1
Flodbåtens däcksklocka ringde, styrhjulet svängde, och stäven vände mot land. Båten förtöjde vid en öde strand, mitt i vilda skogen, där inga tecken på bebyggelse eller människors närvaro förmärktes. Landgången utkastades, och två av matroserna gick i land, bärande en avlång börda emellan sig. Efter dem kom två man av däcksmanskapet klivande över landgången med var sin skyffel i handen. Alla fyra försvann bakom den täta muren av träd och buskar som växte ända ned till vattenranden.
Efter en liten stund kom karlarna tillbaka ombord. Men när de återvände hade de ingenting annat att bära än skyfflarna, som de hade kvar i händerna. Åter ringde klockan, landgången drogs in och båten backade ut i flodfåran efter det kortvariga uppehållet vid förtöjningsplatsen.
Dessa besök vid vilda och ödsliga stränder företogs varje dag, somliga dagar flera gånger. De försiggick tyst och stilla, utan annat buller än klockans ringande och så hastigt, att passagerarna till en början knappast lade märke till dem. De kunde eljest ha frågat sig i vilket ärende flodångaren angjorde stranden: Ingen passagerare landsattes, inget gods lossades, ingen ved och inget virke inlastades. På tilläggsplatsen syntes icke det minsta brädskjul, inga vedtravar, inga brädstaplar: Orörd vildmark utbredde sig på de ställen, där båten lade till. Varför spillde man tid med att förtöja?
De flodresenärer som nyttjade ögonen kunde se att någonting fördes i land. De fäste sig vid skovlarna som däckskarlarna tog med sig. Och hade de sett närmare efter, så skulle de ha varsnat att det satt jordsmulor på karlarnas skovlar när de kom tillbaka ombord. De kunde kanske också ha märkt, att männen stannade i land ungefär så lång tid som de behövde för att gräva en grund grop.
Och det dröjde inte länge förrän alla hade gissat gåtan med de upprepade förtöjningarna i vildmarken, hur snabbt, tyst och stillsamt de än skedde: Det var en börda, insvept i ett grått skynke, som bars i land. Det var en av båtens passagerare som landsattes, men icke en levande, utan en död. Ett lik avfördes från båten, en begravning förrättades under den korta stunden, då båten låg stilla vid flodstranden.
Av passagerarna dog någon varje dag, somliga dagar flera. De kunde alla följa med och räkna efter hur ofta det hände: Om de hörde när båtens klocka ringde, om de såg när männen med skyfflarna gick i land.
Ingen hade dött ombord genom våldsdåd eller olyckshändelser. Ingen behövde svälta ihjäl, ty utspisningen var tillräcklig, och i sommarvärmen kunde ingen frysa ihjäl. Det var en sjukdom som dräpte människorna, som på ett par korta dygn förvandlade den friskaste person till ett lik. Och den sjukdom som trängt sig ombord på flodångaren var så fruktad, att den icke nämndes vid namn; den var sjukdomen och ingenting annat. Att nämna namnet skulle ha varit att utmana och kalla på den fruktade. Människor insjuknade av skräck för att insjukna i denna dräpande sjukdom. Skräcken berättade om den: När kroppens vätskor torkar ut, när huden blir blåröd och torr, när näsan blir vass, när törsten bränner sönder tungans och strupens hinnor, när kroppen varje timme tömmer sig på både flytande och fast, när lemmarna kallnar och knyter sig i kramp, när ögonen sjunker in i huvudet, när slem och saliv är borta och alla tårar upphör – då är den inkommen i din kropp! Och om icke undret händer och svetten bryter ut över hela kroppen innan två timmar förgått, så har döden gjort sitt arbete färdigt inom dig på tjugofyra!
Det var Plågornas sjukdom; det var åsynen av de sjuka i deras kval som uppväckte den stora skräcken. Och dock kunde den kallas barmhärtig, eftersom den tämligen fort avlivade sina offer: på ett dygn eller två utträngde den det varma livet ur en människa och lämnade dödens kyla kvar. De starkaste och friskaste led de största smärtorna, ty ju starkare och motspänstigare livet var, desto mer kvalfull blev dödskampen.
Den dräpande sjukdomen var The Asiatic epidemic.
Österns pest svepte fram över Nordamerika sedan två år tillbaka. Gamla världen hade skänkt Nya världen sin dödligaste farsot. Den kom från Bengalen, den var en gåva av den heliga Ganges, floden med sumpmarkernas dödsort och det giftiga vattnet. De inflyttade från Europa tog sjukdomen med sig, och The Asiatic epidemic fördes av dem på resan inåt det nya landet, spreds från ort till ort, från båt till båt, från flod till flod: Österns pest var kommen till Västern.
Ingen hade kungjort för passagerarna att farsoten hade kommit med ombord på båten; den var icke antecknad på passagerarelistan, den fanns icke med på förteckningen över lasten. Och man försökte tyst och stilla och oförmärkt omhändertaga och bortföra de kroppar, som den med sitt häftiga grepp trängt livet ur. Ärendet brådskade: I denna värme fick icke sådant behållas ombord som var dömt till förruttnelse.
På däck ringde en klocka, båten vände mot stranden och förtöjde, ett par karlar med skyfflar gick i land och uppkastade i hast en grop. Besväret sinkade icke lång stund.
Men när de sällsamma besöken vid stranden fortgått ett par dagar började sjukdomens hemska namn viskas passagerarna emellan. Och därmed hade icke blott den skoningslösa sjukdomen själv trängt sig ombord, utan även den stora skräcken för den:
Invandrarnas nya båt var smittad av koleran.
2
Under en natt på floden hade de skrämts av en vådeld, som de sett i fjärran, men de hade inte känt till en annan fara, en fara som de inte såg och som fanns närmare dem, alldeles tätt inpå dem, i rummet här nere under däck, där de var inhysta. Här mitt ibland dem hade den smugit sig in, här fanns den osynlig överallt – här var döden dem nära.
Och Karl Oskar tänkte på plakatet han sett och fått uttytt och som varskodde om de ställen, där man skulle vara försiktig, ställen som var farliga att beträda: Danger. Watch your step. Han brukade föra ögonen med sig vart han gick, och han tittade alltid efter dessa engelska ord, eftersom han visste att de betydde en varning. Men plakatet var inte uppsatt på alla de platser i Amerika, där det borde ha stått. Det hade inte funnits på den här båten: De hade helt godtroget gått ombord – de steg på flodångaren utan att ana att den var nersmittad.
