1
Nybörjarna vid sjön Genesaret hade inflyttat i sitt stockhus ett par veckor före sina landsmän vid Ki-Chi-Saga. Jonas Petter ämnade bygga eget hus först nästa sommar, och han inhyste sig hos Danjel för vintern. Han hade börjat fälla timmer till sitt bygge för att det skulle hinna torka, och till hjälp vid hygget hade han Robert, som gick bytesdagsverken hos honom i broderns ställe. För att slippa den timslånga vägen fram och tillbaka till Ki-Chi-Saga stannade han under veckan över nätterna i Danjels stuga och gick hem endast om lördagskvällarna.
En lördagseftermiddag kom Robert till broderns nybygge ledande en ko efter sig i ett bastrep. Han band kon i sockerlönnen invid stugdörren och ropade på Kristina.
Hon kom ut, tittade och tog sig över ögonen:
– Va ä dä för ett kräk? Har du hittat en villko i skogen?
– Nää! Jag har lett’na änna från Taylors Falls.
Kristina såg närmare på djuret: Det var den ena av Anders Månssons kor, den som inte längre blev i kalv och som han därför ämnade slakta.
Karl Oskar kom ut och ställde sig småskrattande bredvid hustrun: Nu hade han väl gjort henne häpen? Men hon kunde tacka gumman Fina-Kajsa: Det var hennes påhitt att de skulle få låna sonens ena ko över vintern. Det hade visat sig att kossan hade blivit i kalv sista gången, hon tog tjuren hos tysken Fischer i Taylors Falls, och nu skulle det ju vara stor skada att slakta ner djuret. Själva hade Anders Månsson och hans gamla mor mjölk tillräckligt från den andra kon, men däremot inte så gott om foder, och eftersom Karl Oskar hade hö bärgat i stack, så kunde han föda kon över vintern för mjölken. Till våren när hon skulle kalva fick han ställa henne tillbaka till ägaren. Kon mjölkade fortfarande ett par stop om dagen och skulle inte sina av ännu på ett par tre månader.
– Kräket ä gammelt, förstås! tillade han.
Kon var storbukad och svankryggig och hade kalvat sina modiga femton kalvar. Men Kristina föll djuret om halsen: Hon hade en ko att mjölka, fastän hon bara var lånad för en tid, de skulle få en mjölktår åt barnen i vinter, även om den var liten. Och hon trevade ovanför juvret efter mjölkådrorna på den gamla kon och kände att de var goda: Hon skulle kanske mjölka upp sig till tre stop om dygnet, om hon blev väl fodrad och omskött.
Karl Oskar var lika glad åt kon som Kristina, men hon kände det som om hon denna gång fått sin vilja fram emot honom.
Här i Minnesota hade folk så usla skylen åt sin boskap, att det förundrade de nyinflyttade, att husdjuren inte frös ihjäl om vintern. Karl Oskar satte in sin anförtrodda ko i den utrymda brädkojan, kreaturet fick flytta in i den bostad, där de själva nyss hade bott: Människoboningen blev fähus. Kon fick gå ute om dagarna och beta så länge marken var bar, men ställdes under tak i hyddan om nätterna.
Anders Månsson hade en ung och en gammal ko, den unga hette Girl, och denna gamla bar namnet Lady, som ju var det amerikanska fru. Den storbukade Lady var en lugn och maklig och sävlig ko, som betade stilla och förnöjsamt och som aldrig sökte löpa till skogs. Hon blev ett sällskap för Kristina och barnen i avskildheten: Det var som om de hade fått en människa till i hushållet, och kon var en närande medlem. Och Lady kallades ju vid namn som om hon vore en människa och därtill en förnäm människa, en fru, ett herrskapsfruntimmer.
Robert sade: Kvinnfolken var ju sällsporda här ute. Att en ko kunde få ett sådant namn, det visade hur högt värde manfolken satte på kvinnorna i Nordamerika.
2
Det frostade på om nätterna, gräset lyste silvrigt om morgnarna. Vintern stod bakom knuten och lurade.
En eftermiddag när det börjat skymma var Kristina ensam inne i den nya stockstugan med Lill-Märta och Harald. Karl Oskar hade gått ner till sjön för att vittja ett par mjärdar som han flätat av videgrenar och satt ut i strandgräset vid udden där gäddorna brukade gå och Johan hade sprungit efter honom, pojken höll sig gärna i hälarna på far sin. Kristina hade redan hällt vatten i grytan och hängt den över elden, för Karl Oskar skulle strax vara tillbaka med fisken, som hon skulle koka till kvällsmat. Hon hoppades att han skulle få gädda i mjärdarna, för gäddan var bäst i smaken av alla fiskar i sjön: vitfisken och den stormunnade abborren gick också an, men kattfisken med sitt runda huvud och sina långa skäggstrån kring munnen var så ful, att åsynen av den inte var nyttig för matlusten.
Lill-Märta höll på med sitt leketyg på golvet och Harald tog sin eftermiddagssömn i barnens säng. Kristina sysslade vid spiseln med ryggen åt dörren, när flickan plötsligt gav till ett högt skrik.
– Va kommer dä åt dej, däka?
Lill-Märta svarade modern med ett nytt tjut, ännu högre.
– Har du slaet dej, barn lella?
Barnet på golvet satt storögt och tittade mot dörren: Hon såg någonting.
– Ä dä nåenting som skrämmer dej?
Kristina vände sig kvickt om: Dörren var öppnad, och innanför tröskeln stod det två gestalter. Hon urskiljde dem otydligt i halvskymningen; först såg hon inte vad det var för slags varelser, om det var människor eller djur, män eller kvinnor, hon varseblev endast ett par ludna, håriga kroppar, och hon förmodade att det var djur som hade trängt in till henne i stugan. Men hur hade de öppnat dörren? Hon hade inte hört den öppnas, inte heller hade hon hört något buller, inga ljud av steg.
Inför den överrumplande synen vid dörren tog hon ett par steg baklänges så att hon trampade på eldbränderna i spiseln. Så tog hon snabbt barnet till sig på golvet – hjärtat stack till och blev för trångt i bröstet och skrämseln sköljde över hela hennes rysande kropp som ett ämbar iskallt vatten.
Innanför dörren stod två gestalter och glodde på henne med små, snokbärssvarta ögon, som satt djupt inne under låga, brunskinnade pannor. De gick upprätta på två ben, de hade människoansikten och människokroppar. Och nu kände hon igen deras sort och släkte, hon hade sett detta folk förr. Hon visste vad det var för främmande som hade kommit in i stugan:
Det var deras närmaste grannar som hälsade på.
Men vad ville de här inne? Vad ville de henne?
Och hon ropade åt dem:
– Gack!! G-ack ut…!
