Hem till en främmande skog

1

Det nya landet hade för invandrarna hunnit utbreda sig i hela sin vidlyftighet och blivit för dem ofattbart stort. Men under resan genom detta väldiga land hade de själva saknat rum och rörelsemöjligheter. De hade vistats i trånga vagnar och skeppsrum och känt sig som innekättade i burar och instängda i bås. Landet var stort, men rummet som det hittills berett dem var litet. Äntligen var de utsläppta ur färdmedlens fångenskap: Nu hade de vida marker omkring sig och ingenting annat än Guds höga himmel över sig.

I städerna som de genomfarit hade de känt sig vilsna och fumliga och tafatta och förvirrade. Mitt i stora församlingar av främmande människor, som de inte kunnat räcka med ett enda talat ord, hade de känt sig ängsliga och övergivna och bortvillade. Men nu hade de äntligen nått fram till markernas träd, buskar och gräs. Invandrarna kom in i en vidsträckt och främmande skog, in i obrukade och vilda marker. Och här skedde det något sällsamt med dem: För första gången i Nordamerika erfor de en förnimmelse av att vara kända med trakten.

De var på väg genom vildmarken, och här hade de armbågsrum och rörelsevidder. Stigen de följde liknade fästigarna därhemma, men den var inte upptrampad av tamboskap utan av vilda människor och vilda djur. De gick indianernas och hjortarnas stig, jägarnas och villebrådets vägar. De följde spåren efter jakten, som hade gått fram här under tusen och åter tusen av år. De var vandrare utan vapen och de gick inte efter villebrådets spår: De spanade inte efter märken av klövar, utan efter den väg, som kunde leda dem till nya hem.

Landet omkring dem sänkte sig till en djup dalgång, till vänster utbredde sig skogar, till höger flöt floden fram. Stigen följde en slingrande sandstensås, och åsen följde det rinnande vatten som skulle visa dem vägen.

I början av deras väg var skogen närmast floden uthuggen på vida sträckor som utbredde sig som markernas kyrkogårdar, där de höga, illa huggna stubbarna stod kvar som gravvårdar. Men efter ett par timmars vandring i storskog av tall och gran kom de in i furumoar av långa, raka, kvistlösa träd som stod krönta med mörkgröna yviga kronor. Här var varje träd ett mastträd, som kunde bära seglen över de stora oceanerna. På sluttningarna av sandstensåsen växte lövskogsdungar som ljusa ränningar i barrskogens mörka vävnad. Här såg de alla träd som om våren prydde sig med löv i Sverige: Här stod eken bredvid björken, här rasslade aspen, här blandade asken och almen sina grenar med linden och lönnen, och här utbredde sig hasselbusken i de djupaste sänkorna. Och bland småträden, som stod hukande under de stora, kunde de urskilja vide och pil, som höjde sig över de lövbärande buskarna. Där växte nypon, slånbär, björnbär, klasbär och blodrot. Här låg fruktbar mark, där det frodades en mängd underskog, som var sammanvuxen med lövrevor och slyngeplantor till ett enda tjockt, ogenomträngligt snår, till en enda sammanhängande grönlummig jättebuske.

I dessa stora snärj en och snår växte det många frodiga, taggiga buskar, som var främmande för dem. Emellanåt stannade de och såg närmare på ett träd eller en buske, som de inte kände igen. De granskade barken eller bröt av en gren eller repade av en handfull löv, och de försökte gissa sig till sorten och slaget efter likheten med andra träd och buskar.

Så vitt de kunde se växte här alla träd i Guds skapelse, skog för alla behov: Till timmer i stugväggen, till tiljor i golv och tak, till bänkar och bord, till redskap av alla slag, till lövtäkt och bränsle. Alla omkullblåsta träd låg kvar och ruttnade där de hade fallit, aldrig var en rotvälva undanröjd, aldrig var ett förtorkat träd nerhugget. Alla de torra, döda träden stod kvar och vanprydde den friska, levande skogen med sina nakna grenar och sina avflagnade, barklösa stammar. Här stod torrfuror kvar i sådant antal, att deras ved räckte till att elda tusen eldstäder tusen långa vintrar igenom. De såg skogen som oansad och vanskött, men den hade ansat och skött sig själv så länge den hade täckt marken här och den hade dött och levat upp igen: Skogen växte sin tid ut, orörd och omärkt av eggjärn och yxa och föll sedan med lossnande rötter till marken och multnade ner och försvann bland gräs och mossa, åter nersjunkande i den jord, ur vilken den en gång hade rest sig.

Ju längre de kom in i markerna, desto tätare växte eken. på en dag såg de flera ekar växa på rot än de sett i hela sitt liv. Därhemma var eken kungaträdet, kungen och kronan hade av gammalt haft första rätten till den, medan bonden fick åtnöja sig med de simplare träden. Därhemma ömmade man för det ädla trädet som för ögat. Här vandrade de genom en ekeskog som räckte timme efter timme. Och när sandstensåsen höjde sig till en kulle och de såg ut över landet åt väster till, över den djupa dalgången som öppnade sig därnere, såg de ett helt hav av stora ekekronor flätade i varandra som till en enda milsvid krona av ljus grönska. Här framvisades för dem en trakt, vidlyftig som ett härad därhemma, som var bevuxen med kungaträd. Nere i denna fruktbara dalgång hade ekarna under årtusendenas lopp stått stolta och raka genom sin mandom och sakta och stilla ruttnat ner i sin ålderdom. Inga kronans fogdar hade här gått härjande fram med sina märkyxor, ingen allenahärskande kung hade här tagit ut timmer till sina fästningar och krigsskepp. I detta hedningafolkens land stod kungaträdet kvar, fredat och sparat, här reste det sin yviga kronas man som den vilda skogens lejon.

Landet skiftade, åsen steg och sjönk, på sidorna blev marken sluttande och låglänt. De kom till ett öppet skogsland med ännu växtligare jord, där örter och gräs tog överhanden över större träd och buskar. Här såg de vildaplar och vilda plommonträd, som stod nertyngda av sina frukter. Emellan snärjen av bärbuskar låg marken överströdd av vildrosor och blomstrens mängd. Här framvisades en yppig undre växtlighet av fruktplantor, söta ormbunkar, honungsört, blåbär, hallon, fläderbär, vinbär, svarta och röda. Och bärriset kröp inte som i skogarna därhemma undergivet fram utefter marken i magra, tvinngarnssmala revor, utan reste sig tjockt och stor-lövat och frodigt som om det hade odlats på ett välgödslat kålland. Blåbärsriset växte i stora, frodiga buskar, där bären satt stora som tumändar och kunde plockas som om de vore stickelbär.

När en glänta öppnade sig i skogen var den övervuxen med klåkt gräs, som räckte en vandrare ända upp på låren. Marken låg jämn och slät som golvet i ett kungaslotts salar. Ingen enda sten var synlig för ögat. Här hade aldrig en lie gått fram: Sedan skapelsens tid låg denna slåtter och väntade skördefolket.

De tog sig över bäckar och strömmar, där kullblåsta träd låg som spänger. De såg en liten göl, där nakna grenar och svart ris av fallen skog stack upp och spretade över hela vattenytan, en bild av död och ödslighet. De gick förbi små gräsomkransade sjöar, där det bubblade och kokade i vattenbrynet av vrickande fiskfenor. De stannade och tittade efter fiskarna som slog. Vattnet var så klart och genomskådligt, att deras ögon kunde tränga igenom det ända ner till djupet: De såg bottensanden glimma som Bullkorn i solskenet. Och de förundrade sig över detta skinande klara och blåa sjövatten, som liksom hade tagit sin färg ovanifrån, från själva himlens skyar.

