Indianen i trädtoppen

1

Väster om bäcken som rann ut i Ki-Chi-Saga, ett stycke från det svenska nybygget, låg en sandstensklippa som reste sin hjässa över trädkronorna. Klippan hade indianernas kopparbruna färg och var formad som en indians huvud. Emot vandraren som gick förbi nedanför vände den en bred, slät stenpanna utan alla rynkor och sprickor. Inunder pannan öppnade sig ögonens båda svarta hålor som låg väl skyddade under pannbenets kraftiga stenblock. Mitt emellan dem var näsans utskjutande klippspets belägen, en rak och vacker indiannäsa. Djupa ihåligheter i sandstenen bildade ett par stora näsborrar, och nässpetsen sträckte sig fram som ett trekantigt tak över munnen. Överläppen var en grönskande klippavsats, bevuxen med långt, tunt gräs, och inunder öppnade sig den breda och djupa grop som var munnen, ett mörkt gap som alltid stod lika vidöppet. Vassa, ojämna kanter i sandstenen bildade gapets tänder, ett rovdjurs långa, skarpa hörntänder. Under munnen sköt hakans jämna, släta avsats fram, och högre upp på båda sidor om kinderna satt de tunna block som bildade Indianens öron. Nedanför hakan smalnade klippan långsamt till en smäcker, smidig hals, och hjässan däruppe var bevuxen med lummiga lönn- och fläderbuskar, som Indianen om sommaren bar som en grönskande krona på sitt huvud.

Sandstensklippan inne i skogen syntes på långt håll och var ett tjänligt vägmärke. De svenska nybyggarna vid Ki-Chi-Saga kallade stället Indianhuvudet.

Hålorna och groparna i klippan tjänade som gömslen och skylen åt djur, och de skogens liv som undan häftiga regn och stormar tog sin tillflykt till Indianens mun, befann sig i trygghet när de krupit innanför hans tänder. Men på hjortstigen som ledde förbi hade det samlats stora stenblock som lossnat från sitt fäste och ramlat ner. Under blocken låg vita, multnande ben, huvudskallar och revbenskorgar, delar av djurskelett: När ett djur sprang förbi där nere, hade Indianen spottat ut en sten ur sin mun och krossat det.

Indianen var av sten och lika död som sten, men de vita benen visade att han var lika litet att lita på som någon levande indian.

När Robert gick förbi Indianhuvudet steg han lätt på foten och smög sig tyst fram: Han var rädd att trampa så hårt i marken, att något klippblock lossnade och föll ner på honom. Ingen visste när Indianen var redo att slunga ut en sten på en förbigående, om det var en människa eller ett djur.

Från början var Robert lika rädd för indianerna som han var nyfiken på dem. Allteftersom tiden gick blev hans nyfikenhet större och hans rädsla mindre: Indianerna var så sällskapliga att de blev påträngande och de kunde skrämma folk med sitt hiskeliga utseende, när de pyntade och prydde sig med ting som tillhört djur, men ännu hade de inte gjort de nykomna svenskarna något ont.

Karl Oskar föraktade indianerna för deras lättja och kallade dem odugliga varelser, Kristina ömkade dem för att de var så magra och fick fara så illa i sina usla hyddor, och båda var de glada över att de inte hade blivit skapade till indianer. Vad de kopparfärgade tyckte om sina vitskinnade grannar visste ingen, för ingen begrep något av deras grymtande tungomål, men Robert gissade att de betraktade sina bleka bröder som tokskallar därför att de nyttjade sin tid till arbete. Och han hade själv börjat undra vilket folkslag som var klokast, det vita eller det bruna, de kristna eller hedningarna. Indianerna var lata, de odlade inte jorden, och de förrättade sina sysslor utan arbete. Han hade sett hur de fällde ett träd: De högg inte ner trädet med yxa, utan tände upp en eld omkring det och brände av det vid roten. Den kristne stod och högg och slet och svettades innan han fick ner trädet. Men hedningen satt bara och väntade och vilade sig och rökte sin pipa tills elden hade brunnit färdigt och trädet av sig självt brakade omkull, han högg inte ett enda hugg.

Indianerna förspillde inte sina krafter på arbete. De sparade kroppen tills de bättre behövde den. De sparade sina krafter, så att de hade dem kvar, när de förrättade sina nöjen. När de hade sina fester, så dansade de danser som varade i tre veckor. Då hade de nytta av att de var utvilade. Men Karl Oskar och andra bönder hade hemma i Småland vänjt sig vid att arbeta och slita sig trötta varenda söckendag lång; de skulle inte ha tyat dansa en vecka ens i sträck, så uttröttade var de. Hedningarna hushållade klokare med sina kroppskrafter än de kristna.

