibland brukade åka tillsammans med. Han var känd för att vara orädd och intensiv men samtidigt var han avståndstagande och lite gåtfull. Vi kom fram till en bosnisk avspärrning på en riktigt spöklik väg och jag rullade ner fönstret och räckte över våra pass till soldaterna. En av soldaterna sträckte fram handen men istället för att titta på passen stirrade han bara på den bleke franske fotografen.
»Vilka märkliga ögon du har, min vän«, sa soldaten uttryckslöst.
Fotografen rynkade på ögonbrynen. »Märkliga?« frågade han. »Vad menar du med ’märkliga’?«
»Jag ser döden i dina ögon«, sa soldaten sakligt. Sedan gav han oss tillbaka våra pass, tände en cigarett och lyfte upp repet som fungerade som vägspärr. Han lät oss köra vidare, utan ett leende, utan ett ord och utan att vinka. Fotografen satt tyst fram till dess att vi nådde ett bilvrak. Det låg två lik på marken. Det syntes att de jagats in i döden men ingen av oss kommer någonsin att få veta vad de flydde ifrån. Kanske var det bomber, en nedbrunnen by eller skottlossning. Vesna hade studerat medicin och hon sa att de måste ha dött bara några timmar tidigare. Tillräckligt länge för att deras själar ska ha hunnit lyfta, minns jag att jag tänkte.
De hade kört rakt in i ett träd i hög hastighet och flugit genom vindrutan. Kropparna låg till hälften utanför bilen. De hade brutit nacken och huvudena hängde ner på ett onaturligt sätt. Ögonen var fortfarande vidöppna. Jag närmade mig fascinerat och studerade liken. De såg överraskade ut och jag ville minnas deras blickar fastfrusna i dödens ögonblick.
Det var första gången jag såg en död människa jag inte kände och det triggade någon slags autopilotmekanism i mig. Jag kände ingenting särskilt utan domnade snarare av. Efter Bosnien följde fler krig och jag antar att jag utvecklade ett slags beroende. Jag blev bra på krig, på samma sätt som man blir bra på tennis om man tränar tillräckligt länge och tillräckligt hårt. När jag såg på tv att en konflikt var på väg att uppstå någonstans i världen kunde jag inte sitta still, utan ringde genast upp tidningen och bad om att få bli ditskickad. Att vara med om så många krig gav mig en del färdigheter. Jag lärde mig att följa min intuition och jag blev modig. Jag kunde prata eller armbåga mig igenom vilken svår situation som helst och se till att komma med helikoptrar och båtar på väg till eller från farliga platser. Jag vande mig vid att leva under stor press. Det var precis som Gellhorns »elegans i skarpt läge«.
Det som jag tyckte var svårare att hantera var andra människors lidande. Det är de bilderna som etsat sig fast, inte intervjun med generalen som använde sin kniv för att peka ut strategiska platser på kartan medan han talade om vapen och militärutrustning. Jag klarade inte av att se ensamma och sårade barn. Kanske var det också därför som jag var så rädd för att min egen son skulle bli skadad.
Första gången jag såg ett barn ligga i en smutsig spjälsäng på ett fältsjukhus med upprivna inälvor och utan smärtstillande gick jag ut och lutade mig mot en vägg och spydde. Men det hände bara en gång. Sedan lärde jag mig studera omgivningen och skriva i mitt anteckningsblock. Jag sparade tårarna till senare på kvällen. När jag kom upp på hotellrummet hände det att jag blev sittande med huvudet i händerna. Ibland la jag mig på sängen och bara stirrade rakt upp i taket.
Den arroganta sanningen är att jag aldrig på riktigt trodde att jag skulle dö. Jag var inte den enda som kände så. En berömd krigskorrespondent – en kvinna som hade gömt sig bakom en buske i ett afrikanskt land för att fotografera en avrättning och som var allmänt känd för sitt mod – sa till mig många år senare: »Jag trodde aldrig att jag skulle dö eftersom jag visste att min mamma älskade mig djupt.«
***
När min far låg döende i cancer satt jag på hans sängkant och vi talade om allt möjligt: tro, död och krig. Min far emigrerade från Italien till USA när han var barn. Min farfar var antifascist och det sägs att familjen drevs ut ur Neapel under skottlossning, men jag kommer aldrig att få reda på de exakta omständigheterna kring flykten eftersom alla som jag skulle behöva fråga för länge sedan har gått bort. Enligt de dokument som jag har hittat reste min farfar Costantino först ensam mellan USA och Italien tre gånger innan han till slut tog med sig familjen ut ur Neapel.
