1
På den långsträckta ön Manhattan i Hudsonfloden hade Nordamerikas största stad uppstått, redan bebodd av en halv million människor. Som en väldig flodhäst, vilande orörlig i sitt element, utbredde sig Manhattan i vattnet, delande Hudson i två armar. Sitt huvud hade flodhästen vänt utåt Atlanten, och bakom hans väldiga nos låg östra flodarmens skeppsbryggor, där fartygen med invandrarna från Gamla världen lade till.
Till New Yorks hamn ankom den 23 juni 1850 briggen Charlotta av Karlshamn, kapten Lorentz, med 70 passagerare som hade utflyttat från Sverige, nästan enbart bönder med deras familjer. Charlotta, som var flera veckor försinkad av motvind, hade därmed fullbordat sin sjunde resa till Nordamerika som utvandrarfartyg. Briggen förtöjde vid East Rivers kaj emellan en hög, kistformig engelsk bark och en tungt järnlastad norsk skonare. Utöver sin mellandäckslast av människor medförde skeppet tackjärn och styckegods.
Kapten Lorentz’ första ärende på amerikansk jord var att ombesörja växlingen av invandrarnas penningmedel. Under resans sista dygn hade han uppsamlat sina passagerares kontanta egendom, och med pengarna förvarade i en liten läderpåse gick han till en bank på Wall Street och bytte ut svenska bankoriksdaler och skillingar emot amerikanska dollars och cents. Han tog inte emot sedlar, endast guld- och silvermynt; om en amerikansk sedel visste man ingenting med säkerhet utom det, att den i rörelse aldrig gällde för det åsatta värdet.
Pustande i den svåra hettan i staden återvände han till sitt fartyg. Kapten Lorentz hade angjort New York vid varje årstid och kände alla väder i Nordamerika, och han ogillade dem alla utom denna sommarvärme, som han avskydde. Här i hamnen fläktade det något från Atlantens vindar, men nere under däck på Charlotta var luften odrägligt kvav. Att ligga vid Manhattan vid denna tid på året var hans plågsammaste plikt som fartygsförare.
Nere i sin lilla kajuta tog skepparen fram passagerarelistan, där han bredvid namnen hade antecknat det belopp som var och en hade anförtrott honom. Nu skulle han räkna ut hur mycket passagerarna skulle få tillbaka i amerikanskt mynt. Det var en ledsam syssla, en syssla för bodbetjänter. Han var ingen räknekarl, han var sjöman, men en förare av ett utvandrarfartyg skulle också vara skrivare och växlare: Han måste sörja för sina passagerare som en fader för sina barn och tillse att de icke blev lurade eller rövade.
Och när han nu hade seglat dessa svenska bönder över Oceanen från en världsdel till en annan, så kände han också ett så stort ansvar för dem, att han inte lämnade dem åt sig själva vid landstigningen. Knappt hade hans fartyg lagt till vid kajen förrän alla de som hade sin näring av emigranternas enfald och oerfarenhet skockades vid landgången som glupska hundar kring ett slakt. Dessa runners och grafters och brokers och allt vad de kallades på landets tungomål vaktade i hamnen på varje nytt skepp: agenter från bedrägliga fraktkompanier och illa kända emigranthus och kvarter, välfödda karlar med små runda skärmmössor på huvudet, lata fettkroppar som snek sig ifrån allt ärligt arbete. Han vämjdes vid deras åsyn. Han satte alltid ut väpnad vakt vid landgången för att hålla dem från sitt fartyg, för de stal allt vad de kom över när de kom ombord, om det inte var något annat än en rostig spik eller en lossnad bräda. Skälmarna tillhörde alla slags folk och de plundrade helst egna landsmän: Den som skulle bedraga måste väcka förtroende, och den som talade nykomlingens modersmål väckte hans förtroende. Europas alla nationer bedrog och lurade och rövade varandra inbördes här på Amerikas strand så mycket de förmådde: Engelsmän tog hand om engelsmän, irländare ägnade sig åt irländare, och tyskar utvalde tyskar till byte. Allt under det infödda amerikaner plundrade invandrare från alla länder utan anseende till nation: Vad han än kunde säga om amerikanerna, så hyllade de jämlikheten och gjorde ingen åtskillnad emellan människor.
