Jag träffade mitt livs stora kärlek i en hotellobby i Sarajevo i vad som idag känns som ett annat liv. Nu är det femton år sedan kriget slutade, femton år sedan massakern i Srebrenica, då åtta tusen män och pojkar fördes till döden, och femton år sedan den där höstdagen då min far gick bort.
Alla har glömt vad som hände i Sarajevo men jag varken vill eller kan glömma, på samma sätt som jag inte kan låta minnena av det som funnits mellan Bruno och mig blekna bort. Därför bestämmer jag mig för att återvända.
När planet flyger genom de tjocka, grå molnen som ligger över Balkan denna vinterdag, hör jag en underlig sagoröst eka inne i mig, och händelser jag för länge sedan glömt bort återfår skarpa konturer. Det finns en berättelse som börjar så här: Det var en gång en stad i Europa i slutet av nittonhundratalet. Den låg inte särskilt långt borta, men där pågick en medeltida belägring under nästan fem år.
Det var en mörk tid för folket, både fysiskt och psykiskt. I den här staden, som var omringad av berg, fanns inget vatten, ingen elektricitet, ingen värme, ingen bensin, ingen mat och inga andra bekvämligheter. Flockar av hungriga hundar strök omkring på gatorna och åt upp människorester. Hundratals, ibland tusentals, granater föll över staden och floden och kajerna bombades till ruiner. Hjärtlösa krypskyttar gömde sig i bergen och sköt mot de kvinnor och barn som försökte springa över gatan. De riktade sina vapen mot knän och lår därför att de var enkla mål att träffa.
Kirurger opererade skadade människor i skenet av stearinljus eller med gruvarbetares pannlampor runt hjässan. De försökte hålla händerna stilla medan granatattackerna fick hela byggnaden att skaka. Folk brände upp sina böcker för att hålla värmen i husen och gick och plockade kvistar i parkerna. De gamla frös ihjäl och dog ensamma i sina sängar. En äldre man blev skjuten mitt i pannan av en otäckt skicklig krypskytt. Mannen hade stått och huggit ved utanför ett ålderdomshem som låg vid en front som alla glömt bort, inklusive Förenta Nationerna.
Barnen vande sig vid att leva i skräck under belägringen. De lärde sig att trösta sina föräldrar under artilleriattackerna och att förstå galenskap. Skolorna stängdes och tiden frös. Ingen firade sin födelsedag, eller bakade kakor med färska ägg, och det fanns ingen choklad. Det fanns inga julgranar för de kristna att köpa på julafton och inga muslimer kunde handla några leksaker till bajram. Det fanns inga barnaktiviteter eller körsång.
Och det tog lång, lång tid innan någon kom och räddade de här människorna.
De bittra månaderna gick och livet fortsatte. Folk älskade och barn föddes. Jag höll min nyfödde gudson i armarna i den katolska katedralen en morgon när han döptes mitt under kriget. Han skrek och skrek medan prästen hällde vatten över hans huvud. Sedan firade vi med ris, bröd, tårta och choklad som vi köpt på den svarta marknaden. Vi som överlevde den här blodiga tiden är för alltid länkade till varandra.
När jag nu, femton år senare, ser Sarajevo igen är det som genom ett svartvitt filter. Vart jag än går känns det som om en film, som legat vilande inom mig, åter börjar rulla. Jag ser inte den moderna shoppinggallerian, pizzeriorna och internetcaféerna. Jag ser de dödas spöken. De svävar över mig precis som de låga molnen som alltid hänger över Balkans städer.
Med försiktiga steg återvänder jag till Holiday Inn. Jag känner igen lobbyn och hissen som nu fungerar, men jag tar trapporna istället, som jag alltid gjorde under kriget. Utanför mitt gamla rum ser jag allt det som dött inom mig, alla mina minnen och mitt förhållande med Bruno som började där inne bakom den blekta dörren. Det var för länge, länge sedan på en plats långt, långt borta.
Den kollektiva smärtan, det gemensamma minnet, lever vidare. Kosevo Hospital höll djärvt öppet under belägringen trots att det inte fanns någon eltillförsel och även när generatorerna slutade fungera. Där träffade jag en gång en psykiatriker som sa att hela staden var ett vandrande sinnessjukhus under krigets kulmen.
En annan psykiatriker berättade att de bästa människorna antingen hade lämnat staden eller blivit dödade.
En tredje läkare tyckte att jag, för min egen skull, borde gå vidare i livet och bad mig glömma det förflutna. Han ville att jag skulle säga Dobje jenje Bosna. Farväl Bosnien.
Men jag kan inte sluta minnas. Jag vill komma ihåg. Det känns livsviktigt att minnas allt det som hände.
Genom fönstret i det eleganta slovenska jetplanet från Ljubljana över Mount Igman försöker jag därför lokalisera den tunnel som var den enda vägen ut ur den belägrade staden under kriget. Jag sveper med blicken över marken runt Butmirs flygplats, men jag kan inte upptäcka några spår av den.
Jag börjar tänka på allt det som jag förlorat och allt det som jag lämnat bakom mig och bestämmer mig för att söka upp Nusrat. Jag hoppas att han vill bli hittad.
Jag träffade honom långt innan Luca föddes, långt innan jag ens kunde tänka mig att jag skulle komma att hålla en bebis i mina armar och bli mamma. Det var under ett särskilt vansinnigt skede av mitt liv.
Under vintern 1993 höll jag och Sarajevos trehundratusen invånare på att bli tokiga. Kriget som alla hade trott skulle vara över inom några veckor fortsatte genom hela den råkalla Balkanvintern. De amerikanska flaggor som en del familjer hade hängt ut från sina frusna fönster när det gick ett rykte om att amerikanarna skulle komma och rädda dem började se lite urblekta och ledsna ut.