De båda indianerna hade stannat orörliga innanför tröskeln. Hon hade ropat åt dem oövertänkt; i skrämseln inför deras uppenbarelse glömde hon, att de inte begrep någonting av hennes ord.
Vid hennes rop hade Harald vaknat, och han satte sig upp i bädden och gnuggade sömnen ur ögonen. Med flickan på armen drog sig Kristina sakta bort till barnens säng i hörnet, hon gick baklänges, hon vågade inte vända ryggen mot dörren och indianerna. Med det ena barnet i famnen ställde hon sig skyddande framför det andra:
– Vad vill I…? Gack ut…!
Indianerna stod oberörda kvar, och nu mindes hon att hon ropade för döva öron: Vad hjälpte det att tala till vildar, som inte förstod henne?
– Kal Oska…!Kom…!Kal Oska…!
Hon fortsatte att ropa, skrek så högt hon förmådde, hon måste skrika så högt, att hon hördes ned till sjön, så högt att Karl Oskar hörde henne. Han var inte långt borta, inte långt härifrån, kanske han var på väg tillbaka till stugan, kanske han var så nära, att han redan hade hört hennes rop.
Men så tystnade hon: Kanske gjorde hon dumt i att skrika, kanske hon bara retade upp dem emot sig, kanske vore det bättre att tiga och låtsas som om hon inte vore rädd för intränglingarna? Om hon bara hade vetat vad de hade för ärende inne i stugan – om hon vetat vad de ville henne?
De oönskade gästerna gick inte ut, de gick från dörren fram emot spiseln, de kom fram i eldskenet, så att Kristina tydligare kunde urskilja dem.
Indianerna var klädda i brunrött, mjukt hårigt djurskinn, och deras fötter var skodda med samma skinn. Deras ansikten var förvillande lika varandra, men den ene skiljde sig från den andre därigenom att hans näsa var platt. Kinderna var skägglösa, men glesa, svarta hårstrån hängde ner från hakan. På deras utstående käkben lyste röda strimmor som av blod, becksvart hår ringlade sig i slingor över hjässorna och blänkte som om det vore insmort med flott. Båda indianerna bar långa, röda djursvansar hängande i nacken neråt ryggen, som raggen på en getabock; det såg ut för henne som om det suttit levande ekorrar ihopkrupna bakom deras öron. Från nackarnas djurrumpor ner till fötternas skinnhosor var de raggiga och lurviga och ludna och liknade inte människor så som de uppenbarade sig. Och de hade smugit sig in i stugan på ludna tassar som vilda djur; Kristina förstod varför hon inte hade hört dem komma.
Indianerna tittade sig omkring därinne, på grytan i spiseln, på klädkistan, på kläderna som hängde på väggarna. Under tiden talade de lågmält sinsemellan, deras ord lät för hennes öron som snörvlingar, som korta grymtanden.
Hon stirrade oavvänt på de rödstrimmiga ansiktena. Vildarnas ögon låg under deras pannor som svartnade eldkol och deras uppsyn var lömsk och grym – vad hade de i sinnet? Långa knivar hängde vid deras höfter, de kunde sticka kniven i henne och barnen när de ville. Indianen med den platta, intryckta näsan föreföll henne som den farligaste.
Men Kristina var tyst nu, hon ropade inte längre på hjälp, hon bara skrämde sina barn ännu mer om hon ropade. Hon stod inne i sänghörnet, så långt bort från inkräktarna som hon kunde komma, med de båda små tätt tryckta intill sig. Barnen höll sig också tysta, de såg med runda ögon på de främmande, raggiga gestalterna.
Dörren stod öppen. Om hon kunde ta Lill-Märta och Harald och fly ut ur stugan? Vågade hon – tordes hon springa förbi de båda vildarna?
Indianen med plattnäsan pekade på Karl Oskars bössa som hängde på gavelväggen över klädkistan, och båda stod och tittade på bössan med sina ryggar vända mot Kristina. Och hon beslöt sig – hon skulle springa förbi dem ut genom dörren. Hon samlade sina krafter, tog ett fastare grepp om barnen, mätte avståndet med ögonen. Det var inte många steg…
Då vände sig indianerna om mot henne igen. De hade lyft ner Karl Oskars mynningsladdare från väggen, de höll båda i bössan, den ene tog kring kolvhalsen och den andre i pipan.
Vad ville de med bössan? Den var laddad, det satt en kula i pipan, Karl Oskar hade den alltid hängande laddad. Vad ämnade indianerna ta sig till, så som de hanterade vapnet? Ville de stjäla deras bössa? Kom inte Karl Oskar in snart…? Vad gjorde han så länge…?
Indianen med den tillplattade näsan hade nu ensam mynningsladdaren i sina händer. Han lyfte upp vapnet i skjutställning, i höjd med axeln, han stod med ryggen mot den gavel, där det hade hängt och riktade bösspipan mot andra gaveln – emot Kristina.
Han ämnade lossa skottet – han skulle skjuta henne och barnen… Bössan var lyft emot henne, hon såg in i mynningens hål, och hon kunde inte fly undan där hon stod. Hon stod tryckt emot väggen, hon kunde inte krypa ut genom stockarna, inte komma längre än till väggen. Hon stod uppställd att skjuta till måls på.
– Nä…! Näää…!
Hon ville fortsätta att ropa åt dem: De fick ta bössan om de bara lät bli att skjuta, om de ville vara skonsamma, om de ville skona henne – och barnen… Barnen – hon förde dem bakom sig, bakom sin rygg, så att hon skyddade dem med sin kropp. Nu skulle kulan gå genom henne först… Om hon kunde ropa: Skjut inte! Låt oss leva! Låt oss inte dö här på stunden…!
Men de skulle inte höra henne och inte förstå henne.
Indianen med den intryckta näsan fattade i kolven på bössan och siktade, den andre tog i pipan som om han ville hjälpa till att hålla upp det tunga vapnet. De betedde sig som om de ville pröva den främmande bössan med att avlossa ett skott: Den plattnäsade började fingra på hanen.
Kristina kröp ihop, gjorde sig så liten hon kunde. Och barnen var gömda bakom henne… Hon flyttade sig inte mer, hon var bara en skälvande kropp inkrupen emot väggen. Barnastackarna… Hon kunde inte be vildarna med bössan om förskoning, de förstod henne inte. Men det fanns en annan som förstod henne och hörde henne, och hon måste ropa till honom istället. Hon stammade fram en låg bön: Käre min Gud! Om jag dör här på stund, vad ska det bli av mina små ungar? Käre min Gud, hjälp mig!
Lill-Märta och Harald var inklämda emellan moderns kropp och väggen, de ville komma loss och de började gnälla. Men de främmande tycktes inte fästa sig för några ljud från stugans invånare, de sysslade bara med bössan. Nu fingrade de båda på hanen, som var mycket hårdspänd. Kristina följde deras rörelser med uppflängda, orörliga ögon.