Myndigheterna i New York var för slappa; vilsna och godtrogna nykomlingar åtnjöt intet skydd emot de rovdjur som lurade på dem vid landstigningen.1
Papperet klibbade i Kapten Lorentz’ fjälliga sjömansnävar, som var våta av svett. Hans hjärna blev trög i hettan, och han villade bort sig med siffrorna, när han förvandlade riksdaler till dollars. I dag skulle han spisa kvällsvard på Castle Garden och dricka kallt källarkylt öl; värdshuset låg bekvämt till och var det bästa näringsställe han visste om i New York. Inte heller på Castle Garden kunde förtäringens smaklighet helt berömmas; den dög väl åt stadens rika kramhandlare och svinuppfödare, som brukade samlas på stället, men den som seglat på Bordeaux, Marseille och Barcelona hade sina egna krav på ett gott kosthåll. Amerikanerna hade bebott sitt land under så kort tid, att de ännu inte hunnit lära sig att tillreda sin mat. De hade haft så mycket annat att sträva med. Så var de till exempel ena baddare till att bygga kyrkor, det skulle finnas 115 stycken bara i denna staden. Och i en bok som skrivits av en berömd fransman hade kapten Lorentz en gång läst: Fransmännen hade hundra olika såser, men bara en religion, medan amerikanerna hade hundra olika religioner, men bara en sås. Kapten Lorentz hade tyvärr inte påträffat denna sås ännu.
Skepparen på Charlotta kunde inte förlika sig med de bruk och sedvänjor han mött i Nordamerika. Här bildade de många folkslagen en enda röra, och människors stånd och ställning var så ihopblandade, att man knappt kunde skilja emellan herrskap och simpelt folk. Folk av ringa stånd blev som förbytta så snart de stigit i land här och trodde sig genast vara jämngoda med personer av börd och ställning. Varje drängdrummel och pigslyna blev morsk och olydig och fräck, och det hade hänt att raska karlar av hans skeppsbesättning blivit oförskämda och uppstudsiga och brutit kontrakten om hyran och helt sturskt stannat kvar i Amerika. Här nedbröts lydnaden under överhet och husbönder; på så sätt fördärvades det tjänande folket i Amerika. Och här trivdes alla som kletade fläskflottet över hela ansiktet när de spisade, alla de som inte torkade sig om truten efter måltiderna.
Charlottas befälhavare räknade och skrev ner siffror, och svetten från hans ansikte droppade ner på papperet. För varje passagerare drog han av landstigningsavgiften, två och en halv dollars, som varje skeppare genast vid ankomsten skulle inbetala till stadskamreraren i New York. Det blev sex hela bankoriksdaler och tolv skilling, som han måste ta ut från var och en av de här fattiga uslingarna, som sannerligen behövde sina styvrar. Men dessa medel gick in till fattigkassan i New York, som också behövde dem: Här landsteg tusentals utblottade stackare, arma satar som måste stanna kvar i hamnen tills de togs till försörjningsinrättningen. Europa tömde sina fattighus och vräkte över hjonen på Amerika. Hur länge skulle amerikanerna helt beskedligt omhändertaga det oförsörjda folket från gamla världsdelen?
I och med denna resa hade kapten Lorentz seglat över omkring fem hundra av Sveriges invånare till Nordamerika. Det var en hel liten stad som hans skepp förflyttat över världshavet. Vilket av länderna borde vara Charlotta och dess befälhavare tacksamt – konungariket Sverige eller Nordamerikanska Republiken? Sverige blev kvitt sina religiösa svärmare och andra besynnerliga och fridstörande medborgare, men landet miste också nyttigt och arbetsdugligt folk i mängd. Charlottas människolast hade vid varje överfart till nio tiondedelar bestått av idoga lantmän. Lättingarna och oduglingarna, rymlingarna och skälmarna kom mestadels från andra länder, på andra fartyg. Europas mest företagsamma män sökte sig hit: Det fanns gott om invandrare som genast vid ankomsten till New York packade en koffert full med revolvrar och därpå reste västerut för att bryta sig en ny levnadsbana.
Herrarna från The Commissioners of Emigration, som rannsakade hans fartyg vid ankomsten, brukade säga: Nordamerikanska Republikens regering önskar att sunda, arbetssamma och sedliga personer skall invandra. Men ingen hindrade det sjuka, lättjefulla och osedliga folket att landstiga när det kunde gå på egna ben; endast för svårt sjuka krävdes borgen av skepparen. Vad angick Charlottas levande mellandäckslast denna gång, så var den illa härjad och medtagen av sjösjuka och skörbjugg efter tio veckor på havet med svåra stormar. Under den första tiden i Amerika skulle många av hans passagerare vara oförmögna till både arbete och osedligt leverne.
Men när kapten Lorentz denna gång kom in i hamnen möttes han av ett nytt plakat från stadens myndigheter: Varje skeppsbefälhavare, som medför invandrare, är pliktig att i tre dygn efter fartygets landning behålla passagerarna ombord.
På Charlotta hade de redan lagt ut landgångsplankan, och passagerarna som landstigit återkallades ombord. Så kom Hälsovårdsofficeren, och efter dennes första fråga visste han vad som stod på: Hade det inträffat fall av kolera på skeppet?
New York var återigen gripet av koleraskräcken. Förra sommaren hade sjukdomen skrämt invånarna ur staden, och i år hade den återvänt i sällskap med den starka värmen. Myndigheterna trodde att koleran hade hitförts av emigrantfartygen från Gamla världen, och nu skulle varje skepp från främmande ort noggrant undersökas av the Health Officer innan de ombordvarande fick beträda Amerikas jord.