I en glänta skrämde de upp en flock betande hjort. De smäckra, hornbeprydda djuren lyste ljusröda i skinnet och bar korta, vita svansar. På sina pinnsmala ben flydde hjortarna undan med mjuka fyrfotasprång och vickande rumpor. De hade redan smakat köttet av deras släkte och visste hur läckert och smakligt det var. Gång efter annan kilade en långörad, kvick hare undan i gräset strax framför de gåendes fötter, i lagom tid för att icke bli trampad. Både kända och okända skogsfåglar flög upp utefter deras stig, på sjöarna simmade andkullar utan att flyga upp när de kom förbi, och ett par gånger hördes i luften det kraftigt vinande ljudet av många svävande fågelvingar: Det var stora flockar av blåskimrande duvor som flög fram över deras huvuden.

I markerna de genomvandrade var det gott om det vilda, både det ludna och det befjädrade, både kött- och fiskföda. Det var många mål mat som sprang förbi dem på marken, som plaskade i vattnet eller flög förbi i luften.

Invandrarna hade kommit till ett lummigt och grönt land, till goda och rika marker, till ett land som var väl tjänligt för bosättning. Här kunde människor livnära sig, om de kunde det någonstädes på jorden. Men ingenstädes varsnade de någon odlad jordfläck, ingenstädes syntes någon uppvänd torva, ingenstädes såg de någon plats röjd för boställe. Icke ens märken av yxor i träden kunde de längre upptäcka.

Detta var ett land för människor att bygga och bosätta sig uti, men ännu var ingen bebyggare kommen.

De inflyttade gick en okänd stig genom okända trakter, och de var utan annan vägvisare än floden, men de kände sig mindre ängsliga och satte ner sina fötter säkrare än de gjort någonstädes i det nya landet. De närmade sig här det invänjda och hemvana: De gick i skog, de trampade på trädrötter och mossa och gräsmark, de rörde sig bland doftande barr och mjuka löv, de befann sig bland jordens örter och löpande och flygande fänad, och de begynte finna sig tillrätta. Hur mycket av vad de såg som ännu var främmande för deras ögon, så visste de: Med markerna som här omslöt dem skulle de snart bli kända.

Invandrarna från Ljuder hade kommit till en främmande skog, och de hade kommit hem: De var inte längre de bortvillade i världen.

2

De första timmarna förflyttade sig fotgängarna raskt och lätt på stigen längs åsen, men allteftersom dagen led och bördorna kändes tyngre rörde de sig makligare och saktare framåt. Ingen av de vuxna gick löske, alla hade sina bördor. De hade fördelat dem så rättvist de kunde emellan män och kvinnor. Av barnen var det endast Danjels båda pojkar som hela tiden kunde gå på egna ben; sin fyraåriga dotter Fina fick fadern bära. Karl Oskar hade Lill-Märta på ena armen, medan han bar nattsäcken med den andra och ett klädknyte på ryggen. Kristina hade Harald på sin arm, och det var börda nog för henne, hon bar dessutom sitt ofödda barn. Sitt matskrin hade de lastat på Robert. Johan gick själv kortare sträckor, men hans små ben tröttnade fort och även han ville bli buren: Pojken hängde sig på faderns rygg och klängde sig fast med armarna om hans hals. På de sträckor Karl Oskar gick lastad med två barn och en nattsäck och ett knyte kunde han inte vara så snäll på foten.

Jonas Petter gick ett litet stycke före de andra och tog ut stigen som stundom tycktes försvinna inne i de tjocka snåren där stora myggsvärmar höll till och han såg till att de behöll floden på höger hand. Allt oftare kom de in i snärjen med taggiga, stickande buskar, där de måste gå sakta och försiktigt fram och där vandrarna med de tyngsta bördorna kunde dra andan.

Det hade befarats att Fina-Kajsa skulle sinka vandringen, men den gamla var märkligt seg i sin magra gumkropp och blev inte efter de yngre, hon lunkade med och bar sin järngryta, som hon inte vågat lämna hos prästen i Stillwater av fruktan att den skulle bli stulen, liksom slipstenen. Hon hade gått så långa vägar i sitt liv: kyrkvägen fram och åter hemma på Öland, två och en halv hemmamil varenda söndag i femtio års tid. Det blev så många mil, att sträckan räckte härifrån och till Sverige flera gånger om. Och då orkade hon gott gå det lilla vägstycke som var kvar fram till hennes sons hem. Om det nu var sant, att de befann sig så nära hans boplats. Och hon talade åter om den gård han hade byggt upp här ute i vildmarken och som han skrivit om till föräldrarna i flera brev: På Öland fanns det inte något ställe, som kunde jämföras med hans hemman och hans stora åkrar och ägor. Anders hade inte beskrivit sin präktiga gård närmare, utan bett föräldrarna att de själva skulle komma och titta på den: De skulle sannerligen bli nöjda med sin son. Och Fina-Kajsa förstod, att Anders hade blivit en flitig och duktig man här i Amerika, eftersom han förmått skaffa sig ett sådant hemman. Det var nyttigt för honom att komma till främmande land.

Det var varmt i vädret, men det blåste västanvind, som svepte svalkande kring svettiga tinningar, och luften kändes inte längre så kvav.

Fotgängarna tog sig sin middagsrast i skuggan under en stor ek mitt i en frodig och grann glänta och åt av sin gemensamma matsäck. Under sista veckornas resa hade de blivit ett enda hushåll. Varför skulle två familjer och ett ensamt manfolk fördela sig på tre stycken kostlag, när de kunde hålla sig maten tillsammans och förena sig i ett? Vad den ene saknade kunde den andre sätta till, och så kunde de byta: Om den ene hade bröd, men inte sovel, så hade den andre kanske sovel, men inte bröd.

Efter middagsmålet sträckte invandrarna ut sig på marken under jätteeken, det var lagom varmt att ligga i skuggan, och de vilade sig och mådde gott. Men barnen tumlade omkring i gräset; de hade redan hunnit äta sig så mätta på vilda bär, hallon, blåbär, vinbär och vildplommon, att de hade fått magknip. Här växte det också buskar med okända bär, som de förbjöd småttingarna att plocka och smaka på, de kunde vara giftiga. På små träd eller höga buskar växte det ett slags granna blåsvarta bär, som Robert påstod skulle vara vilda druvor: Ur dem pressades vinet, drycken som herrskap drack och som simpelt folk fick en klunk av en gång i månaden vid nattvardsgången. De smakade försiktigt på druvorna, som var söta och goda, men de vågade inte äta mer än en handfull, för de kunde bli druckna av sådana söta bär: Det stod i bibeln att människor kunde bli druckna av sött vin.

De kunde inte ta mer av buskarnas frukt till vara, det fattades dem kärl. Men Elin hade plockat sin lilla korg full med stora, svartröda hallon som dröp av saft; flickans fingrar var blodröda av vätskan som rann ur de fullmogna bären.

– I Amerrka ska vi bli granna i ansiktett, sade Ulrika. Här kan vi skölja oss i hallensaft!

Kristina följde sina barn med ögonen, så att de inte avlägsnade sig för långt. Ingen visste om det inte låg ormar och lurade inne i det långa vildgräset, som var ett gott gömställe för farliga kräldjur. Jonas Petter hade redan slagit ihjäl två svart- och grönrandiga ormar i dag; de var dock inte större än ormarna därhemma. Faran hade hunnit bli Kristina en så trogen ledsagare, att hon höll den för ständigt närvarande, den fanns alltid dem nära; den kunde skifta skepnad, men den fanns i närheten i någon skepnad. Men hon hade nu en gång för alla godtagit faran – och därmed mötte hon den med mindre ängslan än förr.