Men indianerna var högfärdiga och prydde sig med buffelhorn i pannan, de smorde björnfett i håret och strök rödjord i ansiktet. De målade sig ibland så röda på kroppen att de liknade blodbestänkta slaktare. De var barnsliga på det sättet. Men på andra sätt var de så skickliga, att en kunde tro att de vore trollkarlar. Deras pilbåge såg simpel och oduglig ut, den var bara en skinnremsa spänd emellan ändarna på en trädgren, men för pilarna föll villebrådet ner dött på stället. Robert hade en gång sett när en indian sköt en stor hjort med sin pilbåge. De brunas flintpilar var korta, men när de hade brynt dem på en egendomlig sten, kallad indianstenen, så blev spetsarna så vassa att de gick rakt igenom både kött och ben.

Indianerna var också barnsliga på det sättet, att de trodde att de döda kunde äta och dricka: de gick och satte mat och dryck på sina anförvanters gravar.

Men så mycket klokare än de vitskinnade var de, att de inte gick och flåhackade i jorden.

I en bok hade Robert sett en indianflicka uppmålad som var så grann, att han skulle ha velat göra henne till sin hustru, om han hade råkat henne. Men de unga flickor som han hade sett levande här hos Chippewastammen var nästan alla fula: De var kortbenta och illa växta i kroppen och hade breda, fyrkantiga ansikten och tjocka näsor. Och de äldre kvinnorna var så grova och skrovliga i ansiktsskinnet, att de tedde sig anskrämliga. Ändock fanns det vita manfolk som trådde efter indianernas kvinnor. Samuel Nöjd hade berättat om det: Fransyska pälsjägare var så brinnande i kroppen, att de inte kunde möta ett kvinnokön i skogen utan att lägga omkull henne och nyttja henne för sitt behov. De gjorde sig inte mer samvete av det än av att skjuta ett djur: De våldtog varenda indiankvinna de träffade på, hur ful och gammal hon än var. Det gjorde inte någon obotlig skada på de gamla gummorna, men de unga flickorna blev inte bortgifta inom stammen, om vita manfolk redan hade tagit mödomen från dem. Så de hittade på ett knepigt sätt att skydda sig mot våldtagning ute i skogen: När flickorna råkade ut för kåta skinnjägare, så sprang de inte undan längre – istället satte de sig strax ner på marken, som om de helt undergivet hade berett sig. Men så skyfflade de skyndsamt in så mycken jord och sand i öppningen emellan benen, att dosan blev alldeles tilltäppt.

Indiankvinnornas dosor var mindre och något grundare än de vita kvinnornas, efter vad Samuel Nöjd visste.

Men pälsjägarna blev mindre ivriga att lägga omkull indiankvinnor, sedan Siouxindianer hade tagit en gruvlig hämnd på en av dem: De band karlen vid en påle, och en hel natt brynte de sina knivar i hans åsyn, ropande: Du får leva tills våra knivar blir vassa! Då och då provade de knivarna med att flå och skära bort en liten skinnbit på honom. I dagningen var knivarna vassa – och pälsjägaren vansinnig. Men indianerna stack sina välbrynta knivar i honom och skar ut hans hjärta, slet ut det så långsamt de kunde; han levde en lång stund med hjärtat hängande som en stor, röd blomma utanför bröstet. Detta hände nära Indianhuvudet, och pälsjägaren låg begraven inne i Indianens mun. Han hördes ännu jämra sig inne i klipphålan ett slag i dagningen varje morgon, sade Samuel Nöjd.

Siouxerna som stundom befolkade dessa marker var mycket grymmare än Chippewafolket, och de båda stammarna låg tidtals i krig med varandra.

Robert skydde inte indianerna för att de var grymma och hedniska, men han beundrade dem för att de var så lata och förståndiga: Om han hade haft brunt skinn på kroppen istället för sitt vita, så hade han icke behövt gå här och flåhacka i jorden.

2

Frosten blev strängare om nätterna, och grässlätten låg om morgnarna som ett stort blomland med strålande vita liljor. Ett häftigt stormväder hade på ett enda dygn ruskat ner löven från träden så att de flög omkring som skyar av yrsnö i luften: Ki-Chi-Sagas vatten sken gyllengult av allt det kringflytande lövet från strändernas avklädda skog. Efter stormen inträdde kölden, det frös till på vatten och land. På sjön tjocknade isens glasklara skorpa för varje natt, och nere i marken djupnade tjälens stenhårda bulnad som inte skulle spricka förrän till våren.

Ingen kunde flåhacka i tjälad jord, och Robert fick ställa in sin hacka över vintern. Karl Oskar som högg stängsel i skogen tog brodern till hjälp vid detta arbete: Det behövdes tusentals slanor till stängsel kring den jord han ämnade till åker.

Varenda söndag råkades Robert och Arvid, de båda kamraterna från Sverige gick till varandra i tur och ordning och talades vid i förtrolighet. När Arvid kom till Ki-Chi-Saga gick de ner till sjöstranden och tände upp en eld, och de satt tillsammans vid elden hela dagen.

