Kontrakt om passage för immigranter.
Wi undertecknade åtager oss att föra de med Svenska Briggen Charlotta från Karlshamn ankomna immigranter från New York till Chicago på dessa villkor:
1:0. Från New York till Albany med flodbåt; från Albany till Buffalo på ångvagn; och från Buffalo till Chicago med ångskepp;
2:0. För hwar wuxen person betalas i frakt Åtta Dollars; barn emellan 12 år och 3 år halft Pris; barn under 3 år går fritt;
3:0. För samma betalning medgår 100 lbs. baggage fritt, samt 150 lbs. på Ångvagnen;
4:0. Immigranternas baggage transporteras fritt från flodbåt till ångvagn och från ångvagn till ångskepp hela vägen igenom;
New York 26 Juni 1850.
1
Med the Emigrant-Transfer Isaac Newton, en av de största båtar som gick på the North River, färdades invandrarna uppför Hudsonfloden från New York till Albany.
Flodbåten lämnade New York klockan åtta på kvällen, fullastad med passagerare och packgods. Människorna fördes samman på undre däck, medan deras flyttgods uppstaplades framme i fören på det övre däcket, där det tornade upp sig i höjd med ångfartygets skorsten.
För invandrarna blev det en natt utan sömn. Inga sängplatser hade inretts för passagerarna som blev så tätt sammanpackade under däcket, att det inte fanns utrymme nog för dem att lägga sig ner på durken. Föräldrar höll sina små barn i famnen; större barn och vuxna stod upprätta, och när deras ben tröttnade i denna ställning sökte de vila genom att stödja sig mot varandras kroppar. Men på denna båt skulle de endast färdas över natten.
Och den här natten skulle de ha kunnat sova utan oro för sina liv, om de bara haft någon plats, där de kunde sträcka ut sig. Denna resa var ingen orolig och vådlig segling på ett upprört hav med häftiga rullningar och gungningar, utan en stadig och säker gång på ett lugnt och tryggt flodvatten: Hudson öppnade sig i hela sin bredd för deras fartyg, med uddar, öar och vikar och flöt sin fåra fram med stilla kraft. I nattdunklet reste sig flodens höga, branta stränder som mörka, hemlighetsfulla fästningsvallar, som i tyst förbidan vaktade och skyddade deras vattenväg på båda sidor. Att befara ett vatten, där de såg land till både höger och vänster, var nu för dessa oceanresenärer nästan som att färdas över fast mark.
Isaac Newton drevs fram av sitt stora skovelhjul i aktern, som grävde sig ner i floden och sände upp virvlar och skum: hjulet snurrade omkring som en jättevisp i vattnet. Hudson mötte det tungt lastade och djupt liggande fartyget med sin jämna ström, som försinkade gången. Drivhjulet gjorde sig ett spår av det vita skummet, ett hjulspår i vattnet som utjämnades och utplånades och försvann så snart upphovet hunnit förbi. Och efter fartyget flöt floden som förut, lugn och långsam, jämn och mäktig, sin väg fram mot Atlantiska havet.
En timme efter dagbräckningen lade Isaac Newton till vid kajen i Albany. Uttröttade, utvakade och slaka lämnade invandrarna båten och delades upp i flockar av sina tolkar och vägvisare, som på en väg längs floden förde dem till järnbanestationen. De visades in i en stor sal i stationshuset, där de som kom från samma hemland ställdes för sig, och de blev nu alla, engelsmän, irländare, tyskar och svenskar, tillsagda av tolkarna på sina egna tungomål att stå alldeles stilla: Ingen fick förflytta sig från stället. De fick inte veta varför de skulle stå stilla, men så småningom förstod de: Två amerikanska vaktmän gick runt omkring dem och pekade med sina fingrar mot var och en: De skulle räknas. Männen kom tillbaka och pekade och mumlade och räknade ännu en gång, och åter tillsade tolkarna dem att stå stilla – det var några som hade flyttat på sig, så att räknarna hade blivit förvillade.
Invandrarna räknades in som får i fålla, deras antal skulle stämma med siffrorna i kontrakten med fraktkompanierna. Så släpptes de ut ur stationshusets sal, de skulle få bestiga ångvagnen.
2
Invandrarna från Ljuder hade i hemorten hört talas om nyuppfunna vagnar, som drevs med ångkraft och rullade fram på järnstänger, utlagda på marken. Men ingen i deras sällskap hade hitintills sett eller nyttjat någon järnbana. Det nypåhittade sättet att färdas framstod för dem såsom vådligt och äventyrligt. Men Karl Oskar Nilsson hade sagt, att de på ångvagnen skulle få den raskaste fortgången inåt landet, och sedan deras tolk hade sagt detsamma, hade de enats om att pröva den.
De tyckte att de hade haft tur, när de fick en svensk tolk och vägvisare som var så lång till växten: Förre timmerman Landberg var huvudet högre än alla andra i mängden av resenärer; var han än befann sig, så syntes han över allt folket – denne landsman kunde de inte tappa bort. Och Landberg såg noga till att han inte tappade bort någon av dem, han höll sig hela tiden i närheten av sin skara från Charlotta och visade och förklarade och var tillreds att svara när de frågade. Och han visade dem nu fram till ångvagnen och sade åt dem att vara mycket försiktiga vid uppstigandet, eftersom de aldrig åkt förr.
Där stod omkring tjugo stycken höga, taktäckta vagnar i rad, häktade samman med varandra i en lång sträcka. Och invandrarna storglodde, till hälften skyggt, till hälften nyfiket. Varje vagn stod på åtta järnhjul och var försedd med fönster, den såg stark och stadig ut. Vagnen längst fram var olik de andra, det måste vara den som skulle dra de ihophäktade vagnarna eftersom den stod främst: Det var ångvagnen. Den hade fyra hjul, som var tre gånger så stora som de andra vagnarnas hjul. Det var två små som gick allra främst. På ångvagnen satt en hög skorsten, vid i öppningen och avsmalnande nedåt, den satt där som en tratt nerstucken i en buteljhals. Framför vagnen var fäst ett föremål som var ihopflätat av järntråd, det liknade en stor ihopböjd skopa eller skyffel.
Ur skorstenen på främsta vagnen steg en tjock, svart rök, och rödglödande gnistor virvlade kring i luften. På den vagnen var ångmaskinen uppställd; det brann därinne, ångvagnen hade eld invärtes och det uppväckte de tilltänkta resenärernas oro:
De hade fått lära sig att vara rädda om elden, att handskas försiktigt med brinnande ljus och lyktor och lysestickor. De gick med en från barndomen ingiven fruktan för vådeld. Och nu skulle de åka med en rad ihophäktade vagnar, där eld var upptänd i den främste: Det rykte och fräste och väste och det flög gnistor ur vagnens buk. Hur lätt kunde inte en gnista flyga över och tända eld i åkvagnarna bakom! De kunde nu se att de var utsatta för en ständig eldfara i detta åkdon, åtminstone så länge det brann inne i ångvagnen. Och de hade hört att denna lätt kunde springa i luften.
Robert hade läst om ångmaskinen i Naturläran och förklarade: Inne i ångvagnen kokade de upp vatten i en stor gryta, och det var den grytan som drev fram hela järnbanetåget. Men han visste inte vad den stora järnskopan, som var fäst framför vagnen, skulle tjäna till, och frågade deras tolk. Långe Landberg svarade att inrättningen skyfflade undan vilda djur från järnbanan, när de ställde sig i vägen och försökte vräka omkull tåget.
Ulrika i Västergöhl sade: Hon ville åka så långt bort som möjligt från den brinnande vagnen. Hon uttalade allas mening.