Just nu var det bara de ettriga myggen i denna skog som förtretade henne – myggen som ansatte dem alla; när de höll sig stilla kom de i stora vinande och pipande svärmar och bet och stack på varje bar fläck på skinnet. Barnens ömtåliga hud var värst utsatt, i deras ansikten slog det redan upp små svullnader efter myggsticken. Så otäcka flygfän hade hon aldrig känt av. Allting var annorlunda i Amerika, dag och natt, väderlek och djur: Värmen var varmare, mörkret var mörkare, regnet var blötare än hemma – och myggen var tusen gånger elakare än i Sverige.

När Kristina låg där och tittade på de vilande karlarna kring henne på marken brast hon plötsligt ut i gapskratt:

– Ulrika! Glo på di långhåria och långskäggia manfolken! Di liknar skatskrämmor!

Ogifta Ulrika i Västergöhl skrattade med. Eftersom ingen av karlarna hade haft en sax i huvudet sedan de lämnade hemorten växte deras hår långt ner på tröj kragen. Daniel medförde sitt skägg från hemlandet, men även Karl Oskar och Jonas Petter, som hemma hade varit slätrakade, lämnade sina skägg oansade när det blev för besvärligt att nyttja rakknivarna. Arvid hade mycket svag skäggväxt och behövde sällan raka sig, och Robert hade aldrig gjort det. Men nu när de var samlade syntes de alla lika lurviga och ludna över hjässor och hakor och kinder. Så länge de hade vistats bland andra människor hade inte Kristina fäst sig vid det, men när de så här blev ensamma i skogen överrumplades hon av den dråpliga syn manfolken visade med sina oansade hår och skägg: De tedde sig som de grymmaste och vildaste rövare. Och hon sade: Om hon aldrig hade sett Karl Oskar förr, utan för första gången mött honom här i skogen, så skulle hon ha blivit dödsförskrämd för karlen och sprungit undan så fort benen kunnat bära henne.

– Dä pinliaste ä att skägget kliar som ett lusbo! sade Jonas Petter.

– Di ä så bleka å magra också, manfolken, förklarade Ulrika. Därför sir di vanskaplia ut.

Jonas Petter trodde att han av värme och diarré hade magrat åtminstone femtio skålpund, byxorna hängde löst som på en stake kring midjan på honom. Men det var väl meningen, att de så småningom skulle bli lika amerikanerna: Deras kroppar var mest bara benknotor, överdragna med ett soltorkat och solbränt skinn.

Ulrika medgav att manfolken i Amerika var magra. Men hon ville bestämt påstå, att de var höviska och hyfsade och ädelmodiga mot fruntimmer. Hon hade väl aldrig sett maken till prästen som de logerade hos i natt – han tog ifrån henne hinken när hon ville gå efter vatten och gick och hämtade själv! En präst i Amerika som gick efter vatten i hennes ställe, åt ogifta Ulrika i Västergöhl – vad skulle de säga om de visste det hemma i Ljuders socken?

Dessemellan tittade Gladan efter sin dotter Elin, som hade gått in i busksnåren för att plocka blommor, när hon inte hade något tomt kärl mer att plocka bär uti.

Flickan ropade till sig Robert:

– Kom hit å glo! Här växer dä gullvivor!

Robert skyndade efter henne; han tittade sig omkring på marken emellan de lummiga lövbuskarna, men kunde varken upptäcka gullvivor eller några andra blommor:

– Var ä di?

– Di flög opp! utbrast flickan förbluffad. Ja. Di flyger däroppe! Glo! Titta!

Elin stod och stirrade storögd på en stor svärm av gula, granna fjärilar som svävade i luften omkring dem.

– Jag trodde först dä va blommor. Men di flög.

Elin hade tagit en flock gula fjärilar, som slagit sig ner på gräset för gullvivor. Efter alla de märkvärdiga djur och växter de hade sett här i landet, så skulle han inte ha blivit häpen, om de också hade hittat flygande blommor. På vägen i dag hade han förresten sett en ekorre som flög – flög som en fågel emellan två träd och liksom nyttjade sin långa svans som ett styre. Och när ekorrarna i Nordamerika kunde flyga, varför skulle inte gullvivorna kunna göra det också?

– Då kan en int’ lita på nåenting, som sitter på marken, sade Elin. Allting kan flya opp i luften!

Ynglingen och flickan satte sig vid en stor hallonbuske och åt av de svarta, saftdrypande bären.

Robert och Elin var sams igen, de hade nyss enats om att de inte hade något att vara oense om. Hon skulle inte ha varit så lösmynt när de kom till New York, hon skulle ha hållit tyst med vad han anförtrott henne om kaptenens slavhandel. Hon hade inte bett om förlåtelse för sitt svek, men han förlät henne ändå inne i sitt hjärta. Hon hade nu i alla fall tillstått, att det var sanning som han hade sagt henne innan de steg på skeppet: Inte heller åkianerna kunde tala engelska språket när de kom i land, fastän de trodde sig ha fått apostlarnas tungor. De engelska ord som Elin själv kunde hade hon fått lära av Robert och inte av den helige Ande.

Och sedan hon lovat att icke för en levande varelse förråda vad hon fick veta, så talade han om sanningen för henne om den händelse, som Arvid och han råkade ut för på gatan Broadway i New York. Ingen utom de själva visste den: Han hade räddat Arvids liv. En stor och grov karl hade störtat emot dem på gatan med en lång kniv i handen och skulle sticka den i Arvid och stjäla hans nya nickelklocka. Det var en av de femtio tusen mördare, som fanns i New York och som varje dag, utom på söndagarna, förövade var sitt mord. Mördaren hade redan med ena handen ryckt klockan från Arvids väst och med den andra riktat kniven mot hans hjärta och stuckit igenom tyget, när Robert rusade till: Han gav mannen ett så hårt knytnävsslag i tinningen, det ömtåligaste stället i huvudet, att han föll raklång omkull och blev liggande avsvimmad. Sedan vred han raskt kniven ur mördarens hand och tog tillbaka Arvids klocka. Det kom poliskonstaplar tillstädes och häktade den fallne banditen, och så mycket begrep Robert av deras engelska, att de berömde honom mycket: Tack vare hans raskhet och rådighet förövades det den dagen ett mord mindre än vanligt i staden. Om han velat så hade han lätt kunnat få stanna i New York och värva sig till poliskonstapel.

Men hon måste lova och bedyra, att hon inte för någon skulle yppa, att han hade frälst livet på Arvid. För han var inte den som ville gå omkring och skryta och skräppa med något som han uträttat: Om man råkade göra en kamrat en liten tjänst, så skulle man behålla det för sig själv. Och han ville inte heller att hon skulle tala med Arvid om händelsen, då skulle han bara bli förlägen.

Elin lyddes beundrande till Robert och gav honom löftet. Och i gengäld ville hon anförtro honom något: Nu när de kom fram tänkte hon inte stanna hos farbror Danjel, utan hon ämnade söka tjänst hos ett amerikanskt herrskap. Han skulle gärna hjälpa henne med det, sade han, nu när han kunde tala engelska med präster och andra lärda amerikaner. Förresten tänkte han inte själv stanna i längden hos Karl Oskar och arbeta åt honom: Han ämnade bli rik på annat sätt.

– Vad ska du ta dej före? frågade flickan.

– Ja, int’ ämnar jag bli dräng. Men jag minns namnet Angelica.

– Vad menas mä dä? sporde hon förundrad.