Robert hade anförtrott sig åt Arvid den gången, då han ämnade rymma ur tjänsten och fara till Nordamerika. Nu bar han åter på en hemlighet av samma slag, och den ende han ville yppa den för var Arvid.

En frostig söndag när de satt och matade sin värmeeld nere vid sjöviken vid Ki-Chi-Saga, sade han:

– Kan du hålla töst, Arvid?

– Jag tier allti. Dä kan du lita på.

– Jag håller nåenting i doldom. Ingen vet’at: Jag sniker mej härifrån så snart jag kommer åt.

Arvids häpnad blev stor:

– Va säjer du? Far du ifrå bror din?

– Kal Oska rår int’ över mej.

– Jag trodde I bröder skulle hålla ihop.

– Nää. Jag ska fara å gräva opp gull.

– Gull…! Å dä har du int’ talt om…?

– Sånt måste en hålla i hemlihet!

Robert fortsatte: Hans bror var ju ingen sträng husbonde, och han varken sparkade eller örfilade honom, men arbetet var detsamma som i drängtjänsten hemma, lika ledsamt och tungt, och dagarna gick här lika långsamma och söckniga. Han härdade inte ut med det, han ville inte göra dagsverken längre, han ville gå en kortare väg till rikedomen, och här i Amerika kunde ingen hindra honom att fara vart han ville.

– Vet du var gullet finns? undrade Arvid.

– Ja. I Karlifornien. Allra borterst västerut.

– Ä Karlifornien ett vidlöftitt lann?

– Vidlöftigare än Minnesota.

– Vet du stället precis? Där gullet ligger, menar jag?

– Jag måste leta och fråga mej för först, förstås.

– Ligger gullet utspritt? Eller bara på ett ställe?

– Dä ligger utspritt.

Arvid funderade strängt en liten stund, innan han återtog: Guld glänste så pass, att det var lätt att se för ögonen, särskilt om man gick och letade efter det. Men om Kalifornien var ett vidlyftigare land än Minnesota och om guldet låg utspritt över hela landet, så skulle det bli drygt och besvärligt att hitta det. För då måste man snoka omkring överallt.

Men Arvid visste ingenting om guldets land, han hade bara hört namnet på det nämnas någon gång. Det var mycket som Robert nu blev tvungen att förklara för kamraten, när han skulle anförtro honom sina framtidsplaner.

Han gav Arvid en lättfattlig förklaring över Kalifornien – han tog fram allt vad han hade läst och hört berättas och därutöver allt som han varken hade läst eller hört berättas, men som han säkert visste ändå, utan att han visste hur han hade fått veta det. Och detta som han visste av sig själv var kanske det viktigaste:

I Kalifornien var den ädla metallen guld nästan lika vanligt som trä här i Minnesota. De begagnade guld till alla slags redskap och verktyg och bohag, för det var billigare än järn och trä. De rika människorna nyttjade pisspottor av guld. Och guldet i landet växte på åkrar, som kallades guldfält. Det låg alldeles på ytan. Det behövdes bara en liten lätt hacka för att ta upp det, inte en sådan tung hacka på tio skålpunds vikt, som han gått och lyft här på nylandet. Och på somliga ställen behövdes det ingen hacka alls: Det fanns de som hade grävt upp guld för 50 000 dollars bara med en matsked. Förresten behövdes det inga andra verktyg än en träskål, där man tvättade guldet rent från lort. Den som inte hade råd att hålla sig med en skål kunde samla upp och tvätta guldet i sin hatt. Bara en gammal dålig hatt dög att samla sig rikedom uti. Och när guldet var rentvättat från jord och lort och blänkte och glänste som det skulle, så samlade man ihop det i skinnpåsar och gick till banken och satte in det och lyfte räntan på det varje månad. Så gjorde alla guldgrävare som hade gott förstånd; de andra spelade bort sitt guld i spelhålor eller fördärvade sig på falska horor.

Man behövde inte ta upp så mycket guld för att bli rik. Hundra skålpunds vikt räckte, så mycket som man lätt kunde bära i en säck på ryggen: Så tungt som en halv rågtunna ungefär.

– Hur stora ä gullklomparna? undrade Arvid.

– Di ä olika i vekten.

Guldet växte i stycken av alla storlekar, från ett halvt till tjugofem skålpunds vikt, omtalade Robert. Det fanns klumpar så stora som människohuvuden och så små som hönsägg och duvägg. De allra minsta guldstyckena var som hasselnötter, och de var lättast att plocka upp och hantera. Men det blev så mycket besvär och plockande med dem; för sin del skulle han nog kassera småbitarna. Han skulle välja ut åt sig de största guldklumparna; det blev minst arbete med dem, han behövde inte plocka upp så många, han behövde inte kröka ryggen i onödan. Om han höll sig till stycken på tjugofem skålpund, så skulle han spara sina krafter på guldfälten.

