Il faut en profiter. Njut av det. Ta vara på tiden med din son. Jag minns att alla talade om hur snabbt tiden skulle gå när Luca var nyfödd och jag höll honom hårt mot bröstet i den mjuka sparkdräkten med kaniner på. Alla påpekade att bebistiden var kort och att barndomen snart skulle ta slut. Njut av det, titta på Luca ordentligt och ta inre bilder som du kan frysa i minnet. Han var sage comme une image. En bebis som var guld värd.
Folk varnade mig för att barn växer upp snabbt och snart inte behöver sina föräldrar längre. Jag trodde inte på dem. Jag såg bara min för tidigt födde son som jag klädde och matade. Jag tvättade hans navel och det var helt omöjligt för mig att tänka att denna lilla bebis en dag skulle leka med lego på golvet utan mig eller att han till och med skulle stänga dörren om sig och säga att han ville bli lämnad ifred.
Det var som om jag ville göra uppror mot mitt tidigare liv och vara maka och mor på ett femtiotalssätt och baka kakor och bära utsvängda kjolar. Jag ville vara en god hustru och försökte ta hand om min sjuke och sårade man. Jag ansträngde mig verkligen, men i slutändan förändras aldrig en leopards fläckar, som Martha Gellhorn en gång sa till mig när hon talade om någon diktator. Och när Luca var knappt sex år gammal for jag till Afghanistan.
Det var ingen lång resa, i alla fall inte jämfört med tidigare uppdrag, då jag kunde vara borta flera månader i sträck. Det var heller inte en resa som inbegrep mängder av alkohol, vilda romanser och passionerade nätter i säng med någon som talade samma förvirrade krigsspråk som jag. Däremot var det var helt klart en resa som förändrade mig. Jag hade svurit, till och med officiellt skrivit att jag aldrig skulle utsätta mig för fara igen. Visserligen var inte Kabul lika farligt som Tjetjenien eller Liberia i mina ögon, men det fanns risk för kidnappning. Säkerhetsvakten som kom och hämtade mig på flygplatsen såg helt ställd ut vid åsynen av mitt enkla hotell. »Känner du dig i trygg här?« frågade han och kollade taket. »Vem som helst kan ta sig in.« Han sa att vakten vid grinden var hög och oduglig och att jag var ett lätt offer för kidnappning och attacker.
»Det blir bra«, sa jag. Rädslan, som brukat gripa tag i mig när Luca var liten, var som bortblåst. Jag kände mig inte lika avtrubbad som jag hade gjort under min mest dumdristiga period, men något av mitt gamla jag hade ändå återvänt. Efter resan till Afghanistan åkte jag till Kairo. På flyget tillbaka satt vi fast på landningsbanan i en timme. Jag satte på mig mina mörka solglasögon och lät tårarna rinna medan Bruno skickade sms om Luca och om kärlek och frälsning.
Bruno åkte till Pakistan. Då hade han inte druckit på två år. Han gick på sina möten. Han rakade huvudet, vilket han gjort en gång tidigare när han befunnit sig i en mörk period. Han träffade inte många utöver mig och Luca men han var alltid en kärleksfull och lekfull far. Fast när han talade med mig var det på AA:s språk. Hela hans liv kretsade kring det arbete han utförde inom kyrkväggarna på Quai d’Orsay.
Det fanns ögonblick då jag ville att det band som knutit oss samman skulle upplösas och att det löfte som han avlagt den där natten i Sarajevo många år tidigare, skulle upphöra att gälla. »Jag kommer aldrig att släppa dig.« Det hände att jag i frustration och bitterhet tänkte riktigt mörka tankar, och undrade om det inte skulle vara bättre om hans flyg störtade ner i Indiska oceanen eller om talibanerna i Waziristan kidnappade honom, så att vår kärlek för evigt skulle frysas och inte behöva förändras.
Jag visste att vi aldrig skulle bli fria från varandra. Även om jag valde ett annat och mer hälsosamt liv, ett liv som inte kantades av krig, sjukdom och sammanbrott, eller ens levdes i Paris, så skulle han alltid vara en del av mig. Han hade en gång lovat att han aldrig skulle förlora mig och nu hade vi en son tillsammans.