Koleran hade de hört talas om därhemma som ett människornas gissel, men sjukdomen kunde inte få så stor makt i Sverige, därför att landet var för kallt. Men Karl Oskar begrep att den kunde frodas och få stort rum i den olidliga värme som rådde här om somrarna. Här inne på slättlandet glödde luften av en hetta, som var värre än någon han hade varit med om sedan landstigningen. Han visste inte hur han skulle bära sig åt emot värmens plåga. Mot köld visste han bot, men inte mot värme. Mot sträng köld kunde man hjälpa sig genom att sätta på sig tjocka kläder. Vid värme fick man ta av sig sina kläder, och han gick så avklädd han för skams skull kunde göra mitt bland andra människor. Men det hjälpte inte. Ingen kunde klä av sig mer än naken, och som naken skulle en också ha pinats av värmen. Det hjälpte inte om man så flådde av sig skinnet med. Mot köld kunde man tända brasor, den frusne kunde krypa ända in i eldstaden, om han inte blev nöjd förr. Men vart skulle man fly för att komma ifrån hettan? Ingenstädes kunde man krypa in, ingenstädes gömma sig undan.
Och födan som utspisades ombord på flodbåten blev osund och farlig i den smältande värmen. Ibland luktade maträtterna illa: Näsan gjorde sin tjänst och varnade munnen för att ta emot. Ingen färskmat höll sig: Spyflugorna surrade omkring överallt och lade sina ägg som utkläcktes med detsamma. Om köttet också var nyslaktat så gick masken i det. Och snart vågade han inte heller röra vid det stekta feta fläsket, som simmade i sitt tjocka flott och som han hittills glupskt hade ätit.
Koleran måste var någonting levande som kom in i kroppen på människorna från mat eller dryck, någon liten mask eller ett ännu mindre kryp. Det kunde räcka med en knutmask som simmade i dricksvattnet, en mask så liten att den inte märktes för ögat. Koleran kunde finnas i varje matsmula som de svalde ner och i varje vattendroppe som de drack. Den dräpande sjukdomen kunde lura på dem i matkärlet och dryckesmuggen – och hur skulle man kunna akta sig för den, när den aldrig syntes?
Karl Oskar Nilsson hade aldrig förr känt döden så nära inpå sig. Den var här omkring dem, osynlig för alla. Och hur skulle de kunna undfly någonting, som de inte såg?
Det var inte alla passagerarna som åt skeppskosten. De som hade pengar nog skaffade sig egen mat utanför båten. Karl Oskar betraktade dem som reste på övre däck: När båten lade till vid bebyggda ställen, gick passagerarna på första plats i land och försåg sig med färsk föda. De kom tillbaka bärande stora bördor med ny frisk mat: vetebröd, smör, mjölk, ägg, pannkakor, hela högar av höns och kycklingar, som negerkockarna tillredde åt dem.
Passagerarna däruppe kunde äta sin särskilda, sunda föda. Och Karl Oskar lade märke till, att ännu intet lik hade hämtats ner och förts i land från övre däck. Men i steerage, här på undre däck, hade för passagerarna avskilts ett särskilt rum, där sjukbädd tillreddes över hela golvet.
Och när båten en dag tre gånger angjorde stranden och uträttade sitt brådskande ärende, sade Karl Oskar till Kristina:
– Di som låter bli skeppskosten håller sej friska. Vi ska svälta oss.
Kristina var med om det, och de lät målen vara en dag att börja med. En människa kunde fasta i många dygn utan fara för livet. I den svåra hettan minskades matlusten starkt, och om några dagar skulle de förresten stiga av den besmittade båten och stiga på en ny. Men törsten ansatte dem så illa, att de inte kunde låta bli att nyttja dricksvattnet ombord. I vattnet blandade de lite ättika, som friskade upp det: ättikan skulle döda allt gift, efter vad Berta i Idemo hade sagt dem därhemma.
Det medel som bäst hjälpte emot koleran skulle vara grovt salt, som man tog in en liten näve av några gånger om dygnet och drack brännvin efteråt. Karl Oskars malörtsbrännvin, som hållit hans kropp i ordning under hela resan hittills, var nu urdrucket till sista droppen. Men de hade lite kamferbrännvin kvar, som de tog in, och Kristina gav alla barnen droppar, både Prinsens och De fyra slagen. Färsk mjölk skulle också verka gott emot sjukdomen, men det fanns ingen mjölk på båten, varken söt eller sur: All is gone – de orden hörde de ofta vid utspisningen, och Robert förklarade att det betydde ”urdrucket”.
Jonas Petter lånade Karl Oskars koppjärn och tappade sig flera gånger – hans onda blod skulle bort ur kroppen för säkerhets skull. Han begagnade också åderjärnet på Fina-Kajsa, sedan hon länge bett om det. Hon som var äldst var räddare än någon annan för sjukdomen, och hon hade nyss varit så nära att dö i en annan sjukdom, att hon tyckte att det vore orättvist om hon skulle läggas på dödsbädden igen. Och sedan hon också knutit en av sina gamla ullstrumpor kring halsen kände hon sig rätt trygg. Arvid åt flitigt av de piller, Plågodödaren, som deras tolk hade sålt och som även skulle bota koleran, och han delade med sig åt Robert till dess burken var uräten och tom. Och Ulrika i Västergöhl lagade till ett plåster av senapsdeg och lade det över magen; denna deg skulle dra ut sjukdomsgiftet ur tarmarna, där det hade sin hemvist.
Den ende i följet som inte nyttjade något medel emot koleran var Danjel Andreasson: Han fruktade inte farsoten. Han trodde icke att sjukdomen smittade från den ene till den andre. Vem hade smittat ner den första människan, som dog i koleran? Kunde någon säga det? För Danjel fanns ingen sjukdomssmitta; koleran var given människorna av Herren Gud, utan mellanhänder. Nu sökte Gud sitt folk, och han hade redan utsett vilka här på båten som skulle dö. Hur kunde någon tro, att det kunde ändras? Danjel såg hur hans medresenärer hemifrån nyttjade medikamenter och gick och plåstrade med sig var och en på sitt sätt, och han frågade: Varför lämnade de inte läkedomen åt sin Skapare? Var de så svaga i tron, att de tvivlade på Guds allmakt? Och han frågade sina släktingar Kristina och Karl Oskar: Trodde de att de kunde slippa undan, om nu Gud hade utsett dem båda eller endera att döden dö? Trodde de att de kunde gömma sig undan för den Allsmäktiges ansikte?
Kristina svarade: En människa fick inte sitta med armarna i kors och vältra allting på Herren. Och hon trodde att Gud hellre såg till henne, om hon försökte hjälpa sig litet själv.
