1
Det talet hade gått på briggen Charlotta, att nära hälften av New Yorks innevånare skulle vara löst folk, tjuvar, skälmar, rövare och missdådare. Därför gick ingen av de nyinkomna ensam ut på gatorna i staden. Men andre styrman hade lovat Robert och Arvid, Danjels dräng, att gå med dem och förevisa New York när de kom i land. Och när han landstigningsdagens eftermiddag skulle uträtta ett par ärenden i staden åt skepparen, fick de båda ynglingarna åtfölja honom.
Andre styrman hade varit snäll och beskedlig mot dem under resan över sjön. Men de hade aldrig hört hans namn; när man talade till honom, så kallades han Styrman, och när man talade om honom, så kallades han Finnen. Han var en pratsam karl och den ende av skeppsbefälet som de hade kunnat tala förtroligt med.
Han gick med de båda ynglingarna utefter flodarmen, de gick förbi fartygens långa rad vid bryggorna. Här på östra sidan av Hudson var kajen utbyggd längs hela stranden. Sjömannen pekade och visade: I denna hamn fladdrade alla flaggor i världen sida vid sida. Där låg en fregatt med den amerikanska flaggan, stjärnbeprydd och randad; den skulle de lära sig att känna igen, eftersom de skulle bosätta sig här. Fartyget var en ostindiefarare, en ostindieman, som sjöfolk sade, en vacker seglare. De amerikanska skeppen hade vackra skrov. Skeppet där som liknade en pråm var en holländare: det var inte vidare smäckert däremot, det kallades för smack. Och det där långa bräddragande fartyget var norskt, eller till hälften svenskt, för de hade ju samme kung. Men det skulle de inte säga till norskar, för då fick de sig en djävul i skallen som blixten.
På den breda floden trängdes båtarna, ångskepp och segelskepp, slupar och roddbåtar, färjor och pråmar i en enda röra. Ute på strömmen fördes båtar med segel över vattnet, där drevs båtar med hjul under vattnet. Ångskeppens höga, smala skorstenar reste sig i hamnen som en skog av svarta, förbrända trädstammar. Hudsonfloden med sina vikar, inskärningar och utskjutande uddar flöt in i staden New York, omvärvde den och slöt den i sina armar, och staden New York sköt ut i floden och sönderdelade den. Skorstensröken från gatornas hus och hamnens ångskepp flöt samman i stora moln, som för en svag västanvind svävade bort över vattnet och drev utåt Atlantiska oceanen.
En liten farkost som kom ilande över flodvattnet utan både segel, hjul eller åror, väckte Roberts förundran. Han frågade hur den framdrevs. Det var en ångfärja, upplyste Finnen: Såg de inte den rykande skorstenen som stod inne i ett litet hus mitt på båten?
Andre styrman på Charlotta utpekade och förklarade för ynglingarna, talade om barkar och smackar, skonare och galeaser. De fattade inte mycket därav. Men från däcket på ett större segelfartyg hördes sång och glada, höga tillrop. Däruppe stod en klunga karlar i stora vida hattar och sjöng och glammade. Det var tydligen passagerarna ombord.
Här ville de dröja och titta ett slag. De blev nyfikna.
Finnen stannade: Fartyget var ett clipperskepp från Kalifornien, som strax skulle avgå till San Francisco. Det var ett nytt skepp, snällseglande och kopparförhydat. Karlarna där ombord skulle till Kalifornien och gräva upp guld.
Skeppets namn var Angelica och i fören var uppsatt en röd fladdrande vimpel med några lustiga ord på: Ho! Ho! Ho! For California! Den vimpeln liknade inte andra fartygs flaggor, och passagerarna liknade inte heller andra fartygs passagerare: De skrattade och stojade och sjöng glada sånger. Det var som om det inte hade funnits något befäl ombord på det fartyget.
Det skulle också i dagarna avgå en skeppsladdning med fruntimmer, både vita och kulörta, härifrån New York till guldfälten, sade andre styrman. Det var ont om kvinnor i hela Amerika, men i hela San Francisco fanns det bara 50 stycken, och guldgrävarna höll på att försmäkta av kåthet. Det hade gått så långt att de våldtog sina hästston och mulåsnor. Av kåthet blev manfolk lätt vansinniga. Men guld fanns det därborta – det växte i jorden som potatisen växer på åkrarna i Sverige, och i floderna fiskades det upp guldstycken stora som hönsägg. Han hade själv här i New York sett provbitar av det kaliforniska guldet, som innehöll 23 karat. Tiggarna i Kalifornien gick i trasor som tiggare gjorde överallt i världen, men skillnaden var att trasorna på Kaliforniens tiggare var guldtrasor. Från 100 skepp i San Franciscos hamn hade besättningen rymt ut till guldfälten. Guldet därborta skulle spridas över hela världen och hela världen skulle inom några år bli rik.
Men det var inte många som kom tillbaka från guldfälten med livet i behåll. Det sades att passagerarna på det här fartyget hade beställt sina gravstenar i New York och tagit dem med sig ombord på skeppet – för att inbespara pengar, för det var billigare att göra inskriften på stenarna här.
Här vid clipperskeppet lystrade Robert, han glodde undrande och förveten på Angelica. Det fartyget liknade inte Charlotta, varken till namnet eller på annat sätt. Det var ett glatt skepp med glada passagerare.
När de sjungande karlarna hade slutat en sång, stämde de genast upp en ny:
Blow, boys, blow for California!
There’s plenty of gold,
so I’ve been told
on the banks of the Sacramento…
De viftade med armarna och vinkade glatt med hattarna åt åskådarna som församlats på kajen. På den svenska Charlotta hade passagerarna också sjungit, men nästan bara psalmer, dödspsalmer, begravningspsalmer, och det var sällan någon ombord som hade skrattat. Fastän Robert inte begrep orden i de sånger, som männen på Angelica sjöng, så förstod han att det inte kunde vara psalmer. Det måste vara visor. Och på resan till guldgrävarlandet medförde sångarna sina gravstenar med sina namn inskrivna – hur kunde de vara så ystra och muntra, när de seglade med sina gravstenar ombord? Kanske de var så glada och sjöng, därför att de hade gjort det klokaste som någon här kunde göra: De anträdde kanske en vådlig väg, men den som ville bli rik i Nya världen skulle förstås fara raka vägen till det ställe, där de kunde gräva upp guldet ur själva jorden.