När de skulle inta sina åkplatser visade tolken dem in i femte vagnen framifrån räknat; de hade velat åka på längre avstånd från eldhärden. De klev upp på en trappstege, sakta och försiktigt. Deras åkvagn var av ungefär fem fotstegs längd och hälften så bred. Utefter vardera långsidan var två säten uppsatta, och en smal gång öppnades i mitten. Sätena var slarvigt ihopspikade av ohyvlade bräder. Två sällskap till skulle åka i denna vagn, nattsäckar, matskrin, korgar och knyten tog stort rum, och de fick packa ihop sig väl för att få plats. De som inte fick rum att sitta på sätena fick sätta sig eller lägga sig ner på golvet, sade tolken.
Invandrarna tyckte att tågvagnen var som en stor kalvabur.
På ändan av ett säte bereddes plats åt gamla Fina-Kajsa, så att hon fick åka i halvliggande ställning; hon var klenare än hon själv trodde och kunde inte stå på sina ben mer än ett par minuter i sträck. För tredje eller fjärde gången frågade hon tolken efter sin järngryta, och för tredje eller fjärde gången fick hon det beskedet, att grytan fraktades samman med kistorna och annat tyngre gods på en annan vagn.
– Men våran slipsten? sade Fina-Kajsa. Var ä slipstenen?
Slipstenen, som hennes avlidne man fört med sig till Amerika hade genom ovarsamhet ramlat i sjön vid urlastningen i New York, sades det. Alla tyckte att det var tur för Fina-Kajsa, som slapp betala den dryga frakten för den inåt landet. Men hon trodde att man ljög: Sonen Anders i Minnesota hade skrivit hem, att det var mycket ont om slipstenar i Amerika, och nu hade förstås amerikanerna passat på att stjäla den här stenen så fort de fick se den.
Fina-Kajsa sträckte ut sig och suckade:
– Ackanamej! En sån evig väg! Vi kommer allri fram!
Invandrarna delade i sämja det utrymme som fanns i järnbanevagnen, ingen sökte breda ut sig, alla makade åt sig. De hade hunnit vänja sig vid att leva sammanträngda och gno sig mot varandra och fann sig med jämnmod i det. Här hade de dock större plats att röra sig än på den stora flodbåten. Men luften blev tjock och kvav i vagnen, när halvtannat tjog människor hade samlats; i dagbräckningen hade en häftig regnskur svalkat jorden, men nu hade solen redan börjat bränna, fast det var tidigt på morgonen, och de förstod att dagen skulle komma med en smältande hetta.
Ännu stod de ihophäktade vagnarna stilla, och hos resenärerna upphölls en stum spänning, en ordlös oro: Vad skulle hända, när de började åka? Okända faror lurade på dem under denna färd. Vad skulle ske, när vagnen med den brinnande elden invärtes började röra på sig? De hade hört att många människor inte tålde att fraktas på järnbana; det frestade på så hårt på de åkande, att de svimmade och låg avsvimmade i timtal.
Så hade Kristina hört sägas; hon satt i ett hörn av vagnen med Lill-Märta och Harald i knäet, medan Johan var uppkliven på nattsäcken, som stod fastklämd emellan sätet och hennes fötter. Den äldste pojken hade också velat sitta hos henne, och det hade han fått, om hon bara hade haft tre knän, men nu hade hon inte mer än två. Men det ville inte Johan begripa, fast han var störst. Pojken hade blivit otålig och besvärlig sedan de steg i land. Nu började han igen; han ryckte modern i armen:
– Ska vi int’ bo i hus nu, mor?
– Jo. Snart, har jag sagt.
– När blir dä snart? När ska vi bo i hus?
– När vi kommer fram.
– Men vi ä framme i Amerrka nu, säjer far.
– Ja. Men du ska tiga, har jag sagt.
– Du ljuer, mor! Du sa att vi skulle bo i hus, när vi kom fram te Amerrka. Nu ä vi framme. Då ska vi väl bo i hus nu?
– Ja… ja … Men tig nu, pojk… Kan du int’ tiga?
Johan tröttade alldeles ut henne, hon visste inte vad hon skulle ta sig till med den pojken. Hon måste låta honom hålla på tills han själv tröttnade. Efter natten på båten utan en enda blund i ögonen orkade hon inte svara barnet. Hon ville bara sträcka ut sig någonstans och få vila, hon ville ligga, ligga stilla och sova – och sova och sova. Men det blev visst aldrig någon ro hela denna resa igenom, aldrig någon varaktig vila, aldrig någon ordentlig sömn. När de skulle åka denna ängsliga ångskjuts, så fick hon inte sova nästa natt heller.
Karl-Oskar stod inklämd i vagnshörnet framför henne och talade om ångskjutsen med Jonas Petter och Danjel Andreasson. Danjel sade: Så hade nu profetian gått i uppfyllelse som förutsagt, att när världens yttersta tid nalkades, så skulle vagnarna köras utan hästar.
Själv hade han frågat sig om det kunde vara Guds vilja, att hans barn nyttjade ångkraften som dragkreatur. Om den kraften hade varit något gott och nyttigt, så hade väl icke Herren hållit den fördold för människorna så länge, ända sedan jordens skapelse, i nära sex tusen år. Det kunde därför tänkas att ångkraften var av ondo, att den var sänd av ondskans andemakter i himlarymderna. Men allt hitintills hade Herren hulpit dem på denna resa och också på ångskjutsen var de lämnade i hans händer.
Kristina mindes: Prosten Brusander hade sagt på ett husförhör, att järnbanorna var ett fördärvligt människopåfund som fjärmade själen från Skaparen och liksom alla mekanismer ledde till olycka och elände både för rika och fattiga. Ångkraften försvagade och förslappade både själens och kroppens förmögenheter och främjade lättja, otukt och osedlighet. Prosten hade därför innerligt hoppats att ångvagnarna aldrig skulle drabba Sverige, att de aldrig skulle påtänkas i det svenska landet.
Och Kristina undrade om de begick ett brott emot något av tio Guds bud, när de åkte med ångskjutsen; såvitt hon förstått av prosten därhemma så skulle det i så fall vara det sjätte budet.
Hon visste ingenting i förväg om denna skjuts, men nu hade hon överlämnat sig och de sina med liv och lem åt den, och det var för sent att åtra sig. Hon kände sig som om hon hade satt sig upp att åka efter en vild, otämjd unghäst, som för första gången ställdes i skaklarna, ett yrt och ystert djur, som kunde ta sig före vilka krumsprång som helst, som kunde springa av vägen, som kunde råka i sken, som kunde rulla sig runt på marken. Hon kunde inte glömma att ångvagnen släppte ut gnistor ur sitt innanmäte. Och hon var rädd för att denna färd var deras vådligaste företag hittills. Ännu hade ingenting farligt hänt dem i Amerika, men de hade inte långt från stranden hunnit: Ännu kunde allting hända.
Danjel hade öppnat sin psalmbok och slagit upp Bön innan man anträder en resa. Och när Kristina såg hur morbrodern knäppte sina händer över bröstet gjorde hon detsamma: Tillsammans med make och barn hade hon redan vågat sitt liv på sjön, nu skulle de alla sätta livet på spel även på land – i en tyst bön anropade hon sin Skapare om hans beskärm under deras färd med ångvagnen.
3
I båda ändarna av vagnen öppnade sig en smal dörr, och över båda utgångarna stod det en inskrift i höga, svarta bokstäver:
DANGER
WATCH YOUR STEP
Karl Oskar hade sett samma inskrift vid kajen i New York, när de steg på flodbåten; och när han nu kände igen den frågade han tolken hur den uttyddes. Han fick veta att den varskodde om farliga ställen; här skulle man vakta på sina steg och se efter var man satte fötterna. Ovana resenärer kunde lätt stiga fel och ramla ner från vagnen när de skulle gå ut eller in.
Karl Oskar uttydde i sin tur inskriften för Kristina, som tyckte att det var förtänksamt gjort att trycka och sätta upp plakat på farliga ställen i Amerika: Hon skulle också komma ihåg de fyra orden, som varskodde där så svarta och hotfulla och som var lätta att känna igen.
Utanför vagnsfönstret stod en vitmålad påle med flera rader fotshöga bokstäver i röd färg:
Signals for the trains.
