Mor ska baka brö

1

Det ena svenska nybygget hade fått sitt namn, Nya Kärragärde, men det andra var ännu odöpt. Danjel rådde Karl Oskar att följa hans eget föredöme och kalla sitt ställe för Nya Korpamoen efter föräldragården i Sverige. Men Karl Oskar svarade: Korpamoen var det sista namn han skulle ge sitt nya hem. Han ville inte gå här och påminnas om sina sex bortkastade år i det stenhiet. Han ville inte ha något nytt Korpamoen i Amerika, han hade fått nog av det gamla i Sverige. De skulle hitta på ett namn som bättre passade det nya hemmet. Och det här dopet var inte så brådskande, det var inte som med pojkens döpelse: De skulle ge namn åt en jordlott, inte kristna en människosjäl.

Danjel menade också att han borde döpa om sjön vid sitt hem: Han skulle inte bo vid en sjö med ett styggt, hedniskt namn. Han borde ge Ki-Chi-Saga ett gudaktigt, svenskt namn, som en kristen människa utan motvilja kunde taga i munnen. Karl Oskar genmälde: Eftersom han bodde vid en liten vik av det stora vattnet Ki-Chi-Saga, så vore det förmätet av honom att ge namn åt hela sjön. Så länge han var ensam nybegynnare vid vattnet fick det anstå med omdöpningen: En dag skulle han nog få sällskap vid Ki-Chi-Sagas fruktbara stränder.

Folket i de båda ensliga nybyggena gav varandra all handräckning de kunde. Vintern var dem till hjälp när de skulle besöka varandra: Så länge skaren bar beredde den till fots en lättare väg genom skogen än barmarken.

Ulrika kom emellanåt till stockhuset vid Ki-Chi-Saga för att se hur gudsonen växte och frodades efter kristningen. En gång kom hon i sällskap med Svenska Anna, och de båda kvinnorna råkade i häftig dispyt om sekterister och religionssvärmare.

Svenska Anna sade:

– Jag tackar Herren att Han frälste pojken från vederdöparn i Stellwater!

Ulrika blev häftig och förbjöd henne att säga något ont om pastor Jackson. För det kunde inte finnas något annat än gott att säga om en man, som var så ädelmodig och misskundsam och barmhärtig som han. Ingen skulle ha kunnat tänka om honom att han var präst: Han hade tagit en hink från henne och gått efter vatten själv. Sedan angick det ingen vilken lära han hade, om han var luteran eller baptist, metodist eller adventist: När en man som pastor Jackson predikade en religion, så gjorde han den till den rätta religionen, om den inte hade varit det förut.

Nu visste Svenska Anna det en gång för alla. Ulrika hade själv varit sekterist alltsedan hon kom till Danjel; hon skulle lika gärna ha burit sin gudson till dopet hos pastor Jackson i Stillwater.

Svenska Anna blev alldeles förfärad: Ulrika hade gått vilse från den rena luterska läran och satt redan insnärjd i Själafiendens snaror. För inga andra än luteranerna hade det rätt för sig i religionen och levde som de skulle, efter stentavlornas Tio Guds bud.

Hur levde luteranerna i Sverige? undrade Ulrika. Därhemma gällde Guds bud bara för fattigt och simpelt folk. Prästerna vågade aldrig tadla de höga herrskaperna, vad de än gjorde. Om de höga herrarna bröt emot alla Tio Guds bud hundra gånger om dagen, så blev de aldrig tillrättavisade från predikstolarna. Och om biskopen i Växjö vid sina visiteringar knullade pigor i prästgårdarna, så att sängbottnarna brakade sönder, så var det ingen präst i stiftet som vågade knysta något om det. Ja, om kungen i Sverige inte bara bröt emot alla Guds bud i katekesen, utan därtill gjorde allt vad otuktigt och djuriskt och emot naturen var, så skulle alla prästerna buga lika djupt för honom ändå och prisa och välsigna honom varenda söndag efter Psalmbokens ord, fastän de visste sanningen. För det var kungen som gav dem pastoraten. Sådant var det luteranska prästerskapet, och sådant skulle det förbli, sade Ulrika.

Men Svenska Anna var en sträng luteran; de båda kvinnorna kunde inte bli vänner.

Redan i julhelgen hade Jonas Petter sagt för Kristina, att Anders Månsson ämnade gifta sig med Ulrika i Västergöhl. När Ulrika nästa gång kom på besök frågade hon henne, om detta var sanning.

– Dä ä sanning: Månsson ämnar gefta sej mä mej.

– Får jag önska dej löcka, Ulrika…?

– Nä! förklarade Gladan. För jag ämnar int’ gefta mej mä honom.

Anders Månsson hade friat till Ulrika, och hon hade tackat för tillbudet och sagt nej.

– Men ä han int’ ett snällt och godsint manfolk? sade Kristina.

– Han ä snäll å godsint. Men han ä inget manfolk. Därföre sitter jag över den här dansen!

Kristina kände medömkan med Fina-Kajsas son, som bott här så länge i ensligheten i vildmarkslandet. Han var också så fåmäld och sluten som om han hade gått och sörjt över någonting. Ångrade han kanske sin utvandring, fast han ingenting yppade? Karl Oskar hade sagt, att det måste vara något fel på honom, eftersom han inte hade hunnit längre på sitt nybygge. Han redde sig inte mer än nätt och jämnt: I vinter hade han lånat trettio dollars av Danjel. Den som redan hade vistats här i fem år borde ha kommit sig så före, att han inte behövde låna pengar av nykomlingar, om det var de rätta krafterna i honom. Det var någon hemlighet med Anders Månsson.

Ulrika sade: Fina-Kajsas son hade varit så hjälpsam mot dem när de kom hit utan tak över huvudet i somras, och hon tyckte att han var en beskedlig karl. Och han kunde ju bjuda henne ett hem. Men bara hon tog honom i handen, så kände hon att han inte riktigt var som karlar skulle vara. Någonting fattades, om det nu var i huvudskallen, i ryggbastet eller emellan benen på honom. Någonting som en karl skulle ha. Det var bara något hon kände, men hon brukade känna rätt. För manfolken hade hon lärt sig både utantill och innantill. Och här i Amerika fanns det så mycket manfolk att välja på, att hon inte behövde godtaga förste friare som kom. Och hon var nyss hitkommen, hon fick ta litet tid att betänka sig på, innan hon valde ut sin make. Gud skulle säkert hjälpa henne att utse någon när tiden var inne för henne att stå brud.

Men hon hade tröstat Anders Månsson så gott hon förmådde. Hon hade lovat att ingenting yppa om hans avvisade frieri, och hon hade hållit löftet, för hon var inte en sådan vämjelig och vederstygglig kvinna, att hon måste gå omkring och skryta med att hon var eftertraktad. Men Månsson hade först bett Jonas Petter om hjälp som böneman, och den sladdertackan hade inte kunnat tiga förstås… Han hade nog själv friat till henne, om han inte redan hade haft en hustru i Sverige. För han gick här och klämde och var sprutkåt.

Medan snöskaren ännu bar gick Karl Oskar, Danjel och Jonas Petter en dag i sällskap genom skogarna till Stillwater. De svenska nybyggarna nyttjade de engelska ord de hunnit lära sig när de nu anmälde på landkontoret i staden, att de hade nedsatt sig som squatters inom Minnesota Territory och angav platserna för sina nya hem. Och de fick det beskedet på landkontoret, att lantmätare skulle komma och utstaka och uppmäta deras claims till sommaren.

De gjorde också sina utsädesköp för våren i Stillwater. Redan nu måste utsädet tingas och betalas, om det skulle komma i tid. Karl Oskar lade ut återstoden av sina kontanter till råg och korn att så och till potatis att sätta. Han hade femton dollars kvar av pengarna för gården, kreaturen och bohaget därhemma – sin sista egendom i pengar skulle han lägga ner i jorden i vår för att i höst få gröda och föda för nästa vinter.