– Di har rolitt på den båten, sade Arvid avundsjukt.
– Manfolken på guldrushbåten är druckena, förklarade Finnen. Kanske di super opp sina gravstenar innan di kommer i väg.
Angelica – Robert betraktade clipperskeppets namn i förstäven. Angelica och Charlotta var två kvinnonamn. Charlotta var tungt och hårt, mörkt och strängt och strävt – Angelica hördes lätt och mjukt, ljust och milt. Charlotta lät matmorsaktigt, husbondelikt och myndigt befallande som namnet på en tjock gumma – Angelica lät som en späd och grann flickas namn, och det ljöd fritt och klingande som drillen från en fågel, det doftade som ett blomster en vårdag: Det var glädje och frihet i det namnet.
Så skulle det skepp heta, som han härnäst ville fara med.
Nu började passagerarna hoppa omkring på clipperskeppets däck med långa skutt.
– Karlarna däroppe dansar visst polkan, sade Finnen.
– Va ä dä för en dans? undrade Robert.
– Den nya ungerska krigsdansen. En ogudaktig och horaktig dans. Men här ska vi int’ stå längre. Vi ska titta på någonting mer än hamnen.
Med dröjande steg lämnade Robert Angelica med den fladdrande röda vimpeln i toppen: Det låg kanske tusen skepp i New Yorks hamn, men bara ett som han hade velat följa med på resan.
De lämnade kajen och tog av åt vänster. Finnen gick före. De sneddade över Battery och kom inåt staden.
Om de ville ha rätta utsikten över ön Manhattan, så skulle de gå opp på Wee Hawkeen, sade vägvisaren. Nu hade han inte tid att gå med dem dit, men däruppe kunde de se alla de tusende husen och alla de hundrade kyrktornen. Däruppe kände man att man hade kommit ut i världen.
I Beskrivningsboken över Nordamerika hade Robert läst om New York att det var Nya världens folkrikaste och livaktigaste stad och att husen i staden var ända till sex våningar höga och gatorna ända till femton famnar breda. Men var det sant som påstods om innebyggarna: Kunde hälften av dem vara mördare och rövare?
– Dä ä tillskarvat, sade Finnen. Bara tiondedelen är förbrytare. Om man sade så här ungefär, tillade han: Vart fjärde hus man gick förbi här i staden var en krog, var femte kvinna man mötte på gatan var en hora och var femte man en förbrytare. Det kunde kanske vara rätt, så där omkring eller ungefär, såvitt en gästande sjöman och främling kunde gissa.
Robert började glo noggrannare på människorna som gick förbi dem på gatan, särskilt på de yngre kvinnorna.
– Vart femte fruntimmer en hora, säjer styrmannen?
– Ja… så där jämnt över förstås.
Andre styrman fortsatte: Det fanns i denna staden 20 000 öppna och erkända luder, förutom alla de hemliga, som endast Gud hade räknat. Det fanns 2 000 horhus som var öppna dygnet runt hela veckan utom under gudstjänsten om söndagarna. Det fanns 10 000 krogar och varje krögare hade i sin tjänst döddragare med kärra, som släpade bort liken av dem som drack ihjäl sig på hans krog. Det amerikanska brännvinet var det starkaste i världen, och en del krögare lade några nypor gift i det för att mildra och smaksätta drycken. Amerikanerna hade från barndomen härdat magarna med kryddade och smaksatta dryckesvaror, men en ovan främling kunde falla ner död som han stod vid krogdisken. I de sämst kända nästena, såsom i The Old Brewery borta vid Five Point, var krogen inredd i första våningen, horhuset i andra och likrummet i källaren. Gästerna drack sig fulla i skänkrummet på nedre botten, därpå gick de upp till flickorna i andra våningen, där de blev rånade och mördade och avklädda och därpå genom en trumma nedkastade i likkällaren. Ja, det fanns bekvämt inrättade gästhus och login här i New York, där man blev raskt betjänad. Polisen vågade sig aldrig in i sådana kulor. När ett av nästena vid Five Point revs häromåret, hittades det över 1 000 lik.
Det började krypa i hårrötterna på Robert och Arvid vid styrmannens berättelse. Men Robert bar inte någonting av värde på sig, och den som ingenting förde med sig på en vandring kunde heller inte bli rövad på någonting. Han hade bara några svenska styvrar i sin pung. Hans arvslott, som innestått hos Karl Oskar, hade gått åt till utlägg för resan. Han kom utfattig hit, liksom reskamraten.
Men Arvid fattade tag i urkedjan som hängde på hans väst och viskade Robert i örat: Han hade sin klocka på sig. Det var kanske farligt, men ingenting att göra åt nu. Robert hade inte ens någon klocka, ingen kunde bestjäla honom, även om var tionde man de mötte var en tjuv.
Ynglingarna från Ljuder visste nästan ingenting om städer. Före New York hade de passerat genom en enda stad, Karlshamn. De hade ingenting sett som de kunde jämföra med. Arvid hade heller inte läst någonting om städer, eftersom han inte kunde läsa. Innan Robert visade honom en geografisk skolbok hade han tagit för givet, att Sverige utgjorde hela världen. Men Robert ville inte bli hållen för en enfaldig och okunnig pojke, som aldrig hade varit ute bland folk. Han frågade därför andre styrmannen med en min av förtrogenhet med ämnet:
Var kvinnorna i New Yorks horhus uppfödda i landet eller hade de inflyttat? Finnen svarade att nästan alla dessa fruntimmer liksom de själva var uppfödda i Gamla världen. Somliga hade fallit i synd redan på skeppen. Så hade deras respengar endast räckt till New York. De kom inte längre än till kajen här, kanske; de blev tvungna att stanna här och bjuda ut det som gick lättast och fortast att sälja. Men en horas liv i Nordamerika varade högst fyra år, därefter inställde sig döden. Men då skulle hon vara sund från början. Hon blev för det mesta venerisk, kroppen översållades med stinkande sår, och hennes lemmar ruttnade och föll av en efter en. Giftet gömde sig innerst i kroppen, inne i benpiporna. Där fortplantade det sig från släkte till släkte. Och därmed uppfylldes Guds lag, som den stod tryckt i katekesens fjärde bud; så straffades missgärningar inpå barnen intill tredje och fjärde led, de som mig hata.
