Efter sjuttio dygn på havet hade sökarna av nya hem kommit tillbaka till jorden. Atlantiska oceanens vågrörelser höll sig ännu kvar i deras kroppar. Men nu satte de sina fötter på fast botten och stod återigen på den säkra, orubbliga marken. De skildes nöjda från de vattnens församlingar, som Skaparen på tredje dagen hade kallat hav, och de välsignade i djupet av sina hjärtan det torra som Han vid skapelsen hade kallat jord. Och de tackade Herren Gud, som mildeligen låtit de bräckliga skeppsplankorna bära dem över de hisnande djupen fram till den önskade hamnen.
På en holme ytterst på udden vid East River låg Castle Garden, det gamla kastellet som blivit förlustelseplats, och strax innanför, avskild från flodarmens skeppsbryggor av en bred promenadväg, utbredde sig Battery Park. Detta stycke grön, trädbevuxen mark i hamnens närhet genljöd dagligen av tunga bondetramp och främmande tungomål. Gamla världens människor, som hade genomgått porten till Nya världen, hade här sitt första rasteställe på Amerikas jord. Battery Park blev en invandrarnas svala och skuggiga lund på deras landstignings dag.
Här vilade de, sökande svalka, här slog de sig ner under lummiga almar och lindar, män och kvinnor, barn och åldringar, omgivna av sina medförda ägodelar: kistor, skrin, bylten, säckar, kärl, förvaringsrum för oumbärliga ting. Allt vad de förmått hålla i sina händer hade de vid landstigningen hållit fast – hårt, så att knogarna vitnade och kinderna rodnade, hade de hållit i sina nattsäckar och knyten, fruktande att de skulle fråntagas dem av kringsvärmande, påträngsna främlingar. Och hela resan igenom skulle de aldrig lämna utom synhåll dessa sina tillhörigheter, som varit deras oskiljaktiga sängkamrater under överfarten på Oceanen.
Grova, bredskuldrade lantmän med sina ansiktsskinn märkta av alla årets väder stod med händerna lagda på ryggen och såg sig spanande omkring i det nya landet. På deras kroppar hängde tunga vadmalskläder, skrynkliga och påsiga. De tjocka ylleplaggen som skyddat dem mot kylan på stormiga nordanhav var blöta av svett och blev bärarna en plåga på Amerikas solvärmda strand. Det var en återhållen rörelselust i dessa mäns hårda muskelknotor, deras gestalter var krafter i vila. Instängda i trånga skeppsrum hade de under månader icke haft några sysslor att lägga sina händer på. De hade kommit till en ny världsdel för att förrätta sina invanda göromål, för att återigen med sina händer gripa i oxtömmar och ploghandtag och i alla de redskap och verktyg, som var dem förtrogna. Det var händer som rymde mycken kunskap, förvärvad alltifrån barnaåren och nedärvd från fäderna genom årtusenden. När de åter stod stadigt på jorden vällde arbetsivern fram hos dem efter en plågsam tid av sysslolöshet. Men ännu varade deras nödtvungna rast, ännu bar de sina händer i vila på ryggen.
Mödrar satt stödda emot parkens trädstammar och gav sina barn di. Kvinnorna tömde sina magra sinande bröst utan att barnens magar fylldes. Maten från modern tog slut före barnets hunger. De små kved och gnällde, retliga i värmen, där de låg invirade i tjocka plagg, lämpade för köld och kalla vindar. Och mödrarna vaggade barnen på sina knäns vagga, världens mjukaste och tåligaste vagga, moderskärlekens vagga, och sökte vyssja dem till sömns. Men barnen kinkade och deras ögon ville inte sluta sig. Det var som om de oavlåtligen ville se sig omkring, när de nu för första gången skådade den nya boningsort, föräldrarna utvalt åt dem – det land där de skulle växa upp, det enda de skulle lära känna.