Strukna namn på Charlottas passagerarelista visade fartygsinspektören, att liken av åtta personer hade sänkts i havet under överfarten, men befälhavaren kunde med fredat samvete försäkra, att ingen av dem hade dött i kolera. Han hade haft denna Österns pest ombord på sitt skepp en gång och han kände väl sjukans tecken: Våldsam utsot, ännu våldsammare kräkningar och en törst som var som en eldbrand nerstucken i halsen. Men tecknen hade inte förmärkts hos någon av hans passagerare denna resan. Och Hälsovårdsofficeren tittade själv på dem som ännu var sjuka och gjorde sig förvissad om att den svenska briggen inte medförde koleran till New York. Men han varskodde för en engelsman, Isaac Webb av Liverpool, som kommit in samma dag som svensken – på denna båt hade Österns pest härjat så gruvligt att 77 stycken av passagerarna hade begravts i Oceanens djup.
Och kapten Lorentz visste det: Den besvärligaste och osundaste last som en fartygsförare kunde få, det var människor.
Mycket omak och svåra bestyr hade han också, när han skulle bli av med lasten. Han blev nu ändock tvungen att hålla folket kvar ombord i hamnen i de tre dygnen, och de välsignade honom inte för det, de som låg nere i det trånga mellandäcksrummet i värmen. Som tur och lycka var blev alla sjuka, denna gång som andra gånger, helt plötsligt så gott som friska när de skulle i land: Även de klenaste försökte framträda i bästa dager. Det var bara en passagerare som vållade honom huvudbry och bekymmer, en sextiofemårig bondkvinna från Öland. Han hade väntat att hon skulle dö, och han hade nyss satt ett märke – det liknade ett kors – vid hennes namn på passagerarelistan: Fina-Kajsa Andersdotter. Hon hade blivit änka på Nordsjön, där han begravt hennes man. Den gamla kvinnan var så illa ansatt av skörbjugg, att ingen trodde att hon skulle överleva. Om, hon nu måste fraktas från skeppet till sjukhuset, så skulle en borgen för henne på 300 dollars betalas till New Yorks borgmästare av Charlottas befälhavare.
Varför skulle en bondgumma ge sig ut på Atlanten vid den åldern? Inte kunde rederiet kosta på en gammal utlevad käringkropp 300 dollars! Ett sätt att komma ifrån borgen, kanske: Att låta henne ligga kvar på skeppet medan han lossade den andra lasten, järnet och styckegodset? Då skulle kanske den sjuka tryta under tiden. Och när hon väl var död så skulle Hälsovårdsofficeren komma och hämta liket, och han behövde inte ens bekymra sig för jordfästningen.
Det var alltid lättare att bli kvitt den döda lasten än den levande.
2
Passagerarna kom för att avhämta sina omväxlade penningmedel. En kraftig, långvuxen yngre karl slog huvudet i det låga kajuttaket när han kom nerför trappan, och skepparen sade:
– Akta huvudskallen! Den kommer du att behöva i Amerika!
En osedvanligt stor och grov näsa sköt ut i mannens ansikte. Lorentz behövde inte fråga efter hans namn. Denne bonde kände han igen: En natt under resan – en av de svåraste stormnätterna – hade han stämt blodet på hustrun till honom. Karlen hade också tackat honom och rentut sagt, att Charlottas skeppare hade räddat hennes liv.
”Karl Oskar Nilsson. Inbetalt 515 rdr bko.”
Efter två och en halv bankoriksdaler för en dollar blev det tvåhundrasex dollars, varifrån avgick växlingsavgiften och landstigningspengarna för man, hustru, broder och tre barn.
– Du ska betala landning för sex personer: Trettiosju och en halv riksdaler.
– Ä dä inträdet te Amerika?
– Vi kan benämna det så.
Lorentz räknade och drog ifrån: Rest att utbetala: 187 dollars. Han räknade upp summan i tjugo-, tio- och endollarsmynt i silver åt den unge bonden, som därefter själv räknade pengarna, långsamt och omsorgsfullt. Så stoppade han ner mynten ett i sänder i ett hemmasytt bälte av fårskinn, som han bar kring livet närmast kroppen; skepparen gav det säkra förvaringsstället en gillande blick.
Den stornäsade bonden hade fått sina pengar, men stod kvar.
– Tror du att du har blivit lurad på växlingen?
– Nä. Visst int’. Men jag vill spörja kaptenen om nåenting…
– Jaha?
Karl Oskar Nilsson fortsatte: De var femton stycken personer, åtta fullvuxna och sju barn, från samma socken i Småland, som hade gjort sällskap hit på skeppet. De var ju försinkade på resan, det var redan långt lidet på sommaren, och de ville förstås komma fram så att de hann söka ut land åt sig i god tid före vintern, helst så tidigt att de hann så och sätta någonting i jorden i år. De ämnade sig till Minnesota, alla de som var från Ljuder. Därborta skulle det finnas god jord till lägligt pris för den som hade ont om pengar att köpa för. Nu ville de fortsätta resan obehindrade och med det snaraste. Kunde nu kaptenen vara så snäll och förhjälpa dem till en rask fortgång inåt landet?