Men mest bedrövad blev Danjel när han fick veta att Ulrika, som följde honom som en lydig lärjunge, försökte skydda sig mot sjukdomen med en senapsdeg på sin kropp. Han förebrådde henne det och sade att hon begick tvivlets svåra synd, när hon litade mera på ett självgjort plåster än på sin Gud. Trodde hon, när hon med sina syndiga händer lagade till detta plåster, att hon förmådde mer än den Allsmäktige? Hon förtörnade Herren med senapsdegen på sin mage, och han tillrådde henne enträget att ta bort den.
Efter Inga-Lenas död hade Danjel medgivit för Ulrika att han själv hade farit vilse i sin tro, att den som hade fötts på nytt var kvitt synden för alltid: Ingen människa kunde bli fri från synden så länge hon stannade kvar i denna dödens kropp, icke han själv och icke heller någon annan. Alla var eländiga syndare, som bar den fallna människans kropp tills själen skildes från den. De hade ingenting annat än Guds nåd och barmhärtighet att hoppas på.
Men när Ulrika hörde detta blev hon upprörd och villrådig: Hur kunde Danjel besvika henne så? Var icke hennes synder en gång för alla avtvättade? Bodde icke Jesus längre i hennes kropp? Hon hade ju trott vad Danjel sagt åt henne, och nu sade han att han förirrat sig och tog tillbaka. Men hon ville inte ta tillbaka sin syndakropp, hon ville inte på några villkor ha igen sin gamla människa. Och hon hade inte syndat med något manfolk sedan hon kom i Danjels hus och bröd. Hon var en gång renad – varför ville då inte Jesus bo kvar hos henne? Ulrika kände sig bedragen och förnärmad: Hon hade säkert förlitat sig på Danjels ord, och hon fordrade att han som en stark Herrens profet skulle bliva vid sina ord. Hon hade länge lytt honom och varit honom underdånig i allt, men nu började tvivlet komma smygande: De fick inte heller någon Andens tunga så att de kunde tala språket, när de kom hit som han hade utlovat. Kanske Danjel var en för klen man att vara en Herrens utsände? Hur lik han än var en Herrens profet med sitt långa, utväxta skägg?
Nu ville han skrämma henne för Guds vrede för koleraplåstrets skull som hon hade gjort åt sig. Hon var tvehågsen, undrande hur hon skulle göra. Men hon kunde inte förmå sig till att tro, att Gud vredgades på henne för en sådan liten skitsaks skull.
Ulrika lät senapsdegen ligga kvar på sin plats.
3
Den olycklige som utvaldes av koleran sjuknade så häftigt att han nästan stupade i golvet; på sjukbädden blev han strax så svag, att han inte tyade lyfta på huvudet, han skakade i kramp och jämrade sig ihållande; somliga låg och vrålade innan de sjönk ner i sanslöshetens barmhärtiga djup och blev tysta och stilla; därpå kunde ett halvt dygn förgå innan skynket höljdes över.
Kristina hade aldrig varit med och sett på när en människa dött; vid dödsfallen omkring henne på Charlotta hade hon själv legat till sängs, och de hade gått henne förbi. Men nu kom det för henne ett minne från den natten, då hon hade hållit på att förblöda: Ett par gånger hade hon hört en kvidande kvinnoröst: Di stackars liven… Jag vill inte dö! Jag vill inte dö! Det var ett svagt, ängsligt rop, och hon hade undrat varifrån det kom. Det var samma natt som Inga-Lena dog, och efteråt hade Kristina förstått vem det var som hade ropat.
Och nu satt hon här med sina barn omkring sig och tänkte: Jag vill inte dö ifrån dem!
Hon hade dock sett andra levande varelser dö: Djuren på slaktbänken. Och hon hade alltid betagits av en sådan medömkan med kreatur som skulle avlivas, att hon inte velat närvara vid slakten. Men hon hade varit tvungen att vara med, när de inte hade haft någon annan som kunde ta emot blodet. Hon såg de stuckna djurens plågor, hon hörde deras skrik och vrål där de låg snörade och fastbundna och såg deras hjälplösa sparkande så länge de hade kraft att röra sig. Och hon grät över människors grymhet emot de oskäliga djuren, som intet ont hade gjort dem, och över sin egen svåra skuld, för hon kände sig medskyldig, när hon stod invid slaktbänken och tog emot det sargade djurets blod i sin kittel.
Och när hon här hörde den dräpande sjukdomens offer jämra sig, så mindes hon de gånger, då hon hade varit med vid slakt. Nu var det människor som utstod pinan, och när den var slut, så nedlades de i hast i ovigd jord, som när man grävde ner kropparna av självdöda kreatur i hagmarkerna.
Men Gud måste hjälpa henne. Han var den ende hon hade att vända sig till. Själv skulle hon göra allt vad hon förmådde, men sedan skulle Gud hjälpa henne.
Den allra yngsta i sällskapet, Danjels dotter Eva, som ännu inte hade lärt sig att gå, insjuknade häftigt en morgon.
Barnets ansikte blev blått, de små lemmarna knöt ihop sig hårt, kroppen drog sig samman till ett runt knyte. Den lillas armar och ben kändes som om lederna hade lossnat ifrån varandra. Hon skrek gällt och när hon inte jämrade sig högt, låg hon och kved helt stilla. Barnet kunde icke berätta på annat sätt om sina plågor, men det räckte för dem som hörde på. När man rörde vid flickans kropp kved hon starkare. Ulrika gav henne in alla piller och droppar som fanns till hands, men ingenting kunde hon ta emot, varken vått eller torrt. Den lillas kropp låg i krampens famntag, och ingen kunde ta henne därur.
Efter några timmar började flickans jämmer tystna; hon låg mestadels som om hon hade varit djupt inslumrad. Ännu hördes andedräkten, ännu slog hjärtat inne i revbenens lilla korg, men bröstet hävde sig upp och ner så hastigt, att ögat knappt kunde följa med. De sista ljuden från den sjuka lät som en liten fågels pip ur busken.
Frampå eftermiddagen blev hon tyst.
Eva Maria Emilia, ännu inte ett år gammal, dog i Ulrikas knä. Och hon ville inte släppa ifrån sig den lilla, när hon hade slutat att andas. Ulrika satt kvar med det döda barnet i knäet, gråtande så att hennes kropp ristades. Danjel satt bredvid, orörlig, med knäppta händer. Han grät icke, han bad. Gud hade återigen sökt honom, och han framsade sin tacksägelse härför: Han hade varit för hårt fästad vid detta sitt spädaste barn, och därför hade Gud tagit det ifrån honom. Och han tillhörde inte Herren helt och hållet så länge han i kärlek höll fast vid någon varelse här på jorden. Han hade avgudat lilla Eva, nu var avguden borta, och han tackade sin Gud för att han tagit henne bort.