I detsamma svängde de om ett hörn med höga hus, och deras vägvisare stannade och pekade på en pall av sten, som reste sig invid gatan:
– Där oppe postade den siste kungen som regerade i Amerika.
Stenpallen var minst tre famnar hög. Robert frågade:
– Va hette den kungen?
– Dä minns jag inte. Men dä va en engelsk kung. Han var gjord utav bly.
– Jaså. Va dä en bildstod?
– That’s right, boy, en kungabildstod av bly!
Andre styrman på Charlotta ganade uppåt stenpålen: Den engelske kungen regerade så grymt, att amerikanerna gick ut i krig för att avsätta honom. Men de hade ont om kulor till sina gevär; då hittade de på att smälta ner det här blybelätet som skulle föreställa deras kung. Och när engelsmännen kom hit för att tukta de uppstudsiga amerikanerna, så blev de mottagna med präktig ammunition. De fick blybitar från sin egen konung mitt emellan ögonen! Det smakade, skulle en tro. De goda gevärskulorna bet så skarpt, att amerikanerna vann kriget och blev ett fritt folk. Så gick det med den siste kungen i Amerika.
Och vem visste – kanske folket i Europa också en vacker dag lade sina kungabildstoder i grytan och kokade dem och smälte ner dem till kulor. Sedan skulle de också bli fria.
Robert nickade och förstod: Eftersom kungar var förbjudna här, så fick man tala hur illa som helst om dem.
De vek av till höger och kom in på en mycket bred gata. Finnen höll ut båda händerna mot gatan, helt stolt, som om han hade förevisat något som hade varit hans egna händers verk: Detta var Broadway, den skönaste stadsgatan i världen.
De hade sugits in i ett stort folkvimmel, här kunde ingen ila snabbt åstad i sitt ärende. Människorna vek undan, alltid till höger för att inte stöta emot varandra, och de började göra sammaledes. Folk tittade inte varandra i ansiktet när de möttes, ingen glodde den andre i ansiktet. Robert och Arvid höll sig så nära sin följeslagare som de kunde; de blev knuffade och trängda när de inte vek undan fort nog, och de kände sig omtumlade och förvirrade inne i denna mängd av människor, inför denna oöverskådlighet av folk, som drog förbi på den gata som skulle vara bredast och skönast av alla i världen.
Broadway var säkert mer än femton famnar bred: Robert sökte mäta den med ögonen. Namnet betydde Breda vägen, det visste han från sin språkbok. Han hade en gång sett en tavla med det namnet: Den föreställde vägen som människan vandrade genom livet och den var full av folk som förrättade sina synder. Vägen slutade vid helvetets port. På den här gatan, vart den nu ledde, var det också trångt av folk. De flesta människor de såg hade vitt skinn i ansiktena och liknade dem själva till skapnaden ganska mycket. Men Robert förundrade sig över den stora skillnaden i klädseln. Där spatserade män i fina, välborstade, dyra kläder, med rent, blänkande vitt linne kring halsen och blanka stövlar på fötterna. Men han mötte också män i utslitna, trasiga kläder och usla, lortiga skjortor och som var illa skodda om fötterna bara med några omvirade trasor – och här kom folk som gick barfota. De måste bränna sina fötter på gatstenarna i den här hettan. Här mötte de folk i alla slags gångkläder. Han tänkte: De som gick illa klädda hade så nyligen kommit till landet, att de inte hunnit bli rika ännu.
Alla negrer han såg gick lösa och lediga omkring. Han hade föreställt sig att de svarta slavarna var belagda med kedjor och leddes av vaktare som hundar i koppel, när de gick utomhus. Han lade märke till negrer som skrattade brett så att deras tänder skimrade emot de svarta läpparna, men andra såg så bedrövade och skygga och betryckta ut, att det gjorde ont i hans hjärta vid synen. Han gissade att de som skrattade hade snällare husbönder än de andra.
De skulle veta att husen på den här gatan var de högsta som byggts i världen, sade vägvisaren. De var ända till sex våningar. Högre hus skulle aldrig kunna byggas.
– Danjel säjer att vi ä komna te Babels torn, inföll Arvid.
– Babels torn har ramlat omkull för längesen, upplyste Robert.
De ganade uppåt husen utefter Broadway, som var byggda av både trä och mursten och målade i många färger, vita och klarröda, svarta och gula. Somliga byggnader hade väggar med vita kalkränder; det var egendomligt med randiga hus.
Ryttare i svarta rockar och höga hattar red förbi i gatans mitt på nyryktade, ländblänkande hästar. Vagnar rullade förbi: Förgyllda fjädervagnar med finklädda kvinnor som åkande, simpla kärror lastade med öltunnor, kalescher förspända med vita parhästar, hästdroskor och giggar, grova lastfordon förspända med oxar, nätta fordon på två hjul förspända med hästar, småväxta som föl, fyrhjulingar och tvåhjulingar, stora och små vagnar, lätta och tunga vagnar. Allt som kunde sättas på hjul och dragas av djur rullade här förbi på världens bredaste gata.
Arvid pekade häpen på ett litet grått och långörat och långhårigt djur som stod stilla emellan skacklarna på en kärra:
– Dä där liknar varken oxe eller häst!
– Dä ä en åsna, sade Finnen.
Robert skyndade sig att visa vad han visste:
– Di är riddjur också. Dä står i bibliska historien att Jesus red in i Jerusalem på en åsna.
– Dä va märkligt, tyckte Arvid. Satt han grensle på ett så litet ynkeligt kräk?
De fortsatte i sakta mak uppför Broadway. En stor modersugga med en flock smågrisar omkring sig rotade omkring på deras kant av gatan och kom mitt i vägen för dem. Suggan var högbent som en kalv, men hennes spenar hängde långt ner och nådde nästan marken. De små digrisarna var ljusbruna till färgen och liknade hundvalpar. De kilade in emellan benen på de gående på gatan. Robert höll på att snava över en av kultingarna. Arvid räknade kullen: Suggan hade fjorton stycken grisar. De amerikanska svinen hade längre ben än de svenska.
Robert sade: Amerikanerna var inte rädda om sina svin, när kräken fick springa så här vilt omkring. Men varje ägare klippte sina svin i öronen och märkte dem, så att han kände igen dem, förklarade Finnen. Förresten hade de sådana mängder av svin i Amerika, att ingen brydde sig om ifall en eller annan kull sprang bort. Avskrädet och soporna kastades ut på gatan, och det var svinen som höll rent i staden. Grismaten låg här i högar, och det kändes i näsan ibland att det lagades till grismat inne i husen utmed Broadway.