Från Stillwater fortsatte Danjel och Jonas Petter söderut till St. Paul för att tillsammans köpa sig ett par dragoxar, medan Karl Oskar som saknade medel att sätta in i ett ök återvände hem. Efter fem dygns bortavaro kom hans grannar tillbaka med ett par unga oxar på elva och ett halvt kvarter, som de hade tillhandlat sig för sjuttiofem dollars. Djuren hade hört till en drift, som kommit till St. Paul från Illinois. De var otämjda och kunde ännu inte brukas till körslor. Karl Oskar fick löfte att leja det nya öket, när han skulle börja ploga till våren.

Under vandringen tillbaka från St. Paul förfrös Jonas Petter sin näsa i den stränga kylan, så att han måste stanna ett slag i Stillwater och söka bot hos en doktor.

Vintern skred fram, och matförrådet började tryta hos nybegynnarna vid Ki-Chi-Saga. De närmade sig botten på mjöltunnan, och Kristina knappade in på brödet åt de vuxna i hushållet och skar endast en skiva åt dem vardera i målet. De började plocka potatis ur den sista skäppan, och Kristina tilldelade barn och vuxna två potatisar vardera vid varje mål. Ännu hade de en liten trätina med nersaltat viltkött, ännu delade hon inte till sovlet när de skulle äta. Men något färskt sovel från det vilda kom nu sällan på matbordet: Det syntes som om villebrådet vore försvunnet från markerna under den stränga vintern. Indianerna hade gott om hundar, men den som under denna årstid gick ut för att jaga utan hund kom ofta tillbaka utan byte. Och kon Lady avsinade alltmer och mjölkade endast ett halvstop om dygnet.

Och när isen hade lagt sig på sjön och snön hade lagt sig på isen, blev fisket inte längre någon lek. Medan sjön ännu låg blank, slog de isgäddor och gjorde god fångst: När gäddan kilade omkring under det genomskinliga istaket drämde de till den med en yxhammare. Slaget bedövade gäddan så att hon blev liggande och vände vitbuk, och det var lätt att hugga hål på isen och ta upp henne. Men när snön låg flera fot tjock på sjön blev Karl Oskar och Robert tvungna att hugga upp stora vakar innan de kunde fiska. I vakarna kom det mest upp kattfisk, som var lätt att fånga, de kunde utan större besvär ta upp den ur vattnet med sina köldröda, styvnade händer. Men den kändes tranig i köttet och smakade sämre än den andra fisken i sjön. Kattfisken hade långa morrhår kring munnen, han var rundhuvad och morrade och spann när han fångades, så att ingen kunde undra över namnet. När Robert ätit kattfisk om kvällen, påstod han att fisken morrade och spann inne i hans mage hela natten, så att han inte kunde sova.

– Bättre att en fisk morrar i dej än att tomma magen knorrar! sade Karl Oskar.

Kristina kokade kattfisken, stekte den, saltade den, torkade den, kokade soppa på den, försökte på alla sätt göra den smaklig. De åt kattfisken till nästan varje mål, den var deras enda färska vinterföda, det enda färska sovlet, och när det nersaltade köttförrådet en gång tog slut för dem, så skulle den bli deras enda sovel på bordet. Den var ful till skapnaden och den smakade inte gott i munnen när man åt den varje dag, men det var otacksamt att tala illa om denna fisk som hade samme Skapare som de själva, tyckte Kristina: När människan var hungrig, så skulle hon utan knot och klagan förtära allt ätligt hon fick. Och kattfisken var dem trogen nu när allt annat sovel på land och vatten svek dem – de skulle mottaga den skäggiga, rundhuvade och morrande fisken ur isvakarna på sjön som en Guds gåva, som hjälpte dem att bärga deras liv över vintern.

Roberts Almanacka utvisade, att året hade hunnit in i februari månad. Och de nyinflyttade gjorde sig för varje dag samma gamla fråga: Hur långt var det kvar till den årstid, då marken låg grön, då vattnen blev fria? Hur länge dröjde det ännu innan våren tillstundade?

De hade frågat Anders Månsson, som tillbringat flera vintrar i Territoriet än någon annan av deras landsmän, och han hade svarat: Vårens ankomst kunde skilja på flera veckor från det ena året till det andra. Ett år gick tjälen ur jorden sista veckan i mars, ett annat dröjde tjällossningen så att han inte kunnat sätta plog i jord förrän andra veckan i april. Men jämnt över taget gick isen på St. Croixfloden upp i slutet av mars, och från den dagen då flodens vatten flöt fritt, räknades vårens inträde uti St. Croixdalen.

Så återstod det dem att sträva igenom ännu två månaders vinter.

Nybyggarna i stockhuset vid Ki-Chi-Saga värmde upp sin boning med den ständiga elden i spiseln och bärgade sig väl emot årstidens alla väder. De var inte längre rädda för kölden. Men de började frukta hungern.

2

Kristina visste det: Det var alltid svårare att mätta familjen om vintern än om sommaren. Alla i hushållet var hungrigare och åt mera på vintern. Under den kalla delen av året fordrade människan riklig och styv kost, som höll blodet vid makt och värmen kvar i kroppen. Och nu när födan började tryta för dem var alla i hennes hushåll sultnare än någon vinter förut, även hon själv. Det värkte i magen på henne dygnet runt, det hände att hon vaknade om nätterna av det. Men hon hade ansvaret för maten; innan hon själv åt fick hon se till att den räckte så att de andra hade att äta.

Kristina gick från bordet något före de andra för att hon inte skulle frestas att äta så mycket, att maten inte förslog att mätta barnen.

Hon var så rädd om brödmjölet, att hon knappt nändes ta några nypor till matsås. Men hur hon än hushållade med mjölnyporna, så kunde hon inte göra tunnan djupare. Det kom en stund då hon sopade bottnen på mjöltunnan ren när hon skulle göra degen till brödbaket. Och det kom en stund, när kakorna från detta bak var uppätna. Sedan hade hon ingenting mer att laga till deg av: De var brödlösa.

Brödkakan saknades en dag på bordet, när de satte sig till att äta. Ingen sade något, ingen frågade efter den saknade. Vad skulle det ha tjänat till? Manfolken hade redan länge väntat på det mål, då brödet skulle utebli. Men både Karl Oskar och Robert kastade då och då en blick på den tomma plats på bordet, där brödkakan brukade ligga. Det var som om de hade trott att den plötsligt skulle uppenbara sig igen medan de åt.

Men när den saknades också nästa mål började lille Johan knota:

– Var ä bröet, mor? Jag vell ha brö!

– Bröet ä slut, pojk! sade modern.

– Mor ska baka brö! sade Johan. För jag vell ha!

Ingen annan vid bordet sade något, pojken fick sista ordet:

– Mor ska baka brö!

Ingen mat mättar en människas mage som bröd. Ingen mat skänker en så varaktig mättnad som bröd. Ingenting kan sättas i brödets ställe, varken åt stor eller liten. Och ingen har svårare att umbära brödet än en liten människokropp som skall växa sig stor.

Det frestar på en mors sinne att nödgas snäsa av det egna barnet, som hänger henne i kjolen och envist gnäller: Mor ska baka brö…!

Det blev detsamma vid varje mål, ingen annan sade något, men det här blev mer än Kristina tålde att höra. Hon visste väl hur det var ställt för dem, att de hade förbrukat vad de ägde av pengar. Men hon måste tala vid Karl Oskar till slut: Deras ungar fordrade bröd, om de skulle bli sträviga och genomleva vintern. Den som skulle växa och leva tarvade bröd. Och en liten säck mjöl att baka av – bara en liten säck…?

Det var vad han själv ständigt grunnade på, nu när brödkakan saknades på sin plats på bordet: En säck brödmjöl… Men allt vad de hade haft kvar i kontanter hade gått till utsädet som han hade tingat för våren. Utsädet var nödvändigare för dem än något annat, för det var årets gröda. Om de i vinter hade förbrukat pengarna till utsädet, så skulle de ha svultit ihjäl nästa vinter.