En dag hittade min vän Mario, som var poet och som hade överlevt flera artilleriattacker, en kvinnosko full av blod i snön. Han talade sällan, men den dagen gjorde han det: »Man kan släcka ett liv utan att döda en människa … Ta staden men skjut inte folk, slakta inte de levande och bränn inte upp byar.«
En annan vän, Gordana, såg en hund springa med en människohand i munnen. Min vän Aida sa: »Vi har ramlat ner i Alice i Underlandets värld.« Hon minns den första krigsdagen i maj 1992. Hon var på väg till arbetet i sina höga klackar med håret i en hästsvans när en pansarbil plötsligt kom körande bakom henne. Hon tog skydd bakom en soptunna och insåg hon att hon nu var på väg till en plats som hon aldrig skulle återvända från.
Jag föll också ner i Underlandet, rakt ner i hålet, och kom aldrig upp igen.
Under kriget bodde jag i ett fult rum på fjärde våningen på Holiday Inn på krypskyttarnas gränd. Fönstren var täckta av plast som jag fått av UNHCR, Förenta Nationernas flyktingorgan. I ena hörnet av rummet, som inretts under kommunisttiden, låg min skottsäkra väst och min hjälm. På skrivbordet, som fått tydliga märken efter granatsplitter, låg en batteridriven Tandy. Det var den bärbara datorns förfader.
Rent fysiskt förföll jag sakta men säkert. Jag hade vant mig vid att inte kunna tvätta mig och jag bar samma kläder flera dagar i rad. Jag slutade bry mig. Det märkliga var att ingen luktade illa, trots att ingen kunde tvätta sig under den här tiden. En gång i veckan mutade jag männen som vaktade hotellets kök med några paket Marlboro Lights för att få en kanna varmt vatten. I en timme tvättade jag sedan noggrant och sparsamt kroppen och håret. I ren desperation lånade jag en natt en nagelsax och klippte av mitt långa, tjocka hår. Jag ville inte vara vacker.
Genom plastfönstret såg jag ut över en fördärvad, genomrutten stad med nedbrända byggnader och metalltunnor som användes för att lura krypskyttarna. Det var så kallt att min hud drogs av i torra flagor när jag klädde av mig. Jag levde på choklad, whisky och cigaretter som jag köpte i gränsstaden Kiseljak, ett ingenmansland, ett Las Vegas där vi stannade till innan vi kom in i det belägrade Sarajevo.
Jag kan fortfarande känna kylan: de stora, grottliknande Sovjetinspirerade rum utan värme där vi intervjuade läkare och politiker, och de kalla hus där familjer satt skrämda och frusna runt små oljepannor. När jag tänker på kölden ser jag också den fula inredningen på Holiday Inn framför mig och jag minns hotellobbyn där jag en eftermiddag såg journalister häva sig ner med rep från översta våningen.
Jag skakade när jag vaknade i min sovsäck och hasade mig upp för att dra på mig samma kläder som jag haft dagen innan och bara lämnat i en hög på golvet, och jag skakade när jag kröp ner på kvällen igen för att läsa i stearinljusets sken. Det märkliga var att det fortfarande fanns städerskor som kom och bäddade varje dag. Det vill säga, de slog några gånger på sovsäckarna och sopade runt dammet litegrann på golvet. De kunde inte göra mycket mer utan vatten. Det gick inte att spola på toaletterna och ingenting kom ur kranarna.
Mentalt var jag helt slutkörd. Varje dag kom folk till mig med olika förfrågningar. Ta mig härifrån, smuggla ut det här paketet till min syster, för mitt barn till Tyskland och ge mig pengar till ved. Det värsta var att jag visste att jag kunde åka därifrån när jag ville, medan de var fast.
För att inte bli galen på riktigt skapade jag rutiner som jag maniskt, nästan tvångsmässigt, följde. Varje dag besökte jag bårhuset. Helst åkte jag dit tidigt på morgonen när chefen, Aliya Hadzic, en sympatisk muslimsk man i femtioårsåldern, fortfarande var talför. När jag anlände hade han precis räknat liken som kommit in under natten från fronterna och sjukhusen. Han hade slutit deras ögon och försökt räta på deras armar och ben, och om det inte fanns några armar eller ben att räta ut, hade han försökt få ihop de kroppsdelar som fanns kvar efter artilleriattacken eller krypskyttskotten.
»Alla andra var rädda för liken«, säger han till mig arton år senare, »men det var inte jag. De döda kan inte göra någon illa.«
Efter att Aliya gjort iordning liken, plockade han fram en helt vanlig anteckningsbok och skrev ordentligt ner de dödas namn. Han tyckte att det var viktigt. Aliya är en anspråkslös människa, född i östra Bosnien och en bonde från början. Han skötte sitt arbete noggrant och ansåg att de döda var värda respekt, särskilt under kriget. Därför skrev han ner deras namn och varifrån kropparna hade kommit i enkla skrivböcker. När kriget var slut hade han en hög med tjugoåtta anteckningsböcker, en del bruna, en del gröna, en del lagade med gulnande tejp.
Om personerna hade dödats i en attack inne i staden skrev Aliya grad på deras rad. Om de förts till bårhuset från sjukhuset, skrev han ner vilken enhet de kom ifrån. C3 betydde kirurgi. Soldater fick namn efter den front där de hade dödats: Stup, Otes, Zuc. Det var lätt att se var de värsta slagen ägt rum kvällen före genom att räkna de döda på morgonen. Ibland stod det bara N-I, Nema Imena, okänd person.