A white flag by day
A white lamp by night
Shows
All right.
Karl Oskar undrade vad detta plakat betydde; förmodligen var det något som gällde resenärerna i vagnen och som de borde veta. Och han pinades av att han inte kunde en stavelse av det främmande språket – att han inte kunde lägga ihop till ett enda begripligt ord. Han kände sig som om han åter vore tillbaka första dagen i roteskolan – som i den stunden, då skolmästare Rinaldo för första gången höll fram ABC-boken för hans ögon. Han var nu en fullmogen man, tjugosju år gammal, med tre barn på jorden, och så blev han här i landet åter som ett skolbarn, en nybegynnare. Han skulle stava och lägga ihop och lära sig att känna igen orden. Att han inte kunde läsa språket hade kanske gått an, men han grämde sig mest över att han inte fattade något av de talade orden. Han plågades av att människor pratade i hans närhet utan att han begrep vad de sade. Kanske talade de om honom, och det var snopet och förargligt att bli omtalad när han själv var med utan att de andra brydde sig om att han var med. Här i Amerika kunde man stå öga mot öga med folk som baktalade och illa beryktade en, och man kunde ingenting göra däråt. Inte mer än att stå där och glo, tafatt och hjälplöst och dumt. Sedan han landstigit i Amerika hade han känt sig dum flera gånger än han gjort förut i hela sitt liv hemma i Sverige.
Men han ville inte tro att hans vett hade tagit någon skada av utflyttningen.
Inskriften över vagnsdörren skymdes av tolken Landbergs huvud, som syntes över alla de andras huvuden: han talade på engelska med en man i blå rock och gula knappar och med ett gult märke i mössan, en av de amerikanska vakterna eller befallningsmännen på järnbanetåget. Förmodligen talade de båda männen om folket här i vagnen, om de nyss inresta, om honom och de andra. Och Karl Oskar lyddes och spände öronen och försökte snappa upp någonting som liknade ord han kände igen. Men svenske tolkens och amerikanens samspråk lät inte för hans öron som människotal: Det hördes som ett humlesurr i örat, förvrängt, ihopkrånglat, allt igenom galet. Det var som de förvred munnarna och slog knut på tungorna för att frambringa märkvärdiga läten. Man kunde tro att de härmade varandra och gjorde sig till för rolighets skull. För Karl Oskars öron lät det amerikanska språket endast som en mängd orimliga ljud, och han blev alltmer modfälld för varje gång han hörde det: Aldrig kunde han väl lära sin mun att nyttja detta mål.
Vaktmannen gick ut ur vagnen sedan han stängt till dörrarna. Så ropade tolken:
– Håll i er ett slag, gott folk! Vårt tåg kör i gång!
Varningen åtföljdes av ett långdraget, skärande illtjut från främsta vagnen. Oljudet hade de aldrig hört maken till; eftersom det varken kom från människor eller djur utan från ett dött ting, så skrämde det dem. Efteråt blev det alldeles tyst i vagnen, det var en bävans tystnad. Ansikten bleknade, händer grep efter varandra, resenärerna höll i varandra, sökte stöd i säten och väggar, i allt fast som fanns inom armarnas räckhåll, i allt som deras händer nådde.
Stunden var inne. Ångvagnen började köra.
De kände av skakningarna att också deras åkvagn rörde på sig, de hörde av hjulens dånande underifrån att den rullade över järnskenorna, de såg genom fönstret att den flyttade sig framåt.
Det ryckte och skakade i skjutsen, det knakade och knirkade i väggarna. En minut gick, och två, så knyckte det hårdare, vagnen gungade till och lutade över åt ena sidan. Förskräckt hukade sig några av de sittande framåt på sätena för att motväga och flytta över sin tyngd på andra sidan. Fina-Kajsa, som halvlåg och hade det bekvämast, skrek till i himlens höjd. Det var ett rop som i dödsnöd. Hon skrek att hon höll på att kvävas. Ulrika i Västergöhl skyndade att knäppa upp hennes klänningsliv, varefter hon snart teg och andades lugnare.
– Dä välter! Johan grep ett krampaktigt tag om sin mors ben. Dä välter, mor!
– Töst, pojk!
– Men dä välter ikull…! Jag ä rädd…
– Dä ä int’ så farligt, tröstade Karl Oskar. Lill-Märta å Harald skriker int’. Ska du skrika som ä störst?
Johan fick inte komma upp i mors knä, som var upptaget av hans mindre syskon. Han fick nöja sig med att hålla i det ena av mors ben. Han höll så mycket hårdare i det, medan de fortsatte att åka; stora tårar rann neråt hans magra kindben.
Men modern som den lille höll sig fast uti var lika rädd som barnet, fast hon betvang sig och inte skrek. När hon genom fönstret såg mark, hus, träd och stolpar röra sig bakåt gick det runt för hennes ögon; det ilade i maggropen, det stockade sig i strupen, det kröp och stack i hjässan: Hon fick svindel. Hon ville ingenting se, ingenting känna – hon blundade och bet ihop tänderna. Hon måste driva tillbaka yrseln. Hon drog barnen på knäet närmare intill sig och bet ihop käkarna ännu hårdare: Inte svimma av… Om hon satt stilla och blundade, så skulle hon kanske slippa svimma…
Och Kristina slöt ögonen, medan järnbanetåget körde i gång och hjulen rullade fortare. Ångvagnen blåste ut rök och gnistor ur sitt innanmäte, bolmade och fräste, andades allt häftigare ut och in. Hjulen rullade, knäppte och dånade, och tågvagnen vaggade och knyckte, skakade och ristade. Och människorna som var instängda i den satt på helspänn, varje ögonblick väntande att någonting skulle hända.
Men deras skjuts körde inte av skenorna, inte heller välte den omkull, inte heller tog den eld. Ingenting hände.
Efter en god stunds åkande öppnade Kristina ögonen; det var endast på försök. Hon såg genom fönstret hur träd, buskar, kullar och åkrar rusade förbi henne med hisnande hastighet, och svindeln kom igen. De färdades med en hiskelig fart, hon tålde inte att betrakta hur fort de åkte, hennes huvud tålde det inte. Hon var tvungen att blunda.
Och immigranttåget gick inåt landet. Bleka, tysta och allvarsamma färdades invandrarna på järnbanan, och de tyckte att de förflyttades med vindens hastighet.
Karl Oskar sade: Kanske de var de första hemifrån Sverige som åkte efter en ångvagn.
4
Passagerarna lugnade sig omsider och började åter tala och röra på sig. Men de plågades illa av värmen, som stack dem i skinnet med tusen små osynliga nålsuddar. Och eftersom det inte fanns någon lufttillförsel utifrån, blev det allt kvavare i vagnen och allt tyngre att andas, och barnen blev kinkiga och retliga.
Karl Oskar vände sig till tolken:
– Kan vi int’ glänta på fönstren?
– Fönstren i vagnen kan int’ öppnas.
– Kan vi int’ öppna dörrarna då?
– Di ä låsta. Men vi öppnar när vi stannar.
De måste tåla sig och lita på sin ledsagare. De var i hans händer, han vallade dem som en skock kreatur. Och Karl Oskar trodde att han var en redlig och uppriktig man.
Landberg förklarade: Det hade hänt att resande på immigranttåg hade ramlat av under farten och slagit ihjäl sig. Det var därför av omtanke om deras liv som vagnsdörrarna låstes. Men han skulle se till att de fick så mycket luft de behövde under resan. Det kunde vara farligt med låsta dörrar också. I fjol hände det en betänklig olycka med ett immigranttåg: När tåget kom fram till Buffalo och man öppnade en fraktwaggon utan fönster som varit låst hela vägen från Albany, så hittades fem döda kroppar därinne. Tre av de ihjälkvävda kom från Sverige. De överlevande i vagnen var illa medfarna. Immigranterna hade ropat och bett att få dörrarna öppnade, men ingen hade förstått vad de hade ropat, för de hade ingen tolk med sig. Därav kunde man förstå den stora nyttan av en tolk. Men därefter hade railroadkompanierna ålagts att låta öppna dörrarna varje gång tåget stannade. Och han skulle nog se till att det kom in så mycket luft, att ingen blev ihjälkvävd under den här resan.