Och hon såg hur de lyckades spänna upp bössan. Sedan såg hon ingenting mer.
Det gick svarta och röda skyar för hennes ögon. Hon blundade, stelnade i sin hjälplöshet, rörde sig inte mer, såg ingenting mer… Men Karl Oskar! Vad gör du därute…? Varför kommer du inte…?
Och en tanke infann sig: Om han hade råkat indianerna därute? Om de gjort honom någonting illa…? Om det var ingenting mer… Men Karl Oskar! Vad gör du därute…?
– Käre söte Gud, hjälp honom! Hjälp oss…!
Kristina blundade och väntade, hon väntade på skottet, på blykulan i bössan. Hon skulle gå på döden. Här var slutet för henne på jorden. Och hon bad stammande och tyst till sin barmhärtige Gud, att han skulle ta emot henne, arma, syndiga människa, men låta hennes barn oskadda leva kvar i världen: Barnastackarna… Käre Gud, låt dem leva! Bevara barnastackarna mina…!
Hon bad med skälvande mun, men hon öppnade inte ögonen. Hon blundade och väntade, hela evigheten väntade hon. Hon var i evigheten… Det var tyst i stugan. Skottet hördes inte. Det kom ännu inget skott från bössan. Det förblev tyst.
Kristina stod med slutna ögon och väntade, väntade hela evigheten igenom. Men ingenting hördes, ingenting.
Förrän en barnaröst nådde hennes öra:
– Glo opp, mor…! Vafför blunnar du? Glo opp!
Hon slog upp sina ögon och såg framför sig och omkring sig som om hon hade vaknat ur en långvarig sömn. Lill-Märta satt på golvet med sina leketyg som förut, och vid den öppna dörren stod Harald och tittade ut. Men ingen mer syntes. Hon var återigen ensam i stugan med sina barn. Främmandet var borta: De båda indianerna hade gått sin väg med bössan. De hade kommit in i stugan ljudlöst och försvunnit igen lika ljudlöst – smugit sin väg på ludna, mjuka skinnhosor som djur smyger sig fram på sina tassar i markerna. De hade inte skjutit av skottet, istället hade de stulit bössan.
Men när hon nu skulle röra sig igen började stugans golv gunga för henne. Tiljorna sjönk brant undan för hennes fot, hon steg ner i ett djup – hon föll omkull raklång på rygg, och världen omkring henne försvann.
3
Karl Oskar kom in med Johan i hälarna, han bar med sig några gäddor som hängde uppträdda i gälarna på en trädgren. Han slängde fisken på golvet framför spiseln. Det kändes kallt och utkylt i stockstugan, och han undrade över att dörren stod öppen. Så fick han se Kristina som låg borta vid gavelväggen, utsträckt på golvet.
Han skyndade sig att blöta en handduk i vattenämbaret och höll den intill hustruns panna. Efter ett par minuter öppnade hon ögonen och satte sig upp, förvirrad och undrande: Vad nu? Varför låg hon här på golvet?
Det var Karl Oskar som skulle ha frågat det.
– Du hade svemmat.
Hon hade ramlat omkull, hon kände sig ännu yr, hon tog sig över pannan, medan hon började minnas: Karl Oskar hade kommit tillbaka – äntligen…!
– Va har du gjort så länge borte?
– Länge? Jag har int’ vatt länge.
Han tittade på sin klocka: Han hade vittjat och flyttat mjärdarna, men han hade inte stannat vid sjön en halvtimme.
Inte en halvtimme? Kristina var förundrad: Under tiden hade hon genomgått döden och befunnit sig inne i evigheten.
– Jag har ropat på dej…
Det klarnade i hennes omtöcknade huvud:
– Indianerna va inne nyssens. Två stöcken grymlingar. Di tog din bössa.
– Näää! Då ä jag olöckli!
Karl Oskar tittade på väggen: Bössan hängde kvar som han själv hade hängt upp den. Och när Kristina hade sett det sade hon:
– Jag va så omtöcknad nyssens. Jag töckte di stal bössan. Men di spände opp hanen.
Indianerna hade ställt tillbaka vapnet efter sig. Karl Oskar tog ner sin mynningsladdare och undersökte den, hanen var nerspänd, det syntes inte som om någon hade rört vid den.
– Tog di i bössan?
– Di sto å siktade.
– På dej…? Herre min Gu…!
– Trodde di ville skjuta ihäl mej å ungarna.
– Di skrämde dej? Du svemmade…?
Hon omtalade vad som hade hänt i stugan den lilla stunden han var ute. Och medan Karl Oskar lyssnade blev han alldeles kallsvettig i pannan: Så nära hade den största olycka han kunde tänka sig varit hans hus i dag, medan han gått ner till sjön en knapp halvtimme: Han kunde ha kommit tillbaka och hittat hustru och barn liggande döda på stuggolvet.
– Herre min Gu! Dä va ett gruvlitt tebud!
Kristina sade: Hon hade ropat på honom först. Så hade hon bett Gud hjälpa sig och han hörde hennes bön och skickade bort de båda vildarna ur stugan utan att de gjorde henne och barnen något illa. Aldrig förr i livet hade hon såsom i dag kunnat se, att de alla stod under sin Skapares beskärm.
– Di lämna bössan i behåll! Jag begriper’at int’: Va ville di här inne?
Indianerna var förvetna, trodde Karl Oskar: De kom inte in för att mörda någon, utan för att se hur det nya folket bodde. Men hans bössa hade de hanterat som klåfingriga barn, förstås. Om de spänt upp hanen – hur lätt kunde inte skottet ha gått utav våda och dödat henne!
– Dä här får allri hända mer!
De hade fått en allvarsam varning i dag. Hon måste låsa dörren inifrån och sätta för lämmarna ordentligt, när han var ute, om det så bara var för en kort stund. Och han skulle skaffa något slags ljudande klocka, så att hon kunde kalla på honom, om det var fara på färde. Nu hade han inte hört hennes rop därför att det var motvind ner till sjön.
– Du har väl int’ taet nåen skada?
– Nää. Jag ä rask och kry igen.
Hon hade legat på golvet så blek i ansiktet, när han kom in, men hade återfått färgen. Och nu skulle hon fortsätta sina bestyr, så att de fick kvällsmat någon gång.
Kokelden under fiskgrytan hade slocknat, och Karl Oskar gick ut efter mera ved. Kristina satte sig framför spiseln för att rensa fisken. När hon stack kniven i buken på den första gäddan gick det en ryckning genom hennes kropp: En häftigt sprängande smärta satte till i korsryggen och gick ut runtom hennes liv. Det kändes som om hon hade stuckit kniven i sin egen buk istället för fiskens.