– Dä ä ett fruntimmersnamn. Men dä menas möcket mer än fruntimmer.

Och han skulle börja berätta för henne om guldgrävarskeppet med den röda vimpeln på, som han hade sett i New York, när han plötsligt sänkte rösten och tystnade: Någon kom gående bakom hallonbusken, där de satt nerhukade. Det var Arvid, som också gick omkring och åt bär. De satt stilla, de såg honom, men han såg inte dem. Och Elin viskade: Arvid hade ju ett hål på sin väst, ett hål rispat i tyget alldeles mittför hjärtat. Det hade han fått av en mördares kniv på världens skönaste gata i New York, sade Robert: Där kunde hon se, att han talade sanning.

Middagsrasten var strax slut, ynglingen och flickan var mätta på skogshallon och gick tillbaka till de andra. Arvid kom strax efter och klagade för Robert över att han på en taggbuske hade rivit ett stort hål på sin väst, just mittför det knapphål som höll klockan. Han måste få hålet lagat, annars kunde han tappa sin nickelklocka.

Invandrarna hade nu vilat sig efter middagsmålet och kände sig väl tillfreds. Dagarna skiftade för dem: I går var de övergivna, hungriga, genomblöta och villrådiga, där de satt avlastade på en främmande landningsplats, i dag låg de i gott sommarväder i det friska vildgräset i skuggan av lummig skog och njöt av sitt välbefinnande. Och de hade sett landet där de skulle bosätta sig och var förnöjda vid åsynen av markerna omkring dem, som gav så goda löften: De hade valt rätt bosättningsort. Ingen ångrade nu att han hade följt Karl Oskar. De kände sig som om de redan vore gottgjorda för den dryga resans mödor och olägenheter.

– Fagra landamären ligger här omkring oss! sade Danjel Andreasson. Herren har visat oss te ett välsignat lann!

I de orden ville de alla instämma. Danjel hade just läst sin matbön och nu tog han fram sin bibel: Innan han reste sig från sin första middagsvila på det nya landets mark ville han böja sina knän och tacka Herren Gud, som hitintills hade ledsagat och hulpit dem.

Han lade sig på knä vid den stora ekens rot och läste ur bibeln Herrens ord till sin tjänare Josua, när denne med Israels stammar skulle draga över floden Jordan och bespeja och intaga det utlovade landet efter de många årens ökenvandring:

”War tröst och frimodig; ty du skalt utskifta desso folkena landet, som jag deras fäder sworit hafwer, at jag dem det gifwa skulle.”

De stojande barnen tystades, och alla vuxna ställde sig omkring Danjel Andreasson; manfolken tog av sina huvudbonader, och män och kvinnor böjde ner sina huvuden och knäppte sina händer. Den lilla människohopen stod med ens tyst och orörlig under det stora trädet. Danjel Andreasson lutade sitt huvud mot ekens stadiga stam som mot ett altare, knäppte samman sina händer över bröstet och gjorde sin tacksägelse:

– Ett främmat lann har ädelmodigt upplåtit sina portar för oss, och vi äro hitkomne för att här fredligt bo och söka vår näring. Men vi skulle vara utsläppta som nyfödda lamm att förgås blann hedningafolken i dessa villsamma landamären, om icke Du, Herre, hade hulpit oss. Vi skulle hungra ihäl och förtäras av pestsjukdomar och vilda kreatur, om Du icke höll Din barmhärtighets hänner över oss. Vi hava farit tusen mil över vatten och lannmark, och Du har bevarat oss till liv och alla lemmar. Var tröst och frimodig! sade Du till Din trogne tjänare och hans folk. Du har lovat att utskifta detta lann åt oss, och vi vilja också vara Dina trogne tjänare liksom Josua och Israels tolv stammar. Hjälp oss uti detta främmande och vilda lann, som Du hitintills har hulpit oss! Vi hava ätit vår torftiga spis ute på marken, och här anropa vi Dig från jorden, som Du skapade den första dagen. Vi äro samlade i denna körka, som Du själv har byggt och som står här upprest högre i taket än nåen annan körka, för taket är Din himmel, Herre. Här uti Din Skapelse, i Ditt stora tempel, vilja vi lova och prisa Dig så gott vi tyar med våra sjungande tungor! Vill Du vänna Ditt öra till oss och lyss, Herre…?

Och långsamt och trevande tog Danjel Andreasson upp en psalm, där han knäböjde under eken, han började sjunga med svag och darrande stämma. De kringstående stämde in den ene efter den andre, när de kände igen psalmen:

”Oändlige! o Du hwars hand,

Från slägt till slägt, från land till land,

All werlden hägnad gifwer!

Förr’n jorden folk och skördar bar,

Förr’n bergen woro till, Du war

Och ewigt Du förblifwer…”

Vinden hade stillnat, och rösterna klingade obehindrat ut över skogen – – – svaga röster och starka, sträva röster och mjuka, skrovliga och klara, skälvande och stadiga, mans- och kvinnoröster. Och psalmen steg med vers efter vers upp mot det stora trädets vida och lummiga valv av löv och grenar. Här hördes en sång, sjungen på ett nytt mål i landet, de sjungande stämmorna från den lilla skaran som kommit så långväga ifrån var ett nytt ljud, aldrig förr försport och hört i denna vildmark:

”Om morgonen slår blomman ut,

Men wissnar före dagens slut.

Och hennes like worden

Är menniskan på jorden…”

När lovpsalmen till Skaparen förklingat, lastade invandrarna åter sina bördor på ryggen och återtog med ökad tillförsikt sin väg. Och på deras rastställe, som utmärktes av det nervältade gräset, inträdde åter en stillhet och tystnad, som endast stördes av ett dröjande sus i ekens tunga löv.

3

De kände till hur raskt skymningen bredde sig i landet, och en god stund innan mörkret börjat falla såg de sig om efter ett lägerställe för natten. De utvalde en furudunge, där marken var betäckt med tjock mossa. På en kullfallen torrfura bröt de av grenarna som samlades i en stor hög, och med den första strykstickan fick de eld i det präktiga bränslet. Karl Oskar, Danjel och Jonas Petter hade vardera en dosa tändspetor med sig hemifrån, de var rädda om dem och de tre dosorna nyttjades rättvist i tur och ordning. I Fina-Kajsas halta gryta kokade kvinnorna kvällsmaten, vatten ihälldes från en rännil, och i vattnet lade de ihop matvaror till en soppa: Kristina lade ett stycke fläsk, ett par nävar gamla brödskorpor och litet salt i grytan, på bottnen i Danjels matskrin skrapade Ulrika ihop ett par små skopor mjöl, och Jonas Petter lämnade ifrån sig ett dussin stora potatisar, som en av kockarna på Red Wing hade skänkt honom i utbyte mot snus.

Sällskapet åt sedan den färdigkokade soppan i en sådan hast och med sådan glupande matlust, att ingen riktigt kände hur den smakade. Så bjöd Kristina över lag på det allra sista som hon hade kvar av matsäcken hemifrån: Ett kvarter honung som de strök på brödet. Det blev en liten honungsgås åt var och en av de vuxna och en stor gås åt vart och ett av barnen.