– Gäller resan en utsatt ort?
– Jaa. Här ä namnet på stället.
Ur sin penningpung tog Karl Oskar fram en nersolkad och tummad papperslapp med en adress nerskriven på fyra rader – lappen var bortriven från ett brev:
Mister Anders Månsson
Taylors Falls Påst Offis
Minnesota Teritory
North America.
– Vem har gett dej den adressen? frågade skepparen.
– En gammal kvenna här på skeppet. Månsson ä sonen hennes. Hon ska fara te honom, och vi alla blir i följe. För dä ska vara gott lann på sonens plats.
– Du litar på kvinnan? Vad heter hon?
– Fina-Kajsa. Hon ä från Ölann. Hennes make dog ve förste stormen.
Kapten Lorentz höjde hastigt huvudet:
– Den gamla käringen, som ligger illa sjuk?
– Hon har kvecknat ve nu, säjer hon. Hon ä så golik i kroppen att hon kan fara mä oss andra.
– Då tar du upp gumman i ditt sällskap och svarar för henne?
– Jaa. Hon har själv medel te resan. Vi ska ta vara på’na så gott vi orkar. När vi kommer fram, så ska nock hennes son hjälpa oss att skaffa lann.
Skepparens uppsyn hade plötsligt ljusnat: Detta var inte första gången som Försynen i rätt stund hjälpte honom ur en brydsam belägenhet. Nu hade alltså Försynen utsett denne bonde till sitt redskap för att befria honom ur bryderiet med Fina-Kajsa Andersdotter och inbespara 300 dollars åt rederiet.
Han gav Karl Oskar den viktiga papperslappen tillbaka:
– Men det är en dryg väg till Territoriet Minnesota. Omkring femtonhundra engelska mil.
– Ä dä så… så… långt?
Karl Oskars ansikte förlängdes också och han rev sig i sitt oansade hår, ljusgult som kornhalm, som hunnit växa sig långt under resan från Sverige.
– Det blir bara tvåhundrafemtio svenska mil, förstås, fick kapten Lorentz brått att tillägga.
Han ville inte skrämma bonden för den långa färden utan tvärtom styrka honom i hans beslut att företaga den: han tillrådde alltid bondfolk som han seglat över att söka sig boplats så långt in i Amerika som de kunde komma. Han fortsatte: Ju längre de kom åt väster desto bättre var jorden och desto vidlyftigare de landsträckor där de kunde välja sig jord. Det mesta av vägen kunde de fara med ångskepp på floderna.
– Tvåhunnrafemti mil! Dä ä int’ nästeväg…!
Den svindlande vägsträcka som Karl Oskar först hade tänkt sig hade krympt ihop till en sjättedel. Men det blev ändå sträckan från Korpamoen till Ljuders kyrka därhemma tvåhundrafemtio gånger. Han måste tala försiktigt om väglängden med de andra i följet, så att de inte blev förskräckta.
– Jag ombesörjer kontrakt och tingar frakt åt er, lovade kapten Lorentz. Med änkan Andersdotter blir alltså sällskapet sexton personer.
Karl Oskar hade aldrig förr sett denne ordkarge och vrånge skeppare så talför och tjänstvillig som i dag: Han talade till honom nästan som till en jämlike. Han brukade ombestyra kontrakt med ärliga frakt-kompanier åt de passagerare, som skulle fortsätta inåt landet, sade han. För sitt ansvars skull ville han ställa om att folket kom från New York; han kunde inte lämna dem här vid hamnen och låta dem bosätta sig i Battery Park. Det fanns en redlig svensk man i New York, som han brukade anlita som vägvisare och tolk åt folket. Landberg hette karlen, han hade varit timmerman här på skeppet, den duktigaste timmerman han någonsin hade mönstrat. Men när han för några år sedan seglade över en skara svärmare från Hälsingland, den namnkunnige profeten Erik Jansons anhängare, blev Landberg intagen av deras religion, och när de kom hit till New York övertalade Janson honom att följa med sällskapet. Efter ett halvt år hos Erik Jansarna hade han genomskådat profeten som utplundrat honom: Den arme karlen måste fly undan Jansons välde. Vid sin flykt var han så gott som naken. Sedan dess hade han försörjt sig som tolk åt inflyttade från Sverige, för han talade engelska obehindrat.
Kapten Lorentz brukade skicka bud efter sin gamle timmerman så snart han angjort kajen; denna gång hade han utverkat en särskild passersedel åt honom av Hälsovårdsofficeren, som inte ville låta någon komma ombord för koleraskräckens skull.
– Hur dyr ä tolkaren? undrade Karl Oskar.