Danjel var oåtkomlig för människotröst, och han sökte ingen människotröst. Det var Ulrika i Västergöhl som behövde tröstens ord i den här stunden, hon som hade varit en god fostermor för Danjels späda dotter, som måste lämna denna jorden, innan hon hade lärt sig att gå på den. Och hon satt med det döda barnet i sitt knä, tills en karl av däcksmanskapet kom och tog det ifrån henne och svepte kroppen i det gråa skynket.
Vid solnedgången ringde klockan från däck, stäven vändes mot stranden, och båten förtöjdes vid en udde med en brant klippa, som sköt ut i floden. Två män med var sin skyffel i handen klev i land, och den ene av dem bar ett litet bylte. En kull andungar skrämdes upp ur en vassrugge vid stranden, flög runt och kretsade skrikande kring udden; det var brudänder med grann fjäderklädnad i skiftande färger. Och medan det skymde på grävde karlarna från båten en håla bakom klippan. De återvände strax ombord med sina skyfflar: denna gång behövde de bara gräva en liten grop.
Lilla Evas begravning var överstånden. Och medan båten lade ut igen och skymningen hastigt höljde sig över vatten och land flög kullen av de unga änderna ännu skrämda och skrikande över klippan med den nygrävda barngraven.
4
Sällskapet hade minskats med en. När de hädanefter talade med varandra om den dräpande sjukdomen dämpades deras samtal av en fråga som aldrig utsades: Vem skall bli den näste?
Ulrika som hitintills undsluppit alla krämpor började klaga över benvärk och utsot; hon hoppades att det var den vanliga invandrardiarrén som ansatte henne. Karl Oskar undrade om hon också skulle använda koppjärnet och tappa sig på litet blod. Efter den blodförlust som Kristina lidit på skeppet behövde han inte slå åder på henne, och hon tyckte inte heller att de skulle tappa barnen: De små var så blekhyade, att de väl inte hade mer blod kvar i kroppen än de tarvade.
Kristina uttydde allt illabefinnande hos sig själv och barnen som ett sjukdomstecken. Alla utom Danjel avhöll sig nu från den osunda skeppskosten och anställde fasta. Och vuxna människor kunde gå och svälta sig och tiga, men barnen skrek efter mat: De små kunde inte fasta dag efter dag. Men inte heller tålde de maten. Kristina sade: De var tvungna att skaffa färsk föda åt ungarna, åtminstone mjölk. Ännu hade de ju medel att köpa för.
Silvret i Karl Oskars skinngördel hade smultit samman under resan inåt landet, och han hade inte fullt hundra dollars kvar. Färden från Chicago till Minnesota kostade mer än beräknat, och de hade köpt mat för större pengar än de tänkt. Hur mycket skulle de ha igen, när de kom fram?
En natt ansattes lille Johan av svåra kräkningar. De slutade inte förrän gröna gallan kom upp. Utöver magplågan hade han inte ont någonstans, men Kristina väntade i ångest på en syn: Hans späda lemmar vridande sig i kramp.
På morgonen lade flodbåten i land vid en bebyggd plats, där ved för eldningen av ångmaskinen skulle tagas ombord. Floden flöt nu fram genom skogbevuxna trakter, och täta trång av både barr- och lövträd växte på båda sidor. En klunga skäggiga och långhåriga karlar väntade på båten vid bryggan: Det var vedhuggare, som skulle sköta inlastningen. Skogskarlarna bar revolvrar och knivar i remmar om livet och såg inte beskedliga ut.
En landremsa utefter flodstranden var helt avröjd och kalhuggen, och bakom raderna av höga vedtravar och stockvältor reste sig boningshus: Här bodde folk, här fanns det väl mat att köpa.
Och Kristina bad Karl Oskar:
– Gack i lann! Spörj efter nåen mjölk te ungarna!
Karl Oskar tog deras stora blecktillbringare och klev i land. Robert, som skaffat sig en karta över landet, hade sagt att stället var en liten stad, men det liknade en ödsligt belägen bondby. Det var inte stor bebyggelse: På den avröjda marken nära stranden stod det några hus, nyss byggda av färskt virke och med tak av skinande bleckplåt, och längre bort, mot den kvarstående skogen till, såg han små simpla brädskjul eller hyttor, inte större än vedskjul – förmodligen bodde skogshuggarna i dem. Alltsammans syntes hastigt ihopsnickrat. En väg genom byn var utstakad och påbörjad, men den tedde sig närmast som en timmerväg. Den var full av gropar och högar av uppkastad jord och slingrade sig fram emellan stockvältor och kvarstående trädstubbar, som stod mer än knähöga. Karl Oskar hade lagt märke till dessa höga stubbar på många ställen i sitt nya land: Efter vad han kunde se, så krökte inte skogshuggarna i Amerika på ryggen, utan fällde sina träd i upprättstående kroppsställning. De högg fula stubbar och de slösade med timret.
Han såg sig omkring bland husen, letande efter en handelsbod eller ett matvarustånd. Han hade föresatt sig att icke komma tillbaka till sina barn med mjölktillbringaren tom.
På platsens största hus var ett ord målat i alnshöga bokstäver på den vägg, som var vänd emot floden: Bank – ett ord i hans modersmål stod uppmålat på ett hus mitt inne i den amerikanska vildmarken! Hur kunde det hänga ihop? Var det för att hjälpa inflyttade svenskar, som inte förstod engelskan? Eller var det en svensk som innehade banken? Då kunde han kanske gå in till bankherren och få veta, var det fanns mjölk och vetebröd att köpa.
Men dörren på väggen med ordet Bank var låst. Karl Oskar böstade på den, men ingen kom och öppnade. Ingen människa syntes till, varken i huset eller i närheten. Han gick runt huset, och genom ett fönster på andra sidan fick han se några karlar stående vid en disk av ihopsnickrade trälådor. Bakom disken skymtade rader av hyllor: Därinne såg det ut som i en handelsbod.
Han gick in, men varsnade strax att han hade kommit fel: På disken stod en stor träkagge med kranar, ur vilka en ung man med ett stort vitt förkläde fäst kring midjan hällde upp en mörkbrun dryck: Han kände igen det amerikanska brännvinet. Karlarna vid disken stod och drack, och hyllorna var fyllda av flaskor. Men fast föda av något slag syntes inte till. Han hade kommit in i en krog.