Efter kvällsvarden lades nya bördor med torrgrenar på elden, som inte uppehölls för att de behövde värme, utan för myggens skull. Ingenting annat än brinnande eld jagade undan myggsvärmarna. Jonas Petter trodde, att myggen i Nordamerika var farligare än de vilda indianerna, som de ännu inte sett till; inga hedningar eller människoätare i världen kunde vara törstigare på kristet folks blod än dessa sugande flygfän, som stack som om de haft långa spjut i munnen. Alla klagade över denna nya plåga, och Fina-Kajsa allra mest: Hon hade stått emot skörbjuggen och stormarna på havet, elden på ångvagnen och kolerapesten på ångskeppet – skulle hon nu bli ihjälstucken och oppäten av såna här små eländiga djurkryp, innan hon kom fram till sin son och fick se hans gård? Nej, det skulle nog inte Gud tillåta: Han borde räkna henne tillgodo, att hon under sitt liv gått flera tusen mil om söndagarna för att få höra Hans ord. Om Gud var rättvis, så stod hennes långa kyrkväg uppskriven i Hans bok.

De samlade ihop mossa till bäddar för natten, och de hade medburna varma klädesplagg och täcken att hölja över sig. Barnen somnade i samma stund de kröp omkull, sedan Johan frågat, om de inte skulle bo i hus snart i Amerika. Och alla var uttröttade efter dagens vandring med sina bördor: På denna lägerplats skulle det sovas tungt i natt. Men de fick inte glömma att det kunde finnas illasinnade människor och farliga djur i deras närhet: De fyra vuxna manfolken skulle hålla sig vakna två timmar vardera i tur och ordning, de skulle hålla liv i elden och de skulle vaka över de sovandes liv och varsko om någonting misstänkt avhördes under natten.

Robert var inte gammal nog, han slapp vakten. Men han kunde inte somna i kväll, när han hade lagt sig i skogen. Han låg under en tall med huvudet mot stammen och hade brett så mycken mossa under sig, att han vilade mjukt. Hans kropp kändes som sönderbruten efter dagens ansträngning, benen var styvnade och stela. Men i skogen hördes så många ljud som höll honom vaken. Det ruskade i löven, det prasslade och rasslade i buskar och gräs, han undrade vilka krypande och krälande djur som gömde sig i snåren omkring honom. Surrande flygfän fyllde luften, och myggen kröp inpå honom och fyllde hans öron med sitt eviga jämrande läte. Det hördes väsanden och fräsanden i natten, dova bölanden och gälla pip. Men det envisaste ljudet utstöttes av något djur i gräset, som gnisslade och skrek som ett osmort vagnshjul. Det liknade en syrsas läte, men ljöd ljudligare och gällare och pinade öronen mycket värre. Han letade efter kräket, men hittade det inte: Hur kunde ett sådant litet osynligt skrikdjur vara skapat?

Robert mindes de amerikanska skogarnas vilddjur från Beskrivningsboken: De kunde nu alla ligga nära honom här i mörkret och lura: Björnen och vargen på att bita strupen av honom, skallerormen på att krypa fram och omslingra honom, krokodilen på att sätta sina käftar i honom. Krokodilerna åtminstone måste dock vara långt borta från honom, de levde inte i de norra staterna. Men indianerna fanns här i skogarna, fastän de ännu inte mött dem, och de rörde sig så kvickt att inte ett ljud hördes: Innan han blev det minsta varskodd, innan han visste någonting alls, kunde han ligga här med avskuren huvudsvål, sargad och blödande. Att flå av en huvudsvål var för en indian som att skära en skiva bröd från kakan för en vit och kristen människa.

Som vallpojke i skogarna därhemma hade Robert aldrig varit rädd, men här låg han nu på sin mossbädd och skrämde upp sig tills hans kropp kändes klibbig och kall av framsipprande svett. Bara på några stegs avstånd från honom låg Arvid, han sov tungt och snarkade högljutt, han hörde inte några ljud, inte ens de som han själv gav ifrån sig. Och Robert kunde se Karl Oskar, som hade tagit första vaktturen – han rörde sig som en stor svart skugga borta vid lägerelden, där han då och då grävde bland bränderna med en trädgren, så att gnistorna flög i luften i stora svärmar och yrde kring tills de slocknade i mörkret uppåt trädtopparna. Hans bror var inte rädd, han och de andra hade inte förstånd till att vara rädda vid sitt nattläger, de visste inte hur vådligt det var att ligga här och sova. Men om de hade haft Roberts vetskap om, alla lurande faror inne i en vild skog i Minnesota Territory nattetid – om de bara hade vetat vad han visste om indianernas vassa knivar och ljudlöst smygande fötter – så skulle ingen av dem ha fått en blund i ögonen.

Så snart han skulle slumra till väcktes han av kräket med det eviga gälla lätet av osmort vagnshjul. Och hans sjuka öra började susa och dåna, som oftast när han låg stilla. Vad var det för ett ljud därinne, som aldrig tog slut? Ibland undrade han om något surrande djur hade krupit in. Och allteftersom det fortsatte att brusa och blåsa därinne blev han alltmer lomhörd på vänstra örat. I två år hade det där ljudet förföljt honom, det hade följt honom från Gamla världen till den Nya, det tycktes som om han aldrig skulle bli av med det. Kanske han fick gå och höra det och plågas av det hela sitt liv, kanske han inte blev det kvitt förrän han dog en gång, och då var det inte mycken glädje med att slippa ifrån det. Och allt för den hårda örfilens skull, som han fick av sin husbonde när han var dräng hos Aron på Nybacken, allt detta fick drängen oförskyllt lida för agan från husbonden. Han hade i hemlighet fällt många tårar vid denna tanke: Hur kunde Gud tillåta att denna oförrätt begicks emot honom?

Nu låg han och lyssnade till sitt öra tills susandet hördes som en varning: Somna inte i natt! Du kanske aldrig vaknar upp mer! Eller du vaknar när indiankniven skär igenom hjässan – du skriker och tar dig över huvudet och får handen full med varmt, klibbigt blod… Du kan inte våga somna…! Hör nu vad ditt eget öra säger…!

Men Robert somnade till sist och sov djupt och vaknade först när Karl Oskar ruskade hans axel: Det var ljusan dag, de skulle upp och lunka igen medan det var svalt i vädret – de fick vila istället när solen steg på himlen.

Grytan stod på elden igen, och matskrinen var öppnade. Invandrarna satt vid det tidiga morgonmålet med sömnen dröjande i ögonen och kliade sina myggbett från natten. Manfolken som hållit vakt hade inte behövt varsko de sovande någon gång. Ett par gånger i natt hade Karl Oskar hört tjut i fjärran, som kanske kom från vargar, men som också kunde komma från människors strupar, för de lät nästan sjungande, och vargar kunde väl inte sjunga. På Jonas Petters vakt hade ett ludet och lömskt djur smugit sig ända fram till hans matsäcksränsel och krafsat på ränseln och försökt öppna den. Det var ungefär så stort som en räv och hade en nos som liknade rävens, det var gulgrått till färgen med en lång, yvig rumpa. Han skrämde bort kräket med en stake och hängde upp ränseln i ett träd, för säkerhets skull. Men har någon sett Djävulens bakända – efter en stund kom den rackarn tillbaka igen och nu började han klättra upp i trädet efter ränseln! Den tjyven skulle åt hans matsäck i alla fall! Jonas Petter kastade en eldbrand på djuret, och då gav det sig i väg för gott. Den rackarn fick det varmt i pälsen, det tog nog eld i rumpan, för det fräste till ett slag och det luktade bränt hår länge efteråt.

Det kunde inte vara någon varg eller räv, för de klättrade inte upp i höga träd. Jonas Petter undrade om nattgästen var någon apkatt eller stor vildkatt: Djuret var långvuxet och lågt och rörde sig kvickt och vigt som en apa.

– Han va luden, sa du? Då va dä ingen annan än Satan själv, som kom i natt för att hämta hem dej! avgjorde Fina-Kajsa.