Kristina svarade: Det gjorde väl dem nästan detsamma, vilken vinter de svalt ihjäl – denna eller nästa. Vad hade de för nytta av utsädet i vår, om de inte kunde föda sig fram till våren? Kunde de lägga något sädeskorn till att gro i jorden, om de själva redan låg under jorden!

Karl Oskar sade: Han skulle gå till Danjel och låna. Han hade tänkt på det: Det var den enda utvägen. Han var inte betrodd hos någon annan. Här frågade alla efter kontanter, efter cash. Om han skulle köpa något för en enda cent, så frågades det om han hade cash. Cash var ett engelskt ord som han nu väl begrep – han hade hunnit lära sig vad det betydde. Cash, cash, cheap for cash – hur många gånger hade han inte hört det? Cash, cash – det lät för hans öron som prasslet av stora dollarsedlar. Han kunde höra rösten som hörde till skottsmannen Abbot i handelsboden i Taylors Falls: Do you have cash, mister Nelson? Liv eller död för nybyggare berodde på cash.

Men han skämdes när han skulle gå till Danjel Andreasson i låneärende igen. Ännu var han skyldig hustruns morbror femtio riksdaler för hypoteksräntan i Korpamoen, ännu hängde de förspillda åren därhemma efter och tyngde honom. Och nu var Danjel på sitt nybygge icke så mycket bättre ställd än han själv: Han hade ett stort hushåll att föda, han hade köpt halvparten i ett par oxar, han hade lånat ut trettio dollars åt Anders Månsson, han var så frikostig emot Ulrika och hennes dotter, han hjälpte självmant andra människor. Han hade hushållat illa med de kontanter han hade haft vid ankomsten, han blev snart bar och blottad, han också.

Karl Oskar gick till Danjel och kom tillbaka med fem blanka silvermynt i sin hand, fem dollars:

– Vi kan köpa oss en säck brödmjöl!

Folket i Taylors Falls köpte sina förnödenheter för vintern på hösten; redan före jul tröt lagret av mjöl i Abbots handelsbod och skulle inte fyllas på så länge floden låg tillfrusen. Karl Oskar fick nu gå ända till Stillwater efter mjölsäcken, det var sex mil längre än till Taylors Falls. Från den lilla nybyggarbyn vid de stora forsarna hade han redan burit hem så många bördor, i händer, på axlar, på rygg hade han burit och stretat och släpat. Sista halvåret hade han gått och burit mera än han hade gjort i hela sitt liv. Men vägen genom skogen till Taylors Falls var bara nio mil, till Stillwater var den femton. Att gå den vägen fram och tillbaka och bära en mjölsäck på ryggen på återvägen skulle bli ett strängt dagsverke. Och han måste laga så att han gick hemvägen medan han ännu såg av dagsljuset.

I ottan om morgonen, en timme före dagningen, begav sig Karl Oskar i väg med en tomsäck under armen. Johan hade vaknat och satt upp i sängen och ropade glatt efter fadern i dörren:

– Far ska köpa mjöl! Mor ska baka brö!

– Akta din näsa i vintern! sade Kristina. Kom ihåg Jonas Petter!

Men det hade varit milt väder en vecka, skaren bar inte längre och snöfällen på marken hade tunnats av, så att den inte var stort mer än en fot tjock. Det var ingen kännbar kyla, det var disigt i luften med små byar av yrande snö. Karl Oskar hade gått genom markerna fram och tillbaka till Stillwater bara en enda gång, men då hade han tagit märken och gjort sig så känd med vägen, att han var säker på att hitta. Han följde östra stranden av Ki-Chi-Saga och gick nästan rakt söderut. Han kom förbi alla de ställen han kände igen: en omkullfallen jätteek, som låg som spång över en bäck, en övergiven gammal riskoja, en ekkulle med en indianpåle, en uppkastad jordhög, en indiangrav som liknade en uppjäst bulle. När han gått över bäcken hade han en gammal chippewastig att följa tills han nådde timmerkörarnas väg, som timmerkompaniet i Stillwater hade låtit hugga ut, och sedan kunde han inte ta miste.

Bortvägen var lätt, han gick löske med en tom säck. Han var framme i Stillwater redan före middagstid och kunde ge sig tid att hälsa på pastor Jackson, den frikostige prästen, liksom han gjorde förra gången han var i staden. Jackson hade nu flyttat från sin stuga vid flodstranden och bodde i ett större, nybyggt hus, som låg bredvid den lilla vita kyrkan, där han predikade. Men dörren till pastorns hus var låst, och ingen kom och öppnade vid Karl Oskars knackningar. Pastor Jackson var väl ute på resa, han for ofta omkring ute i countyt och predikade.

Karl Oskar gick runt baptistkyrkan och tittade, han hade aldrig sett annat än luterska tempel. Sekteristernas kyrka var simpelt byggd av trä, av timmer som överklätts med bräder. Det var det minsta Guds hus han hade sett. Han satte sig på en bänk utanför kyrkan och åt sin matsäck, ett stycke salt kött och några kokta, kalla potatisar. Glupskt svalde han ner maten utan att känna någon mättnad. Så gick han ut på den långa gatan som löpte utefter St. Croixfloden och tittade som han brukade på skyltar och inskrifter utanför husen: Pierre’s Tavern. –Abraham Smith. Barber and Druggist. – James Clark. Hardwares-Tools. Utanför flera hus stod hästar bundna; farmarna kring Stillwater var redan så bärgade, att de nyttjade hästar som dragare.

Han fäste sig vid ett stort plakat, upphängt utanför ett illa ihopslaget brädhus som stod lutande och snett:

CHRISTOFFER CALDWELL

PHYSICIAN AND HOUSEBUILDER

CARPENTER AND BLACKSMITH

Doktorn som hade skött om Jonas Petters förfrusna näsa hette Caldwell, han bodde således i det här huset. Jonas Petter hade sagt att doktorn hade byggt huset med egna händer och nyss flyttat in. Han var inte bara en fullärd doktor, som kunde bota alla sjukdomar, utan också en duktig snickare och en skicklig smed och hovslagare. Han stod och skodde en häst när Jonas Petter kom och sökte honom, och när han hade ansat om hästens fötter övergick han till Jonas Petters kylda näsa. Han hanterade kroppsdelar på människor och djur lika skickligt; så lärda och kunniga läkare som Caldwell fanns det knappast hemma i Sverige.

Karl Oskar tänkte: Det kunde hända att någon av dem blev sjuk. Han skulle komma ihåg doktor Caldwell.

Men han skulle uträtta sitt ärende i staden: Han gick in i den handelsbod som tedde sig störst och präktigast: Harrington’s General Store. Store var handelsbod, men han undrade varför ordet General också stod på inskriften utanför dörren. Kanske ägaren själv var general.

Bakom den långa, höga disken i Harrington’s General Store stod två bodbetjänter som var alldeles lika klädda, i grå bomullsskjortor, långa vita förkläden och rundkulliga hattar. De bar sina huvudbonader på inomhus, de krusade inte för kunderna i bodarna i Amerika.

Medan de båda clerkerna betjänade ett par tjockt skinnklädda män, som redan stod vid disken, såg sig Karl Oskar omkring därinne:

Mitt på disken stod en liten trätunna med påskriften: Kentucky Straight Whisky pure 14 G. Karl Oskar kände nu de amerikanska måttten för både fasta och flytande varor och han förstod att tunnan rymde fjorton gallons av det starka amerikanska brännvinet. Här i landet hade han inte råd att nyttja brännvin; därhemma hade han kunnat bränna det själv. Men här fanns det också mat: På disken låg väldiga knippen av långa, tjocka korvar, torkade och rökta; gula, fettblanka ostar var staplade på varandra; här reste sig högar av vita, pösande vetebrödslimpor och kakor, avlånga, runda och fyrkantiga. Ovanför disken hängde svällande rökta skinkor och granna kött- och fläskstycken, sidfläsk och bogar och revbensspjäll, och en besman hängde ner i en lång järnkedja mitt i allt sovlet som om den hade sagt: Jag väger upp allt detta åt dig! På golvet stod lådor fulla av stora hönsägg och träämbar fyllda med salt fisk, i ett hörn var uppställda säckar med mjöl, gryn, ärter och bönor. I små lådor låg sockerpinnar, nötter och torkade bär och frukter. På hyllorna var tyger i alla färger utbredda, där stod uppradade ler- och porslinskärl av mångahanda slag. På hyllor i fönstret stod flaskor och burkar av alla skapnader och storlekar, runda och flata, avlånga och fyrkantiga, innehållande vätskor, salvor, droppar och mediciner.