Och gatans lukt av svinstia kändes hemvan för de båda ynglingarna från svensk bondbygd. Svinlort luktade likadant i Sverige och Nordamerika, i Ljuders socken och i New York, det kändes nästan ingen skillnad.
Andre styrman på Charlotta stannade ibland och tittade i fönstren i husen, och då stannade också Robert och Arvid. Deras ledsagare letade efter ett ställe. Såvitt de kunde se i fönstren var det krambodar och handelsbodar i nästan varje hus; för det mesta stod det en inskrift över dörren i stora, förgyllda bokstäver.
Finnen dröjde vid dörren till en liten byggnad, som liknade ett skjul. Det tycktes vara en handelsbod, men inga varor syntes i fönstren. Finnen visade på ett plakat som var uppspikat på dörren:
Notice.
This shop is closed in honor of the King of
Kings who vill appear about the twentieth of
October. Get ready, friends, to crown him,
Lord of All.
– Nu ä jag strax framme. Dä här stället känner jag igen. Anslaget fanns på dörren i fjol höstas, när jag var här.
Robert, som under resan börjat lära sig engelska i en bok, försökte läsa på husdörren. Han kände igen några ord men begrep dem inte i deras sammanhang. Han ville inte fråga styrmannen, men Arvid frågade istället: Vad stod det för någonting?
Det var förutsagt att Yttersta dagen skulle inträffa i New York i oktober i fjol, och den som rådde om den här handeln hade stängt sin bod i god tid i förväg för att ära Kristus när han kom tillbaka. Konungarnas konung hade inte kommit ännu, men den lilla handelsboden stod fortfarande stängd. Ägaren var väl ihjälsvulten vid detta laget.
Längre ner på dörren stod några rader med mindre stil på en gulnad papperslapp, och Finnen lutade sig ned och läste: Muslin for Weddinggarments. Muslin to meet the King of the kings. 20 Cents for a yard.
– Handelsmannen sålde muslin till klänningar åt Kristi brudar för 35 skilling alnen, sade han. Karlen är nog död nu.
Nu måste andre styrman gå och uträtta ärendena åt kapten: Han lämnade Arvid och Robert åt sig själva. De hittade väl själva vägen tillbaka till hamnen: Det var inte svårt, de skulle vika till vänster vid gatans slut. Och ville de fortsätta ett stycke till och se på Broadway, så var det bara att gå rakt fram: Gatan löpte norrut genom hela Manhattan och räckte mer än tre amerikanska mil. Det var lättare för dem att hitta i New York än i någon annan stad i världen. De kunde inte komma vilse om de höll sig på Broadway.
Finnen nickade åt dem och slank in på en krog, Joe’s Tavern, alldeles intill den lilla handelsboden, som stod stängd och väntade på Konungarnas Konung.
2
Arvid och Robert fortsatte ensamma uppför Broadway.
De var nyss utsläppta ur den långvariga fångenskapen på skeppet. En känsla av ny, ovan frihet bemäktigade sig dem, när de åter kunde röra sig obehindrat på marken. De blev djärva och företagsamma: De ville gå hela gatan fram, hur långt den än sträckte sig. Sedan var det bara för dem att vända och gå samma väg tillbaka. De hade tagit noga märke, de skulle nog hitta till hamnen och sitt sällskap.
De gick vidare på den skönaste stadsgatan i världen, de stannade och granskade de höga husen och tittade på inskrifterna över krambodarnas dörrar och de läste: Store, Steakhouse, Coffee House, Lodgehouse, Brown’s Store, Drug Store. Och de försökte tyda inskrifterna: Var det en hökarbod, ett apotek eller ett gästgiveri inne i huset? Och ordet Store kände de igen från det ena huset till det andra. Arvid, som lärt sig ordet på skyltarna, pekade skrattande på en salubod som inte var större än ett avträdeshus:
– Glo dit! Den lille där har också satt Store på dörren.
– Di skryter! sade Robert.
Men han retade sig inte över handelsmännens skrytsamhet. Och de som var små hade störst behov av att kalla sig stora.
När folk talade omkring honom i vimlet försökte han uppsnappa någonting ur samtalen. Men allt gick förbi honom som meningslösa läten och ramsor, inte ett ord, inte en stavelse som han lärt sig i sin språkbok kände han igen. Och han blev nedstämd och besviken. Då han steg i land hade han trott att han kunde engelska tillräckligt för att förstå vad folk sade, även om han själv inte alltid kunde svara – han hade trott att han något så när kunde taga sig fram. Han började bli rädd för att de i Karlshamn hade lurat på honom en falsk lärobok i engelska språket.
De kom fram till en öppen plats, där en mängd salustånd var uppsatta; det måste vara en marknadsplats. Här spärrade de upp sina ögon och stod stilla: Robert hade sagt att de aldrig skulle ställa sig till att gapa och glo, för då kunde andra göra narr av dem, men här stod de länge och gapade och glodde:
Här stod trätunnor uppställda i långa rader rågade med potatis, kålrötter, kålhuvuden, morötter, ärter, rödbetor, palsternackor och andra slags rötter, som de såg för första gången; tunnor i längd bredvid längd stod fyllda med frukter, gula, röda, gröna, randiga, äpplen, päron, körsbär, plommon och andra frukter och bär som de aldrig sett och som de inte visste namnen på; däremellan stod långa rader av korgar fullplockade med hönsägg, tinor fullpackade med svettiga smördrittlar; på stänger hängde gula, runda, feta ostar, stora som slipstenar; styckade kreatursslakt, köttstekar och svinbogar, revbensspjäll och fläskryggar låg upptravade som famnvedsträn i höga kast; trinda, hårt stoppade korvar hängde i linor över diskarna med feta syltor och köttmos; nackade höns, slaktade ankor, skjuten vildfågel och andra fjäderfän tornade upp sig till små kullar av fjäder i alla fåglarnas färger under himlen med röda blodstänk här och där på nackar och vingar; fyrfota vilt var upphängt i mängd, ludna kroppar av hjortar och rådjur, harar och kaniner, kända och okända djur; på saluståndens långa bord låg fiskar utbredda, långa och korta fiskar, breda och smala, feta och magra, storbukiga och förkrympta, svarta och vita, röda och blå, fiskar med randiga kroppar, vanskapta fiskar som bara bestod av ett huvud med utstående ögon, fiskar med stora gap och skarpa huggtänder som hundar, fiskar med uppsvällda bukar och fenor vassa som spjut och fiskar med långa stjärtar, som hängde på sina krokar och smällde de förbigående på örat; och i avlånga trälådor på marken rasslade det och krälade och kröp av skaldjur, otäcka kryp och fän, ödleliknande varelser, grodor, kräftor, musslor, sniglar, skaldjur som var tjocka som paddor och skaldjur som öppnade sig som dosor, och skaldjur som kravlade omkring och liknade de visste inte vad, det var ingenting de hade hört talas om, sett eller känt, nu eller någonsin i all sin levnads tid.