Hon visste ju att Satan alltid flydde för kastad eld, och om inte eldbranden hade slungats på honom, hade de säkert saknat Jonas Petter i sällskapet när de vaknade på morgonen.

– Hörde ni skrikhoppan i natt? frågade Ulrika. Jag trodde dä kunne va nåen gast eller nået spöke, för jag feck allri syn på’na.

Alla hade hört kräket som utan avbrott frambragt det ljudliga gnisslandet, men ingen hade sett det. Och Kristina sade: Syrsorna och markhopporna var förstås också annorlunda i Nordamerika – här var de osynliga.

Vandringen fortsattes, men fotgängarna gick på slakare ben än i går och deras lunk blev allt makligare. Karl Oskar blev ömfotad i sina tunga stövlar och hans vänstra ben smärtade stundom; han hade nog försträckt en sena i det. Den äldste sonen blev tung att bära i längden och han försökte förmå pojken att följa med på egna ben. Men så snart han traskat ett litet stycke vill han rida på faderns rygg igen:

– Far bärde mej förut gång…!

– Men du begriper, barn lella, att far int’ tyar, sade Kristina.

– Han tyade förut gång…

Arvid som hade en stark rygg och orkade med mera än han fått på sin lott lossade av Karl Oskar och bar pojken emellanåt. Men Karl Oskar var ändå tyngst lastad. Kristina ömkade honom, hon visste att hans skadade ben ömmade ännu. Hon hörde hur han flåsade och drog långt efter andan, när stigen bar uppför. Han klagade inte, lät inte höra ett ljud åt det hållet, men hon undrade vad han tänkte: Var inte utflyttningens mödor och olägenheter större än han hade trott, när han bestämde sig för den? Här gick han och släpade och asade sig fram som ett lastök – hade han någon gång föreställt sig, att han skulle gå och bära på sina barn milavägar genom markerna i Amerika? Det hade han säkert inte. Men det skulle han inte medge – han var inte den som erkände att någonting var värre än han hade tänkt sig det.

– Dä ä för tungt för dej mä båda ungarna, sade hon.

– Men du bär ju också på två ungar, svarade han.

De vandrade under morgontimmarna, när vädret var svalast, vilade sig under den hetaste tiden mitt på dagen och fortsatte igen på eftermiddagen när solen sjönk. Icke heller den andra dagen såg de några människor, varken vit- eller rödskinnade mötte de. De förvånade sig icke över det: Markerna var vidlyftiga och folket fåtaligt och kringspritt. Och när de ännu så länge redde sig själva och inte visste vad mötande främlingar kunde ha i sinnet, såg de lika gärna att skogen var folktom.

Sandstensåsen som de hela tiden följde löpte i krokar och ledde dem stundom in i raviner och djupa bergskrevor. Landet blev kullrigt och gropigt och markerna magrare, långa stycken var ingen stig synlig och de blev mycket sinkade. De gick där de lättast kunde ta sig fram och höll sig nära floden, som skulle visa dem vägen till Taylors Falls.

Andra kvällen redde de sig nattläger i en klippskreva. Denna natt var inga ludna djur ute och nosade efter deras matsäck, på sitt läger ofredades de inte av andra levande varelser än myggen.

Före tredje dagens kväll skulle de vara framme. Och när det led frampå eftermiddagen den tredje vandringsdagen började de titta sig omkring i skogen efter byn, där Anders Månsson, Fina-Kajsas son, hade sin boplats. Men ännu varsnade de inga tecken till bebyggelse.

Efter vad hennes son skrivit hem, sade Fina-Kajsa, så skulle hans gård ligga nära en flod med klipphålor längs stranden och med stora forsar och fall. Den djupaste klipphålan hette Djävulens kittel, därför att den var en av nergångarna till helvetet. Och de kunde nu se, att St. Croixflodens stränder där till höger om dem började bli klippiga och branta. De stannade och betraktade häftiga forsar, där vattnet kom rinnande utför tvära stup och kastade sig ner i djupet med ett stort dån, som slog lock för öronen. Här kunde den trakt ligga, som Anders Månsson hade skrivit om. Men inga tecken eller märken tydde på att det bodde människor i omnejden.

Och när de hade kommit ett stycke till blev Fina-Kajsa förvissad om att de gått fel. Hon trodde inte längre att sonens gård låg åt det här hållet. En sådan gård som hans kunde inte ligga här i närheten. Och hon hade tyckt att den där lille norsken som visade dem häråt såg falsk och trolös ut: De skulle få se att han hade narrat dem att gå vilse.

Och nu hade gumman tagit ut alla sina krafter, nu var hon uttröttad, nu släpade hon sig fram. Ett par gånger stupade hon omkull i markhålorna och fick hjälpas upp på fötter igen:

– Ånää! Jag kommer allri fram! Ackanamej! Ackanamej!

Det skulle dröja endast ett par timmar till mörkrets inbrott, snart skulle den tredje dagen vara till ända. De hade väl lunkat alltför sakta eller också var vägen längre än de fått besked om. De fick bereda sig på att ligga ute under bar himmel ännu en natt. Men matsäcken började tryta, de hade knappast så många smulor kvar av den, att det räckte till kvällsvard. Vilda bär hade de ätit i mängd, men de mättade inte i längden.

Manfolken lade råd medan solen dalade och de alla gick i en allt saktare och tröttare lunk: Skulle de söka sig nattläger eller fortsätta?

Då glesnade plötsligt furuskogen framför dem och de kom in på en vidsträckt kalhuggning. De stannade överraskade.

– Här ä nyssens hugget! sade Karl Oskar.

Tallstubbarna var färska, och avkvistade och avsågade timmerstockar låg kvar. Stubbarna stod tre fot höga: de lata huggarna hade stått alldeles raklånga när de fällde.

– Därborte sitter en öx! sade Arvid.

I en hög stubbe satt en stor, bredbladig yxa inhuggen. Karl Oskar gick fram och tog loss den – inte bara därför att han ville se hur ett amerikanskt huggverktyg såg ut: Han hoppades att Kristina inte hade varsnat yxan medan den satt kvar: Om en havande kvinna fick se en yxa, som var inhuggen i en huggkubb eller en trädstubbe, så födde hon ett harmynt barn, och harmynthet var ett obotligt lyte.

Jonas Petter som gått före och spejat gav nu upp ett glatt skallande rop:

– Härborte bor folk!

Några bösshåll framför dem övergick kalhuggningen i skogen till frodigt grönskande ängsmark och där reste sig ett hus framför en dunge av stora lövträd.

Inom några minuter var hela skaran av trötta fotgängare framme vid huset, som var nytimrat av skrädda stockar och försett med spåntak. Litet längre bort var en liten åker uppbruten, de såg växande säd. På ängsslätten gick två kor och betade, det var granna och blänkande feta kor med stora, svällande juver, som hade trångt utrymme emellan djurens utspärrade bakben.

Här låg ett bondeställe, ett nybygge, här kunde de köpa mjölk; kor som gick med så präktiga juver måste mjölka flera kannor i målet. Följet stannade och satte sig ner i gräset utanför stugan, Karl Oskar tog upp tillbringaren ur nattsäcken och gick fram och böstade på dörren.

En medelålders, mager kvinna med stora stövlar på fötterna som en karl kom och öppnade. Hon såg undrande på främlingarna utanför och närmast förskräckt på Karl Oskar, som inför hennes skrämda blick kom ihåg vad Kristina hade sagt om hans långa, oansade hår och skägg: Han såg ut som en rövare. Han försökte visa sig så ofarlig och beskedlig han kunde och hälsade fryntligt på svenska. De engelska ord han hunnit uppsnappa och lära sig hittade han sällan i rätta stunden, och nu försökte han istället uträtta sitt ärende med rörelser: Han höll fram tillbringaren för kvinnan och satte den därefter för munnen och gapade och rörde på läpparna som om han hade druckit någonting ur det tomma kärlet.