Och uppe i handelsbodens tak hängde kittlar och grytor, hinkar och korgar, sadlar och oxok, vagnshjul, sågar, bössor, hattar, läderstövlar och skinnrockar, på golvet stod träplogar, smörkärnor, eldgafflar, yxor, hackor, spadar och skyfflar. Och tittade man noggrant efter i vinklar och vrår här inne, i alla hörn, på alla hyllor, så fattades det ingenting som en människa här i världen kunde eftertrakta och önska sig: Här fanns tobakspungar och rökpipor, tobaksaskar, snusdosor och snusburkar, kruthorn och kulpungar, böcker stora som postillor och små som almanackor, biblar, psalmböcker, kortlekar och tärningsspel. Här utbjöds allt som en nybegynnare i vildmarkslandet tarvade för sina andliga och lekamliga behov.

Karl Oskar såg tio gånger så mycket gods och varor som i Abbots store i Taylors Falls, och han suckade när han betraktade all rikedomen: Hungern kom över honom. Hans ögon såg och hans näsa kände lukten av all den frestande goda maten, det färska vetebrödet, de rökta korvarna och skinkorna, de fettglänsande gula ostarna. Folket i Stillwater hade fällt skogen häromkring och blivit rika på timret, de hade råd att köpa vad de ville här inne… Och det var nog en general eller någon lika hög och rik person som rådde om denna handelsbod och allt vad däruti rymdes och fanns.

Men mängden av goda ting var inte för honom. Han var bara en squatter, som kom för att köpa en säck brödmjöl, som han skulle bära hem på ryggen femton mils väg, en fattig nybegynnare som saknade brödkakan på bordet.

Den ene clerken blev ledig, Karl Oskar tog fram sin tomsäck och pekade på rågmjölet i hörnet:

– För five daler…!

Han höll upp högra handens fem fingrar. Clerken talade i ett sträck, men orden flödade så hastigt ur hans mun, att Karl Oskar nästan ingenting begrep. Med mister Abbot i Taylors Falls kunde han nödtorftigt tala, de hade börjat vänja sig vid varandras tungomål. Men varje gång han råkade en främmande amerikan stod han där igen, stort gloende med ögonen och hackande med hakan: Han varken förstod eller blev förstådd. Det var som om han måste lära sig engelska på nytt för varje ny amerikan han råkade. Och varje gång kände han sig lika dum och fåraktig, han stod där som utpekad. Men han hade aldrig sett någon amerikan, som skrattat åt eller som gjort narr av en nykomling för hans tungomåls skull. Alla ville istället hjälpa honom med talet, de gick honom till mötes och försökte gissa sig till vad han ville säga.

Bodbetjänten fyllde ett trämått två gånger med rågmjöl och tömde det i nybyggarens säck:

– For five dollars!

Karl Oskar lyfte på säcken: Det var ungefär hundra svenska skålpund, en halv tunnas vikt. Han hade beräknat att han skulle få minst tjugofem skålpund till för sina fem silverdollrar. Det tjänade väl ingenting till att säga något, och det var inte så mycket han kunde säga på engelska heller men han försökte:

– No more …? No more för mig …?

Clerken ruskade bestämt på huvudet:

– No! Cheap for cash!

Karl Oskar fick trösta sig med att säcken blev så mycket lättare att bära, en halv tunna skulle han gott orka med.

Med ett kraftigt tag kastade han upp mjölet på ryggen.

– Too heavy for your back! sade clerken. Do you have a pair of oxen outside?

Han talade om oxar, han trodde visst att säcken skulle skickas med en fora. Men nybyggaren sade: No! No!; så gick han ut ur handelsboden, i hastigheten sägande adjö på sitt modersmål.

Karl Oskar Nilsson var på hemväg från Stillwater med hundra skålpund mjöl på sin rygg. Han vadade i högar av sågspån när han gick ut ur timmerstaden. Det hade klarnat och kylnat i luften. Vädret var alldeles stilla, snön gnällde och skrek under stövelsulorna. Alla tecken tydde på sträng köld till natten.

Han satte sina tjocka mulvantar på händerna. Som alltid här hade väderskiftet kommit plötsligt, på morgonen hade ingen kunnat gissa, att ett omslag förestod. Han hade lämnat sin tjocka vadmalströja hemma och nöjt sig med sin fårskinnströja, för att han ville gå lätt och ledig. Nu ångrade han att han inte hade tagit på sig det tunga plagget också.

Obesvärat hade han hanterat mjölsäcken i handelsboden, lätt och ledigt hade han slängt upp den på ryggen. Och i början av hemvägen kände han föga av sin börda. Men när han hade gått några mil började säcken hänga efter, den ville glida utför ryggen och hänga neråt ändan. Gång efter annan tog han nya och bättre tag med händerna i knuten: Säcken blev tyngre ju längre han gick; allteftersom vägen ökade i längd ökade mjölet i vikt på hans rygg.

Han hade burit dubbelt så tunga säckar därhemma, men aldrig så långt stycke som han nu skulle gå till fots. Och när han tänkte efter så var hemvägen, två och en halv hemmamil, väl dryg för en börda som denna. Han fick betala sitt brödmjöl två gånger, första gången med pengar, andra gången med värk i sin rygg.

Två djupa, slingrande spår efter släpdon, kälkar och drögor utvisade timmervägen genom skogarna. Mitt i de rena snöspåren låg små högar av dragoxarnas gödsel, som mörka bullar på ett blänkande vitt fat, och här och där var snön färgad av gula urinfläckar. Yxhugg ekade i fjärran, här låg läger för skogshuggare i närheten.

Säcken tyngde, högra stöveln skavde på hälen, kölden bet vassare. Men Karl Oskar gav sig inte tid att sätta ner sin börda och rasta, han trampade på: Han fick inte förspilla någon tid, han skyndade på, för han ville tillryggalägga den ovägade sträckan emellan timmervägen och Ki-Chi-Saga innan det började skymma. När han kom fram till sjön skulle stranden vägleda honom ända hem till huset, men innan dess hade han några mil att gå genom skogsmarker, där det bleve vanskligt för honom att hitta i mörkret.

Timmervägen tog slut, och nu hade han endast sina egna fotspår från tidigare på dagen att rätta sin väg efter i fortsättningen. Vid ett lätt snöfall på förmiddagen hade de yrat igen till hälften, men de var så tydliga att han kunde urskilja dem så länge det var ljust.

Han fortsatte med blicken i snön och följde sina stövelspår. Han hittade också sina vägmärken: Han kom fram till den övergivna riskojan, och han passerade förbi ekekullen med indianpålen. När han kom till bäcken, där den vindfällda eken låg som spång, skulle han inte ha lång sträcka kvar till sjön.

Karl Oskar knekade och bar, han strävade uppför branter och gick nerför sluttningar, han trängde igenom risig skog, han hukade sig ner med säcken under träd och kvistar. Det skymde i skogen tidigare än han hade beräknat, och det blev svårare att skönja spåren som visade honom vägen. Kölden tog till, fingrarna styvnade inne i de tjocka mulvantarna. Och stöveln skavde på hälen och säcken tyngde – mjölsäcken asade sig neråt korsryggen, över ändan, gled ner på låren. Säcken ville inte följa med längre, den ville ner på hasorna, ner på marken. Säcken kändes i axlarna, i ryggen, i knäna, i benen, i fötterna, i händerna.