Aliya var inte rädd för liken när han förberedde dem för begravningen, men hans assistent, Ramzić, var livrädd. Den stackars mannen söp sig full varje dag för att kunna utföra arbetet, men Aliya tyckte inte att det gick bättre för det: »Det var fullständigt meningslöst att ha Ramzić med. Jag kunde lika gärna ha arbetat ensam.« En gång, när elen för ovanlighetens skull fungerade på Kosevo Hospital, skulle de två männen åka upp till översta våningen och hämta några kroppar. Plötsligt slocknade lamporna igen och de satt fast i flera timmar. Ramzić stank alkohol.
»Jag frågade honom ofta varför han söp sig fördärvad«, säger Aliya. »Jag utförde samma arbete som han och jag behövde inte dricka för att kunna göra det.«
Men Ramzić hade bara tittat bedrövat på honom. »Vad kan jag göra?« sa han. »Det är krig.«
Det var ett vanligt uttryck under belägringen av Sarajevo. Alla frågor kunde besvaras med de orden. Alltifrån »Varför älskar du mig inte längre?« till »Varför är du otrogen mot din hustru?« kunde besvaras med: »Vad kan vi göra? Det är krig.« Det var en refräng som upprepades konstant av präster, läkare, soldater, befälhavare, politiker, hjälparbetare, mödrar och lärare – alla sa de samma sak: »Vad kan vi göra? Det är krig.«
Jag minns Ramzić väl. Han hade var ilsken av sig och för var dag tycktes han bli allt galnare. Han var i alla fall alltid full. Ändå överlevde han kriget. Han blev inte träffad av krypskyttarna som låg och siktade på människor som sprang över gatan Marsala Tito Street. Han blev inte dödad av bomberna som släpptes ner över staden.
Istället begick han självmord några år efter kriget. Han hängde sig i ett rep. Aliya är inte säker på varför Ramzić valde att ta sitt liv men han tror att spriten, minnena från bårhuset och troligen också en tragisk kärlekshistoria till slut blev för mycket att hantera.
Vissa morgnar på bårhuset var värre än andra. Under krigets första månader bars femtio eller sextio lik in per dag. Sedan kom blodbadens tid – brödkömassakern, vattenkö-massakern och marknadsmassakrerna – då människor kallblodigt och avsiktligt sköts ner av serberna när de vågade sig ut för att handla och införskaffa förnödenheter.
Andra dagar var det barn, hela grupper av dem, som bars in. Aliya hatade de dagarna. Barnen dödades när de var ute och lekte i snön och inte orkade sitta inne längre. Som en särskild morgon. Man kan se det framför sig: en utmattad och uppskrämd mor och hennes barn som bönar och ber om att få springa ut och andas lite frisk luft, och modern som tänker att ingen, inte ens ett monster, skulle kunna kasta en granat in i en grupp barn som bygger en snögubbe.
Men det kunde de. Aliya var på plats när barnen från Ali Pashe Polje bars in till bårhuset. Det var de barn som miste livet för att de ville leka i snön. Aliya hatade den dagen.
Men det allra värsta var när han fick se sin egen son, sin älskade son, sin äldste son, pojken som kunde göra allt, ligga död på britsen. Ibrahim. Han var tjugotre år gammal och skulle bli far tre månader senare. En militärpolis. Aliya minns att han var försenad den morgonen. Han åt sin frukost, bestående av bröd som smakade sågspån och lite te. Sedan gick han nedför kullen från sitt hus och försökte undvika de öppna områdena som låg i krypskyttarnas skottlinje.
Han fortsatte uppför backen till Kosevo och upptäckte att en stor folkhop samlats utanför bårhuset. Vad är nu detta? tänkte han och blev irriterad. Vad vill de? Han närmade sig gruppen och kände då igen flera ansikten. Det var hans sons vänner. Det är Ibrahim, tänkte han omedelbart och gick in i bårhuset. Och där låg hans son, död. Sedan minns han bara att allting svartnade. »Jag svimmade«, förtydligar han.
Arton år senare har jag lyckats söka upp Aliya och han känner genast igen mig. Han har gått i pension och bor på en kulle med utsikt över Sarajevo i ett hus som han en gång byggde till sin son. Där rår han om sina djur därför att det är lättare att sköta om kor än att ta hand om de döda. Han är sextiofyra år och skulle ha kunnat arbeta några år till men kände att han hade sett tillräckligt.
Vi lämnar korna och fåren och går in i hans hus. Smärtan har etsat sig fast i hans hustrus ansikte. Hon häller upp färsk enbärssaft och sött bosniskt kaffe. Vi sätter oss ner och pratar och Aliya låter minnena flöda. Hans sons död. Den dagen. Den tiden.
Något gott kom ändå ur den perioden: Aliyas svärdotter födde ett barn några månader efter det att Ibrahim begravts. Den lilla pojken är nu sjutton år och ser precis ut som sin far gjorde en gång i tiden. Ibland kisar Aliya lite med ögonen och låtsas att det är hans egen förlorade son men minnet av Ibrahims kropp på britsen i bårhuset försvinner aldrig. Dagen då Aliya såg sin förstfödde död förblir den värsta dagen i hans liv.
Mina rutiner under kriget varierade sällan. Runt lunchtid tog jag mig uppför Bjelave-kullen till barnhemmet Ljubica Ivezić som var en otäck och obehaglig plats.
När kriget började flydde all personal därifrån utom direktören Amir Zelić. Han såg ut som en åsna och jag tyckte inte om honom. Han tyckte inte om mig heller, men av någon anledning släppte han in mig varje dag och lät mig snoka runt. Ibland kastade han ut mig, men oftast verkade han inte bry sig. Han bad om cigaretter och försvann.