– Beror på vägsträckan han ska åtfölja. Jag tror han tar tre dollars för varje vuxen person till Chicago.
– Jaha. Ja, vi kan ju int’ reda oss själve. När en int’ kan tala nået.
Lorentz tänkte: Att lämna de stackars arma bönderna på egen hand vid framkomsten, det skulle ha varit som att släppa ut en skock får i en skog som var full av ulvar.
– Du sa att du ville ha en rask fortgång inåt landet, fortsatte han. Då ska du färdas med ångvagnen från Albany. Landberg får ombestyra kontrakt med kompanierna.
– Kaptenen ska ha stor tack för hjälpen.
Under resan hade det anmälts att denne bonde med den stora näsan visat sig missbelåten med utspisningen och vattentilldelningen och betett sig ohörsamt mot skeppsbefälet. Men nu tyckte inte skepparen illa om honom längre: Han hade nog ett tämligen klart ljus i sin huvudskalle.
– Och den gamla gumman är så pass kry, att hon kan fortskaffas?
– Hon påstår dä. Hon ä oppe å går på sina ben i da.
Det var sällsamt: För ett par dagar sedan skälvde änkan Andersdotter av frossa och var utmärglad av utsot. Men sådana under hade hänt förr. Lorentz tyckte illa om sedvänjorna i Nordamerikanska Republiken, men han måste medge, att bara själva åsynen av landet verkade som en trolldom på människorna: De som ena dagen låg suckande och jämrande och förbi och inte ens orkade lyfta på huvudet kom andra dagen på benen igen – när halvdöda människor skådade Amerikas strand uppväcktes de till nytt liv.
3
Etthundraåttiosju dollars i skinnbältet föreföll som en mycket mindre summa pengar än femhundrafemton riksdaler. Karl Oskar kände det som hans egendom hade krympt samman vid ankomsten till Amerika. Och vad han nu bar här inne i bältet, det var allt vad hans familj hade kvar för sin fortkomst, det var deras enda trygghet i världen.
Han gick för att tala om för medresenärerna, att skepparen ombestyrde deras fortsatta färd. De längtade alla ut ur skeppets trånga rum och var förtretade över den nya tidsutdräkten ombord; flera av dem var redan i land, när påbudet kom att de skulle hållas kvar på skeppet.
Uppe på däck mötte han Jonas Petter från Hästebäck, den äldste i sällskapet; han borde i Karl Oskars ställe ha åtagit sig bestyren som sällskapets huvudman.
– Ulrika uppviglar fruntimren därborte, sade Jonas Petter.
På fördäck, där en besättningskarl höll vakt och såg till att ingen tog sig i land, stod ogifta Ulrika i Västergöhl mitt i en grupp av kvinnor, fäktande med armarna, högröstad och upphetsad.
– Hon påstår att vår kapten ä en slavdrivare.
Vad hade Gladan nu ställt till? Han hade länge befarat att hon skulle skämma ut sitt sällskap.
Karl Oskar gick fram. Ulrika var rödflammig på kinderna och andedräkten flöt häftigt ur hennes mun.
– Bra att du kom, Kal Oska! Nu har jag fått veta sanningen. Nu vet jag varför di int’ släpper oss i lann.
– Dä ä för koleran.
– Nää. Dä ä kaptenen som håller oss instängda. För han ska hålla auktion på oss. Han ska sälja oss som slavar te amerikanarna.
Kvinnorna kring Ulrika lyssnade till budskapet med en uppsyn av ängslan och skrämsel. Det tycktes som om de redan hörde en auktionsropares röst infordra anbud på dem. En av kvinnorna knäppte händerna över bröstet som om hon bett en bön till Gud.
Karl Oskar tog Ulrika i armen:
– Kom! Vi ska talas ve mellan fyra ögon.
Han drog henne ifrån de andra, bort till stormasten.
– Sprid int’ ut di här lögnerna! rådde han allvarsamt. Dä kan gå dej illa!
– Dä ä sanning, vidhöll Ulrika. Vi ä bedragena. Vi ska säljas nu när vi ä framkomna. Därför håller kaptenen oss innekättade på skeppet.
– Var ä dumskallen, som kommit mä dä påfundet?
– Vill du int’ tro’at, så låt bli! Men jag stannar int’ govelligt och blir slav!
Det brann i Ulrikas ögon: Hon hade blivit såld som liten därhemma i Sverige en gång, hon visste vad det ville säga. Hon var fyra år gammal, när hon som en föräldralös unge såldes bort på auktion till den lägstbjudande. Och den lägstbjudande var bonden i Ålarum, som sedan våldtog henne när hon hade fyllt fjorton år. I Sverige såldes man till den lägstbjudande och här i Amerika till den högstbjudande – det var den skillnaden. Det var kanske lite mera ära med att klubbas bort till den högstbjudande. Men hon ville inte vara med om handeln i alla fall. Hon hade åkt från det djävla Sverige för att komma sig fri i Amerika. Hon skulle ta sin flicka och rymma från slavskeppet.