Istället för med ord försökte han med mungrimaser tala om för kvinnan i dörren, att han ville köpa mjölk av henne.

Hon yttrade först några obegripliga ord och stod därefter bara och stirrade och glodde på honom. Han gapade ännu bredare och betedde sig som om han hade druckit ur sin tillbringare i stora klunkar, och samtidigt pekade han på de båda feta, storjuvrade korna som gick och åt i gräset därborta – kunde hon inte fruntimret vara så kvicktänkt, att hon fattade att han ville köpa mjölk.

Men kvinnan i de stora manfolksstövlarna spärrade förskrämt upp ögonen och stirrade som om hon hade en vansinnig människa framför sig. Eller kanske hon trodde att Karl Oskar bara stod här och gjorde konster, gjorde narr av henne? Hon ville stänga dörren igen. Här kunde han ingenting uträtta, och inte tjänade det något till att han bad Robert om hjälp: Det gick så illa för honom när han skulle fråga sig fram på gatan i Stillwater.

Men just som Karl Oskar skulle gå tillbaka steg Robert fram, och innan kvinnan hann stänga dörren sade han med hög och klar röst:

We want to buy milk!

Hon tittade på den framdykande engelsktalande ynglingen, som var långhårig men utan skägg, och nu syntes det på hennes ändrade min, att hon förstod. För säkerhets skull upprepade han sin begäran om att få köpa mjölk en andra och en tredje gång, och hon nickade varje gång som om hon fattade vad han sagt. Så gick hon in i huset och det dröjde inte mer än några minuter förrän hon kom tillbaka igen, bärande en stor träbytta, fylld till brädden med mjölk.

– Å tack, kära, goa…!

– Tack, kära söta fruen…!

Både Kristina och Ulrika talade svenska till kvinnan, medan invandrarsällskapet tog fram sina muggar och samlades kring mjölkbyttan.

– Den här mjölken kan vi också tacka dej för! sade Kristina till svågern.

Så hade nu Robert slutligen visat, att han kunde låna sin mun åt dem alla på det främmande språket och skaffa dem vad de önskade. Den här gången hade han förberett sig väl; innan han sade de fem orden högt hade han stått och upprepat dem flera gånger tyst för sig själv: We want to buy milk. Och så skulle det gå till när man talade engelska: Öva noga och välta omkring varje ord i munnen många gånger som man vältade en mattugga.

Robert blev frimodig av framgången, och när den hjälpsamma kvinnan vände tillbaka in i stugan igen följde han efter och frågade henne:

Respected Sirhow can we reach Taylors Falls?

Och han ropade åt Karl Oskar att komma fram och visa henne papperet med Anders Månssons adress. Men nu svarade hon inte, hon skyndade hastigt tillbaka in och stängde dörren efter sig. När Robert tog i klinkan var den låst. Hon gav dem flera kannor mjölk och sedan låste hon in sig utan att vänta på betalningen – hon betedde sig märkvärdigt!

De delade begärligt upp mjölkbyttan, barnen fick först dricka så mycket de orkade, därefter blev det ett litet kvarter över åt var och en av de vuxna. Det var god och gräddtjock mjölk, som visade att korna här omkring hade gott och fett bete, och de kände sig alla vederkvickta av det oväntade mellanmålet.

Och de hade inte fått betala den amerikanska kvinnan för drycken, hon hade låst in sig i huset! Hon ville inte släppa in dem i sin boning, så mycket förstod de. De satte tillbaka den tomma byttan vid dörren och väntade på att hon skulle komma ut igen. Robert skulle visa henne adresslappen och fråga efter Anders Månssons boplats. Det hade sagts dem, att de lätt skulle kunna hitta en sökt person i Taylors Falls.

Och Robert satt och övade på sitt samtal med kvinnan som han själv måste sätta ihop utan vägledning –I want to show you denna piece of papper med an aldress –, när de hörde ett ljudligt hundskall: Två män som bar bössor i händerna kom gående över kalhuggningen, åtföljda av ett par stora, gråfärgade hundar.

De behövde inte ropa åt männen, som redan hade fått syn på den lilla människohopen utanför huset och gick raka vägen emot dem. Karlarna var tydligen ute på jakt. De bar vidbrättade hattar och bruna, blanka skinnkläder med fastsittande långt hår i sömmarna på byxben och tröjärmar. Det var ludna och skäggiga gestalter som kom emot dem, och raggen stod ilsket rak på deras lurviga och magra hundar. Och när främlingarna kom fram till det svenska följet höll de bössorna framför sig och gjorde åtbörder som om de hade hotat dem. Hundarna skällde ljudligt och skrämde barnen, som började skrika i högan sky.

Det blev en skrämselns uppståndelse bland invandrarna vid främlingarnas oförmodade beteende. Kvinnorna drog till sig barnen och slöt sig själva intill varandra, manfolken såg sig rådvilla och överrumplade omkring efter tillhyggen: Här gällde det kanske motvärn…? De skinnklädda männen talade kärvt, och vad de sade kunde ingen begripa, men alla begrep vad de gjorde med sina bössor: De betedde sig som om de velat gripa dem och hindra dem att röra sig från stället. Och Karl Oskar och Jonas Petter fingrade efter sina slidknivar – bössorna låg kvar i kistorna, knivarna var deras enda försvarsvapen – och undrade: Vad var det för obeskedligt folk, som ofredade dem på detta sätt? Vad ville de? Om de var ute på jakt, så skulle de skjuta på villebrådet och låta folk vara som inte hade tilltalat dem. Och det sade de åt männen högt på sitt modersmål, för något måste de säga inför deras hot.

Då fick de se en tredje karl komma gående från andra hållet över uthuggningen. De båda andra ropade åt honom, han ändrade genast riktningen och styrde stegen emot dem. Han var kortare till växten än de båda andra, men han bar också bössa och var klädd i samma slags kläder: Hans skinnbyxor hade stora bötter över knäna. I ena handen bar han två stycken stora harar i bakbenen, harkropparnas huvuden var avskurna, och när han gick droppade det blod på marken.

Det obeväpnade sällskapet av män, kvinnor och barn var inringat av tre män med tre gevär, av män som tydligen jagade fredliga vandrare i skogen. Nu var de illa utsatta. De slöt sig samman i en ring likt villebråd, uppspårat och upphunnet av jägare och hundar. Vad skulle de nu ta sig till?

Hundarna sprang emot den sist anlände jägaren och slickade efter blodet som dröp från harkropparna. Men efter hundarna gick en av kvinnorna i den omringade skaran fram emot honom, hon gick i flammande vrede och ropade:

– Hur bär ni er åt, manfolk? Vet ni ingen levandes hut?

Det var Fina-Kajsa, den äldsta av kvinnorna och den skröpligaste i sällskapet, som haltade fram emot den nykomne. Hon skrek i ursinne åt honom, som om hon velat varna honom för att gå närmare.

Så blev hon stående stilla och bara glodde på mannen med de skjutna hararna, och han sköt sin vidlyftiga hatt tillbaka i nacken, han stannade också till och bara glodde på henne medan hans mun långsamt öppnade sig.

– Skjut på era harpaltar, men låt bli att ofreda gåendes folk!

Fina-Kajsa haltade fram ett par steg till:

– Vet du ingen levandes hut, pojk? Möter du mor din mä bössan?

Munnen i jägarens röda ansikte öppnade sig allt större, han släppte sina harar ur handen.

