Någon gång under min andra eller kanske tredje höst i Paris, när löven blev hala och la sig som vått skinn på asfalten, bröt Bruno ryggen. Den gick inte av på mitten som en pinne, men mellankotskivorna gick ur led och plötsligt var det som om han hade åldrats flera år. Han var alltid trött, kunde varken sova eller gå, och hade så ont att han var tvungen att ligga ner på vårt trägolv flera timmar i sträck.
De franska läkarna skrev ut vita rör fulla av mediciner med poetiska namn. Opiaterna löstes upp i vatten och Brunos ögon blev dimmiga och glansiga. En doktor ville ge honom Oxycontin och jag kom genast att tänka på hur min bror Richards ögon hade sett ut när han låg döende i cancer och var hög på morfin. Richard är det andra av mina syskon som inte längre lever. Han fick morfin först efter flera års enträgna påtryckningar. Amerikanska läkare intresserar sig inte för patienter som inte har någon sjukförsäkring och det hade inte min bror. De feldiagnostiserade honom och sa att han led av en magsjukdom som inte gick att bota och gav honom mediciner mot denna sjukdom som han inte hade. Richard bad dem sluta men de lyssnade inte och under tiden åt cancern upp honom inifrån. Tumörerna började i magen men spreds snabbt vidare till levern, lungorna och slutligen upp till hjärnan. In i det sista, även när han plågades av extrema smärtor och inte vägde mer än ett litet barn, vägrade läkarna låta honom dö med värdighet på ett hospis.
Min bror låg och dog i en mystisk sjukdom på ett sjukhus i Amerika, min mans rygg kollapsade och jag såg hjälplöst på medan de båda plågades. Bruno försvann in i mörkret och jag fortsatte att leva mitt liv som mor. Ibland åtog jag mig några uppdrag trots att jag anade en annalkande katastrof. Jag försökte skjuta mina dystraste tankar åt sidan men jag var hela tiden på min vakt. Jag tvingade bort min oro och motade in den i det innersta hörnet av mitt sinne, där jag också gömde mina krigsminnen. Men Bruno blev bara sjukare och sjukare. När jag vaknade mitt i natten låg han alltmer sällan bredvid mig i sängen. Klockan fyra eller fem eller tre på morgonen kunde jag finna honom ensam i vardagsrummet. Han satt och tittade på tv med en överfylld askkopp bredvid sig. Jag började bli rädd. Mitt hem, värmen och det rosa ljuset i Paris höll på att blekna bort.
Luca växte. Han var nu två och ett halvt år gammal och talade flytande franska och engelska och var väldigt snäll. Han var enkel att ha att göra med och han tyckte om att leka med båtarna i Tuilerierna. Han tyckte också om att läsa, sjunga och gunga. Han grät nästan aldrig och fick inga större utbrott. Han blev aldrig störd över att hans far och jag bar med honom överallt.
Första gången han flög var han några veckor gammal. Han låg i en specialanpassad barnsäng från Air France som vi spänt fast på sätena framför oss. Efter det åkte han tre eller fyra gånger per år över till Amerika med mig för att besöka sin mormor. Flygplan, tåg, bussar och taxibilar var lika vanliga för honom som leksakerna han hade hemma. Han verkade inte märka att hans far drog sig undan.
När det blev höst det där tredje året i Paris och löven föll, såg Tuilerierna allt dystrare ut med sina kala, svarta träd och snart var det bara några få barnflickor kvar som vågade sig ut med barnvagnarna. Det stora uret på Musée d’Orsay på andra sidan parken som Bruno pekat ut för mig när vi först flyttade in i lägenheten, såg frostigt ut i kylan.
Det blev vinter. Strax före Lucas första jul, när han var åtta månader gammal, hade vi åkt till den stora julmarknaden i Strasbourg. Bruno visste att jag älskade julen. Jag älskade snö, granar pudrade i vitt, pepparkakor och julsånger i rökelsefyllda kyrkor. Två år senare kände jag mig bara orolig när vi klädde granen och hängde upp girlanger i lägenheten.