Och han ville inte samla sig så stor rikedom, att den skulle bli honom till besvär. Han ville ha en lagom lättskött förmögenhet, som inte blev honom till förbannelse. Han ämnade inte bygga sig något slott eller köpa sig dyra ridhästar eller gifta sig med någon dyrbar kvinna, som skulle gå klädd i bara diamanter och pärlor. Hans önskan var endast att samla sig så mycket egendom, att han sedan kunde leva hela sitt liv utan att arbeta och knoga, utan att behöva lyda under någon husbonde.

Robert skulle samla och väga upp åt sig hundra skålpund av Kaliforniens guld, därefter skulle han vara alldeles nöjd och fara tillbaka. Sedan for han kanske hem till Sverige och köpte sig en herregård. Två bonddrängar från Småland hade före honom grävt upp guld i Kalifornien och kommit hem och köpt sig herregårdar. De hade haft med sig var sin säck fullstoppad med guld, som de växlade i bankoriksdalrar. Men han skulle nöja sig med en mindre herregård, ett par hundra tunnland åker ungefär. Stora egendomar var så svårskötta, de kunde lätt bli ägaren till förbannelse. Men han skulle skaffa sig en duktig förvaltare. Och så skulle han ge sina drängar tusen rikstaler om året i lön och ledigt från arbetet klockan sex om kvällarna, om lördagarna klockan fem.

– Dä va snällt gjort av dej! sade Arvid.

– Den som själv har varit dräng han gör sånt! svarade Robert blygsamt.

– Tänker du fara ensammen te Karlifornien?

– Nää! Dä va dä jag ville säja: Jag tänkte vi båda skulle göra sällskap!

De borde vara två i följe, för det var en lång väg att färdas. Och det gick fortare att hitta guldet, om de var två. Det var visserligen lätt att upptäcka, eftersom det glittrade och glimmade, men fyra ögon såg dubbelt så mycket som två, när man gick omkring och letade. Och så var de tryggare för mördare och tjuvar om de var två man i sällskap.

– Följer du mä, Arvid?

Det var samma fråga som Robert en gång förr hade riktat till sin kamrat, en natt i en drängstuga i hemlandet. Då hade det gällt Nordamerika, och Arvid hade förstummats inför den yngre kamratens djärvhet och tilltagsenhet. Nu gällde det färden till guldets land i Nordamerika, och det landet låg så långt borta, att solen behövde flera timmar extra för att hinna gå upp över det om morgonen och ner över det om kvällen. Och åter frågade Robert: Följer du med mig, Arvid?

– Jag ville, kan du tänka dej! Men jag ä ju i Danjels tjänst.

– Han kan int’ tvångshålla dej! Int’ här i Amerika.

– Men jag sköller husbonn för resan.

Danjel Andreasson hade betalt överfarten för sin dräng, och Arvid menade att han betedde sig oärligt emot honom, om han inte stannade i tjänsten så länge att husbonden bleve gottgjord. Annars visste han att ingen husbonde här kunde hålla honom kvar längre än han själv ville stanna, för här gällde ingen tjänstehjonsstadga, och ingen länsman fanns som hämtade avvikna drängar tillbaka till tjänsten.

– Du kan betala Danjel skullen, när du kommer tebaks från Karlifornien! sade Robert. Du får ge’an ett gullstöcke!

När Arvid kom tillbaka från guldfälten skulle han ju vara så välbärgad, att han aldrig behövde göra ett handtag mer, varken med yxa, hacka eller något annat verktyg. Han skulle bara sätta in sitt guld i banken och hämta ut så mycket av räntan en gång i månaden som han behövde för sina utlagor. Pengarna skulle räcka till att gottgöra Danjel Andreasson, de skulle räcka till och bli över.

Därtill hade de, en gång för alla gånger gällande, lovat varandra att alltid hålla samman i Amerika: Vad som än hände dem här skulle båda hålla ihop.

– Dä löftet har jag int’ glömt! sade Arvid, djupt allvarsam i stämman. Jag vill gärna åtfölja, kan du väl tänka! Men jag vill tala ve Danjel, innan jag tar dej i hann på’at!

Men Robert var från början förvissad om att han kunde övertala kamraten: De skulle följas åt till Kalifornien.

– Knysta int’ ett ord åt nåen än! Kal Oska får int’ veta nåenting förrän dan innan jag far!

Han hade redan räknat ut den väg de skulle fara: De skulle stiga på Red Wing nästa gång the packet kom till Stillwater och följa med båten nedför Mississippi och fara samma väg tillbaka som de for på floden i somras, från Stillwater ner till St. Louis. Om de lastade ved på båten och hjälpte kockarna med matkokning behövde de inte betala en enda cent för frakten på Red Wing. Och från St. Louis kunde de nyttja apostlahästarna och gå landvägen västerut ända fram till Kalifornien.