När Karl Oskar kom in med veden varsnade han att hon var vit i ansiktet igen, vit ända ut på läpparna. Och hennes hand med renskniven darrade till när hon skar loss innanmätet i gäddan.
– Ä dä nået illa…?
– Int’ nået särskilt. Dä går nock över.
– Men du har ont?
– Dä går strax över…
Hon fortsatte att rensa fisken, hon rensade alla gäddorna, och det onda försvann. Det var sant som hon hade sagt till Karl Oskar: Det skulle gå över.
Men vad hon inte sade det var, att det nog skulle komma igen. För det var vad hon hade tänkt: Kände hon inte igen det?
Och det kom tillbaka – en timme senare när de satt kring kistlocket och åt sin kvällsvard. Samma smärta kom igen, strålade ut från korsryggen och sprängde och skar igenom underlivet. Och nu varade den längre än förra gången. Matlusten var borta, hon tvingade sig att svälja ner ett par tuggor av den kokta fisken.
Karl Oskar tittade ängsligt på hustrun:
– Hur ä dä fatt mä dej, Krestina?
– Jag mår int’ väl etter svemningen.
– Ät! Så får du kraften tebakes!
Hon försökte ett, slag att intala sig själv, att det bara var efterdyningar av svimningen hon kände. Och det onda gick över, men det kom igen för tredje gången efter en stund, och nu kom det så häftigt över henne, att hon inte kunde hålla sig utan släppte fram ett litet jämmerljud över läpparna. Hon satt och flämtade och drog efter andan.
– Ta lite droppa! sade Karl Oskar.
Han tog fram flaskan med Hoffmanns hjärtstyrkande droppar, som Kristina var mycket rädd om; han hällde upp en full matsked och gav henne. Hon svalde dropparna utan att säga något. Men hon visste: Inga droppar hjälpte, det här gick inte över, det skulle komma tillbaka många gånger ännu och värre för varje gång det kom över henne – ända tills det var överståndet. Hon kände ju väl igen det, hon hade varit med om det fyra gånger förr, hon visste. Och hon ångrade strax att hon hade tagit in de hjärtstyrkande dropparna, som inte kunde hjälpa henne på något sätt. De droppar som var förspillda på henne hade barnen bättre behövt när de blev krassliga. Så dum hon var…! Varför sökte hon inbilla både Karl Oskar och sig själv, att något hjälpte emot det…? Första gången kunde ha varit ett skrämskott, men nu… Varför sade hon inte som sanningen var?
– Dä ä dags för mej, Kal Oska.
– Tror du’at…?
– Jaa. Dä kan int’ va nået annat.
Han glodde på henne, snopet överraskad.
– Men ä dä int’ för tiditt?
Fjorten dar för tiditt.
– Jaa, jag tänkte väl…
– Men jag bestämmer’at int’ själv…
– Nää… kära söta…! Då måste vi få hit hjälp genast…
Karl Oskar hade just tagit av sig stövlarna, nu drog han hastigt på sig dem igen: Vilken kvinna skulle han få till hjälp? Vem kunde här förlösa henne? Därhemma hade hon haft både sin mor och sin svärmor vid sina barnsängar. Men här – en gift kvinna, en nybyggarhustru som talade deras mål – det fanns knappt någon. En ogift kvinna som inte själv fått barn dög väl ingenting till. Han hade just endera dagen ämnat säga det till Kristina när hon inte själv sade något: De borde i förväg tinga en hjälpkvinna till hennes barnsäng. Fina-Kajsa var för gammal, hon var darrhänt och hennes huvud stod inte bi längre. Han hade tänkt på Svenska Anna som var änka och till mogen ålder hunnen – hon kunde nog hjälpa en människa in i världen.
Men det var inte nästeväg att hämta henne från Taylors Falls, tre timmars väg att gå. Och kunde han få henne med sig den vägen genom markerna i natt? Det här kom så plötsligt på, natten förestod: Det var också otur.
– Jag hämtar Svenska Anna. Men dä sinkar nåra timmar.
– Du behöver int’ gå så långt, sade Kristina. Gack efter Ulrika!
– Va? Ulrika i Västergöhl…?
– Ja. Jag tingade henne ve flyttölet.
– Vill du ha hit Gladan…?
– Hon har lovat mej.
Karl Oskar hejdade sig förbryllad, när han stod och stampade in högerfoten i stöveln: Här gällde Gladan lika god som någon annan, ingen talade mer om hennes mandater i Sverige. Både han själv och Kristina var förlikta med henne och hade godtagit henne i sitt sällskap. Men han hade inte föreställt sig att hustrun ville anlita Ulrika i Västergöhl vid sin barnsäng – att hon ville släppa henne så nära inpå sig. Men hon hade redan tingat henne – kvinnan som hon på resan ville stöta ut ur sällskapet! Det skulle hon aldrig ha gjort därhemma – där skulle en ärbar hustru aldrig låta betjäna sig av storhoran vid sin barnafödsel.
Kristina reste sig och började göra sängen i ordning:
– Tror du int’ att Ulrika kan reda opp’at?
– Jo… Jovisst… Jag tänkte bara…
– Va för nåenting?
Men han sade inte ut vad han tänkte, det var detta: Själv fördrog han Ulrika, men knappast mer. Han kunde inte glömma att hon dock hade varit sockenhoran i Ljuder, han förundrade sig över att Kristina så fort hade gjort det. Men kanske var det lika gott – kanske var det bara en lycka att hon fanns till hands nu när hon behövdes som hjälpkvinna. Och hon borde vara kunnig vid förrättningen: Hon hade själv fött fyra barn, hon borde veta hur det gick till vid en barnsäng. Gladan var frisk och sund, hon var renlig av sig och varken skabbig eller skorvig. Varför skulle hon inte duga som jordemoder? Hon kunde väl hjälpa en kvinna i äkta säng, fast alla hennes egna barn var födda i oäkta säng. Och vad som inte gick för sig därhemma, det gick väl för sig här; här berodde allt på vad en dög till och hur en redde sig, och de fick anlita den som kunde hjälpa utan att fråga efter vem det var.
Och snart förvånade han sig över att han inte själv hade kommit att tänka på Ulrika i Västergöhl.
– Jag ska hämta’na så raskt jag kan springa.
– Dä ä redan skumt. Dä blir besvärlitt för dej.
Han kände nog vägen till grannarnas nybygge nu, efter alla de gånger han gått den. Men det var också otur att Robert låg över hos Danjels i natt, så att han inte hade någon att skicka i sitt ställe: Han måste lämna Kristina och barnen ensamma – och nu när de nyss blivit skrämda av indianerna… Hon måste låsa in sig för säkerhets skull: Orkade hon skjuta lämmen för dörren efter honom? Två timmar dröjde det nog innan han kom igen.