När min far kom till Amerika talade han bara italienska och han berättade för mig hur nervös han varit på sin första skoldag. Men så småningom blev han en urtypisk amerikan: en atlet som spelade i det amerikanska fotbollslaget på universitetet. När Pearl Harbor bombades tog han värvning i flygvapnet. Men kriget skrämde honom. På sin dödsbädd tittade han på mig och sa: »Det var helt normalt. Alla soldater var rädda.« Han var härjad av cancern och vägde bara fyrtiofem kilo. »Jag är orolig för dig därför att du aldrig verkar vara rädd. Det är inte normalt.«
År 2003 åkte jag till Irak under invasionen och var där i nästan fem månader. När jag packade resväskan minns jag att jag tänkte att det skulle bli ett av mina sista krig. Jag skulle gifta mig och ville ha barn. Jag visste att jag inte skulle klara av ensamheten eller ha energin som krävdes för att fullfölja den här typen av uppdrag länge till.
Jag vandrade av och an i trädgården vid Al-Rashid Hotel tidigt på morgonen och väntade på att bomberna skulle börja falla över Bagdad. Jag kände mig bara halvhjärtat intresserad av kriget som jag skulle rapportera från och jag drömde om att fly därifrån. Jag ville leva ett annat slags liv och längtade efter kärlek och ömhet. Senare åkte jag ut i öknen med amerikanska trupper utan att känna mig särskilt exalterad över uppdraget. En av mina kollegor, som rapporterat från konflikter världen över ända sedan Vietnamkriget, sa att när man började förlora skärpan var det dags att dra sig tillbaka.
Min son föddes mindre än ett år efter att jag återvänt från Irak. När jag höll honom i mina armar för första gången, sju veckor för tidigt, tänkte jag att jag aldrig mer skulle kunna rapportera från ett krig igen.
Och ändå var Luca knappt sex månader gammal när jag åkte tillbaka till Bagdad och lämnade honom med sin far och sin barnflicka, Raquel, i Paris. Bruno uppmuntrade mig att åka: »Du kommer att inse hur du vill leva resten av ditt liv. Åk dit och ta reda på om du vill fortsätta med det här yrket eller inte.«
Jag åkte på sensommaren. Mina bröst var fulla av modersmjölk och jag saknade mitt barn mer än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag rörde mig långsamt och hade svårt att fokusera. Jag var inte ett dugg intresserad av Sadr City eller de olika militära fraktionerna. Jag var omringad av en ny generation reportrar som aldrig hade varit i Afrika eller på Balkan och en dag när vi fastnade i en hiss tillsammans, tänkte jag: Det är dags att lämna över till dem.
Kära Janine. Grattis till ditt barn. Du har gjort ditt nu. Nu ska du föra facklan vidare till någon annan. Njut av din son.
Så stod det i ett mejl som jag fick från en känd krigsfotograf efter att Luca hade fötts, när jag sagt att jag aldrig mer tänkte åka någonstans utan min son. Ändå var Luca fortfarande bara ett spädbarn när jag återvände till al-Hamra Hotel. En eftermiddag åt jag lunch med en känd irakisk politiker. Vi satt i ett stort och öde rum och var omgivna av hans stab.
Han såg på mig över glasögonbågarna. »Hur mår Luca?« Jag svarade att han mådde bra och att han var hemma med sin far.
»Det kommer alltid nya krig«, sa politikern bestämt. »Men om du missar din sons första steg och hans första tand, kommer du att ångra dig för alltid.«
Efter knappt tre veckor på plats i Irak åkte jag tillbaka ut till flygplatsen, men det visade sig att planet som skulle ta mig hem via Jordanien var överbokat. En lång kö av passagerare slogs om de tre sista lediga platserna. Jag kastade mig in i kampen med en energi och kraft som överraskade mig själv. Jag armbågade mig fram genom kön, mutade någon och fick till slut den sista biljetten. Planet lyfte och jag tittade ner på Bagdad och tänkte: Nej, jag kommer inte att sakna det här. Jag hade löst det. Jag hade kommit över mitt beroende.
Och under de fem följande åren tog jag hand om min son. Jag matade honom, lekte med honom och la mig ner bredvid honom på kvällarna för att berätta sagor som alltid började med »En gång, för länge, länge sedan, någonstans långt, långt borta …« Jag arbetade med mindre glöd och riktade passionen mot min man och min son, och vår lyckobubbla i Paris.
När jag arbetade, pressade jag ihop det jag tidigare brukat göra på en månad till fem dagar. Jag steg av planet i Sydafrika, Indien eller Nairobi och jobbade i ett kör, och på natten drömde jag om min sons andedräkt som doftade sött av mjölk.
Jag saknade ingenting av mitt gamla liv. Och mycket långsamt försvann också rädslan.