Efter några timmars oavbruten vandring kändes rågmjölet som två hundra skålpund, nu hade han fått en hel tunnas vikt på ryggen. Och ännu hade han en dryg väg kvar att gå, ännu skulle bördan bli tyngre.

Mörkrets skynke utbredde sig hastigt emellan träden och blev så tjockt att han inte längre kunde se morgonens märken efter sina fötter i snön. Snön lyste, men för övrigt var det svart omkring honom i skogen, som i en tunna med pålagt lock. Han ödslade inte tid på att leta efter sina fotspår, utan fortsatte rakt fram dit näsan pekade, rakt norrut. Det måste vara rätta riktningen, norrut låg sjön och vid sjön låg hans hem.

Men han kom inte fram till bäcken med ekespången, och det började oroa honom. En god stund innan han nådde Ki-Chi-Saga skulle han gå över den bäcken. Vart hade den tagit vägen? Den var isbelagd och kunde inte flyta i väg någonstans.

Nu hade han saktat på stegen, i maklig lunk letade han sig framkomlig väg i mörkret emellan träden. Nerhängande grenar sträckte ut sig som hindrande händer, som försökte rycka ner mjölsäcken från vandrarens rygg. Han höll fast sin börda med klumsiga vantehänder, han rev sig på vassa kvistar och taggar, han såg inte. Månen skulle gå upp sent i kväll, stjärnorna var redan tända uppe på fästet, men syntes knappast, de glimmade svagt emellan de höga trädens kronor. Ingenting lyste honom mer än snön, och den vägledde honom inte mer med spåren efter hans fötter.

Fotvandraren strävade genom mörkret med mjölet på sin krökta rygg. Men han kom inte fram till någon sjö, inte till någon bäck, han gick genom allt tätare skog. Han hade ingen klocka, han tog inte sin klocka med sig på längre vandringar av fruktan för att tappa den, han visste inte hur länge han hade gått på hemvägen. Men säkert hade flera timmar förflutit sedan han lämnade timmerkörarnas väg: Om han hade gått rätt, så borde han för längesedan ha varit framme vid Ki-Chi-Saga.

Vid varje steg han tog väntade han att skogen skulle ta slut, att den skulle glesna och öppna sig emot en jämn och slät snövidd, emot en isbelagd sjö. Sedan kunde han följa sjöns stränder tills han såg ett nybyggt stockhus, där hustru och barn väntade. Men han kom allt längre in bland tjocka, väldiga träd, allt längre in i urskog.

Han sade sig gång på gång: Jag går rakt fram, jag går norrut, jag går mot Ki-Chi-Saga, jag går rätt! Men timmarna rann undan, och markerna kring honom vittnade, att han gick fel.

Slutligen rätnade hans styva fingrar i ullvantarna, de rätade ut sig och släppte sitt tag i säckknuten. Karl Oskar Nilsson satte ner sin mjölsäck i snön och satte sig själv på säcken.

Sanningen gick upp för honom: Han vandrade på måfå, han visste inte i vilken riktning hemmet låg, han visste inte längre var han befann sig – han hade gått vilse.

3

Han rastade, han satt på sin säck och darrade i hasorna, darrade både av trötthet och köld. Han var förbi av de många timmarnas släpande på mjölet, och han utmattades fortare därför att magen var tom: Vid hunger slaknade lemmarna. I magen satt hungersvedan, i lemmar och rygg satt trötthetsvärken, men svårast kändes köldens plåga när han hade suttit stilla en stund: Kölden omkramade hans kropp från hjässan till hälen, kröp som isormar uppåt benen, trängde in i skrevet, rev i bröst och hals, nöp i öron, näsa och kinder. Men han satt kvar och lät pinan omsluta sig, han var tvungen att vila.

Han hade sagt till Kristina att han skulle vara tillbaka i god tid före läggdags, och det var så långt lidet på kvällen, att han hade varit hemma vid det här laget, om han inte hade förlorat vägen. Kristina satt säkert uppe och väntade på honom, satt och lappade strumpor eller lagade kläder. Hon väntade inte bara på honom, utan också på mjölsäcken – hon ämnade nog knåda degen till brödbaket redan i kväll, så att hon kunde sätta in i ugnen i morgon.

Och här satt han och vilade på deras brödmjöl och visste inte åt vilket håll han skulle bära det.

Han irrade omkring som en blindbock i skogen i mörkret. Kanske han gått för långt åt vänster, kanske han gått för långt åt höger. När han trott att han gått åt norr, hade han kanske gått åt söder. När han trott att han närmade sig sitt hem med varje steg, hade han kanske avlägsnat sig från hemmet.

Han hade räknat ut att han skulle vara tillbaka på kända vägar före mörkrets inbrott, och han hade bedragit sig. Så kom det till – så var han strax vilsegången.

Det återstod bara: Fortsätta! Han kunde inte övernatta i skogen, nattens köld var för sträng. Han kunde inte göra upp värmeeld, han hade inga tändspetor. Utan tändspetor ingen eld, utan eld inget nattläger. Om han lade sig att sova här i skogen i natt, så skulle den sömnen bli hans eviga.

Fortsätta! Han måste skaffa sig värme genom rörelse. Där han satt och rastade sig på mjölsäcken skakade och skälvde hela hans kropp av köld. Han stampade med fötterna, han gned näsa, öron och kinder. Han uthärdade inte längre köldens sticksylar och nyptänger, kölden jagade i väg honom igen.

Karl Oskar vandrade vidare, på måfå; något håll måste han välja, och det ena hållet kunde vara lika gott som det andra, när han inte visste det rätta. Han var blindbocken i mörkret, han gick här med förbundna ögon.

Förbannat oturligt…! Om han hade hunnit till sjön, innan det skumnade ner! Han hade trampat på så fort han orkat, men det var den förbannade säcken, den hade hängt efter och sinkat honom! Vad gjorde han? Förbannade han säcken med brödmjölet – med brödet åt dem, brödet som fattades på bordet, brödet som skulle mätta hans barn? Han var visst oredig i huvudet, yr av trötthet och matthet.

– Far ska köpa mjöl! Mor ska baka brö…!

Sätta säcken under ett träd och gå löske…? Men det blev inte lättare för honom att hitta hem utan börda. Och kanske han aldrig hittade sitt mjöl igen… Bäst att bära det så länge han tyade. Men ryggen kändes som knäckt, och benen ville bara vika sig. Han hade burit nu i många timmar, en evig väg. Han dignade: Gång på gång asade hans ryggbörda neråt, neråt låren, neråt hasorna, åter och åter lossnade händernas grepp och säckknuten och fingrarna rätade ut sig: Hans rygg ville göra sig av med bördan, hans händer ville släppa den.

Tröttheten övermannade Karl Oskar, han gick inte längre, stegen sviktade, han gick på bredden, han vacklade fram, raglande emellan trädstammarna. Men han tordes inte sätta sig ner och vila i denna kyla. Han fick inte vara stilla, för köldens skull, och han tyade inte röra sig för trötthetens skull. Vad skulle han göra? Antingen – eller: Antingen sitta stilla eller gå. Han vågade inte det ena och orkade inte det andra.

Han trampade fram, makligt och tungt, han stapplade och snubblade, djupt hukande med sin börda. Han stötte emot träden, han såg inte framför sig. Han kom inte till något känt ställe, inte till någon sjö, inte till någon bäck. Kanske hade han gått över bäcken med ekespången utan att han märkt det. Ett par gånger glesnade träden och han gick över en öppning, men strax blev det djupa skogen igen.

Plötsligt stötte han sitt huvud emot någonting hårt, han tappade säcken och ramlade baklänges.

Långsamt kravlade han sig upp igen ur snön: över sitt huvud varseblev han ett djur. Ett ludet djurhuvud dök upp ett par armslängder ifrån honom. En björn – en varg – eller ett lodjur? Djuret gapade emot honom i dunklet, visade vassa tänder och glodde med röda ögon. Det var tätt inpå honom han kröp sakta baklänges och ryckte upp sin slidkniv.