– Kasta ifrå dej skjutjärnet också!

– Mother…!

– Jag trodde du skulle hälsa som hyfsat å vettigt folk. Men här kommer du och di annra mä bössorna… tre manfolk…!

– My mother…! Du kommer oförtänkt…

– Jag trodde allri jag skulle komma fram… Men här sir du mej, Anders…

– Här du är, min moder…!

– Jag trodde allri Amerrka skulle ta slut…

– Var är far…?

– Han ligger på sjöbotten.

– Ä far dö?

– Lika dö som alla di annra som ligger på sjöbotten. Slipstenen som han hade tagit mä sej stal amerikanarna.

– Hade far en slipsten, moder?

– Stenarna ä ju så billia hemma på Ölann. Men vår gamla järngryta sir du här… Här i min hann… Ena foten ä avslaen. Anners – känner du int’ igen mor din, så känner du väl igen vår gamla gryta?

– Oh yes… Du har vår gamla kettel… Oh yes… Oh mother… Welcome, mother…!

Det var mor och son som återsåg varandra, och människorna omkring dem lyssnade tysta till återseendets samtal.

4

De var framme i Taylors Falls, det var bara ett helt kort vägstycke kvar till Anders Månssons hem.

Han hade just gått ut för att skjuta kaniner till kvällsmat åt sig, han liksom de båda grannarna, som först hade upptäckt hans landsmän. Och de fick nu förklaringen på nybyggarkvinnans och jägarnas beteende emot dem: Folket här var rädda för kolerasmittan och alla främlingar som kom hejdades och prövades innan de släpptes in i byn. Om det kom några från smittade orter, så sattes de in i ett skjul borta vid flodstranden vid de stora fallen, där de röktes med svavel och tjära ett par dygn, innan de släpptes ut igen. Det var inte gott för klena människor att rökas på det sättet som man rökte fläsk, somliga tålde inte att sitta mer än ett dygn i skjulet förrän de svimmade av. Men på det sättet hade de hittills fredat sig för sjukdomen här i Taylors Falls, ingen enda människa hade dött i koleran.

Och Fina-Kajsa sade: Här såg de – hur hade det gått för dem, om hon inte varit med och känt igen sin son?

– Men va har du själv haft för sjuka? frågade hon sonen. Du blossar så rö som en ros i ansiktet?

– Dä kommer utav varmen, moder.

Anders Månsson var till gestalten mycket lik fadern, som de väl mindes från början av resan och som de hade varit med om att begrava på Nordsjön. Han var undersätsig med breda, krökta skuldror och gick tämligen framåtlutad. Under hatten var han nästan skallig, ansiktshyn var röd, hans små nötbruna ögon irrade kring och stannade sällan i andras. Vid första anblicken tedde sig Fina-Kajsas son skygg och blyg, fastän han liksom de båda andra jägarna sett vild och hotfullt farlig ut i sina ludna och skinnlurviga kläder; det var mest jägarnas utseende som hade skrämt dem.

Skymningen hade börjat falla, de kom fram lagom. Sedan de gått nerför en kulle, bevuxen med lövskog, kom de fram till låglänta, flacka marker, där ett litet vatten blänkte fram, en liten sjö eller göl med höga grässtränder. Nära vattnet låg stycken av uppodlad jord, de såg en gulnad stubbåker med kvarstående rågskylar. Där låg Anders Månssons åkrar, det land som han hade brutit upp. Det skymde redan så mycket, att de inte kunde se hur vidlyftigt åkrarna sträckte sig. Hans boställe låg på slät ängsmark, där några lindar och almar stod kvar. Vid rågåkern reste sig ett par hus och ett skjul.

Men nykomlingarnas vägvisare gick uppför en höjdsträckning, där det reste sig en liten byggnad av runda, oskrädda stockar. Den hade en höladas läge, där den låg mitt i ängsmarken.

– Här står ditt ängahus, sir jag, sade Fina-Kajsa.

– Ängahus…? Jag remembrar inte… Sonen upprepade ordet som om han inte kunde minnas vad det betydde.

Fina-Kajsa stannade för att titta in i det lilla huset, och Anders Månsson öppnade dörren åt henne.

– Har du fått möcke hö i år, Anders?

Gumman stack in huvudet för att se på grödan som sonen hade bärgat i ladan i sommar. Men strax vände hon ansiktet häpet emot sonen: Hon kunde inte se att det fanns ett enda höstrå bärgat därinne. Däremot hade hon i mörkret kunnat urskilja bohagsting och kläder och redskap som hängde på pinnar runt väggarna:

– Står ditt ängahus tomt?

– No… Men jag har no hay i huset, du ser, moder.

– Har du folk boendes i ladan?

– Jag bor där mej själv.

– Ä dä int’ ditt ängahus?

– No, no, mor. Dä ä mitt hus.

– Men varför bor du ute i din lada? Varför bor du int’ i gårsbyggningen?

– Jag har byggt boningen för mej själv. Här vi är! Welcome till mitt hus, moder! Vi ska koka kaninerna till supper!

Anders Månsson tog fram en lång jaktkniv, varmed han skulle flå och ta ur inkråmet i sitt byte, de båda stora hararna, som han kallade för kaniner.

Nu vände sig Fina-Kajsa mot sitt sällskap från Sverige, och hon började bli uppbragt igen:

– Pojken min ä sej lik: Han stå å ljuer sin mor opp i ansiktet! Han vill lura oss! Han visar oss int’ sin gårsbyggning! Han narras för oss bara! Vi sir väl alla att detta här ä ett gammelt ängahus! Dä sir ni väl allihop? Alla som int’ är blinna.

De tillfrågade hade liksom den gamla först tagit den lilla byggnaden för en hölada, eftersom den var byggd mitt i ängen. Så var den låg i tak och endast åtta nio alnar i fyrkant, och dörren som huggits ut ur stockarna på framsidan var också låg som en laddörr.

Kristina hade just viskat åt Karl Oskar: Det här huset var alldeles likt deras ängahus därhemma, som åskan hade tänt eld på en sommarnatt, så att det hade brunnit ner.

Men de förstod omsider alla hur det förhöll sig: Anders Månsson hade visat dem vägen till sitt boningshus, denna lilla byggnad var hans hem.

Alla förstod det och sade ingenting om det – alla utom hans mor:

– Anders! Stå int’ å narras för din gamla mor nu länger! Visa mej gårn din!

– Du är i min gård, mor! Kom in i mitt hus, alla folket från Sverje! Jag vill koka en god supper för er i kväll!

Och invandrarna åtlydde honom och trädde in i hans lilla simpla boning; de var utsläpade och trötta ända in i sina kroppars märg, och lyckliga klev de över den höga, grova stock som var husets tröskel – lyckliga och till freds med att få komma in emellan fyra väggar, inunder ett tak, att få ett härbärge, att få vila.

Men gamla Fina-Kajsa satte sig på sin järngryta utanför huset, hon stannade kvar därute, och hon fortsatte och blev allt strängare och kärvare i sin maning till sonen:

– Visa mej fram te din gård!

Alla de andra hade gått in i stugan, men hon stannade kvar därute medan mörkret föll. Anders Månsson måste gå efter henne, han till hälften bar, till hälften släpade sin mor över tröskeln till sitt hus.

För folket från Ljuder var nu utvandringens resa slut. Men änkan Fina-Kajsa Andersdotter hade ännu inte kommit fram: Hon såg inte gården som sonen hade skrivit om hem.

Det hade gått för henne som hon hade förutspått och sagt så många gånger under denna färd: Hon skulle aldrig komma fram.