– Tror du att du tyar tess jag ä tebakes?
– Jag tyar nock. Bara du har Ulrika mä dej när du kommer!
Karl Oskar skar en stor brödskiva åt vart och ett av barnen, så att de hade något att gnaga på och syssla med medan han var borta. Så begav han sig i väg: Han stannade utanför dörren medan hustrun satte för lämmen, så fick han fötter under sig.
Ute stod kvällen så mörk den kunde bli. Karl Oskar hade gjort sig en liten väglykta av överblivna glasbitar från fönsterglaset, som han skurit in i fyra träbitar. Men det lilla talgljuset därinne lyste med så klen låge, att lyktan inte var honom till stor hjälp. Det var fullmåne, men en svart molnhöljd himmel släppte inte igenom något sken, och han gjorde sig inte tid att titta efter alla hinder, det gällde att inte sinka sig: Han sprang, han sträckte ut sina steg, snubblade över trädrötter och trampade ner i hålor, busktaggar stack honom och grenar slog honom i ansiktet. Han kände sig genomsvett långt innan han var framme. Han måste stanna ett par gånger och dra till sig andan. Hans storstövlar var också tunga att löpa med.
Karl Oskar flåsade och flämtade som en jakthund i rötmånaden, när han såg ljusskenet från Danjels stockhus: Aldrig hade han tillryggalagt vägen mellan nybyggena på så kort tid som i kväll.
Han kom fram just som folket i stugan vid Genesaret skulle gå till sängs. Danjel öppnade för honom, han stod i bara skjortan. När han hade sett Karl Oskar i ansiktet, gissade han ärendet:
– Ä dä Krestina? Ä hon te reds?
– Jaa. Dä ä dags.
Ogifta Ulrika i Västergöhl satt vid spisen och lappade strumpor i eldskenet. Hon reste sig:
– Ä dä långt gånget?
– Jag begriper mej int’ på’at. Hon fick ont strax efter skumningen.
– Ä fostervattnet kommet?
– Jag vet int’…
Dä ä nock int’ så långt gånget än.
– Dä påkom så hastitt. Två indianer va inne å skrämde’na. Om dä gjorde nået?
– Dä påkommer allti hastitt, fastslog Ulrika.
Hon kastade bort de söndriga strumporna, slängde på sig sin ullschal och var redo på stället att följa med. Danjel skickade med henne en flaska kamferdroppar och en linnehandduk.
Robert undrade om han också skulle följa med hem, men Ulrika sade:
– Dä nöttar int’ mä fler manfolk.
Hon tittade på Karl Oskar, som stod orolig och trampade:
– Du sir blek å ängsli ut! Nää – här behövs int’ fler blödia manfolk.
Och Karl Oskar var på återväg i mörkret genom skogen i sällskap med Ulrika i Västergöhl. Han gick före och försökte lysa dem med sin lykta. Han måste nu sakta på stegen, dels var han tröttsprungen, dels fick han se till att Ulrika hann med.
Efter en stund sken månen fram mellan molnen, och månljuset blev till större hjälp än väglyktan.
Ulrika talade nästan hela vägen: Ja, manfolk visade sig blödiga vid en kvinnas barnsäng. De brukade undskylla sig med att de inte tålde att se på när ett stackars fruntimmer plågades, kantänka. Men sanningen var nog, att de själva plågades av sitt samvete. De manfolk som hade blivit skapade med ett sådant: De hade ju själva varit med om att ställa kvinnan uti barnsbördens pina.
Karl Oskar svarade henne enstavigt, han lyssnade mest: Vad man än ville säga om Ulrika i Västergöhl, en oförskräckt och oförsagd kvinna var hon. Ingen hade sett den kvinnan gråta eller hört henne jämra sig. Och det var ju gott det nu – hon passade vid en barnsäng.
Ulrika fortsatte: Hon hade själv blivit förlöst fyra gånger, men inte vid någon av hennes barnsängar hade något manfolk behövt se henne plågas. Allra minst fäderna till barnen, för de höll sig långt borta. De höll sig borta både vid barnsängen och efteråt, de lät aldrig höra av sig mera. Och det var lyckligast för dem, förstås. De var kloka, de. De ville vara med om den söta klådan, men inte om den sura svedan. De var så kvicka att ge sig i väg. Hon höll sig för stolt för att rannsaka efter dem. Ingen kunde beskylla henne för att hon sprungit efter några manfolk. Det var manfolken som aldrig velat lämna henne i fred och som frestat och lockat och lurat henne på alla sätt. Och den karltrase som inte godvilligt gjorde rätt för sig var inte värd att titta efter.
Ja, Ulrika kände manfolken, den ende som kände dem bättre än hon, det skulle vara Gud Fader själv som hade gjort dem. Hon hade förstås varit ihop med för många. Men så visste hon också vilka feglingar de var emot fruntimmer, hur de snek sig ifrån ansvaret för vad de hade gjort, hur de ljög och skyllde ifrån sig, hur de krängde och vrängde, de flesta av det släktet. Hon visste hur de hycklade och åmade sig och var söta och lena som smör i mun innan de fick en kvinna att ligga på rygg och gresa med benen, och hur de sedan, när de blivit insläppta och njutit kalaset, blev ynkliga och snåla och obeskedliga och ville spisa av med småslantar – hur de blev de fega slasar, som de var skapade till.
Men det fanns några stycken andra karlar. Och det lyckligaste som kunde hända en kvinna i världen, det var att bli gift med en prima karl, som hon kunde ty och trygga sig till varenda gång hon behövde honom.
– Du ä ett självråditt manfolk, Kal Oska, sade Ulrika. Men du tar vara på di ungar som du gör på en kvenna!
Mannen som fick berömmet blev endast förlägen över det.
Men Gladan fortsatte: Kristina var en så god och rejäl kvinna, att hon unnade henne en snäll karl. Hon hade gjort många gifta manfolk till viljes när de kom och var nödiga, men hon skulle aldrig kunna gå och lägga sig med Kristinas karl, om han så bjöd henne en tunna guld för det.
Nu blev Karl Oskar förtretad och snäste av henne:
– Har jag nåensin bjuditt dej te?
– Nock va du kåt på mej på skeppet. Dä kan du int’ neka för. Ingen lurar mej på sånt.