Det var mörkt när jag promenerade förbi Place du Marché Saint-Honoré. På hemvägen brukade jag gå förbi Saint Roch där vi hade döpt Luca när han var fem månader gammal och tänt ett ljus för att lysa upp världens mörker. Efter dopet arrangerade vi en stor fest. Jag tände fortfarande ljus i kyrkan ibland, och tänkte på gerillasoldaterna som tagit skydd därinne i oktober 1795 och ändå blivit beskjutna av Napoleons arméer, men nu gjorde jag det med större oro än förut.
Luca fortsatte att växa. Jag klädde honom i en blå vinteroverall som han ärvt av sin gudmors son och Raquel fäste en fleecefilt över barnvagnen så att hon kunde ta med honom ut till parken trots kylan. Efter flera timmar kom de tillbaka med röda kinder. En dag ringde en läkare när satt jag vid mitt skrivbord och såg det mörkna över Tuilerierna.
»Madame Girodon«, sa en röst uttryckslöst. Jag visste inte vem det var. Kvinnan förklarade att hon arbetade på Val-de-Grâce, militärsjukhuset som var känt för att ha tagit hand om Arafat och Jacques Chirac. Hon sa att hon var min makes läkare.
»Jag vill bara tala om för dig«, sa hon, »att jag är här just nu med din man och att han kommer att vara kvar i några veckor.« Jag frågade varför och hon svarade att enligt hennes uppfattning var han fullständigt utmattad och självmordsbenägen.
Jag kramade luren i handen och sjönk djupare ner i stolen. Jag hade ingen aning om vem jag talade med. Det enda jag visste var att Bruno hade gått hemifrån för att besöka en läkare samma morgon.
Doktorn väntade på att jag skulle säga någonting.
»Jag vet att han inte kan sova«, försökte jag. »Jag vet att han drömmer mardrömmar.« Jag förklarade för henne att han genomgick en behandling mot posttraumatisk stress som hette EMDR och tänkte precis gå in på vad det innebar, men hon hejdade mig.
»Jag vet vad det är«, sa hon. »Jag är läkare.«
»Men han är inte självmordsbenägen«, sa jag och försökte hitta rätt ord. »Han är bara trött.«
Lång tystnad.
»Får jag prata med honom?« frågade jag. Jag hörde henne säga någonting, och sedan gav hon luren till Bruno. Hans röst var tjock av gråt. »Vill du vara kvar på sjukhuset?« frågade jag så mjukt jag kunde.
»Jag är så trött«, sa han.
»Okej, stanna där så länge du vill och behöver«, sa jag med en tyst, låg och samlad röst.
»Okej, älskling«, svarade han. »Förlåt.«
Han räckte tillbaka luren till doktorn och hon förklarade hur jag kunde nå honom och när jag kunde komma och hälsa på.
Jag blev sittande vid mitt skrivbord i mörkret med huvudet i händerna tills Raquel kom hem. Jag hörde hur hon vred om nyckeln i låset och sedan Luca som sjöng glatt. Jag sprang emot dem och lyfte upp honom ur vagnen och tryckte min varma kind mot hans kalla. Han skrattade och drog mig i håret. Raquel tog honom ifrån mig och bar in honom i köket för att ge honom lite mosad zucchini. Deras röster försvann bort i korridoren och jag satte mig ner vid skrivbordet igen. Jag tänkte på Bruno och föreställde mig honom ensam på sjukhuset, orkeslös och ångestfylld. Jag tänkte på det stora ansvar som han genast axlat när han kom hem från Afrika. En gravid, krävande kvinna. En ny stad. En för tidigt född bebis. »Mina axlar är inte så breda«, mindes jag att han hade sagt en gång.
Under så många år frågade folk mig om krig. Hur kändes det, blev du beskjuten, blev du våldtagen, hur många gånger har du upplevt eldstrid, var du på fronten, hur ser döda kroppar ut, hur många lik har du sett, var du rädd, hur ser bröstskador ut, har du blivit träffad, har du sett någon stupa? De som var mer intressanta frågade: Och hur har det påverkat dig?
Men jag mådde bra, sa jag. Jag tyckte inte om att tala om platserna jag precis återvänt från. Beskrivningarna från krigshärjade områden lågt tryggt förvarade i anteckningsblock längst ner i en låda som jag burit ner till källaren. På så vis skulle jag i framtiden kunna ta fram mina anteckningar och minnas människorna, platserna, den röda jorden, regnet och leran, men för tillfället var jag nöjd. Jag mådde bra och det hade jag trott att Bruno också gjorde.