Och deras reslige landsman, den förre timmermannen, log uppmuntrande emot sin skara i vagnen. Han hade sin mun full av tänder som blänkte vita och granna och sina kinder täckta av ett svart, välansat skägg. Det var en karl som kvinnor tittade på. När ogifta Ulrika i Västergöhl skulle fråga honom om något, så satte hon in ett finger i ett knapphål på hans rock, så att han inte skulle kunna komma ifrån henne. De hade ingen annan att spörja, ingen annan att klaga för. Långe Landberg hade mycket att ombesörja, men blev inte otålig och snäste inte av någon.
Knappt hade resenärerna fått löfte om tillräckligt med luft för andningen förrän de oroades av att bullret från hjulen blev starkare och dovare. De tittade ut och såg forsande vatten på båda sidor: De åkte på en brygga över en bred flod. Amerikanerna lade ut järnstänger och tvärslåar för banan även över vattnet. De var djärva människor, amerikanerna, sade tolken. De sysslade helst med att våga livet, de ville knappast göra någonting annat. Så de var lata på sitt sätt.
Robert och Arvid satt bredvid varandra på vagnsgolvet och talade lågmält. Arvid kände sig inte väl till mods; han hade värk i en tand. Han skulle hellre ha velat fortsätta resan till fots. Det första dygnet hade han haft havsböljornas rörelser i benen och känt det som om han hade trampat på ett gungefly när han gick, men nu var alla lemmar och ledamöter i ordning igen. Och nu skulle han sitta instängd och inlåst i denna trånga och heta kalvabur! Kanske hade vagnen också brukats som kreatursbås, för han hade hittat en torkad fälort under ett av sätena. Robert hade visat lorten för tolken, som trodde att deras vagn hade fraktat slaktdjur, innan bänkar och fönster sattes in och den blev omgjord till immigrantvagn.
Arvid frågade: Kunde de säkert lita på att hjulen följde de utlagda järnstängerna hela vägen? Robert svarade att det var en fals fastsatt på hjulen, som tvingade dem att hålla sig kvar uppe på skenorna. Det kunde förstås hända att vagnen tappade ett eller annat hjul, särskilt när den körde fram i den här raska farten. Just nu åkte de väl tre mil på en timme, ångvagnen skjutsade dem tre gånger så fort som en fjädervagn. Så rask och stark var ångkraften.
Arvids ögon flackade omkring:
– Di säjer att ångan bara är imma?
– Jaa. Dä som ryker när di kokar opp vatten.
Och Robert förklarade ångans kraft: Han och några andra pojkar hade en gång tagit en gammal avlagd bössa, naglat till fänghålet, hällt pipan full med vatten och satt en träplugg för mynningen. Så hade de tänt upp en eld i skogen och lagt bösspipan i elden. Den blev snart glödröd och skottet brann av: Det blev en hiskelig smäll, bössan gick i tusen bitar och en av pojkarna fick tre fingrar på ena handen avslitna. Så stark var ångkraften när den kom loss.
Om det ville sig illa kunde ångan här på tåget också komma loss och rusa ut och spränga sönder dem allihop, spränga dem i små flisor, så smått att de blev som köttmos i en kittel, man skulle inte kunna skilja den enes köttslamsor och benbitar från den andres.
Arvid bet på ena pekfingerknogen som han brukade när han inte var till freds.
– Du tror väl int’ att ångan kommer lös?
– Nää… Men om dä vill sej illa, sa jag.
Robert hade talat om för kamraten vad som stod i Naturläran om järnvägar och ångkraft för att han skulle känna sig tryggare på färden. Men Arvid var inte riktigt väl till mods. Han viskade:
– Kommer du ihåg va vi lovte varann? Att vi allti ska hålla ihop. Va vi än kan råka ut för, så ska vi hålla ihop!
– Dä ska vi, Arvid! Robert blev djupt allvarsam. Jag glömmer int’ löftet! Va som händer oss båda i Amerrka så ska vi hålla ihop!
Sedan de tillsammans hade vågat livet på den breda gatan i New York, hade de givit varandra ett löfte om osviklig sammanhållning, liksom de en natt i en drängstuga i hemlandet hade tagit varandra i hand på att de skulle följas åt över Oceanen.
Och Robert kastade en blick på sin äldre bror och tillade med sänkt röst: Karl Oskar ville vara husbonde över honom ibland. Men han tyckte inte om husbönder. Därför ville han hellre vara i sällskap med honom, Arvid. Och att vara sådana vänner, som Arvid och han var, det gällde förmer än att vara bröder.
Nu saktade ångskjutsen farten, strax stod deras vagn stilla. Tolken höll sitt löfte: Dörrarna öppnades i båda ändarna på vagnen, och de fick in ny luft som underlättade andningen. Genom fönstret såg de några stycken ganska höga hus längs en gata, men många smärre hus var uppbyggda på platsen, och några av dem var inte större än vedskjul.
Nu tordes Kristina öppna ögonen igen, och hon tittade ut så länge deras järnbanetåg stod stilla. Karl Oskar sporde hur det var fatt med henne:
– Dä ä inget farligt. Jag ä lite yrslig i huvet.
– Dä ä för skjussen som ilar, förstås.
Mitt emot Kristina satt ogifta Ulrika i Västergöhl, och hon hade tittat ut och betraktat farten i ett enda sträck hela vägen, men det såg inte ut som om det bekommit henne illa. Hon hade bibehållit sig rödblommig och sund under hela den långa och svåra överfarten. Hon hade aldrig försummat ett mål på sjön, hon hade inte varit sjösjuk en enda minut, hon hade inte spytt upp en enda tugga av allt hon hade förtärt. Och inte fick hon skörbjuggen, inte gick skeppslössen på henne, ingen enda krämpa hade ansatt henne. Ingen av passagerarna hade hållit sig så frisk som hon. Hon hade fått stiga i land i Amerika vid full hälsa och med alla sina krafter i behåll. Och nu satt hon här och pinades inte det minsta av den hiskeliga farten: Hon mådde väl av att åka efter ångvagnen!
Kristina undrade hur denna kvinna kunde vara skapad och beskaffad.
Men allra märkligast var att tjugo års skörlevnad inte hade satt några synliga märken på Gladan. Sedan hon anslutit sig till Danjels lära hängav hon sig inte mera åt horeri, och på sistone hade Kristina börjat tro att hennes sinne hade blivit förbättrat. Hon var snäll emot Danjels moderlösa barn och tog väl hand om dem, det märkte de nu alla. Det såg ut som om hon allvarsamt ville sona sitt liv i hordom: i Guds skuldbok stod det mycket upptecknat om Ulrika i Västergöhl, varje gång hon upplåtit sin kropp till otukt stod uppskriven. Själv trodde hon att Jesu blod redan hade tvättat henne ren och att hennes synder låg som en hög lortiga underplagg inknutna i Frälsarens svetteduk.
Nu var Kristina tvungen att begagna samma avträde som Ulrika här på järnbanetåget och det bjöd henne emot: Hon kunde inte glömma den mängd manfolk som Gladan nyttjat i sitt liv. I ändan av vagnen var en liten kaschnytt inrättad för naturbehoven, och det stod alltid någon och väntade utanför dörren till stället, eftersom nästan alla i deras följe led av svår utsot, som börjat ansätta dem efter landstigningen. Det var en krämpa som ytterligare tröttade ut henne. Men utsoten hörde till i Amerika den första tiden, hade deras vägvisare sagt; det var en särskild sorts utsot, en immigrantdiarré. Den uppkom av landombytet och väderskiftet, och knappast en enda nykomling undslapp plågan. Nu hade de alla sprungit på avträdet en gång i timmen sista dygnen – alla utom Ulrika i Västergöhl: Hon tycktes vara lika fast och orubbad i livet. Hon stod emot allt elakt och ont: Kanske hon hade undsluppit utsoten också. Gud hade sannerligen visat henne stort tålamod, fast hon varit så djupt sjunken i synd, medan han hårt hade prövat morbror Danjel, som alltid strävat efter att leva rättfärdigt. Herrens beteende emot människorna var outgrundligt.