Och tunnor, korgar, tinor, bord, diskar och lådor på denna marknadsplats var så fullrågade, att de rann över, svämmade över av frukter och sovel, av kött och fläsk, av fjäder och fjäll, av hudar och skal, av föda av många hundrade sorter. Människorna som gick omkring här för att handla trampade i mat, slog huvudena i mat, var kringvärvda av mat, vältrade sig i mat. Vem skulle kunna flå alla dessa djur, vem kunde plocka alla dessa fåglar, fjälla alla dessa fiskar! Här utbredde sig, samlat på ett ställe, för främlingarnas ögon allt det som det nya landet skänkte sina innebyggare till livets uppehälle. Här såg de skapelsens mångahanda gåvor: Här såg de frukterna och bären från träd och buskar, rötterna och plantorna och örterna från jorden, köttet av tama djur:rån ladugården och vilda från markerna, de såg fåglarna från luften och fiskarna och skaldjuren från havsdjupen, de såg något av allt det krälande och flygande och levande som Gud hade gjort på femte dagen, innan han ännu hade skapat människan.
Ynglingarna stod och beskådade jordens härlighet på ett torg invid världens skönaste gata. Så mycket såg de, att det fanns föda nog i Nordamerika. Den borde räcka till också för dem, också för de sjuttio invandrare som inkommit i dag.
Och nu visste de genom sina egna ögon, att de hade inträtt i en ny värld.
*
Dagen nådde sin hetaste stund, värmen lade sin största tyngd över staden, och andetagen trögnade för allt som levde och andades på gatan. Människorna uppsökte skuggsidan av den; de satt med ryggarna mot husväggarna, vilande och slöande med slutna ögon. Barnungar sov vid mödrarnas bröst, kvinnor låg med huvudena i männens knän. En halvnaken negerpojke med en skoborste i ena handen och en ask skosmörja i den andra klev långsamt omkring på gatan medan han ropade: Black your boots! Black your boots!
Arvid och Robert rörde sig i saktare mak, tyngda av sina stadiga vadmalskläder. Och håret som växt sig långt och tjockt på deras huvuden under resan besvärade dem i värmen med en stickande klåda. Makligt klev de runt de bruna svinen som rotade i utkastat matavfall, och med något besvär slingrade de sig fram emellan fruktmånglarnas kärror. De tilltalades av folk som bjöd ut varor men ett par gånger hejdades de också av andra mötande, som sade någonting åt dem. Robert hade i förväg tänkt ut vad han skulle svara amerikanerna vid tilltal den första tiden: Han skulle säga att han var en främling i landet. I språkboken hade han lärt sig vad det hette på engelska, han hade meningen färdig i munnen, och nu begagnade han den för första gången:
– I am a stranger here.
De som tilltalat honom bara stirrade tillbaka. Han upprepade sina ord, långsamt och tydligt, han uttalade dem ordagrant och ordentligt, alldeles som de stavades: I am a stranger here. Han var noga med rätta, stavenliga uttalet av varje bokstav och ord. Men han fick bara en ruskning på huvudet till svar.
Hur var detta fatt – så mycket som han övat på denna mening? Amerikanerna begrep honom inte, när han sade att han var en främling i landet. Språkboken måste vara falsk.
En man i lysande röda byxor och stor svart hatt följde efter dem ett stycke. Han ledde ett par magra, vassnosade hundar i koppel och han grep Robert i armen: You want to buy a dog? Hundarna hade sina röda tungor långt utanför käften och såg vilda och farliga ut. Robert blev rädd för den påträngsne karlen, som envist höll fast hans arm – vad han nu ville, så ville han inte honom någonting. Han slet sig häftigt ur den främmandes grepp. De påskyndade stegen och lyckades bli kvitt karlen med hundarna.
Och Robert började tänka över deras belägenhet och rädslan åtföljde tankarna: De gick här ensamma i en stad, där varje människa omkring dem var en främling och där var tionde innevånare skulle vara en förbrytare, och de kunde inte säga något till någon, och de begrep inte vad man sade till dem. Om de råkade i fara, så kunde de inte ens ropa på hjälp. Nu kunde det hända att Finnen tagit till för mycket när han sagt att var tionde de mötte på gatan var en mördare eller en rånare, men om bara var tjugonde eller trettionde man de mötte ville röva dem, så var det ängsligt nog. De visste inte hur banditer såg ut i Amerika, men nog såg de många karlar som tedde sig lömska och ondsinta.
Han sporde Arvid, om de skulle ta och vända om.
Han ville inte skrämma kamraten: Men de andra i följet blev kanske oroliga om de dröjde längre. Han var inte rädd, det var inte därför: Han kunde inte bli rånad, eftersom han ingenting av värde bar på sig. Och inte heller Arvid hade väl något att mista?
– Jag har min nickelklocka förstås, sade Arvid.
Och han tummade den breda, gula mässingskedjan på västen, plötsligt ängslig och bekymrad.
När Arvid skildes hemifrån hade hans far givit honom denna klocka, som var hans käraste och dyrbaraste ägodel. Klockan skulle gälla som hans fädernearv, som han fick lyfta när han utflyttade. Den var av gott nickel och hade kostat tio riksdaler banko, tolv med kedjan. Det var allt vad fadern hade förmått skava ihop och spara åt sin son under sina fyrtio år som torpare under Kråkesjö herregård. Petter Torpare ville inte ge sin son arvet i kontanter, emedan han var rädd att pojken skulle fördärva det på snus och brännvin. Men en klocka måste han behålla: Fadern hade vid avskedet förmanat sin son att inte förspilla sitt fädernearv från Sverige.