Oavsett om Amir var där eller ej, sprang barnen omkring helt okontrollerat. De var inte bara övergivna eller föräldralösa, utan många av dem var också mentalt handikappade. När bomberna föll ylade de som hundar, särskilt på nätterna. Det fanns ingen el och barnen låg oroliga i mörkret och lyssnade på granaterna som visslade förbi i närheten.
Några av de unga tonåringarna var verkligen sinnessjuka och en vinterdag låste de in mig i ett rum och jag tvingades klättra ut genom ett takfönster. Så fort jag närmade mig dem bad de om cigaretter, pengar, droger och mat. »Dra åt helvete, slyna! Välkommen till helvetet! Hora! Stick och brinn!«
Småbarnen försvann i kaoset. De var smutsiga, luktade illa och såg bedrövliga ut. När jag försökte krama om dem slet de sig loss. Jag kunde inte veta säkert men jag var helt övertygad om att det pågick fasansfulla övergrepp där inne när ingen tittade. Det vill säga mer eller mindre hela tiden.
Amir var stolt över att barnen fick ris och jordgubbsyoghurt två gånger om dagen. Jag såg många råttor och det regnade in genom de trasiga fönstren. Golven var oljiga och fuktiga och det luktade fruktansvärt illa. Barnen sov åtta eller nio stycken i varje rum ovanpå högar av trasor och kläder. Det fanns inga toaletter och barnen kliade sig konstant på grund av löss och allmän försummelse.
Det var där jag träffade Nusrat Krasnić. Han var nio år gammal och såg mer ut som ett vilddjur än en liten pojke. Han var rom och hade mörkt, tovigt hår och vackra ögon. Romerna utgör fem procent av befolkningen i Bosnien. Nusrat var mager och hade bara på sig tunna bomullskläder trots att det var mitt i vintern. Han hade ärvt sina stövlar av någon som antingen dött eller lämnat barnhemmet och de var för stora för honom. Det jag minns allra starkast, och som också var det som gjorde mest ont i mig, var att han hade sockor på händerna mitt i den hårda, obarmhärtiga vintern.
Nusrats föräldrar hade dödats i en granatattack på Sirokaca Street. Han hade två bröder och på något sätt hade de alla tre hamnat på barnhemmet i början av kriget. Amir var inte riktigt säker på hur de hade kommit dit. »Jag kan inte hålla reda på alla barn, det är krig!« snäste han barskt när jag försökte få mer information om Nusrats familj. Någon trodde att hans far möjligtvis levde så jag åkte till Sirokaca Street och frågade runt, men ingen hade sett till honom. »Han är zigenare, de flyttar omkring även när det är krig.«
Det enda vi visste säkert var att Nusrats mor Ljubica hade dödats av en granat som gått rakt igenom köksväggen in i familjens hus. Hela hemmet hade reducerats till en stenhög. Nusrat visste att huset låg i ruiner men minst en gång i veckan försökte han ändå återvända dit. Han rymde från barnhemmet och sprang den riskfyllda vägen hem som gick över flera fronter. Han sprang farligt nära krypskyttarna och en gång blev han tvungen att gömma sig i en blomkruka på en bro i över en timme medan vild skottlossning pågick runt omkring honom.
Nusrat besatt stora kunskaper och under våra långa, kalla vinterpromenader igenom staden berättade han allt möjligt för mig. Han visste vad grenatas, granater, var och hur stora de var. Han visade mig hur man kunde snålåka bakom lastbilar och hur man stal matpaket från hjälporganisationer för att få lite mer att äta och vart man gick för att sälja resten vidare. Han förstod vad det innebar att sniffa lim för de äldre barnen på barnhemmet gjorde det. Och han visste att det någonstans fanns något som kallades kärlek: på natten sov han med armarna runt sin hund Juju.
Det hände att jag glömde bort att han var ett barn. Ibland kändes det som om jag talade med en gammal man, men Nusrat var bara nio år och han ville fortfarande leka. Han och hans bror Mohammed brukade greppa tag i FN-lastbilarnas flak och glida med en bit i snön.
Då och då tog Nusrat med mig till nedervåningen på Hotel Europa som bombats sönder sommaren 1992. Före kriget, under den Habsburgska dynastin, hade det varit ett populärt hotell för Balkans rika resenärer. I gästboken, den så kallade Golden Visitor’s Book, hittade jag en signatur från 1907 av en mrs H. H. H. Hunnewell, Wellesly, USA, som visade sig vara en förfader till en av mina vänner i Boston.
Drygt åttio år senare hade hotellet förvandlats till ett helvete. De flyktingar som hade tur hittade urblåsta rum där de flyttade in sina få ägodelar och vaktade dem djuriskt. De som hade mindre tur fick söka skydd på den översvämmade nedervåningen. Där nere hade en äldre kvinna tagit sig an Nusrat och hans bror och försökte hjälpa dem.
Kriget hade gjort Nusrat vild. Jag försökte ge honom mat, kläder, skor och lite ömhet, men jag var hela tiden medveten om att jag bara var där tillfälligt. En dag skulle jag åka därifrån och då skulle han vara ensam ute på gatorna igen. En dag tog jag fram en bok och satte mig ner med honom men han hade inte gått i skolan på länge. Senast han suttit i ett klassrum var någon gång före kriget. Han kunde inte längre stava till sitt eget namn.
Jag lämnade Sarajevo i en månad för att vila upp mig. Jag flög tillbaka till London och gick på cocktailpartyn och lyssnade på folks frågor som alltid var desamma: »Hur känns det att bli beskjuten?« Men jag kunde inte njuta av London, trots det magiska, varma vattnet som rann från kranarna. Jag stod under duschen i en timme tills min hud var röd av värmen. Jag åt riktig mat, grönsaker och frukt, och gick i affärer och mindes hur det var att ha tillgång till tidningar och telefoner.