Traumaspecialisten i London höll med om att jag hade lätt för att återhämta mig. Han menade att det var det som räddade mig. Det och det faktum att jag skriver om det jag upplevt. Jag har beskrivit i ord hur jag blev tvingad ut i skogen av serbisk paramilitär i Kosovo med en pistolmynning i ryggen. Jag har berättat om den gången i Afrika då barnsoldater omringade min bil med granatkastare. Jag har skrivit om liken jag sett. Kropparna som låg nedtryckta i brunnar, kropparna som flöt runt i kloakerna i Östtimor och de hundratals och åter hundratals kropparna längs med vägen i Goma. Tusentals människor, särskilt hutus, dog i kolera efter massakern i Rwanda. Människor föll ihop framför mig och hostade upp grönt slem tills det inte fanns något mer att spy upp. Sedan dog de, en efter en.
»Och hur många döda människor har du sett?«
Krigskorrespondenter är utsatta för ständig fara och konstanta hot, vilket innebär stora påfrestningar på psyket. De befinner sig ofta i livshotande situationer och riskerar därför att utveckla symptom för posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), depressioner och missbruk. Journalister är inte immuna mot den här typen av diagnoser. 218 frontjournalister som arbetat i krigshärjade områden under de senaste femton åren har undersökts och resultaten visar att de löper fem gånger större risk att drabbas av PTSD än den övriga befolkningen. Dessutom är depressioner och missbruk betydligt vanligare bland den här typen av journalister än bland dem som arbetat på behörigt avstånd från farorna i konflikthärdar.
– Dr Anthony Feinstein, PTSD and War Correspondents
Man kan säga att jag överlevde. Brunos resa var mycket svårare.
Jag visste inte hur jag skulle kunna hjälpa min man och även om jag hade vetat vad jag skulle göra, så hade han inte låtit mig hjälpa honom.
När vi barn var sjuka tröstade min mor oss alltid med mat. Det var hennes sätt att visa kärlek. Jag pussar och kramar Luca hela tiden men min mamma var inte särskilt fysisk. Istället var hon väldigt duktig på att laga pocherade ägg på rostat bröd, söt mannagrynsgröt och fattiga riddare när vi var hemma från skolan. Det gjorde att jag älskade att vara sjuk, och kanske var det av psykosomatiska skäl som jag ofta fick förkylningar, influensor och luftrörskatarr. Jag var smal, svag och blek. För mig var det en riktig höjdpunkt när min mor la en termometer under min tunga på morgonen och konstaterade att jag hade feber. »Okej«, brukade hon säga kort och bestämt, »ingen skola, bums i säng med dig.«
Sedan ställde hon in alla sina planer för dagen och avbokade shoppingturer, luncher och träffar med väninnorna. Hon bytte lakan i min säng, puffade upp kuddarna, sa åt mig att tvätta ansiktet och borsta tänderna och så bäddade hon ner mig. Sedan kom hon med citron- och honungste, apelsinjuice och medicin i en sked på en liten tallrik. De enda gångerna jag minns att jag hade min mors fullständiga uppmärksamhet, förutom i kyrkan, var när jag var sjuk.
Även efter det att vi blivit vuxna gav hon oss mer uppmärksamhet om vi var sjuka. När min bror Richard låg döende i hennes säng frös han konstant och hon stoppade om honom med fleecetröjor från Patagonien, raggsockor och flera lager täcken. Till slut kunde han inte äta alls och vägde knappt fyrtio kilo men hon försökte ändå mata honom. Hon gjorde milkshakes och blandade i ett extra ägg. Hon kokade pastina som man brukar ge till barn i Italien eftersom det är den enklaste pastan att svälja utan tuggmotstånd. Jag såg att hon hällde ner flera skedar socker i vattnet för att Richard skulle få lite energi. Hon lagade kyckling- och nudelsoppa och grillade ostsmörgåsar trots att han inte äta kunde någonting.
Hon kunde inte bota det som långsamt dödade Richard, och hon hade heller inga lösningar på vad vi skulle kunna göra. Hon visste att hon inte kunde rädda honom, men hon kunde i alla fall försöka mata honom. En dag kom hon ut ur hans rum med en orörd chokladmilkshake, som fortfarande var frostig i det stora glaset, och brast i gråt. »Han tynar bort framför ögonen på mig«, sa hon, och jag tänkte att hon använt precis samma ord när min far låg döende i samma säng tio år tidigare.