Och nu gick Arvid i denna farliga stad New York, omgiven av rövare och skälmar, och han bar nickelklockan på sig.
– Stoppa ner uret i böxlommen! rådde Robert.
Det var mässingskedjan på hans mage som lyste. Den kunde locka rånare. Arvid hakade kedjan från knapphålet i västen och flyttade klockan från västfickan till byxfickan.
Därpå fortsatte de sin vandring uppför gatan. Arvid ville fortsätta, han var uppspelt i dag, Robert hade aldrig sett honom så yster till sinnes: Nu var de på fasta jorden, nu ville han röra på apostlahästarna, nu ville han gå ända till gatans ände. Och nu när de kunde komma torrskodda fram överallt i Amerika, så skulle han gärna gå till fots hela den återstående vägen, ända fram till deras nya boningsort. Hur lång sträckan än var, så kunde Arvid gå den – han hörde till dem som var snälla på foten.
En ljushårig flicka i röd klänning höll en korg med bär framför dem, svartröda, svällande körsbär. Robert skakade på huvudet. Förgäves sökte han erinra sig passande engelska ord från läroboken. Och det grämde honom att han inte kunde säga på engelska vad han ville ha sagt till flickan: Jag köpte nyss en hel kanna körsbär.
Men flickan stod kvar och log emot dem, och hon log så milt och beskedligt, att de tog var sin näve bär ur hennes korg – som om de ville smaka på varan och pröva, innan de gjorde någon handel. Flickan lät dem hållas och log som förut, hon sade någonting, när hon fortsatte, men det lät inte obeskedligt. De kände sig snopna över sin djärvhet, och Robert ångrade att han inte sagt ”tackar ödmjukast” till henne åtminstone, för det kunde han ändå säga på engelska.
De saftiga körsbären läskade deras torra munnar, de åt och spottade kärnor. En tjock gumma bjöd ut stora vetekringlor som hon bar omkring upphängda på sina runda armar: det var knepigt att nyttja armarna som brödstång. Vetebrödslukten från kringlorna gick in i deras näsor, och de kände att de var hungriga. En liten svarthårig, trasigt klädd man, som bar ett positiv på ryggen och ledde en apa i koppel, hejdade dem med en ström av ord. Men hur många ord han än yttrade med sin svartmuskiga mun, så begrep de inte mer för det. Ingen av dem hade förr sett en apa levande. Den här apan gick på två ben liksom de själva och hade en hårlös ända, som var röd och svullen och såg ut som ett öppet, otäckt sår. Arvid såg häpen apan i ansiktet och sade sedan upprörd: Det var ett tilltagset och näsvist utseende på det kräket. Det var oförskämt av ett djur att likna människorna så mycket.
En fullastad fruktkärra välte med ett brak i rännstenen. Stora, okända frukter, gullgula till färgen och större än äpplen, ramlade i häst- och svingödseln på gatan och blev liggande. Körkarlen rätade upp sitt förolyckade fordon och åkte vidare med kärran tom. Ingen av de förbigående brydde sig om kullkörningen, ingen gjorde min av att plocka upp någonting av lasten. Endast Robert och Arvid stod kvar några minuter och väntade, innan de avstod från att tillvarataga något av frukterna.
Åsynen av allt ätbart och gott ökade deras hunger. Men när de ville äta hade de var sin matsäck att hålla sig till: Robert till Karl Oskars, Arvid till Danjel Andreassons.
Men ynglingarna erkände inte magens skrikande för varandra. Inte heller nämnde de för varandra, vad de hela tiden tänkte på under sin vandring i staden: De hade aldrig kunnat föreställa sig att all denna härlighet fanns i världen, allt vad de här gick förbi – alla dessa höga hus med gula väggar, svarta tak, vita dörrar och gröna fönster, alla dessa handelsbodar med sina inskrifter över dörrarna i guldglimmande bokstäver, alla dessa dyrbara ting som var upphängda eller utbredda till beskådande i fönstren; de blänkande prydnaderna: guld, silver, ädla stenar, ur, ringar, kedjor av guld och silver; de kostbara tygerna: guldoch silvertyg, linne, ylle, silke, siden, sammet, blänkande tyger i sådan mängd, att de kunde ha betäckt hela denna långa gatan; de förnäma, gyllene vagnarna som for förbi med de smidiga, smalbenta hästarna med sina glänsande seldon i skaklarna; och alla dessa ting som de icke kände namnen på eller visste vad de nyttjades till och som de endast kunde betrakta och häpna och förundra sig över.
Innan de hämtat sig från förvåningen över en företeelse kom en annan, ännu märkligare i blickfältet. Ett par högresta män, klädda i grön- och vitrandiga kläder, kom bärande på långa stänger med påfästa plakat i stora bokstäver: Look at the anaconda!Look at the serpentcharmer Look at the great boaconstrictor!Five cents. Männen ställde sig i gathörnet, högt ropande, och Robert ansträngde sig för att tyda deras plakat. Från språkboken kände han igen ordet boaconstrictor, och när han på en liten öppen plats i närheten såg ett tält av rödbrokigt tyg förstod han vad det gällde och förklarade för Arvid: Där förevisade de boaorrnen, den farligaste ormen i världen, som blev ända till 20 alnar lång. Det kostade bara fem cents att gå in…
Boaormen? Arvid undrade. Hade inte Robert en gång läst för honom ur Naturläran om detta märkvärdiga kräldjur? … Jo – det kom han väl ihåg: ” … Boaormen kan vara farlig för människorna genom sin storlek och styrka. Det saknas icke exempel på att han krossat och sväljt människor. Han blir ända till 40 fot lång…!
– Om vi hade haft fem cents var ändå…!
Men de hade inte en enda cent tillsammans.
Det gjorde ont i Robert av grämelse: Här hade han kunnat få titta på världens största orm. En orm som åt och svalde människor. 40 fot lång – och bara fem cents…
– Ä kräket bundet? frågade Arvid.
Han tittade åt det runda tältet, det stod tätt med folk däromkring som förde stort oljud. Han var inte så angelägen som kamraten att köpa sig tillträde till den människoätande ormen. Han hade från början varit betänksam inför allt han hört om kräldjuren här i landet. I hans skrämseldrömmar var Amerika uppfyllt av hungriga, väsande ormar och tedde sig som ett enda ohyggligt ormbo.