Men sedan tänkte jag på Nusrat och mina vänner som var kvar i den belägrade staden och fick kvävande skuldkänslor. Jag köpte med mig sommarkläder, vitaminer och mat till Nusrat men när jag kom tillbaka i slutet av april var han försvunnen. Vattennivån i floden hade stigit, vårens militäroffensiv hade dragit igång, serberna attackerade Sarajevo allt mer skoningslöst och Nusrat var borta.
När jag nu återvänder till Sarajevo, väljer jag att inte bo på Holiday Inn utan på Hotel Europa. Jag tar hissen till nedervåningen. Den plats där Nusrat och jag satt ihopkrupna i kölden har nu förvandlats till ett gym med löpband och bastu. Hotellet har en pool och frukostbordet dignar av mat. Det serveras korvar, ägg, bröd och en massa olika ostar och importerade köttprodukter. Tyska affärsmän köar runt buffén och fyller tallrikarna med bakelser och honung. Det gör nästan ont i mig att se överflödet och minnas hur människorna jag älskade slogs om pulvermjölk och en burk konserverat kött.
Det är dags att försöka hitta Nusrat.
Ingen verkar veta var han är. Åsneansiktet, Amir Zelić, arbetar fortfarande kvar på barnhemmet och han skickar ett meddelande via min tolk, Velma: »No Nusrat.« Tydligen stannade Nusrat kvar där på barnhemmet fram till för fem år sedan, vilket skulle betyda att han var tjugofyra när han flyttade därifrån. Ingen har sett till honom sedan dess och polisen har inga uppgifter om var han befinner sig.
Jag ställer mig genast skeptisk till vad Amir säger eftersom han var involverad i en skandal på barnhemmet för fem år sedan då en kraftig eldsvåda bröt ut och åtta barn dog. Ingen tycks känna till några detaljer kring branden men polisen undersöker Amirs roll i det hela och därför vill han inte tala med några journalister.
En nunneorden från Zagreb har förvandlat krigets Dickensartade barnhem till ett fint vitt träkloster. Det doftar citronolja och träet blänker. Nunnorna är prydliga och ordentliga och de tar hand om barnen som behöver hjälp. En söndagsmorgon sätter jag mig ner med en av nunnorna och hon berättar att de har försökt skura bort minnena av kriget. Hon visar mig runt i ett nätt kapell och pekar på de friska blommorna.
Men i en annan del av byggnaden bor de oregerliga barnen kvar och där är Amir fortfarande chef. Folk hörde talas om barnhemmet under kriget och donerade pengar som har använts till att restaurera sovrummen som nu är renare, ljusare och fulla av leksaker. Det finns ett särskilt rum för bebisar, och där ligger runda, leende och välmående spädbarn.
När jag går för att möta Amir igen, påstår vakterna vid ingången att de känner Nusrat väl.
»Han var här i förra veckan«, säger de. »Han kommer hit ibland och äter frukost.«
Men när de såg honom senast verkade han riktigt nedgången. Han var hemlös och hade börjat tigga på den nya parkeringsplatsen framför Sao Paola Banka. Han sover utomhus om nätterna och vakterna tror att han tar droger. Hans bror Mohammed, som mer eller mindre tog hand om honom på barnhemmet, dog för några månader sedan av en överdos.
»Han verkar skämmas över sitt liv«, säger en av vakterna. »Vi tycker att han ska komma hit oftare, ta en dusch och äta lite, men han dyker sällan upp.«
»Bara när han är riktigt desperat«, lägger den andre vakten till. De skriver ner mitt telefonnummer, lovar att ringa om Nusrat skulle komma tillbaka och förklarar för mig var jag kan söka upp honom.
Nusrat, jag svek dig, tänker jag tyst för mig själv medan jag står och väntar på Amir. När han kommer nedför trappan känner vi genast igen varandra.
»Jaha, det är du«, säger han.
»Ja, det var länge sedan«, svarar jag.
»Femton år«, säger han och klappar sig på magen. Han har gått upp i vikt men ser annars likadan ut. Han ropar efter hibiskuste och kaffe. En bricka med kakor dyker upp. Han berättar att han skilt sig. »Vem vet varför? Kriget förvandlade oss alla.«
»Och Nusrat?« frågar jag.
Amir nickar. Nusrat kommer hit då och då, säger han, men han sover aldrig över. Han bodde kvar på hemmet tills han var i tjugoårsåldern. Broderns död tog hårt på honom.
Går han på droger?
Amir rycker på axlarna. »Troligen. Jag försökte skaffa ett arbete till honom för ett tag sedan, men han klarade inte drogtesterna.«
Jag minns det magra barnet som visade mig hur man skulle greppa tag om flaken på FN-lastbilarna och bara glida med. Glida, glida, glida.
»Vad kan jag göra?« säger Amir och jag stelnar till och tror att han ska säga att det är krig, men istället säger han: »Vi kunde inte rädda dem alla.«
Vi går upp för att titta på bebisarna, men Amir har bråttom. Jag vill hålla i dem, för de är så otroligt söta, men han låter mig inte röra vid dem.
En dag under kriget visade Nusrat mig ett hemligt rum på barnhemmet som osannolikt nog var uppvärmt med oljepannor. Där låg de minsta barnen som sköttes av kvinnor i rena kläder.
Nusrat och jag smög in när de inte var där och jag lyfte upp barnen och höll om dem. Jag satte mig i en stol och utan att ha någon som helst erfarenhet av bebisar vaggade jag dem från den ena axeln till den andra. Nusrat satt på golvet och log. Det blev snart ännu en av våra ritualer: vi väntade tills kvinnorna blev upptagna med något annat och smög sedan in och höll om bebisarna. De var varma och doftade gott. Det var första gången jag kände av min modersinstinkt.