– Men dä här ä lögner! utbrast Karl Oskar. Dä en evig lögn att kapten ä slavhannlare!
– Fråga bror din, om du int’ tror mej! Han har sagt’et för min doter!
– Robert! Nää?
– Jag ska hämta honom, så får du själv höra!
Och Ulrika kom tillbaka både med sin dotter Elin och Robert, Karl Oskars yngre bror, som gick med litet dröjande steg.
– Tala nu om va du har hört, flecka!
Elin blickade troskyldigt från modern till Karl Oskar:
– Robert sa att vi ska stanna på skeppet te dess kaptenen får sälja oss te amerikanarna.
Ynglingen såg förebrående på flickan:
– Jag sa bara att en utav sjömännen hade sagt’et.
Karl Oskar vände sig strängt till brodern:
– Tala nu om sanningen!
Robert sänkte förläget hakan och såg ned på skeppets nötta och spetiga däcksplankor: Han hade frågat en av besättningskarlarna, varför de inte fick gå i land. Karlen hade svarat att de fick stanna på skeppet tills det kom amerikaner, som skulle hämta dem. Då skulle de säljas på auktion. Kapten ville inte förhasta sig med handeln, utan höll dem kvar på skeppet för att få det bästa priset. Förra resan hade skepparen sålt passagerare för tiotusen dollars till hundturken, hade karlen omtalat. Han fick sälja allesammans utom två gamla käringar, som var usla och odugliga till arbete. Ingen hade några anhöriga i Amerika, ingen frågade efter dem.
Men sjömannen hade klagat över att skepparen inte hade delat med sig åt besättningen av de tiotusen dollars, som han förtjänade på människohandeln i New York förra resan. Han var mycket förbittrad på kaptenen för det. Och därför ville han varsko passagerarna denna gången, så att de skulle hinna rymma från skeppet innan auktionen pålystes och de skulle säljas.
Robert hade förstås begripit, att besättningskarlen ljög. Om kaptenen ville sälja människor till hundturken, så seglade han väl dem till Turkiet, där turken bodde, inte till Nordamerika: Det var ju onödigt att frakta folket över hela Atlanten. Och förresten så visste Robert genom boken ”Beskrifning öfwer Nord-Amerikas Förenta Stater”, att det var förbjudet att sälja vitskinnade människor till slavar i Nordamerika. En person måste ha krulligt hår på huvudet och vara svart, innan han gick i handeln.
Han hade bara berättat vad sjömannen ljugit ihop för Elin, för han tyckte att det var lustigt.
– Men du sa int’ att dä va ihopljuget, rättade den unga flickan.
Roberts ögon flackade omkring litet:
– Du begrep väl själv att dä int’ va allvarsamt.
Så hade Karl Oskar dödat ryktet om kaptenens slavhandel: Han ålade Ulrika att gå och stilla oron hos andra godtrogna kvinnor: Varken hon eller någon annan behövde befara att bli belagd med slavkedjor för att försäljas i Nordamerika. Kaptenen var en rättskaffens man, som bara sökte hjälpa dem till rätta. Han hade nyss lovat ställa för dem så att de raskt blev fraktade vidare.
Ulrika utsatte nu Robert för sin vrede:
– Dä ä ju pojkslyngeln som rår för’at! Håll bror din i tukt, Kal Oska!
Robert fick stränga förmaningar av sin äldre bror: Hur kunde han planta in de här lögnerna i en jänta, som inte kunde ha så gott reda på sig? Om de kom till kaptenens öron, så skulle han råka illa ut. Och nu skulle han ta rätt på besättningskarlen, som diktat opp historien.
– Han ä int’ på skeppet längre, sade Robert hastigt.
– Du ska peka ut den lögnhalsen!
– Jag kan int’ hitta’an. Di säjer att han har römt från skeppet.
Karl Oskar betraktade sin bror, medan en misstanke väcktes hos honom: Robert var inte alltid att sätta tro till. Det hade hänt att han också hade ljugit och diktat opp. Och nu var det besynnerligt att hans sagesman var försvunnen från fartyget.
Karl Oskar varnade brodern strängt: Om han inte höll sig till sanningen, så skulle han ställa både sig själv och andra i stora olyckor. Han var sjutton år gammal nu och måste känna ansvar. Och han skulle minnas att de var i ett främmande land, där många faror lurade på dem.
Robert kände sig förrådd av Elin. Det här om slavhandeln var sagt henne i strängt förtroende. Han skulle inte berätta någonting för henne mer, när hon genast skvallrade för sin mor.
Där i land framför dem, helt nära skeppet, utbredde sig liksom en herrgårdspark med stora, gröna, lummiga träd, och under de träden var det skugga och svalka. Men han fick inte gå dit, utan måste stanna kvar här på det ruttna skeppet i hettan och solsteket. Då måste han berätta om någonting för någon människa medan tiden gick.