Bruno har alltid kunnat läsa mina tankar. Ibland känns det som om han känner mig bättre än jag känner mig själv. Jag minns alldeles särskilt orden i ett sms som han skickade till mig en kväll: »Löftet jag gav dig i Sarajevo kommer alltid att hålla. Jag kommer aldrig att släppa dig.«
Ändå gick vi skilda vägar. Vi kunde inte leva tillsammans. Vi var inte längre de två människor som hade åkt hem med bebisen från sjukhuset, som tänt brasor i öppna spisen på Rue du 29 Juillet, som åkt i pariserhjulet i Tuilerierna och som kört iväg på motorcykeln för att bli borta i flera veckor. Bruno hade förändrats och det hade jag också.
En sen kväll fick jag ett sms från Karen, en vacker reporter som jag hade träffat i Sarajevo. Hon och jag hade många gemensamma minnen och en gemensam vän, ett riktigt original. Det var en journalist som försvunnit från rampljuset efter kriget i Bosnien. Paul Marchand hette han och var en säregen och ångestfylld man.
Karens meddelande var kort: Marchand tog slutligen livet av sig.
Det var nästan midnatt när jag fick det och jag gick genast upp ur sängen. Jag ville ha en drink men det fanns ingen sprit hemma, så jag letade igenom mina skrivbordslådor för att se om det inte låg något gammalt cigarettpaket någonstans. Jag såg Paul Marchands ansikte framför mig: hans sneda leende och hans underliga grymhet, men också hans sinne för humor. Jag ringde upp Bruno som befann sig i en trång liten lägenhet, dit han brukade åka för att återhämta sig. Han kallade det för sin »rehabilitering«.
»Paul Marchand har hängt sig«, sa jag.
»Herredjävlar.«
»Det kunde ha varit du. Det kunde ha varit jag.«
»Det var inte vi. Gå och lägg dig, älskling. Du lever.«
Men jag kunde inte somna om. Jag la mig ner på kudden med tårarna rinnande nedför mina kinder. Jag försökte ringa min vän Ariane som precis hade återvänt efter fem år i Afghanistan. Hon hade också skadats av all den tid hon tillbringat i våldsamma situationer och bodde nu runt hörnet. »Jag orkar inte längre leva bland vapen.« Vi hade delat kontorsutrymme i Sarajevo och jag lärde känna Paul genom henne. »Jag vet«, sa hon sorgset när jag berättade om självmordet. »Det känns som om döden förföljer mig.«
Jag fick tillbaka minnen av sådant jag för länge sedan glömt: hur jag flydde från den belägrade staden för att träffa Bruno i Tyskland under fyrtioåtta timmar utan att berätta det för tidningen, och hur jag sedan återvände till Sarajevo igen och stötte på Marchand. Han skämtade och retades. »Hördu Janine, din chef ringde och jag berättade för honom att du lämnat din post för att träffa pojkvännen.« Jag mindes också hur Marchand generöst delade med sig av sin mat och sina burkar Gini-apelsinläsk som han forslat in i staden kartongvis.
Efter hans död fick vi reda på att han tydligen hade blivit misshandlad som barn. Hans föräldrar hade varit alkoholiserade och behandlat honom illa. Ingen av oss visste om det. När han var liten stammade han och blev mobbad i skolan. Den Paul Marchand vi lärde känna i Sarajevo var en lång, rätt så stilig man med trenchcoat och blänkande skor. Han var vild och gränslös och beroende av krig. Idiotiskt nog körde han runt i staden, som var full av krypskyttar, med orden Slösa inte era kulor, jag är odödlig målade på sidan av bilen. En dag blev han träffad och förlorade en del av sin arm.
Men han hade också en mjuk sida. En gång, strax efter att jag hade anlänt till Sarajevo, tog vattnet slut och jag kunde inte tvätta mig. Jag minns att vi satt i hans rum och att han tålmodigt värmde en burk vatten och hjälpte mig att tvätta håret för att sedan torka det för hand. »Nu ser du bra ut igen!« sa han.