Men han ville inte köpa brännvin utan mjölk. Karl Oskar gick ut igen, och i dörren mumlade han något om att han hade gått fel. Han grämde sig över att han inte ens kunde fråga efter något ställe, där han kunde komma över färsk mat och dryck åt sina barn: Det var för ynkligt: Här gick han själv som ett spädbarn, som inte hade lärt sig att tala rent ännu, som inte kunde fråga efter föda, som inte kunde tala om när det var hungrigt eller törstigt.
Men de få ord, Karl Oskar mumlade på sitt modersmål när han gick ut, fick en oväntad verkan.
En av männen som stått vid krogdisken kom efter honom ut genom dörren. Innan han hunnit många steg hejdades han av ett rop:
– Halloo! Är du en svensk?
Karl Oskar vände sig hastigt om. Han bara glodde i första häpenheten. De svenska orden överrumplade honom.
Många svenskar hade ju överflyttat hit före honom. Men för första gången i Nordamerika hade han av en främling blivit tilltalad på sitt modersmål.
– Du är en svensk man, I guess…?
Mannen som följt efter honom och som han sett inne på krogen var i hans egen ålder och av hans egen längd, magerlagd, med stora händer och långa fötter, klädd i rödrandig ullskjorta och ett par hårdslitna skinnbyxor, uppfästade med en bred, grant utsirad läderrem. En bredbrättad halmhatt satt långt ner på hans nacke. Hans kinder stod ut som om de hade varit uppsvullna av tandvärk eller påssjuka, men läpparna och hakan, brunfläckiga av rinnande tobakssaft, berättade att de var utspända av tobaksbussar som förvarades inne i munnen. Karl Oskar hade sett många amerikaner i en snarlik klädsel, magerlagda och långväxta och med uppsvällda kinder. Främlingen tedde sig inte som någon karl hemifrån, utan liknade mer en amerikan.
Men mannen fortsatte:
– Jag är din countryman, you see!
– Ä han kommen hemmaifrå? Karl Oskar tvivlade ännu.
– Yes. I guess so! Hör du inte att jag kan språka det svenska målet?
Främlingen brukade inte riktigt samma mål som han själv, men han hade väl glömt bort en del av språket. Och Karl Oskar strålade upp av glädje: Han hade haft turen att råka en människa som han kunde tala med.
Han pekade på skylten på husväggen:
– Ä han svensken som rår om banken?
Den andre skrattade:
– No. I’m sorry. Det är mister Stone som har banken. Jag heter Larsson. Jag kom från Sverige fem år ago.
Karl Oskar hörde närmare efter på mannens mål: Han måste vara svensk.
Främlingen plirade emot honom med små vänliga, bruna ögon som låg djupt inne under pannan. Han log och visade ett par räckor gulgrå tänder, långa och spetsiga, som satt glest i munnen:
– Vad kan jag göra för dig, landsman? Du är kommen med stimbåten?
Karl Oskar berättade om det svenska sällskapet på flodbåten. Försiktigtvis nämnde han ingenting om koleran ombord, utan angav endast sitt ärende i land:
– Jag vill köpa mat te barnen våra. Di tål int’ kosten på båten.
– I see. Jag kan visa dig en plats.
– En handelsbod?
– Just en store.
– Har di mjölk å brö?
– Så mycket dina barn orkar förtära. Följ med, så ska jag visa! Har du inte pengar, så är maten fri!
– Jag kan betala för mej.
Karl Oskar var angelägen om att den andre skulle veta, att han inte ville ta emot någonting utan att betala. Han var ingen tiggare: Han hade varit bonde därhemma, i hela sitt liv hade han gjort rätt för sig, och det tänkte han göra i Amerika också.
– Men här är hårt för en nysettlare, sade svensken med den vänliga blicken som kallat sig Larsson. Vi som är emigranter från Sverige ska hålla ihop och hjälpa varandra.
Just nu behövde Karl Oskar en människa som kunde hjälpa honom. Och äntligen hade han tur en gång.
– Kom med! Jag har en vagn här bredvid.
De följdes åt till baksidan av huset med banken och krogen, och där stod en häst spänd för en liten tvåhjuling. Trillan hade ett åksäte för två och kuskbocken bakom sätet; den liknade de åkdon som hemma i Småland kallades kaffebrännare. Svensken Larsson löste den bundna hästen och bjöd Karl Oskar stiga upp i sätet, medan han själv tog plats på kuskbocken.
– Ä dä långt att köra?
– No. Fem minuters tid.
– Jag får int’ försinka mej te båten.
– Stimbåten ligger och lastar flera timmar, förklarade främlingen. Du har plenty av tid, innan du lämnar.
Den nya bekantskapen fortsatte att dua Karl Oskar som själv hade svårt att säga du till en man som han nyss hade råkat.
Skjutsen körde ut på den gropiga vägen. Dragaren var en kraftig, svart unghäst, oryktad och raggig med fasttorkad lort i ljumskarna och på låren och en lång, svängande rumpa. Karl Oskar undrade om det var en unghäst, och den tillfrågade bekräftade:
– Horsen är nyss tämjd. Han skall köras med hårda händer.
Trillan hoppade och skakade på den usla vägen, fastän kusken körde i gående. De lämnade husen vid flodstranden bakom sig, vägen vek av inåt land, och åkte förbi de små simpla trähyddorna, som till det yttre liknade vedskjul. Det låg stockvältor på båda sidor, groparna i vägen blev allt djupare, trädstubbarna på sidorna allt högre. Och när skjutsen kört förbi det sista skjulet låg furuskogen framför dem på några hundra stegs avstånd.
– Ligger handelsboden inne i skogen? frågade Karl Oskar undrande.
– Just i kanten, svarade hans landsman. Bara tre minuters tid.
Men när Karl Oskar såg var skjutsen bar i väg, började hans misstänksamhet vakna: Skulle en handelsbod ligga inne i den orörda skogen och inte bland de andra husen framme vid flodstranden?
Vad visste han om den främmande karlen, som bjudit honom skjuts? Landberg, deras ärlige tolk, hade särskilt varskott dem för egna landsmän, som lättast lurade de enfaldige, emedan de talade samma mål: Anförtro dig icke åt första mötande främling, som förstår ditt språk! Men han hade genast anförtrott sig åt en man, som han nyss råkat första gången, och satt sig upp på hans skjuts. Och han hade i hastigheten råkat säga att han bar pengar på sig: I fårskinnsbältet som han bar närmast kroppen förvarade han allt vad de hade kvar av kontant egendom.