– Ligger dä ingen ossian emellan? sporde Arvid litet ängsligt.

Nej, försäkrade Robert: Det var fasta land hela vägen, mest stora och vidlyftiga och torra sandöknar; de kunde komma fram torrskodda på vandringen till guldets hemort i Nya världen.

Länge hade Robert gått och lyssnat inåt sitt vänstra öra, som med sitt oupphörliga sus och ringande manade honom till uppbrott: Kom! Kom! Ett nytt land långt borta kallade på honom, och när han fått en kamrat på färden skulle det inte dröja länge innan han följde kallelsen.

Men vintern i Territoriet hann före honom: Kölden hårdnade till och isbelade även St. Croixfloden. Ingen mera båt kom fram, klockan på the packet hade ringt för sista gången i år i Stillwater. Inga farkoster skulle komma uppför floden förrän isen gick upp till våren. Folket i St. Croixdalen var avskiljt från världen utanför av tillfruset vatten.

Robert var instängd över vintern i Minnesota Territory.

3

I dagningen en söndagsmorgon tog Robert sin brors bössa och gick ut i skogen. På marken låg nyfallen snö, tre, fyra tum djup. Det var gott jaktväder: Han hittade strax spår av älgklövar i snön, och jaktivern grep honom: Älgen kunde inte vara långt borta. Karl Oskar själv hade ännu inte lyckats skjuta någon älg – om han kunde nedlägga detta stora köttrika djur före brodern…

Älgspåren ledde förbi Indianhuvudet, han stannade och tittade uppåt sandstensklippan. Indianen såg på honom tillbaka med sina oföränderliga svarta ögongropar. Så länge klippan hade funnits, i många tusen år, hade de djupa outgrundliga ögonen däruppe blickat ut över trädtopparna, som en evig spejare åt det bruna jägarfolket, en spejare som vaktade jaktmarkerna häromkring. Men Indianens grönskande krona hade vissnat, buskarna uppe på hans hjässa stod nu avlövade och nakna och prasslade i blåsten med sina torra grenar. Endast vid ena örat satt några lövade grenar kvar, instuckna som prydande örnfjädrar bakom Indianens tinning.

Det gick en sällsam rysning genom Roberts kropp, när han betraktade sandstensklippans väldiga indianansikte, hotande i sin eviga orörlighet. Och han kände sig som en framsmygande inkräktare i indianernas tusenåriga jaktmarker.

Med ens kröp han ihop och drog hastigt till sig andan: Han hade upptäckt en levande indian i närheten.

Nedanför klippan, ett knappt bösshåll ifrån honom, satt en gestalt ihopkrupen i toppen på en ung björk. Ansiktet var vänt neråt marken, ett par smala, magra ben med lösa skinntrasor på byxorna hängde ner emellan grenarna och fladdrade för vinden. Men kroppen höll sig stilla och orörlig som om den hade suttit fastvuxen vid trädtoppen. Och mittför händerna såg Robert en böjd gren sticka fram – pilbågens trädgren…?

Han blev varm och kall om vartannat: En indian låg i försåt däruppe i trädet. Han hade säkert sin båge spänd och sina pilar vässade. Vem lurade den lömska brunkroppen på? På vita intränglingar som gick här på jakt? På honom…? Varför hade han klättrat upp i björken? Vildarna brukade gömma sig i träd, när de skulle överfalla oförberett…

Han grep hårt med händerna om kolvhalsen på bössan, hans händer skalv: Kanske hade han upptäckt indianen i trädtoppen, innan denne hade varsnat honom? Han kunde skjuta på honom först… Om han inte träffade…? En indian kunde skjuta tjugo pilar på en minut med sin båge. Det stack redan i hans bröst – efter en enda minut tjugo pilar i kroppen… Och en enda indianpil räckte till en stor hjort… Om han inte träffade var det förbi med honom…

Men kanske indianen också var ute efter älgen, som hade lämnat sina djupa klövspår i den nyfallna snön? Kanske han låg däruppe och lurade på djur? Och det tycktes som om han inte hade sett intränglingen i jaktmarken ännu. Han kunde nog smyga sig härifrån, innan han blev upptäckt av indianen i trädtoppen.

Robert kastade sig raklång framstupa i snön och asade sig fram på armbågarna, medan han höll bössan med båda händerna framför huvudet. Så förflyttade han sig ett tjog steg, fram till en stor lönnbuske. Bakom busken blev han liggande stilla: Här låg han dold för ögonen i björken. Han visste inte om någon indianpil kom susande efter honom, medan han hasade sig fram – pilskott smällde inte som bösskott, och han var lomhörd på vänstra örat.