Och kanske var det därför som jag tog med mig mat till Bruno på sjukhuset. Jag stannade till vid utomhusmarknaden nära Rue Saint-Jacques och köpte en halv grillad kyckling, lite yoghurt från en grekisk deli, några frukter och minicitronpajer. Jag köpte också en flaska Perrier, hans favoritchoklad, blommor, dagstidningar och några månadstidningar och bar med mig alltihopa i plastpåsar på bussen. Den korsade floden, åkte förbi Luxemburgträdgården och vidare ner runt den österrikiska kyrkan Val-de-Grâce. Kyrkan byggdes av drottning Anna av Österrike 1667, som ett tack till den heliga Maria för att hon gett henne en son, Ludvig XIV, efter tjugotre års äktenskap.
Sjukhuset, som låg i närheten, bar samma namn men var inte lika fint. Inredningen var steril och det luktade blod och desinfektionsmedel precis som det gör på alla sjukhus världen över. En sjuksköterska visade mig vägen till den psykiatriska avdelningen där en annan sjuksköterska följde mig fram till Brunos rum.
Och där fick jag syn på min man i sängen. När hade han blivit så smal? Han såg mig, men det var som om han inte riktigt förstod att jag var hans fru. Jag ställde ner maten på bordet bredvid honom men han märkte den knappt. Han gick på Thorazine och andra mediciner som var så starka att jag inte kände igen hans ögon, mun eller händer. Han var en annan människa.
Bruno reste sig och hans rumskamrat kom in i salen. Mannen hälsade och kröp sedan ner i sin säng och drog täcket över sig. Han var en före detta soldat och jag antog att han också led av trauman. Han såg instabil ut. »Prata inte med honom«, sa Bruno. »Han är konstig.«
Vi tog några försiktiga steg ut i korridoren och stötte på hans psykiatriker. Hon var avståndstagande, effektiv och söt på ett alldagligt sätt. Hennes ansikte uttryckte inga känslor och jag tyckte att hon såg på mig och min man som om vi vore av en annan art. Jag stannade en timme tills Bruno somnade.
Efter några veckor kom han hem igen men han var aldrig mer densamme. Våra familjeförhållanden förändrades. Det var inte direkt någonting som hade gått sönder men lyckobubblan som vår lilla familj hade levt i var nu tudelad. Spöken från det förflutna flåsade oss i nacken och de hade lyckats komma ifatt Bruno.
***
På allhelgonadagen, den första november, hade vi picknick i skogen utanför Paris. Luca hade på sig en randig polotröja som jag hade köpt en iskall dag i New York medan hans gudmor Connie, som jag känt sedan jag var fyra, vaktade honom i vagnen. Bruno hade bra och dåliga dagar och det här var en bra dag.
Han hyrde en bil och körde oss till ett hemtrevligt värdshus där vi åt grillad kyckling och pommes frites till lunch och Luca fick smaka. Sedan promenerade vi in i skogen en bit och Bruno bar Luca på ryggen. Vi fyllde hela hyrbilen med ved och så fort vi kom hem till Rue du 29 Juillet gjorde vi upp eld i öppna spisen. Bruno la sig framför brasan och stirrade in i lågorna, och jag tyckte att han liknade ett vilt och ståtligt kattdjur. Men när middagen var färdig ville han inte äta.
Om du hade stått på vår balkong och tryckt näsan mot glasdörrarna och kikat in i vårt vardagsrum, skulle du ha mötts av en perfekt bild: en mor stod och höll om en bebis som såg ut som en ängel med blonda lockar och stora, runda kinder, och i värmen som spred sig från elden låg den stilige fadern.
Men ingenting är vad det ser ut att vara. Vid brasan den kvällen kände jag på mig att någonting skulle hända. Ett väsen som var mäktigare än vi kom springande mot oss lika snabbt som den annalkande vintern. Det var ett läskigt och oönskat monster, en best som kom närmare och närmare, i allt snabbare takt och jag kunde inte göra någonting för att stoppa det. Katastrofen jag länge hade anat var nu nära.