En femårig pojke, klädd i en rock som räckte ända ner till fotknölarna, satt på huk i gräset och åt på en rågkringla, ett mörkt och strävt bröd. Mögelfläckar visade att kringlan inte var bakad i går, och den var heller inte bakad i denna världsdel: Den kom från en gammal ugn i en undangömd stenig bygd i norra Europa. Pojken tuggade ivrigt och svalde tuggorna glupskt. Rågkringlan förminskades hastigt i hans hand. Snart hittade han endast några små smulor, som var kvar i handen, och han kastade in dem i munnen. Kringlan var slut, men hungern var kvar. Och barnet såg undrande i sin tomma hand: Varför tröt kakan, medan han ännu ville äta av den? Varför tröt maten före hungern? Mor sade: Det är den sista kringlan jag har, den sista hemifrån, Nu får du aldrig mer några kringlor hemifrån. Och pojken undrade över detta: Varför aldrig mer några kringlor hemifrån?
I Battery Park gjorde invandrarna en översyn av sin matsäck; de räknade sina limpor och skrapade bort möglet från dem. Och många åt upp sina sista brödskivor i förlitan på att de hädanefter skulle få föda från det nya landets jord.
På vägen längs flodstranden som åtskilde Battery Park och Castle Garden rörde sig en jämn ström av människor; det var New Yorks innevånare, folk som var bosatta i Nordamerikas största stad. Där spat-serade män i höga, svarta hattar, klädda i långrockar med skört och åtsittande och åtstramande byxor, som omslöt benen som en ytterhud av tyg. Där promenerade kvinnor med bahytter på huvudena och med sina midjor i hårt åtsnörda klänningsliv, varifrån utbredde sig frikostigt vida kjolar som nådde ända ned till marken de trampade. Kvinnorna bar kjolar som var utspärrade som fåglars lysande stjärtfjädrar, det var rutiga kjolar och prickiga och randiga, kjolar i rött och vitt, grönt och gult. I sina händer svängde männen långa spanskrör, kvinnorna bar vida utslagna parasoller i ljusa färger, som välvde sig som små lysande himlakupor över deras huvuden.
De spatserande fäste ingen uppmärksamhet vid folket som slagit sig ner i Battery Park. Synen som nykomlingarna under träden erbjöd var varken ny eller märklig för dem: De hade mött den nästan varje gång de hade vandrat här utmed Hudsons strand. Ett emigrantfartyg hade inkommit i hamnen – det hade hänt både i går och i förrgår, och det skulle hända i morgon igen. En skara nyinflyttade steg i land, väntade i Battery på fortskaffning, fördes vidare och var borta. Det kom en ny skara istället: Det kom ständigt nya människor som samlade sig här, väntande under träden. Detta var främlingarnas oändliga tåg. Invandrarna var den eviga synen för New Yorks innevånare, när de gick sin promenadväg här längs flodstranden: De skulle finnas där, de hörde till denna park, liksom löven på träden och gräset på marken: Invandrarna skulle alltid sitta och vänta under träden i Battery Park.
Men invandrarna kom från bygder där de sällan mötte en okänd, sällan såg en främling. De var komna till ett land, där varje människa de såg var en främling. För invandrarna var New Yorks innevånare en ny och märklig syn. Människorna i parken betraktade människoströmmen på vägen: De nyinflyttade såg på dem som hade kommit före. Här såg nykomlingarna de redan hemmastadda, de hemvana, de som hade hunnit finna sig till rätta i landet, de som kunde röra sig obehindrat här, de som kunde spatsera omkring trygga och sorglösa och säkra och tala med var och en de mötte. Själva var de vilsna människor, som sökte en tillflyktsort. De andra hade redan funnit vad de sökte: Det var de hemlösa som betraktade de bofasta.
Sökarna av nya hem stannade och dröjde en stund i Battery Park på sin utvandrings väg, främmande, förbryllade, förvirrade, osäkra. De var överrumplade av sitt möte med det okända landet. Det var de bortvillade i världen som rastade här på sin landstignings dag.
Men de skulle vara med om att uppodla och förändra landet där de inträtt, de som väntade i den skuggiga lunden vid East River.