En liten stund gick, ingenting hände. Varsamt böjde Robert undan några grenar, försiktigt kikade han fram bakom busken, åt sandstensklippan till: Indianen satt uppe i björktoppen i samma ställning som förut. Fransarna på hans byxben vajade fram och tillbaka för blåstilarna, men det såg inte ut som om han hade rört på sig, och trädgrenens båge stack ut som förut. Indianerna kunde sitta i timtal lika stilla som ett träd stod på rot, som en sten låg i jorden: Däruppe låg han i sitt bakhåll och bevakade stigen nedanför klippan.

Ögonen uppe i trädtoppen hade inte sett Robert ännu. Om han kröp fram ett stycke till så skulle han vara utom skotthåll för indianens pilbåge…

Han skulle just börja asa sig fram igen när det prasslade till i lönnbusken. Var det blåsten…? Eller något djur som låg gömt inne i busken…? Eller var det – en pil…? Det prasslade igen, och ett par grenar rörde sig alldeles bredvid honom där han låg. Det måste vara en pil som susat in i grenverket: När han tittade fram bakom busken hade indianen upptäckt honom.

Det prasslade till för tredje gången, grenarna vajade. Hörde han nu inte susandet av pilen, när den kom farande…?

Dödsångesten kom över Robert. Hjärtats slag dånade i hans öron, det täpptes till för andedräkten i hans strupe. Han tog bössan, siktade mot Indianhuvudet och sköt. Skottet ekade ljudligt emot klippan – det blev en dånande smäll, som måste höras flera mil. Det slog lock för hans öron, men smällen från bössan fortsatte att eka därinne och fasan grep honom: Vad hade han gjort? Han hade lossat skottet utan att veta om det, han hade skjutit i rädsla utan att ett ögonblick tänka sig för. Han hade röjt sig. Nu var alla indianer i närheten varskodda – de skulle sätta efter honom…!

I besinningslös förskräckelse satte han i väg att springa. Han sprang som aldrig tillförne i sitt liv – för första gången i livet sprang han för att frälsa det. Han sprang nedhukad tills han kom in i tät skog. Han sprang åt hemhållet, rusade rakt fram, genaste vägen. Hans fötter lämnade spår i snön och visade tydligt hans väg, men han tittade sig inte tillbaka efter förföljare. En indian sprang dubbelt så fort som en vit genom markerna, och här hade han färska fotspår att följa. Men Robert såg sig inte om en enda gång, medan han sprang för att frälsa sitt liv: Han visste inte om någon kom efter honom. Men om han varit förföljd av indianen, så skulle han snart ha blivit upphunnen.

Han saktade inte på stegen när han uppnådde sjöviken och såg broderns stockhus. Han rusade in i stugan och sjönk ner på den närmaste stol innanför dörren, ljudligt flämtande.

Det dröjde litet innan Karl Oskar och Kristina fick veta vad som stod på: Andedräkten tröt för honom, så att han inte kunde tala.

Robert hade inget jaktbyte med sig hem. Men han bommade ofta och ödslade med skotten. Karl Oskar tittade på bössan och såg att pipan var tom.

– Va har du skåtet för nået?

– En… en indian…

– Du ljuer!

– Nä… Men han… han skåt på mej först…

Robert andades så småningom saktare och kunde stamma fram: Det var nära att han hade blivit ihjälskjuten i dag vid Indianhuvudet. I toppen på en björk satt en indian och lurade. Han sökte skyle bakom en stor buske, men indianen sköt flera pilar efter honom i busken. Han värjde sig och lossade skottet i bössan. Så sprang han därifrån och hem hit det fortaste han kunde.

– Kom dä ingen etter dej?

– Nää! Int’ va jag såg. Därför tror jag att han ramlade…

Karl Oskar blev allvarsam i uppsynen. Men han sade ingenting för han ville inte skrämma upp Kristina. Han gick med sin bror utanför stugan och förhörde honom närmare om allt det som hänt vid Indianhuvudet.

Eftersom indianen i trädtoppen inte hade förföljt honom, så trodde Robert att skottet hade råkat – indianen hade fått kulan i kroppen och dråsat ner från björken som en tjädertupp ramlar ner när den är skjuten på spel.

– Såg du att han ramlade? frågade Karl Oskar.

– Nä… Jag bara sprang.

– Du vet int’ om du råkade? Gu give att du bommade!

Och Karl Oskar sade bekymrat till brodern vad han inte hade velat säga inne i stugan:

– Om du har skåtet en indianare har du gjort oss alla olöcklia!