Den kvällen lyssnade jag på en låt skriven av ett kanadensiskt band som heter Stars. »When there is nothing left to burn, set yourself on fire.«
Det blev vinter och vi köpte en julgran på Place de la Madeleine. Vi valde ut den tillsammans och Bruno drog in den i en taxi och upp till vår lägenhet. Jag letade fram vårt tyska julpynt, små kristallhjärtan och röda glaskulor som jag hittat i en butik på Rue de Richelieu och Bruno sprayade pudersnö på grenarna. Det blev en ståtlig julgran. En vän som kom på besök tog en vacker svartvit bild på Bruno, Luca och mig framför granen. Vi tittar upp på en ängel bland grenarna och vår vän var nöjd med bilden. »Vad bra ni blir på bild!« utbrast hon.
»På insidan känner jag mig som aska«, sa min man. På nätterna kunde han inte sova. Antingen satt han uppe och spelade »Age of Empires« på datorn eller så satt han och rökte framför tv:n. »Varför tycker jag bara om att se våldsamma filmer eller barnfilmer?« frågade han mig en kväll.
Vad gjorde Bruno under de där timmarna mellan skymning och gryning? Jag skäms över att jag inte vet det, eller kanske är sanningen den att jag inte ville veta, för på morgnarna brukade jag hitta tomflaskor bredvid soptunnan i metall. »Drack vi två flaskor vin igår kväll?«
»Jag tog ett par glas.«
Han var aldrig bakfull men när jag gick upp tidigt för att ta hand om bebisen eller för att arbeta låg han kvar i sängen. Ibland sov han fram till tolv. Ibland somnade han på soffan vid middagstid och vaknade när jag gick och la mig. Han verkade aldrig äta. Om jag lagade något till honom så stirrade han bara länge på maten och tvingade i sig några tuggor. Han ville aldrig gå ut och vägrade att träffa andra människor.
Men hur dåligt Bruno än mådde och hur svag han än var så ville han att Luca och jag skulle ha det så bra som möjligt. När vi hade bott tre år i Paris byggde han ett hem åt oss på andra sidan floden. Det var en tjusig gammal lägenhet nära Luxemburgträdgården. En äldre dam hade gått bort och skrivit över lägenheten på sina barn som sålde den till oss. »Hemingway bodde på den här gatan«, sa Bruno till mig. »Det är meningen att du ska vara här.«
Men det var en gammalmodig lägenhet som saknade centralvärme och modern eltillförsel och som krävde ständiga reparationer, eller travaux, som fransmännen säger. De använder samma ord för att beskriva krystandet vid en förlossning. Bruno anställde några polska byggarbetare som kom och slog ut väggarna. Ljuset strömmade in och dammpartiklarna virvlade i luften. Bruno tog själv fram parkettgolvet och stod sedan över byggarbetaren Bogdan när han sandade det. Bruno valde färger som skulle framhäva ljuset som sken in från söder. Det blev mycket kakel från Mexiko och Italien. Han körde runt med mig på motorcykeln till olika järnhandlare utanför Paris för att leta efter det perfekta badkaret med perfekta fötter till.
Jag var inte särskilt engagerad i renoveringsprojektet men Bruno var besatt av att skapa ett säkert hem till sin familj. Varje tegelsten var viktig för honom.
»Jag bryr mig inte! De ser precis likadana ut!« utbrast jag när han ville att jag skulle välja mellan tre olika badkarsfötter.
»Det kommer du visst att göra, tro mig. Det är vårt hem vi pratar om!«
Han kallade sig själv »pappa fågel«, därför att han kände sig som en fågel som byggde bo åt sin familj. Han installerade trådlöst internet i lägenheten och kallade nätverket PAPPAFÅGEL. Han knappade in sitt mobilnummer på snabbuppringning på hemtelefonen och sparade det under PAPPA.
Han handlade tvångsmässigt och drev sig själv till utmattning. Jag kunde inte förstå att han inte bara slutade. Ju mer han fixade med renoveringen, desto svagare kände jag mig. Det var som om min självständighet rann bort i takt med att lägenheten blev ljusare och mer bekväm. När Bruno var färdig med projektet var skåpen helt nya, golven blänkte, väggarna stod stadiga och målarfärgen skimrade i magnifika toner. Vi möblerade tillsammans och köpte en specialkonstruerad säng för hans dåliga rygg.