En rånare begick inte sin gärning i närheten av husen. Men snart skulle de vara inne i skogen, utom synhåll för andra människor. Inne i skogen skulle Karl Oskar bli ensam med främlingen.
Han sneglade på den okände där snett bakom honom på kuskbocken: Han bar inga vapen synliga. Här i Amerika bar många manfolk bössor, pistoler, revolvrar och knivar, och Karl Oskar skulle ha känt sig tryggare om den andre öppet visat något vapen: Nu visste ingen vad han hade i beredskap i det fördolda. Själv hade han bara en rostig slidkniv vid byxbaken.
Karl Oskar vred sig på sätet och kastade spanande blickar omkring sig: Det vore kanske klokast att hoppa av skjutsen, medan den ännu befann sig inom synhåll från husen vid floden.
Trillans hjul rullade, skjutskarlen sträckte på tömstjälkarna och sprutade helt lugnt ut tobakssaft ur munnen ned i hjulspåren:
– Var tänker du sätta dig ner, landsman?
– I Minnesota, va dä ämnat.
– Känner inte landet. Men om du stannar på denna plats, kan du göra dig två dollars om dagen med timmerhuggning.
Svensken Larsson fortsatte, blickande lika vänligt som förut: Han hade hjälpt många landsmän till ett arbete. Men icke alla svenskar var att sätta tro till. Han hade blivit bedragen och plundrad av svenska skälmar, när han nyss hade kommit in i landet. Och han ville säga som en god vän till Karl Oskar: Här skulle han inte vara godtrogen. Här skulle han taga sig i akt.
Karl Oskar kände sig ertappad: Det var som om hans nya bekantskap hade suttit och gissat sig till vad han tänkte.
Larsson visade samma godmodiga uppsyn och log och pratade lika välvilligt hela tiden. Såvitt en kunde se och höra var han en beskedlig karl. Och varför skulle en förmoda, att han var en bandit? Ingenting tydde på att han hade ont i sinnet emot honom. Och inte kunde han väl tro illa om en främling bara för att denne ville hjälpa honom? Han började skämmas för sina misstankar. Och han var ute för sina barns skull, för att åt dem skaffa mat, som kunde hjälpa dem till livet. Och så skyggade han och blev ängslig så snart han råkade en hjälpsam man hemifrån. Så klenmodig brukade han inte vara. Vad var det hans far brukade säga: Om du själv inte är rädd, så finns det ingenting farligt i hela världen. Nog vågade han åka ensam med en annan karl ett litet stycke in i en skog.
Karl Oskar satt kvar på vagnen.
De hade kommit till en forsande bäck och skulle åka över en nylagd plankbro, när skjutskarlen höll in hästen: Vid bron stod en man som räckte upp ena handen och ropade någonting. Karl Oskars landsman hälsade honom med ett brett leende och en ström av ord på engelska: Mannen skulle få åka med, och han satte sig upp på sätet bredvid Karl Oskar.
– Max är en amerikansk vän av mina! Han kommer just för att visita mig! sade Larsson och visade sina glesa, spetsiga tänder.
Tvåhjulingen fortsatte över bäcken med tre man åkande, två på åksätet och en på kuskbocken.
Den nykomne var en undersätsig karl med ett rundlagt ansikte och svart krusigt hår. Han talade engelska i ett sträck, och han log med hela sitt ansikte emot sin okände granne på sätet, som om han i Karl Oskar hade råkat en kär anhörig efter långvarig skilsmässa.
Och Karl Oskar kände också igen mannen som hade klivit upp och satt sig vid hans sida. Han hade nyss sett honom inne på krogen – tillsammans med den svenske körkarlen!
Men amerikanen på åksätet och svensken på kuskbocken dunkade varandra i ryggen och betedde sig mot varandra som ett par goda vänner, som råkats genom någon lyckträff efter en lång tids skilsmässa: Man behövde inte kunna engelska för att begripa hur glada de var över att se varandra. Och ändock hade de stått sida vid sida vid krogdisken för tio minuter sedan!
Men de höll Karl Oskar för dummare än han var. Så visste han nu säkert besked: Han åkte här på skjutsen med två rövare.
Hans landsman hade gått ut för att få honom med på skjutsen, och den andre hade gått i förväg och väntat vid bron. Det var två män om honom nu, där satt en man vid hans sida och en annan bakom. Och trillan rullade i väg med dem, och det var bara ett par bösshåll kvar till skogsbrynet, där vägen ledde in bland stora, tätt stående träd. Om ett par tre minuter skulle vagnen ha hunnit in i skogen, där han skulle vara ensam med två våldsmän.
Närmast kroppen bar han bältet, både dag och natt, både när han sov och var vaken. Utan det var han och hans familj blottställda i landet. Han lät ingen beröva sig det så länge det fanns liv kvar i hans kropp.
Han var utsatt för ett slugt försåt. Han hade låtit inbilla sig, att det inne i vilda skogen låg ett ställe, där han skulle få köpa bröd och mjölk. Han hade åkt med som ett beskedligt slaktfä. Nu skulle han inte låta sig fraktas ett onödigt häststeg till.
De hade hunnit från bebyggelsen, och intet folk var inom synhåll: han var tvungen att nyttja list. Han skulle stiga av i en angelägen förrättning, han skulle skjutsa länsman, som bönder därhemma som hatade kronobetjäningen sade när de skulle gå bakom en buske och lösa byxorna.
Men det vore inte klokt att nämna ordet länsman nu. Han skulle bära sig lugnt åt.
Karl Oskar vände sig makligt om mot landsmannen på kuskbocken:
– Vill han sinka sej lite, Larsson? Jag ä tvungen att stia av å skita.
Och han lade till, förklarande: Han ville ju inte förrätta sitt behov där borta i närheten av husen. Men här framför dem låg ju en liten kulle, som han kunde krypa bakom.
– All right! Ptro! Ptro!
Svensken som kallat sig Larsson spottade ett slag och höll in sin häst. Vagnen stod stilla. På högra sidan om den låg den lilla kullen och på den vänstra en stor stockvälta. Karl Oskar satt till vänster och hoppade av från sin sida.
Körkarlen trodde på hans behov av att lösa byxorna och lät Karl Oskar stiga ner från skjutsen. Men han förblev i sin omisstänksamhet bara några ögonblick. Lugnet tröt Karl Oskar vid avstigningen; han gjorde sig för bråttom när han hoppade ner på marken. Han såg hur de båda männen på trillan utbytte en blick som inte kunde misstydas: Hans list var genomskådad.