Han kröp baklänges några steg. Men djuret kom inte efter, det rörde sig inte. Upprättstående öron, spetsig nos, raggig nacke – en varg… Vilddjurets ögon gnistrade till i mörkret. Han väntade på språnget, han kröp ihop och var stilla. Han väntade. Men vargen förblev också stilla, han såg bara huvudet med de uppstående öronen framför sig.

Han hojtade, gav till ett högt rytande – försökte skrämma bort djuret:

– Åhåååj! Åhååj! Gack, din leing! Din satan…! Åhååååj!

Men djurets huvud rörde sig inte, det syntes som stelnat i samma ställning med upprättstående öron och orörliga röda ögon. Han fick en misstanke: Han reste sig och gick fram, trevande med händerna framför sig. Han fick tag i djuret, det var inte ludet och mjukt, det var kallt och hårt och träigt: Det var ett varghuvud av trä, uppsatt på en påle.

Och han slaknade i kroppen efter spänningen: En av indianernas pålar, i en vargs skepelse, med påmålade röda ögon och ett gap med tillspetsade trätänder. Den kunde skrämma en i mörkret. Eller var han så trött och förbi i huvudet bara, att han lät skrämma sig av en träpåle…?

Det värkte i pannan; där blev väl en bulnad efter sammanstötningen med varghuvudet. Och han hade rivit sig i ansikte och på händer på busktaggar och trädkvistar. Det blödde, han slickade blod från fingrarna. Blodet kändes varmt när det klibbade i munnen, han behövde sannerligen något varmt i kroppen den här stränga köldnatten…

Med stor ansträngning fick han åter upp mjölsäcken på sin rygg, han fortsatte sin trötthetslunk, snubblande och stapplande. Det ljusnade något i skogen. Flera stjärnor hade tänts på fästet. Högt över den snöhöljda, risiga skogsmarken, där den vilsegångne nybyggaren irrade omkring med sin börda, strålade en grann, svartblå stjärnhimmel. Fästet däruppe tedde sig i natt som en mörk fäll av mjukt skinn med silverne gnistor, som Gud hade spänt över den frusna jorden.

Den vilsegångne mannen nere på marken gick med nedböjt huvud, hukande under sin säck, han kunde inte se upp mot himlaljusen. Han bar jordens tunga frukt på sin rygg, han släpade på brödet åt de sina. Och han gick sin vacklande och stapplande gång utan att veta vart den ledde honom. Hemhållet – åt vilket håll låg stugan, där hustrun och barnen väntade honom? Bar han hem deras bröd – – eller bar han det bort?

Så fick han se stora stövelspår i snön: Hans egna fötter! Hjärtat hoppade till i honom: Här hade han gått i morse! När han tittade närmare efter var det alldeles färska spår: Här hade han nyss gått fram…

Han gick i ring, han gick runt i sina egna spår. Han bar inte bort deras bröd, men han bar det inte heller hem. Han kom inte längre från hemmet, men han kom inte heller närmare.

Han fortsatte, han raglade fram, han gick för att gå bara, för att röra sig, jagad av kölden, för att fly undan frysdöden.

Han gick tills han snavade över någonting, vad det nu var för något, ett kullfallet träd, en snöbetäckt stubbe…? Där föll han handlöst framstupa, med mjölsäckens hundra skålpund över sig. Han stupade tungt i snön, han sjönk ner, han sjönk ihop som en hög kastade kläder, en utmattad människokropp.

Han föll och blev liggande. Sakta, med mycket besvär, makade han säcken under sig, – med en ljuvlig befrielsens förnimmelse sträckte han ut sig raklång i snön med mjölsäcken som sin huvudkudde.

4

Jordens frukt är god och närande, jordens frukt är oumbärlig, men den är tung att bära på ryggen lång väg.

Lika nöjd med att få ligga stilla… Bättre att ligga på mjölet än att trötta ut sig till döds med att bära det… När ingen vet vart han bär det… Bort eller hem…? Och det har blivit övermäktigt tungt, fem hundra skålpund tungt… Det är bly i säcken, femhundra pund bly… För mycket att bära på ryggen. När en inte vet hemhållet heller… Bättre att ligga och vila på mjölsäcken än att bära den.

Kölden är elak och farlig, kölden har vassa tänder som hugger i köttet som vargens tänder, kölden har tänder som nyper och sylar som sticker. Den svider som eld i skinnet. Men det är gott att vila… Hellre frysa litet än att gå och bära. När en inte tyar gå och bära mer. Var inte rädd för kylan! Ingenting är farligare för en människa än att gå och vara rädd! sade far. För den som inte är rädd finns det ingenting farligt… Och han är inte rädd… En utvandrare behöver en god hälsa, ett gott födförstånd och ett oförskräckt sinne. Det har inte far sagt, men det har han själv fått lära sig… Det vet han nu när brödkakan fattas på sin plats.

Men far har växt sedan han såg honom sist, sedan han såg honom stå där bredvid mor på farstubron… Han är sex fot lång, där han står framför honom, och han står alldeles rak, han är inte krympling längre, han har slängt bort sina kryckor… Nej, han har den ena kryckan kvar i handen, men han stöder sig inte på den, han höter med den mot sin äldste son: Och du tar dina barn med dig! Du tar inte mina barn, bara, du tar också mina barnbarn och barnbarnsbarn! Du drar släkten ur landet! Du är lika envis som din näsa är stor och lång, och därför ska det gå dig illa!

Säcken… den förbannade mjölsäcken…! Å, den ligger här under… Den är god att ligga på, rågmjöl är mjukt och lent och gott som huvudkudde. Den som har en hel säck mjöl han bärgar sig till våren, han har bröd att äta, han dör inte denna vinter… Men var är brödkakan? Har du burit bort den? Den ligger inte på sin plats på matbordet…

– Mor ska baka brö…!

Far talar strängt till honom och höter med kryckan: Vad är du för en Djävulens dumbom, Karl Oskar? Varför går du omkring här i skogarna med en liten ynklig mjölsäck på ryggen? Du har ju oxar och ök i Korpamoen, du kan själv köra ditt mäldlass till kvarnen som andra bönder. Och du kan själv åka med på lasset, sitta på säckarna som andra bönder, sitta och vila hela vägen bara. Det är skillnad att vila på en mjölsäck än att bära den milavägar genom skogarna… Ingen kan kalla dig en klok bonde, Karl Oskar! Här släpar du på några skäppor rågmjöl som en usel backstugusittare! Inte har du födförstånd! En djävlars dumbom, det är vad du är! Och du som aldrig var nöjd härhemma, du som tvunget skulle utflytta. Om folk härhemma fick se dig nu där du ligger…! Vad skulle de säga? Vad var det vi sade? Nej, visa dig inte för någon, Karl Oskar! Kryp ner i snön, kryp ner och göm dig i snödrivan! Göm dig undan så att ingen i socknen får se dig mer!

Akta din näsa i vintern! säger Kristina. Hon är omtänksam, hon är en god hustru. Hon talar om hans näsa, därför att Jonas Petter förfrusit sin och därför att hans näsa är så stor och lång. Men hon menar: Akta ditt liv! Akta dig för frysdöden! Var inte stilla för länge! Lägg dig inte ner i snön, vad du än gör, ligg inte stilla i snön! För jag ska baka i kväll, jag behöver mjölet…

Du kommer hem, äntligen! säger hon. Då ska jag börja reda till degen och knåda den i kväll. Så kan vi elda ugnen, räfsa ur glöden och sätt in brödet i morgon bittida. Du murade en god bakugn åt mig, men den ger inte nog övervärme åt baket… Hundra skålpund, tre skäppor – det räcker gott tills det blir vår… Men säcken… säcken… var har du säcken…? Har du glömt säcken…? Kommer du hem utan mjölet…? Säcken ligger kvar i skogen, men jag vet var jag gömde den, jag grävde ner den i snön… Hur kunde jag bära mig så dumt åt? Men jag skall gå och hämta den… Gack genast efter säcken! …Skynda…! Skynda dig, Karl Oskar! Gack! Gack innan det blir för sent!