Det kunde nu inte Robert förklara för sin äldre bror. Men han hade trott att Elin begrep.
4
Charlottas förre timmerman trädde in i kajutan till kapten Lorentz, djupt bugande under det låga taket. Landberg var den längsta karl som någonsin mönstrat på skeppet, nära sju fot lång; han var smal och gänglig med långa armar. Hans välansade munskägg klövs ofta av ett brett, friskt leende.
Kapten Lorentz välkomnade sin förre besättningsman med ett varmt handslag.
– Vad nytt sen sista gången? Den helvetes hettan är sig lik.
Det syntes på den efterskickade att han hade något att omtala, som han genast måste avbörda sig. Innan han hunnit sätta sig ner började han:
– Nog har jag en nyhet! Har kapten sport: Vetemjöls-Jesus ä dö.
Lorentz stirrade på honom.
– Vetemjöls-Jesus ä mördad. I förra månaden.
– Vem talar han om, Landberg?
– Om Erik Janson, förstås. Han började profetera, när han gick omkring i bygden därhemma och sålde vetemjöl. Därför kallade de honom Vetemjöls-Jesus.
– Janson profeten? Ä han mördad?
– Han blev nerskjuten som en hund på tinget i Cambridge, när han skulle föra en process. Det var motparten som sköt.
Kapten Lorentz förvånades icke över underrättelsen. Han besatt någon liten kännedom om rättsskipningen i landet. Kanske fanns det i tingssalarna samma anslag uppsatt som han en gång sett på en krog här i New York: Skjut först! Lev längst!
Han förstod att Charlottas förre timmerman, som tillhört den mördades sekt, var djupt berörd av händelsen. Men Långe Landberg, som han kallats ombord här, sällade sig säkert inte till de sörjandes skara: Han såg den döde profeten med en avfällings ögon.
Avfällingen fortsatte: Erik Janson var den störste skurk i alla tider som trampat Nordamerikas jord. Han hade sett honom dagligen en längre tid, och han kände den profetens mandater. Han betraktade sig själv som den nye Kristus, och han hade valt ut tolv stackars enfaldiga ynglingar till sina apostlar, som han hade som ett hov omkring sig. Emot sitt folk hade han betett sig som den grymmaste tyrann. Han pinade de sjuka, så att änglarna kunde gråta åt det, om nu tårar kunde frampressas i himmelen. Hur sjuka de arma människorna än var, fick ingen doktor tillkallas. När de låg för döden och inte mer orkade röra ett finger eller en tå, så befallde han dem att stiga upp som helbrägda, och när de inte orkade det, så skyllde han på deras synd och otro. Men själv var han syndfri och hade alla fullkomligheter.
När Landberg nu ynkade de stackars sjuka och eländiga sekteristerna och tog dem i försvar emot tyrannen, så tog denne ifrån honom allt vad han ägde, till och med hans gångkläder. Han ägde inga medel till rättegång och kunde inte ställa profeten till svars för hans nidingsverk.
Erik Janson hade själv sagt att han var jämngod med Gud. Om han fått leva längre, så hade han väl blivit något högre än Gud. Men sanningen var att mänskligheten stod i stor skuld till den ädle man, som skjutit ner Vetemjöls-Jesus: Med sin raska handling hade han befriat Nordamerika från dess störste bedragare. En fräck och framfusig bondlurk, det var vad han hade varit. Han hade haft svinbetar i munnen istället för tänder; därav kunde man förstå att han var besatt av en ond ande och att Djävulen var uti honom.
Kapten Lorentz som haft Jansons trogna här ombord hade hört dem prisa honom som det stora himmelska ljuset, som upptänts för dem i det mörka hednalandet Sverige. De var ärliga i sin tro. För dem hade han gällt som den återkomne Kristus. Och de skulle väl nu efter mordet på honom säga, att han liksom Kristus hade beseglat sin lära med sitt blod.
Var Erik Janson sänd av Gud eller av Djävulen? Vem kunde veta? Kanske inte av någondera. Man fick nöja sig med trösten att Gud själv visste besked.
Lorentz frågade sin förre timmerman efter Jansons trogna, de svärmare, som han fört över på sitt fartyg: Hur artade sig livet för dem borta i det stora prärielandet Illinois, där de satt sig ner?
– Janson sa, att han byggde ett nytt Jerusalem, svarade Landberg föraktfullt. Men han grundade ett nytt helvete.
Bishop Hill som stället kallades efter profetens hemsocken Biskopskulla, hade amerikanerna döpt om till Bishop Hell. Många brev adresserades dit: Det stod Biskops Helvete skrivet på kuverten, och breven kom ordentligt fram till adressaten. Men Erik Jansarna var ett raskt och duktigt bondfolk, de hade förkovrat sig och bodde inte längre i sina jordkulor som vilddjur. De hade numer byggt sig hus av tegelsten, som de själva hade bränt. Mursten var inte det enda de brände. Hemma i Sverige hade de varit nykterhetsivrare, men i Bishop Hill hade de anlagt ett brännvinsbränneri som drevs med ångkraft, och med ångan kunde de bränna 300 kannor brännvin om dygnet. Men när de blev druckna någon gång så var det förstås av andens fullhet.