Men det var ju gott om Ulrika inte behövde nyttja deras avträde här i vagnen.
För tredje gången sedan tåget körde i gång kom Jonas Petter från det lilla båset i vagnsändan, fumlande med byxlinningen. Han hade magrat under överfarten och var avfallen i ansiktet och smalare om livet. Han klagade för Karl Oskar:
– En blir alldeles utpinad och utskiten! Dä beror väl på den amerikanska varmen.
– Utsoten ä ingen sjukdom i själva livet. När buken har vänjt sej går den över.
Karl Oskar tog fram nattsäcken:
– Jag botar mej själv mä pepparbrännvin. Ska du ha en sup, Jonas Petter?
Han tog upp lerkruset med brännvinet, en bleckmugg och en liten pappersstrut full med mald starkpeppar. Sedan han hade hällt muggen full ur kruset, lade han i en ordentlig nypa peppar. Supen som skulle bota invandrardiarrén färgades svart som dyvatten.
– Häll i dej’at kveckt!
Jonas Petter tog den mörka starkpepparsupen och grinade illa efteråt.
– Dä kändes som att svälja glödröa ellkol!
– Men dä täpper te i hålet! Ta en sup pepparbrännvin i morron bitti också – sen slipper du springa!
Jonas Petter sade: Det var ett lustigt påfund att sitta på en skjuts och åka, medan man gjorde sitt behov. Före dem hade väl aldrig några människor hemifrån Sverige fått sitta och åka vid en sådan förrättning, de var nog de första som haft det så här bekvämligt. Amerikanerna var påhittiga: Denna inrättning sparade mycken tid. Om ångvagnen skulle ha stannat varje gång någon av de resande behövde rensa sig i kroppen, så hade de inte fått färdas mer än ett bösshåll om dygnet. Men nu tog väl ingen tillvara den här folkdyngan från järnbanetåget, så att den kom jorden och grödan till godo? Kanske den amerikanska åkerjorden var så fet, att den inte behövde gödslas.
Karl Oskar bjöd Kristina av pepparbrännvinet, men hon ville inget ha: Hon trodde inte att hon tålde det. Hon hade frestat en sup på skeppet häromdagen, men fått kasta upp den igen. Det berodde kanske på att hon var i grossess. För havandeskapets skull hade hon mera ont av värmen än de andra. Hon hade många gånger undrat varför Gud lade så många plågor på havande kvinnor, när han själv hade skapat män-niskofostren uti deras liv.
Eftersom halva tiden nu var gången, så skulle det snart synas utanpå henne att hon var med barn. Ingen i sällskapet mer än Karl Oskar visste ännu hur det var fatt med henne. Men det kunde inte döljas länge till. Det var kvinnor som först gjorde sådana upptäckter på varandra, de hade sina märken. Och hon hade nog varsnat ibland, att Ulrika hade glott granskande på hennes kropp. Hon hade inget döljande plagg att ta till denna gången. Hon hade inte hunnit sy sig något fyrtioveckorsförkläde, innan de begav sig ut på resan, och inte fick hon väl tid eller tillfälle att sy sig något längre fram här i Amerika. Hon hade bara nål och tråd med sig förresten, inte den minsta tygbit.
Därhemma hörde det till att ett fruntimmer skulle dölja sitt havandeskap så länge det gick. Men varför skulle hon nu behöva ett fyrtioveckorsförkläde här långt borta i främmande land, där hon inte kände någon enda människa och ingen enda kände henne? Och kanske inte någon här i landet tog illa vid sig av att havandeskapet syntes utanpå kvinnorna? De hade kanske andra sedvänjor i Nordamerika. Här skulle ingen bry sig om hur folk betedde sig, påstods det.
Men nu satt Ulrika där och glodde på henne igen, så där forskande som om hon undrat i vilken månad hon befann sig. Och Ulrikas uppsyn retade henne: Hon hade ändå full rättighet att vara med barn. Hon levde med sin make i ett kristligt ingånget äkta förbund, hon hade en erkänd far till barnet. Men hur hade det varit med ogifta Ulrikas egna ungar? Vem var egentligen far till Elin, flickan där, som var barnpiga åt Danjels barn och nu satt där med lilla Eva i knäet? Det hade gissats både på strykare och på kyrkvärden i Åkerby. Och vilka hade varit fäder till de barn, som dött för henne? Hon hade väl många manfolk att gissa på; de rätta fäderna kanske endast Vår Herre kände. Hon borde ha gjort reda för sig i dessa stycken, innan hon satte sig till att rannsaka efter hur det kunde stå till med andra kvinnor.
Kristina skulle vilja sy sig ett nytt fyrtioveckorsförkläde – bara för att förarga Ulrika.
5
Invandrarna från Ljuder åkte med ångvagnen igenom ett frodigt och grönt land. Från sitt tåg såg de vidlyftiga åkrar, som låg täckta av en tjock fäll av grann, nyuppkommen säd och åkrar med säd som redan hade axat sig. De såg ängar med tjockt, högt och klåkt gräs, där boskap gick på bete; somligstädes växte gräset så långt att det skymde benen på djuren och man bara kunde se kropparna: Kreaturen gick och vadade i bete och måste trampa ner mera gräs än de åt. På flera ställen såg de mer än femtio kor i sambete, och de undrade om det var mer än en enda ägare till en sådan flock. De såg skogar av resliga och lummiga lövträd, och de igenkände eken, lönnen, almen, linden och björken. De åkte förbi dungar av okända, låga träd, som stod fulla av vita blommor, och de undrade vad de små granna träden hette. Kanske var det någon art av körsbärsträdet som blommade så här sent på året? Men träden växte i sådan mängd, att de måste vara vilda.
Danjel Andreasson trodde att det var fikonträd, som också fanns i Kanaans land och som Jesus hade lärt ut liknelser om. De stod där nu i sin blomning lika vita som Jesus själv, när han uppbar sin himmelska klänning och skrud.
De färdades igenom ett ljust land av sädesåkrar, grässlätter och träddungar fulla av löv. Det var en fruktbar och växtlig värld de såg. När marken grönskade så utlovade den också föda åt både människor och djur, då gav den binder besked om god återväxt, om trygghet. Där det lyste grönt på jorden, där redde sig livet väl, där var det gott för människor att bo.
Och det var sådana goda ställen med markens grönska som de sökte för sina nya hem. Här kunde de ha stannat, om inte andra hade kommit före dem.
Karl Oskar Nilsson var till freds med den syn han såg: Här syntes jorden ligga fet och slät och god, han upptäckte inte en enda hindrande sten på åkrarna. Och när han skådade ut över de vida fälten mindes han bilden av veteåkern i Nordamerika, som han sett i tidningen i hemorten. Han hade inte blivit lurad av den avbildningen, han var inte vilseledd: De amerikanska åkrarna låg här inför hans ögon lika vidsträckta och stenlösa, lika släta och jämna som bilden hade utvisat. Och de skulle utbreda sig ännu större och slätare längre inåt landet, sades det.
Dessemellan åkte de förbi magrare marker, kullar och berg, högslätter, åsar och barrträdsskogar. Men han hade inte trott att hela det nordamerikanska landet såg ut som på bilden av veteåkern.