En annan gång ringde han till mitt rum klockan två på morgonen. »Det kommer varmt vatten ur kranen!« Det var i december 1992 och under en sällsynt timma fungerade elektriciteten på Holiday Inn i Sarajevo. Vatten rann ur de gnisslande rören, det gick att spola på toaletterna och telefonerna ringde.
Jag minns också den gången vi fann gamla människor som frusit till döds i sina hem vid fronten, och hur förbannad och indignerad Paul Marchand blev. »Vi måste säga till FN att föra bort kropparna! Eller så bär vi in dem i min bil och tar hand om det själva.«
Kurt Schorck var med den gången. Nu var både han och Marchand döda. Precis som Juan Carlos, en boliviansk journalist som alltid fick mig att skratta. Han sköt sig efter att ha sagt att han sett för mycket. Sista gången jag såg honom var klockan fem på morgonen i min lägenhet i London. Vi hade suttit uppe och druckit hela natten.
»Vi kommer inte att ses på väldigt länge«, sa han och började gå nedför trapporna.
»Vad menar du? Vi ses snart igen!«
»Nej, det är dags nu«, svarade han och jag förstod vad han menade. »Jag har levt tillräckligt länge, sett tillräckligt mycket och druckit tillräckligt mycket. Tiden är inne.« Sedan dog han också.
Åren gick och jag gifte mig med mannen som var så speciell och som fallit på knä framför mig i Sarajevo. Min far gick bort. Min bror gick bort. Jag blev hustru och mor. »Du lever och det gör inte de«, sa Bruno till mig.
När man är gravid är det ingen som talar om den stora sorg som det också innebär att bli förälder: Barn växer upp. Bebisen som nyss lett mot en med ögon fyllda av villkorslös kärlek säger plötsligt: »Mamma, tyst, jag tänker.«
Mannen man gifter sig med, han som stod bredvid en i kyrkan eller hos borgmästaren, han som höll ens hand när man födde barn och som brukade kyssa en med otyglad ömhet, förändras också. Även människor som älskar varandra djupt kan inte alltid leva tillsammans. Det är livets verkliga sorg.
Jag lyckades somna till slut den natten men de gamla mardrömmarna kom tillbaka och på morgonen undrade jag om de någonsin skulle försvinna.
»Ditt franska pass är klart«, sa Bruno i telefonen. Jag befann mig på en souk i Kairo och i bakgrunden hördes muezzins rop. Det är ett dystert och melankoliskt läte som för alltid kommer att påminna mig om när jag var i Jerusalem som tjugoåring, innan jag blev mor, innan jag blev Brunos hustru.
»Nu är du officiellt fransyska. Grattis, älskling. Jag är så stolt över dig«, sa han och fick en mjukare ton: »Men jag har alltid varit stolt över dig. Vad du än gör, så är jag alltid stolt över den du är och över vad du gör.« Hans röst var sorgsen.
Jag tänkte på allt vi hade gjort och gått igenom tillsammans – kriget, Afrika, kuppen, glasen, cigaretterna och det faxade kärleksbrevet från Kurdistan. Alla andra kärleksbrev och det allra första meddelandet som han lämnade vid mitt fönster i Sarajevo: Jag kommer aldrig att släppa dig.
Sedan mindes jag min längtan efter Luca, missfallen, tomhetskänslan, tårarna, sorgen, bitterheten och slutligen triumfen när han föddes och Bruno skrek rakt ut: »Han har dina händer!« De handstickade tröjorna, de veckade vita Pierrot-blusarna, resorna med Air France med Luca i en specialanpassad barnstol, hans första skoldag och det fortsatta äventyret. Vårt liv i Paris.