Men en dag blev vi upptäckta av en storväxt kvinna i vit klänning och klumpiga bosniska träskor. Hon sparkade ut oss, låste dörren bakom sig och skrek åt mig att om jag någonsin närmade mig rummet igen, så skulle hon säga det till Amir och jag skulle aldrig mer få komma tillbaka till barnhemmet.
Senare samma dag berättade Nusrat en hemlighet för mig. Bebisarna var barn till muslimska kvinnor som män rört vid, det vill säga, kvinnor som blivit våldtagna. De hade hållits fångna i läger i Foca och andra områden öster om Sarajevo, och blivit våldtagna och våldtagna och våldtagna tills de blev gravida. Jag minns att någon berättade för mig att det var en del av ett större experiment som gick ut på att utrota muslimerna. Det är delvis därifrån som den rysliga termen »etnisk rensning« kommer.
Jag träffade ett av våldtäktsbarnen när hon var åtta år gammal. Hon hette Marina och var vacker som en ängel. Jag kunde inte sluta stirra på hennes perfekta lilla nätta ansikte. Det gick inte att föreställa sig att ett sådant barn kunde komma ur en så våldsam handling. Hon gick i skolan och hade ingen aning om att hennes far var en av kanske tolv män som hållit hennes mor fånge i en sporthall i Foca och våldtagit henne om och om igen.
Marina var söt och sprallig och trodde att hennes far var en hjälte som dött i kriget. Hennes mor var inte fullt lika glad. Hon var ett vrak, endast skalet av henne fanns kvar i träningsoverallen och själen verkade ha sugits ur henne.
Hon skakade och grät, var full av skam och vrede och tog lugnande medel om kvällarna för att få sova och andra piller på morgnarna för att orka ta sig genom dagen. Hon åt sällan. Och ändå försökte hon skydda sin dotter, ett barn hon först hade tänkt abortera på grund av mannen som skapat det. Men i sista minuten insåg hon att fostret var till hälften hennes. Vi gick och tog en pizza tillsammans och satt tysta med varandra. Marina sa att hon tyckte om tecknade serier därför att det inte var den riktiga världen.
Efter mötet med Amir åker jag och träffar Jasna. Jasna hölls fången i samma sporthall som Marinas mor under de mörka dagarna sommaren 1992 i Foca, men hon blev aldrig gravid. Hon blev inte med barn eftersom hon, när hon våldtogs om och om igen, nio gånger enligt henne själv, bara var tolv år och inte hade fått sin första mens ännu.
Vid ett av tillfällena låg hennes mor bredvid henne och blev våldtagen på samma gång som hon. Varken modern eller dottern kunde hjälpa den andra. Den lilla flickan skrek av smärta när hon förlorade sin oskuld till en soldat som var tre gånger äldre än hon själv, och hennes mor kunde inte göra någonting för att hjälpa henne. När de fördes tillbaka till sporthallen såg de inte på varandra och de talade aldrig om det som inträffat.
Idag är Jasna trettio år och änka. Hennes man dog för tre år sedan av en elektrisk stöt när han arbetade. Hon kan inte få barn. Hon försökte bli gravid under flera år men till slut sa läkarna åt henne att ge upp.
Varje dag kör min tolk Velma och hennes pojkvän till parkeringsplatsen sent på natten och frågar efter Nusrat men han dyker aldrig upp.
Jag kan inte glömma dig, Nusrat, tänker jag. Om jag glömmer dig, är det som om allting varit förgäves. Därför åker jag och träffar mannen som vet mest om Sarajevos kollektiva minne – Aliya och hans böcker om de döda. Vi träffas igen en tidig fredagsmorgon på en kyrkogård, vid tunneln som under kriget användes för att gömma en av Bosniens ytterst få kamouflerade pansarvagnar. Det är bönedag och muslimernas veckoslut har börjat. Aliya står och väntar på mig när jag kommer. Han kisar i solljuset och kläderna han har på sig liknar mer en stadsbos än en bondes: prydliga manchesterbyxor, en brun tröja och en rutig skjorta. Vi går in till kyrkogårdens kontor.
Det finns tjugofyra böcker om de döda och vi börjar från början. Juli 1992 och Aliyas första arbetsdag, när han tog över som chef på bårhuset. Hans stora och valkiga händer som nu är mer vana vid att hantera koskinn än döda människors hud, öppnar den första boken. Överväldigad av en djup trötthet sätter han sig ner och suckar matt. Böckerna om de döda känns redan nu, bara femton år efter krigets slut, väldigt gamla.
De är prydliga och välbevarade. Aliya går igenom dem en efter en och låter minnesbilderna flöda.
»Det här var min granne«, säger han och pekar på ett namn. »Och det här var en liten flicka«, säger han och sänker blicken.
Efter ett tag är vi framme vid oktober 1992. Aliya tar fram en näsduk och torkar ögonen. Han smeker en sida i boken med sin stora grova hand och jag märker att hans ögon tåras.
»Och det här är min son.«
Jag har alltid känt mig nära de döda. Kanske beror det på att jag har förlorat så många människor som jag älskat. Precis som Aliya är jag inte rädd för döden. Jag drömmer oroväckande ofta om människor som inte längre lever. En gång drömde jag att min far hade på sig en skrynklig pyjamas. Det kändes osannolikt, för han var en mycket proper man, men i min dröm irrade han runt på gatorna i sin pyjamas och såg vilsen ut. Kanske var det inte meningen att han skulle dö.
»Pappa, du är död«, sa jag till honom, »försvinn«.