Järnbanan var lång, timme efter timme gick, och nya trakter visade sig, nya åkrar, nya ängsslätter, nya skogar, ny säd och nytt bete och nya stora flockar av betande kreatur. Karl Oskar lade märke till att korna var stora, större än i Sverige, och de var vita eller ljusgula till färgen, som mjölken och smöret; hemma var de röda eller någon gång svarta. De amerikanska hästarna var också större till växten än de hemmavarande. Han undrade om det var vilda hästar som hade tämjts. Fåren var både svart- och vitulliga, och de var tjocka och rundväxta med magarna som tunnor. Det gick också grisar ute och rotade i marken, svarta och rödbruna; de var magra och högbenta och liknade inte de hemmavarande. Så mycket såg han redan nu att boskapen i Nya världen inte var skapad riktigt som därhemma: Kor och hästar var större, fåren var fetare, men med kortare ben, svinen var magrare och med längre ben.
Sällan syntes något folk till ute på åkrarna eller i markerna. Det var ont om människor, men gott om djur. Inför allt folket han sett i New York hade han börjat frukta att Amerika redan var uppfyllt och att han hade kommit hit för sent. Nu såg han att han inte behövde oroa sig. Det här landet utbredde sig så vidlyftigt att det måste räcka till för många ännu; det blev nog inte uppfyllt varken i år eller till nästa år. Men i hemorten hade det varit trångt, folk hade sagt om honom att han inte fick plats med sin långa näsa, och det var kanske sant. Här fanns det säkert rum för honom och alla i följet, här skulle han väl hitta ett boställe, där han kunde vända sig och röra sig som han ville och där andra människor varken hade ont av honom själv eller hans stora näsa.
Danjel Andreasson hade länge suttit tyst och åskådat de grönskande markerna som på båda sidor öppnade sig för dem. Han sade slutligen: Dessa landamären var frodiga och fruktbara. Det var ett gott och brett land, detta, ett välsignat land. De borde ödmjukt tacka Herren för att de fick komma härin.
6
Landberg sade att det åtgick ett knappt dygn för resan på järnbanan till Buffalo. Men det kunde inträffa händelser som försinkade dem. En gång hade ångvagnen blivit sex timmar försenad emedan järnskenorna hade belagts med ett tjockt lager av gräshoppor.
Ulrika var ledsen över att denna färd med ångvagnen skulle ta slut redan i morgon: En så stor förlustelse hade hon aldrig förr varit med om i sitt liv. De fattige därhemma i Sverige förunnades sannerligen inte sådana här nöjen: de flesta av dem fick inte åka på någon enda vagn i hela sitt liv förrän de skulle till graven och de kom på likkärran till slut. Men i Sverige ville herrskapen helst att de fattige skulle gå till graven.
Tolken log sitt breda leende emot henne:
– Frun hinner nog åka järnbana många gånger i Amerika!
Han hade flera gånger kallat henne frun, och det lät sällsamt för henne. Hon hade alltid hetat ogifta Ulrika i Västergöhl, under det namnet var hon inskriven i kyrkboken, och alla kallade henne så. Det var som om det särskilt borde inpräntas att just hon var ogift, och det lät som om just hon vore mera ogift än någon annan kvinna i hela världen. Nu såg man att Ulrika satt och njöt av att den förste främmande man hon mötte i Amerika upphöjde henne i gift stånd, till själva herrskapet, och lät henne heta fru.
Hon gissade vad de andra tänkte om det, och hon sade, avledande:
– Om en nu också skulle ta å byta namn!
Det hände att svenskarna ändrade på sina namn när de kom till Amerika, berättade Långe Landberg. Somliga bytte ut dem helt och hållet. De som därhemma hetat Andersson och Larsson kallade sig här för Pantzarskiöld, Silfverkrona och Lejonstjerna. Men det var förstås mest skälmar som kände behov av att byta namn: En ärlig människa hade ju ingen nytta av det. Och här blev ingen odugling framhjälpt av ett adligt namn, som i Sverige.
Det var rättvist, det, menade Ulrika i Västergöhl. Men annars skulle hon gärna ha kallat sig fru Ulrika von Lejonstjerna. För en stackars ensam och utfattig kvinna skulle det inte ha smakat kattskit med ett adelsnamn. Fast manfolken hittade ingenting mera och ingenting bättre på kroppen hos ett adligt fruntimmer än hos ett simpelt. Det fanns inte mer än ett hål på adelsdamer heller.
Tolken skrattade, men av Ulrikas sockenbor, som kände hennes förgångna leverne, var det knappt någon som drog på mun. De hade vänjt sig vid hennes oförskämda och fräcka tal. Nu gjorde hon sig till för deras vägvisare, som ju inte kunde veta vad hon varit för en.
Ur sin väska plockade tolken fram en hög burkar; det var medikamenter som han under resorna brukade sälja till invandrarna: Pain-Killer stod det på burkarna, det betydde Plågodödare. Det var piller, som botade alla de sjukdomar som ansatte nykomlingar i Amerika den första tiden: Kolera, rödsot, utsot, frossa och gula febern. Pain-Killer botade såväl dödliga åkommor som smärre sår och skråmor. Särskilt verksam var den mot gula febern. En burk kostade en dollar, och då hade han inte mer än fem cents i egen förtjänst: Landberg höll sig för god för att sko sig på de svenskar som kom hit.
– I am your countryman, you see! sade han.
Han lät då och då höra några ord engelska, som om han velat visa dem att han kunde språket.
Danjel och Jonas Petter köpte var sin burk Pain-Killer, mest för att göra försäljaren till viljes. Karl Oskar avböjde: Hans familj var rätt frisk nu och ingen hade behov av medikamenter. Försäljaren menade, att de skulle ha burken till hands ifall de blev sjuka – de dödliga sjukdomarna var många, och varken unga eller gamla människor hade något löfte om morgondagen. Men Karl Oskar tänkte på pengarna i sitt skinnbälte som krympte ihop; tjugofyra dollars hade han lagt ut bara för färdbiljetterna till Chicago. Om de skulle ha någonting kvar när de kom fram till Minnesota, så fick han inte köpa något annat än den mat, som familjen behövde för att uppehålla livet under färden.
Arvid klagade över värken i tanden för Danjel, som köpte en burk Pain-Killer även åt sin dräng. Landberg sade till Arvid, att om pillerna inte hjälpte emot tandvärken, så fick han sina tänder utdragna här alldeles smärtfritt med gas för 25 cents per tand. Sedan kunde han köpa sig nya tänder istället. En professor här ute hade nyligen uppfunnit tänder av guttaperka, som var mjuka och bekväma och alldeles outslitliga. De kostade bara tio dollars raden och en dollar styckevis; det blev ju billigare om man köpte en hel tandrad på en gång.
Danjel Andreasson öppnade åter sin pung med det breda, gula mässsingslåset och tog fram en ny endollar av silver. Han betraktade det främmande amerikanska myntet, innan han lämnade det åt tolken: På den ena sidan var inpräglat en örn, som stod med utbredda vingar och spejade. Fågeln höll några silverkvistar i den ena klon och ett knippe vassa pilar i den andra. Och när han vände på silverdollarn, satt på andra sidan en bararmad kvinna klädd i fotsid klänning och höll blomsterkvastar i båda händerna. Hon satt som en drottning på sin tron mitt inne i en krans av glimmande silverstjärnor.
– Di har granna pengar i Amerika, sade Danjel. Di ä utsirade mä himlens stjärnor.
– Di ska föreställa de tretton första staterna, förklarade Landberg.
– Va betyder den spejande örnen?
– Jag vet inte bestämt. Amerikanerna har ingen kung att sätta på pengarna. Så har de väl tänkt att det passar lika bra med en rovfågel.
Karl Oskar tog också upp en silverdollar för att syna den närmare; det var nyttigt att göra sig känd med landets mynt.
– Dä står nået att läsa under tronen, där fruntimret sitter, sade han. Kan Landberg uttolka’at?
– Jag vet vad dä står på dollarn: In God we trust. Dä betyder: Vi förtröstar på Gud.
– Va säjer han? Står trosbekännelsen på pengen? Utbrast Danjel Andreasson.
– Jaha. Di orden står på alla mynt här.