Det är redan för sent för dig! säger far, och nu har han kryckor i båda händerna och stöder sig på dem. Nu är han en ömklig krympling igen, en liten ihopsjunken åldring. Och han klagar: Det är för sent, Karl Oskar! Du hinner inte nu! Du hinner inte gå tillbaka efter säcken! Du hittar den inte mer…! Hur kunde du gå och glömma säcken i snön i skogen, när du hade dina barn i den? Därinne ligger de ju alla… Hur kunde du ta alla barnen med dig till Nordamerika och bära dem i en säck på ryggen? frågar far. Du kunde väl räkna ut, att den bördan skulle bli dig för tung, du kunde väl begripa, att du inte skulle orka, att du aldrig skulle orka fram… Den långa vägen, det kunde du väl begripa… Jag sa dig: Du orkar inte fram. Och du släppte ner dem i snön, och nu är det för sent att hämta dem… De måste vara ihjälfrusna och ihjäl-hungrade… Sa jag inte att det skulle gå dig illa i Nordamerika? För att du inte tog varning, för att du inte lydde dina föräldrar, för att du var en olydig och självrådig son…

Nej… nej… Nu måste han försvara sig och säga far som sanningen var: Det var ju för barnens skull han utflyttade, först och främst för deras skull. Han for med hustru och tre barn, men han tog också med sig ett par gamla trasiga, utslitna skor, som hade tillhört ett fjärde: Annas kängor. Kommer inte far ihåg henne, Anna? Hon som dog av korngrynsgröten, hon som åt ihjäl sig av hunger? Han har bara hennes gamla kängor kvar, dem tog han med sig när han utflyttade. För att de skulle minna honom om hans barn, och för att han skulle komma ihåg hungern hemma som tog henne ifrån honom. Far vet det, han måste veta: Om nödvintern, om nödbrödet, om de arma som tiggde, om alla de som hungrade ihjäl. Annars kan han visa far skorna, de ligger ju här i säcken: Jag stoppade in Annas gamla skor i en säck som jag tog med mig till Amerika, här är de: Det finns inget annat i säcken…!

När han miste flickan var han i en sådan sorg som aldrig förr i sitt liv. Far minns nog: Han letade fram knaggfria bräder till kistan. Den sänktes i jorden, men hennes skor har han kvar, och han tar fram dem ibland och håller dem i händerna: Hon har haft sina små fötter i dem, hennes fötter har burit dem, lyft dem upp och satt dem ner igen, många tusen gånger – Annas fötter… Far, det gör så ont att dö! Gud får inte komma och hämta mig… Jag vill vara hos far… Men det skall inte hända mer, det skall inte hända något av hans barn mer… Han ska ta dem ur eländet, han ska frälsa dem ur hungern – bära dem hit, hit – och nu är han här med sin säck och den blir tyngre och tyngre tills han dignar under den… Han ligger och kravlar i snön med bördan på sin rygg. Det är brännande hett i snön, det svider och svider…

Men far är också här i Amerika. Han har inte skrivit brev, fast han lärt sig skriva sedan han blev en innesittande krympling. Han kom hit själv. Och Nils Jakobs Son talar strängt till sin äldste son: Jag varskodde dig, din mor varskodde dig, din hustru varskodde dig, vänner och grannar varskodde dig…

Men du skulle tvunget göra det. För du är självgod och envis och lyder ingen. Och så gick det dig som det gick: Vad var det jag sade? Vad var det vi alla sade? Nu ligger du där… Du drog i väg med mina barn och barnbarn. Och dina egna barn – var har du dem? Hur har du tagit vara på dem? Har du hittat dem ännu? Kommer du ihåg stället där du grävde ner dem i snön? Akta din näsa i vintern…!

Far ska köpa mjöl… Mor ska baka bröd… Det är din son. Var ligger brödkakan? Du har burit den bort istället för hem. Men du är min son. Och du har fått det som du ville nu, Karl Oskar! Du sitter och tittar efter brödet på ditt bord… Du är lika envis som din näsa är lång, och du fick ingen ro i din kropp förrän du kom till Nordamerika. Du skulle fara hit för att få tag i det här rågmjölet, för att få bära kring den här säcken. Det var inte mycket att få tag uti, att komma hit för… Inte för den som ska förkovra sig. Men jag sa dig ju, att det var för lång väg att flytta, du skulle inte orka fram, det var för långt att bära och för tungt… Och en stor säck en sådan svinkall natt – inte ens en stackars torpardjävul är ute och bär i denna hårda köld om natten.

Det ska nog lyckas, jag ska nog förkovra mig… Och han tar åter säcken på ryggen och vinkar farväl med handen åt far och mor, som står ute på farstubron och tittar efter honom. Han går ut genom den smala grinden, han går med sin börda ut på vägen, han vänder sig om: Far och mor står orörliga. Han ropar åt dem, men de svarar inte. De står kvar på farstubron, döva och stumma och lama. De skall aldrig mer i livet röra på sig, de skall stå kvar där och titta efter honom, sonen som gick ut genom grinden, som drog bort. I alla tider skall de stå där. De hör honom inte när han ropar åt dem. Men han måste säga dem det, han måste skrika högre: Det var inte för att jag var olydig och självrådig och oförnöjd. Det kommer far och mor ihåg? Jag for inte därför. Men jag ville inte göra flera likkistor. Jag ville inte stå och plocka ut bräder till kistor åt mina ungar som ätit ihjäl sig av hunger – kommer I ihåg? Inte någon likkista mer! Därför utflyttade jag!

Men far och mor lyssnar inte, de hör honom inte. Och de kan inte röra sig. För de är bara ett par träbilder, ett par pålar, som indianerna har satt upp i skogen. Det är inte människor som står där och glor på honom med glödröda ögon och stort, brett gap: Indianerna har satt djurhuvuden på fars och mors kroppar… De har skurit huvudena av hans föräldrar och satt på dem varghuvuden istället. Därför är de stumma, därför hör de honom inte, hur han än ropar åt dem: Hör I…? Jag ska nog orka fram…! Säga vad I vill – jag orkar fram!

Han ropar och skriker, nu kan han inte tiga längre, han uthärdar inte, han måste jämra sig för eldsvidans skull, han ropar högt där han ligger emellan de brinnande eldbränderna i den isande kalla snön.

5

Karl Oskar Nilsson satte sig upp och tog sig över ansiktet: Var befann han sig? Var han hemma hos far och stod till svars för sin utvandring eller hade far kommit hit? Eller var han i två länder på en gång? Och var han inte på hemväg med en… säcken…!

Det klarnade i hans töckniga tankegång. Han hade lagt sig att sova i snön på sin mjölsäck. Men köldvärken kändes i kroppen så att han hade ropat sig själv vaken.

Han rusade upp, häftigt som om han blivit överfallen av en svärm stingande getingar. Han betedde sig som en galning, han hoppade och stampade och sparkade, han slog ihop händerna, flaxade och slog omkring sig med armarna, slog armarna om kroppen, knådade sina lemmar, gnodde sig i ansiktet, bankade sig på bålen, slog sig själv med knutna händer, gav armar, bröst och ben så hårda knytnävsslag han förmådde. Under några minuter misshandlade han sin kropp så illa han kunde – blodet kom i raskare rörelse och värmen började återvända.

Han hade legat och slumrat bara en kort stund, snart skulle känseln ha börjat avtaga, och därefter hade han inte vaknat: Han hade somnat in, och ingenting hade kunnat väcka honom mer. Hur kunde han lägga sig till…? Hur kunde han lägga sig ner i köldnatten, ge efter för vilans bedräglighet? Hur kunde han glömma sig…? Akta ditt liv i vintern!