Vi provlåg den på det parisiska varuhuset BHV som är känt för att ha varje glödlampa och skruv man kan tänka sig.
»Livet kommer att bli underbart i vårt nya hem«, sa Bruno och för ett ögonblick kände jag mig hoppfull. »Tycker du om huset jag byggt till dig?«
När vi var hemma eldade Bruno i öppna spisen. Han beställde ved och bar själv upp vedträna från vår cave, vinkällare. Jag bad honom skona ryggen och försökte att inte bli hysteriskt orolig men han lyssnade inte på mig. Det verkade nästan som om han ville bryta den igen.
Jag kallade honom för »Den envise mannen från Alperna« eftersom han hade vuxit upp där. En gång när jag var liten drömde jag att jag skulle gifta mig med en man från bergen, vilket inte betydde någonting för mig då, men när jag träffade Bruno och vi besökte hans familjegård i bergskedjan Vercors nära Grenoble, klarnade drömmen. Hans familj hade ägt huset sedan sextonhundratalet och det var där vi gifte oss. Området var kuperat och fullt av hundraåriga träd. Rummen var enorma och kalla och värmdes upp av massiva eldstäder som hans förfäder en gång i tiden hade lagat mat över.
Framför huset stod en stenfontän med porlande bergsvatten. När vi besökte hans föräldrar på somrarna brukade jag vakna av det mjuka ljudet av rinnande vatten. På väggen i vardagsrummet hängde en tabell där man kunde se hur långa var och en av hans förfäder hade varit i olika åldrar. Första gången jag besökte huset i Grisail, som byn hette, letade Brunos far Philippe fram en penna och mätte mig också.
»Nu är du en del av vår familj«, sa han. Nu fanns också Luca med på listan bredvid sin far och sina två farbröder. Det kändes tryggt att veta eftersom mina egna släktingar var svårare att spåra. Min identitet och nationalitet hade oskarpa konturer och därför älskade jag det faktum att Bruno hade så djupt växande rötter.
Vår nya lägenhet låg på Rue Nôtre Dame des Champs, vår jungfrus gata, och efter renoveringen hade det blivit en magnifik våning. Bebisen blev större och större och vi köpte en ny träsäng med hjärtan utskurna på sidorna i en liten affär i Maraiskvarteren. Det var med tårar i ögonen som jag packade ihop hans lilla spjälsäng och bar ner den i källaren.
Först verkade det som om allting faktiskt skulle bli bra där på vänstra stranden. Jag lagade mat, diskade och slappnade av. Bruno satt i timmar framför elden. Han petade i den och la på mer och mer ved så att den växte i styrka och intensitet.
»Mår du bra?« frågade jag.
»Gå och lägg dig, älskling. Allt är bra.«
Jag kröp ner i sängen och drog vårt mjuka, vita duntäcke över nästippen. När jag var liten brukade jag göra så därför att jag var rädd för att helgonen, särskilt jungfru Maria, skulle uppenbara sig för mig. Jag hade läst för många berättelser om den heliga Bernadette i Lourdes.
Både månadstidningar och dagstidningar kom och fotograferade vår lägenhet. Folk var nyfikna på de två krigskorrespondenterna som lyckats omvandla sina liv och bygga bo tillsammans. »Varför valde ni Paris?« frågade de.
»Vi ville känna oss trygga.«
Men hur kom det sig då att jag fortfarande inte kände mig trygg?
»Tror du«, frågade jag Bruno en kväll, »att vi har blivit helt förstörda av alltihopa?«
»Av vadå?«
»Ja, av allting. Gravarna, bränderna, bomberna. Alltihopa.«
Han var tyst ett tag. Sedan lyfte han upp ett stort vedträ och la det på elden.
»Jag är bäst i världen på att tända en brasa«, sa han, »och du är bäst i världen på att byta blöjor.« Han hällde upp mer vin.
»Har det skadat oss?«
Efter ett tag svarade han mig äntligen: »Hur skulle det inte ha kunnat skada oss?«
Han fick aldrig riktigt njuta av det magnifika hem han byggt åt oss. Strax efter att vi flyttat in gick han – och hans rygg – sönder igen.