En glädjestråle tändes i Danjels ögon, och han började undersöka sin silverdollar med en helt ny iver:
– Jaså. Han säjer dä? Di förlitar sej på Gud, di som gör pengarna här i lannet. Dä va gott att höra, att här int’ råder hedningaskap.
Och Danjel i Kärragärde fick en uppsyn av tillfredsställelse, medan han satt och synade det blanka myntet i sin hand: Hemma i Sverige bar skiljemynten endast Oskar I:s namn och bild. Där trodde man att det räckte med att tjäna och dyrka en jordisk härskare. Men de som stod för penningväsendet i Amerika visste att intet mynt kunde vara pålitligt och äkta, om inte Guds namn var inpräglat i det. Här satte de främst sin lit till himmelens konung.
– Vi förtröstar på Gud! upprepade han för sig själv.
Silverdollarn hade för Danjel Andreasson fått ett helt annat värde genom denna inskrift: Han hade kommit in i ett land, där regeringen låtit prägla in det viktigaste ur trons artiklar på rikets skiljemynt. Han blev nu förvissad om att de hade en gudaktig styrelse i Nordamerika och att detta var ett kristet land. Han förstod nu att amerikanerna hade Herren Gud i trösterikt och ödmjukt minne varje gång de tog en dollar i sin hand: Då kom de alltid ihåg, att silver och gull ingenting annat var än en skatt av mull, som mal och rost förtärde, och att de inför sin Skapare var maskarnas like: Vi förtröstar på Gud! I ett land där sådana mynt gällde i handeln måste ärlighet och redlighet råda människor emellan, emedan ingen frestades att bedraga sin nästa för den usla penningens skull.
Och Danjel höll upp myntet så att det glittrade i solljuset från vagnsfönstren:
– Se! Guds silverdollar!
Han lämnade dollarn till tolken som betalning för burken med Plågo-Dödaren åt Arvid, och denne tog sina medikamenter och gick för att bjuda ut dem åt passagerarna i vagnen framför.
Arvid blev nyfiken på det amerikanska myntet och bad att få titta på Karl Oskars silverdollar. Han undrade vem det granna fruntimret i den silverne klänningen kunde vara, som var uppmålat på ena sidan av pengen:
– Kan dä vara dronningen i Amerrka, tro?
– När dä int’ finns nåen kung här, så kan dä heller int’ finnas nåen dronning, undervisade Robert.
– Dä va så sant. Di har en president istället..
– Och så har kvennan ingen krona heller, sade Karl Oskar.
Arvid tittade på bilden en gång till. Så utbrast han ivrigt som om han gjort ett stort fynd:
– Nu vet jag vem hon ä: Hon ä förstås presidentens fru!
Och Robert antog att kamraten hade rätt. Den bararmade kvinnan i den fotsida klänningen, som satt där på sin tron emellan stjärnorna på dollarn med blommor i händerna, hon kunde inte vara någon annan än makan till presidenten i Nordamerikanska Republiken.
7
Barnen gnällde efter mat, och för tredje gången efter avfärden från Albany tog Kristina fram korgen med färdkosten hemifrån. Det var inte mycket kvar av deras matsäck nu: ett par råglimpor, några spickekorvar, en ostkarm, några salta sillar, ett halvstop honung och ett stycke av den torkade fårbogen. Det var dyrbara smulor, som de måste hushålla med. Här på järnbanetåget kunde de inte tillhandla sig någon föda, den som inte hade matsäck fick svälta.
Från New York hade Kristina sparat ett par vetebullar åt barnen, av limpan skar hon skivor åt de båda manfolken och sig själv, och så delade hon sista spickekorven så rättvist hon förmådde emellan dem alla. Råglimpan var torr och hård och skorpfallen, och allt möglet hade hon inte kunnat skrapa bort. Men alla åt av den som om den hade varit färskt julabröd.
Jonas Petter tog också fram sitt matsäckskrin och började äta, och Danjels båda pojkar, fiortonåringen Olof och elvaåringen Sven, satt intill honom och såg längtansfullt på medan han tuggade och svalde. Och nu kom Kristina ihåg: Hon hade inte sett morbrodern och hans familj förtära någonting ännu i dag.
– Ska I int’ äta, morbro Danjel?
Han såg ner i vagnsgolvet, litet skamset: De hade inte en enda matsmula kvar av sin reskost.
Det var illa hushållat, tänkte Kristina, som visste vilken stor matsäck Inga-Lena hade lagat till: Ett tjog limpor, flera stora ostar, en stor rökt fläskbog och mycket annat. Men nu kunde de inte sitta här och äta sitt mål och låta Danjels moderlösa hungriga barn titta på. Hon såg hur pojkarna trådde, hur sultet de glodde.
Hon skar återstoden av limpan i skivor och delade ut brödet åt Danjel och hans fyra barn, det blev också en liten ostskiva åt dem vardera, när hon skar sönder karmen. Robert hade redan delat med sig av korven åt Arvid, som inte kunde tugga det hårda brödet för tandvärkens skull. Och så hade han dessutom pillerburken med Pain-Killer att äta av.
Men så sjönk Kristinas hand med brödkniven ner i knät: Det fanns två personer till i sällskapet, som inte hade något att äta, här satt ännu två, som inte fick stilla sin hunger: Ulrika i Västergöhl och hennes dotter Elin.
De båda var också med i Danjels kost, de hade hela resan ätit av hans matsäck. Och nu var matsäcken slut. Nu satt Ulrika och hennes flicka och fick titta på, medan alla andra sällskapet åt sitt mål.
Kristinas hand som skurit och utdelat brödet låg stilla i hennes knä: Hon hade aldrig snuddat vid den orimliga tanken, att hon skulle dela med sig av sin matsäck åt Gladan.
Ulrika såg oavvänt ut genom vagnsfönstret och betraktade landskapet de åkte igenom, som om hon inte hade varsnat att de andra höll på att äta. Elin hade tagit fram sin lilla korg, och i den hade hon hittat några usla brödskorpor, som hon tuggade på med en min som om hon hade suttit och ätit vid ett fulldukat bord. Varken mor eller dotter tycktes märka, att de blivit ställda utanför de andras måltid.
Ulrika fick hand om familjens matsäck vid Inga-Lenas död, tänkte Kristina. Hon var inte den som snålade och sparade av andras egendom: Hon hade varit så rundhänt med kosten, att den redan tagit slut. Hon hade sig själv att skylla.
Men Gladans hälsosamma kropp fordrade mycken mat, och hon försummade aldrig något mål. Då hon nu inte fått någonting i magen på hela dagen, så var hon säkert ordentligt sulten, och det måste svida och värka ännu mer i henne av hunger, när hon såg maten som de andra åt. Man måste ömka henne: när hon hade delat ut av matsäcken åt alla de andra, kunde hon då gå förbi Ulrika och hennes däka? Det stod i bibeln att man skulle bryta sitt bröd med den hungrige.
Men Kristina hade bara en brödkaka kvar, en enda. Måste hon nu skåra sin sista limpa för Gladans skull? Hon hade en matfrisk make, en lika matfrisk svåger och tre små barn, som var magra och avfallna och behövde äta sina ordentliga mål. Och hon visste inte när de kunde köpa sig någon mat härnäst. Kunde Gud mena att man skulle ta brödet från sina egna stackars barn för att ge det åt en människa som Ulrika, en gammal sköka, en fördärvad varelse? Hur mycket ont hade hon inte gjort andra kvinnor, denna Ulrika i Västergöhl? Hur skydd och föraktad hade hon inte varit hemma i socknen! Och hur hade inte hon, Kristina, plågats av att behöva fara i hennes sällskap! Om hon nu delade sin matsäck med storhoran, så hade hon därmed bjudit henne som gäst till sitt bord. Det skulle vara som att godtaga henne, att betrakta henne som ett ärbart fruntimmer, som en likställd. Att bjuda henne bleve som att räcka henne handen. Det kändes som en förödmjukelse, som om hon gav efter för Gladan, som om hon ville ha henne till sin vän.