Karl Oskar blev så het i ansiktet, att det brände ända ut i öronlapparna: En gång på skeppet hade han ju nyttjat Ulrika i drömmen. Men ingen människa rådde för vad hon drömde. Och om han också någon gång känt sig frestad av Gladans granna kropp, så skulle han aldrig ha kunnat ge sig i sänglag med henne och sopa efter alla karlar som hade varit före honom. Bäst att inte bry sig om vad hon sade, det var ingenting att rätta sig efter. Det var likt Gladan att tala om sänglag när de var på väg till en barnsängskvinna, som var hans egen hustru. Men han skulle väl inte komma i gräl med fruntimret han hade hämtat till hjälp…
Ulrika lät sig inte bekomma, hon gav Karl Oskar en puff i sidan: Att han gick och var kåt på kvinnor var väl ingenting att skämmas över, så länge som han hade fått undvara. Makan hade varit sjuk och gått med barn, det hade varit långvariga förhinder, och han hade fått gå och sakna och tåla sig. Men den som var gift med en kvinna som Kristina, skulle hon aldrig kunna hjälpa, i hur trängande behov karlen än befann sig.
Det var sanning i vad hon sade, den träffade honom och pinade honom. Men han svarade henne inte. Han blev lättad, när Ki-Chi-Sagas vatten blänkte i månljuset framför dem.
Ett bösshåll från stockhuset stannade de till vid ett skrik. De lyssnade: Det kom inte från någon fågel på sjön, det var en människa som skrek. Karl Oskar kände igen stämman:
– Dä ä hon… Krestina…!
Han sprang fram till stugan så häftigt att Ulrika blev lämnad långt efter. Han böstade på dörren, som var låst inifrån; han hörde hustrun jämra sig därinne: Hon låg i sin säng och kunde inte öppna för honom. Hur skulle de komma in?
– Dä ä jag, Krestina…!
Ulrika hade hunnit fram, hon flåsade:
– Ä hon inlåst?
– Jaa… Va ska vi ta oss te?
– Slå sönner ett fönster!
Karl Oskar tog ett vedträ och skulle slå in fönstret vid dörren, när han hörde Johan innanför: Pojken försökte dra ifrån den grova lämmen. Fadern ropade åt honom genom dörren och sade hur han skulle bära sig åt, medan han själv försökte dra dörren utåt med sin kroppstyngd, så att lämmen skulle glida lättare. Ulrika hjälpte också till och hängde sig på.
Efter ett par evighetsdryga minuter svängde dörren inåt på sina gångjärn.
Kristina låg på rygg i sängen, hon vred sig sakta och stönade.
– Kära lella… Hur har du’at?
– Dä ä illakt… Var ä Ulrika…? Jag har väntat…
– Jag har skynnat mej…
Karl Oskar grep hustruns hand, den var blöt av kallsvett. Hennes ögon var stora på vitan och ögonkloten vände sig långsamt mot maken:
– Ä int’ Ulrika mä dej…?
– Hon ä kommen.
– Gu ske lov…!
Ulrika hade kastat av sig sin schal, hon steg fram till hustrun i sängen och makade mannen åt sidan.
– Här har du mej! Gokväll! Nu ska vi hjälpas åt!
– Ulrika! Gu välsigne dej för att du kom…!
– Hur långt ä dä gånget? Dä int’ nåra krystvärkar än?
– Dä ä väl förvärkarna bara… Men jag tror att… Å, snälla goa Ulrika… Så länge I dröjde…!
Elden i spiseln hade slocknat av och Lill-Märta och Harald hade somnat påklädda i sängen i sitt hörn. Men Johan hade inte sovit, han hade ögonen öppna, och det var ett par stora, förskräckta ögon. Pojken grep sin far i tröjärmen:
– Varför lipar mor så illa?
– Hon har ont.
– Hon bloar väl int’ igen?
– Dä ser du väl: Hon bloar int’.
Det var en natt på Charlotta, som Johan aldrig glömde.
– Mor dör väl int’?
– Näää… Gack å lägg dej du, bara!
– Far – ä dä sant? Att mor int’ dör i natt?
– Jaa. Hon ä sjuk. Men hon ä kry igen i morron bitti, när du vaknar.
Ulrika höljde av Kristina täcket och kände efter på henne med händerna, tog några tag i hennes underliv och frågade om fostervattnet var kommet och hur långt det hade varit emellan de sista värkarna. Medan Karl Oskar klädde av Johan och tände i spiseln talade de båda kvinnorna sinsemellan: De begrep varandra med några korta ord, de hade genomgått lika många barnsängar, fyra stycken, och de förenades och närmades varandra av den gemensamma erfarenheten.
– Dä känns stort! sade Gladan när hennes händer hade undersökt.
– Jag har tänkt: Dä kan va tvellingar
– Du har ju fött tvellingar förr?
– Lill-Märtas tvellingbror fick flötta hem, när han va fjorten dar gammel.
– Du har anlaget för’at… Kal Oska! Ta hit lyse! Sätt vatten på spiseln! Gör nåen nötta!
Ulrika tog befälet i stugan, och Karl Oskar gjorde skyndsamt allt vad han blev tillsagd att göra. Han var inte van att lyda någon människa, men vid sin hustrus barnsäng här i natt kände han det som en hjälp att någon befallde över honom.
Med torra furuträn fick han så god eld och flamma i spiseln, att eldskenet upplyste sängen, där Kristina låg och talade till sin hjälpkvinna emellan värkarna: Hon hade inte hunnit sy några kläder åt barnet, inte det minsta plagg – om det nu kom två stycken…! Hon hade haft så mycket annat att ställa om denna höst. Och hon hade litat på att det skulle dröja ännu ett par veckor för henne, det kom för tidigt efter hennes uträkning.
– Sånt kan ingen räkna ut! sade Ulrika. En unge kryper fram ur hålet när Gud vill!
Och Kristina hade önskat att det skulle ha varit sommar och dagsljus, så att hon hade kunnat skicka barnen ut på backen. Nu måste de stanna inne hela tiden och höra på när hon blev tvungen att skrika.
Nästa värk infann sig, och hon skrek vilt och genomträngande, den lilla stugan uppfylldes av ljudet. Johan började gråta, han var rädd om sin mor, fadern tog honom i knäet och försökte trösta honom. Karl Oskar hade aldrig förr varit med och hört på vid en barnsäng; därhemma hade hans mor och svärmor skött om allting, och de hade inte släppt in honom förrän allt var överståndet. Han var ju inte ömtålig, och han skämdes över det, men hustruns jämmerrop skar i honom och frestade på.
– Du sir ut som en blekfis, Kal Oska! sade Ulrika. Gack ut en stunn! Här gör du ingen mer nötta. Jag lägger pojken!