Han såg sårad ut. »Vem har sagt att jag är död? Jag finns ju här i rummet intill.«
Jag tror att vi är bundna till de döda precis som Sarajevos kajer är länkade till varandra via broarna över floden Miljaka. Det var där prins Ferdinand sköts till döds, vilket blev startskottet för första världskriget. Ibland tänker jag att vi inte förlorar dem som gått bort och att vi har en skyldighet att aldrig glömma dem. Under kriget läste jag ofta Anne Sextons dikt »Sanningen de döda känner till«. Jag ville tro att hennes ord innehöll en ledtråd som skulle kunna hjälpa mig att förstå allt mördande i Sarajevo. Jag älskade den dikten, hur hon beskrev de döda som barfota i stenbåtar. Jag förstod hennes bild av det avlägsna och det tunga, hennes bild av döden.
Ju mer tiden går, desto mer bleknar mina minnen från kriget.
Jag ber min vän Louie hjälpa mig att minnas.
Jag älskar honom. Han var soldat, en lång och smal serb från Sarajevo som slogs på den bosniska sidan. Han var alldeles för barsk för att kunna trösta mig, men han var en person som jag litade fullständigt på. Han säger att ingen rörde vid mig under kriget tack vare honom.
När jag ibland kände mig fullständigt alienerad av rädsla, ensamhet och ren desperation, tog han mig med till mörka lokaler där märkliga människor, som antagligen var kriminella, satt och delade en flaska whisky. Vi rökte och drack och sedan frågade han om jag mådde bättre och sa att det var dags att åka hem. Han körde mig tillbaka till hotellet och gick med mig hela vägen upp till mitt rum.
Louie har verkligen åldrats. Han skakar och dricker mycket. Han är djupt olycklig och jag vet att sorgen han bär på inte försvinner med tårarna. Vad har du upplevt? Har du känt den metalliska smaken av skräck i munnen och hur luktade det? Vad tänkte du och dina vänner under krigets första dagar när ni försökte stoppa pansarvagnarna med kalasjnikovs, när ni samlades på fabriken nära flygplatsen, en liten grupp ungdomar som försökte slåss mot Goliat, vad tänkte ni på då?
Under sista dagen på min resa i det nya Sarajevo, återvänder Louie och jag till dödens platser. Vi åker till alla fronter där han slogs för arton år sedan. Han har inte varit där sedan dess. Ibland, när vi står tysta och stirrar på byggnaderna där han hukade med sitt vapen undrar jag om det verkligen var en bra idé att åka hit. Jag minns fabriken där skottlossningen pågick i över tjugofyra timmar.
»Det är mina nerver«, säger Louie och vänder sig till mig. »Ja, du undrade varför jag skakar?«
Vi står på en järnvägsbro i Otes, en förort till Sarajevo, och han ser ut som om han ska börja gråta. »Vi hade inga riktiga vapen«, säger han. »Vi hade bara gevär som inte var värda mer än hundra D-mark och därför försökte vi stjäla vapen från döda soldater …« Vi tittar ner på den leriga, förorenade ån.
Några av de värsta slagen utspelade sig på en judisk begravningsplats i närheten. Louie berättar att de slogs från gravsten till gravsten. Nu har någon byggt ett hus där. Det är ett arkitektritat, skimrande, specialdesignat hus som vetter ut mot stadens höjder. De som bor där har säkert en fantastisk utsikt över Sarajevo men de kan inte ha varit med om kriget. Om de hade det skulle de inte vilja bo just där med så många döda runt knuten, så många själar svävande över deras hem.
Louie och jag fortsätter till Dobrinja. Det är en förort till Sarajevo som isolerades från resten av staden under större delen av kriget. Här pågick ständigt intensiv skottlossning. Jag minns granatattacker som höll på i flera dagar och människor som satt och skrek av rädsla och smärta. Jag minns hur jag sprang tvärs över snötäckta fält med soldater som ropade »spring snabbare, spring snabbare, reporter, spring snabbare …«
Den fjärde maj 1992 öppnade stridsvagnar eld mot civilbefolkningen och en högtalarröst uppmanade folk att ta sina saker och fly, men det var inte många av de cirka 45 000 invånarna som gjorde det. Louie blev kvar och slogs man mot man. Han var en av Dobrinjas försvarare.
Men när vi nu åker tillbaka känner vi inte alls igen oss. Vi återvänder till huvudgatan, som döpts om till Branilaca Dobrinje – Dobrinjas försvarare – och märker att allting har förändrats.
Istället för döda ansikten och gråa byggnader från kommunisttiden, som blivit uppätna av pansarvagnars granateld, ser vi nu pizzarestauranger, en lekplats, guldaffärer, en sporthall, stora gäng med friska tonåringar som röker cigaretter och hundar som leker i den blyga vårsolen.
»Herregud«, säger Louie med tårar i ögonen. »Det går inte … jag minns ingenting. Jag ser inte var vi var …« Han hoppar ur bilen och tänder en cigarett. Han stirrar på byggnaderna och börjar skaka igen. Han ser uppsliten och närmast desperat ut.
Jag minns heller först ingenting men sedan tror jag att jag känner igen mig. Vänta, tänker jag, var det inte den där byggnaden som jag flydde ifrån, hand i hand med en soldat som skulle föra mig till fronten? Nej, det kan inte ha varit här. Jag vänder mig om och tittar på en annan byggnad. Var det inte i källaren där som den bosniska armén hade sitt högkvarter? Och i den där byggnaden låg väl rummet där jag såg en gammal kvinna dö av köld? Och där borta blev barnen dödade … Snövallarna, dikena, sandsäckarna som användes som skydd och tunnorna av metall …
Allting har förändrats. Allting och samtidigt ingenting.