Han hade inte vilat länge, men hunnit drömma onda drömmar och höra många röster, och de hade sagt sådant, som han nog i tysthet hade tänkt. Och hela tiden hade han känt köldens sveda som brännande eldglöd i skinnet. Gud ske lov – han hade sin känsel kvar – ännu var han inte förfrusen! Men därnere i hålan efter hans kropp i snön låg frysdödens iskalla liklakan beredda åt honom – han behövde bara lägga sig ner igen och ligga stilla en stund och vänta och svedan skulle avtaga och försvinna och han skulle sött inslumra för sista gången.

Men ännu levde han och kunde förflytta sig och röra sig och gå. Han mjukade upp sina styvnade lemmar och leder, han fick sin stelnade kropp i gång igen. Och ännu en gång slängde han upp mjölsäcken på sin rygg. Det var nästan med raseri som han åter tog på sig sin börda: Han hanterade den i vrede, i ursinne var han beredd att bära den vidare, ännu ett stycke, ända fram! Vem sade att han skulle ge sig? Vem trodde det om honom?

Och han fick krafter ur själva sitt raseri, ur vreden över motgången. Harmens och förbittringens krafter hade hjälpt honom många gånger förr, de hade kommit som en skänk när han bäst behövde dem, och nu kom de honom väl till pass: Vem sade att han inte orkade fram? Skulle de skadeglada därhemma få yttra det om honom: Vad var det vi sade: Han orkade inte…!

Han var förgrymmad, han blev varm av vreden, den hjälpte honom, den värmde honom också. Han sparkade häftigt med stöveltån emot den stora stubben, som han hade snavat på när han föll. Fötterna kändes ännu som isklumpar i stövlarna.

Men när han hade tilldelat stubben några kraftiga sparkar hejdade han sig och blev stående orörlig: Vem hade fällt ett stort träd här, mitt inne i de orörda vilda markerna? Hur kunde det stå en yxhuggen stubbe här?

Han lutade sig ner, borstade bort snön från stubben på alla sidor och granskade den noga: Han tog inte fel. Det var ingen hög stubbe, huggen av en upprättstående amerikansk skogshuggare, utan en låg, jämn stubbe, huggen av en svensk: Han kände ju igen den nu: Han hade själv huggit stubben här.

Så sant han hade sina ögons ljus: Här satt märkena efter hans egen yxa, inhuggna med hans egna händer. Det hade varit ett stort träd, och han mindes väl den gången han hade fällt det: Av den stora eken, som han högg omkull här i höstas, hade han gjort det präktiga matbordet. Och den eken hade stått på en liten kulle strax ovanför stugan, några hundra steg från hans hus.

Nu hittade han hem. Han var så gott som hemma. Han hade bara några minuters väg kvar genom skogen fram till sin stockstuga.

Karl Oskar tillryggalade det stycke som var kvar, han gick det mycket sakta och makligt, stapplande och vacklande. Han behövde inte skynda sig nu, inte släppa till alla sina krafter. Hans kropp var redan slak nog, hans lemmar var redan tunga nog. Det var släpandet på mjölsäcken den långa vägen – han hade burit den längre än han behövde, längre än de femton milen, för han hade gått en senväg med sin vilsegång i mörkret: Han hade tagit av för långt åt höger och gjort en så stor krok inåt skogsmarkerna, att han aldrig hade kommit fram till sjön Ki-Chi-Saga. Och han hade inte känt igen sig, inte ens när han började närma sig sin egen husknut, inte ens när han snavade emot sin egen trädstubbe.

Det gick väl an att han hade gått vilse, i främmande marker, i svårt mörker, men han kunde inte ge sig själv förlåtelse för att han hade lagt sig ner i snön och somnat in.

Ett fönsters gula sken lyste strax emot honom emellan sockerlönnarnas stammar: Där stod hans hus, elden brann inne i spiseln. Han snubblade på de sista stegen, han drog benen långt efter sig: Säckens tyngd fördubblades igen det sista stycket.

Han ropade sakta Kristinas namn och hon drog ifrån dörrlämmen där innanför. Med ansträngning lyfte han sina fötter över den höga dörrtröskeln och lät mjölsäcken falla från sin rygg, han satte ner den tungt på golvet, med en dov duns, för sista gången satte han ner sin börda. Därpå sjönk han själv lika tungt ner i den urholkade ekestocksstolen vid spiseln – slapp, ledlös, tröttgången. Han satte ifrån sig en fylld säck på golvet och sjönk själv ner i en stol som en bortkastad tomsäck.

– Du har sinkat dej, sade Kristina. Jag vart lite ängsli.

– Dä va ett besvärlitt vägstöcke.

– Kan tro dä. Dä ä köligt i natt. Har du frusett?

– Tämlien. Dä sista stöcket.

– Du hade behövt stortröjan.

– Ja. Men dä va milt väder i morse.

Karl Oskar började tina upp sin frusna kropp vid spiselns eld. Hanundrade hur det hade gått med fötterna – kanske han hade fått frost i sina tår. Han skulle ta in en skyffel snö, så skulle han smälta talg, och sedan skulle han gnida alla lemmar och kroppsdelar, först med snön och därefter med talgen.

Kristina hade redan löst upp knuten på mjölsäcken. Hon stack ner handen och tog upp några nypor mjöl; så synade hon mjölet medan hon silade det emellan fingrarna:

– Grant rågmjöl. Ä dä tre skäppor?

– Kringsvid tre, tror jag.

– Du hade nock att bära.

– Dä va rätt lagom.

– Nu räcker bröet te våren. Vi får låna potater.

Hon omtalade att Danjel hade varit här i dag och undrat om det var nätt för dem med födan. De kunde få låna en skäppa potatis av honom och en av Jonas Petter så länge; de kunde betala igen till hösten när de hade plockat upp egna.

– Dä va gott, sade Karl Oskar. Di ä tjänstaktia mot oss.

– Vi ä ju värst ställda. Vi ä di fattiaste här, sade Kristina. Danjel frågade om vi tyade över vintern.

– Åja. Vi tyar. Vi ska nock orka fram…

Karl Oskar tog av sig stövlar och strumpor och satt med sina bara fötter på spiselhällen. Det brände hett i tårna och sprängde i naglarna, känseln fanns där och den kom tillbaka.

Han satt där en lång stund tyst och tänkte: Det var nära att det hade kommit ett brev med en nyhet till Ljuders socken – Danjel eller Jonas Petter skulle väl ha skrivit det: Karl Oskar Nilsson från Korpamoen hade frusit ihjäl ute i skogen blott ett litet stycke från sitt hus en kall natt under sistlidne februari månad. Hans lik hittades liggande på en säck rågmjöl, som han hade burit på ryggen från handelsboden längre än ett par svenska mil. Den utmattade mannen hade icke orkat fram, utan hade lagt sig ner att vila i den stränga kölden; han hade råkat somna in och vaknade inte mer.

Men nu kom aldrig den nyheten hem och gladde dem som hade spått att det skulle gå honom illa här ute. Det som hänt honom i den hårda vildmarksköldens natt skulle aldrig hända igen. Brödet var oumbärligt för livet. Men han fick akta sig, så att han inte släppte till sitt liv för det.

Kristina satte fram mat åt honom på bordet. Sedan skulle hon knåda deg innan hon gick och lade sig, sade hon; bittida i morgon skulle hon elda upp bakugnen.

Johan vaknade i sin säng i hörnet och gav till ett rop av glädje när han fick se sin far sitta borta vid spiseln:

– Far ä hemkommen…!

Pojken skyndade upp ur sin bädd och sprang och satte sig i Karl Oskars knä:

– Far har köpett mjöl. Mor ska baka brö…!

Fadern satt tyst, han strök sin son över hjässan ett slag med stela, köldklumsiga händer.

– Du kan va sulten, sade Kristina till maken. Sätt dej te och ät!

Karl Oskar satte sig till matbordet och åt sin kvällsvard. Han satt stilla och tigande, men förnöjd i sin tystnad: I morgon skulle den saknade brödkakan åter ligga på sin plats här på bordet.