Han hade många gånger förmanat Robert att han skulle undvika indianerna så mycket han kunde och aldrig på något sätt förnärma dem. Hittills hade allt gått lyckligt, och de hade levat fredade här i Chippewafolkets nära grannskap. Om Robert i dag hade blivit överfallen med pilskott vid Indianhuvudet och skjutit igen för att försvara sig, så kunde ingen klandra honom. Men hade han råkat skada eller döda någon av de kopparhudade, så skulle indianens anförvanter i stammen genast hämnas och låta dem alla umgälla vad Robert hade gjort – då skulle de snart få höra av sina närmaste grannar.

– Vi kan bli illa utsatta! Vi får va försiktia nu!

Karl Oskar genomlevde de närmaste dygnen i fruktan: När skulle indianerna komma till hans stockstuga för att utkräva hämnd? Och hur skulle han kunna tillkalla hjälp i tid, när de kom?

Nere vid St. Paul låg fästningen, Fort Snelling, som amerikanerna hade byggt emot indianerna, i den skulle det finnas ett hundratal soldater som skulle skydda de vita nybyggarna. Men härifrån var det trettio mils väg till fästningen, och långt innan budet om hjälp hann fram kunde indianerna göra dem allt illa de ville – mörda dem och bränna upp deras hem. De kunde varsko folket vid det andra nybygget – men vad ville nu, även om de var samlade, en fyra fem karlar göra emot hela indiansvärmen ute på ön?

Karl Oskar avlägsnade sig inte från hemmet de närmaste dygnen och var på sin vakt emot allt misstänkt i närheten. Och han kunde aldrig stilla sin oro för vildarnas skull, han tordes inte lita på dem. De hade dem här alltför nära inpå sig.

Men efter några dagar hände det något som lättade och lugnade honom: Indianerna tog ner sina tält ute på ön i Ki-Chi-Saga, de tog bort sitt läger och flyttade söderut. De hade haft sitt höstläger där på ön, nu när vintern kom begav de sig till andra marker.

Den svenska familjen i stockstugan hade inte längre de kopparhudade i sitt närmaste grannskap.

4

Veckorna gick, och Karl Oskar började glömma bort sin brors äventyr med indianen i trädtoppen.

En dag gick han med bössan och smög efter skogsfågel och kom förbi Indianhuvudet. Han tittade uppåt sandstensklippan: Snödrivor hade lagt sig på Indianens panna och bildade mjuka, tjocka ögonbryn, och på hjässan bar han en gnistrande krona av snö. Indianens sommarkrona var grön, hans vinterkrona var vit.

Men Karl Oskars ögon fick strax någonting annat i blickfältet: En ung björk som växte strax nedanför klippan. Han såg någonting i toppen på björken.

Han gick närmare för att se bättre: Där hängde en gestalt i trädtoppen, där hängde en människa, en indian. Det var en orörlig och stelnad indian, en stelfrusen och styvnad människokropp. Vinden hade sopat bort snön från kroppen, ingen liklukt kändes i luften, kölden hade tagit liket i sitt förvar emot förruttnelsen.

Roberts indian hängde kvar. Han hade hängt här i trädet i flera veckor. Han var så död en varelse kan bli. Skottet hade alltså råkat: Den olycka Karl Oskar befarade hade inträffat. Men indianens stamförvanter visste väl inte vad som hade hänt honom: De hade inte upptäckt den döde. Eller varför hade de inte kommit för att hämnas på dem?

Så fick han se någonting i björktoppen som inte stämde. Han gick ännu närmare, ända fram till trädet och tittade uppåt.

Så klarnade på en gång hela händelsen, nu visste han varför de hade skonats från påhälsning av hämndgiriga vildar:

Indianen satt spetsad däruppe i trädet: Den dödes hals var genomstucken av björkens topp, som var avhuggen och vässad och stack ut med spetsen i nacken. Den mjuka toppen på det unga trädet var böjd som en pilbåge. Indianen hängde där uppträdd genom halsen som en död fisk, stucken genom gälarna med en grenklyka.

Karl Oskar kom ihåg vad han hade hört om indianernas sätt att tillvarataga sina döda vintertid, när marken var tjälad och det lata folket inte ville besvära sig med att gräva gravar: De hängde upp sina döda i träden, så högt att vilddjuren inte kunde komma åt liken. Den döde var uppsatt i björken för vintern av sina egna stamförvanter.

Karl Oskar gick ifrån Indianhuvudet; för honom skulle liket få hänga i fred, han blandade sig inte i indianernas angelägenheter. Men nu visste han sanningen om sin yngre brors äventyr: Robert hade blivit beskjuten med pilar av en indian, som satt spetsad och död i en trädtopp, han hade sprungit hem med andan i halsen på sig, skrämd av en död indian.

Och nu mindes Karl Oskar broderns historia på Charlotta om kaptenens slavhandel. Den gången hade han haft sina misstankar, men inte säkert vetat. Den här gången hade han bevisen: Robert ljög och hittade på, han var en uppdiktare, en fördärvad lögnare.

När han kom hem igen efter jakten tog han itu med honom:

– Du sa ju att indianen i träet skåt på dej mä pil?