Han lydde henne och gick ut. Det var nu vid midnatt. Han gick ner till brädkojan på udden och gav kon Lady nattfoder. Så stannade han kvar inne hos Lady, som stod där lugn och stadig, njutande sin egen trygga kovärme. Djurets närhet ingav lugn på något sätt. Och här inne behövde han inte frysa, Lady värmde honom också. Kon tuggade stillsamt och taktfast på sitt goda hö, och han stod och kliade henne emellan hornen och talade till sitt husdjur som till en människa. Han anförtrodde Lady sina tankar, det lättade på något sätt att tala: Ja, kon lella… Dä ä unnerlitt: Gladan ä inne å hjälper Krestina… Å här står jag – jag kan int’ hjälpa’na: Hur många gånger har jag int’ önskat att vi skulle bli kvitt dä fruntimret… Å Krestina trodde själv att hon bara skulle bli oss te olöcka… Och så blev dä vår stora löcka att hon fanns tillhands. Ja, kon lella – vi vet int’ va som ä te vårt eget bästa! Dä sker si, dä sker så… Här sker så möcke underlitt, som en int’ har kunnat tänka – som en allri kunde tänka sej därhemma… Ingen begriper’at – men dä har skett…
Karl Oskar Nilsson stod snopen och vilsen i sitt lilla fähus och talade till sin lånade ko; han kände sig som förvisad till skamvrån och visste inte vad han skulle ta sig för. Han var befalld att gå ut – han var utkörd ur hus och hem: Sockenhoran i Ljuder var herre och härskare i hans hus i natt.
4
Efter ett par timmar gick han in igen för att spörja till födelseförloppet. Kristina låg stilla med slutna ögon. Ulrika satt vid hennes säng, hon viskade: Han skulle gå tyst, hon hade nyss haft en svår, sprängande värk. Men det gick långsamt, ungen kom just ingenstans som det syntes. Fostervattnet dröjde fortfarande, och de framdrivande värkarna hade inte kommit ännu. Den här födseln gick inte i sin ordning, inte som det brukade gå, det var något fel. Kanske felet just berodde på att hon blev skrämd av indianerna här inne i dag – kanske blev hon så illa skrämd, att någonting i kroppen kom i olag från begynnelsen. Hon trodde att ungen kommit för hastigt på – kroppen var inte i ordning för förlossningen, den hjälpte inte till själv som den brukade göra när allt gick som det skulle. Det såg ut som om det skulle bli vad de kallade skrämselfödsel, och då kunde det bli långvarigt.
Men det var inte lönt att hon försökte förklara något för honom, för han skulle ändå inte begripa någonting.
– Hur länge…? Jag unnrar…?
Ingen kunde säga hur lång tid det tog, det kunde dröja länge ännu, kanske skulle hon inte bli förlöst i natt. Och Ulrika sade åt honom att han kunde lägga sig, han gjorde ingen nytta med att gå här och trampa ut och in nattetid som en annan gast.
Johan hade slutligen somnat. Och Karl Oskar sträckte ut sig i Roberts lediga säng, han lutade sig inte för att sova, utan för att han måste ta sig någonting före i natt. Kvällarna närmast förut hade han suttit uppe och skrivit på brevet till Sverige, som för längesedan skulle ha varit färdigt, nu fick han skjuta på det några kvällar.
Kristina låg i en lätt dvala emellan värkarna, hon kved emellanåt.
– Ulrika… Ä. du där…?
– Jaa. Ska du ha drecka?
Ulrika gav henne en mugg uppvärmd mjölk, som hon hade smält socker uti.
Kristina dåsade bort igen, lycklig när smärtan släppte. Hon hade alltid haft lätta födslar – vad hon fick genomlida i natt övergick allt ont hon hittills känt i sitt unga liv. Men nu hade hon tröst och vederkvickelse i sin närhet. Nyss låg hon här ensam i mörkret, låg här som ensam på hela jorden, ensam med sin plåga, ingen svarade henne – ingen mer än hennes gråtande barn. Nu hade hon Ulrika, en medömkande kvinna, en syster i världen, en välsignad hjälp.
Och det var så mycket som hon skulle säga Ulrika, men hon tyade det inte nu, inte här i natt. Med henne hade hon levat i bitter ovänskap – hon mindes den gången, då Ulrika kallat henne för högfärdskrycka. Ulrika hade rätt, hon hade rätt att kalla henne så. Hon hade varit högfärdig, och nu var hon tillrättavisad! Hur många gånger hade hon inte gått förbi ogifta Ulrika i Västergöhl på vägarna därhemma utan att hälsa på henne! Hon var den yngsta, hon skulle ha hälsat först. Men hon hade bara glott rakt fram och låtsats som om hon inte hade sett henne, som om hon inte alls hade mött någon människa på vägen. Hon hade gjort som alla andra kvinnor, hon hade lärt sig av dem att sky och förakta Gladan. Hon måste bete sig mot henne som en ärbar kvinna, som alla andra ärbara kvinnor betedde sig. Men när hon mötte storbonden i Ålarum, så hälsade hon på honom och neg djupt, för det gjorde alla ärbara kvinnor: Man skulle skilja mellan goda och dåliga människor.
Ja, allt det här skulle hon tala om för Ulrika – en annan gång – när hon orkade, när denna vånda var över, när detta var slut – Å, gick det inte över snart, skulle hon inte få slippa snart, ville inte Gud unna henne att slippa – det varade så länge, så länge…!
– Ååå! Å, hjälp mej…! Ulrika!
Värken ansatte henne, hon kände det som om hon skulle sprängas itu, som om hon skulle fläkas upp, som om ett rovdjur satte sina vassa klor i henne, rev sönder hennes inälvor, grävde i henne – grävde och bände.
Ulrika var påpassligt framme och lutade sig över henne. Den unga kvinnan kastade sig av och an i sängen, armarna famlade efter fäste:
– Ååå… Min Gud… Min Gud…!
– Krystningen börjar! sade Ulrika uppmuntrande. Sen ä dä snart överståndet…
– Kära söta, goa! Håll i mej – får jag nået å hålla i?
Kristina uppgav höga rop utan att veta om att hon ropade. Smärtans bölja inne i henne steg uppåt – och ännu skulle den stiga innan den började falla. Hon vek sig dubbel, i plågans övermått famlande efter ett fäste hos den äldre kvinnan: Hon grep henne om livet med båda armarna och tryckte sitt huvud mot hennes fylliga bröst. Och hon blev mött av milda och varsamma armar; hon sökte sig som barnet till sin omhuldande mor som hade sin famn öppen för henne.
Kristina och Ulrika omfamnade varandra som ett par ömma systrar. De var tillbaka vid människans begynnelse – här vid den nattliga barnsängen i den nordamerikanska skogen var de endast två kvinnor, en som skulle föda och en som var till hjälp, en som plågades och en som tröstade, en som sökte ett fäste i sin vånda och en som i medömkan delade den smärta, som alltifrån begynnelsen varit kvinnans öde.
5
– Dä ä strax oppredat! Kom å håll i’na!
Ulrika rörde vid Karl Oskars axel: Han hade legat och dåsat bort en stund. Natten hade lidit, det var nästan full dager, de såg nu av ljuset genom fönstren.