Han undrade om det kunde vara nyttigt att betrakta en boaorm, som var så stor och lång. De kunde kanske ha nöjt sig med att titta på ett stycke av den, bara en sju, åtta fot räckte för hans del. Kanske bara stjärten hade varit nog, han var inte mycket för ormar. Och det hade väl blivit billigare också.
Men Robert stod dyster och förstämd. Han hade glömt magens hunger. Att avstå från att köpa vad han sett utbjudet på gatan hade varit svårt, men inte plågsamt. Men nu beredde det honom djupa kval att gå ifrån tältet där den stora ormen förevisades.
Sannerligen, på denna gata, den skönaste stadsgatan i världen, fanns allt vad en människa kunde sträva efter i denna världen, allt vad hennes hjärta kunde begära och önska sig. Men för honom skulle gatan ha visat sig ännu skönare, om han hade haft sin pung full av amerikanska mynt.
Men vad han saknade, det var just det som han kommit hit för att skaffa sig. Han hade kommit till Amerika för att bli fri – och den som skulle bli fri måste först bli rik.
4
Det började plötsligt susa i Roberts vänstra öra, mitt i det stora folkvimlet; susningen överröstade gatans ljud. Han hörde åter ekot av örfilen, som han fått hemma i Sverige för längesedan, för åratal sedan – det var minnet av en lagstadgad, måttlig aga som hans husbonde hade tilldelat honom för lättja i tjänsten. Blåsten på havet hade förvärrat det onda i örat, det hade åter runnit ut ett gulaktigt, tjockt slem som luktade illa. Och detta susande därinne, som han inte kunde bli kvitt, som stundom steg till ett dån, var ett påträngande sällskap som han var utled och utledsen på. Ljudet hade nu förföljt honom ända från Sverige till Nordamerika, han undslapp det inte. Och nu hördes det där igen. Någonting var skadat inne i örat.
I sin öronsusning bar han med sig minnet av sin drängtjänst därhemma, natt och dag, år efter år. För detta minnes skull ville han inte ha någon drängtjänst mer, ingen husbonde mer. Han ville bli fri.
Han hade försökt bli god vän med ljudet i sitt vänstra öra, han föreställde sig att det var en röst därinne, som ville honom väl, som talade till honom och tröstade honom, när någonting hade gått illa och varnade honom, när det var fara på färde. Han hade märkt ibland att susningen satte till just när det hände eller skulle hända honom något. Och nu ville kanske vännen i vänstra örat trösta honom över boaormen, 40 fot lång, sväljande människor…
Det starka öronbruset överröstades av ett häftigt utrop från Arvid:
– Robert! Glo! Glo dit!
– Va ä dä?
– En döing! Glo!
– Va i all världens tid…?
– Där ligger en dö! Sir du int’?
De stod intill en husvägg, och längs väggen låg en mansperson utsträckt på rygg. Mannen var halvnaken, endast iförd ett par trasiga byxor som knappt skylde benen. Överkroppen var svart av smuts eller färg, men ansiktets skinn var vitt, det var ingen neger. Ögonen var slutna, men munnen var öppen och blottade ett par tandlösa käkar och ett rött, uppsvullet gap.
Arvid lutade sig över den liggande:
– Han ä dö, karlen! Alldeles stendö!
Robert tittade närmare på mannen vid väggen. Hans bröst rördes inte, hans mun rördes inte – då andades han inte.
Han stötte försiktigt till den liggandes fot med sin. Karlen rörde sig inte. Och om han inte andades, så kunde han inte ha något liv i sig.
– Sannerligen: Han ä dö.
Här låg ett lik på gatan, och folk gick tätt förbi utan att varsna det. Människor passerade alldeles invid den döde mannen, klev nästan över hans utsträckta ben, men ingen lade märke till honom, ingen såg att han var död. Det var besynnerligt. Men det berodde på den stora folkmängden, tänkte Robert: Trängseln av levande människor var så stor här i Amerika, att de inte lade märke till de döda, till dem som låg stilla och som inte kunde göra något buller av sig längre.
Men Arvid och han var nykomlingar, de var inte vana vid att trampa på lik där de gick fram, det var första gången det hänt dem, och därför hade de varsnat den döde på gatan före alla andra.
De glodde på varandra bestörta: Vad skulle de göra?
De måste anmäla sin upptäckt. Men hur skulle det gå till? De måste vända sig till polisen. Men de visste inte var polisen fanns, och de kunde ingenting säga, inte fråga sig för. Robert mindes en mening i språkboken: Hur man tillkallar en poliskonstapel. Men den gällde när man blev antastad på gatan. Och nu kom han inte ihåg hur den lydde, varken på svenska eller på engelska. Och polisen skulle kanske undra vad de var för ena som kom och anmälde. Kanske skulle den rentav misstänka dem och tro att de hade mördat den döde som låg där invid husväggen. Det såg ut som om han nyss hade dött, liket luktade inte ännu, hur varmt det än var. Och han var kanske mördad. Ja, de skulle nog säkert bli misstänkta. Och de kunde ingenting säga, de kunde inte neka, inte försvara sig. De skulle säkert bli tagna och häktade för mord. Det var bäst att låta bli – att inte tillkalla polis. De kunde förstås ta en förbipasserande i armen och peka på den döde mannen där – och sedan fick andra gå efter polisen. Men de blev nog ändå kvarhållna eller eftersökta som vittnen. Det var bäst att gå vidare och låta den döde ligga.
– Vi låtsar int’ om nåenting! rådde Robert. Kom så går vi!
Men Arvid stod fortfarande lutad över mannen vid husväggen, och det hördes på hans röst att han gjort en ny upptäckt:
– Han osar brännvin!
Han petade försiktigt på den liggandes nakna bröstkorg:
– Ja… Jag tror att han lev…!
I nästa ögonblick ryggade Arvid tillbaka med ett skri.
Framför honom stod en lång grov, jättelik karl, som rest sig som uppstånden ur jorden, en man, som brått hade kommit på fötter, en levande man, som gav upp ett ursinnigt vrål.
Inför denna plötsliga syn hukade sig Robert och kröp ihop i förskräckelse. Arvid tog ett hopp baklänges och kom tätt inpå kamraten. De grep efter varandras händer.