– Ja. Han skåt flere pilar i busken, svarade Robert tvärsäkert.

– Men ingen råkade dej?

– Nää. Di tog i busken.

– Indianarn siktade illa. Å dä va int’ unnerlitt. För han va dö. Han hänger dö oppe i björken än. Toppen sitter instucken genom halsen på’an!

Karl Oskar tog sin bror med sig till Indianhuvudet och visade honom liket av indianen i ungbjörken. Han hade företett bevisen, sedan blev han sträng och allvarsam:

– Du har ljuet igen! Han skåt allri nåra pilar på dej!

– Men jag hörde dom prassla i busken.

– Dä va nock blåsten som prasslade.

– Dä va pilar. Jag hörde’at säkert.

– Du hör ju illa på ena örat. Du hittar på lögner. Du ä en oppdektare. Men nu ska du ta tebaks!

– Alltihop ä sanning! Jag svär’at, Kal Oska…!

För Robert var sanningen om indianen i trädtoppen oföränderlig: Han hade skjutit tre pilar på honom, hans öra hade hört dem susa in genom lönnbuskens grenar. Kanske hade han inte varit död ännu när han sköt. Men han hade inte sagt att pilskytten satt just i den här björken: Det kunde ha varit en annan indian, som hade suttit i ett annat träd. Och det hade varit en levande indian med en pilbåge i händerna. Han ändrade inte ett ord som han hade sagt och fällt, han tog ingenting tillbaka.

Han gjorde sin äldre bror både uppretad och djupt bekymrad: Inte nog med att Robert ljög, han var så förhärdad att han höll fast vid sina lögner. Det tycktes rentav som om han själv hade trott på överfallet vid Indianhuvudet, eftersom han sprungit raka vägen förskrämd hem med andan så trångt i halsen.

Karl Oskar tillrättavisade och förmanade nu strängt sin bror: Var han så fördärvad, att han inte kunde skilja på sanning och lögn, så genomfördärvad att han själv trodde på sina lögner? Om han fortsatte på detta sätt med att ljuga och hitta på och dikta opp, så skulle till sist ingen tro ett enda ord som han sade, han skulle inte bli trodd av någon enda människa. Och om ingen kunde lita på honom, så skulle han bli illa tåld av alla, och det skulle gå honom illa här i Amerika. Han borde själv begripa det nu och ta varning: Han måste ändra sig och hålla sig vid sanningen, innan han ställde sig själv i en obotlig olycka.

– Du ä int’ min förmyndare! svarade Robert.

– Men när du int’ har nåen annan här. Jag ä ju din äldre bror.

– Du ska int’ bry dej om mej, bara…

Robert ville inte begripa att Karl Oskar kände sig ansvarig för sin bror, när de vistades i ett främmande land, där han inte hade några föräldrar som vakade över honom. Men han kunde väl inte tänka annat än att hans egen äldre bror ville honom väl? Varför kunde han inte erkänna, att han hade ljugit och lova, att han aldrig skulle göra om det? Det var ju bara för sin egen skull som han borde göra det, inte för någon annans, bara för sitt eget bästa…

Men Robert höll fast vid vad han hade sagt: Hans öra hade hört indianpilarna komma flygande efter honom i lönnbusken vid Indianhuvudet, minst tre gånger hade han hört deras susande, och vad hans öra hört, det var och förblev sanningen för honom.

En indian hade kommit emellan bröderna. Karl Oskar hade med egna ögon sett att han var död, för Robert förblev han levande. De upphörde att tala om honom, nämnde honom inte därefter, men han fanns kvar emellan dem.

Robert hade sedan barnaåren varit av ett vekt skaplynne; Karl Oskar visste, att han inte ägde den rätta uthålligheten i arbetet: Han uträttade vad han blev tillsagd, men utan lust och förnöjelse. Han var inte jordlagd. Under sina sysslor betedde han sig ibland som om han varken såg eller hörde, som om han irrade omkring i sömnen mitt på klara ljusa dagen. Karl Oskar hade länge varsnat dessa fel hos brodern, men trott att de skulle gå bort när han växte upp och fick mera förstånd. Nu blev de efter utflyttningen allt farligare för honom; den som skulle ta sig fram i detta inflyttningsland fick inte vara veklig, han fick inte röra sig som en sömngångare, han måste vara ihärdig i ansträngningarna, och han behövde en redig och klarvaken huvudskalle.

Så kom till råga på allt denna förhärdade lögnaktighet som var farligare för Robert än något annat – den kunde leda honom rakt och ohjälpligen i fördärvet.

Alltifrån händelsen med indianen i trädtoppen började Karl Oskar gå i allvarsam oro för sin yngre bror: Kanske hade det varit lyckligare för Roberts framtida levnad, om han hade stannat kvar därhemma.