»Vi drar«, säger Louie tyst. »Jag vill ändå inte minnas.«
***
Några månader senare hittar jag äntligen Nusrat. Vi träffas på ett café inte så långt från Holiday Inn och jag kämpar med tårarna när jag ser den lilla pojken, som nu är en vuxen man, dyka upp med sina enda ägodelar i två plastpåsar.
Han är hemlös och lever på gatan. Hans bror Mohammed är död, antagligen av en överdos. Nursat själv har haft det mycket svårt sedan kriget. Han bodde kvar på barnhemmet tills han var tjugofyra och gifte sig sedan med en flicka han träffade där. De fick barn, men deras bebis var en av dem som dog i den stora eldsvådan för fem år sedan.
Nusrat tittar bort när han berättar om branden och jag ser tårar i de mörka ögonen. Jag minns hur hjälplös jag kände mig när jag först fick syn på honom när han var en liten pojke, föräldralös, med sockor på händerna istället för vantar.
»Du kan inte rädda världen«, har Bruno ofta sagt till mig när jag kommit hem fullständigt slutkörd från olika uppdrag och känt mig tom, hjälplös och uppgiven efter att ha sett andra människors intensiva lidande. »Du kan inte rädda andra människor. Du måste stålsätta dig.«
Men jag är säker på att jag hade kunnat rädda Nusrat. Nu får han istället representera varje bortkommen pojke jag någonsin träffat, inklusive mina bröder och min man. När vi nu träffas på caféet beställer Nusrat en kopp te och tackar artigt nej till mat. Han berättar att han sover utomhus för det mesta och tigger pengar på en parkeringsplats utanför en bank. Hans krigsminnen har bleknat precis som mina egna.
Jag har rest runt mycket i mitt liv, men jag har aldrig fallit för en plats så som jag förälskade mig i Sarajevo. Jag har heller aldrig fäst mig vid någon annan människa på det sätt som jag älskade Bruno och jag vet att jag aldrig kommer att göra det igen.
Sarajevo och Bruno förblir en del av mig. Staden vid floden fängslade mig och håller fortfarande kvar taget. Hur gärna jag än vill driva bort Sarajevos andar och Brunos demoner från mitt liv så fortsätter de att spöka för mitt inre. Det är enklare att glömma Sarajevo. En dag, i ett vanvettigt ögonblick, bränner jag upp varenda anteckningsbok som jag använde under belägringen. Långsamt river jag ut sida efter sida och kastar in i en brasa i en väns trädgård. Jag ser orden gå upp i rök och hoppas på så sätt kunna bränna bort den värsta smärtan som tatuerats in i min själ.
Men det går inte. Minnena försvinner inte. En gång, för länge, länge sedan, i en stad vid en flod i maj månad, när det inte fanns någonting att äta förutom fallfrukt från körsbärsträden, träffade jag en soldat.
Han var mycket ung – tjugoett år – och väldigt vacker. När han sprang längs med fronten vid floden liknade han en varg. Han var en snabb löpare och före kriget hade han studerat journalistik och politik. Hans syn var perfekt och därför gav de honom ett vapen och gjorde honom till krypskytt.
Vi älskade varandra. Det var inte den typen av kärlek som gör att man flyr från kriget hand i hand och gifter sig och får barn och lever lyckliga i alla sina dagar. Det var den typen av ofullbordad kärlek som bygger på att två människor har ramlat ner i samma kaninhål och blivit tokiga och berusade av kriget. Vi levde tillsammans som kamrater ett tag, i en lägenhet vid en front som var så ondskefull att vi kände granaterna explodera och vibrera i våra rum. Ibland var det så sinnessjukt att jag tyckte mig höra honom skratta och skratta. Men senare sa han att han hade legat och gråtit.
Många år senare träffas vi på nytt på ett skinande rent Hotel Europa. Han är inte längre en pojke. Han är utbildad civilekonom och arbetar på en bank. Efter kriget tillbringade han flera år utomlands i ett försök att glömma. Han har blivit far och jag har blivit mor. Han vill bo i Dubai och bli rik. När vi kramar om varandra är det två överlevare som omfamnas. Vi säger alltid att vi älskar varandra. Den 11 september 2001 lyckades han på något sätt hitta mig och ringde mig på min mobil. Jag var i Paris och försökte få visum till Afghanistan. »Jag älskar dig«, sa han. Vad han menade, antar jag, var att hans land hade förstörts och nu hade också mitt land förstörts.
Ingen av oss kunde någonsin glömma Sarajevo.
»Det kriget krossade mitt hjärta«, sa jag till honom en gång.
»Det kriget krossade allt inom mig«, svarade han. »Det enda positiva var att jag träffade dig.«
Sista dagen på min återresa till Sarajevo berättar jag för honom om Nusrat.
Han tänder en cigarett och säger att kanske är det ibland värt att minnas, och ibland värt att glömma, och nu är det dags att glömma.
Senare frågar jag honom vad det var som egentligen hände i den här staden, för jag söker en ledtråd till hur det har påverkat mig.
För länge, länge sedan, på en plats långt borta … varför slet folk varandra i stycken? Och varför blev det en del av mitt liv?
Han lyssnar tålmodigt på mig. »Du borde låta det vara«, säger han till slut. »Låt det vara. Försök att leva ett lyckligt liv, så lyckligt som det går. Vi är inte så skadade som du tror.«
Han reser sig och sätter på sig sin långa, tjusiga rock, tar mitt ansikte i sina händer och kysser mig farväl. Sedan promenerar han ut genom dörrarna till Hotel Europa, ut i den nya världen som kanske är ännu mer skrämmande än den vi lärde oss leva i under kriget, och jag vet att han, precis som jag, glömmer och minns.