Och den här sommaren hade vår son lärt sig simma. På Kristi himmelsfärdsdag hade vi åkt till Saint Barts, till det ställe där vi varit när han var tre månader gammal och kunde ligga och sova på två hopfösta stolar. Men nu vadade han ut i poolen utan de upplåsbara kuddarna och tog sina allra första riktiga simtag. »Mamma! Titta, titta!«
När jag kom hem från Kairo åkte jag ensam och hämtade mitt franska pass på polisstationen vid Saint Sulpice. Jag ville försäkra mig om att jag skulle hinna dit innan luckan stängdes och alla gick på lunch. Bruno hade velat följa med mig och filma det hela men han befann sig i Pakistan just då och det kändes viktigt för mig att gå dit ensam. Det var ett slags moralisk seger.
Jag valde kläder med stor omsorg för att se respektabel ut och promenerade sedan upp till Saint Sulpice den långa vägen via Rue d’Assas. Jag kände mig ren som en brud, på väg någonstans för första gången. Jag steg in på polisstationen och talade på min försiktiga franska med personen som satt bakom informationsdisken. Hon förklarade hur jag skulle hitta rätt i labyrinten av fransk byråkrati men den här gången kände jag ingen knut i magen. De franska orden flödade lätt. Väl framme, tog mannen bakom skrivbordet emot mitt kvitto på ett otrevligt och oartigt sätt men precis som miljoner andra parisare reagerade jag inte ens på att han betedde sig som en typisk fransk tjänsteman. Jag brydde mig inte om vad han tänkte och stördes inte av att han buttert rynkade pannan när han letade igenom högen av röda pass tills han hittade mitt komplicerade namn. Det besvärade mig inte att han röt åt mig att sätta min högra hand på den biometriska mätaren. Jag hade fått mitt pass. Jag var fransyska. Han gratulerade mig inte och jag sjöng inte marseljäsen som jag hade föreställt mig. Jag la bara ner passet i väskan och höll upp dörren för en afrikansk kvinna som kom in efter mig med en barnvagn. Jag hoppades att hon också kom för att hämta ut sitt franska pass.
Sedan gick jag ut i det starka morgonljuset och promenerade runt Brunos favoritpark, den lilla triangeln mitt emot det ungerska kulturcentret på Rue Bonaparte, och gick hem genom Luxemburgträdgården. Det var den tiden på året när sommaren övergår i höst, när träden fortfarande är fulla av gröna löv men de första kastanjerna har börjat falla ner på gångstigarna. Några barn lekte i sandlådan som min son hade älskat när han var liten, men som han nu redan växt ifrån. Han sa att den var för bebisar.
Just då önskade jag att Bruno hade varit där så att vi hade kunnat fira mitt pass med ett glas champagne på Café Vavin där vi skålat för min födelsedag med flera flaskor en gång. Det var också där som han många år tidigare beställt en varm whisky åt mig när jag hade ont i halsen och det var på det stället vi gjort slut en vinterdag för länge sedan efter kriget i Tjetjenien. Nu visste jag att han aldrig mer skulle kunna dricka champagne eller whisky med mig. Den unga, bubblande, hysteriska och vilda tiden var över.
Men det var okej. Jag satte mig ner på en bänk och tittade på mitt nya pass och lyckönskade mig själv. Jag hade klarat av det. Jag hade tagit mig igenom tårar och trauman och jag hade genomlevt ett dussin krig. En del av mina vänner hade inte klarat sig men Bruno levde fortfarande. Han hade inte kört ihjäl sig på motorcykeln eller supit ihjäl sig eller skjutit sig med sin pistol.
Jag såg Luca i andra änden av parken. Han kom emot mig i ett par röda manchesterbyxor och en beige tröja och skuttade glatt fram, hand i hand med Anna, och log som en pumpa. »MAMMA!« skrek han och släppte Annas hand och rusade fram till mig. Jag lyfte upp honom och kramade om honom så hårt jag vågade. Han skulle alltid vara min, även när han blev stor och inte längre behövde mig. »Titta, vad du har skapat!« sa min vän Roy, som också var död nu, då han såg Luca första gången, när jag öppnade dörren för honom med bebisen i mina armar. Titta, vad du har skapat!
Jag höll Luca tätt intill mig och undrade vad som skulle hända härnäst.