I våras hade de skickat ett sällskap till Kalifornien för att gräva efter guld, i Guds namn. Ett par av de främsta apostlarna var med. Kunde man tänka sig Petrus och Paulus grävande efter guld? Men Erik Jansarna sökte inte bara efter Guds rike och hans rättfärdighet. Om profeten själv sades det att han hade blivit så förmögen, att han tagit ut svinbetarna ur sin gudlösa mun och satt in tänder av rent guld istället. Längre i högmod och självförhävelse kunde en människa inte komma.
Nu trodde folket där borta i Bishop Hill att Erik Janson skulle återuppstå efter döden, liksom hans föregångare Kristus hade gjort: De gick där och slog sina tegelstenar och eldade under brännvinspannorna i sitt ångbränneri, medan de väntade på sin mästares återkomst. Jesus återuppstod efter tre dygn, men nu hade snart sex veckor gått sedan Erik Janson blev skjuten, och ännu hade han inte hörts av, såvitt man visste.
Och det ville Landberg ha sagt: Om denne Vetemjöls-Jesus kom tillbaka till Amerikas jord levande, så skulle nog många åtaga sig att mörda honom för andra gången.
Lorentz höll nog ändå Erik Janson för en duktig karl på flera sätt, och när förre timmermannen nu hade fått utlopp för sin bitterhet emot den mördade profeten, övergick skepparen till ärendet:
– Nu ska du åter hjälpa mej att lossa min mellandäckslast!
– Gärna, kapten. Har ingenting att göra för tillfället.
Det hade varit dåliga förtjänster för Landberg på sistone; det hade inte ankommit något emigrantfartyg från Sverige på en tid. Han hade uträttat ärenden åt engelska skeppare istället. Hittills i år hade det kommit mest tyskar: Tyskar och irländare höll på att översvämma det amerikanska landet. Om han kunnat tyskarnas språk också, så skulle han ha gjort sig bättre inkomster. I år var det bara bedragarna som inte klagade över förtjänsterna i New Yorks hamn: Runnarna gick här lika feta och frodiga som förr. Men igenkänningstecknet på en ärlig agent var bekant för alla skeppare: En mager man!
– Och lång som en mast! tillfogade Lorentz.
– Precis, kapten. Hur stor är lasten denna resan?
– Sjutti stycken. De allra flesta ska inåt landet.
– Jaha. The Emigrant-Transfer Isaac Newton går varannan dag uppför Hudson till Albany.
De båda männen gick igenom papperen med invandrarnas namn och bestämningsorter. Härunder kom agenten Landberg ihåg att han hade ett bud till skepparen från en landsman som han kände: Pastor Olof Hedström, metodistprästen på Betelskeppet här i hamnen, lät hälsa att han ämnade komma ombord i morgon.
– Jaså, pastor Hedström predikar fortfarande på sin gamla skuta? Han är välkommen. En präktig man, som är de inflyttade till mycken hjälp.
Det var ett lyckat påfund av svenska metodister här i New York att inreda ett gammalt avriggat skepp till en kyrka. Lorentz hade varit på Betelskeppet, sedan det blivit ett Guds hus, och han hade tyckt om det. Kanske någon annan sekt ville inköpa Charlotta nu när hon börjat ruttna och lägga upp henne här i New Yorks hamn för att göra om henne till predikolokal. Det bleve en stor seger för kristenheten på jorden, om alla gamla uttjänta skepp, dessa syndens nästen, avriggades och inreddes till kyrkor.
Pastor Hedström ämnade förstås inbjuda nykomlingarna på Charlotta att åhöra predikan och mottaga nattvarden på Betelskeppet. Men denna gång skulle han be prästen tydligt kungöra för passagerarna att han hade den metodistiska religionen, innan han delade ut nattvarden åt dem. Förra resan hade några luteraner fått the Lord’s Supper på Betelskeppet, och först efteråt blev det uppenbart för dem, att de hade tagit emot nattvarden av en sekteristisk präst, en villolärare. Då hade de kommit i djup samvetsnöd och förtvivlan och fruktade fördömelsen. De hade bett till Gud om den nåden att få kräkas upp de falska nådemedlen, men hade icke blivit bönhörda.
Förare av utvandrarfartyg skulle sörja för människors själar också.
– Jaha, min gamle timmerman: Om tre dar så får du ta hand om en ny laddning svenska bönder åt Nordamerikanska Republiken…!
*
Och den 26 juni på morgonen, när de tre dygnens föresatta karantänstid var utången, fick briggen Charlotta av Karlshamn äntligen lossa sin levande last på udden utanför Castle Garden i New Yorks hamn.