En tiggare slängde man åt en beta bröd. Men Ulrika hade aldrig tiggt, hon var stolt, det måste medges, hon var mer än stolt, hon var högfärdig; hon hade nekat äta när hon satt i häkte för nattvardsförbrytelse, hon hade spottat i kålsoppan, berättades det. Om hon skulle ta emot någonting, så måste hon bjudas som en jämlike.
Men Kristina ville inte gälla som hennes jämlike.
Handen med brödkniven låg ännu stilla. Mitt i rasslet från vagnshjulen hördes ljudet av ivrigt tuggande käkar. Men hon som delat ut maten hade själv inte börjat äta.
Kristinas hjärta började bulta, så tvehågsen var hon. Att skåra den sista limpan – eller spara den? Hon fick en dunkel känsla av att det var av stor vikt för hela deras sällskap vilket hon nu gjorde. Hon anade att stora förändringar förestod dem alla i det nya landet; här syntes folk bete sig annorlunda än därhemma, de tvingades kanske att bära sig åt på andra sätt, på nya och ovana sätt, på sätt som de aldrig skulle ha gjort i hemorten. Och när de nu var sammanförda här med allt främmande och okänt omkring sig så drevs de till varandra – det kändes alltmer som om de var en enda familj. Och då måste de försöka lida varandra, åtminstone låta bli att plåga varandra. Hur skulle det annars gå för dem?
Nu led Ulrika av hunger, och den som kunde ge henne föda men inte gjorde det förlängde hennes plåga. Inte kunde hon vara så grym, att hon förmådde se en annan människa lida, när hon kunde hjälpa henne? Hon hade så många gånger frågat sig, varför människor plågade varandra så obarmhärtigt här i världen. Nu kunde hon ställa den frågan till sig själv: Ulrika är sulten – varför låter du henne plågas? Du menar att hon är högfärdig. Men vad är du själv? Är det inte av högfärd som du vill gå henne förbi?
Kristinas hand grep hårdare om brödknivens skaft, som om hon vore beredd att börja skära igen: Men det var barnens bröd, de var klena och behövde varje tugga. Du kan inte ta ifrån dem deras mat. Att skära i deras bröd är som att skära i ditt eget kött. Gladan är stor och vuxen och fräck och framfusig, hon reder sig alltid, hon svälter inte ihjäl. Annat är det med dina hjälplösa små. Om de haft gott om mat, mer än de behövt… Men nu – nej…
Men det här kunde inte fortgå. De kunde inte fortsätta att plåga varandra. De var ju alla stackars usla varelser, bortvillade i de nya orterna. Ingen visste vad dem förestod i deras nya land, ingen visste nu från dag till dag vad de skulle få genomgå och genomlida. En limpa räddade ingens liv i längden. Och om den ene kunde vara den andre till hjälp. Vem är din nästa? Gladan var också hennes nästa. Hon hade också fått en odödlig själ av sin Skapare. Han hade från början hållit henne för lika mycket värd som alla andra. Hon var också Herrens verk. Han måste också se till henne. Och man fick väl tro att han såg till de små barnen, så att de slapp svälta ihjäl…
Kristina tog fram den återstående limpan, skar skivor över hela kakan och räckte dem till Ulrika i Västergöhl och hennes dotter: Ville de hålla till godo med det gamla hårda och förtorkade brödet hemifrån som hon hade kvar – hon hade försökt ta bort möglet…?
Mor och dotter tackade och tog emot. Tackar mjukast! sade Ulrika, och det lät lustigt när hon tog emot så hårt bröd. Hon verkade inte häpen över tillbudet, hon såg bara tacksam ut, ärligt tacksam. Och Kristina räckte dem också kniven och den rökta fårbogen, så att de själva fick skära sig sovel till brödet. Och de åt och tuggade sakta och behärskat, men det syntes att de ansträngde sig för att göra det: De höll tillbaka käkarnas rörelse för att inte röja sin stora hunger och glupskhet.
Och när Kristina slutligen själv började äta undrade hon: Vad skulle de ha sagt därhemma, om de hade sett vad som hände här nu – vad skulle de ha sagt, om de hade sett henne skåra sin sista brödkaka hemifrån för att av den bjuda Ulrika i Västergöhl, om de sett henne bjuda sockenhoran som sin gäst?
8
Det skymde ner på en kort stund när det skulle och blev mörkt som i en potatiskällare utanför järnbanevagnens fönster. Allting hade en raskare fortgång här i landet, till och med skymningen kom med större hast än hemma. Och det tjocka mörker som föll en natt som denna, vid själva midsommartiden, förvånade invandrarna. Vid denna tid på kvällen skulle det ha varit full dager hemma. Men allting amerikanskt skulle visst vara tvärtemot det svenska: Här hade de mörka nätter om sommaren istället för ljusa, vita kor på betet istället för svarta.
Deras tåg stannade och stod stilla länge. Väl en timme gick och invandrarnas tåg stod fortfarande stilla. Genom fönstren kunde de knappast längre urskilja något av landet utanför. Kanske stod tåget vid någon av de städer, som tolken hade nämnt såsom ställen, där de skulle hålla en längre stund: Schenectady, Utica eller Syracuse. Det var svåra och sällsamma namn på städer, som liknade benämningar på de bibliska orterna, städer i Kaanans land. Men de som hade goda ögon sade att de hade stannat mitt inne i en stor skog – det stod väldiga, tjocka träd på båda sidor. Tolken vistades i någon annan vagn, de hade ingen att fråga.
Kanske järnbanetåget inte kunde gå på natten, kanske blev det för skumt? Kanske skulle de stanna här tills det grydde?
Intet ljus var upptänt i vagnen, och utanför en armslängds avstånd kunde inte passagerarna urskilja varandras ansikten. Men de satt tätt inpå varandra, de visste var de hade varandra och var de hade sina tillhörigheter: de kunde i nödfall vara utan ljus. De ville hellre ha luft, och de som betjänade tåget hade öppnat dörrarna i vagnens båda ändar, när tåget stannade, så att de kunde vederkvicka sig med nattluftens svalka. Men ingen av resenärerna vågade sig på ett utstigande.
En timme till gick, och immigranttåget stod fortfarande stilla. Invandrarna började vrida på sig, de blev undrande och oroliga. Utanför fönstren såg de gnistorna från ångvagnen virvla omkring i mörkret som en het svärm av små rödglödgade flugor, och vid denna syn kände de sig inte tryggare. De började bli rädda att någonting olyckligt hade hänt eller höll på att hända deras skjuts. Varför kom inte tolken tillbaka?
Någon framkastade, att han kanske hade övergivit dem.
De hörde väsandet och fräsandet från ångvagnen därframme, de såg de flygande eldgnistorna, de befann sig djupt inne i en stor och vild skog, och här satt de som innelyckta, blinda höns på sina pinnar i mörkret och kunde inte ens fråga någon om sin belägenhet – inte ens spörja någon om de befann sig i fara. De visste ingenting, därför fruktade de allting.
Slutligen började de rådslå: Om de skulle utvälja någon som steg ut på marken och efterhörde hur det var fatt med deras stillastående tåg? Han kunde kanske uppfatta med ögon och öron, fast han inte kunde tala.
Men knappt var tanken utsagd förrän tåget körde i gång med ett så kraftigt ryck, att passagerarna tumlade om varandra. Och då kom också mannen som de saknat – nu kom Långe Landberg tillbaka helt fryntlig och lugn och förklarade:
De hade en så lång och svår och brant backe framför sig på järnbanan, att det krävdes ännu en ångvagn för att dra dem uppför. Tåget hade stått stilla och väntat på den nya ångvagnen, som nu var tillsatt längst bak och som skulle skjuta på tåget uppför backen.
Och färden fortsatte, invandrarnas tåg gick vidare i nattmörkret inåt Nordamerika. Ännu hade ingenting farligt hänt dem, och ännu kunde allting hända.