Hans landsman reste sig upp på kuskbocken och såg sig hastigt om. Kullen skymde utsikten från husen. Och den hjälpsamme svenskens godmodiga uppsyn försvann. Han blottade sina gulgrå, spetsiga tänder mot Karl Oskar i ett spydigt och spefullt grin:
– Du ä nära att skita i byxorna, syns mej. Bäst att jag hjälper dej att knäppa opp.
Karl Oskar stod några ögonblick villrådig kvar vid vägkanten med sin mjölktillbringare i handen. Nu när hans förevändning var genomskådad kunde han inte snika sig bakom kullen och smyga sin väg, som han hade ämnat. Nu skulle de inte släppa honom; ingen människa var inom synhåll, ingen såg vad som skedde här bakom kullen.
Stockvältan bredvid var ihoplagd av grovt rundtimmer av furu. Den stock som låg närmast vagnen sköt ut med storändan ett par fot utanför de övriga i vältan, helt nära hästens bakdel. Och så snart Karl Oskar såg den fick han sin ingivelse: Hästen och stocken skulle frälsa honom. Hästen var en nytämjd, yr unghäst; när han inte kunde komma bort ifrån de båda rövarna, så skulle hästen springa bort med dem istället.
Körkarlen sade något på engelska till kamraten och räckte honom tömmarna, och han hade kvar sitt spydiga grin, när han vände sig emot Karl Oskar:
– Du kan stanna här och skita i stopet du har! Stå stilla, countryman! Jag kommer ner och hjälper dej!
Men ögonblicket innan han skulle göra hoppet från vagnen blev han förekommen: Karl Oskar tog ett språng fram emot timmervältan och gav storändan på den utskjutande stocken en spark – med den grova, järnskodda klacken på sin stövel utdelade han en så kraftig spark som han med hela sin kroppstyngd mäktade.
Vältan började rasa. Lilländan på stocken tippade upp och slog unghästen på nosen. Det kom eld i ögonen på den svarta hästen, han uppgav ett högt skriande, tog ett par höga jämfota språng och föll i sken. Hastigt som i en handvändning ryckte djuret med sig den lilla trillan, undan de nerramlande stockarna.
Skjutsen var borta, och Karl Oskar stod kvar på vägen och såg hur det bar i väg mot skogen med den i brinnande sken: Två män låg framstupa över åksätet, slingrande och kravlande om varandra, och så länge han såg dem lyckades de hålla sig fast i den vilda farten. Sparken hade varit hård nog: Det var goda järnsinkor på stövlarna hemifrån.
Men i sin spänning glömde han bort stockvältan, som han med sin stövelfot hade satt i rörelse. Den fortsatte att rasa bakom hans rygg, och en nerrullande stock slog emot hans vänstra smalben så häftigt, att han handlöst ramlade framstupa i marken.
Han föll över en stubbe i vägens kant. I fallet kändes det som ett knivblad hade stuckits in i hans bröstkorg. Och han hörde sig själv ge till ett rop: Det gjorde glödande ont, en tät krans av heta gnistor sprakade upp för hans ögon.
Han reste sig igen efter någon minut, bet samman sina tänder och betvang sin smärta. Han såg nu att han hade fallit framstupa över en yxhuggen stubbe med kvarsittande kanter av avbrutet vasst trä, som skar igenom som udden på en kniv. Han drog ut en flisa, som hade trängt genom skjortan och skinnet in i bröstet, och det sipprade blod efter. Och hans vänstra smalben gjorde ont och kändes stelt och bortdomnat. En rysande misstanke kom: Om stocken hade slagit av benet på honom?
Men han kunde stödja på det, fastän haltande. Han hade väl försträckt någon sena.
Han rörde sakta på benet och började gå. Ett stycke ifrån honom låg mjölkkärlet, som han hade tappat när han ramlade över stubben. Han tog rätt på tillbringaren och började gå den gropiga timmervägen tillbaka. Han kunde gå och stödja på sitt ben, men det smärtade vid varje steg.
Han tittade inte mer åt skogsbrynet efter den skenande skjutsen och de båda okända männen; han brydde sig inte mer om landsmannen, som skulle visa honom vägen till mjölk och bröd, så mycket hans barn orkade förtära. Han hade bråttom tillbaka, tillbaka till husen och båten och till de sina på båten. Han linkade vägen tillbaka på sitt värkande ben; det gick sakta, i stilla, tålmodig mak, återvägen tog honom lång tid. Ännu brann det små gnistor för hans ögon efter fallet, men hans huvud var redigt och klart och hans ben var så golikt, att det kunde hjälpa till att bärga honom tillbaka.
Båten låg kvar och lastade in ved vid bryggan. En passagerare, som varit i land för att köpa mjölk och bröd, kom tillbaka, haltande på vänstra benet.
5
Karl Oskar var på väg ner under däck; han gick sakta för att dölja sin hälta. Lill-Märta kom springande emot honom, glatt ropande:
– Nu kommer far mä mjölk!
Han bar mjölkkärlet i handen, vid återkomsten liksom när han gick. Kristina och Johan skyndade till, också i stor förväntan.
– Far har mjölk åt oss! Glo hit!
Karl Oskar stod där med den tomma tillbringaren, tyst och förlägen.
– Du har sinkat dej länge, sade Kristina.
Han lät handen med mjölkkärlet sjunka: nu kunde de själva se, han behövde inte säga någonting.
– Vi har väntat på dej…
Kristina avbröt sig och tittade ner i kärlet.
– Du har ingenting…?
– Int’ en enda droppe.
– Int’ en droppe?
– Nää. Inget brö heller.
Kristinas underläpp sjönk ner, darrande av besvikelsen.
– Du hade ingen tur!
– Nää. Den här gången hade jag – ingen tur…
Johan hade sprungit tätt inpå fadern, pojken pekade på hans bröst och ropade:
– Far bloar!
– Va säjer du, pojk? utbrast Kristina.
– Glo! Far bloar!
Karl Oskars skjorta var av rödrandigt tyg, där blod knappast syntes vid första ögonkastet. Men Kristina tog med handen över hans bröst och blev klibbig om fingrarna:
– Gud i himlen! Dä blör! Du har gjort dej nået illa?
– Jag ramlade kull över en stubbe.
– Du har skadat dej…?
– Jag stack in en speta bara. Dä ä inget farligt.
– Där sir du mor! sade Johan, som en glad segervinnare. Far bloar!