Hjälpkvinnan kallade på fadern. Vad kunde nu hans händer uträtta här…?
Kristina hjälpte till själv nu, sade Ulrika, krystningen hade kommit i sin ordning, och hon skulle strax vara förlöst. Men det var inget lekverk för henne det sista nu, det svåraste var igen: Det kändes skulle han veta när barnet stångade sig ut ur henne, när hennes kött slets söner, när hon brast itu. Då lättade det för henne, om hon hade någon att ta tag uti, själv skulle hon ta fatt på ungen och hon kunde inte vara på två ställen samtidigt med sina händer.
Han ställde sig vid sängens huvudända och grep sin hustru över skuldrorna.
– Kal Oska…!
Kristinas mun var vidöppen, vitan i hennes ögon lyste, hon kastade med sitt huvud fram och tillbaka på kudden. Hon sträckte sina armar efter maken och höll sig fast i hans kropp, tryckte sig hårt intill honom, sökte efter ett fast fäste.
– Håll i mej…!
Orden brast sönder i hennes mun och dog i en utdragen jämrande suck.
– Nu syns hu’et! Ta fast tag uti’na! Jag tar ungen!
Ulrika hade sina händer upptagna inne i barnaföderskans sköte:
– En stor bövel ä dä! Om dä int’ ä två stöcken!
I porten emellan de åtskilda låren skymtade Karl Oskar någonting rörligt och ludet, något med svartaktigt, genomblött hår. Och han såg ett mörkrött blänk av blod.
Hustrun som födde tryckte sig krampaktigt intill sin make, sökte hans famn i sin högsta smärta. Det gick djupa, långsamma skälvningar genom hennes kropp, som i de stunder, då hon förenat sin kropp med hans i den högsta lust. Och ur lustens stund hade smärtans uppstått.
Och under denna makarnas omfamning kom deras barn till världen.
En hårbetäckt hjässa visade sig, en panna, en näsa, en haka – en människas ansikte: Ulrika höll en levande och sprattlande och rödhudad liten varelse i sina händer.
Men den nykomne var ännu bunden vid sitt förvaringsrum i moderlivet.
– Navelsträngen…! ropade Ulrika. Var la jag ullsaxen?
Hon hade i förväg sköljt Kristinas ullsax i varmt vatten, för säkerhets skull, för den var nog lite lortig och rostig, och man måste tvätta av allt som skulle röra vid moderns kropp vid en barnsäng. Det var sant – hon hade lagt redskapet till tork framför elden!
– På spishällen…! Fly mej ullasaxen, Kal Oska!
Och med den gamla rostiga ullsaxen klippte hon av den blodröda sträng, som ännu förenade modern och barnet.
Därefter gjorde hon undan den viktigaste granskningen av det nyfödda livet:
– Han ä skapt som far sin emellan benen. Dä ä ett manfolk: Såvitt jag kan si’at i grenet.
Kristina hade givit livet åt en son, en kraftig pojke. Han var blå- och rödflammig i skinnet, han flaxade med armar och ben och gav sina första missnöjesljud ifrån sig: Från det varma modersrummet hade barnet kommit huvudstupa in i en kall främmande värld. Moderns skrik hade tystnat, barnets började.
Ulrika svepte in den nyfödde i handduken som Danjel hade skickat med:
– En knalltung baddare! Känn Kal Oska!
Hon räckte barnet åt fadern: De hade ju ingen besman här, men hon gissade att det vägde åtminstone tolv skålpund. Ulrika hade själv fött en pojke, som vägde tretton och ett halvt, så att hon visste: Det var inte nådigt för en stackars kvinna att klämma ur sig en sådan klump. Hon hade bett till Gud att hon, som bara var ett ensamt och ogift fruntimmer, skulle slippa att bära fram och föda så stora och tunga barnungar. Det kunde Vår Herre överlåta åt gifta kvinnor: Det var lättare för dem att föröka människosläktet med kraftiga plantor. Och den bönen tog Herren nådigt upp, för han tog pojken hem till sig när han var tre månader gammal.
Så hade Karl Oskar Nilsson för första gången närvarit vid en barnsäng, vid sin tredje sons födelse. Han lyfte på sin son och kände att ingenting fattades honom i vikt. Men allt annat här i världen fattades honom: De hade inte en trasa i ordning att klä på den lille. Hans son sveptes i främmande linne när han föddes.
Ogifta Ulrika i Västergöhl ljummade upp tvättvatten åt den nyfödde, höll ner honom i grytan och blaskade vatten på hans kropp tills han skrek i högan sky. Och hon tittade på barnet hela tiden hon handskades med det, tillfreds och belåten, alldeles som om den lille hade varit hennes eget verk. Hon sade förnöjt:
– Pojken ä gjord därhemma i Sverige, men vi ska be Herren Gud bevara honom så att han inte får nået framtida men utav’at! Han ska bli en rekti amerikanare!
Kristina hade legat tyst sedan hon blev förlöst. Nu sade hon åt Karl Oskar att sätta på kaffekitteln.
Hon hade sparat ett par nävar kaffebönor till sin barnsäng. Och Ulrika hade varken fått torrt eller vått i sig sedan hon kom hit i går kväll, hon behövde någon fägnad nu.
– Har du nået starkt drecka, Kal Oska? undrade Gladan. Krestina ska ha barnsängssupen! Den har hon gjort skäl för denna illaka natten!
Barnsängssupen hörde till, Karl Oskar hade inte glömt den, han hade gett Kristina den förr. Och den här gången förtjänade hon och behövde den bättre än någonsin. Det fanns några supar kvar i kaggen med det amerikanska brännvinet, som Jonas Petter hade spenderat vid flyttölet och sedan lämnat kvar.
– Du tränger nog själv te en tår brännvin, trodde Ulrika.
Hon gjorde i ordning den nyfödde och gav honom åt modern som låg otåligt väntande; under tiden kokade Karl Oskar kaffet och ställde fram det på ekekubbsstolen vid Kristinas säng. Han bjöd Ulrika sätta sig till, och de drack kaffet tillsammans invid sängen. Och brännvinet fördelades på tre – drycken som fanns kvar i whiskykaggen delades emellan barnsängskvinnan, jordemodern och barnafadern. Men barnafadern drack lika mycket som de båda kvinnorna tillsammans och aldrig det han kunde minnas hade brännvinet smakat och bekommit honom så väl.
Medan förlossningen försiggick och det blev en invånare till i stockstugan hade det grytt en ny dag utanför. Och det var en frostkall novembermorgon med en klar och ren sol skinande över det vita, silverströdda gräset på marken, när de inflyttade svenskarna i St. Croix-dalen ökades med ännu en – den förste medborgaren i deras nya fosterland.