Arvid hann aldrig säga, att mannen vid husväggen levde. Han behövde inte tala om det nu: De såg och de hörde – de såg och hörde en rasande och förnärmad jätte som åter stod där på sina fötter, fast ännu vacklande. Han tog ett par steg emot dem, och ur hans stora, röda gap flöt en ström av ord, som inte kunde vara några beskedliga ord:
– You touched me…! Damned… Damned thieves…! Damned you…!
Aldrig hade de hört en människa ropa med ett så skrämmande mål i sin mun.
De förbigående på gatan stannade, människor började samlas kring dem, när de hörde den återuppståndnes vrålande. Ynglingarna kröp intill varandra, gick baklänges, fattade varandra i händerna, sökte stöd. Karlen som så hastigt hade rest sig sprutade ut spott och ilska ur sin mun och lutade sig fram som om han berett sig till att ta ett språng emot dem. I hans högra hand blänkte något, något blixtrade till i solen.
Arvid skrek till:
– Kniven…! Han stick… Spring…!
Efter några sekunder av förlamande förskräckelse fick de fötter under sig och sprang därifrån.
De sprang mitt ut i gatan, där de lättast kunde komma fram. De höll sig i varandra, hårt, krampaktigt höll de i varandras händer. De var rädda för att bli skilda åt. De sprang neråt gatan, samma väg de hade kommit. De sprang så att deras andetag blev långt efter, det blev varmt i bröstkorgen. De sprang förbi ryttare och vagnar, förbi kalescher och kärror, hästar och åsnor, de slingrade sig fram i stora krokar emellan fordon och djur. De sprang för sina liv – för att komma undan förföljaren, mannen som lutat sig fram emot dem med något som blixtrade i handen, mannen som legat död på gatan och uppstått till liv igen. De hittade tillbaka, de visste vägen – hela den breda gatan fram, hela Broadway nedåt, tills den tog slut och sedan vika åt vänster: Då skulle de strax se hamnen och skeppen.
Under sin häftiga språngmarsch genom mängden knuffade de till människor, vredgade röster ropade efter dem. Då höll Robert tillbaka kamraten, de saktade på stegen: De måste vara försiktiga så att folk inte varsnade dem.
När de kom tillbaka till marknadsplatsen stannade de och såg sig omkring, andtrutna och flåsande. Ingen följde efter dem. De var räddade. Och de började åter gå i sakta mak mitt inne i folkträngseln, där de var undangömda.
Arvid ristades av en frosskakning:
– Dä va en farli karl. Nära att han stuckit ihäl oss!
I en blink såg Robert kamraten och sig själv liggande utsträckta på gatan, stuckna i halsen, som grisar på slaktbänken, med blodet forsande ur stickhålen som ur tappöppningen på en tunna. De sparkade med benen en sista, kraftlös gång, sparkade hjälplöst emot döden. En svag ryckning i lemmarna – så tog döden all makt över dem. Och där låg de döda och folk gick förbi och ingen brydde sig om dem, ingen tog deras döda kroppar tillvara, ingen begravde dem, ingen svepte dem, ingen sörjde dem här i det främmande landet. Och när de började ruttna och lukta, så blev de till slut liggande som föda till gatans svin.
Så hade det kunnat gå.
Robert hade sett något blänka i mannens hand, men han trodde knappast att det var en kniv: Han tyckte att det liknade någonting av glas, en flaska eller något sådant. Men Arvid försäkrade att han inte sett fel: Den hemske karlen hade dragit fram en slaktarkniv, en riktig stickkniv med uddvass ände.
Även Robert darrade i kroppen ännu, och nu skämdes han litet över det. Han tänkte att de hade sprungit för sin egen rädsla också. Och han sade åt Arvid: De måste komma överens om detta: De skulle inte låta skrämma upp sig här i Amerika.
– Dumt att springa. Om karlen rört oss, så skulle vi ha angivit honom för polisen.
Nu kom han ihåg från sin lärobok i engelska vad man skulle ropa vid överfall av rövare och mördare på gatan: Var god och hör hit, Konstapeln! Jag anhåller om Edert beskydd emot denna otrevliga person, som har antastat mig. Det var många ord, det tog tid att framsäga dem. Han måste vara kvick, om han skulle hinna ropa hela meningen, innan han blev mördad. Han begrep nu, att han var så illa tvungen att lära sig engelska med det snaraste: För att rädda sitt liv vid plötsliga överfall, om inte för något annat. Han hade dock någonting av värde att mista – själva livet.
Men vad som hållit på att hända var Arvids fel:
– Jag sa dej, att vi skulle låta karlen ligga.
– Men jag trodde han va ihäldrucken. Han osade fylla.
– Men varför petade du på’an?
– Han osade brännvin så gott, säjer jag ju. Och jag tänkte att en döing inte kan vara farli…
Robert lät Arvid veta, att han hade varit dum och förveten nyss och ställt dem båda uti livsfara. Och Arvid medgav att han hade varit oförsiktig. Men han hade känt sig så glad och uppsluppen i dag när han obehindrat fick gå omkring på den breda, granna gatan, och så hade han blivit övermodig och ovarsam. Nu var han snopen och ledsen, och han svor och lovade dyrt och heligt, vid Guds heliga namn: Detta skulle aldrig hända mer. Om han hittade fullt av döingar här i Amerika, om det låg döda människor i långa rader efter alla de gator och vägar, som han hädanefter skulle gå här i landet, så skulle han inte bry sig om att stanna. Nej, han skulle inte ens glo eller titta på något enda av liken, ingen skulle kunna lura honom att kasta ett öga på de döda – och inte skulle han då mera peta på någon, om han luktade fylla aldrig så gott. Han tog Robert i hand på det.
De hade gärna velat gå gatan till slut för att se vart den tog vägen, var denna breda väg Broadway utmynnade – om den gick fram till himmelens eller helvetets portar. Men nu lunkade de makligt och snopet och försiktigt tillbaka till det ställe där den började – till den stora gröna platsen, som utbredde sig som en herregårdspark. De återvände till sitt sällskap. De var ivriga att få berätta för de andra om sin vandring på den skönaste stadsgatan i världen, där de hade varit nära att bli mördade och rånade på det enda de ägde: sina liv.
Och Arvid tröstade sig över alltsammans och blev väl till mods igen, när han stack handen i byxlommen och kände att han hade sin nickelklocka kvar.