– Dä bloar lite bara! rättade Karl Oskar till. Dä ä sår efter en liten flisa.
– Jag ska binna om’at! Kristina fick brått. Lägg dej ner.
Karl Oskar gick och satte sig på makarnas koj och klädde av sig på överkroppen.
Lill-Märta sprang efter honom:
– Jag vell ha mjölken som mor lovde.
– Tåla dej! tillhöll modern. Jag ska binna om far.
– Men du lovde oss mjölk, mor…? envisades barnet.
– Far har ramlat kull. Gack härifrån, ungar!
– Slo far ut mjölken, när han ramlade? frågade Johan.
– Slo far ut alltihop? undrade flickan.
Kristina tog de båda barnen och gick med dem till Roberts koj: han fick ta hand om dem, medan hon ansade om Karl Oskars skada. Johan hade kryat på sig igen frampå dagen; lyckligt nog såg det ut som om han hade spytt upp sjukdomsgiftet. Men när sonen frisknade till, så råkade fadern skada sig istället.
Strax under högra bröstvårtan på Karl Oskar blödde det ur ett stucket hål. Blodet hade redan begynt levra sig. Hela vänstra sidan av bröstet ömmade, och det gjorde ont när han andades. Kanske något revben var bräckt.
– Hur gick dä här te? Kristina ville veta.
– Nåen träspeta stack in, när jag ramlade på stubben. När olöckan ä i närheten så…
Karl Oskar hade inte ljugit: Han hade ådragit sig skadan vid fallet mot stubben. Men hur mycket mer av sanningen han skulle säga henne visste han inte ännu.
Kristina hade återhämtat sina krafter efter sin utståndna sjukdom, men hon kände sig matt och slak, när hon såg blodlevrarna som krökte sig i ring som fastbitna blodiglar på mannens bröst. Men när hon som flicka vårdades hos Berta i Idemo för sitt onda knä, fick hon själv lära sig att sköta sår. Och nu blötte hon en linnelapp med kamferbrännvin och tvättade såret rent. Därpå lade hon på ett läkande plåster, som Jonas Petter kom fram med. Så rev hon en av sina gamla trasiga linnetröjor i remsor och gjorde av remsorna ett förband, som hon knöt om bröstet på Karl Oskar. Hon knöt till så hårt som hennes händer förmådde: Berta i Idemo hade sagt, att bindor kring blödande sår skulle knytas lika fast som om de vore åtdragna av två hästars kraft: På så sätt stämdes blodet. Men hon hade väl inte kraften hos en halv häst.
Jag byter trasorna, om dä bloar igenom, sade Kristina.
Karl Oskar låg utsträckt på kojen med två förband kring sin kropp, ett av skinn och ett av linne, med bältet kring midjan och tygbindan kring bröstet. Han hade fått det andra för att han ville bevara det första: Vad han och hans kära hade att trygga sig till i världen, det fanns oskårat kvar kring hans liv. Men hur nära hade det inte varit – han hade följt ett främmande manfolk på en skjuts, och det räckte för att han skulle sätta både de sinas välfärd och sitt eget liv på spel. Men vem skulle ha nekat följa med, när den främmande bjöd sig till att skaffa så mycken färsk mat och dryck som hans barn kunde förtära?
Kristina satt och grunnade:
– Hur kunde du ramla så illa, Kal Oska? Du brukar stå staditt på dina ben?
– När olöckan ä nära, så kan en ramla på släta golvtiljan.
– En får si sej för var en sätter fötterna här i Amerrka. Inskrifter står ju oppsatta på farlia ställen.
– Dä fanns inget plakat på dä här stället, sade Karl Oskar.
Han kände nu väl igen de fyra orden, som han sett på flera platser under resan: Danger. Watch your step. Och han låg och tänkte: De orden skulle inte bara målas upp på stolpar och pålar här nere på jorden. De borde skrivas i stora eldbokstäver tvärsöver hela himlen i Nordamerika och lysa från höjden över hela landet, till varning för invandrare.
– Du har ingen tur mä dej längre, menade Kristina. Du har int’ tur mä din stora näsa, som du hade hemma.
Far låg och bloade och barnen fick ingen mjölk och ingen annan färsk mat heller. Och än ett dygn skulle de fara på denna nersmittade båt med den osunda kosten. Men blodvite och bräckta ben är inte någon av de stora och ohjälpeliga olyckorna – av dem följer det inte att en hel familj oåterkalleligen störtas i fördärvet.
Far hade ramlat och sträckt en sena och stuckit in en speta i bröstet. Men längre fram, när de var komna ur resans alla faror, skulle Karl Oskar yppa hela sanningen för Kristina. Han skulle tala om för henne, hur nära det en gång hade varit att hon måst fortsätta ensam och söka sig det nya hemmet som medellös och försvarslös änka med tre faderlösa barn.
Det dröjde inte länge förrän linneremsorna kring den skadades bröst började färgas röda.
– Du bloar väl int’ ihäl, Kal Oska? Kristina darrade på rösten.
– Ånää! Han log uppmuntrande. Dä droppar lite sakta bara.
– Men dä blöter rakt igenom.
– Dä rinner lite ur vårtan på mej – som dien på ett fruntimmer. Men dä stannar nock.
Han var angelägen att lugna Kristina: Det här lilla skräpsåret läktes snart; han hade alltid haft gott läkhull. Och han var sund och hade god råd med att mista ett halvstop blod: Det verkade bara gott emot koleran – han hade ju ändock tänkt tappa sig lite med koppjärnet. Så det var bara bra med blödning – nu slapp han sticka sig själv! Annat var det med en kvinna som hette Kristina en natt ute på havet, när blodet forsade fram ur båda näsborrarna på henne. Hon tappades väl på ett par stop den gången. Då var det fråga om livet och ingenting annat än livet. Det var den styggaste natt han hade varit med om här på jorden.
Det värmde i Kristinas ögon:
– Du va go emot mej den gången, Kal Oska! Om du int’ hämtat skeppskaptenen, så hade jag inte levat denna här dan.
Den gången var det han som skötte om henne, nu var det hon som förband och skötte om honom. Då försökte han stanna hennes blödning, nu var det hon som försökte stanna hans. Blodet var själva livet i människan, med blodet rann livet bort ur henne, och Karl Oskar och Kristina var rädda om varandras liv. Det var emellan dem som det väl skulle vara emellan äkta makar: De var förenade för att lätta levnadens mödor åt varandra och läka varandras sår och skador: de var ett par människor som inför Gud hade givit det löftet att de skulle hålla varandra kära i alla skiften så länge detta livet varade.